Det ska handla om det svåraste, om den tragedi i en människas liv som gör att hon inte längre kan återvända. Även om hon skulle bege sig till den plats där tragedin en gång utspelade sig har både hon själv och allt runt omkring blivit annorlunda. Tiden har skapat ett avstånd mellan människan och de händelser som formade henne, det svåraste i människans liv har dolts under ytan, fjärran från de skikt där hon lever sitt liv, det har förpassats till de avlägsna rum där glömskan bor, och finns endast kvar i det hon förträngt. Ändå måste hon bege sig till den platsen, färdas genom glömskans landskap till de dunkla vrår som göms inom henne. För ingen annanstans än i det förflutna kan människan möta sig själv och förstå vem hon blivit. Det finns sådant som är för svårt att tala om, och som vi därför undviker, för att det gör för ont att närma sig det svåra. Då blir tystnaden en enklare väg, men det är inte en väg som leder vidare, och den som väljer tystnaden förblir däri, hon blir kvar i det hon förträngt, likt en skådespelare som gömmer sig bakom sin mask och låtsas att hon är en annan, bunden till den karaktär och de ord som givits hennes roll. Men de ord som göms inom oss är för svåra att säga och vi kan bara viska dem, rädda att alls släppa dem fria. Istället viskar vi om det svåraste, tragedierna i våra liv, med dem som står oss närmast, men maskerna tar vi inte av oss, de bär vi inför människorna. Orden vi viskar om det svåraste handlar om tomheten som blir kvar efter förlusten av den älskade, eller för den delen den fruktade, den tomhet som alltsedan tragedin ska definiera vilka vi är. För sådan är tomheten, den har en märklig egenskap att uppfylla människan och ta henne i anspråk, också när hon försöker 3
hålla den ifrån sig, eller låtsas som om den inte finns. Men när vi vågar viska orden om det allra svåraste, och när vi återvänder till platserna där det utspelade sig för att möta tragedierna i våra liv, kan minnesbilderna ur det förflutna sakta träda fram för oss i ett annat ljus. I återvändandet till det hon så länge undvikit kan människan försonas med livet som det blev, och där någonstans börjar den väg som leder vidare, en väg bortom tragedin.
r
4
De förtöjde båten i en vik på östra sidan av ön, den sida som låg mot fastlandet, skyddad från havet i väster. Inga andra båtar syntes till, de var ensamma på ön. De gick i land och hittade en plats där solen lyste på en slät klippa och där de samtidigt hade lä för den svaga brisen västerifrån. De hade tänkt sig att stanna hela dagen och natten, och bege sig hemåt först följande morgon. Egentligen längtade de båda hem, men de hade redan bestämt rutten för sin seglats och ville inte ändra sina planer. Från Huvudskär skulle de nästa dag ha ett par timmars segling till Viskön. Väderprognosen hade sagt att det kunde blåsa upp framåt kvällen, och kanske också regna under natten, men i viken skulle de ligga väl skyddade. Tomas tyckte om att kämpa emot oväder till havs, det fick honom att känna sig levande, som om han för en gångs skull utmanade naturens makter. Det gav honom en egendomlig känsla av övertag att se Kristin rädd och veta att han var den som skulle reda ut alltsammans. Han skulle se till att de klarade av kvällen och natten i båten, och sedan skulle hon stå i tacksamhetsskuld till honom. Han funderade redan på hur han skulle låta henne belöna honom samma kväll och han märkte att tanken gjorde honom upphetsad. När de hade ätit lunch lade sig Tomas att vila en stund, medan Kristin gick iväg för att se sig omkring. De hade aldrig tidigare varit i land på Huvudskär, utan bara passerat förbi på väg till eller från Viskön. Från sitt hus kunde de vid klart väder se ända till Huvudskär och de hade ofta betraktat klipporna som reste sig ur vattnet och sträckte sig mot himlen, men det var ändå något annat att befinna sig där. Tomas sträckte ut sig på filten och lade en handduk över huvudet som skydd för solen. Kristin tvivlade 5
på att han skulle sova, men hon visste att han ville ta igen sig en stund efter att de hade ätit, och då fick han inte bli störd. Det gick väl an när det bara var de två, och hon kunde dra sig undan, det hade varit en annan sak när barnen var små och hon fick anstränga sig för att hålla dem lugna för att inte störa sin pappas vila. Men efterhand lärde de sig själva att det var bäst att låta honom vara ifred och få vila ostört. Kristin strök Tomas över benet och hörde honom mumla något som hon inte uppfattade, sedan lämnade hon honom på filten och började ta sig uppför berget. Det var något i höjden och utsikten som alltid fick henne att vilja ta sig uppåt. Det var befriande att kunna överblicka omgivningen, att veta att det inte fanns något ovan henne som skymde sikten. När hon hade möjlighet sökte hon sig till höjderna, till de platser där det gick att blicka ut, att se längre. Det var ett sätt att orientera sig, att få kontroll över landskapet. Man hade kunnat säga till henne att det var behovet att veta vem som närmade sig, så att hon var beredd på vad som skulle komma, men det skulle hon inte säga själv, kanske för att hon inte såg att det förhöll sig så, eller för att hon inte ville erkänna det, trots att hon egentligen visste. Hon hade lärt sig att hålla omgivningen under uppsikt, att alltid vara den som vakade över vad som hände, ständigt beredd på det som kunde komma. Men när hon tog sig uppför berget mot öns högsta punkt var det inte det hon funderade över. Det var det förestående uppbrottet som uppfyllde hennes tankar. Kristin stannade upp en stund och vände sig om för att se mot Tomas där nere på filten. Han låg alldeles stilla, men ändå visste hon att han inte sov. Hon föreställde sig att han höll henne under uppsikt, även om det var en orimlig tanke. Handduken låg fortfarande kvar över hans ansikte och han skulle inte kunna se ända upp till henne, även om tyget säkert släppte igenom en del av ljuset. Inom sig fruktade hon att han visste vad hon tänkte göra, även om det var en omöjlighet, 6
hon hade varit så försiktig i sina förberedelser. Kristin blickade ut över havet. I vattnet bortanför där Tomas låg guppade segelbåten långsamt upp och ner på vågorna. Längre bort kunde hon se till fastlandet och bortom bergen vid kusten såg hon kranar och skorstenar i hamnen och industriområdet alldeles intill. När hon vände sig åt andra hållet var havet och himlen det enda hon såg. Förvisso fanns där enstaka öar och mindre kobbar och skär, och i fjärran anade hon Ljusters fyr, men förutom det sträckte havet ut sig så långt det gick att se. Hon kisade mot solen, vars ljus glittrade i vattnet nedanför henne. Det fyllde henne med en känsla av frihet att befinna sig längst ut i havet, och för en stund kunde hon i tanken försvinna bort, innan verkligheten hann ifatt henne och hon påminde sig det som väntade. Hon hade postat breven innan de lämnade Jungfruön, men det skulle dröja ännu några dagar innan de kom fram. Först i början av nästa vecka skulle lådan tömmas och då skulle hon redan ha gett sig av. När de läste breven skulle hon vara långt därifrån, på en plats där de inte kunde hitta henne. Det var så hon hade tänkt, och ingen skulle längre kunna sätta stopp för det hon förberett. Det hade varit nära ögat på Jungfruön, nästan så att hon trodde att han anade något, men nu var breven postade och han skulle inte kunna hindra henne. I breven till barnen hade hon förklarat, men ändå visste hon inte om de skulle förstå, än mindre om de skulle kunna förlåta henne. Men hon såg ingen annan utväg. Det var länge sedan hon passerade den gräns efter vilken det inte längre fanns en väg tillbaka. Nu återstod bara flykten och en framtid som var höljd i dunkel ovisshet. I breven skrev Kristin att hon önskade att de skulle ses igen, men att det måste vänta en tid, hur länge visste hon inte. Då och då blickade hon ner mot Tomas, fortfarande låg han alldeles stilla på filten. Hon ville inte vara borta för länge ifrån honom, det skulle han bli upprörd över. Hon visste att han vakade 7
över henne, fast att han inte kunde se henne, och när som helst kunde han dra bort handduken från ansiktet för att se efter vad hon hade för sig. Ännu en gång blickade hon ut över havet, sedan drog hon ett djupt andetag och började ta sig nerför berget. Bara en natt till, tänkte hon, och sedan är det över. LLL
Det hade just börjat ljusna när han tog backen ner mot hamnen och parkerade sin cykel intill bryggan där deras båt låg förtöjd. Han tog med sig bensindunken som han haft på pakethållaren och gick ut på bryggan. Det första gryningsljuset skapade ett dunkel omkring honom, när natten näst intill obemärkt övergick i dag, och det gav havet en gråaktig ton. Luften tycktes liksom vattnet grå, dimman låg som en fuktig hinna över alltsammans, men skulle snart skingras av morgonens ljus. Isak steg ombord och började göra i ordning båten. Det var snart gjort och när han var färdig tog han fram termosen och fyllde kaffe i en mugg som han hade stående i båten. Han drack sitt kaffe samtidigt som han studerade sjökortet som låg på bordet framför honom. Han kunde det utan och innan och behövde egentligen inte titta på sjökortet, men han tyckte om att se den rutt de skulle ta och de platser de skulle besöka. Det var som om han i tanken först gjorde den tur som de snart skulle göra i verkligheten. Isak hade alltid tyckt om kartor, de var för honom inte bara avbildningar av verkligheten, utan öppnade upp världar där han i fantasin kunde göra resor som inte nödvändigtvis behövde företas i verkliga livet. I kartböckerna hade han under sin barndom färdats till platser som han aldrig skulle komma att besöka, men som han ändå tyckte att han kände till eftersom han i fantasin hade varit där. De hade skrattat åt den oskyldiga leken och sagt att det nog skulle gå över med åren, men det hade det 8
inte gjort, fortfarande färdades han i sin kartbok till för honom okända platser och utforskade kontinenter och länder alldeles som han själv ville. Det var tyst och stilla i hamnen omkring honom. Isak hade inte sett till någon när han kom och han var ännu ensam. Fiskarna hade redan gett sig av, och för de andra var det ännu för tidigt. Det enda som hördes var måsarnas skränanden och ljudet av vågorna som sakta slog mot båtarna i hamnen och fick dem att röra sig upp och ned. Snart skulle Elin och Karin komma. Flickan hade ännu sovit när han lämnade huset och satte sig på cykeln, men han hade inte kunnat motstå frestelsen att stryka henne över det mjuka håret och stå en stund och se på henne. Isak och Elin hade talat viskande med varandra i köket, sedan gav han henne en kyss innan han gav sig iväg. Allt var precis så som han önskade att det skulle vara, och framför sig hade de den långa sommaren att se fram emot. Efter att Karin föddes hade de börjat tala om att han skulle vara hemma mer och han hade slutat arbetet till sjöss. Aldrig mer skulle han behöva vara borta veckor eller månader i sträck, utan han kunde ta cykeln ner till varvet på morgonen och sedan få se dem samma kväll. Det hade varit rätt beslut och det enda han ångrade var att han inte tagit det tidigare. Karin var redan en liten flicka och han hade missat alldeles för mycket av hennes första år i livet. Men det som hänt kunde inte göras ogjort och istället fick de blicka framåt. Isak hällde mer kaffe i muggen, tänkte på dagen som låg framför, och samtidigt hörde han hennes skratt långt borta mellan husen. Snart såg han dem komma längs samma väg som han själv hade tagit en stund tidigare. När flickan kom skyndande utefter bryggan satt han i aktern av träsnipan och såg på henne. Att se henne komma springande med lätta steg över bryggans mjuka trä, som om hon dansade fram, fyllde honom med värme och en 9
kärlek som inte gick att mäta. Han kunde ha givit vad som helst bara för att få se hennes förväntan och veta att den delvis var riktad mot honom själv. För henne var världen alltigenom god och han fruktade redan den dag då hon skulle inse att så inte var fallet. Han ville låta henne vara kvar i barndomens värld av oförställd glädje och tillit, det som för människan är något övergående. Solen var på väg upp över hamnen, dess ljus föll över bryggans trä, som doftade av tjära, och fick havet att glittra och flickans hår att lysa gyllengult. Det var i slutet av maj, ännu var det svalt i den tidiga morgonen, men frampå dagen skulle det värma på. De hade redan haft flera varma dagar och sommarvärmen tycktes ha kommit för att stanna. Flickan var klädd i den tunna sommarklänningen hon hade fått några dagar tidigare när hon fyllde fem år. Ännu var klänningen lite för stor och han såg hur den gled ner över ena axeln när hon sprang. De hade sagt åt henne att hon inte fick springa på bryggan, utan måste gå lugnt och stilla, men aldrig att han skulle kunna förmå sig att bli arg på henne för det. Hon hade redan tagit sina första simtag, för några veckor sedan när havet fortfarande var kallt, men ännu kunde de inte lämna henne ensam vid vattnet. Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv om det hände henne något. När flickan stannade vid båtens förtöjningar möttes deras blickar och han såg henne skina upp i ett leende. Hon vinkade mot sin pappa i båten och han reste sig för att hjälpa henne att kliva ombord. Strax bakom på bryggan kom Elin med fikakorgen och en väska med filtar och kläder som de kunde behöva ifall det skulle bli kyligt till havs. Det andra de behövde hade Isak haft med sig när han åkte före dem ner till hamnen. När Karin hade satt sig i båten tog han emot korgen från Elin, sedan räckte han henne handen så att hon kunde kliva ombord. Isak lossade förtöjningarna i fören. När han var färdig vände han sig om och såg Elin och Karin sitta tätt ihop på bänken i 10
aktern. Han mötte Elins blick och de log mot varandra. Flickan lutade sig över relingen och tittade ner mot något i vattnet. Båten krängde till av hans tyngd när han tog sig bak till dem i aktern. Isak böjde sig fram och kysste Elin, sedan strök han flickan över håret, innan han startade motorn och lät båten sakta glida ut ur hamnen. Efteråt skulle han tänka att sommaren både började och slutade den dagen. Och inte bara sommaren, utan allting tog slut innan det knappt ens hade börjat. LLL
Fotografiet satt uppnålat på väggen intill sängen. Det var det första han satte upp när de flyttade in i lägenheten ett par år tidigare, medan flyttkartongerna ännu stod ouppackade i vardagsrummet. Sara sa inget om det då, men Markus visste vad hon tänkte. Hon hade aldrig kunnat dölja något för honom, liksom inte heller han kunde dölja något för henne, för det kände de varandra alltför väl. På kvällarna när han ibland betraktade fotografiet kunde han känna hennes blick i ryggen, men när han vände sig om låtsades hon sova, eller tittade i en bok hon hade i händerna. Markus sa inget om det, men han visste att hon tyckte att han hade fastnat i det förflutna och att fotot på väggen höll honom i ett grepp han inte kunde ta sig ur. Fotografiet såg äldre ut än vad det egentligen var, gulnat och vikt i hörnen efter att ha följt honom under åren av ständiga resor runt om i världen, som om det var taget någon gång under första hälften av nittonhundratalet, och inte som det var i mitten av åttiotalet. Markus kände att han måste ha det med sig, och därför hade han haft fotografiet i sin ryggsäck, instoppat mellan sidorna i någon av alla de slitna pocketböcker som han läste på de ändlösa bussresorna på krokiga vägar i olika asiatiska länder, 11
för att sedan lämna dem ifrån sig och byta mot nya slitna böcker på de nedgångna backpackerställen han sov på. Vid ett tillfälle hade ryggsäcken fallit i en flod när den lastades ombord på båten han skulle åka med, och allt hade blivit blött. Kanske hade det varit Mekongfloden, det mindes han inte längre, men ända sedan dess var fotot buckligt och nyanserna tycktes annorlunda, vilket bidrog till att det såg ut att komma från en annan tid. Man hade kunnat säga åt honom att fotot borde ramas in och hanteras med varsamhet, som ett oersättligt minne av det som för evigt gått förlorat, men för honom var det viktigare att ha det med sig, även om det fick fotot att åldras i snabbare takt än han själv blev äldre. Det var som om minnet växte honom ur händerna, allteftersom åren gick tycktes det mer och mer avlägset, även om han varje dag såg fotot och blev påmind om det som hade hänt. Och nu fick fotografiet sitta där det satt. Efter att Markus hade träffat Sara slutade han att flacka runt i världen och fotot sattes upp på väggen i deras lägenhet, som det borde vara, men utan att först ha satts in i en ram. Så blev det också det första han såg när han vaknade på morgonen, och det var det sista han såg innan han släckte lampan på kvällen. Då hade Sara redan somnat och han behövde inte känna hennes blick i ryggen, eller höra hennes suck när han böjde sig fram för att försiktigt stryka med handen över fotografiet på väggen. Hennes blick såg han vid andra tillfällen, liksom han hörde hennes suckar när hon tyckte att han lät det förflutna bli alltför närvarande i det som var deras nuvarande liv. – Du måste lämna det där bakom dig, sa hon ibland. Som om det gick att lämna sitt förflutna bakom sig med mindre än att man lämnade sig själv därhän. Och kanske var det vad han hade gjort, lämnat kvar något av sig själv när han lämnade sitt förflutna, eller åtminstone hade han föresatt sig att göra det, men utan att helt lyckas bli fri från det som varit. Det var som hon sa, det förflutna var ständigt närvarande i hans liv, även om han 12
inte ville det. Ändå kunde hon inte helt förstå honom, inte ens de gånger han försökte berätta hade han upplevt att hon förstod. Men hon lät honom åtminstone ha fotot på väggen, så länge han inte talade alltför ofta om det som hade hänt den gången. I gengäld kunde han låta det förflutna utgöra en tyst närvaro i sitt liv, han lät det ligga dolt alldeles under ytan, på en plats där det inte så enkelt kunde upptäckas. Det var deras outtalade överenskommelse om hur de hanterade det förflutna, med tystnaden som ett gemensamt språk. Men också tystnaden är ett språk som man kan lära sig att förstå, och det var länge sedan han lärde sig att tyda olika slags tystnader. Fotografiet blev kvar på väggen intill sängen, också sedan Markus och Sara hade satt upp andra foton och tavlor på väggarna i lägenheten. Innan han släckte lampan på kvällarna rörde han försiktigt vid det buckliga och gulnade fotot av de två pojkarna, och på morgonen såg han deras leenden vända emot honom som från en annan tid. Det var en tid som inte längre fanns kvar, inte ens i hans minne. Där fanns bara de berättelser som inte var hans egna, men som han tänkte på som minnesbilder från en avlägsen barndom på Viskön. LLL
Hennes första intryck av flickan var av den skörhet hon bar som en del av sig själv, som om hon skulle kunna gå sönder bara man rörde oförsiktigt vid henne, likt en av glasfigurerna hon hade stående på byrån i vardagsrummet. Vera såg flickan sitta i skolbänken och det var som att hon krympte och sjönk ihop inför Veras blick. Med hela sin kropp tycktes flickan vilja skydda sig från allt ont som kunde drabba henne och som kanske hade gjort det. Vera visste alltför väl att livet inte bara hade varit enkelt för flickan, och det var om detta som hela hennes person vittnade. När de 13
målade med staffli såg det ut som att hon gömde sig bakom papperet, och hon höll så hårt i penseln att hennes målningar fick något krampaktigt över sig. Vera funderade på om hon skulle tala med Kristin om det, men av någon anledning blev det inte av, och så småningom vande hon sig vid flickan som nästan doldes bakom sina tavlor och fanns där utan att man lade märke till henne. Men om flickan ibland blev nästan osynlig gjorde hennes tavlor desto större intryck på Vera. När man såg bortom det krampaktiga som kom av att hon höll för hårt i penseln fanns en naken och ärlig realism i hennes målningar. Där fanns inget av det naiva och förskönande som hennes jämnåriga så gärna hemföll åt. Flickan avbildade verkligheten som hon såg den, och det gjorde att den bar spår av samma skörhet som fanns hos henne själv. En gång hade de fått i uppgift att gå ner till stranden en bit från skolan och teckna en naturbild i blyerts. När Vera senare tittade på sina elevers teckningar var där motiv nästan uteslutande från havet och stranden, med båtar och människor som badade. Men på flickans teckning hade inte havet eller stranden funnits med, och där hade inte heller funnits båtar eller badande människor. Istället hade hon målat bergen, i olika nyanser av grått hade hon tecknat klippornas formationer under en himmel som också den var grå, med det matta solljuset som knappt trängde igenom molnen. Efter lektionen hade Vera bett henne stanna kvar när de andra gick ut på rast. Hon väntade tills klassrummet blev tomt, sedan lade Vera teckningen på bordet framför flickan, som satt och såg på den med böjt huvud. En stund betraktade de båda teckningen under tystnad. – Du tecknade inte havet, sa Vera. – Nej, sa Lotten. – Du vet väl att jag är vän med din mamma? Vi har sett varandra någon gång när jag har varit hemma hos er. 14
Flickan nickade, men mötte inte Veras blick, utan såg fortfarande ner på teckningen. – Din mamma har berättat vad som hände din bror, så jag vet vad havet betyder för dig. Var det därför du inte ville teckna en bild av havet? Nu såg Lotten på henne med allvarliga ögon. – De andra hade redan satt sig nere vid stranden, sa hon. Jag hittade ingen bra plats där och då gick jag en bit upp i bergen. Det kändes naturligare att teckna det jag hade framför mig, så därför ritade jag klipporna. Var det fel? – Nej, det var inte alls fel. Det är en mycket bra teckning. Du har fått till nyanserna och djupen väldigt fint. Det är en levande tavla, och det är inte enkelt att få till enbart med blyerts. – Tack, sa Lotten. Var det något mer, annars behöver jag snart gå till nästa lektion? – Det var inget mer, sa Vera. Du kan gå nu. Flickan reste sig och lämnade hastigt klassrummet. Kvar på bordet låg teckningen av klipporna som reste sig ur det hav som inte syntes på papperet. Det hav som hade gjort dem så mycket ont, tänkte Vera. Hon såg efter flickan, men hon hade redan försvunnit ut ur rummet. Hon undrade om det verkligen var som flickan hade sagt, att hon inte hittat en plats där de andra satt och därför hade gått upp i bergen. Något sa henne att det fanns mer där som flickan inte ville tala med henne om. LLL
Innan det mörknade återvände de till båten och gjorde sig klara för natten. Det oväder som de väntade drog under eftermiddagen in från havet. Regnet hade börjat falla och blåsten tilltog alltmer, men ombord på båten var de skyddade och de hoppades att ovädret snart skulle dra vidare in över fastlandet och natten bli lugn. 15