olika författarskap. Biografier
Àr dessutom alltid en avspegling av samtiden, dÀr vÀrderingar och personliga Äsikter ventileras, Äsikter som kanske inte kÀnns lika aktuella efter nÄgra decennier. Det kommer nya generationer som inte Ànnu vet att de vill hitta fram till Edith Södergrans mÀrkliga författarskap, dÀrför behövs en ny biografi.
Under de drygt femton Är Södergran skrev poesi bytte hon stil och ideologi flera gÄnger. Hon gick frÄn romantiskt fÀrgade ungdomsdikter till symbolism och dekadens i den första diktsamlingen och svulstig expressionism i de tre följande. Sedan följde de sista Ärens nedtonade naturdikter med religiösa undertoner. Södergran Àr med andra ord paradoxernas poet. Hennes dikter fungerar lika vÀl för kristna som för agnostiker, för unga kvinnor som för mÀn pÄ Älderns höst. Dikterna inbjuder till feministiska lÀsningar och till radikala eller traditionella heterosexuella lÀsningar. Det har ocksÄ visat sig att Edith Södergran kan lÀsas som en av de första som i poetisk form prövade queera och ickebinÀra identiteter.
Södergrans dikter Àr livsbejakande men innehÄller ocksÄ dödslÀngtan, de Àr extatiska och lÄgmÀlda, de Àr sjÀlvförhÀrligande och sjÀlvförnekande, de Àr elakt ironiska och banalt patetiska. Till synes motstridiga kÀnslor kan samsas i en och samma dikt. I förstÄelsen av hennes liv och poesi har man inte stor hjÀlp av hennes brev, som Ätminstone i teorin kunde ge ledtrÄdar, men som ocksÄ de Àr fulla av motsÀgelser, tankehopp och luddiga resonemang. Hon Àr ocksÄ genomgÄende ombytlig. NÄgot som har varit centralt och viktigt vid en viss tidpunkt Àr det inte lÀngre nÄgra mÄnader senare. Möjligheten att exakt förstÄ vad Södergran egentligen menar i sina brev
8
grumlas av hennes svenska, som Àr nyskapande men ocksÄ i viss mÄn prÀglad av de egenheter sprÄket fÄr dÄ det lever i förskingringen. Hennes sprÄk Àr en variant av svenska, ett slags södergranska som bara hon sjÀlv fullstÀndigt behÀrskade alla nyanser av.
Ett grundlĂ€ggande problem för den som vill skriva en Södergran biografi Ă€r inte bara motstridigheten i materialet utan ocksĂ„ att primĂ€rkĂ€llorna Ă€r begrĂ€nsade. SjĂ€lv var Edith Södergran diskret med att avslöja nĂ„got vĂ€sentligt om sitt privatliv i de brev hon skrev, till och med till nĂ€ra vĂ€nner, och hon förstörde det mesta som hade kunnat kasta ljus pĂ„ hennes livsvĂ€g, som de brev hon fick. Hon var mycket skeptisk mot litteraturforskare, ofta citeras hennes kommentar till Elmer Diktonius om att hon inte ville bevara nĂ„got Ă„t âlikmaskarnaâ som skriver biografier. Hon menade att det enda som Ă€r vĂ€sentligt för eftervĂ€rlden att veta om henne Ă€r dikterna. Men det hindrar inte att den som Ă€lskar hennes dikter ocksĂ„ kan vara nyfiken pĂ„ hennes liv.
Den hĂ€r boken baserar sig pĂ„ mitt omfattande biografiska verk, Kampen om Edith â biografi och myt om Edith Södergran som utkom 2014. I den anvĂ€nde jag den nyaste forskningen kring henne och baserade mina slutsatser pĂ„ de bevarade arkivdokument som finns att tillgĂ„. Det var som att jobba med skĂ€rvorna efter ett stjĂ€rnfall i hennes trĂ€dgĂ„rd, att pussla ihop en sĂ„ sannolik och rĂ€ttvis bild av hennes person och författarskap som möjligt. Och samtidigt inte trampa pĂ„ alla ömtĂ„liga personliga dokument som forskare i decennier fyllt med betydelser. Den hĂ€r boken som nu ligger i din hand Ă€r reviderad och fokuserar pĂ„ Edith Södergrans liv och produktion, illustrerad med fotografier
9
som hon sjÀlv tagit. Fotografierna har tills vidare inte anvÀnts
sÀrskilt mycket i tryck och de ger en fylligare bild av Södergrans intressesfÀr och nÀrmiljö.
Agneta Rahikainen
Helsingfors i juni 2023
10
UppvÀxten i Sankt Petersburg
Att beskriva Ediths Södergrans barndom Àr ohjÀlpligt ett svÄrt projekt, kÀllorna Àr fÄ och splittrade. DÀrför börjar jag med att beskriva hennes hemstad Sankt Petersburg, sÄdan den sÄg ut ur ett minoritetsperspektiv, den svensksprÄkiga finlÀndarens.
Det ger en bild av hur hon passar in i det mÄngkulturella sammanhanget kring sekelskiftet 1900.
NĂ€r Edith Södergran föddes 1892 var Finland ett storfurstendöme inom det ryska riket och staden Sankt Petersburg var hemort för flera generationer finlĂ€ndare och andra europeiska folkgrupper, som flyttat dit pĂ„ jakt efter bĂ€ttre möjligheter till arbete och utbildning. Den ryska huvudstaden var vid sekelskiftet 1900 Europas fjĂ€rde största stad efter London, Paris och Berlin, och hade 1,4 miljoner invĂ„nare. Under de tvĂ„ första decennierna av Ă„rhundradet vĂ€xte antalet till det dubbla. PĂ„ 1800-talet blev Sankt Petersburg ekonomiskt en alltmer betydande stad i relation till Finland. Ă
ngbÄtstrafiken och jÀrnvÀgen mellan stÀderna gjorde att det frÄn 1870-talet blev allt lÀttare att ta sig till den vÀxande metropolen, som hade ett stÀndigt behov av hantverkare och olika typer av arbetare och tjÀnstefolk. Den
11 1.
finska jÀrnvÀgsstationen pÄ Viborgska sidan, den stadsdel som vetter mot Finland, var en betydande arbetsplats för finlÀndare, precis som ÄngbÄtstrafiken i staden. MÄnga finlÀndare arbetade ocksÄ som sotare, bokbindare och mekaniker, och nÄgra av den berömda Fabergé-verkstadens förnÀmsta guldsmeder kom frÄn Finland. Kvinnorna tjÀnade ofta som pigor, husor eller kokerskor; sÄvÀl Gogol som Dostojevskij hade finska pigor, den senare hade rentav en finlandssvensk svÀrmor.
PÄ 1880-talet var andelen finlÀndare knappa tre procent av stadens befolkning. De finsksprÄkiga var lÀnge stadens nÀst största sprÄkliga minoritet efter tyskarna. De svensksprÄkiga utgjorde stadens fjÀrde största sprÄkliga minoritet och var till största delen finlÀndare med svenska som modersmÄl. Finland hade en egen passexpedition i staden. PÄ det sÀttet kunde man praktiskt se till att finlÀndarna knöts till Finland och inte till Ryssland. De hade sÄledes bÄde de plikter och de rÀttigheter som andra finlÀndska medborgare hade: skatteplikt, vÀrnplikt, rÀtt till fattigvÄrd och röstrÀtt. 1906 införde Finland allmÀn och lika röstrÀtt för alla myndiga personer, som det första landet i vÀrlden, men för att rösta mÄste man ta sig till Finland. Det finlÀndska medborgarskapet gick i arv sÄ att Àven Àttlingar till finlÀndare, sÄdana som fötts i Ryssland, automatiskt blev finlÀndska medborgare.
Den svenska S:t Katarina församling, dit familjen Södergran hörde, och den finska S:t Maria, var understÀllda Finlands nationella lutherska statskyrka. Fysiskt lÄg församlingarna med sina kyrkor och skolor i samma kvarter mellan Stora och
Lilla Stallhovsgatan, Bolsjaja Konjusjennaja ulitsa och Malaja Konjusjennaja ulitsa. Kvarteret ligger i det absoluta centrum av
12
staden, pÄ norra sidan av huvudgatan Nevskij Prospekt. I samma
kvarter lÄg Àven den tyska S:t Petrikyrkan och dess skola, dÀr Södergran gick. I Nordisk kalender för St. Petersburg kan man lÀsa stort och smÄtt om livet i den svenska subkulturen. I kvarteret mellan Stora och Lilla Stallhovsgatan fanns Robert Edgrens bokhandel, som frÄn och med 1908 började ge ut den nordiska kalendern. Förutom att göra reklam för sitt eget litterÀra utbud och förmedla tidningsprenumerationer innehÄller kalendern viktiga uppgifter för varje nordbo som vistades i staden. HÀr finns adresser och namn pÄ tjÀnstemÀn vid olika myndigheter och information om församlingen och sjukvÄrden pÄ svenska.
I varje kalender finns en annonsbilaga dÀr handelsmÀn som A. Kutvonen berÀttar om sin finska matvaru-, klÀdes- och diversehandel vid Kasanskajagatan 23, eller skomakaren A. Sikanen med sin affÀr vid Stora Stallhovsgatan, dÀr man kunde vÀlja bland det stora utbudet fÀrdiga skodon av durabel kvalitet. Vid Marinskijtorget fanns Alexis I.V. Kerins kolonial- och delikatesshandel som sÄlde vindruvor frÄn Krim, Àpplen, pÀron, plommon, bÀrsafter, kaviar, ryska sockerÀrter, korv och andra exklusiva varor. Alla dessa annonserade och betjÀnade pÄ svenska. OcksÄ handelshuset Robert Fleckenstein betjÀnade sina klienter pÄ svenska, likasÄ Nordiska kompaniet som lÄg vid Stora Stallhovsgatan 13. Att finlÀndare var populÀra som tjÀnstefolk fÄr man veta i en annons för Maikki Kuritkas platsförmedlingskontor.
Det var i denna stad och i detta sociala sammanhang Edith
Södergran sÄg dagens ljus den 4 april 1892, som en ny medlem i den finlÀndska folkgruppen i miljonstaden S:t Petersburg.
Hennes tvÄ förnamn Edith Irene tecknades ned i S:t Katarina församlings kyrkbok. Hennes förÀldrar var Matts och Helena
13
Södergran f. Holmroos. Helena Södergran (1861â1940) var född i S:t Petersburg och talade svenska hemma, tyska och franska med vĂ€nner och bekanta, ryska med handelsmĂ€nnen i affĂ€rerna och lite finska med tjĂ€nstefolket.
Matts Södergran (1846â1907) kom frĂ„n en mindre bondgĂ„rd i NĂ€rpes, Ăsterbotten. Matts fick gĂ„ i skola i Vasa och utbildade sig till mekaniker 1868. Han hade en hel rad arbetsplatser pĂ„ olika hĂ„ll i Finland under ett kringflackande liv, och arbetade som bland annat maskinist, lokomotivförare och tvĂ„ somrar som eldare pĂ„ Ă„ngbĂ„tsfĂ€rder till Hull. Han slog sig ned i Sankt Petersburg 1882. DĂ€r fick han jobb vid Nobels mekaniska fabrik. Han arbetade pĂ„ olika orter i Ryssland och gifte sig 1884 i Smolensk med köpmansdottern Olga Antonova Davidova och fick tvĂ„ barn med henne. Barnen dog som mycket smĂ„ och frun avled i galopperande lungsot 1887. Matts Södergran Ă„tervĂ€nde till Sankt Petersburg, blev uppsagd frĂ„n Nobels verkstad, men lyckades fĂ„ arbete vid en sĂ„g i Raivola pĂ„ Karelska nĂ€set. Ă
r 1890 gifte han sig med Helena Lovisa Holmroos. Efter det kallade han sig inte lÀngre mekaniker, utan ingenjör, som hade en finare klang.
Helena Holmroos far Gabriel Michelsson, senare Holmroos, var en förmögen gjutare. Han gifte sig 1860 med torpardottern
Helena Rosenblad, som gjorde en rÀtt anmÀrkningsvÀrd klassresa frÄn tjÀnande piga till rik fabrikörsfru. Dottern Helena
Holmroos var parets enda barn, hon fick en borgerlig uppfostran och gick i en av de fyra tyska skolorna i staden, S:t Annenschule. Hon gav senare lektioner i tyska, franska och pianospel. Som tjugotreÄrig 1884 fick hon sonen Edvard, som dog bara ett par veckor gammal. Sex Är senare gifte sig den tjugonioÄriga Helena
14
med den femton Är Àldre Ànklingen Matts Södergran och knappt
tvÄ Är senare föddes parets enda barn.
Familjen flyttade till Raivola nÀr Edith Södergran var bara tre mÄnader gammal, pÄ flykt undan en koleraepidemi som hÀrjade i staden. Att det blev just Raivola var för att Matts Södergran redan arbetade dÀr. Gabriel Holmroos köpte 1894 en villa med stor tomt i det centrala Raivola, och ett större omrÄde nordost om jÀrnvÀgsstationen. Tomten var 1,63 hektar och hade flera byggnader, tvÄ boningshus, ett uthus och en bastu. Familjen
Södergran bosatte sig i villan och bodde dÀr Ànda tills dottern
Edith började skolan 1902. Framöver vistades Södergrans dÀr under skolans sommarferier. Matts blev Äter en gÄng arbetslös
1895 och efter det försörjde han sig pÄ egen affÀrsverksamhet, men insjuknade snart i lungtuberkulos. Följande Är dog Gabriel
Holmroos och hans stora förmögenhet Àrvdes av hans fru och dotter, sÄ att dottern fick hÀlften.
15
Edith Södergrans villa i Raivola. Foto Edith Södergran.
Mycket talar för att paret Södergran levde helt Ätskilt de sista
Ären av Àktenskapet. Att Helena Södergran bodde med sin dotter i Petersburg under skolterminerna medan Matts Södergran i princip var arbetslös och senare sjuk i Raivola tyder pÄ att makarna separerat. I Matts Södergrans sjukjournal frÄn Nummela sanatorium framgÄr Àven att han hade alkoholproblem.
Mycket tyder pÄ att Matts Södergran var en frÄnvarande far, Ätminstone efter att Edith Södergran började skolan vid tio Ärs Älder. Varken Helena eller Edith Södergran omtalar honom i nÄgon högre grad, Ätminstone har inte sÄdana dokument bevarats. Helena berör honom bara kort i sina minnesanteckningar över dottern och dottern nÀmner fadern en enda gÄng i ett brev. Till och med Edith Södergrans skolbetyg har under alla Är undertecknats av mÄlsmannen Helena Södergran, aldrig av fadern.
Södergrans skolkamrat Sally RÀikkönen har beskrivit nÀr hon första gÄngen besökte Södergrans i Sankt Petersburg, omkring
1904. Hon skriver att Matts hade ett stort skÀgg och att fru Södergran hade pincené och rökte papyrosser. I Sallys ögon sÄg förÀldrarna Àldre ut Àn hennes egna. Hon uppfattade att Södergrans ofta hade gÀster och att de dÄ alla satt runt ett stort bord med en stor samovar och luften var tjock av tobaksrök. Hon förestÀllde sig att det fördes oÀndliga samtal vid Södergrans matbord. Det blir oklart om fadern alltid var delaktig i den sociala samvaron i hemmet vid den hÀr tiden eller om det rörde sig om ett speciellt tillfÀlle som Sally blivit vittne till.
Man vet inte mycket om familjen Södergrans umgÀnge i Sankt Petersburg. Men Ätminstone trÀffade familjen andra personer med finlÀndskt ursprung, som ingenjör Uno Barcker
16
Helena Södergran till höger och hennes kusin âtant Olgaâ pĂ„ verandan i Raivola.
frÄn Nobels fabrik och hans fru Jenny f. Koch, som de höll kontakt med ocksÄ lÄngt senare. Han hade varit arbetskamrat med Matts Södergran och bodde i Sankt Petersburg Ànda fram till 1910 dÄ han och hustrun flyttade till Helsingfors. Södergrans umgicks med slÀktingar frÄn Helena Södergrans sida, bland annat hennes tvÄ tyska kusiner, systrarna Olga och Emilia. Olga besökte senare regelbundet Södergrans i Raivola, förmodligen Ànda fram till revolutionen 1917 dÄ kontakten kusinerna emellan bröts.
Edith Södergran började alltsÄ skolan i Petersburg 1902, och samma Är dog Helena Holmroos. Hennes förmögenhet tillföll
Helena och Edith Södergran, sÄ att familjen i fortsÀttningen kunde leva pÄ avkastningen. Sommaren 1904 insjuknade Matts
Södergran och skrevs in pÄ det ryska PitkÀjÀrvi sanatorium i Terijoki. Hösten 1907 dog han hemma i Raivola, men av nÄgon
17
Foto E.S.
anledning jordfÀstes han pÄ Uspenskij kyrkogÄrd vid Pargala
station strax norr om S:t Petersburg. Helena Södergran lĂ€t publicera en dödsannons i den liberala tidningen Nya Pressen 22 oktober 1907, med texten: âSörjd och saknad af mig, dotter, trotjĂ€narinna, slĂ€kt och vĂ€nner.â
Edith Södergran vÀxte upp som enda barn i ett nÀra förhÄllande till modern Helena, ett annat ensamt barn. För att dottern skulle fÄ sÀllskap tog Södergrans en nÄgra Är Àldre fosterflicka, Singa, frÄn en barnrik familj i Raivola. Hon bodde en tid hos
Helena och Edith Södergran i Sankt Petersburg, men rymde hem till Raivola lÀngs jÀrnvÀgsspÄret och blev pÄkörd av tÄget.
Helena Södergran hittade henne död vid jÀrnvÀgsstationen.
Vad denna förskrÀckliga hÀndelse hade för inverkan pÄ Edith Södergran vet man inte. Det enda som vittnar om flickans existens i kvarlÄtenskapen Àr ett vykort dÀr det stÄr Singa Maria Lötjönen.
Informationen om Edith Södergrans barndom Àr knapp, det enda som ger lite mer detaljer Àr Helena Södergrans minnesanteckningar som hon skrev efter dotterns död pÄ uppmaning av Hagar Olsson. Ett av de tidigaste minnena handlar om den urbana tvÄÄriga Edith som tittar ut genom fönstret pÄ korna som vandrar hemÄt i regnet och undrar varför de inte har regnkappor, paraplyer och galoscher. Ett av hennes Àlsklingsdjur var en tupp som hette Apollo och hon brukade promenera omkring pÄ gÄrdsplanen med armen om tuppens hals. En annan tupp som fÄtt sitt namn av den berömde kalifen i Tusen och en natt, Harun al Raschid, var ilsken och förföljde flickan, medan katten Koti försvarade henne. Katten har fÄtt flera intyg med namnteckningar som bestyrker att det verkligen Àr frÄga om vÀrldens finaste katt.
18
Edith Södergran lekte inte sĂ€rskilt mycket med dockor, hellre med leksaksdjur som gummitigern Tigrina, berĂ€ttar mamman. Somrarnas största nöje var att besöka zoologiska trĂ€dgĂ„rden pĂ„ Petersburgska sidan invid Alexandrowska parken. Den hade en stor samling exotiska djur och hennes favoritdjur var aporna. Djurparken höll sig ocksĂ„ med en sommarteater och ett musikkapell. Ett enda av de nedtecknade minnena handlar om Edith Södergran och hennes far. Som mycket liten sitter hon pĂ„ sin fars arm och beundrar ett vackert blĂ€nkande mĂ€ssingslokomotiv pĂ„ jĂ€rnvĂ€gsstationen. Helena berĂ€ttar vidare att bĂ„de hennes far och hennes mor dog i lunginflammation som en följd av kikhosta, en sjukdom som den svenske PetersburgslĂ€karen doktor Standertskjöld inte kunnat bota. Efter mormoderns död 1902 blev Edith Södergran âpanisktâ rĂ€dd för doktorn, som hon inte hade nĂ„got förtroende för. Hon ville i fortsĂ€ttningen sjĂ€lv bli omskött av den âmycket enklare, judiske barnlĂ€karenâ, berĂ€ttar modern.
Helena Södergran noterar tidiga lĂ€sintressen. Dottern lĂ€rde sig stava med hjĂ€lp av bokstavsklossar och sagor hörde till hennes tidigaste lĂ€sning, bland dem Hugo Gyllanders NĂ€r tuppen höll storkalas. Svenska barnböcker kunde de köpa i den nordiska bokhandeln. Helena Södergran noterar att dottern âstuderade gamla luntorâ i skrubbar och vrĂ„r med dĂ„lig belysning sĂ„ att ögonen skulle ha skadats. Som vuxen behövde hon glasögon.
Minnesanteckningarna ger en fragmentarisk bild av Edith Södergrans liv, de Àr en samling minnesbilder som en Älderstigen mor tyckt Àr vÀsentliga att berÀtta flera Är efter dotterns död.
Anteckningarna sÀger ingenting om dotterns konstnÀrskap eller tankevÀrld, de Àr snarare ett dokument över hur modern efterÄt
19
ville se sin dotter, som det begĂ„vade och originella barnet som aldrig blev vuxet. Minnesbilderna lyfter fram udda detaljer om ett synnerligen Ă€lskat och beundrat barns uppvĂ€xt. Ingenting stĂ„r det om Singa, dĂ€remot om ett par barndomskamrater, en âlagom begĂ„vadâ flicka frĂ„n samma hus som Södergrans och en sex Ă„r Ă€ldre smĂ„kusin som âinte var sĂ„ högt begĂ„vadâ men som senare Ă€ndĂ„ lyckades bli lĂ€kare. Andra barn sökte ocksĂ„ hennes sĂ€llskap, men hon trivdes inte med dem, menar modern. Om det hĂ€r verkligen Ă€r sant eller om det handlar om Helena
Södergrans behov av att se sin dotter som enastĂ„ende, Ă€r omöjligt att bedöma. Den âlagom begĂ„vadeâ flickan frĂ„n samma hus var möjligen Claudia Rosenblatt, som tillbringade sommaren 1907 hos familjen i Raivola. Södergran kallade henne KĂ€frin i nĂ„gra ungdomsdikter och Claudia har senare i nĂ„got sammanhang citerat en dikt av Balmont i vĂ€ninnans poesialbum.
Relationen mellan mor och dotter var mycket nÀra. Helena Södergran var dotterns stÀndiga bundsförvant, största beundrare, första lÀsare och nÀrmaste kritiker. Man fÄr den uppfattningen att modern sÀllan tillrÀttavisade dottern eller satte upp nÄgra regler, utan hon fick vÀxa upp fritt vid sidan av den stÀndigt nÀrvarande modern. Senare fÄr man i dotterns korrespondens bilden att mamman var viktig som sÀllskap och bundsförvant, och de sista Ären Àr hon bekymrad över hur hon ska kunna försörja sin mor. Den exklusiva mor-dotterrelationen var av största vikt för Södergran, inte minst med tanke pÄ hennes goda sjÀlvförtroende som uppbackades av modern, nÄgot som av utomstÄende kunde uppfattas som framfusighet och ansprÄksfullhet. Det fanns knappast nÄgra konventionella sociala koder i hemmet, det mesta var tillÄtet i
20
den södergranska Pippi LÄngstrump-tillvaron. NÀr hon senare i livet tar kontakt med litterÀra auktoriteter eller skriver sina uppseendevÀckande insÀndare handlar det om att hon inte uppfattar att hon behöver ifrÄgasÀtta eller tona ned sin egen betydelse eller sitt konstnÀrliga vÀrde. Det fanns alltsÄ inte nÄgon i Södergrans absoluta nÀrhet som kuvade henne eller förklarade kvinnans underordnade roll i samhÀllet, utan tvÀrtom backades hennes sjÀlvkÀnsla upp i förhÄllande till omvÀrlden. Men det finns inte sÀrskilt mycket information eller dokument som skulle berÀtta mer om Helena Södergran som person. I de brev som bevarats fÄr man uppfattningen att Helena i stor utstrÀckning levde genom sin dotter.
Petrischule
Edith och Helena Södergran bodde i Sankt Petersburg i en trÀvilla pÄ Samsonovskij prospekt 18, lokal 4, inte lÄngt frÄn finska jÀrnvÀgsstationen. För Södergrans var det praktiskt att bo dÀr eftersom de lÀtt kunde ta tÄget till Raivola, tÄgfÀrden tog tvÄ timmar. PÄ vÀg till skolan promenerade Edith Södergran förbi ett stort omrÄde dÀr Medicinska akademin och MilitÀrsjukhuset var belÀgna och sedan lÀngs Alexandersbron över Nevan, mot stadens absoluta centrum dÀr hennes skola lÄg. NÀr hon vÀl kommit över bron kunde hon ta vÀgen lÀngs kajen och snedda över MarsfÀltet mot skolan. Hela vÀgen var omkring fem kilometer.
Edith Södergran gick i den tyska privatskolan Die deutsche Hauptschule zu S:t Petri eller kortare Petrischule. Skolan hade
21
