Issuu

Introduktion

ag förväntar mig tre överraskningar när jag kommer till himlen.” Så citeras ofta Martin Luther, den tyske reformatorn som vände upp och ner på världen under det sextonde århundradet genom sin återupptäckt av rättfärdiggörelsen genom tron allena. Den första är att det kommer att finnas människor i himlen som han inte förväntade skulle vara där. Den andra är att det kommer att finnas människor som inte är närvarande i himlen som han var säker på skulle vara där. Den tredje är den största överraskningen av dem alla – att han själv är där!

Jag har skrivit denna bok för att visa: 1. Vad det Nya Testamentet menar med evangeliet 2. Hur du kan vara säker på att du kommer till himlen när du dör DEFINITION AV DET SANNA EVANGELIET Evangeliet är de goda nyheterna att du kommer att komma till himlen när du dör – och inte till helvetet – genom att överföra din förtröstan från dina goda gärningar till det som Jesus Kristus Guds Son gjorde för dig på korset. Jag vill av hjärtat berömma de människor i olika delar av världen – särskilt i Storbritannien och Amerika, där jag har många vänner – som troget upprätthåller och predikar det historiska 17

evangeliet om Jesus Kristus. Detta inkluderar dem i det offentliga ämbetet såväl som de lekmän som har liten eller ingen framträdande roll i kyrkan. Jag tackar Gud för alla och envar som inte skäms över det rena evangeliet om Jesus Kristus – vare sig de står vid predikstolen och predikar för tusentals människor eller delar ut traktater ute på gatorna. Om du är som jag, kommer du att bli förvånad över att få höra att frågan ”Vart tog evangeliet vägen?” redan blev relevant innan slutet av det första århundradet i kristendomens historia – alltså medan aposteln Johannes fortfarande levde. Det är sorgligt men sant att redan då var det få som ställde den frågan. Evangeliet blev lagt åt sidan, och ingen tycktes märka det. Bevis för detta är Jesu brev till församlingen i Efesos från Guds tron (Uppenbarelseboken 2:1–7), skriven någon gång mellan år 70 e.Kr. och 100 e.Kr. Två tusen år senare har frågan blivit mer relevant än någonsin, särskilt när du tittar på en del religiösa program på TV idag. Jag skulle säga att åtminstone 90 procent av det vi ser på religiös television fokuserar på nästan allt utom evangeliet. Till exempel: • ”Framgångsevangeliet” • ”Välståndsevangeliet” • ”Positiv bekännelse-evangeliet” • ”Hypernådsevangeliet” • ”Det politiska evangeliet” • ”Må-bra-evangeliet” Jag är ledsen, men den gemensamma nämnaren för religiös television idag handlar mestadels om pengar. Vart tog evangeliet vägen? Evangeliet är gratis! ”Framgångsevangeliet” – som menar att Gud kommer att göra dig framgångsrik om du stödjer ett visst samfund – har kastat en 18

skugga över Jesu Kristi evangelium i många religiösa tv-kanaler. Betoningen på lovsång och tillbedjan har gjort i stort sett samma sak i många kyrkor när man tänker på hur lite tid som ägnas åt predikan på vissa ställen – för att inte tala om det ytliga innehållet i så många sånger som skrivs idag. Läran om hypernåd – det vill säga uppfattningen om att de troende inte behöver bekänna sina synder för Gud – har armbågat sig in i många kyrkor. Den har splittrat Guds folk i många delar av världen och i vissa fall till och med förstört äktenskap. ”Det politiska evangeliet”, vare sig det kallas så eller inte, åsidolägger evangeliet för att understryka hur viktigt det är att du röstar på ett visst parti eller kandidat. Teologin om ”öppen teism” (definieras senare) har varit den doktrinära grunden för många kyrkor, även om vissa inte vet vad denna term innebär. Dessutom flockas många människor i karismatiska kyrkor för att få höra ett rhema ord – ett kunskapens ord eller personlig profetia – men visar ibland inte något intresse för den verkliga orsaken till att Gud sände sin Son för att dö på korset. Läran om ”positiv bekännelse” menar att du kan få allt du ber om; bara namnge vad du vill och gör anspråk på att Gud kommer att ge det till dig. ”Välståndsevangeliet” menar att Gud vill att alla ska bli botade och vara välbärgade. Om man inte blir botad, är det på grund av en bristande tro. Verkligen? Utöver dessa uppfattningar, har du någonsin tänkt på frånvaron av predikan och undervisning om helvetet och evigt straff? Har du känt dig oroad över avsaknaden av gudsfruktan i kyrkan och i samhället? Har du undrat om det kan finnas ett samband mellan frånvaron av gudsfruktan och frånvaron av tro på evigt straff? Om detta inte vore tillräckligt för att oroa oss, har det funnits en ständigt växande acceptans av universalism i kyrkan idag – 19

uppfattningen att alla kommer att bli frälsta och ingen kommer att gå förlorad. Denna undervisning gör evangeliet värdelöst! Varför predika om alla kommer att bli frälsta? Jag har dessutom känt en oro för ett stort antal ”Ord-kyrkor” och ”Ande-kyrkor”, särskilt i Amerika, som har varit mer entusiastiska över politiken än evangeliet. Det finns de som känner att de har ett mandat att stödja vissa kandidater på grund av deras konservativa åsikter. Jag önskar att de var lika glada över evangeliet som de är över vem som blir vald till olika politiska uppdrag. Höger eller vänster, rätt eller fel, det förefaller mig som att evangeliet har tryckts undan för att folk ska kunna uttrycka sina politiska åsikter. För mig verkar det på något sätt inte rätt att vara mer entusiastisk över politiska och sociala frågor än över det rena, enkla, outspädda evangeliet om Jesus Kristus. Det sanna evangeliet har i stor utsträckning ignorerats i många historiska protestantiska kyrkor i Amerika och Storbritannien – metodister, baptister, presbyterianer, episkopaler – vissa tar bort all hänvisning till Kristi blod från de traditionella psalmerna. Samtidigt har fokuset i vissa Ord-kyrkor betonat helgelsen som den enda grund för försäkran om frälsning, och rånar evangeliet på dess unika egenskaper. Med detta sagt, är det min egen observation att nästan varhelst jag går nuförtiden, saknar en chockerande procent av människor i alla samfund – vare sig de tillhör Ord eller Ande-kyrkor – förvissning om sin egen frälsning helt enkelt på grund av att de inte känner till evangeliet. Tack och lov finns det fortfarande ett antal predikanter, lärare och lekmannakristna som inte har tillåtit sig att avledas från det sanna evangeliet. De tror nu – och har alltid gjort så – på det sanna evangeliet såsom det definierats i början av detta kapitel. Det är min uppriktiga förhoppning att denna bok ska bli en väckarklocka för många andra för att försäkra att det viktigaste – det sanna 20

evangeliet – än en gång blir verklig för dem. För flera år sedan blev jag inbjuden av den numera bortgångne John Wimber att äta middag med honom i London. Jag hade hört honom predika i Royal Albert Hall och njutit av hans budskap. För att vara uppriktig får jag inte ofta ”ord” till människor. Men jag var ganska säker på att jag hade ett ord till John. Jag var orolig för en sak – och berättade följande för honom: ”John, du säger att ’reformatorerna gav oss Ordet under det sextonde århundradet, men under det tjugonde århundradet ska vi göra gärningar.’” John höll med om att detta var vad han hade sagt och att hans ämbete bestod av att lära människor att göra gärningarna – i stor utsträckning be om att människor skulle bli helade. Jag sa till honom: ”Du undervisar faraoner som inte känner till Josef.” (Se Andra Moseboken 1:8.) ”Du antar att de människor som du undervisar känner till Ordet. John, dessa människor som du undervisar har ingen aning om vad Martin Luther gav till världen under det sextonde århundradet. Hur kan du lära människor att göra gärningarna när de faktiskt inte känner till Ordet?” Han lade ner sin kniv och gaffel, sedan placerade han båda sina pekfingrar i mitten av bröstet och sa till mig: ”RT, du har berört det mest centrala i mitt tänkande just nu. Jag accepterar helt det du sagt.” Huruvida detta gjorde någon skillnad i hans tjänst efter det vet jag inte. Jag kan säga att vi blev goda vänner. Han tillbringade två timmar med mig på Westminster Chapel några veckor innan han gick till himlen. Jag tror att evangeliet såsom jag definierat det och kommer att fortsätta att nämna i den här boken, har passerat bakom ett moln över hela världen. Jag hänvisar till det historiska evangeliet som introducerades av Jesus, fylldes i av aposteln Paulus i Nya Testamentet, och formulerades av det sextonde århundradets reformatorer. 21

Min förståelse av evangeliet har förfinats under de senaste sextio åren eller mer. Som vi kommer att se, byggde John Calvin (1509–1564) sin förståelse av evangeliet på Martin Luthers undervisning om rättfärdiggörelsen genom tron allena, inte genom att motsäga utan genom att tydliggöra vad aposteln Paulus och Luther lärde. Jag misstänker att Luther hade rätt i sin spekulation. Jag tror att många av oss kommer att bli förvånade över att se människor i himlen som vi antog inte var lämpliga för himlen. Skulle detta kunna bero på att vi sätter en lämplighetsstandard som skiljer sig från vad Herren själv kräver? Och om vi ändå skulle sakna att se en vän eller någon som vi älskat, kan jag bara dra slutsatsen att vi kommer att skyddas från att känna någon smärta. Gud lovade att Han kommer att torka bort alla tårar i det Nya Jerusalem och att det inte kommer att finnas någon smärta (Uppenbarelseboken 21:4). Jag tror inte att Gud skulle låta den frågan komma in i våra sinnen i himlen. Paulus ord är värt att komma ihåg när du läser den här boken: Fäll därför ingen dom i förtid, innan Herren kommer. Han ska kasta ljus över det som är dolt i mörkret och avslöja alla hjärtans avsikter, och då ska var och en få sitt beröm av Gud.

– första korintierbrevet 4:5

KAPITEL ETT

Att återupptäcka det sanna evangeliet Jag är förvånad att ni så fort överger honom som har kallat er genom Kristi nåd och vänder er till ett annat evangelium, fast det inte finns något annat. Det är bara några som skapar förvirring bland er och vill förvränga Kristi evangelium.

– galaterbrevet 1:6–7

n berusad man vandrade runt i en tysk by omkring klockan två på natten. Han tog sig till sockenkyrkan och gick in. Han började gå uppför trappan som ledde ända upp till toppen av klockstapeln. Han snubblade plötsligt. När han föll grep han tag i ett rep. Det var repet som man ringde i klockan med. I ett försök att rädda sitt liv, höll han fast i repet, som började gå upp och ner när klockan började ringa. Lampor tändes över hela byn. En klocka som ringde mitt i natten innebar att något betydelsefullt hände. Hela byn väcktes. Folk gick till kyrkan – bara för att finna den berusande mannen hålla fast vid klockan för att rädda sitt liv.

MARTIN LUTHER Martin Luthers återupptäckt av aposteln Paulus undervisning om rättfärdiggörelsen genom tron allena väckte inte enbart upp Tyskland utan hela Europa. Men Martin Luther hade inte för avsikt att väcka världen; han försökte att rädda sin egen själ. Det var det allt handlade om. Som son till en gruvarbetare föddes Luther den 10 november 1483, i Eisleben, Sachsen, Tyskland.1 För att behaga sin far, började han att studera vid den juridiska fakulteten i Erfurt. Men så småningom hoppade han av, och klagade på att lagen representerade osäkerhet. Han sökte förvissning om livet och drogs till studier i teologi och filosofi. Hans handledare lärde honom att vara misstänksam till och med när det gällde de största tänkarna och att pröva allt genom egen erfarenhet. Han blev desillusionerad med filosofin; den lärde honom ingenting om att älska Gud, vilket hade blivit mycket viktigt för honom. Han blev övertygad om att han kunde lära känna Gud endast genom uppenbarelser och genom att läsa de Heliga Skrifterna.2 Vid tjugoett års ålder, den 2 juli 1505, red Luther på en häst under ett åskväder. En blixt slog ned väldigt nära honom. Eftersom han var rädd för döden och Guds dom, ropade han ut: ”Hjälp mig, St. Anne, och jag kommer att bli en munk!”3 St. Anne var kolgruvarbetarnas skyddshelgon. Han förklarade för sin far att detta var ett löfte som han var tvungen att hålla. Två veckor senare – den 17 juli – blev han en augustinsk munk.4 Han ägnade sig åt fasta, långa timmar i bön och bikt.5 Han var så samvetsgrann att han kunde återvända till kyrkan bara en timme efter att ha biktat sig för en präst, efter att ha kommit att tänka på en synd han inte bekänt. Prästerna som lyssnade på hans bekännelser fasade inför att han kom så ofta, och de försökte ibland att slippa undan ifrån att höra Luther igen.6 Under 1507 blev Luther prästvigd. År 1508 blev han 24

inbjuden att undervisa i teologi vid Universitetet i Wittenberg. Den 19 oktober 1512, tilldelades han en doktorsexamen i teologi.7 Luther blev alltmer oroad över kyrkans andliga tillstånd. Han funderade över riktigheten och den bibliska sundheten i försäljningen av avlatsbrev – dvs. att betala för efterskänkandet av botgöring för synder man begått. Dessa pengar gick till att bygga Peterskyrkan i Rom.8 Han fick förslaget att själv besöka Rom. Hans kollegor ansåg att han behövde en paus från sina studier och de tänkte att om han fick uppleva Roms storhet skulle detta uppmuntra honom. Han reste dit.9 Under sitt besök där klättrade han uppför Scala Sancta, de ”heliga trapporna”.10 (Jag själv gjorde detta när jag besökte Rom för några år sedan. Jag undrade hur detta skulle kännas, särskilt när jag kom ihåg vad Luther sa till sig själv när han nådde toppen av trapporna.) Dessa trappor hade byggts så att man kunde klättra uppför varje trappsteg på sina knän. Det tar åtskilliga minuter att göra detta på knäna. Varje steg påstås garantera undslippandet av lika många år ur skärselden. 11 När Luther nådde toppen av trappan, frågade han sig själv: ”Vem vet om detta är sant?”12 Han blev också desillusionerad när han fick reda på den omoral som många präster levde i där. Att befinna sig i Rom förändrade inte hans oro utan bara ökade på den.13 Han rapporterade senare: ”När jag åkte till Rom luktade jag lök; När jag kom tillbaka luktade jag vitlök.”14 LUTHERS ”TORNUPPLEVELSE” Någon gång mellan 1513 och 1517, då han särskilt studerade Psaltaren, Romarbrevet och Galaterbrevet, hade Luther vad han skulle komma att kalla en ”tornupplevelse”. Ingen verkar veta det exakta datumet för detta. Men vi vet att det var när han studerade vissa Psalmer – särskilt Psalm 32 och Psalm 118 – samt Romarbrevet och Galaterbrevet som han gick över från tvivel till full 25

trosvisshet.15 När det gäller Psalm 118, ”Kallar jag den min egen”, sa han.16 Han drogs särskilt till Romarbrevet 1:17: ”Den rättfärdige ska leva av tro”, ett citat från Habackuk 2:4, som citeras tre gånger i Nya Testamentet: i Romarbrevet 1:17, Galaterbrevet 3:11 och Hebreerbrevet 10:38. Hans tornupplevelse kom när han blev övertygad om att tron allena, oavsett goda gärningar, uppfyllde ”Guds passiva rättvisa”.17 Med detta menade Luther att han inte behöver agera för att tillfredsställa Guds rättvisa; Gud är nöjd, inte genom att vi måste utföra gärningar, utan tron allena tillfredsställer Guds rättvisa. Aktiv rättvisa skulle ha inneburit vad man gör för att få tillfredställelse. Passiv rättvisa skulle innebära att få tillfredställelse genom att inte göra någonting; det är när Gud ser vår tro. ”Det är en passiv rättvisa genom vilken den barmhärtige Guden rättfärdigar oss genom tro”18, var Luthers slutsats. Tro utan gärningar betyder alltså rättfärdiggörelse genom sola fidei – ”tron allena”. När han började inse konsekvenserna av denna insikt, blev han djärvare och mer självsäker. Hans genombrott kom därför genom förståelsen av Romarbrevet 1:17: ”Den rättfärdige ska leva av tro” – det vill säga, tron allena. Detta enda ord, allena, blev avgörande för Luther. När han såg konsekvenserna av detta, såg han aldrig tillbaka. Han blev aldrig mer densamme, inte heller skulle Västvärlden – med början väldigt snart efter hans eget genombrott – någonsin bli densamma igen. DAGARNAS DAG Den 31 oktober 1517, vid trettiotre års ålder, satte Luther upp sina berömda nittiofem teser på dörren – vissa säger att det var mer som en anslagstavla – till Wittenbergs slottskyrka.19 Han hade inte någon aning om vad som skulle hända när han gjorde detta. Skrivet på latin endast för lärda och akademiker,20 bestod 26

de av en lista med frågor och uttalanden angående människors köp av avlatsbrev som ett sätt att få sina synder förlåtna och förkorta deras tid i skärselden. Längst ner bland dessa teser, stod sammanfattningen: ”Om påven har makt över skärselden, varför släpper han helt enkelt inte ut alla?”21 Luthers motiv till att skriva de nittiofem teserna var att få igång en debatt angående avlatsbreven. Men någon översatte dessa till tyska, skrev sedan ut dem och distribuerade dem utan hans tillåtelse. Vetskapen om denna lilla avhandling spred sig som en löpeld. På tre veckor hade hela Tyskland läst denna.22 Vanliga och enkla människor var både förvånade och exalterade. Detta orsakade en uppståndelse bland kyrkans högsta instanser.23 Inom två månader hade den lästs av påven. Detta var början på ett uppvaknande som vände upp och ner på hela västvärlden. Och ändå började det hela endast med att Martin Luther försökt att rädda sin egen själ. Evangeliet och frågan om personlig frälsning hamnade i förgrunden. Innan hade eukaristin (nattvarden) varit centrum för tillbedjan i kyrkorna, men nu växte predikan i popularitet, en predikan som förklarade Bibeln. Detta ledde i sin tur till en betoning på att vanliga människor kunde läsa Skrifterna.24 Tidigare trodde människor att endast präster kunde läsa Bibeln och förstå den. Luther översatte senare hela Bibeln till tyska. Vanliga människor började att läsa Bibeln och, med hjälp av predikan, började de att förstå den!25 Det som kom att bli den stora reformationen hade inletts av helt vanliga människor i Tyskland. Trots att det var Martin Luthers genombrott med Romarbrevet 1:17 som var så livsförändrande, var det Paulus brev till Galaterna som var Luthers favoritbok.26 Medan Romarbrevet innehåller ”evangeliet i dess renaste form”, brukade han säga att Galaterbrevet ”är min Katie von Bora”.27 Han gifte sig med henne 1525.28 Han föreläste om Galaterbrevet tre gånger, och behandlade 27

särskilt frågan om den mosaiska lagen och evangeliet. Här följer tre intressanta citat av Luther angående detta ämne: Den som vet hur man på ett skickligt sätt skiljer mellan lagen och evangeliet, vet också, genom Guds nåd hur man är en teolog. Den som vill vara en teolog… måste skilja mellan lagen och evangeliet. Det finns ingen levande människa på jorden som vet hur man skiljer mellan lagen och evangeliet.

Det är svårt att läsa det tredje citatet utan att skratta! Men Luther var på ett beundransvärt sätt transparent i allt som han skrev och gjorde. Efter det att han blivit utesluten från den katolska kyrkan 1521,29 sa han: ”Katie och jag kommer att gifta oss. Vi kommer att få bebisar. Vi kommer att hänga ut blöjorna i vår främre trädgård så att påven kan se!” Det var vid Fördraget (officiellt möte av den helige romerske kejsaren) i Worms, Tyskland, från 16–18 april, 1521, som saker och ting kom till sin spets.30 Luther stod inför myndigheterna. På ett bord i närheten låg tjugofem av hans traktat, inklusive de nittiofem teserna, Om påvedömet i Rom, Kyrkans babyloniska fångenskap och Om den kristna människans frihet. ”Dr. Luther, kommer du att förkasta vad du har skrivit i dessa traktat?”31 Han bad om att få tjugofyra timmar att tänka på saken. Under dessa tjugofyra timmar bad han och kände lite eller ingenting alls av Guds närvaro. Han skrev ut sin bön. Han ropade i sin cell; bland andra saker sa han: ”Min Gud, är Du död? Nej, Du kan inte dö; 28

Du bara gömmer Dig själv.”32 Mötet återupptogs nästa dag, den 18 april, 1521. Han ombads att förneka det som han hade skrivit i traktaten. Hans svar löd ungefär så här: Såvida jag inte är övertygad av Skriftens vittnesbörd eller har andra tydliga skäl (för jag litar varken på påven eller på råden allena, eftersom det är välkänt att de ofta har felat och motsagt sig själva), är jag bunden av de Skrifter som jag citerat och mitt samvete är Guds Ords fånge. Jag kan inte och kommer inte att ta tillbaka någonting, eftersom det varken är tryggt eller rätt att gå emot samvetet. [Här står jag. Jag kan inte göra något annat.] Må Gud hjälpa mig. Amen. 33

Efter detta kidnappades Luther av vänner (för att förhindra att han blev avrättad) och gömdes i Wartburgs Slott.34 Under de nästkommande elva månaderna översatte han Bibeln till tyska.35 Tyskland och hela Europa skulle aldrig bli detsamma igen. Jesu Kristi evangelium blev den viktigaste frågan. Den befriade honom. Min bok är inte enbart en hyllning av Luthers tro och mod; Jag tror också att den är en förlängning av det som han påbörjade under det sextonde århundradet. Vi behöver en ny reformation idag. Stridslinjerna är inte desamma i varje generation. Luther sa också: ”Där slaget rasar, är den plats där soldatens lojalitet bevisas.”36 Glöm aldrig: det var Luthers sökande efter vila för sin själ som startade hela rörelsen. Han behövde veta att han var accepterad av Gud mer än någonting annat i hela världen. 29

NÅGRA VIKTIGA FRÅGOR Jag frågar dig, har du någonsin bekymrat dig för din själ och ditt slutgiltiga öde? Jesus ställde en ovedersäglig fråga: ”För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” (Markusevangeliet 8:36). ”Och liksom människan måste dö en gång och sedan dömas” (Hebreerbrevet 9:27). ”Vi ska alla stå inför Guds domstol” (Romarbrevet 14:10). Därför ställer jag följande fråga till dig: Om du skulle stå inför Gud – och det kommer du att göra – och Han skulle fråga dig (det skulle Han kunna göra): ”Varför ska jag släppa in dig i min himmel?” vad skulle du svara? Det finns bara ett giltigt svar. Vad är ditt svar på denna fråga? I grund och botten behandlar denna bok två frågor: 1. Vad gör en person lämplig för himlen? 2. Vad händer med de som inte kommer till himlen? MIN TEOLOGISKA BAKGRUND Min egen bakgrund – för vilken jag fortfarande tackar Gud för av hela mitt hjärta – hjälper mig att skriva den här boken, eftersom detta är något jag känner att jag borde dela med mig utav. Jag blev kristen på Påsksöndagen, 5 april 1942, vid sex års ålder. Innan jag gick till kyrkan den dagen, sa jag i tårar till mina föräldrar: ”Jag vill bli kristen”. Min far sa: ”Vi behöver inte vänta tills vi kommer till kyrkan, du kan bli det nu”. Jag knäböjde tillsammans med mina föräldrar vid deras säng och bekände mina synder. När jag ser tillbaka, kan jag inte föreställa mig att det var särskilt många synder jag var medveten om – bara att jag hade sagt emot mina föräldrar och en känsla av skam. Jag var övertygad om detta. Jag grät när jag bad. Jag upplevde en känsla av frid 30

och lättnad. Jag såg aldrig tillbaka. Jag tror att jag verkligen blev förvandlad den dagen. Men hur pass mycket av evangeliet jag kände till vid den tiden är en annan fråga. Jag växte upp i Church of the Nazarene. Jag blev uppkallad efter min fars favoritpredikant, R. T. Williams, generalsuperintendent i Church of the Nazarene. Jag har alltid älskat min ”Nazarene”bakgrund. I själva verket var det den som i stor utsträckning fick mig att högt värdera Dr. Martyn Lloyd-Jones (1899–1981). Han hade läst en biografi om Phineas Bresee (1838–1915), grundaren av Church of the Nazarene. Dr. Lloyd-Jones kände att det fanns något äkta över Bresee och de tidiga Nazarenes, att det fanns en verklig gudsnärvaro över dem. Dr. Lloyd-Jones brukade säga till mig om och om igen: ”Glöm inte din ”Nazarene”-bakgrund. Det är vad som har räddat dig”, med det menade han att den hade räddad mig från att bli som alltför många reformerta pastorer, som han ansåg var ”fullkomligt ortodoxa, fullkomligt värdelösa”. Jag påbörjade mina studier vid Trevecca Nazarene College (numera Universitet) i Nashville, Tennessee, under september månad 1953. Ett och ett halvt år senare, i mars 1955, samtidigt som jag fortsatte mina studier vid Trevecca, blev jag kallad till att vara pastor i Church of the Nazarene i Palmer, Tennessee, ungefär 20 mil från Nashville. Jag körde till Palmer på helgerna samtidigt som jag deltog i undervisningen vid Trevecca från måndag till fredag. Under en måndagsmorgon, den 31 oktober 1955, medan jag körde tillbaka till Nashville i min bil, hade jag vad jag skulle beskriva som en ”på vägen till Damaskus upplevelse”, trots att det inte handlade om min omvändelse. Det var mitt dop i den Helige Ande, vilket Dr. Lloyd-Jones skulle kalla ”den Helige Andes försegling”. På den gamla US 41-vägen, några kilometer från foten av Monteagle, Tennessee, uppenbarade sig Herren Jesus för mig medan jag körde. Jag såg honom be för mig vid Guds högra sida. 31

En timme senare gick jag in i trons vila; mitt hjärta blev varmt, och frid kom in i mitt hjärta på ett sätt som jag aldrig tidigare hade upplevt. Innan solen hade gått ner denna dag, hade min teologi förändrats. Jag visste att jag var evigt frälst, och jag fick se en glimt av Guds suveränitet. I flera dagar undrade jag om jag hade upptäckt något nytt, om jag kanske kunde vara den förste sedan aposteln Paulus att tro på dessa saker! På grund av de uppfattningar som jag upptäckte för mig själv, gav min professor i Trevecca, William M. Greathouse, mig följande varning: ”RT, du håller på att ge dig in i kalvinism”. Jag hade aldrig läst någonting av John Calvin eller någon annan bok skriven av en kalvinist. Jag visste att pilgrimerna som kom till Amerika med Mayflower var kända som puritaner, man jag hade inte läst en enda bok skriven av någon puritan. Några månader senare fick jag lära mig att jag inte hade upptäckt någonting nytt alls utan att jag hade letts in i huvudfåran av den protestantiska teologin. Det är fortfarande en fantastisk känsla än i dag när jag försöker ta till mig att jag har insett dessa sanningar utan att läsa några böcker. Min egen teologiska bakgrund, hjälpte, utan tvekan, till att förbereda mig för att skriva den här boken. Jag växte upp i en församling som lärde ut att man kommer till himlen genom att bli ”frälst” och ”fullständigt helgad” – båda dessa två är nådens verk. Det andra av nådens verk har även kallats för ”andra välsignelsens helighet”, utan den kommer ingen att få se Herren (Hebreerbrevet 12:14). Det andra av nådens verk påstås göra det möjligt att ”leva över synden”. Om någon syndade, förlorade denna person sin frälsning, och var nu på väg till helvetet. Somliga lärde ut att syndens natur ”utrotades” av det andra av nådens verk,37 men överraskande nog hindrade detta inte en person från att synda. En av de sorgliga konsekvenserna av min gamla undervisning var att Jesu Kristi evangelium blev – och det beklagar jag – knappt 32

nämnd. Den handlade istället nästan uteslutande om att inte besöka biografen och att kvinnorna inte fick bära smink. Dessa är några av mina mest outplånliga minnen. Jag väljer att tro att evangeliet predikades då såväl som idag. Behovet att vara frälst betonades verkligen, annars skulle jag inte ha sagt att jag ville bli kristen till mina föräldrar den Påsksöndagen. Jag har många gånger frågat mig själv om jag någonsin fick höra det sanna evangeliet predikas av de fyra olika pastorerna jag hörde när jag växte upp i Ashland, Kentucky. Visst gjorde jag det. Men jag är helt enkelt inte säker. Frågan följer: Hur skulle man någonsin kunna bli kristen i en atmosfär där det rena evangeliet sällan, om någonsin, predikas? Bra fråga. Det är John Calvins undervisning om ”implicit tro”, som förklaras längre fram, som visar hur en människa skulle kunna pånyttfödas utan att helt förstå evangeliet såsom aposteln Paulus kände till det. Detta förklarar hur jag kunde bli frälst i en sådan ung ålder utan att ha hört det sanna evangeliet såsom jag nu förstår det. Hur mycket kan man veta vid fyra års ålder, den ålder som Jonathan Edwards befann sig i, när han för första gången överväldigades av Herrens härlighet? Martin Luther hade mycket mer att lära sig – vilket vi kommer att se längre fram – särskilt när det gäller Jakobs brev. Calvin lärde sig från Luther och gjorde hans undervisning om rättfärdiggörelse genom tro tydligare än någonsin. Ändå befinner vi oss alla i en ständig läroprocess. Varje gång vi får en ny insikt, är vår reaktion ofta: ”Varför såg jag inte det här förut?” och ”Var jag verkligen omvänd innan detta?” Men nya insikter är delvis vad som menas med att förvandlas ”från härlighet till härlighet” av Herrens Ande (Andra Korintierbrevet 3:18), eller, som ESV uttrycker det, ”från en grad av härlighet till en annan” (Fri översättning av English Standard Version, översättarens anmärkning). Det krävs inte 33

mycket kunskap för att bli frälst. Den minsta graden av tro på en stor Gud är allt som krävs. Eller, för att citera ett par rader från den stora psalmen ”Come, Ye Sinners, Poor and Needy” (Ungefär: ”Kom, ni syndare, fattiga och behövande”, översättarens anmärkning): Om du dröjer tills du är redo, så kommer du inte alls… Det enda som Han kräver är att få känna ditt behov av Honom.

– Joseph Hart (1712–1768)38