elsa och cornelia s wÀrd Rovdrift
albert bonniers förlag
www.albertbonniersforlag.se
Albert Bonniers Förlag
Box 3159
103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-080526-5
C o PY rig H t © Elsa och Cornelia SwÀrd, 2025 o M slag Michael Ceken
första trYCK ning en trYCK ScandBook, eu 2024
Fredag 9 september 2033
Han rörde handen och kÀnde ett lÀtt pirrande i fingertopparna nÀr dropparna slÀppte taget om huden. De landade med dova dunsar mot den hÄrda ytan han satt pÄ. Som ett eko. Som ett hjÀrtljud med dubbla smÄ slag. Dripp-dropp. Dripp-dropp. Det sved som eld i de fÄror som repen gjort i huden och Àven om han inte kunde se handlederna som var bundna bakom hans rygg var det tydligt att blodet kom dÀrifrÄn. Han visste inte hur lÀnge han först hade skrikit pÄ hjÀlp. Inte heller hur lÄng tid som passerat sedan han till slut gett upp. Kanske timmar? Det kÀndes som timmar. Nu var tystnaden öronbedövande i det kompakta mörkret. Om han skulle blunda en liten stund? Kanske skulle han dÄ kunna vakna och upptÀcka att inget av det hÀr hÀnt.
Knastrandet frÄn lysrören kom först som en lÀttnad, en rÀddning frÄn mörkret. Men det tog inte mer Àn nÄgon sekund för ögonen att vÀnja sig vid det hÄrda ljuset, och trots att skuggorna frÄn dörrkarmen tÀckte det mesta av figuren pÄ andra sidan rummet var det uppenbart vem det var. NÀr de isblÄ ögonen landade pÄ honom började hans kropp skaka.
Han öppnade munnen för att sÀga nÄgot. Be om hjÀlp. Om förskoning. Han ville berÀtta om sina barn. Hur de behövde honom. Han ville sÀga att han skulle göra vad som helst, att det inte var för sent, men den tjocka tygremsan som lÄg hoprullad i munnen, fastspÀnd av munkavlen, gjorde ljuden dÀmpade och orden grötiga.
Hans blick flackade efter en utvÀg. Rummet som nu badade i ljus var nÀstan kubiskt till formen och stort. Mycket större Àn det hade kÀnts i mörkret. Det hade nog varit vitmÄlat en gÄng, men ingrodd smuts hade fÄtt det att grÄna. Betonggolvet var flÀckvis tÀckt av en
intorkad brun sörja. Lera? Bortsett frÄn tvÄ stora stolpar centrerade mitt i rummet, rader av kromade ledningar lÀngs vÀggen, avlÄnga golvbrunnar och ett par lÄnga kedjor som hÀngde frÄn en stÀllning i taket var rummet tomt.
Först nÀr det började dra i fötterna sÄg han dem. Kedjorna som lÄg i öglor runt hans nakna fotleder. FörvÄningen över att slÀpas lÀngs golvet gjorde honom paralyserad. Inte förrÀn kedjorna lyfte fötterna ovan marken började han streta emot men med hÀnderna bakbundna var han chanslös och nÀr han vÀnde ansiktet mot golvet kÀnde han lukten. Rakt nedanför honom, dÀr han nu hÀngde upp och ned, fanns ytterligare en stor flÀck av lera men stanken den gav ifrÄn sig var sÄ intensiv att den gav honom kvÀljningar. Insikten kom som ett knytnÀvsslag i magen. Blod. Koagulerat, oxiderat blod blandat med smuts. NÄgon annan hade hÀngt hÀr tidigare.
Den allt ytligare andhÀmtningen koncentrerade koldioxidhalterna i blodet och yrseln som följde gjorde synfÀltet suddigt. Mannen framför honom blev tvÄ och sedan tre. Han blinkade hÄrt för att fÄ tillbaka skÀrpan. NÀr de svarta stövlarna kom nÀrmare med stora kliv syntes nÄgot i handen. Det glimmade till nÀr ljuset reflekterades i metallen. Var det �
Han sĂ„g den fria handen ta tag om plasthandtaget, och en millisekund senare spĂ€ndes snöret. Gallan som sipprade ut mellan gommen och munkavlen hindrade alla försök till ljud att lĂ€mna munnen, men det spelade ingen roll. Ăven om han kunnat skrika hade ingen kunnat höra honom över mullret frĂ„n tvĂ„taktsmotorn.
undersökning gjorts, förvÀntade hon sig ett estimat. Judiths blick mötte Maggans och de mörka ögonen glimmade.
Judith SchĂŒler var inte den vanliga teknikern. Hon var utbildad rĂ€ttslĂ€kare i grunden men hade efter ett antal Ă„r i de kaklade rummen pĂ„ RĂ€ttsmedicinalverket i Solna bestĂ€mt sig för att hon ville ut i fĂ€lt istĂ€llet, och skolat om sig inte en utan tvĂ„ gĂ„nger. SĂ„vitt Maggan visste var hon den enda i staben som var bĂ„de polis, rĂ€ttslĂ€kare och tekniker pĂ„ pappret.
Judith tog ett steg frÄn kroppen och drog ned munskyddet över hakan. Huden hade blivit mÀrkt med tunna lÄnga streck dÀr skyddet tryckt mot kinderna, och Maggan sÄg en svart hÄrlock som slitit sig frÄn hÄrnÀtet under luvan. Hon böjde sig fram och pillade in den förrymda hÄrslingan i glipan mellan tinning och nÀt. Judith började tÀnka högt.
âDet ser ut som om han tömts pĂ„ blod innan han placerades hĂ€r. Inget blod Ă€r lika med inga likflĂ€ckar men rigor mortis Ă€r bara i startgroparna vilket pĂ„ pappret indikerar att han levde vid lunch. Dock vet vi inte hur han transporterades hit.â
âTransporterades?â frĂ„gade Maggan.
âOmgivningstemperaturen pĂ„verkar förruttnelseprocessen.â
âOkej, men krĂ„nglar vi inte till det lite om vi tar höjd för att han kan ha Ă„kt frysbox hit?â
Maggan sÄg hur kollegan snörpte pÄ munnen, men det fanns en road blick i de bruna ögonen. Frihamnens kalla vindar letade sig innanför klÀderna och Maggan drog jackans halslinning tÀtare om sig. Om den knottriga huden i nacken faktiskt berodde pÄ den svala temperaturen eller den makabra scenen framför henne var svÄrt att sÀga. Den nakna kroppen satt lutad mot en stor, mörk skulptur i form av ett ankare. Handflatorna lÄg öppna mot den mörka himlen ovanför, blÀndande vita. I sin helhet gav scenen Maggan en illavarslande, nÀrmast religiös kÀnsla och hon undrade om det hade varit just det som personen som placerat kroppen hÀr velat Ästadkomma.
Kriminalteknikerns röst vÀckte kommissarie Kipowski ur sina tankar igen, och motvilligt slÀppte hon offret med blicken.
âDet jag framförallt reagerar pĂ„ Ă€r bristen pĂ„ mĂ€rken, skrapsĂ„r och tryckskador. Han Ă€r i obehagligt bra skickâ, sa Judith och hennes vita engĂ„ngsoverall prasslade ljudligt nĂ€r hon sjönk ned pĂ„ huk.
Maggan hade tĂ€nkt samma sak, men allvaret intensifierades Ă€ndĂ„ av kommentaren. NĂ€r Judith SchĂŒler anvĂ€nde ord som obehagligt, dĂ„ handlade det om nĂ„got lĂ„ngt utöver det vanliga.
âBra skick förutom det uppenbara, dĂ„.â
Maggan sa det för sig sjÀlv men kollegan hörde och nickade. Judith tog ett par kliv runt offrets högersida och Maggan följde efter, noga med att inte kliva utanför de stegplattor som placerats ut i en cirkel runt det stora ankaret av jÀrn. Hon var pÄ intet sÀtt Àckelmagad, men hon hade försökt undvika att fastna med uppmÀrksamheten pÄ den plats dÀr huvudet borde ha suttit för att inte missa de mindre detaljerna. Nu följde hon med blicken axelns svagt vÀlvda vinkel upp mot de muskler som fÀste axeln vid nacken. Snittytan var runt femton centimeter i diameter och den grova halsens ljusrosa innanmÀte blandades med brosk och ben i vita nyanser. Utan nÄgra vidare anatomiska kunskaper hade Maggan svÄrt att urskilja vad som var vad i sörjan av blodkÀrl, strupe och nackkotor nÀr hon iakttog Judith som försiktigt men mÄlmedvetet manövrerade sin pincett och tops i det som var den huvudlöse mannens högsta punkt.
âKan du se vad som skilt huvudet frĂ„n kroppen?â
Judith mumlade nÄgot ohörbart till svar och Maggan antog att hon behövde mer tid. Hon sÄg ut mot vattnet bakom fÀrjeterminalen. TvÄ stora betongsilos tornade upp sig som mörka skuggor pÄ kajen och bakom dem rörde sig grÄsvarta moln in mot land. En ordentlig skur över brottsplatsen i Frihamnen var allt som behövdes för att göra den hÀr fredagskvÀllen fullÀndat obekvÀm.
âEtt tandat föremĂ„l, kanske en sĂ„gklinga. Men om det var den som dödade honom Ă€r omöjligt att sĂ€ga innan David tittat pĂ„ honom. För det Ă€r David som tar det hĂ€r, hoppas jag?â
Maggan nickade kort till svar.
âKanske kommer inte ens han kunna besvara alla frĂ„gor, att kroppen Ă€r blodtömd kan göra saker betydligt svĂ„rareâ, fortsatte Judith och Maggan nickade igen.
FrÄn sekunden hon satt sin fot pÄ Frihamnsgatan tidigare samma kvÀll hade en olycksbÄdande kÀnsla hÀngt över henne. Judith sÄg upp nÀr Maggan inte svarade.
âVad tĂ€nker du?â
âJag har bara en riktigt dĂ„lig magkĂ€nsla. NĂ„got kĂ€nns off men jag kan inte sĂ€tta fingret pĂ„ vad. Lite som första scenen i en sĂ„dan dĂ€r thrillerserie helt utan verklighetsförankring.â
âInte nog kladdigt för detâ, replikerade Judith och böjde sig Ă€nnu en gĂ„ng fram mot den kapade halsytan.
âDet dĂ€r rĂ€cker inte för dig?â undrade Maggan och kunde inte lĂ„ta bli att skratta till.
âKanske om det varit ett barn.â
Judith lyfte försiktigt pĂ„ en flĂ€rp av matstrupen som lagt sig över luftstrupen sĂ„ att Maggan kunde se ned i den cylindriska struktur som broskringarna tillsammans bildade. âEller om vi hittat könsdelarna i trachea.â
âFy fan, Judith!â
Maggan viftade avfÀrdande mot sin kollega och vÀnde sig bort mot korsningen. Ett övergÄngsstÀlle löpte över Frihamnsgatan bara ett tiotal meter frÄn dem och pÄ andra sidan vÀgen lÄg Magasin 3.
âMycket aktivitet dĂ€r för en fredagskvĂ€ll?â konstaterade Judith och nickade mot den röda tegelbyggnadens tredje vĂ„ning.
Inga silhuetter skymtades innanför fönstren, som var upplysta till skillnad frÄn byggnadens i övrigt nedslÀckta, tysta lokaler. NÄgot mÄste de göra rÀtt dÀr uppe, de anonyma unga
uniformer Maggan skickat upp för att samla in vittnesmÄl och hÄlla mobilkamerorna borta frÄn fönstren.
âNĂ„got tv-produktionsbolag som har aw. Det var en av dem som hittade kroppen pĂ„ vĂ€g hem.â
âDjĂ€rvt.â
Judith lÀt fundersam och Maggan nickade tyst innan hon vÀnde sig mot kroppen igen. Symmetriskt, stÀdat, naket. Som ett grymt konstprojekt. Den som tagit hit kroppen hade gjort det med uppenbar risk för att bli sedd och trots det fanns inga tydliga spÄr frÄn utplacerandet. Det var inte hafsigt. Inte stressat. TvÀrtom sÄ var kriminalkommissarie Maggan Kipowski sÀker pÄ att de hade att göra med nÄgon som var bÄde noggrann, kalkylerande och sjÀlvsÀker och hennes illabÄdande magkÀnsla var förmodligen att lita pÄ. Hon och hennes kollegor pÄ avdelningen för grova brott skulle behöva göra allting rÀtt frÄn början för att ha en chans att hitta en gÀrningsman av den hÀr kalibern.
Lördag 10 september 2033
k apitel 2
Lampan i badrummet tog nĂ„gra sekunder pĂ„ sig att med ett olycksbĂ„dande flackande fylla badrummet med ljus. Blinkandet triggade igĂ„ng en vĂ€lbekant stickande smĂ€rta vid vĂ€nster tinning. Maggan Kipowski hade inte sovit mer Ă€n ett par timmar, men sĂ„ fort de sömndruckna tankarna pĂ„ att trycka snooze pĂ„ telefonen vĂ€l skingrats, hade gĂ„rdagskvĂ€llens minnesbilder sköljt över henne. Det hade inte tagit mer Ă€n ett par sekunder att gĂ„ frĂ„n djupsömn till klarvaken, med en pockande, orolig kĂ€nsla i kroppen. Första dagen pĂ„ en ny utredning kĂ€ndes alltid, men sĂ€llan sĂ„ intensivt som den gjorde idag. Hon hade snabbt scrollat igenom arbetslagets krypterade appforum, men föga förvĂ„nande hade inget uppdaterats dĂ€r efter att hon sjĂ€lv lagt in sina och kriminalteknikern Judith SchĂŒlers första anteckningar frĂ„n kvĂ€llens brottsplatsundersökning. Maggan drog undan det missfĂ€rgade duschdraperiet frĂ„n badkaret och lĂ€mnade pyjamasshortsen och trosorna i en hög pĂ„ badrumsmattan. Hon lĂ€t som alltid vattnet skölja över sig redan innan temperaturen steg och blev behaglig. Det ljusa hĂ„ret reste sig pĂ„ hennes leverflĂ€ckiga armar och hon strĂ€ckte sig efter den malplacerade och exklusiva duscholja hon fĂ„tt av Vera i present. Det pulserade sĂ„ i huvudet nu att hon var tvungen att hĂ„lla sig i duschblandaren för att inte tappa balansen. Flaskan dubblerades i hennes suddiga synfĂ€lt. Duschvattnet som nyss varit svalt brĂ€nde skönt pĂ„ ryggen dĂ€r hon stod, och hon vĂ€gde flaskan i handen och försökte andas lugnt i vĂ€ntan pĂ„ att synen Ă„ter skulle klarna. Oljan var en av alla spontanpresenter hon fĂ„tt av sin flickvĂ€n men sĂ€llan Ă„tergĂ€ldat, presenter
vred Maggan av kranen. Försiktigare nu, och noga med att hÄlla blicken frÄn rummets ljuskÀllor, svepte hon in sig i ett badlakan som, att döma av den lite sura odören, borde ha tvÀttats för lÀnge sedan.
Hon böjde sig ned efter klÀdhögen hon lÀmnat pÄ golvet, och det knottrade sig i nacken nÀr hon mÀrkte hur det svartnade framför ögonen igen. Synen. Trots att lÀkaren varit vÀldigt tydlig var det som om Maggan inte var förmögen att ta in det. Den pedagogiska beskrivningen av hur det höga trycket pÄverkade synnerven kÀndes som minnen ur en mardröm. Vi kommer att behöva göra nÄgot. För om den hÀr tumören fortsÀtter trycka pÄ synnerven under tillrÀckligt lÄng tid sÄ kommer den att orsaka permanenta skador. Bilderna och ljuden frÄn det lilla rummet pÄ onkologen hade etsat fast sig pÄ ett sÄdant sÀtt som bara riktigt obehagliga upplevelser kunde. Hon kÀnde fortfarande lukten av den nylagda plastmattan som prytt lÀkarkontorets golv.
LÄngsamt djupandades hon genom nÀsan för att försöka lugna de skenande hjÀrtslagen medan den unga lÀkarens medlidsamma röst ekade i hennes huvud. Du skulle kunna bli blind.
âVar var du igĂ„r? Vi hade datenight, och du skrev inte ens varför du stĂ€llde in.â
Hon förmÄdde inte hÄlla tillbaka vare sig förvÄningen eller den anklagande tonen. FörvÄningen över att hennes samtal blivit besvarat, och anklagelsen eftersom hon blivit sittande sjÀlv kvÀllen före, vÀntande pÄ nÄgon som aldrig kom.
âSorry. Det blev en sĂ„ jĂ€vla stressig kvĂ€ll. Jag har ett nytt fall och kunde verkligen inte komma loss. Jag blev kvar till efter midnatt och ville inte vĂ€cka dig eftersom jag visste att du hade förmiddagspasset idag. Hur mĂ„r du?â
Vera fick hindra sig sjÀlv frÄn att sucka högt. Det var vÀl sjÀlva fan vad undvikande Maggan svarade, om Àn med mjuk och urskuldande röst vilket i alla fall var ett gott tecken. Att Vera lÄtsades som om hon inte hört nÄgot om Frihamnen alls var en medveten taktik. Hade hon öppnat samtalet med frÄgor skulle Maggan omedelbart ha blivit sitt polisjag istÀllet för flickvÀnsjag, och det innebar alltid en ÄtervÀndsgrÀnd.
âJag fattar. Jag mĂ„r bra. Kan vi ses ikvĂ€ll istĂ€llet? Jag saknar dig.â
âJag saknar dig ocksĂ„, men jag tror det blir tight. Vi fĂ„r se hur det utvecklar sig hĂ€r under dagen men just nu Ă€r det bara jĂ€vligt rörigt.â
âVad Ă€r det för fall?â
Vera försökte hÄlla rösten sÄ neutral hon kunde.
âFrĂ„gar du som min flickvĂ€n eller som reporter?â
âBĂ„de och.â
Maggans svar dröjde ett par sekunder och Vera höll andan.
âVera ⊠jag vet hur gĂ€rna du vill vara först pĂ„ ett knĂ€ck, men om det hĂ€r inte kommit ut Ă€n sĂ„ vill inte jag vara den som lĂ€cker.â
Vera kÀnde ett strÄk av irritation. Maggan lÀt nÀstan medlidsam, och hon avskydde verkligen den tonen. Trots att det var en naturlig del av deras yrkesroller var överlÀget Maggan stÀndigt satt pÄ svÄrt att hantera.
âDet kommer ju lĂ€cka Ă€ndĂ„, och jag vet redan att det var ett jĂ€vla pĂ„drag i Frihamnen igĂ„r. Ăr det det du jobbar med?â
Vera hörde en tyst suck pÄ andra sidan linjen.
âJa, det Ă€r det jag jobbar med.â
âFanns det vittnen? I sĂ„ fall handlar det ju bara om timmar innan hela Stockholm vet allt Ă€ndĂ„. Vill du inte dĂ„ hellre att det Ă€r jag som breakar nyheten sĂ„ att du kan pĂ„verka vad det Ă€r som gĂ„r ut?â
âVi har egna presskonferenser för det. Du Ă€r lika vĂ€lkommen pĂ„ dem som alla andra journalister. Dessutom tycker jag det hĂ€r börjar likna utpressning.â
Vera önskade att Maggans sista mening sagts med en ton av humor, men hon lÀt bara trött. Vera gav upp och försökte pussla ihop skÀrvorna av samtalet innan det var för sent. Antagligen var de nu bara sekunder ifrÄn att Maggan skulle sÀga att hon var tvungen att lÀgga pÄ.
âJag hör att det Ă€r en dead end. Det Ă€r synd att du Ă€r sĂ„ sexig nĂ€r du Ă€r sĂ„dĂ€r pliktskyldig.â
Maggan fnös i andra Ànden, men Vera kunde höra att hon log.
âOm du lovar att inte bedriva vidare utpressning under dagen kanske det blir en middag ikvĂ€ll Ă€ndĂ„. Deal?â
âNu tycker jag att det börjar likna utpressning! Men okej dĂ„, deal.â
De avslutade samtalet och Vera klev utan större entusiasm in i den lilla enmansstudion. Hon placerade sig vant framför bakgrundsskÀrmen och klickade slentrianmÀssigt pÄ ett par knappar under bordsskivan. Aftonbladet TV:s logga började vajande röra sig bakom henne. Att hon föregÄende kvÀll hade sÀnkt en hel flaska vin och att hon i morse inte lÀmnat sÀngen förrÀn tjugo minuter innan hon behövde vara utanför dörren skulle inte mÀrkas. Inte heller att hon hade bultande huvudvÀrk bakom höger öga och inte lÀst igenom sitt eget manus mer Àn en enda gÄng. Det hÀr var hennes hemmaplan. Hon
hade varit proffs pÄ det hÀr sedan dag ett, och hon visste det.
Vera harklade sig, sÄg nedrÀkningen pÄ promptern mittemot och frammanade sitt allvarligaste ansikte.
âOm Ă„tta dagar börjar klimattoppmötet COP38 i Stockholm. Det Ă€r första gĂ„ngen Sverige stĂ„r som vĂ€rdland, och demonstranter har nu tagit plats och börjat tĂ€lta utanför riksdagshuset i hopp om att fĂ„ sina röster hörda. De vill se tydligare utslĂ€ppsregleringar och hĂ„rda pĂ„följder för de som inte följer dem. Vi ska se ett inslag frĂ„n hur det sĂ„g ut utanför riksdagshuset tidigt i morse.â
k apitel 4
NÀr kriminalkommissarie Maggan Kipowski tryckte upp dörren till obduktionssalen pÄ RÀttsmedicinalverket i Solna möttes hon av ett öronbedövande ovÀsen av trummor. Ljudet studsade mellan de kala vÀggarna och sÄngarens hesa röst ekade melodiskt i resonansen.
âJag antar att vi fortfarande inte har nĂ„gon identitet?â
David Hammar ryckte till, snurrade den ergonomiska sittpallen ett varv och mötte hennes blick. PÄsarna under de mörkbruna ögonen skvallrade om att nattens sömntimmar blivit fÀrre Àn han egentligen kunde hantera.
David hyssjade Ät den lilla högtalaren som stod uppstÀlld pÄ en pall bredvid bÄren och volymen sÀnktes omedelbart. Maggan kunde inte urskilja vad det var han lyssnat pÄ, sjÀlv lyssnade hon sÀllan pÄ musik och hon förstod inte folk som alltid ville ha ljud runt omkring sig. MÀnniskan kunde omöjligt vara konstruerad för det.
âGodmorgon pĂ„ dig sjĂ€lv.â
âFörmiddag, klockan Ă€r tioâ, replikerade hon med ett retsamt flin. âFick du sova nĂ„got alls i natt? Tog du vilorummet?â tillade hon nĂ€r han med trötta rörelser Ă„tergick till anteckningarna han spritt ut över en stĂ„lvagn.
âNej, jag var tvungen att Ă„ka hem. Det har varit struligt att fĂ„ ihop assistentschemat pĂ„ sistone och jag fĂ„r sĂ„ jĂ€vla dĂ„ligt samvete över att jag lĂ€mnar allt till Stina.â
Maggan visste att han inte sa det för att lÀmpa över samvetskvalen pÄ henne, men hon kunde inte lÄta bli att kÀnna ett visst ansvar. Troligen skulle han ha blivit placerad pÄ fallet
âMen det Ă€r ju inte heller alla som har nĂ„gon som omedelbart skulle mĂ€rka om de försvannâ, fortsatte David.
Maggan nickade tyst. Hade det inte varit för Vera hade hon sjĂ€lv sĂ€kert kunnat vara borta ett par dagar, sĂ€rskilt om det rörde sig om en helg. Hennes bror skulle ha reagerat om hon inte dök upp pĂ„ Magnus simskola pĂ„ söndagseftermiddagen, men förmodligen skulle Benjamin bara ha tĂ€nkt att Maggan behövt Ă„ka in pĂ„ jobb och glömt höra av sig. Hon skakade av sig den illavarslande kĂ€nslan och gjorde en mental notering om att hon skulle höra av sig till sin bror. Ăven om hon cashade in en del syster- och fasterpoĂ€ng genom att vara Ă„terkommande simskoleansvarig var hon lĂ„ngt ifrĂ„n sĂ„ engagerad i Benjamins familjeliv som hon hade haft en bild av att hon skulle vara innan hans söner fötts.
âMed tanke pĂ„ fyndplatsens nĂ€rhet till fĂ€rjeterminalen kommer jag behöva höra med balterna och finnarna ocksĂ„. Det skulle ju kunna vara en av deras.â
Maggan sÄg inte fram emot att sÀtta den bollen i rullning. Det innebar alltid extra jobb, för att inte sÀga en extra risk, att dra in utlÀndsk polis i ett fall. SÀrskilt om polisen i frÄga tillhörde ett land med korrupt rÀttssystem, vilket misstÀnkes vara fallet i flera av baltlÀnderna.
âDet Ă€r sĂ„ ofta du pratar med mig som om jag vore polis och inte rĂ€ttslĂ€kareâ, sa David utan att höja blicken frĂ„n sitt protokoll.
âOm jag ska vara Ă€rlig sĂ„ Ă€r du dubbelt sĂ„ kompetent som de flesta poliser jag mött. SĂ„ det Ă€r kanske inte sĂ„ konstigt.â
Maggan suckade uppgivet Ă„t sin egen slutsats.
âGud, vad Ă€r det med dig? Om du inte var sĂ„ jĂ€vla homo skulle jag tro att du raggade.â
Han sa det med en tydligt skÀmtsam ton men hon fattade vinken. Hon visste att hon inte brukade strö komplimanger omkring sig.
Den svaga lukten av begynnande förruttnelse kittlade hennes
âJag kan hĂ€lsa ditt tredje ursprung nĂ€r jag ringer. Men du, vad har du hittills?â
Maggan nickade mot protokollet som David lagt ifrÄn sig pÄ rullvagnen vid vÀggen.
âTryckskador pĂ„ handlederna indikerar att han varit bakbunden medan han fortfarande levde och han har liknande mĂ€rken runt vristerna men vinkeln pĂ„ skadorna dĂ€r indikerar istĂ€llet att han blivit upphĂ€ngd, alltsĂ„ upp och ned. Vi gissar pĂ„ kedjor, baserat pĂ„ tryckskadornas utseende. PĂ„ det hela taget Ă€r han vĂ€ldigt tom pĂ„ spĂ„r efter förövare.â
âĂr kroppen tvĂ€ttad?â frĂ„gade Maggan konfunderat.
âMan har torkat av partier, men ingen direkt tvagning har skett post mortem.â
David harklade sig och Maggan anade att han skulle pÄbörja nÄgon typ av sammanfattning.
âKroppen kom in till mig sex till Ă„tta timmar efter att döden intrĂ€ffat. Och han hittades ungefĂ€r klockan nio igĂ„r?â
Maggan nickade Ät Davids frÄga och han fortsatte.
âDet innebĂ€r att han varit död nĂ„gonstans mellan tre och fem timmar nĂ€r ni hittade honom.â
David tystnade och sÄg pÄ kroppen med en fundersam min. Maggan stolpade upp det framför sig. Fyra timmar för att blodtömma helt, ta ned en hÀngd kropp, transportera och slutligen placera den.
âDen hĂ€r killens mördare Ă€r ovanligt effektivâ, fortsatte
David och Maggan kunde inte annat Àn hÄlla med.
âVem Ă€r det som lĂ„ter som en polis nu?â muttrade hon.
David strÀckte sig pÄ nytt efter skrivplattan pÄ rullvagnen bredvid.
âOch svaren pĂ„ dna-analys och toxikologi har fortfarande inte kommit?â
Maggan kunde inte lÄta bli att frÄga trots att hon redan visste svaret.
âMaggan, det Ă€r lördagâ, pĂ„minde David henne tĂ„lmodigt.
âDet Ă€r synd att det dĂ€r pm:et aldrig verkar gĂ„ fram âŠâ, konstaterade Maggan och fick en frĂ„gande blick frĂ„n sin kollega. âAtt inte mörda varandra helgtid.â
David log snett Ă„t hennes kommentar och fortsatte:
âMen om vi nu ska spekulera sĂ„ skulle det inte förvĂ„na mig om vi hittar nĂ„got sederande i blodet. Det skulle förklara avsaknaden av synliga tecken pĂ„ motstĂ„nd.â
Maggan undslapp sig en suck och gnuggade nÀsroten mellan tumme och pekfinger.
âOch inte ett enda spĂ„r av en gĂ€rningsperson.â
Maggans konstaterande följdes av en kompakt tystnad. De var tretton timmar in i utredningen och Maggans kÀnsla frÄn gÄrdagen infann sig igen som genom ett trollslag. En ren brottsplats och ett rent lik var tvÄ riktigt dÄliga parametrar för utvecklingen av en mordutredning.
âAlla lĂ€mnar spĂ„râ, svarade David lugnt, men hon hörde att Ă€ven han visste att det inte var sant.