I augusti 1992, nĂ€r rötmĂ„naden gick mot sitt slut, gav jag mig ivĂ€g pĂ„ en fĂ€rd till fots genom det östengelska grevskapet Suffolk, i hopp om att kunna undkomma den tomhet som bredde ut sig inom mig efter att jag avslutat ett större arbete. Detta hopp gick ocksĂ„ i viss mĂ„n i uppfyllelse, ty sĂ€llan har jag kĂ€nt mig sĂ„ obunden som dĂ„ nĂ€r jag i timmar och dagar vandrade fram genom de delvis endast glest bebyggda landsĂ€ndarna innanför kusten. Ă andra sidan tycks det mig emellertid nu som om den gamla vidskepliga tron att vissa sjĂ€lsliga och kroppsliga sjukdomar gĂ€rna tar sin boning i oss under HundstjĂ€rnans tecken möjligen har fog för sig. I varje fall upptog mig under tiden dĂ€refter bĂ„de minnet av den sköna rörelsefriheten och minnet av den förlamande fasa som Ă„tskilliga gĂ„nger hade gripit mig inför de spĂ„r av förstörelse som Ă€ven i denna avsides belĂ€gna trakt gick lĂ„ngt tillbaka i det förflutna. Kanske var det dĂ€rför exakt pĂ„ dagen ett Ă„r efter min resas början som jag, i ett tillstĂ„nd av nĂ€rapĂ„ total orörlighet, blev inlagd pĂ„ sjukhuset i provinshuvudstaden Norwich, dĂ€r jag sedan, Ă„tminstone i tankarna, började med att skriva ner följande sidor. Jag kan mycket vĂ€l dra mig till minnes hur jag, strax efter att jag blivit inlagd, i mitt rum pĂ„ sjukhusets Ă„ttonde vĂ„ning övervĂ€ldigades av förestĂ€llningen att de vidder som jag sommaren innan genomvandrat nu slutgiltigt hade krympt ihop till en enda blind och döv flĂ€ck. Faktiskt syntes frĂ„n min sĂ€ng inte mer av vĂ€rlden Ă€n den fĂ€rglösa biten himmel i fönsterramen. Det begĂ€r som flera gĂ„nger under dagens lopp vaknat inom mig, nĂ€mligen att med en blick ut genom detta besynnerligt nog med ett svart nĂ€t förhĂ€ngÂ
da sjukhusfönster förvissa mig om den som jag befarade för alltid försvunna verkligheten, det begÀret blev vid skymningens inbrott sÄ starkt att jag, sedan jag pÄ nÄgot sÀtt, halvt pÄ magen, halvt pÄ sidan, hade lyckats rutscha över sÀngkanten ner pÄ golvet och pÄ alla fyra nÄ fram till vÀggen, trots de dÀrmed förbundna smÀrtorna rÀtade pÄ mig genom att sega mig upp till fönstret. I den krampaktiga hÄllningen hos en varelse som för första gÄngen rest sig frÄn marken stod jag sedan lutad mot glasrutan och kunde inte lÄta bli att tÀnka pÄ den scen dÀr den stackars Gregor, med darrande smÄ ben fastklamrad vid stolsryggen, blickar ut frÄn sitt rum och vagt erinrar sig hur, som det heter, befriande det förr hade kÀnts att titta ut genom fönstret. Och precis som Gregor med sina numer skumma ögon inte kÀnde igen den lugna Charlottenstrasse, dÀr han bott i Äratal med de sina, utan tog den för en grÄ ödemark, sÄ tycktes ocksÄ mig den vÀlkÀnda staden, som strÀckte sig frÄn gÄrdarna framför sjukhuset och lÄngt bort mot horisonten, fullkomligt frÀmmande. Jag kunde inte tÀnka
mig att nÄgonting som helst rörde sig innanför de i varandra inskjutna vÀggarna dÀrnere, utan trodde mig frÄn en klippa blicka ner pÄ ett stenhav eller ett grusfÀlt ur vilket parkeringshusens mörka massor sköt upp likt vÀldiga flyttblock. I denna bleka kvÀllstimma syntes inga fotgÀngare till i den nÀrmare omgivningen, sÄnÀr som pÄ en sjuksköterska som pÄ sin vÀg till nattjÀnstgöringen just korsade den tröstlösa parkanlÀggningen framför infarten. En ambulans med blÄljus rörde sig, lÄngsamt svÀngande runt flera hörn, inifrÄn stadskÀrnan i riktning mot akutmottagningen. Sirenen trÀngde inte upp till mig. PÄ den höjd dÀr jag befann mig omgavs jag av en nÀrapÄ fullstÀndig, sÄ att sÀga konstlad ljudlöshet. Luftströmmen som svepte över landet och stötte mot utsidan av fönstret var allt man hörde och emellanÄt, nÀr ocksÄ detta ljud avtog, det aldrig helt upphörande suset i de egna öronen.
Idag nÀr jag börjar renskriva mina anteckningar, över ett Är efter det att jag skrevs ut frÄn sjukhuset, instÀller sig tvÄngsmÀssigt tanken att den gÄngen, dÄ jag frÄn Ättonde vÄningen sÄg ner pÄ staden som sjönk ner i skymningen, var Michael Parkinson fortfarande i livet i sitt smala hus pÄ Portersfield Road, antagligen som för det mesta upptagen med förberedelserna för ett seminarium eller med sin studie över Ramuz, vilken redan sysselsatt honom i mÄnga Är. Michael var nÀrmare femtio, ungkarl och, tror jag, en av de oskyldigaste mÀnniskor jag nÄgonsin mött. Ingenting var honom mer fjÀrran Àn egennytta, ingenting bekymrade honom sÄ mycket som att det pÄ grund av de sedan en tid rÄdande förhÄllandena blev allt svÄrare för honom att fullgöra sina förpliktelser. Men det som mer Àn allt annat var utmÀrkande för honom var en behovslöshet som somliga pÄstod grÀnsade till excentricitet. Under en tid dÄ de flesta mÀnniskor inte kan leva utan att i ett kör köpa saker köpte Michael praktiskt taget aldrig nÄgra saker. à r ut och Är in hade han sÄ lÀnge jag kÀnt honom gÄtt i omvÀxlande en mörkblÄ och en rostfÀrgad kavaj, och nÀr Àrmarna blivit slitna eller det nötts hÄl pÄ armbÄgarna tog han sjÀlv till nÄl och trÄd och sydde pÄ skinnkanter och  lappar. Ja, han lÀr till och
med ha vĂ€nt kragarna pĂ„ sina skjortor. Under sommarledigheten företog Michael regelbundet lĂ„nga resor till fots genom Wallis och Waadtland, ibland ocksĂ„ genom Jura eller genom Cevennerna, resor som hade anknytning till hans Ramuzstudier. Ofta nĂ€r han kom tillbaka frĂ„n en sĂ„dan resa eller nĂ€r jag beundrade det allvar varmed han jĂ€mt skötte sitt arbete tycktes det mig som om han, pĂ„ sitt vis, hade funnit lyckan i en vid det hĂ€r laget knappast lĂ€ngre tĂ€nkbar form av ansprĂ„kslöshet. Men sĂ„ hette det med ens i maj att Michael, som ingen sett till pĂ„ nĂ„gra dagar, hade pĂ„trĂ€ffats död i sin sĂ€ng, liggande pĂ„ sidan och redan alldeles stel och egendomligt rödflĂ€ckig i ansiktet. Den rĂ€ttsmedicinska undersökningen gav vid handen that he had died of unknown causes , ett utlĂ„tande till vilket jag för mig sjĂ€lv fogade: in the dark and deep part of the night . Den bĂ€van som grep oss efter Michael Parkinsons av ingen vĂ€ntade död drabbade nog den likaledes ogifta docenten i romanska sprĂ„k Janine Rosalind Dakyns vĂ€rre Ă€n alla andra, ja man kan sĂ€ga att hon sĂ„ föga förmĂ„dde komma över förlusten av Michael, som ett slags barnvĂ€nskap förband henne med, att hon ett par veckor efter hans död sjĂ€lv dukade under för en sjukdom som pĂ„ mycket kort tid förstörde hennes kropp. Janine Dakyns, som bodde i en liten grĂ€nd alldeles intill sjukhuset, hade liksom Michael lĂ€st i Oxford och under livets gĂ„ng utvecklat en pĂ„ sĂ€tt och vis privat vetenskap om 1800  talets franska romanlitteratur, fri frĂ„n all intellektuell fĂ„fĂ€nga, alltid utgĂ„ende frĂ„n den dunkla detaljen, aldrig frĂ„n det uppenbara, i synnerhet med avseende pĂ„ Gustave Flaubert, som hon vĂ€rderade absolut högst och ur vars korrespondens om tusentals sidor hon vid de mest skilda tillfĂ€llen citerade lĂ„nga passager som varje gĂ„ng pĂ„ nytt försatte mig i hĂ€pnad. För övrigt försökte hon, som nĂ€r hon framlade sina tankar ofta greps av en nĂ€stan orovĂ€ckande begeistring, med största möjliga personliga intresse utforska Flauberts författarskrupler, en rĂ€dsla för det falska som, sa hon, ibland fjĂ€ttrade honom vid soffan i veckor och mĂ„nader och fick honom att frukta att han aldrig mer skulle kunna sĂ€tta ens en halv rad pĂ„ prĂ€nt utan att kompromettera sig Ă„ det pinÂ
23 sammaste. Under sÄdana perioder, sa Janine, tycktes honom inte bara allt framtida skrivande fullkomligt uteslutet, han var dessutom övertygad om att allt det som han dittills skrivit endast bestod av ett uppradande av de mest oförlÄtliga fel och förljugenheter med oöverskÄdliga följder. Janine hÀvdade att Flauberts skrupler kunde hÀrledas till den av honom iakttagna, ohejdbart fortskridande fördumningen som, trodde han, redan hade spritt sig till hans eget huvud. Det var, lÀr han en gÄng ha sagt, som att sjunka ner i sand. Troligen av det skÀlet, menade Janine, fick sanden sÄ stor betydelse i samtliga verk av Flaubert. Sanden erövrade allt. Om och om igen, sa Janine, drev enorma dammoln genom Flauberts dag och nattdrömmar, dammoln som rörts upp över den afrikanska kontinentens torra slÀtter och drog norrut, över Medelhavet och över den Iberiska halvön, tills de omsider sÀnkte sig likt aska, över TuilerietrÀdgÄrden, över en förort till Rouen eller en liten landsortsstad i Normandie, och trÀngde in i de allra minsta glipor. I ett sandkorn i fÄllen pÄ en vinterklÀnning tillhörande Emma Bovary, sa Janine, sÄg Flaubert hela Sahara, och för honom vÀgde varje dammkorn lika tungt som Atlasbergen. Ofta, vid dagens slut, brukade jag tala med Janine om Flauberts vÀrldsuppfattning inne pÄ hennes tjÀnsterum, dÀr sÄdana mÀngder av förelÀsningsanteckningar, brev och handlingar av alla de slag lÄg framme att man tyckte sig stÄ mitt i en pappersflod. PÄ skrivbordet, den ursprungliga utgÄngs  respektive samlingspunkten för den vidunderliga pappersförökningen, hade med tiden uppstÄtt ett riktigt papperslandskap med berg och dalar vilket nu, likt en glaciÀr nÀr den nÄr havet, bröts av i kanterna och pÄ golvet runtomkring bildade nya avlagringar som i sin tur omÀrkligt rörde sig in mot rummets mitt. Redan för flera Är sedan hade Janine av de stÀndigt vÀxande pappersmÀngderna pÄ skrivbordet tvingats att dra sig undan till andra bord. Dessa bord, pÄ vilka i fortsÀttningen liknande ackumulationsprocesser hade försiggÄtt, representerade sÄ att sÀga senare eror i utvecklingen av Janines pappersuniversum. OcksÄ mattan var sedan lÀnge försvunnen under flera lager papper, ja papperet
hade börjat att frĂ„n golvet, dit det stĂ€ndigt dalade frĂ„n halvvĂ€gs till taket, Ă„ter stiga uppför vĂ€ggarna som Ă€nda till övre dörrkanten var tĂ€ckta med enstaka pappersark och dokument, uppsatta med ett hĂ€ftstift i bara ena hörnet och delvis tĂ€tt över varann. Ăven ovanpĂ„ böckerna i hyllorna lĂ„g dĂ€r det bara gick högar med papper, och allt detta papper drog i skymningstimman till sig Ă„terskenet av det slocknande ljuset, liksom förr, tĂ€nkte jag en gĂ„ng för mig sjĂ€lv, snön pĂ„ fĂ€lten under den blĂ€ckfĂ€rgade natthimlen. Janines sista arbetsplats var en fĂ„tölj som makats mer eller mindre in till mitten av rummet och som man, nĂ€r man kom förbi hennes alltid öppna dörr, sĂ„g henne sitta i, antingen framĂ„tböjd och klottrande pĂ„ ett skrivunderlĂ€gg som hon höll mot knĂ€na eller bakĂ„tlutad och förlorad i tankar. NĂ€r jag nĂ„gon gĂ„ng sa till henne att hon bland sina papper liknade Ă€ngeln frĂ„n DĂŒrers Melencolia, Ă€ngeln som sitter orörlig bland förstöringens verktyg, sĂ„ svarade hon mig att den skenbara oordningen bland hennes saker i sjĂ€lva verket utgjorde nĂ„got som liknade en perfekt ordning eller Ă„tminstone en ordning som strĂ€vade mot perfektion. Och faktiskt kunde hon i regel med detsamma hitta vadhelst hon letade efter i sina papper, i sina böcker eller i sitt huvud. Det var ocksĂ„ Janine som genast hĂ€nvisade mig till kirurgen Anthony Batty Shaw, som hon kĂ€nde frĂ„n Oxford Society, nĂ€r jag kort tid efter utskrivningen frĂ„n sjukhuset började med mina efterforskningar om Thomas Browne, vilken pĂ„ 1600  talet praktiserat som lĂ€kare i Norwich och efterlĂ€mnat en rad skrifter som i sitt slag knappast har sin like. Jag hade dĂ„ i Encyclopaedia Britannica stött pĂ„ en notis dĂ€r det hette att Brownes skalle fanns pĂ„ museet vid Norfolk & Norwich Hospital. Lika sĂ€kert som detta pĂ„stĂ„ende tycktes mig, lika resultatlösa var mina försök att dĂ€r jag sjĂ€lv Ă€nda till nyligen hade legat fĂ„ titta pĂ„ skallen, ty bland damerna och herrarna pĂ„ dagens sjukhusförvaltning fanns ingen som visste nĂ„got om existensen av ett sĂ„dant museum. Inte nog med att man sĂ„g fullstĂ€ndigt oförstĂ„ende pĂ„ mig nĂ€r jag framförde min konstiga begĂ€ran, jag hade till och med intrycket att somliga tillfrĂ„gade betraktade mig som en besvĂ€rlig kuf.
Nu fanns det emellertid som bekant pÄ den tiden dÄ stÀdernas borgerskap i samband med den stora samhÀllssaneringen inrÀttade allmÀnna sjukhus i mÄnga av dessa ett museum eller rÀttare sagt ett skrÀckkabinett dÀr missfoster och för tidigt födda, vattenskallar, sjukligt förstorade organ och liknande förvarades i glasburkar med formalin för medicinska demonstrationer och vid tillfÀlle visades upp för allmÀnheten. FrÄgan var bara var dessa ting hade hamnat.
Vad betrÀffar sjukhuset i Norwich och vart Brownes skalle hade tagit vÀgen kunde inte heller den lokalhistoriska avdelningen pÄ det av en eldsvÄda senare förstörda centralbiblioteket ge mig nÄgot som helst besked. Först den av Janine förmedlade kontakten med Anthony Batty Shaw gav mig den önskade upplysningen. Thomas Browne hade, skrev Batty Shaw i en artikel som just publicerats i Journal of Medical Biography och som han skickat till mig, efter sin död pÄ sjuttiosjuÄrsdagen Är 1682 blivit begravd i stadsförsamlingskyrkan Saint Peter Mancroft, dÀr hans jordiska kvarlevor sedan vilade fram till Är 1840, dÄ kistan vid förberedelserna till en gravsÀttning pÄ nÀstan samma stÀlle i koret blev skadad och dess innehÄll delvis kom i dagen. Till följd av denna hÀndelse kom Brownes skalle och en lock av hans hÄr i lÀkaren och kyrkvÀrden Lubbocks Àgo, och han i sin tur testamenterade relikerna till sjukhusets museum, dÀr de bland allehanda anatomiska kuriositeter fanns att se under en enkom för detta ÀndamÄl tillverkad glaskupa, fram till 1921. Först dÄ hade man nÀmligen givit efter för det av Saint Peter Mancrofts församling upprepade gÄnger stÀllda kravet att Brownes skalle skulle Äterbördas och nÀstan ett kvarts Ärtusende efter den första begravningen bestÀmt att en andra högtidligen skulle Àga rum. Browne sjÀlv har i sin berömda, halvt arkeologiska, halvt meta fysiska traktat om seden med eldbegÀngelse och urnnedsÀttning givit den bÀsta kommentaren till sin egen skalles senare irrfÀrd pÄ det stÀlle dÀr han skriver att det Àr en tragedi och styggelse att bli riven ur graven. Men vem, tillÀgger han, kÀnner sina benknotors öde och vet hur ofta man kommer att begrava dem.
Thomas Browne kom till vÀrlden den 19 oktober 1605 i London som son till en sidenhandlare. Om hans barndom Àr inte mycket kÀnt, och i skildringarna av hans liv fÄr man knappast heller veta vad för slags medicinsk utbildning det var som följde pÄ hans magisterexamen i Oxford. Bestyrkt Àr endast att han frÄn sitt tjugofemte till sitt tjugoÄttonde Är lÄg vid akademierna i Montpellier, Padua och Wien, pÄ den tiden framstÄende i de hippokratiska vetenskaperna, och att han till sist, kort innan han ÄtervÀnde till England, i Leiden förvÀrvade doktorsgraden i medicin. I januari 1632, under vistelsen i Holland och sÄlunda vid en tidpunkt dÄ Browne mer Àn nÄgonsin förut var fördjupad i mÀnniskokroppens hemligheter, företogs i Amsterdams Waaggebouw en offentlig dissektion av liket efter den i staden hemmahörande skojaren Adriaan Adriaanszoon alias Aris Kindt, som bara nÄgra timmar dessförinnan hade blivit avrÀttad för stöld. Trots att det ingenstans finns klart belagt Àr det mer Àn troligt att Browne inte kunnat undgÄ att höra denna dissektion annonseras utan varit nÀrvarande vid den spektakulÀra hÀndelsen som förevigats av Rembrandt i hans portrÀtt av kirurggillet, allra helst som doktor Nicolaes
Tulps anatomiförelĂ€sning, som Ă€gde rum varje Ă„r mitt i vintern, inte bara var av största intresse för en blivande medicinare utan dessutom ett betydelsefullt datum i den dĂ„tida societetens kalender, den societet som enligt eget förmenande just steg ur mörkret ut i ljuset. Utan tvivel var detta skĂ„despel, som gavs inför en betalande publik ur de högre stĂ„nden, Ă„ ena sidan en demonstration av den nya vetenskapens oförskrĂ€ckta forskningsiver men Ă„ andra sidan, trots att man sĂ€kert hĂ€ftigt skulle ha tillbakavisat det, en arkaisk ritual dĂ€r man styckade en mĂ€nniska, dĂ€r man pinade delinkventens kött Ă€nda bortom döden, vilket fortfarande ingick i straffkatalogen. Att den anatomiska förelĂ€sningen i Amsterdam handlade om mer Ă€n att ge grundligare kunskap om de inre mĂ€nskliga organen, för det talar den ceremoniella karaktĂ€r vid uppskĂ€randet av den döde som kan utlĂ€sas av Rembrandts framstĂ€llning â kirurgerna Ă€r iförda sin bĂ€sta stass, doktor Tulp har till och med sin hatt pĂ„ huvudet â likavĂ€l som det faktum att det efter avslutad procedur hölls en festlig, i viss mening sinnebildlig bankett. StĂ„r vi idag i Mauritshuis framför Rembrandts anatomimĂ„lning pĂ„ drygt tvĂ„ gĂ„nger en och en halv meter, sĂ„ stĂ„r vi pĂ„ samma stĂ€lle som de som pĂ„ sin tid följde dissektionens förlopp i Waaggebouw och tror oss se detsamma som de sĂ„g: Aris Kindts grönaktiga kropp som ligger dĂ€r i förgrunden med den brutna nacken och det likstela, fruktansvĂ€rt framĂ„tvĂ€lvda bröstet.
Och Ă€ndĂ„ Ă€r det ovisst om nĂ„gon verkligen sĂ„g denna kropp, ty anatomiseringens konst som kom pĂ„ modet just dĂ„ tjĂ€nade inte minst till att osynliggöra den skyldiga kroppen. Betecknande nog riktar ju doktor Tulps kolleger sina blickar inte mot denna kropp som sĂ„dan utan, hĂ„rfint visserligen, förbi den mot den uppslagna anatomiska atlasen, dĂ€r den rysliga kroppsligheten Ă€r reducerad till ett diagram, till ett schema över mĂ€nniskan, ett sĂ„dant som föresvĂ€vade den passionerade amatör anatomen RenĂ© Descartes, vilken enligt vad det sĂ€gs ocksĂ„ var nĂ€rvarande den dĂ€r januarimorgonen i Waaggebouw. Som bekant lĂ€rde Descartes i ett av huvudkapitlen av underkuvandets historia att man mĂ„ste bortse frĂ„n det obegrip Â
liga köttet och istÀllet se pÄ den maskin som redan finns som anlag i oss, pÄ det som man kan förstÄ fullt ut, utnyttja helt och hÄllet för arbetet och, vid eventuella störningar, antingen reparera eller kassera. Mot den sÀllsamma isoleringen av den ÀndÄ till allmÀn beskÄdan utstÀllda kroppen svarar ocksÄ att den Rembrandtska mÄlningens vittberömda verklighetsnÀrhet vid nÀrmare pÄseende visar sig vara endast skenbar. Stick i stÀv med all kutym börjar nÀmligen den hÀr framstÀllda dissektionen inte med att man öppnar underkroppen och avlÀgsnar inÀlvorna, som fortast övergÄr i förruttnelse, utan (och Àven detta pekar möjligen pÄ en akt av vedergÀllning) med att man skÀr upp handen som begÄtt en straffbar ha
Och denna hand Àr en egendomlig historia. Inte nog med att den, jÀmfört med den hand som befinner sig nÀrmare betraktaren, Àr rent groteskt disproportionerad, den Àr ocksÄ anatomiskt alldeles bakvÀnd. De blottade senorna som att döma av tummens stÀllning borde vara de i vÀnster handflata Àr de i höger handrygg. Det rör sig alltsÄ om en rent skolmÀssig applikation, tydligen utan vidare hÀmtad frÄn den anatomiska atlasen, varigenom den annars, om man sÄ kan sÀga, efter levande modell mÄlade bilden just i sitt betydelsecentrum, dÀr som snitten redan Àr gjorda, slÄr över i den grövsta felkonstruktion. Att Rembrandt skulle ha dabbat sig hÀr Àr vÀl knappast möjligt. Snarare förefaller mig brottet mot kompositionen avsiktligt. Den oformliga handen Àr tecknet för det vÄld som gÄtt fram över Aris Kindt. Med honom, offret, och inte med gillet, som givit honom uppdraget, likstÀller sig mÄlaren. Han ensam har inte
den stela cartesianska blicken, han ensam varseblir honom, den utslocknade, grönaktiga kroppen, ser skuggan i den dödes halvöppna mun och över hans öga.
FrÄn vilket perspektiv Thomas Browne, om han, som jag tror, faktiskt befann sig bland ÄskÄdarna pÄ Amsterdams anatomiska teater, följde med i dissektionen och vad han sÄg, för det finns det ingenting att hÄlla sig till. Kanske var det det vita töcken om vilket han i en senare anteckning, om dimman som den 27 november 1674 lÄg över stora delar av England och Holland, pÄstÄr att det stiger upp ur hÄligheten i en nyöppnad kropp, medan det, skriver Browne i samma andetag, under vÄr livstid sveper vÄr hjÀrna i moln nÀr vi sover och drömmer. Jag minns tydligt hur mitt eget medvetande omgavs av sÄdana töckenslöjor nÀr jag, efter den operation som företagits pÄ mig under de sena kvÀllstimmarna, Äter lÄg i mitt rum pÄ sjukhusets Ättonde vÄning. Under den underbara inverkan av de smÀrtstillande medel som cirkulerade i mig kÀnde jag mig i min jÀrngallersÀng som en ballongfarare, vilken tyngdlöst glider fram genom molnbergen som tornar upp sig runtomkring honom. EmellanÄt delade sig de böljande skynkena, och jag blickade ut mot de indigofÀrgade vidderna och ner pÄ marken dÀr jag anade jorden, ohjÀlpligt tilltrasslad och svart. Men dÀrovan pÄ himlavalvet var stjÀrnorna, smÄ, smÄ guldprickar, strödda i ödsligheten. Genom den dÄnande tomheten trÀngde de bÀgge sköterskornas röster fram till mitt öra nÀr de tog pulsen pÄ mig och dÄ och dÄ fuktade mina lÀppar med en liten skÀr, pÄ en pinne fÀst svamp, som pÄminde mig om de tÀrningsformade klubbor av turkisk honung som man förr i vÀrlden kunde köpa nÀr det var marknad. Katy och Lizzie hette de vÀsen som svÀvade omkring mig, och jag tror att jag sÀllan har varit sÄ lycklig som under deras beskydd den natten. Av deras vardagsprat förstod jag inte ett ord. Jag hörde bara tonerna som gick upp och ner, sÄdana naturljud som frambringas av fÄglarnas strupar, ett fullÀndat klingande och flöjtande, halvt Ànglamusik, halvt sirensÄng. Bara ett ytterst besynnerligt brottstycke av allt det som Katy sa till Lizzie och
Lizzie till Katy har stannat i mitt minne. Det hörde, tror jag, till en berÀttelse om en semester pÄ ön Malta, och Katy respektive Lizzie hÀvdade att maltesarna med obegripligt dödsförakt kör inte till vÀnster och inte till höger utan alltid pÄ den skuggiga sidan av vÀgen.
Först nÀr nattsköterskorna avlöstes i gryningen gick det Äter upp för mig var jag var. Jag började kÀnna av min kropp, den domnade foten, det onda stÀllet i ryggen, registrerade tallriksslamret varmed sjukhusdagen tog sin början ute i korridoren och sÄg nÀr det första morgonljuset fick skyn att klarna hur, till synes av egen kraft, en kondensstrimma löpte tvÀrsigenom den av mitt fönster inramade biten himmel. DÄ tog jag detta vita spÄr som ett gott tecken, nu nÀr jag blickar tillbaka fruktar jag dÀremot att det var början pÄ en spricka som sedan dess gÄr genom mitt liv. Maskinen i spetsen för flygbanan var lika osynlig som passagerarna inuti den. Att det som sÀtter oss i rörelse Àr osynligt och ofattbart, det var ocksÄ för Thomas Browne, som ansÄg vÄr vÀrld vara endast skuggbilden av en annan, en nÀr allt kommer omkring outgrundlig gÄta. Oavbrutet försökte han dÀrför tÀnkande och skrivande betrakta den jordiska tillvaron, de nÀrmaste tingen likavÀl som universums sfÀrer, ur en outsiders perspektiv, ja man skulle kunna sÀga med skaparens öga. Och för att nÄ den hÀrför nödvÀndiga graden av upphöjdhet fanns det för honom bara ett medel: ett riskabelt högtflygande sprÄk. Liksom de andra författarna under engelskt 1600  tal bÀr ocksÄ Browne stÀndigt med sig all sin lÀrdom, en oerhörd citatskatt och namnen pÄ alla auktoriteter som föregÄtt honom, arbetar med övermÄttan vidlyftiga metaforer och analogier och bygger labyrintiska satskonstruktioner som ibland strÀcker sig över en eller ett par sidor och i sitt oskrymtade överdÄd liknar processioner eller sorgetÄg. Visserligen lyckas han, bland annat pÄ grund av denna enorma last, inte alltid lyfta frÄn jorden, men nÀr han med sin frakt bÀrs högre och högre pÄ sin prosas kretsar likt en seglare pÄ de varma luftströmmarna, dÄ kÀnns det Àven för dagens lÀsare som om han leviterar. Ju mer avstÄndet vÀxer, desto klarare blir sikten. Med största möjliga
tydlighet ser man de allra minsta detaljer. Det Ă€r som om man tittade genom en omvĂ€nd kikare och genom ett mikroskop pĂ„ samma gĂ„ng. Och Ă€ndĂ„, sa Browne, Ă€r varje insikt omgiven av ett ogenomtrĂ€ngligt mörker. Det vi varseblir Ă€r bara enstaka ljus i okunnighetens avgrund, i den av djupa skuggor genombĂ€vade vĂ€rldsbyggnaden. Vi studerar tingens ordning, men vad som finns nedlagt i den, sĂ€ger Browne, fattar vi inte. DĂ€rför fĂ„r vi skriva vĂ„r filosofi blott med smĂ„ bokstĂ€ver, med den förgĂ€ngliga naturens sigler och stenogram över vilka allenast avglansen av evigheten vilar. Trogen sin egen föresats förtecknar Browne de i den till synes oĂ€ndliga mĂ„ngfalden av former gĂ„ng efter gĂ„ng Ă„terkommande mönstren, till exempel i sin avhandling om Cyrus trĂ€dgĂ„rd det sĂ„ kallade quincunx mönstret, som bildas av hörnpunkterna i en regelbunden fyrhörning och den punkt dĂ€r dennas diagonaler korsar varandra. Ăverallt hos den levande och döda materien upptĂ€cker Browne denna struktur, i vissa kristalliniska former, hos sjöstjĂ€rnor och sjöborrar, dĂ€ggdjurens ryggkotor, fĂ„glarnas och fiskarnas ryggrad, pĂ„ skinnet till flera ormarter, i spĂ„ren efter fyrfotadjuren som förflyttar sig i trav, i larvernas, fjĂ€rilarnas, silkesmaskarnas och nattfjĂ€rilarnas kroppskonfigurationer, i safsans rot, solrosornas och paraplypinjernas fröbaljor, i det inre av unga ekskott eller av frĂ€kenstĂ€nglar och i mĂ€nniskornas konstverk, i de egyptiska pyramiderna och i Augustus mausoleum likavĂ€l som i kung Salomos med granatĂ€ppeltrĂ€d och vita liljor efter riktsnöre planterade trĂ€dgĂ„rd. HĂ€r skulle oĂ€ndligt mycket kunna sammanföras, sĂ€ger Browne, och i oĂ€ndlighet skulle det gĂ„ att visa med vilken elegans naturen geometriserar, men â sĂ„ slutar han sin skrift med en vacker vĂ€ndning â Hyadernas stjĂ€rnbild, himlens quincunx sjunker redan bakom horisonten and so it is time to close the five ports of knowledge; We are unwilling to spin out our thoughts into the phantasmes of sleep, making cables of cobwebs and wildernesses of handsome groves. Bortsett frĂ„n, tillfogar han eftertĂ€nksamt, att Hippokrates i sina uttalanden om sömnlösheten har sagt sĂ„ lite om vĂ€xternas underverk att man knappt törs drömma om paradiset, allra helst som
sĂ„dana som vi i praktiken frĂ€mst sysslar med de abnormiteter som naturen oavbrutet frambringar, antingen i form av sjukliga utvĂ€xter eller förmedelst den knappast mindre sjukliga uppfinningsrikedom varmed hon fyller vartenda tomrum i sin atlas med allsköns groteskerier. Faktiskt siktar ju ocksĂ„ vĂ„rt nutida naturstudium Ă„ ena sidan till att beskriva ett fullkomligt lagbundet system, men Ă„ andra sidan riktar sig vĂ„r uppmĂ€rksamhet med förkĂ€rlek mot varelser som utmĂ€rker sig framför allt genom sitt abstrusa utseende eller genom sitt vanvettiga beteende. SĂ„ var det redan i Brehms Djurens liv krokodi Â
len och kĂ€ngurun, myrsloken, bĂ€ltan, sjöhĂ€sten och pelikanen som fick inta hedersplatserna, och nuförtiden framtrĂ€der i bildrutan nĂ€rmast en armĂ© av pingviner som sĂ„ lĂ€nge vintermörkret varar stĂ„r orörliga i Antarktis isstormar med det under den varmare Ă„rstiden lagda Ă€gget pĂ„ fötterna. Utan tvivel ser man i dylika program, som kallas Nature Watch eller Survival och gĂ€ller för att vara sĂ€rdeles lĂ€rorika, mycket hellre nĂ„got monster pĂ„ botten av Bajkalsjön i parningstagen Ă€n en vanlig koltrast. Ăven Thomas Browne drogs gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng bort frĂ„n att utforska quincunx signaturens isomorfa linje till att nyfiket studera singulĂ€ra fenomen och arbeta pĂ„ en uttömmande patologi. Bland annat lĂ€r han lĂ€nge ha hĂ„llit sig med en rördrom inne pĂ„ studerkammaren, dĂ€rför att han ville ta reda pĂ„ hur lĂ€tet hos denna redan till det yttre synnerligen frĂ€mmande fĂ„gel uppstĂ„r, ett rop unikt i all naturen, likt de djupaste tonerna frĂ„n en fagott, och i sitt kompendium Pseudodoxia Epidemica , som vill undanröja vitt spridda fördomar och legender, behandlar han allehanda dels verkliga, dels imaginĂ€ra varelser sĂ„som kameleonten, salamandern, strutsen, gripen och FĂ„gel Fenix, basilisken, enhörningen och den tvehövdade masködlan, Amphisbaena. Visserligen vederlĂ€gger Browne i de flesta fall fabelvĂ€sendenas existens, men de förunderliga missfoster som man vet finns i verkligheten gör att det pĂ„ nĂ„got sĂ€tt ter sig möjligt att de av oss pĂ„hittade odjuren inte bara Ă€r gripna ur luften. Hur som helst framgĂ„r av Brownes beskrivningar att förestĂ€llningen om naturens oĂ€ndliga mutationer, som sĂ€tter sig över alla förnuftets grĂ€nser, och de ur vĂ„rt tĂ€nkande emanerande chimĂ€rerna fascinerade honom, likavĂ€l som de trehundra Ă„r senare fascinerade Jorge Luis Borges, utgivaren av Libro de los seres imaginarios , första gĂ„ngen publicerad i fullstĂ€ndigt skick i Buenos Aires 1967. Bland de fantasivĂ€sen som i alfabetisk ordning samlats i detta verk finns, slog det mig nyligen, ocksĂ„ den sĂ„ kallade Baldanders, Ămse, som Simplicius Simplicissimus möter i sjĂ€tte boken av sin levnadshistoria. Baldanders ligger som en stenstod mitt ute i skogen, ser ut som en gammal tysk hjĂ€lte och bĂ€r en romersk soldatdrĂ€kt
med ett stort schwabiskt bröststycke. Han, Baldanders, förklarar att han hĂ€rstammar frĂ„n paradiset, oigenkĂ€nd har varit med Simplicius alltid och i alla hans dagar och kan lĂ€mna honom först nĂ€r Simplicius Ă„ter har blivit till det varav han Ă€r kommen. Sedan förvandlar sig Baldanders inför Simplicius ögon i tur och ordning till en skrivare, som skriver följande rader, och sĂ„ till en stor ek, till en sugga, till en brĂ€ckkorv, till en bondlort, till en klöverĂ€ng, till en vit blomma, till ett mullbĂ€rstrĂ€d och en sidenmatta. Liksom i detta stĂ€ndigt pĂ„gĂ„ende Ă€ta och Ă€tas ser ocksĂ„ Thomas Browne hur intet har bestĂ„nd. Ăver varje ny form vilar redan förstöringens skugga. Varje individs, varje samhĂ€lles och hela vĂ€rldens historia löper nĂ€mligen inte i en bĂ„ge som svingar sig allt vidare och vackrare uppĂ„t, utan i en bana som nĂ€r middagshöjden Ă€r nĂ„dd leder ner i mörkret. Den egna vetskapen om försvinnandet i dunklet Ă€r för Browne oskiljaktigt förbunden med tron att pĂ„ uppstĂ„ndelsens dag
nÀr, som pÄ en teater, de sista kretsloppen Àr fullbordade, dÄ trÀder alla skÄdespelarna Àn en gÄng fram pÄ scenen, to complete and make up the catastrophe of this great piece. LÀkaren som ser sjukdomarna vÀxa och grassera i kropparna har bÀttre begrepp om dödligheten Àn om livets blomning. För honom framstÄr det som ett under att vi stÄr oss ens en dag. Mot den förrinnande tidens opium finns inget motgift, skriver han. Vintersolen visar hur snart ljuset slocknar i askan, hur snart natten omsluter oss. Timme efter timme radas upp pÄ rÀkningen. Till och med tiden sjÀlv blir gammal. Pyramider, triumfbÄgar och obelisker Àr pelare av smÀltande is. Inte ens de som fÄtt en plats bland bilderna pÄ himlen har kunnat behÄlla sitt namn för alltid. Nimrod har kommit bort i Orion, Osiris i HundstjÀrnan. De största Àtter har knappast levat lÀngre Àn tre ekar. Med att sÀtta det egna namnet pÄ ett verk sÀkrar sig ingen rÀtten att bli ihÄgkommen, ty vem vet om inte just de bÀsta Àr spÄrlöst försvunna. Vallmofröet gror överallt, och om elÀndet plötsligt kommer över oss som snö en sommardag begÀr vi bara att bli glömda. I sÄdana cirklar rör sig Brownes tankar runt, runt, mest oavbrutet kanske i hans 1658 med titeln Hydriotaphia publicerade avhandling om de urnor som just dÄ hade hittats pÄ en Äker i nÀrheten av vallfartsorten Walsingham i Norfolk. Med tillhjÀlp av de mest olikartade historiska och naturhistoriska kÀllor lÀgger han hÀr ut texten om de anstalter vi trÀffar nÀr nÄgon ibland oss gör sig redo för sin sista resa. Han börjar med nÄgra anmÀrkningar om tranornas och elefanternas kyrkogÄrdar, om myrornas begravningsceller och binas sedvÀnja att i procession ledsaga sina döda ut ur stocken, och fortsÀtter med att beskriva Ätskilliga folks gravsÀttningsritualer fram till den punkt dÄ den kristna religionen, som begraver den syndiga kroppen hel och hÄllen, slutgiltigt lÄter likbÄlen slockna. Att man inte, som ofta sker, av den under förkristen tid sÄ gott som universella seden att kremera kan dra slutsatsen att hedningarna ingenting visste om det förestÄende livet efter detta, för det tar Browne till stumt vittne de tallar, idegranar, cypresser, cedrar och andra stÀdsegröna trÀd med vilkas grenar dödsbÄlen för det mesta tÀndes, som ett tecken pÄ
evigt hopp. För övrigt Àr det, sÀger Browne, stick i stÀv med vad folk i allmÀnhet tror, inte svÄrt att fÄ en mÀnniska att brinna. För Pompejus rÀckte det med en gammal bÄt, och kungen av Kastilien lyckades nÀstan utan brÀnsle av ett större antal saracener Ästadkomma en lÄga som syntes vida omkring. Ja, tillÀgger Browne, om den börda som lassats pÄ Isaak verkligen hade rÀckt till en holocaust, dÄ skulle var och en av oss kunna bÀra det egna bÄlet pÄ axeln. Flera gÄnger ÄtervÀnder betraktelsen till det som faktiskt kom i dagen pÄ utgrÀvningsplatsen pÄ Äkern vid Walsingham. Det Àr hÀpnadsvÀckande, sÀger Browne, vad lÀnge de tunnvÀggiga lerkÀrlen har hÄllit och förblivit hela tvÄ fot under jord, medan plogbillar och krig gÄtt fram över dem och stora hus och palats och skyhöga torn störtat och rasat samman. Noggrant undersöks de rester efter brÀnningen som urnorna innehÄller: askan, de lösa tÀnderna, de av kvickrotens bleka rötter som i en krans omlindade skelettdelarna, de för den elyseiske fÀrjkarlen avsedda mynten. Omsorgsfullt registrerar Browne ocksÄ sÄdant som han vet att de döda brukade utrustas och smyckas med. Den katalog han sÀtter ihop omfattar alla möjliga sÀllsamheter: Josuas omskÀrelsekniv, Propertius Àlskarinnas ring, av agat slipade grÀshoppor och ödlor, en svÀrm bin av guld, blÄ opaler, spÀnnen av silver, kammar, tÀnger och nÄlar av jÀrn och horn och en mungiga av mÀssing, som sist ljöd vid fÀrden över det svarta vattnet. Men den underbaraste pjÀsen, frÄn ett romerskt askkÀrl i kardinal Farneses samling, Àr ett fullkomligt intakt dricksglas, sÄ klart som om det nyss blivit blÄst. Dylika av tidens ström skonade ting blir i Brownes ögon till sinnebilder för mÀnniskosjÀlens oförstörbarhet, som skriften utlovat men som kroppslÀkaren kanske i hemlighet tvivlar pÄ, hur befÀst han Àn vet sig vara i sin kristna tro. Och eftersom melankolins tyngsta sten Àr rÀdslan för vÄr naturs ohjÀlpliga slut söker Browne bland det som undgÄtt förintelsen efter spÄren av den hemlighetsfulla förmÄga till transmigration som han sÄ ofta studerat hos larverna och fjÀrilarna. Den lilla biten purpurfÀrgat siden frÄn Patroklos urna som han berÀttar om, vad kan den dÄ mÄnne betyda?