Issuu

Levande skärgårdsnatur 2014 – med rapporter från 2013

Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län i samarbete med: Länsstyrelsen i Stockholms län, Stockholms Universitet, Naturhistoriska riksmuseet och Naturskyddsföreningen

Projekt Levande skärgårdsnatur Projekt Levande skärgårdsnatur startade 1985 med inventeringar av kustfåglar som sedan dess har genomförts varje år. Det var upptakten till projektet som kom till efter diskussioner mellan Skärgårdsstiftelsen och Länsstyrelsen i Stockholms län. Tanken med projektet var att få en bättre miljöövervakning och dokumentation av växt- och djurlivet i Stockholms skärgård. Det skulle fungera som en snabb och obyråkratisk väckarklocka för miljöfrågor i skärgården. Skärgårdsstiftelsen hade goda förutsättningar att, genom sina tillsynsmän, samla in material och sköta fältarbetet. Genom kontinuerlig bevakning och årliga inventeringar får projekt Levande Skärgårdsnatur fram viktiga kunskaper om olika arters populationsstorlekar, häckningsresultat, tillväxt och fortlevnad. Tack vare det arbetet kan förändringar snabbt upptäckas, vilket gör det möjligt att direkt försöka åtgärda eventuella problem eller störningar. Genom ett gott samarbete med forskare och sakkunniga bidrar detta långsiktiga arbete till ökade kunskaper om många arter i skärgårdsmiljön. Levande skärgårdsnatur utvecklas och förbättras ständigt men behåller sina väl inarbetade inventeringsmetoder och naturvårdsinsatser. Sedan starten 1985 har projektet vuxit och innehåller nu ett stort antal delprojekt enligt följande: • inventering av skärgårdens vanligaste kustfågelarter • inventering och märkning av alkfågelbestånden • inventering av ejderbon i Lygna skärgård var fjärde år • märkning och bevakning av havsörnsstammen • inventering, märkning och utsättning av berguv • inventering av mellanskarvens boplatser • samarbete vid forskning på gråsäl • uppföljning av minkens utbredning i skärgården samt även skyddsjakt på mink • undersökning av havstulpaner • inventering av blåstång • inventering- och naturvårdsinsatser för några hotade växtarters överlevnad; guckusko, majviva, hartmanstarr och gulyxne Projektet drivs idag av Skärgårdsstiftelsen och Länsstyrelsen i Stockholms län i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet, Naturskyddsföreningen och Stockholms Universitet, vilka även svarar för en stor del av sammanställningen och utvärdering av data. Ekonomiskt stöd har under året erhållits från Insamlingsstiftelsen för natur och Swedbank Roburs kunder.

Projektledningen har under år 2013 bestått av: Karin Strandfager/ Karen Andersson, Skärgårdsstiftelsen; projektledare Gunnar Hjertstrand, Skärgårdsstiftelsen; fältsamordnare samt inventerare Mats Nordin, Länsstyrelsen i Stockholms län; Kustfågelinventeringen Claes Kyrk, ornitolog; inventering och ringmärkning kustfåglar, skräntärna Alar Broberg, konsult; berguv Björn Helander, Naturhistoriska riksmuseet/Naturskyddsföreningen; havsörn Olle Karlsson, Naturhistoriska riksmuseet; gråsäl Hans Kautsky, Stockholms Universitet; blåstång

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Innehållsförteckning Projekt Levande skärgårdsnatur

Expedition Guckusko

Inventering, fågelmärkning och observation

Projektrapporter 2013 Kustfågelinventering Ringmärkning Skräntärna Inventeringar av skarvens boplatser Ejderinventeringar Havsörn Berguv Blåstång Gråsäl

8 12 14 16 19 20 24 27 28

Forskare på Hjälmö – slår ett slag för slåtter

Havstulpanprojektet

Fram med minkfällorna

Levande Skärgårdsnatur 2014 Produktion: Karen Andersson, Gunnar Hjertstrand, Ulrika Palmblad, Karin Romdahl. Omslag: Guckusko, foto Carina Lernhagen Matz. © Skärgårdsstiftelsen 2014 Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län Postadress: Box 7669, 103 94 Stockholm Besöksadress: Svensksundsvägen 5, Skeppsholmen Tel: 08-440 56 00, Fax: 08-440 56 19 E-post: kansliet@skargardsstiftelsen.se Hemsida: www.skargardsstiftelsen.se

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Expedition guckusko Foto: Carina Lernhagen Matz

Försommaren 2013 tog Kåre och Birgitta Bremer båten och drog iväg till Ramsmoraön, klassisk mark för guckusko. Jo, den fanns kvar, men också det märkliga gräset skugglosta. Kåre Bremer har en passion – och det är blommor. I grunden är han filosofie doktor i botanik men har de senaste tio åren arbetat som rektor för Stockholms universitet. Blomsterpassionen delar han med sin hustru Birgitta Bremer. Även för henne är botaniken en profession. Hon är föreståndare och professor bergianus för Bergianska trädgården i Frescati, Stockholm. Tillsammans har de skärgården som bas för att botanisera. Under flera decennier har de gjort exkursioner med egen båt i hela Stockholms mellanskärgård. Utgångspunkten är Gällnö, där familjen Bremer har sitt sommarhus. Och på akademikers vis har de katalogiserat det hela sockenvis: Möja socken, Djurö socken och Värmdö socken. Mest handlar det om kärlväxter. Kåres andra passion är veteranbåtar. Ett projekt är Kåres fars gamla Forslundare. Det är en mahognyracer från 1920-talet i original. Nu, efter Kåres pensionering, väntar den på renovering. Mest har Kåre och Birgitta åkt runt i en välhållen och mycket fräsig Coronet från 1967 i glasfiber. Numera har de en Riva Bertram 25 Sport Fisherman från 1972.

Foto: Privat

Tillbaka till blommorna! Den 1 juni förra sommaren var det alltså dags för ett 100-årsminne. Då, den första juni 1913 la den lilla ångbåten Blixten ut från Stockholm med kurs mot Ramsmoraön i Möjaskärgården. Ombord fanns en grupp studenter intresserade av botanik. De ville se skärgårdens mest uppseendeväckande art: guckusko. En praktfull orkidé med gul

Kåre och Birgitta Bremer.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Guckusko, Cypripedium Calceolus, är fridlyst.

toffel och bordeaux-färgat ok.”En bland vår Floras märkligaste växter”, som C. F. Nyman skrev i Utkast till svenska växternas naturhistoria II år 1868. Det var Svenska Botaniska Föreningen som arrangerat vårutflykten till Ramsmoraön. Klockan nio signalerade Blixten tre gånger i ångvisslan vid Nybrokajen och slog back i maskin. ”Färden gynnades af det mest strålande sommarväder och under Blixtens suntält rådde därför redan från början den angenämaste stämning” rapporterade Svensk Botanisk Tidskrift senare. Att besöka Ramsmoraön är inget nytt för Kåre. Han har varit där säkert 25 gånger! Han brukar lägga till i viken mellan Ramsmoraön och Åverkesö eller i sundet mellan Storö och Ramsmoraön. De är båda välkända förtöjningsplatser bland båtfolket. Här är skyddat och säkert, men man ligger knappast ensam. Kåre berättar: ”När man väl förtöjt, klivit iland och begett sig inåt ön, då blir man däremot snabbt ensam. Visst kan man träffa på någon annan entusiastisk botanist, entomolog eller kanske en svampplockare. Men båtfolket håller sig helst vid stranden och båten. Här är nämligen

kuperat, svårgånget, snårigt, risigt, sumpigt och myggigt. Långt ifrån det öppna lövängslandskap som fanns för hundra år sedan och det odlingslandskap som fanns här för drygt femtio år sedan.” En som tidigt uppmärksammade guckusko på Ramsmoraön var Sten Selander som redan 1909 gjorde en exkursion dit som ung student. Sten Selander blev senare författare, diktare, tidningsman och även akademiledamot. Men han var också botaniker. I boken Stockholms skärgård från 1954 minns han hur det en gång var: ”Då man en junidag från strandängen på Ramsmoraös sydsida vandrade inåt ön, steg man rakt in i en förverkligad midsommarnattsdröm. Innanför ängen, som lyste blå av majvivor och doftade av strandmynta, gick ett fuktigt dråg* upp genom ön. Mellan glesa ekar lyfte sig där höga varv av hassel ovanför den släta, gröna, mjuka marken. Och i kanten av hasseldungarna stod Sveriges praktfullaste orkidé, guckuskon, med sina stora, sällsamma, svavelgula och purpurbruna blommor, inte som på andra ställen i något snålt halvdussin, utan i hundratal och åter hundratal.” Han beskriver också hur han ser myskmadra ”med sina vita, doftande skyar”, tandrotsörten som ”med sina bleklila blommor är så mycket vackrare än sitt prosaiska namn”, den ”egendomliga underviolen”, vårärten ”med sina tunna, ädelt formade blad och stora, rödblå blommor, hässelklockan ”den största och ståtligaste av alla svenska blåklockor, trolldruvan ”med sina vita luftiga blomspiror och bladens konstfulla mosaik” samt tibasten ”som förlänge sedan blommat ut”. Sten Selander, som var tidigt ute med att propagera för naturvård, beskriver hur den fantastiska blomprakten och kulturlandskapet var skapad av gamla tiders lövängsskötsel. Han blev bedrövad på 50-talet då han såg hur jordgubbsodlingarna bredde ut sig till exempel på Ramsmoraön på guckuskons bekostnad. ”Av guckuskon finns bara några slokande stånd vid dikeskanterna.” Idag är även jordgubbslanden borta. Och även om guckusko fortfarande växer på ett par lokaler i Stockholms skärgård så är antalet förfärande få jämfört med för hundra år sedan. Men den som söker finner. Kåre och Birgitta fann inte bara guckusko under försommarexpeditionen 2013. De kunde också konstatera att skugglosta – ett trebladigt lundgräs – fortfarande växer där. Den upptäcktes av Sten Selander men har inte setts sedan dess. Den är märklig på så vis att just här på Ramsmoraön har skugglosta sin nordligaste förekomst i Sverige! ”Man får gå och kika på strå efter strå”, berättar Kåre, ”och titta efter de särskilda kännetecknen mellan skugglosta och den vanligare strävlosta. Och så plötsligt hittar man den! Då blir man glad.”

Av Carina Lernhagen Matz

Guckusko

Cypripedium Calceolus Guckusko är en högväxt, kraftig orkidé med krypande underjordisk jordstam. Stjälken kan bli nästan en halv meter hög och har tre eller fyra blad. Bladen är stora, brett ovala och något veckade. Guckusko blommar i juni-juli med mycket stora blommor som vanligen sitter ensamma i toppen av stjälken. De utspärrade kalkbladen är rödbruna och den stora toffelformade läppen är gul. En guckuskoplanta utvecklas långsamt och det kan ta över tio år innan den går i blom. Guckusko kan inte förväxlas med andra arter och den är fridlyst. Utbredning Guckusko är sällsynt i hela Sverige, den finns mest i Mellansverige och saknas längst i söder. De största förekomsterna finns i Jämtlands, Dalarnas och Nordupplands kalktrakter. Den växer i fuktiga örtrika skogar på kalkrik mark. Första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Hortus botanicus 1685 (Nordstedt 1920). Pollinering Guckusko pollineras av små bin som lockade av blommans doft kryper ner i den toffelformade läppen. Någon nektar finns dock inte och när biet upptäcker detta försöker det krypa upp ur den hala blomläppen men kan bara lyckas i den trånga passage som finns i läppens bakre del, bakom ståndarna. Då biet kryper ut blir det samtidigt inklätt med pollen. Etymologi Artnamnet calceolus betyder liten sko, vilket syftar på blomläppens form. Svenska namnet guckusko omtalas redan av Linné som i Flora Svecica skriver att de kallas guckuskor i Roslagen, och gucku är än idag ett dialektalt ord för gök. Källa: linnaeus.nrm.se

* Dråg – kärrparti på mosseyta, kännetecknat av genomströmmande eller oftare genomsipprande vatten och kärrartad vegetation. Källa: Nationalencyklopedin.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Claes Kyrk

Vega Karlsson från Utö, årets yngsta volontär, lär sig hur ringmärkning av sillgrisslor går till. I bakgrunden plockas grissleungar fram ur bergsskrevorna.

Gunnar Hjertstrand

Inventering, fågelmärkning och observation Gunnar Hjertstrand är fältsamordnare i projektet Levande skärgårdsnatur. Han tillbringar många hundra timmar i båt varje år. Tillsammans med forskare och volontärer samlar han in fakta kring hur fågelarterna i skärgården utvecklas. Här är tio frågor om 2013 års resultat. 1. Ejder – varför är det så få i skärgården? Vi har räknat ejder kring Stavsnäs och Dalarö och vi kan konstatera att antalet ejdrar fortsätter att minska, i alla fall i de här områdena. Detta trots att en varm och torr försommar gynnade häckning och äggkläckning. Men överlevnaden för ungarna är alldeles för dålig. Vidare är antalet kläckta ungar mycket lågt i förhållande till antalet ådor. Forskarna söker fortfarande svar på vad detta kan bero på och varför ejdern minskar i antal. Minken kan vara en faktor, men det är inte den enda. Forskarna vet att fåglarna lider brist på B-vitamin. Det har sannolikt att göra med blåmusslornas kvalitet. Blåmusslor är ejderns huvudföda. Vi följer forskningen noga. 2. Skräntärna – hur går det för världens största tärna? Skräntärnan är en rödlistad art. Den häckar och lever fantastiskt nog i Stockholms skärgård. Länets enda koloni innehåller 18 par. Annars häckar den solitärt, 6

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

alltså ett enstaka par på en enstaka ö. Skräntärnan hade ett gott år. Vi kunde räkna in och märka 30 ungar år 2012 och hela 71 ungar år 2013! Vi har 55-60 platser i skärgården där den häckar. Och vi gör noggranna räkningar och ringmärkningar. Vissa fåglar förses dessutom med små sändare. Tack vare sändarna vet vi nu att en skräntärna kan flyga tjugo mil på en förmiddag för att jaga föda. Även här gynnades arten av en varm försommar. Det är som om fåglar kan känna på sig att det ska bli bra väder! I fler bon än vanligt låg det tre ägg. En liten kuriositet är att genom färgmärkning, som gjorts i tre år, har vi fått veta hur skräntärnans flyttväg ser ut. De ska över Sahara, med slutmål ända ner till Mali i Västafrika. Det visar sig att vissa fåglar tar en västlig väg, längs kusterna av Holland, Frankrike och Portugal. Andra tar en ostligare rutt, följer Donau, ner över Rumänien och västsidan av Svarta havet. Oftast följer en ungfågel någon av föräldrarna – men själva vägen kan alltså variera! 3. Tordmule – är det lika positivt som tidigare år? Den lilla tordmulen har ingen egentlig hotbild mot sig. Den verkar ha haft tillräckligt med mat hittills och klarar av att häcka fint. Men stammen verkar ha planat ut i antal. Det kan möjligen ha att göra med

tillgången på föda. Många undrar hur fågelräkningar går till. När vi räknar tordmule och andra alkor brukar vi vara minst två när vi går iland på en ö och räknar. Från mitten av ön räknar en medsols, den andra motsols. Precisionen är god. Det brukar bara skilja några procent när vi summerar.

däremot har skett är att sälarna går längre och längre in i skärgården. Det beror nog på att de inte jagas och inte har något att vara rädda för. Ett ökande problem är att sälar fastnar i så kallade ”spöknät”. Det är nät som har slitit sig eller fastnat på vrak. En beräkning säger att det finns miltals av förlorade nät i Östersjön.

4. Sillgrissla – ni lär ha träffat på en riktig gammelgrissla? Ringmärkningen av sillgrisslor har varit ovanligt bra. Under tre dagar hann vi märka 501 stycken. Mycket beroende på att så många volontärer hjälpte till. Märkligast var en grissla som hade fått en ring på foten som liten unge på Stora Karlsö år 1974. Den var alltså 39 år gammal och vi har träffat på den här i Stockholms skärgård tre gånger tidigare. Den fågeln är den äldsta hanterade fågeln i Sverige! Häckningsåret har också varit glädjande bra för sillgrisslorna.

8. Havsörn – hur många ﬁnns i dag? Havsörnsprojektet är en riktig solskenshistoria. Det visar att det lönar sig att jobba långsiktigt. Om man inte stödutfodrat havsörnen efter förgiftningen av PCB och DDT kanske vi inte haft havsörn i skärgården över huvud taget i dag. Projektet visar att man måste ha tålamod. Det tog många år innan vi kunde se någon skillnad och en förbättring. På grund av kroniska skador hos de vuxna fåglarna fick vi invänta nya generationer av havsörn. För trettio år sedan fanns endast cirka tio par i skärgården. Idag finns sextio. Nu har stödutfodringen upphört och havsörnarna kan klara sig på egen hand, bland annat har vi sett att de börjat jaga skarv.

5. Skarv – fortsätter den att väcka diskussion? Ja, så är det. Under 2013 har vi observerat att skarven jagas alltmer av havsörnen. Havsörnen tar framförallt ungar, men även vuxna fåglar. Det kan bli slagsmål så fjädrarna ryker när de stora örnarna slår ner på en skarvö. Skarv är ett laddat ämne. En del tycker illa om hur skarven annekterar en ö. Spillningen färgar klipporna vita och träden avlövas och dör. Tråkigt nog ser vi hur människor förstör bon och bokstavligen skottat bort dem. På ön Knaggrund hade vi i maj 85 bon. Knappt en månad senare var bara 31 kvar. Skövlingen av bon gör bara att skarven flyttar till en annan ö för en andra häckning. Det finns också exempel på hur man har fällt träd på öar som skarven tagit över. Det är ingen lösning. Skarven bara bygger sitt bo på det fällda trädet eller nere på marken istället. Vi har besökt alla kända häckningsplatser för skarv i skärgården och totalt räknat in något färre bon än året dessförinnan.

9. Blåstång – hur mår den? Enligt Blåstångsprojektet har vattnet blivit lite klarare och blåstången verkar långsamt komma tillbaka. Den är friskare och har mindre påväxt i ytterskärgården än i mellan- och innerskärgård. Påväxten var värst för tjugo år sedan. Förbättringen beror på bättre rening av avlopp och minskade utsläpp. 10. Sammanfattning – hur har 2013 varit i stort? Vi kan konstatera att vissa arter gynnas och andra missgynnas. Ingenting är statiskt, även i normaltillstånd. Men utvecklingen visar att det lönar sig att arbeta långsiktigt och få en bred kunskapsbas. Det är då vi kan förstå vad som egentligen händer och sätta in åtgärder där det behövs. Havsörnsprojektet är ett bra exempel på det.

7. Säl – hur ser utvecklingen ut? Antalet gråsäl ökar i Stockholms skärgård. Vi räknar med att den har ökat med sju till åtta procent under förra året. Räkningen görs med flyg, eftersom det från sjön är svårt att se alla individer. Från luften blir det mycket exaktare. Sälens föda är fisk, men jag är inte orolig för att fiskbeståndet ska minska på grund av att gråsälarna blir fler. Jämför vi med hur många sälar som fanns för hundra år sedan i Stockholms skärgård så är vi fortfarande på en väldigt låg nivå. Det som

Foto: Claes Kyrk

Av Carina Lernhagen Matz 6. Berguv – är det en hotad art? Förra året märkte vi bara två ungar, en i mellanskärgården och en i södra skärgården, så visst är den hotad. Berguven är drabbad av miljögifter på samma sätt som havsörnen. Den är på liknande sätt en toppkonsument, det vill säga ligger högst upp i näringskedjan. Berguven minskar i antal och vi räknar antalet individer varje år. Och vi vill gärna ha hjälp. Rapportera till oss så fort du ser eller hör en berguv! Det är garanterat värdefull information.

Rekordgrisslans åldersbevis – ringen! l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Claes Kyrk

Delprojektrapporter 2013 Resultat Ejder (Somateria mollissima) Årets räkningar innebär en liten minskning sedan 2012 och ansluter till de senaste årens långsamma minskning. Liksom 2012 är dock minskningen tydlig i de flesta ytterskärgårdsområden. Det som gör att förändringen ändå är liten är en betydande ökning i Svenska Högarna. I Biskopsö räknades för första gången på 29 år ingen guding alls! Nästan lika illa var det i Fjärdlång där endast 4 gudingar räknades. Även det nordligaste område som ingår i ejder-räkningarna, Söderarm, hade i år ett betydligt lägre antal än någonsin tidigare. Här räknades 54 gudingar, 29 % av de tre sämsta åren dessförinnan, 2010-2012. Liksom förra året var antalen i de två mellanskärgårdsområdena Träskö – Storö och Björnö tämligen oförändrade på en nivå jämförbar med hela den 29 år långa räkningsserien. I innerskärgårdsområdet Stensholmarna i Lännaskärgården, som i år räknades för femte året, bröts den ökande trenden med en kraftig minskning till endast drygt hälften av förra årets antal gudingar, lägre än något av de fyra föregående åren. Svärta (Melanitta fusca) Efter fem års oavbruten minskning innebar 2013 års räkningar en ökning med 23 %. Denna ökning har skett både i Svenska Högarna, där ca hälften av de räknade områdenas svärtor brukar finnas, och i övriga områden. Tordmule (Alca torda) Årets resultat innebär fortsatt tillväxt med det högsta antalet räknade tordmular sedan räkningarna började. Ökningen förefaller dock ha planat ut under de senaste åren och antalet räknade fåglar är bara marginellt större än de två senaste åren.

Ejderbo.

Sillgrissla (Uria aalge) Jämfört med det extrema året 2012 har det skett en betydande minskning, med 28 %. Huvudelen av denna minskning har skett genom att Storskär utanför Utö återgått till en för lokalen mer normal mängd sillgrisslor. På Storskär sticker nämligen åren 2012 och 2009 ut med måndubbelt fler sillgrisslor än normalt. Även totalsummorna för samtliga områden är för dessa båda år de utan jämförelse högsta i räkningsserien. Utöver dessa två år är årets resultat ett av de allra högsta. Minskning jämfört med 2012 har dock i mindre grad skett även i de traditionellt största kolonierna Grän och Svenska Högarna.

Ejder

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Roine Karlsson

Tobisgrissla (Cepphus grylle) Årets resultat var marginellt lägre än 2012. Minskningen i Ålands hav skulle varit mer markant om det inte på Bysholmen räknats det högsta antalet någonsin i den kolonin, 200 tobisgrisslor.

Diskussion Ejder I många av våra områden fortsatte en påtaglig minskning. Totalsumman har dock minskat bara lite tack vare en betydande ökning sedan 2012 på Svenska Högarna. På den lokalen har dock gudingarna liten koppling till häckande ådor, eftersom betydligt större antal gudingar än dem vi räknar i området samlas inför ruggningen på grundområden utanför skärgården. De gudingar som räknas i Svenska Högarna bedöms i huvudsak vara fåglar som bara tillfälligt kommer in till områdets mer skyddade vatten för att fåfängt leta oparade honor. Det häckande beståndet av ådor bedöms vara mycket litet. Det enda innerskärgårdsområdet som vi räknar, Stensholmarna, ingår inte i diagrammet, eftersom räkningarna där påbörjats för bara fem år sedan. Där har en ökande trend brutits med en kraftig minskning sedan 2012. Sammantaget med den troligen imaginära ökningen i Svenska Högarna pekar alltså data från alla de områden vi räknar på ett betydligt värre läge än den måttliga minskningen i diagrammet. Under året har Roslagens ornitologiska förening upprepat kustfågelinventeringen i ett band genom skärgården söder om Rådmansölandet ut till Söderarm. Därmed finns en jämförelse mellan 2001 och 2013 som täcker hela skärgårdens djup från fastland till de yttersta skären. Resultatet av inventeringen för ejderns del bekräftar den bild av viss ökning i innerskärgården och mycket kraftig minskning i ytterskärgården som mer spridda observationer gett, men som vi fram till nu saknat mer hållbara data på.

Tobisgrissla med nyfångad ﬁsk.

Totalt sett har ejdern i detta band minskat med 71 % under perioden. I innerskärgården har det alltså skett en viss ökning, i mellanskärgård återstår ca en tredjedel och i den yttre tredjedelen av det inventerade bandet är ejdern nästan helt borta. Bandets inre del ligger alldeles norr om Stensholmarna. De årliga räkningarna i detta område antyder att antalet ejdrar i bandets innerskärgård kan vara betydligt lägre under 2013 än under åren närmast innan. Svärta Årets ökning har varit något större i de övriga områdena tillsammans, än i Svenska Högarna som hyser hälften av de räknade svärtorna. Detta trots att flera områden hade nollresultat. Det gäller för första gången någonsin Röder, för tredje året i rad Nåttarö och sedan många år tillbaka för mellanskärgårdsområdena Träskö – Storö och Björnö. Det finns nu så få svärtor i de räknade områdena att ändringar på några få fåglar ger tydliga procentuella utslag. De ökningar som gör att övriga områden ökat mer än Svenska Högarna

Svärta

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Tordmule

(där ökningen var 15 svärthanar) är 7 i Skarv, 7 i Lygna och 6 i Storö-Bockö-Lökaö och bara enstaka fåglar upp och ner i övriga områden. Både i Skarv och i Storö-Bockö-Lökaö räknades inga svärthanar alls 2012. För ca 10 år sedan var Lygna jämbördig med Svenska Högarna, men har haft en mycket kraftig minskning. Årets 20 svärthanar kan förhoppningsvis vara början på en återhämtning.

Foto: Roine Karlsson

Tordmule Årets resultat är helt utan dramatik. Om populationen börjat plana ut har den förmodligen nått en storlek där födotillgången börjar begränsa tillväxten. Att en stor del av de tordmular vi räknar inte bedöms häcka innebär att tillväxthastigheten tidigare begränsats av tillgången på häckplatser, men att det ändå funnits så mycket mat att populationen kunnat växa kontinuerligt trots att bara en begränsad del av populationen reproducerat sig. Nu har den blivit så stor att maten inte längre räcker till alla. Det leder till ökad dödlighet, framför allt under vintern.

Flygande tordmular. 10

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Sillgrissla Länets häcklokaler för sillgrisslor täcks så vitt vi känner till, fullständigt av våra räkningar. De har dock rykte om sig att vara svårräknade, så de kraftiga variationerna mellan åren kan nog bero både på växlande effektivitet i räkningarna och i tillfällig inflyttning av icke häckande fåglar från Karlsöarna eller andra häckplatser utanför länet. De förändringar som löper över många år speglar dock troligen verkliga förändringar i antalet sillgrisslor som uppehåller sig i länet under häckningstid. Över längre tid verkar det som om det skedde ett plötsligt hopp upp med närmare en fördubbling mellan 2006 och 2007. Sedan dess har medelvärdet legat nästan dubbelt så högt som för de 16 åren dessförinnan. Sillgrissla, som har långsam reproduktionstakt med max en unge per par och år, kan inte åstadkomma sådana hopp som 06/07 genom verklig tillväxt, utan detta måste vara inflyttning från andra områden, kanske någon koloni som störts bort från något näraliggande län. Tobisgrissla Liksom för tordmulen bjuder årets räkning av tobisgrissla i princip oförändrat läge för arten i de räknade kolonierna i Stockholms skärgård. En tämligen stor och till synes stabiliserad koloni finns på Svenska Högarna, medan resten av skärgården söder om Ålands hav bara hyser enstaka små kolonier, främst i det yttersta havsbandet. Huvuddelen av länets tobisgrisslor finns emellertid i Ålands hav, från Söderarm till länsgränsen i norr. Där finns ganska många kolonier och på Understen allra längst upp i norr finns länets största koloni, vilken dock inte ingår i Skärgårdsstiftelsens räkningar. Den enda räkningen därifrån i år är ett av de högsta som noterats där, men det skedde

Foto: Britten Hjertstrand

långt före häckningstid och inkluderar möjligen rastande fåglar som häckar längre norrut i Bottenhavet. Utanför de här redovisade diagramet med tidsserier finns också söder om Ålands hav några kolonier med flera 10-tal fåglar. I skärgårdsstiftelsens räkningar gäller detta Storflyttjan i Skarv och Rörskären, där räkningar saknas under alltför många år, men där årets räkningar gav 24 respektive 26 fåglar. Tre andra betydande kolonier är Knaggrundet vid Svartlöga samt Grän och Gunnarstenarna där ornitologer rapporterat 50 tobisgrisslor vardera. Skärgårdsstiftelsens räkning på Gunnarstenarna gav bara 8 exemplar och på Grän inga alls. Annars är det vanliga att om det finns rapporter från ornitologer där också stiftelsen räknat har Skärgårdsstiftelsens systematiska räkningar gett fler eller ungefär lika många som ornitologerna rapporterat.

Ringvia, ovanlig variant av sillgrissla med vit teckning kring ögat. Jämför med vanlig sillgrissla på nästa sida!

Sillgrissla

Tobisgrissla

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Claes Kyrk

Karlsögrisslan 803 88 41/90A 060 79, en pigg 39-åring!

Ringmärkning av kustfåglar 2013 Åren går och 32 år har passerat sedan Björn Hjernqvist på länsstyrelsen i Stockholms län i samarbete med Skärgårdsstiftelsen sjösatte denna ringmärkningsverksamhet som ännu är i full kraft. Viktigast har som tidigare år varit att ringmärka och kontrollera alkfåglarna i ytterskärgården. Slitna ringar byts ut och eftersom sillgrisslan kan uppnå en ålder över 40 år så krävs det byte av ringarna för att kunna följa de äldre fåglarnas livslina hela vägen fram. Att kunna nymärka och kontrollera så många vuxna sillgrisslor som vi gör i Stockholms skärgård ger oss löpande kunskap om arten som är unik för landet. Förutom alkfåglar har ringmärkning och inventering av skräntärna haft hög prioritet. Det pågår sedan 2007 ett riksomfattande åtgärdsprogram för världens största tärna som nu har förlängts till 2016. Förutom några få ungfåglar av rödbena och roskarl samt en unglabb så har även 200 skarvungar försetts med ring. Utdrag ur dagboken 7 april Västerskär, (Stora Värtan) våren är sen men 120 skarvar bygger bo. Står nära ön på tjock is, längre bort ses 25 isjakter fara hit och dit. 14 april Själgrundsskallen, isen ligger och 41 havsörnar kalasar på strandad död säl. 1200 nyanländna

skarvar i smågrupper vänder vid ön flyger ut till kusten. 12 örnar jagar bort en räv. 12

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

20 april Fågelö, mellanskärgården, Helikopter och ribbåt angör fågelön. Kontaktar länsstyrelse som kontaktar bolaget vilket räddar årets häckning för skräntärnorna på ön. 28 april Svartlögafjärden, utsättning av 15 minkfällor på sex öar med Gunnar Hjertstrand, Sten Ridderlöf och Calle Mobach. 10 maj Skarv och hägerboräkning med Sefyr i Stora Värtan. 13 maj Skräntärneinventering med Sefyr i södra skärgården. 24 maj Skräntärneinventering med Sefyr i mellersta och norra skärgården. 1 juni Skräntärneinventering med Sefyr i mellersta skärgården. 15 juni Skräntärnemärkning med Sefyr i mellersta skärgården. 17 juni Skräntärnemärkning med Sefyr i södra och mellersta skärgården. 18 juni Skräntärnemärkning med Sefyr i norra skärgården. 24 juni Skräntärnemärkning och alkekontroll med Sefyr i mellersta och södra skärgården.

1 juli Alka Nord, ringmärkning med Sefyr på Abborren och Stridsbådan, Understen av alkor och skräntärna, (4 volontärer). 5 juli Alka Ost, ringmärkning med Sefyr på Svenska Högarna av alkor, (9 volontärer). 6 juli Alka syd, ringmärkning med Sefyr på Storskär och Grän av alkor, (9 volontärer). 19 augusti Skarvboräkning med Sefyr i norra skärgården. 20 augusti Skarvboräkning med Sefyr i södra skärgården. 21 augusti Skarvboräkning med Sefyr i mellersta skärgården. 13 september Skarvboräkning med egen båt i Himmerfjärden.

Foto: Gunnar Hjertstrand

Sillgrisslorna 2013 Sillgrisslan häckar i vår allra yttersta skärgårdsdel på 10 karga öar mellan Understen och Gunnarstenarna. Alkringmärkningen tog sig upp till nya höjder under 2013. Totalt nymärktes under tre heldagar i skärgårdens yttersta havsband 501 sillgrisslor fördelade på 253 vuxna och 248 ungar. Aldrig tidigare har så många vuxna grisslor märkts och antalet nymärkta ungar har bara överträffats 2009 då sillgrisslorna häckade tätt samman med skarvarna helt öppet på Västerskär, Grän. Flest ungar nymärktes på Kalken, Svenska Högarna med 69 ex och på Österskär, Grän 43 ex. Utöver nymärkningarna tillkommer det nya rekordet på hela 326 kontroller av adulta sillgrisslor

varav 13 fynd dokumenterades med kamera på flygande grisslor. Utan ett inarbetat arbetslag med duktiga volontärer hade denna stora märkvolym inte varit möjlig. Roland Staav och Skärgårdsstiftelsens deltagande tillsynsmän har under en rad år lagt grunden för den nu mycket intressanta skördeperiod som väntar under kommande år. Hela 22 grisslor kontrollerades med en ålder över 20 år. Fem grisslor på 30 år eller mer kontrollerades som troligtvis häckande. En adultmärkt 1985 på Abborren var minst 30 år, kontrollerad på Abborren. En adultmärkt 1981 på Kalken var minst 34 år, kontrollerad i grottan, Kalken. En adultmärkt 1985 på Kalken var minst 30 år, kontrollerades i Borgen, Kalken. En adultmärkt 1982 på Bodskär, Grän var minst 33 år, kontrollerades på Bodskär. Så var det slutligen vår nya rekordgrissla pullmärkt på Stora Karlsö 1974 och kontrollerad tidigare 1988, 1991 och 2009 i borgen på Kalken och så även 2013. Gammelgrisslan på Kalken var 39 år och kvalade in som Sveriges tredje äldsta fågel! Fem Karlsögrisslor kontrollerades med en 7-åring i grottan, Kalken, 39-åringen i borgen på Kalken, en 13-åring på Skvimparskär, en 11-åring på Storskär och en 8-åring under Skottens sten, Österskär. Ett fynd av en 14-åring från Bonden, Ångermanland häckade på Österskär, Grän. En adultmärkt grissla från Aspskär, Finland kontrollerades för tredje gången i borgen på Kalken, nu minst 25 år gammal. Det blev sammantaget ett bra häckningsår för sillgrisslorna i Stockholms skärgård. Störst överraskning utgjorde det stora antalet nymärkta adulta grisslor som gjordes på Storskär, Utö. Hela 101 vuxna och 31 ungar märktes så här har etableringen tagit fart ordentligt. Totalt ommärktes 19 grisslor med slitna ringar under årets alkaturer. Tordmularna 2013 Även för tordmularna blev det ett rekordår. Normalt häckar de något senare än sillgrisslorna vilket gör att ungarna ofta är för små att ringmärkas. Så var det inte detta år för vi märkte 168 ungar och 15 vuxna mular. Fördelningen av märkta muleungar fördelade sig ungefär lika mellan norra och södra skärgården. Utöver detta så gjordes sex kontroller varav det äldsta fyndet blev en 21-åring märkt på Torrmulen, Norsten 1992 av Björn Hjernqvist och nu kontrollerad på Kalken, Svenska Högarna. Mellanskarv 2013 Under juni märktes 200 ungfåglar fördelade på sex olika kolonier i skärgården. Ett snabbt återfynd blev den ungfågel som valde att flyga 13 mil mot NE till Saltvik på Åland. Där slutade resan för denna skarv, skjuten redan i slutet på augusti. Fotnot: adult = vuxen, pulli = unge

Annelie Svanold och Claes Kyrk räknar skarvbon.

Av Claes Kyrk claes.kyrk@gmail.com l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Claes Kyrk

Åtgärdsprogram för skräntärna 2013

Skärgårdens enda skräntärnekoloni hyste under året 18 par.

Skräntärna (Sterna caspia) Skräntärnan är världens största tärna som i Östersjön häckar på små öar med kolonier på upp till 100 par eller i enstaka par i ytteroch mellanskärgårdar. På 1970-talet fanns ca 900 par som 1995 minskat till 420 par. Därefter har landets population sakta ökat till årets nivå på 625 par. Häckningsresultatet blev det bästa året sen 1990 och 735 ungar ringmärktes i hela landet. Smolket i bägaren som visar hur känslig häckningsperioden kan vara var att i några större kolonier dog det många ungar genom predation utförd av mink, trut och örn. Vår andel av landets alla skräntärnor i Stockholms län fastställdes till nästan 10% eller 60 par som övervägande häckar som solitära par. 71 ungar ringmärktes vilket är det bästa resultatet vi haft på många, många år hos oss. Extra glädjande var att vår enda koloni nu ökat till 18 par. Åtgärdsprogrammet Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för den rödlistade skräntärnan påbörjades 2007, allt för att skapa bättre kunskap om arten och för att därigenom skapa förutsättningar till att skydda eller förbättra skräntärnornas häckningsplatser och fortplantning i Östersjön. Programmet som är riksomfattande fick en första tidsperiod från 2007-2011 men har därefter förlängts först 14

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

till 2012 och nu ytterligare 2013-2016. Det betyder att vi inom vårt län kommer att ha finansiering till att kunna inventera och ringmärka minst tre år framåt. Därigenom får länsstyrelsen ytterligare ökad kunskap för att kunna hjälpa tärnorna i framtiden. Inom åtgärdsprogrammet har man tidigare satsat hårt på minkjakt, förbättrat häckningsöar och under några år fått mycket ny kunskap genom utsättning av webbkameror på några häckningsöar. Nu vet man med säkerhet att det är inte bara mink som tar tärnungar utan predation utförs även av enstaka specialiserade gråtrutar, havstrutar och havsörnar. Under de två senaste åren har man i samarbete med fågelforskare från Lund satt olika sändare på skräntärnor i norduppland och tagit kunskapsläget upp till nya nivåer. Nu vet vi att en vanlig fiskerunda för en häckande skräntärna kan vara hela 20 mil på en förmiddag! Flera vuxna häckande skräntärnor flyger regelbundet dagligen från sin ö i nordupplands skärgård och ca fem mil in över fastlandet till sjöar för att fiska. Det ska verkligen bli spännande att få ta del av fortsatta forskningsresultat. Inventering Stockholms län Inventeringsarbetet och ringmärkningen utfördes av undertecknad tillsammans med Gunnar Hjertstrand. Vi noterade tidigt att 2013 såg ut att bli ett mycket bra

Foto: Gunnar Hjertstrand

häckningsår för skräntärna. Det gjorde att vi satsade extra tid på att genomsöka ett stort antal tidigare kända häckningsplatser för arten. Totalt besöktes mer än 90 öar i maj-juni. Till detta har vi även samlat in data från allmänheten som inrapporterats till Artportalen. Resultatet i Stockholms läns skärgård blev som följer. Minst 60 par noterades med olika grad av häckningskriterier på 43 olika öar. 41 lyckade häckningar konstaterades med kläckt unge. Tre lyckade häckningar konstaterades med äggkull. 5 misslyckade häckningar med konstaterat kläckt unge eller ägg, eller adulta ruvande fåglar på häckplats som avbrutit häckningen. 11 häckningsförsök där adulta fåglar setts på häckningsplats men i de flesta fall avbrutit häckningen. Att skräntärnorna själva kände av att sommaren skulle bli något att satsa på har även gått att avläsa i storleken på ungkullarna. Vi noterade hela 13 trekullar varav 6 bon där vi kunde märka alla tre ungarna. Normalt under senare år har det oftast varit 2 ägg, ibland ett ägg och några få trekullar lagda per säsong. Omläggning är ofta förekommande under sämre häckningsår med färre ägg lagda men vanligtvis avbryts även dessa häckningsförsök. Under 2013 lyckades ovanligt många skräntärnor föda upp tre ungar. Claes Kyrk i märkartagen.

tärnorna har innan de genomför flygturen över Sahara med sikte på Mali eller dess omgivning. Inom projekt skräntärna har Ulrik Lötberg satt färgringar på skräntärnor i tre år. 2011 färgringmärktes 50 ex vilket gav två återfynd. 2012 färgringmärktes 200 ex vilket gav 20 återfynd. 2013 färgringmärktes 450 ex vilket har gett 45 återfynd. I Stockholms län färgringmärkte vi tillsammans med Ulrik 28 skräntärnor 2013 och har under hösten fått 4 återfynd. Alla fyra ungfåglarna kom från vår lilla koloni i Svartlögafjärden och från tre olika kullar. De hade färdats lite olika vägar ner mot Medelhavet och Afrikas kust. En unge sågs i Cádiz, Spanien 17 oktober strax väster om Gibraltar. Den hade sannolikt valt att flytta utefter kusten förbi Holland, Frankrike och Portugal. Två andra ungfåglar rapporterades ifrån Constanta, Tulcea, Periprava i Rumänien med ett ex 7 oktober och ett ex lite senare 28 oktober. De befann sig på västsidan av Svarta havet och hade troligen valt att följa Donau ner och därigenom valt en östlig flyttväg. Den fjärde ungfågeln noterades i Gabesbukten, Tunisien 13 oktober och hade flyttat betydligt snabbare än sitt kullsyskon som var den individ som noterades från Rumänien 28 oktober. Normalt är att föräldrafåglarna tar hand om var sin O unge under flyttningen söderut och NITOL GISKA F OR ÖR ES G då kan de uppenbarligen välja att ha olika bråttom. G IN

SV ER I

Foto: Claes Kyrk

Ringmärkning och färgmärkning Som uppföljning av inventeringen genomfördes även ringmärkning och 71 ungar märktes. Förra året sattes en röd plastfärgring på några ungfåglar med tre tydliga bokstäver eller siffror. Ett snabbt återfynd kom i oktober på en individ från Gabesbukten i Tunisien. Det här är en av de kända samlingsplatser som skrän-

2012

Skräntärneunge, ringmärkt och redo för livet!

Av Claes Kyrk, claes.kyrk@gmail.com

SKRÄNTÄRNA Hydroprogne caspia

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Skarvåret 2013 Foto: Claes Kyrk

36 bon, Bergskäret från 617 till 504 bon och Tallkobben, Evlinge har gått från 81 till 54 bon. Samtidigt kan motsvarande ökning konstateras vid kolonierna på Ryssmasterna, Småholmarna, i Värtan samt de två nyetableringarna vid Stinas grund och Knaggrund. • I södra skärgården har Kolonierna på Skorvan och Fälöv minskat, Äggskären och Västra Pjukan i norra Mysingen har övergivits helt samtidigt som kolonin på ön Skraken i samma område ökat med nära samma antal. • I länets västligaste del, väster om Södertörn, på öarna Käringholmen och Björkholmen har vi gått från 287 till 164 bon respektive från 2 till 0 bon mellan 2012 och 2013.

Skarvar i trädkoloni.

Även detta år har samtliga kända häckningsplatser för skarv besökts i länets skärgård. Trenden är ganska stabil, sett till totalantalet bon, en mindre nedgång på knappt 100 bon sedan fjolåret kan noteras. Läget är dock långt från statiskt, rörligheten och benägenheten att flytta hos fåglarna har ökat markant, några exempel på detta; • Kolonin Själgrundsskallen längst upp i norr som ligger väl avskild från övriga skärgårdens kolonier har minskat från 1007 till 815 bon. • I mellersta skärgården kan dramatiska förändringar noteras för Rödkobb som minskat från 307 till

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Hur kan dessa förändringar förklaras? Vid en jämförelse så ter sig förändringarna i norr på ön Själgrundsskallen naturligt förklarliga utifrån de iakttagelser av upp till 16 havsörnar samtidigt som här rapporterats. Den minskning av antalet bon med ca 20 % som skett efter en sådan omfattande predation förefaller rimlig eller nästan blygsam. I de mellersta och södra delarna av skärgården uppvisar flera lokaler betydligt större förändringar i antal bon trots färre observerade örnar vid dessa kolonier. Även om vi även här ofta ser havsörn i eller invid nästan varje koloni så har vi inte alls de koncentrationer av örn som i de norra länsdelarna. Här får vi alltså söka andra förklaringar till de stora förändringar och omflyttningar som skett. Brist på föda kan nog uteslutas eftersom skarvarna ännu befinner sig inom

Foto: Claes Kyrk

Skarvkolonier i Stockholms Läns Skärgård 2013 och antal bon Plats Käringholmen Skorvan Fälöv Storskär, Utö Skallbaken Skraken Delö, Svartsö Tallkobben, Evlinge Tallkobben, Bolvik Rödkobb, Grinda Stinas Grund, Grinda Västerskär, Stora Värtan Småholmarna, Södra Småholmarna, Norra Ryssmasterna, Södra Ryssmasterna, Norra Bergskäret, Gälnan Knaggrund, Salskären Själgrundsskallen SUMMA:

Antal bon 164 187 161 1 9 1263 18 54 28 36 41 557 158 831 108 337 504 30 815 5302

Foto: Björn Helander

Bilder ovan: Knaggrund; här försvann 54 skarvbon på kort tid.

Interiör av örnbo med delvis uppäten skarv.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Claes Kyrk

Flygande skarv i praktdräkt.

Av Gunnar Hjertstrand, Fältsamordnare Projekt Levande Skärgårdsnatur

Foto: Gunnar Hjertstrand

samma födosöksområde, grovt räknat, de flyger ju ofta rätt långt efter lättfångad föda. Då det i flera fall inte enbart är fåglarna som flyttar utan även att stora mängder välbyggda bon plötsligt försvinner på mycket kort tid under häckningen så går det inte att frigöra sig från tanken att detta sannolikt rör sig om medvetna mänskliga störningar. Ett exempel på detta är Knaggrund öster om Blidö där vi kontrol-

lerade en nyetablering med en ganska kort tids mellanrum. Vid första besöket den 24 maj räknades 85 välbyggda bon på marken, den 18 juni var det endast 31 kvar. Se bilder. Att nyetableringen på Stinas grund också är ett resultat av omfattande störningar av närliggande kolonier, exempelvis Rödkobb, får anses som högst sannolikt. Att så är fallet stöds även av iakttagelsen att dessa nyetableringar sker sent på säsongen i en eller flera omgångar, dvs. efter ett misslyckat första försök på annan plats. Icke flygfärdiga ungar så sent som 21 augusti på dessa nya öar har observerats. Detta sistnämnda förhållande är värt att betona med tanke på fastställande av jakttider för skarv. Detta mönster, där störning av en etablerad koloni resulterar i en ny i närområdet har vi sett ett flertal exempel på genom åren. Något som ytterligare pekar i samma riktning är observationer av nedsågade träd och grenar. En fråga att ställa i detta sammanhang kan vara om det rent av är kontraproduktivt att störa fåglarna under häckningsperioden då det så gott som ofelbart resulterar i nya kolonier. Dessa förhållanden ger givetvis också en svårbedömd dimension till tolkningen och utvärderingen av våra data.

Fallna, eller som i detta fall nedsågade, träd är inget hinder för bobygge.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Ejderinventeringar Foto: Claes Kyrk

Två områden i Stockholms skärgård 2013

Ejderhonor utan ungar.

Ejderräkning i Stavsnäs och Dalarö 2013 RÄKNING APRIL-MAJ

STAVSNÄS 2012

STAVSNÄS 2013

3098

2998

1952

Hane

1535

1185

581

33 % honor

28 % honor

23 % honor

Hona

Antalet honor i Stavsnäs var 350 ex färre 2013 mot 2012. Var de på annan plats, döda eller på land?

Förekomsten av honor ANTAL VUXNA HONOR

STAVSNÄS 2011

STAVSNÄS 2012

STAVSNÄS 2013

DALARÖ 2012 inre bassängen

DALARÖ 2013

1535

1185

499

581

1265

1209

917

939

867

988

1298

1250

939

1389

April-maj Maj-juni Slutet av juni

Antalet honor minskade i Stavsnäsområdet till början av juni både 2012 och 2013 då de ﬂesta ungarna kläckts. Detta tyder på att de avsaknade 350 honorna 2013 inte var häckande honor i området. För både 2012 och 2013 har en ökning av antalet honor i Stavsnäsområdet inträffat mot slutet av juni för att under juli minska succesivt då de icke häckande honorna ﬂyttar sig utåt för att rugga före de häckande honorna. I Dalaröområdet är honornas uppträdande annorlunda vilket först noterades i bassängområdet 2012. Det som skedde 2013 var att mer än 800 honor utifrån sökte sig in i området mellan Ornö och Dalarö-Gålö.

Ungproduktion KLÄCKTA UNGAR Maj-juni Slutet av juni Bortfall mellan maj-juni

STAVSNÄS 2011

STAVSNÄS 2012

STAVSNÄS 2013

DALARÖ 2012 inre bassängen

DALARÖ 2013

456

424

872

421

825

(194+14 nykl.) 208

(351+30 nykl.) 381

(697+85 nykl.) 782

(178+107 nykl.) 285

(529+42 nykl.) 571

262 57 %

73 17 %

175 20 %

243 58 %

296 36 %

Antalet framkläckta ungar har varit klart bättre i Stavsnäs 2013 jämfört med 2011-2012. Fortfarande är dock antalet kläckta ungar mycket lågt i förhållande till antalet närvarande honor. Dödligheten hos ungarna är i stort sett lika som året 2012. Dalaröområdet har tydligt bättre siffror på framkläckta ungar i förhållande till antalet närvarande honor. Dödligheten hos ungarna är dock tydligt högre än i Stavsnäsområdet både 2012 och 2013. Oroväckande är tillﬂödet av honor som saknar ungkullar vilket är ett tecken på problem i reproduktionen.

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Havsörn Från akut hotad – nu stabiliseras beståndet i Stockholms skärgård Havsörn (Haliaeetus albicilla) Avgränsningen av det vi räknar som Stockholms skärgård i redovisningen för havsörn är kuststräckan från Landsort i söder till och med Björkö-Arholma i norr, inklusive fastlandskusten. Havsörnen ingår i den nationella miljöövervakningen som indikator för effekter av miljögifter i Östersjön, och både fastlandskustens och skärgårdens havsörnar hämtar sin föda från Östersjömiljön. Havsörnarna vid Östersjökusten har visat dramatiska förändringar under det senaste halvseklet och ingenstans har detta visat sig tydligare än i Stockholms skärgård. Det känns idag viktigt att behålla perspektivet på hur snabbt saker kan förändras – både negativt och positivt. Här kommer en tillbakablick på skeenden och orsakssammanhang, med fokus på Stockholms skärgård.

Miljögiftseffekter Det var bland annat i just Stockholms skärgård som det först började märkas effekter av miljögifter hos havsörn. Problemet uppmärksammades på allvar först i början av 1960-talet, men äldre data visar att antalet ungar per lyckad häckning hade sjunkit tydligt redan i början av 1950-talet. Inventeringarna som Naturskyddsföreningen gjorde under 1960-talet visade att det bara fanns kvar runt tio par havsörnar i Stockholms skärgård då, och de flesta av dessa hade blivit sterila. Antalet ungar per par och år i beståndet, det som kallas för beståndets produktivitet, låg fram till ca år 1950 vid ungefär 1,3. Under 1970-talet och halva 80-talet var produktiviteten bland de få havsörnsparen som fanns kvar i Stockholms skärgård nere vid 0,2 – en nedgång med 85 % (se figur). Det här var framför allt ett resultat av kraftiga förändringar av äggskalen. Dels var de ofta mycket tunnare, i en del fall till och med så mycket att äggen Foto: Leif Ragnarsson

Kustörnarnas föda Havsörnen befinner sig högst upp i näringskedjan och blir därför starkt exponerad för kemiska föroreningar som är stabila i miljön, dvs de bryts ner mycket långsamt. Kustens havsörnar fångar mestadels fisk som gädda, braxen och andra karpfiskar, och fågel, oftast andfåglar, skarvar och måsfåglar. Men även däggdjur ingår i födan, oftast som kadaver och i Stockholms skärgård är sälkadaver ett säkert inslag i kosten. Här finns ju flera gråsälskolonier, bl a en av Östersjöns allra största utanför Svenska Högarna. Under de isfattiga vintrar som blivit allt vanligare på senare år föds många kutar på land på

bådorna därute. Dödligheten bland dem som föds på land är ganska hög och många havsörnar samlas under den perioden för att kalasa på de döda kutarna därute. Bland bytesresterna vi hittar finns någon gång också mink, kanske har de fångats levande. Säl och mink, och många av de vanliga fågelbytena – skrakar, skarvar, måsar – är själva fiskätare som redan ackumulerat högre halter av miljögifter än sina bytesdjur. Havsörnen som är sista länk i kedjan får därför ännu högre belastning.

Äldre havsörn motar bort en årsunge. 20

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Vad hände sen? Under 1970-talet infördes förbud mot användning av DDT och PCB, i olika steg. Men åren gick efter att förbuden införts utan att någon förbättring kunde märkas hos havsörnarna, trots att koncentrationerna i miljön och i örnarnas ägg sjönk steg för steg. Berodde problemen på något annat? Inte förrän i mitten av 1980-talet började något hända i havsörnsbeståndet i Östersjön. I Stockholms skärgård dröjde det ända till 1989 innan något hände – men då hände det verkligen med besked! Andelen bon med ungar fördubblades i ett slag och situationen som länge verkat hopplös förbyttes under de följande åren i en fantastisk förbättring. Från mitten av 1990-talet har andelen lyckade häckningar i Stockholms skärgård stabiliserats kring en nivå nära ca 70 %, som är samma som den vi beräknat tidigare som bakgrundsnivå från tiden före ca 1950 – alltså innan miljögifterna började påverka fortplantningen på allvar. Varför gick det så trögt trots att halterna av miljögifter började sjunka i äggen efter att förbuden infördes? Det berodde dels på att de gamla fåglar som fanns kvar i beståndet hade fått kroniska skador av de höga koncentrationer de varit utsatta för tidigare i livet. Skadorna fanns kvar resten av livet, det hjälpte inte att koncentrationerna i kroppen minskade. Ett otäckt scenario av miljögifters potentiella effekter som inte visats på detta sätt tidigare hos fåglar. Dessutom var det så att koncentrationerna i havsörnarna under 1970-talet var så höga att en långsam minskning inte kunde ge något utslag ens hos de individer som inte hunnit bli kroniskt skadade. Medelhalten av DDE i havsörnsägg från svenska kusten under 1970-talet var ungefär 800 mikrogram per gram, i gulans fett. Våra studier av effekter visar att fortplantningen börjar påverkas redan vid nivåer över 100, och är helt utslagen vid 1000. Detta visste vi inte på den tiden, men nu kan vi konstatera att någon snabb förbättring kunde man inte förvänta sig. Dels behövde de gamla, sterila honorna som dog undan ersättas med yngre individer – fåglar som inte varit utsatta för samma giftexponering som de gamla. Och unga, könsmogna havsörnar fanns ju knappt under denna tid. Dessutom behövde halterna av miljögifter alltså sjunka betydligt. Det visade sig att först när DDT-halterna i insamlade (döda) ägg var nere vid ca 3-400 så började något hända. Och först när

Foto: Leif Ragnarsson

gick sönder. Men det som vi kunnat koppla starkast till den dåliga fortplantningen är att äggens skalstruktur var så förändrad att de helt enkelt torkade ut – de hela ägg som fanns kvar i bona var nästan tomma, kändes som stora pingisbollar! De flesta av dessa ägg visade inte heller några tecken på fosterutveckling. Men det förekom också ägg med döda foster, ibland med missbildningar. Och koncentrationerna i äggen av miljögifterna DDT (mest i form av DDE, den stabila nedbrytningsprodukten av DDT) och PCB var enorma – bland de högsta som uppmätts hos vilda djur i världen. Skalförändringarna har kopplats till DDT och fosterdödlighet till PCB.

Äldre havsörn med nyfångad braxen. Där det ﬁnns ﬁsk utgör den huvudföda.

Antal kontrollerade havsörnspar (röda staplar) och antal lyckade häckningar (blå staplar) i Stockholms skärgård 1964 – 2013. Data från Projekt Havsörn (sedan 1964) och Naturvårdsverkets nationella miljöövervakning (sedan 1989).

Andel lyckade havsörnshäckningar i Stockholms skärgård (röd linje) och antal ungar per kontrollerat par (produktivitet, blå linje), 1964-2013. Observera att det är olika skalor på y-axlarna. Den gröna linjen markerar referensnivåer (72 % respektive 1,3 ungar) från tiden före 1950. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Björn Helander

Örnunge i närbild.

halterna kom under 100 var fortplantningen normal igen. Cirkeln var sluten! Men vi kan tyvärr inte räkna med att problemen med miljögifter bara hör till det förgångna. Nya miljögifter upptäcks fortlöpande och man vet oftast lite eller ingenting om deras skadliga effekter i naturen. En obehaglig påminnelse om hur det var för bara 20 år sedan är att samma typ av skalförändringar som på 1970-talet med uttorkade ägg har dykt upp igen de allra senaste åren hos havsörnar i norra Bottenhavet. Lyckligtvis har vi hittills inte sett det igen i Stockholms skärgård. Vinterutfodringens betydelse Det har sagts i tidigare rapporter men förtjänar att upprepas – det som räddade havsörnen från total kollaps i Östersjöområdet under 1970-talet var vinterutfodringen. Den usla föryngringen, i snitt bara en femtedel av det normala under nära tre decennier, skulle till slut ha knäckt beståndet. När problemen uppmärksammades på allvar i början av 1960-talet var beståndet redan uttunnat, och vid många boplatser som undersöktes under 60- och 70-talet satt ensamma fåglar: luckorna efter de som dog kunde inte fyllas. När Naturskyddsföreningen drog igång Projekt Havsörn 1971 hade vi redan drivit vinterut22

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

fodring på några platser under några år men programmet behövde utvidgas. Här kom Skärgårdsstiftelsen med tidigt på 70-talet, och många av stiftelsens tillsynsmän har medverkat i detta under många år. Vi kan glädjas åt att de tusentals ton som körts ut under åren och släpats vidare till matningsplatserna på uddar och kobbar har gjort nytta! Utfodringen startades med två mål i sikte. Det handlade dels om att försöka avgifta de gamla fåglarna i paren, för att förbättra deras möjligheter att fortplanta sig. Det andra syftet var att förbättra överlevnaden hos de få ungar som trots allt kläcktes och kom på vingarna. Med facit i hand kan vi konstatera att det första målet inte infriades alls – fortplantningen förbättrades inte genom utfodringen. Man kan naturligtvis säga att vi inte vet om den hade försämrats ytterligare om matningen uteblivit, men det finns inget direkt stöd för att anta detta. Skälen till att detta inte lyckades är troligen desamma som diskuterats ovan kring miljögifterna. Koncentrationerna i fåglarna var så oerhört höga i förhållande till de kritiska gränsvärdena att man inte kan förvänta sig en effekt av stödutfodring under vintern. Och de gammelörnar som hade fått kroniska skador kunde naturligtvis inte påverkas alls. Desto bättre gick det att påverka överlevnaden hos ungfåglarna. Beräkningar har visat att

Foto: Björn Helander

Häckningsåret 2013 Under april gjordes flyginventeringar som inkluderade hela Stockholms läns kustområde för att lokalisera årets bebodda bon och sådana häckningar som redan misslyckats. Alla bebodda bon kontrollerades igen till fots i maj-juni och flertalet bon kollades genom klättring för att kunna samla in material, undersöka och ringmärka ungarna och ta prover. Totalt kontrollerades 83 revir varav 10 inte visade några spår av förekomst. I fyra revir fanns en ensam fågel och i tre revir fanns par men ingen boplats kunde hittas. Bland 66 kontrollerade par misslyckades 25 medan 41 (62 %) lyckades, och totalt producerades minst 60 ungar. Siffran är troligen lite i underkant, några bon med minst en unge kunde inte klättras på grund av hård vind i samband med inventeringarna i skärgården och dessa kan eventuellt ha innehållit mer än en unge. Medelkullstorleken (antalet ungar per kollad lyckad

Ett offer för miljögifter, Stockholmskusten 1971.

Foto: Björn Helander

överlevnaden hos årsungarna under första levnadsåret varit 80-85 % under åren med vinterutfodring! Genom återfynd och kontroller av ringmärkta häckfåglar under åren har vi till och med exempel på att alla ringmärkta ungar från en årsklass (nio märkta år 1981) överlevde första året! Åtta av de nio individerna avlästes senare som häckfåglar, i åldrar mellan åtta (funnen skjuten) och 25 år. Det är under första året som den högsta dödligheten kan förväntas, och framför allt under vintern när födotillgången är begränsad och de oerfarna ungfåglarna strövar vida kring. Utfodringen minskade effektivt risken att gå under genom svält, och troligen också riskerna att förolyckas i samband med födosök i för årsungarna nya och helt okända områden. I dagens läge finns inte längre samma behov av denna typ av stödåtgärd och redan för sex år sedan la vi ner den storskaliga utfodringen inom projektet. Beståndet har återhämtat sig och en anpassning får nu ske till de naturliga förutsättningar som finns.

Havsörnsunge med färsk gädda, ett allt ovanligare byte i skärgården.

häckning) i 31 kättrade bon var 1,61 (samma som i fjol) medan produktiviteten, dvs antalet ungar utslaget på alla kontrollerade par, var lägre i fjol (se figur). Alla dessa värden ligger dock inom marginalen för referensnivåerna. Blåsten medförde att endast 34 ungar kunde ringmärkas och från 15 av dessa togs också blodprov för forskningen. Framtiden? Stockholms skärgård är en fantastisk biotop för havsörnar och beståndet har ökat från 10-15 par 19651990 till över 60 par nu. I stapeldigrammet ser vi att den kraftiga ökningen av beståndet under 1990-talet verkar ha planat ut under senare år. Detta är en väntad utveckling. Men med de oroväckande förändringar vi nu ser när det gäller andra arter kan man inte annat än oroas för framtiden. Oron är förstås i första hand befogad för de aktuella arternas egen skull, och vad som ligger bakom denna utveckling. Men förändringarna påverkar också havsörnens ekonomi. Gäddan som var den enskilt viktigaste bytesarten under häckningstiden under 1970-talet finns nu över huvud taget knappast kvar som bytesdjur ute i skärgården – varken för örnar eller sportfiskare! Ejdern som varit den viktigaste av havsörnens fågelbyten har blivit en ovanlighet. Ett nytt inslag bland bytena på senare tid är skarven men den har ändå inte fyllt tomrummet efter ejdern. Larmet från gråtrutar för havsörn tystnade till stor del när örnen var nästan borta från skärgården – nu har det tystnat igen men denna gång för att det knappt finns några gråtrutar kvar. Den kusliga känslan av att åka genom i stort sett fågeltomma skärgårdar numera när vi inventerar havsörnarna är skrämmande. Det är lika viktigt nu som någonsin att arbeta vidare för en giftfri miljö och för en levande skärgård!

Björn Helander, Naturhistoriska riksmuseet och Naturskyddsföreningens Projekt Havsörn l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Berguv Foto: Alar Broberg

Resultat av uvinventeringen i skärgården 2013

I Stockholms skärgård fanns det 2013 totalt 12-14 aktiva berguvsrevir.

Berguv (Bubo bubo) Som skärgård räknas: öar från Gräsö till Landsort. Öar ska vara utan fastlandsförbindelse, t.ex. ingen bro från fastlandet. Exempelvis är Värmdölandet exkluderat eftersom det finns en bro som leder dit.

Inveteringsmetodik Lyssna efter uv: genomförs genom att lyssna i skymningen. Vi besöker speciellt utvalda områden som ser ut att kunna härbärgera berguv. Lyssningen genomförs ca 3 gånger i skymningen (ca 1 timme) per lokal. Inventeringsmetodiken är väldigt väderberoende och uvarnas välvilja att ropa. Huvudsyftet är att söka efter nya revir. Berguvar ropar mest frekvent under de första åren i reviret och är mest aktiva i månadsskiftet februari/mars. Upprop: genomförs genom vädjan om att få in rapporter om berguvsobservationer. Vi vill gärna ha information om äldre häckningsplatser. Vi har sett flera fall där öar har blivit återbesatta efter årtionden. Detta är en viktig del i inventeringen eftersom länet är stort och uven är en svårinventerad art. Häckplatsinventering: Eftersök av häckningar och spår av berguv på kända häckningslokaler. Vi försöker söka igenom hela området som är aktuellt för häckning och det medför ofta att vi måste klättra i branterna. Det är tidskrävande och en brant tar mellan en halvtimme till 24

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

flera timmar att söka igenom. Vi letar även på nya lokaler, speciellt när vi har fått information om berguvsobservationer. Vi gör även några besök på öar och platser som ser bra ut. Om ungar påträffas ringmärks de. För att minska störningen försöker vi lägga besöket då ungarnas ålder uppnått minst 3 veckor (i skärgården från 10e juni och framåt). Därför inventerar vi berguv Främsta skälet till att inventera berguv årligen är att övervaka beståndsförändringar i berguvars antal i Stockholms län över tiden. Detta har gjorts sedan 1978/79, först genom årliga kontroller av några få kända revir. 1983 tog det mer fart när vi började leta aktivt efter okända revir. När uvbeståndet var som minst under 1960 – 70-talet, var skärgården den del av länet där det fanns flest uvar kvar, även om det bara var enstaka par. Övervakning av förändringar i uvbeståndet ger indikationer på hur miljön förändras. Berguven är en rovfågel som är känslig för miljögifter och beståndsförändringar hos bytesdjur. Vi noterar även arttillhörigheten på bytesrester vid häckplatser och antagligen skulle vi till exempel se att antalet noterade ejderungar är färre nu jämfört med tidigare. Vi har sedan början av 1980-talet inventerat uv på ett likartat sätt, det gör att vi kan jämföra resultat mellan åren. Självklart har vår kunskap om uvar och hur man letar efter uv ökat varje år. Detta gör att man inte kan jämföra resultaten fullt ut utan det är mer en indikation.

Resultat 2013 Ringmärkning och häckplatsinventering. Vintern var ovanligt lång och snön låg kvar under väldigt lång tid. Enligt uppgift låg det fortfarande ordentligt med snö ute på Bullerö i mitten av april. Äggen läggs oftast under första veckan av april i skärgården. När snön ligger kvar länge tvingas uvar ibland att lägga ägg i en grop i snön, de gånger jag har sett det har häckningen misslyckats. Om det är en kraftig snösmältning är det inte ovanligt att bohyllan översvämmas med vatten. Även detta kan förstöra häckningen. Jag har sett några bon där rinnande vattnen har förstört boet. Eftersom vi kontrollerar bon i juni/juli är det ofta spår av och rester av häckningar vi ser. Enstaka gånger måste jag besöka bon tidigare under året, speciellt om uvar häckar på olämpliga platser. Då för att omhänderta ägg och ungar som förs till Skansen för omvårdnad för att senare släppas fria under hösten. 2013-års lyckade häckningar på fastlandet var undantagsvis från par som häckade under ett överhäng. Då var boet ordentligt skyddat från nederbörd och antagligen var det barmark eller var snötäcket

tunt när häckningen inleddes. Båda paren som lyckades i skärgården, häckade under en buske och boet/klippan var riktad mot W/SW. Det är viktigt för honan att äta upp sig under vintern så hon kan producera ägg för vårens häckning. Det är troligen även viktigt för hanen att lägga på sig en del fettreserver. Han ska jaga både för sig själv och honan under ca 7 veckor då honan ruvar på ägg eller små ungar. Hanen sköter all jakt under ruvningsperioden, han matar honan i närheten av boet. Antalet besatta revir var ungefär som vanligt för de senaste åren. Vi har indicier på att det finns några par till som vi inte har lyckats lokalisera, och vi får leta vidare efter häckplatser. Det kan ta flera år efter att ett revir har blivit besatt innan uvarna börjar häcka. Ser vi inga spår under ett antal år på kända platser i ett revir så anser vi att reviret är tomt. • 2013 var andra året i rad som häckningen i skärgården var väldigt dålig. Jag tror mest på att det har varit vädret som har försvårat häckningen. • Häckplatsinventeringen genomfördes under 2 dagar i juni/juli via båt. Vi besökte 22 platser där vi steg iland och kontrollerade revir. • Vi ringmärkte 2 ungar i två olika revir. • Vi hittade spår av ca 5 misslyckade häckningar. • Vi fann ca 12-14 aktiva revir. Kanske har något revir försvunnit, men vi är inte helt säkra ännu. Fortfarande är området norr Värmdö – Möja väldigt fattigt på uv. • På den enda kända häckplatsen i norra skärgården hittades honan i väldigt dålig kondition i maj. Hon fördes till Skansen där hon avled. • Inga uvar från Skansen släpptes ut i området 2013. • Noterbart är att på fastlandet var det ett normalt år med minst 10 ungar. • Det är svårt att hitta nya revir i skärgården. Det kan bero på att det inte finns så många okända par eller att de är väldigt svåra att hitta. Antagligen har havsörnens ökande antal gjort att uvar gömmer sig mer inne på öarna, där de är ännu mer svårfunna.

Foto: Alar Broberg

Ringmärkning är en del i arbetet. Berguven är fridlyst och man får inte störa uvar på häckningslokalen utan tillstånd. Vi har tillstånd att ringmärka berguv. Man bör generellt vara försiktig med att störa fåglar och djur under den tiden de har ungar. Häckplatsinventering är ganska tids- och kraftkrävande, men är troligen det mest effektiva sättet att inventera berguv i vårt område. Vi har lagom stora berg/branter som man oftast kan klättra igenom och leta efter uv eller spår av uv. Vi slipper stora branter som finns i andra delar av landet och det är inte så vanligt i vårt område att uvar häckar på platt mark, där de kan vara väldigt svåra att hitta. Även om uvarna byter boplats brukar de besöka gamla häcklokaler i reviret, det innebär att vi kan se spår av uv och på så sätt konstatera om det finns uv kvar i reviret. Om de flyttar till en annan ö brukar det ta några år tills vi hittar den nya häckplatsen. Uvar byter boplats lite då och då men återkommer ofta efter några år. Skälen till att uvar fastnar för vissa platser har jag inte lyckats förstå fullt ut, miljö och gott om byten i närheten påverkar säkert. Ett tydligt exempel på att det finns ett speciellt berguvskrav är gasverket i Värtan. Där häckade ett uvpar i början av 1990-talet, tyvärr blev man tvungen att avliva hane på grund av att den blev sjuk och inte kunde rehabiliteras. Honan försvann strax därefter och området blev utan uv under ca 10 år. 2006 ropande uv där under våren, sedan gick det till 2009 då det etablerades ett par som har hållit till där sedan dess. Om man vill se och höra uv, är Fisksjöäng ett bra ställe att lyssna efter uv i skymningen under februari-mars. Ingen av metoderna garanterar att vi hittar alla uvar. Kombinationen av inventeringssätt ökar chanserna men vi får acceptera att det alltid kommer att finnas uvrevir som är okända för oss.

Uvunge på bohylla. l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Alar Broberg

Vuxen berguv.

Återfynd Ringmärkning ger inte så mycket återfynd från skärgården. 2013 års enda återfynd var en eldödad uv som blev 4 år gammal. Den hittades i Nynäsområdet. Eldöd är en av dom vanligaste dödsorsakerna för berguv.

Övrigt Funderingar över varför uvarna har minskat i norra skärgården Jag tror att den viktigaste orsaken för att en uvstam i ett område är stabil över tid eller kan öka, är att det finns gott om lättfångade byten. Att det finns gott om bytesdjur gör att det ofta finns andra berguvsrevir i området. De kan fylla på med nya uvar om någon av de vuxna i ett par dör. Eller måste stammen fyllas på från något område där det är fullt med uv så att de börjar utvandra. På 1980-talet fylldes det på med uvar från Södermanland och Östergötland till Stockholmsområdet. Det förklarar en del om varför uvstammen ökade under samma period. Även om uvar kan leva över 20 år verkar det som de som blir gamla nog att häcka inte lever längre än 15 år. Vi har kända revir 26

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

som har funnits i 30 år, där båda vuxna måste ha bytts ut minst en gång. Ungars överlevnad under de första åren är troligen lägre än 50 %. I naturen häckar uvar först när dom troligen når en ålder av 3-5 år. Att det inte finns så många branta klippor att häcka på i norra skärgården är troligen inte ett stort problem för uvar. Uvar föredrar branta klippor som gör det svårare för rävar med flera att röva bon med ägg och små ungar. Men häckplatsen kan variera från branta klippor, platt mark, hus, ihåliga träd och örnbon, beroende på vad som finns tillgängligt. Så länge det finns tillräckligt med bytesdjur hittar uvarna oftast någon plats att gräva fram en bobale. Den optimala miljön för uvar att jaga på är troligen soptippar där råttor är lätta att fånga. Det kan häcka flera par i närheten av en soptipp, flera uvar kan jaga inom samma område om det inte är för nära bona. När soptippar stängs eller täcks över blir bytestillgången mindre. Par vid soptippar kan lyckas med häckning under många år i rad, ett par fick ut ungar varje år under 7 år. Oftast brukar uvar lyckas med häckningen 2-3 gånger under 5 år, men det är inte ovanligt att det är färre. Uvar häckar gärna i något som ser ut som ett kluster av revir. Finns det bra jaktmarker försöker flera par häcka i närheten, detta gäller även på andra platser än soptippar. Antagligen kan en hane som lätt fångar sina byten ropa mer och det uppmärksammas av andra uvar som då också vill vara i området. Detta har jag även sett med Kattugglor och andra ugglor. Det jag tror har hänt över tiden i norra delen av skärgården är att; en soptipp har blivit övertäckt och uvarna har fått problem med häckningar där, en annan soptipp har stängts helt och uvparet försvann. De kan finnas kvar i området, men trots eftersök har jag inte hitta några uvar i området. Sjöfågelinventeringen i skärgården visar inte på någon speciell minskning som skiljer sig från resterande delar av skärgården. Under senare år har inte antalet ungar i södra delarna av länet varit så många att uvparen ökat eller att en större utvandring kan ske. Även där har en svag minskning skett över de senaste 10 åren. Om en hane dör i reviret väntar honan till nästa vår för att få dit en hane, om det inte dyker upp någon så flyttar hon på sig. Dör honan stannar hanen oftast kvar tills en ny hona dyker upp. Ett stort antal lättfångade bytesdjur är nog den viktigaste orsaken, som då medför att det finns flera uvar och uvpar i området. Som i sin tur kan producera ungar så att de gamla uvar som dör kan ersättas snabbt.

All hjälp med rapporter om berguv i länet hjälper oss att skydda berguvar, deras häckningslokaler och att övervaka berguvstammens utveckling som en del i miljöövervakningen av skärgården. Alla rapporter tas emot med glädje. Rapportera till mig eller Skärgårdsstiftelsen. Av Alar Broberg, e-mail: xbror@swipnet.se

Foto: Hans Kautsky

Blåstång 2013

Foto: Hans Kautsky

Blåstång (Fucus vesiculosus) Det senaste decenniets resultat från miljöövervakningen visar att förhållandena på de vegetationsklädda bottnarna blivit bättre. Detta yttrar sig genom att växterna går djupare ner, då vattnet blivit klarare. På flera håll har vi också sett hur bl.a. blåstången kommer tillbaka. Detta är i sig ingen god indikator på förbättrade förhållanden. Men om återkomsten sker i de inre delarna av skärgårdarna, där det förr varit för grumligt vatten, är det ju positivt. Detta kan vi se i Stockholms skärgård. Man ska dock komma ihåg att tången är mycket dålig på att återkolonisera områden där den en gång försvunnit. Det kan därför ta lång tid innan den återkommer, även om förhållandena blivit mycket bättre. En annan god indikator på hur skärgården mår är mängden påväxt på bl.a. tång i inre, närsaltspåverkade delen av skärgården växer sig de fintrådiga algerna långa och är mörkare än de som växer i de yttre, renare delarna av skärgården. Om grönalger (oftast tarmtång) växer på andra växter är det ett tecken på

närsaltsbelastning. Fintrådiga brunalger som växer på andra växter har alltid varit vanliga på våren och på 1980 och 90-talet satt de även kvar över sommaren. Andra påväxtalger följer årstiderna och förekommer mer eller mindre beroende på vilken årstid vi är ute och gör vår observation. I allmänhet är en liten andel påväxtalger en god indikation på bra förhållanden, och framförallt på sensommaren ska man förvänta sig att finna lite påväxt. I Blåstångsprojektet kunde vi se att det var fortsatt relativt lite påväxt på blåstången i år, men något mer än de två föregående åren. Stina rapporterade att tången var ren från påväxt vid Villinge-Boskapsö. Där verkar tången sakta återhämta sig på de fasta karteringsrutorna, men saknas fortfarande på en av de fyra lokalerna. Vid Genböte hade tången en hel del kvastbildning på topparna och var även delvis avsliten. Vid några delområden sågs en minskning, på andra fanns det en del ny tång. Caroline såg även en vitmöja och en del snärjtång (Chorda filum) i området – att kärlväxterna tycks öka i vikar har flera rapporterat sedan tidigare. I Ryssviken vid Svenska Högarna fanns gott om tång enligt Alf och Sarah. Förutom att det tycks vara lite påväxt på tången i hela området, var mängden djur i tången mycket färre jämfört med för 5 år sen. Vid de flesta lokalerna var det framförallt mängden märlkräftor som avtagit mest, men även snäckorna tycks ha blivit färre vid många lokaler. I Asköområdet, utanför Trosa, ser vi också mindre algpåväxt de senaste åren, däremot ser vi inte att märlkräftorna minskar. Tvärtom, sedan 1990-talet har märlkräftornas biomassa ökat på alla lokaler där prover tas. Av Hasse Kautsky l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Gråsälar i Stockholms skärgård Gråsäl (Halichoerus grypus) Gråsälsinventeringen 2013 påverkades av den sena våren. När inventeringen inleddes i slutet på maj var isen just på väg att släppa från skärgårdarna i Norrbotten. Det medförde att ovanligt få sälar räknades i Bottenviken 2013. I Stockholms skärgård var vädret under inventeringen omväxlande, även om isen förstås lämnat skärgården var vattnet kallt med mycket dimma och dålig sikt till följd, vilket inte är idealiskt om man vill fotografera sältillhåll från luften. Trots tidvis besvärliga förhållanden räknades gott om säl i skärgårdarna. Totalt såg vi som mest mer än 6 500 gråsälar i Stockholms Skärgård den 27 maj, varav merparten i området kring Svenska Björn. Totalt i Östersjön räknades drygt 29 500 sälar vilket är en ökning från föregående år. Fortfarande är området ut mot Svenska Björn det i särklass viktigaste området för gråsäl längs den svenska kusten, men även andra lokaler blir allt viktigare. I Stockholm är Gillöga, Sälberget och Landsort viktiga tillhåll för gråsälar under pälsbytet, så chanserna för att få se säl är stora i många delar av skärgården. En ökande mängd sälar innebär också mer frekventa konflikter med fiskeintressen, att gråsälar förstör fiskeredskap och skadar fångster är välkänt för de flesta som vistas i skärgården. Men redskap utgör också ett problem för sälarna själva, risken att fastna i redskap (att bifångas) är stor främst för unga oerfarna sälar. Eftersom sälar andas med lungor drunknar en säl som inte kan ta sig loss ur redskapet inom ett antal minuter. Att beräkna hur många sälar som drabbas årligen

Foto: Torkel Lundberg, Naturhistoriska Riksmuséet

Gråsäl med rest av nät kring halsen.

Flygbild: Gråsäl med krage av ﬁsknät, inringad nedtill på bilden. 28

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

är svårt att göra, bifångst är ett känsligt ämne och även om en enskild fiskare drabbas relativt sällan kan det totala antalet bifångade gråsälar i Östersjön vara betydande. De försök till uppskattningar som gjorts pekar på det totala antalet sälar som bifångas årligen i Östersjön kan vara åtskilliga hundra. På senare år har även problemet kring borttappade fiskeredskap, så kallade spöknät, uppmärksammats i media. Moderna fiskeredskap är starka och stabila, studier har visat att redskap som tappades på 1990-talet fortfarande kan utgöra ett problem för djurlivet i Östersjön Fiskeredskap kan förvandlas till spöknät av flera anledningar, vanligast kanske är att fasta redskap dras bort från sin ursprungliga plats i samband med trålning och därför inte går att återfinna. Nät och trålar kan också fastna på exempelvis ett vrak och därför inte gå att få upp igen. I vissa fall, förhoppningsvis sällsynta, kan det röra sig om uttjänta redskap som dumpats avsiktligen. Som ett led i att komma till rätta med problematiken har man under senare år gjort insatser för att se om det är möjligt att samla in spöknät från botten i Östersjön. I samband med dessa projekt har uppmärksammats att spöknäten inte enbart är ett problem för fisk utan att det även kan utgöra ett problem för sälarna i Östersjön. Naturligtvis fiskar ett spöknät sämre än ett aktivt nät, men försök har visat att nät som inte rörts på många år fortfarande fiskar med några procent av sin ursprungliga effektivitet. Med tanke på att uppskattningsvis 165 km nät förloras årligen i Östersjön enbart i det svenska fisket blir mängden spöknät på Östersjöns bottnar betydande. Ett borttappat nät kan fortsätta att fiska i flera årtionden. Därför skulle man enbart med svenska spöknät kunna skapa en nätvägg från Haparanda till Gdansk och tillbaka igen. Det innebär att även om spöknät inte alls är lika bra på att fånga fisk som ett aktivt nät kan fångsterna och även bifångsterna bli betydande. I ett examensarbete vid Stockholms Universitet som baserades på antaganden om att risken att bifångas i spöknät minskar på samma sätt som fiskeeffektiviteten och uppskattningar av livslängd och antal spöknät i svenska vatten uppskattades att antalet sälar som bifångas i spöknät skulle kunna vara flera hundra enbart i svenska vatten. Det är viktigt att vara medveten om att denna studie baseras på en modell av hur förhållandena skulle kunna se ut och inte på en studie av faktiska förhållanden. Baserat på vad vi vet om sälarnas populationsutveckling utgör bifångster av gråsäl inget hot mot populationen, men att hundratals eller kanske uppemot tusen sälar drunknar i fiskeredskap årligen i Östersjön är ett betydande etiskt problem som borde få större uppmärksamhet. Det vore därför intressant med studier som kartlade sammansättningen av både fisk, fågel och marina däggdjur i spöknät i Östersjön. Av Olle Karlsson

Biologiskt kulturarv är ”arkivet” av nu levande växter och djur. De berättar något om historien. Just på Skärgårdsstiftelsens Hjälmö är det biologiska kulturarvet extra rikt. Forskarna Anna Westin, Tommy Lennartsson och Mattias Iwarsson har inventerat Hjälmö utifrån synsättet kring det biologiska kulturarvet. De arbetar på Centrum för biologisk mångfald vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, och Uppsala universitet. Tillsammans med Riksantikvarieämbetet och Skärgårdsstiftelsen har de genomfört projektet. Men utan Skärgårdsstiftelsens Lill och Per Schierman, som sköter gården och brukar jorden på Hjälmö, hade det inte blivit så många intressanta svar. ”Deras kunskap om Hjälmö, deras rötter och engagemang i ön och dess historia går inte nog att betona”, förklarar Tommy och Anna.

Foto: Tommy Lennartsson

Med begreppet biologiskt kulturarv avses djur- och växtarter, naturtyper och landskap som idag kan observeras som en följd av människans inverkan i äldre tid. Enklare uttryckt: tecken i naturen på en plats berättar om hur livet där har levts – kanske i århundraden. ”Det biologiska kulturarvet är ovanligt tydligt i Stockholms skärgård”, säger Anna. ”Där kan vi komma nära historien och på ett unikt sätt läsa omgivningen. Vi kan till exempel se hur skogsbetet har format träden. De har formats av att ha vuxit upp i en ljus miljö och blivit låga, kraftiga träd med stora kronor. Vi kallar det ’ljusträd’! Vissa träd bär också spår av att ha skadats av bete för länge sedan. De kan ha täta grenvarv och förtjockningar på stammen i beteshöjd.

Foto: Lill Schierman

Forskare på Hjälmö – slår ett slag för slåtter

Höbärgning på Hjälmö.

Allt detta för att djur har gått och betat de unga skotten under lång tid. Sedan 1960-talet har de här skogsbetsmarkerna växt igen. Men träden och mycket av betesväxterna på marken står kvar!” Tommy: ”Tack vare ett väl bevarat gårdsarkiv hos Lill och Per har vi tillsammans tagit del av gårdens historia. Gamla bouppteckningar är till exempel givande dokument, där man kan se vilka betesdjur som funnits. Det har hjälpt oss när vi sedan varit ute i markerna och inventerat.” Ett tydligt exempel på det biologiska kulturarvet är den rika flora som återfinns på Hjälmös slåtterängar. Här växer jungfrulin, nattviol, spåtistel, darrgräs och ängsskallra. Men här hittar man också kråkvicker, ängsklocka och gulvial. Det är växter som förr ofta fanns i utsädet för foderväxter. Alla de här arterna återfinns på Hjälmö tack vare att odlingen aldrig varit högintensiv och aldrig drivits fram med konstgödsel och att Per och Lill än idag sköter ängarna med slåtter. Så vad gör vi med kunskapen om det biologiska kulturarvet? ”Vi kan lära oss om människan och naturen i historien. Vi kan också fortsätta med den kulturgärning som Skärgårdsstiftelsen gör idag – att fortsätta med att bruka jorden på det ett sätt som tar hänsyn till hur man gjort under lång tid i mellanskärgården”, säger Anna. ”Samtidigt har den här undersökningen visat att det finns mera värden än vad vi och kanske Skärgårdsstiftelsen tidigare trott”, fyller Tommy i. ”Vi vill verkligen poängtera att det inte räcker med att hålla landskap öppna med hjälp av betande djur. Nej, att odla hö eller andra foderväxter och slå dessa marker – det och inget annat bevarar de värdefulla växtarterna från förr!”

Ängsskallra.

Av Carina Lernhagen Matz l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Foto: Sara Hallén

Havstulpanprojektet Det ﬁnns mer än 880 000 fritidsbåtar i Sverige, under 2012 såldes 48 ton bekämpningsmedel eller aktiv substans som användes i båtbottenfärger för fritidsbåtar. De mest använda aktiva substanserna är olika kopparbaserade ämnen. Dessa aktiva substanser läcker ut och sprids i våra vatten. Båtbottenfärger som på kemisk eller biologisk väg förhindrar att havstulpaner, musslor och alger sätter sig fast på båtskrovet räknas som bekämpningsmedel. Färgerna måste därför granskas och godkännas av Kemikalieinspektionen innan de får säljas eller användas. Syftet är att skydda människor och miljö, eftersom bekämpningsmedel kan påverka andra djur och växter än dem som man vill bekämpa. Forskare vid ITM, Stockholms Universitet (Institutet för tillämpad miljöforskning) visar i sin studie ”Förorening av båtuppläggningsplatser – en sammanställning av utförda undersökningar i svenska kustkommuner utmed Sveriges kust” att båtuppläggningsplatser i allmänhet är mycket förorenade både med metaller (Cu, Zn, Pb, Hg, Cd) och organiska föreningar (TBT, PAH:er och PCB:er). Detta innebär uppenbara risker för både människors och djurs hälsa och för spridning av gifter till angränsande vattenområden liksom grundvatten. Havstulpanprojektet undersöker när havstulpanerna sätter sig fast i Östersjön. Tidigare studier visar att den första settlingen sker någon gång mellan midsommar och början av augusti, i vissa områden kan det även komma en andra settling senare under säsongen.

Havstulpanvarningen gå r att få som ett sms. Skicka ordet HAVSTULPAN till 72007 eller gå in på www. havstulpan.se för att anmäla dig! Varningen ﬁnns även i den kostnadsfria appen Båtmiljö där det också ﬁnns informat ion om närmaste båtbottent vätt eller tömningsstation. 30

l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Havstulpanen är ett litet kräftdjur som sätter sig fast på hårda ytor till exempel på båtbottnar. I Östersjön ﬁnns bara en art, slät havstulpan (Balanus improvisus).

Syftet med projektet är att minska spridningen av farliga ämnen i naturmiljön. Genom att ta reda på när havstulpanerna sätter sig fast och informera båtägare om när det är dags att tvätta sin båt kan de slippa använda dyr och giftig bottenfärg som påverkar våra vattenmiljöer negativt. Projektet drivs av Skärgårdsstiftelsen och finansieras av Havs- och vattenmyndigheten. Hasvtulpanprojektet har observatörer från Umeå i norr till Trelleborg i söder, 120 paneler hänger utmed kusten för att kontrollera när havstulpanerna sätter sig fast. Frivilliga observatörer samt Skärgårdsstiftelsen tillsynsmän läser av panelerna en gång i veckan från midsommar till början av oktober. Året 2013 startade havstulpanprojektet med att följa upp seminariet Grönt Båtliv som hölls hösten 2012. Under båtmässan Allt för sjön i Stockholm anordnades ett mindre seminarium med fokus på framförallt båtbotten. Under 2013 har havstulpanprojektet skickat ut sms-varningar till 7000 personer samt nått ut till de 11 000 som laddat ner Båtmiljöappen. Tre varningar gick ut under säsongen 2013. Havstulpan (Balanus improvisus) Havstulpanen är ett kräftdjur som orsakar stora bekymmer när de sätter sig fast på båtbottnar. Påväxten ökar friktionen mellan båt och vatten vilket även ökar bränsleförbrukningen med ökade utsläpp av miljöfarliga ämnen som följd. Ett enkelt sätt att slippa påväxten av havstulpaner är att rengöra båten när havstulpanerna har satt sig fast. Om båten rengörs inom två veckor efter settling (fastsättning) är havstulpanerna små, mjuka och lätta att få bort. Av Sara Hallén, Havstulpanprojektet

Foto: Britten Hjertstrand

Fram med minkfällorna!

Att hantera minkfällor är kanske inte världens roligaste syssla, men det gör nytta.

”Minken är på gång igen”, säger Gunnar Hjertstrand, fältsamordnare i projektet Levande skärgårdsnatur. Antalet ser ut att öka. Den tar både fågelungar och ägg. Förra året räddades skärgårdens enda skräntärnekoloni från minken. ”Det är dags att ta fram alla gamla minkfällor igen!”, säger Gunnar. Minkarna i skärgården är mycket, mycket svåra att räkna, men de tycks öka. Ett exempel: Tillsynsman Gösta Eriksson på Stora Nassa sköt hela 25 minkar förra året. Stora Nassa tillhör visserligen inte Skärgårdsstiftelsen, men stiftelsen tar dessa indikationer på allvar. Under 2013 köpte stiftelsen in femton minkfällor – utöver det antal man redan har. Det var bland annat för att rädda skärgårdens enda koloni med den sällsynta, och rödlistade, skräntärnan. Två minkar fångades. ”Troligen hade inte en enda unge av skräntärna överlevt sommaren 2013 om vi inte hade fångat och avlivat minkarna”, säger Gunnar. Minken hör inte hemma i skärgårdens fauna utan hör egentligen hemma i USA. Skärgårdens minkar är rymlingar från de minkfarmer som tidigare fanns på många håll. Det är nu nästan tjugo år sedan det stora

uppropet mot minken hördes, vilket höll populationen någorlunda under kontroll. Många minkfällor placerades ut av Skärgårdsstiftelsen, skärgårdskommunerna och Naturvårdsverket. Nu verkar det som om engagemanget falnat och det behövs en nytändning. ”Kanske har vi tappat lite av den uppmärksamhet vi ägnade minken då”, säger Gunnar. ”Det är dags att ta nya tag. Vi behöver ta fram alla dessa minkfällor igen. Många har nog hamnat i sjöbodar och förråd. De som är hela och i funktion gör bättre nytta när de är utplacerade på öarna.” Minken har inte tillräckligt många naturliga fiender i skärgården och den simmar obehindrat från ö till ö. Mink har observerats så långt ut som på Tärnskär, längst ut i Långviksskärsarkipelagen. ”Minken tar mest fågelungar och ägg, men även vuxna fåglar. Och vi har en rejäl minskning av till exempel ejder vilket visserligen har flera orsaker. Men kan vi få bukt med minkens spridning kan vi i alla fall hjälpa ejdern och andra arter en liten bit på traven”, säger Gunnar.

Av Carina Lernhagen Matz l e va n d e s k ä r g å r d s n at u r

Stöd projekt Levande skärgårdsnatur! Stockholms skärgård utgör en mosaik av öar och vatten som skapar unika livsmiljöer både ovan och under ytan. För att skydda och bevara skärgårdens växt- och djurliv och dess naturvärden är det framförallt viktigt att snabbt kunna upptäcka förändringar. Genom kontinuerlig bevakning och årliga inventeringar får projekt Levande skärgårdsnatur fram viktiga kunskaper om ett antal olika arters populationsstorlekar, häckningsresultat, tillväxt och fortlevnad. Tack vare detta arbete kan förändringar snabbt upptäckas. Det gör det möjligt att direkt försöka åtgärda eventuella problem eller störningar.

Postadress Box 7669, 103 94 Stockholm Besöksadress Svensksundsvägen 5, Skeppsholmen Tel 08-440 56 00 Fax 08-440 56 19 kansliet@skargardsstiftelsen.se www.skargardsstiftelsen.se

Levande skärgårdsnatur

Tibast (Daphne mezereum) Foto: Bengt Ekberg/Azote.

Vill du ge ett ekonomisk bidrag till projektet kan du göra det på Skärgårdsstiftelsens hemsida, www.skargardsstiftelsen.se. Där kan du också läsa mer om stiftelsens naturvårdsarbete.