Issuu

Introduktion Det är okej att inte vara okej

ag önskar att jag kunde ta mitt tjugoett år gamla ansikte (somåterhämtar-sig-från-tonårs-akne) i mina händer och säga till henne: ”Det är okej att inte vara okej, jag lovar.” Skulle hon ha trott mig? Jag tror inte det. Hon var fast besluten att få till allt rätt. Jag började med ett fotografi. Jag höll på att städa ur några lådor häromdagen och hittade ett gammalt fotografi under en rulle julpapper. Jag satte mig ner på soffan och studerade bilden. Jag har på mig en vit klänning och examenskläder, är tjugoett år gammal, och har just tagit examen från teologiska seminariet. Mitt hår är kort och mörkt. Det hade tagit ungefär tre år att återhämta mig från mitt experiment med en hemmagjord permanent som fick mig att se ut som om en flock hundar hade antagit att mitt hår var deras lunch. På fotot ler jag, ser självsäker ut och redo att ta mig ann världen för Jesus. Mitt hjärta värker. Det är så mycket jag skulle vilja berätta för henne. ”Smörj in halsen med återfuktande kräm! Du kommer att tacka mig senare i livet!” Om jag bara hade haft tio minuter på mig, så skulle jag gå rakt på sak. Jag skulle berätta för henne att det här inte skulle bli 9

det liv som hon hade föreställt sig. Jag skulle berätta för henne att hon kommer att svika människor och de kommer att svika henne, men att hon kommer att lära sig av det. Jag skulle låta henne veta att hon kommer att falla ner om och om igen, men istället för att förstå Guds kärlek mindre kommer hon att få uppleva mer av den. Jag skulle låta henne veta att hennes hjärta kommer att brista, men att hon kommer att överleva och det kommer att förändra hur hon ser på människor, inte som fall som ska räddas utan som personer som ska älskas. Jag skulle låta henne veta att ibland kommer natten att bli mycket mörk, men hon kommer aldrig att vara ensam även när hon är helt övertygad om att hon är det. Jag skulle låta henne veta att hon är älskad. Jag skulle säga till henne att göra sig av med sin strafflista över saker som hon tror att hon måste få till rätt. Jag levde så mycket av mitt liv med en lista över saker att förändra, att göra bättre – om inte på papper så i mitt sinne. Jag tror att de flesta av oss gör det, och budskapet är alltid detsamma: vi kan göra bättre. Vi kommer inte enbart att bli medlemmar i ett gym, vi kommer dessutom att gå dit! Den nya dieten kommer att fungera och till sommaren kommer vi att vara redo att bära bikini. (Notering till mig själv: Våga dig inte på att köpa en bikini. Även om du hör till den smala sortens människor, så sitter inte saker och ting där de brukade sitta och ingen utom din kärleksfulle make behöver veta det.) Vi kommer att påbörja den där läs-igenom-Bibeln-på-ett-årplanen igen. (Förra året kom jag till 7 maj och blev distraherad, och när jag väl insåg det, låg jag efter med hela Tredje Moseboken, femtiotre Psalmer och Romarbrevet.) Vi kommer att återhämta oss från vår bristande budgetdisciplin och bli ekonomiskt ansvarsfulla. 10

Vi kommer att laga hälsosamma, näringsrika måltider till vår familj och sitta ner åtminstone fem kvällar i veckan tillsammans vid middagsbordet. Vi kommer att minska vårt tevetittande och läsa fler böcker. Men ibland bär budskapen på mycket mer vikt än så. Detta äktenskap kommer att fungera. Vi kommer att bli av med skulderna. Våra barn kommer att komma tillbaka till Jesus. Vi kommer att äta bättre för att rädda våra liv inte våra midjemått. Jag vet inte hur din inre lista ser ut, men om den är det minsta lik min, så brukar den vanligtvis tjäna till att låta oss veta var vi har misslyckats någonstans. Listor skrivs medan barnen sover och du har fått en god natts sömn och en kopp kaffe. Problemet är, att barnen vaknar och den omöjliga kvinnan som du jobbar tillsammans med blir allt mer högljudd och irriterande för varje minut som går, och det kommer inga kaffekoppar i världen att råda bot på. Och hur står det till med våra andliga liv? Den listan kan vara den mest dömande av alla. När vi antar att Guds kärlek är baserad på vårt beteende, har vi försatt oss i ett läge som bara kan gå utför. Jag kommer att be mer. Jag kommer att dela med mig av min tro på jobbet. Jag kommer att läsa min Bibel från Första Moseboken till och med kartorna i slutet på boken. Jag kommer att lita på Gud utan att ifrågasätta Honom. Så, varför har jag gett denna bok titeln Det är okej att inte vara okej? De här orden kanske låter för dig som något som skulle kunna stå på en bildekal, men det gör de inte för mig. Jag vill att du ska veta att jag har fått kämpa för dessa ord. De kanske låter som att vifta med en vit flagga, att uttala sju ord av uppgivenhet, med så är det inte. 11

För mig är de segerord! Jag har slutat att plåga mig själv med att försöka leva ett liv som Jesus aldrig bett mig att leva. Det liv som jag i egenskap av ”nyutexaminerad teolog, fast besluten att rädda världen, att älska de som ingen annan älskar, få nio timmars sömn varje natt och aldrig svika Gud” försökt att leva under så många år. Jag vet inte var du befinner dig i livet när du läser detta, men om jag kunde sitta ner med dig en stund, skulle jag säga: ”Ta ett djupt andetag och håll det under fem sekunder. Släpp sedan ut luften. Igen och igen. Sedan skulle jag berätta för dig att det verkligen är okej att inte vara okej. Det är därför som Jesus kom. Jag gav mitt liv till Honom när jag var elva år gammal. När jag skriver detta, är jag sextioett. Det är femtio år som består av att falla ner och resa mig upp igen. Femtio år av att försöka vara värd att älskas. Femtio år av att göra samma saker om och om igen, i hopp om att resultatet skulle bli annorlunda denna gång. (Ja, jag vet att detta är definitionen på galenskap.) Här är de goda nyheterna: det är även femtio år som är fyllda av Guds trofasthet och följande vackra inbjudan från Jesus: Är du trött? Utsliten? Utbränd på religion? Kom till mig. Dra dig undan med mig och du kommer att återfå ditt liv. Jag ska visa dig hur man tar en rejäl vila. Gå med mig och arbeta med mig – se hur jag gör saker och ting. Lär dig nådens otvungna rytmer. Jag kommer inte att lägga någonting tungt eller illasittande på dig. Umgås med mig och du får lära dig att leva fritt och lätt. (Matteusevangeliet 11:28-30 The Message)

Vilken härlig plats att börja om på nytt, sida vid sida med Jesus, och få lära sig att leva fritt och lätt. Jag har läst ett gammalt kinesiskt ordspråk som säger: ”Den bästa tiden att plantera ett träd var för tjugo år sedan. Den näst bästa tiden är nu.” Jag gillar det. Dessa är hoppfyllda ord. De säger att vi får börja om på nytt igen och igen och igen. Oavsett vad som pågår i ditt liv just nu, vill jag påminna dig om att Gud älskar dig, just nu, oavsett vad som pågår runt omkring eller inuti dig. Dessa ord kan falla platt för dig just nu om du befinner dig på en obekant plats, i en svår tid. Kanske står du inför slutet på ett äktenskap och du antingen känner dig som ett misslyckande eller att du har blivit sviken och övergiven. Du kanske står inför ett tomt hus efter att barnen flyttat hemifrån och inte har någon aning om vad ditt liv borde kretsa kring nu. Kanske har du förlorat någon du älskar och blotta tanken på att gå vidare verkar inte enbart omöjlig, utan känns helt fel. Du kanske tänker: Jag har gjort det här förut. Jag har försökt att börja om på nytt och det fungerade inte. Eller kanske, om du ska vara ärlig, är du alldeles för trött för att försöka. Jag förstår det. Jag har också varit där. Jag skulle bara vilja säga, helt ödmjukt, att du är skapad för mer. Du är värd att kämpa för. Jesus tyckte att du var värd att dö för. Skulle du vara villig att öppna ditt hjärta för möjligheten att gå vidare, en dag i taget? Livet erbjuder sällan några snabba lösningar. Det är en process, och Gud är med oss i den, hela vägen. Han letar inte efter perfektion i oss; han ser den i Jesus. Du behöver inte vara okej, därför att Jesus har gjort dig helt okej. Han har betalat hela räkningen. 13

Han har täckt över vår ”inte okej-het”. Okej bor inte här, men Jesus gör det. Allt Han söker efter i oss är en villighet att ta nästa steg.

Okej bor inte här, men Jesus gör det.

Allt Han söker efter i oss är en

villighet

att ta nästa steg.

ett Ta det första steget När min kropp och mitt hjärta ger upp, är Gud mitt hjärtas klippa och min lott för evigt. – Psaltaren 73:26 Evigheten består av ett ständigt nu.

– Emily Dickinson

lockan var tio på kvällen. Inte för sent med normala mått mätt, men sent om du har varit uppe flera gånger varje natt under de senaste tio nätterna. Jag försökte att komma till ro i sängen. Försökte att slappna av något genom att titta på damernas VM i konståkning, men TV-signalen hade gett med sig… igen. Jag var redo att kasta fjärrkontrollen på skärmen. Min man, Barry, var utmattad och snarkade som om han var med i en snarktävling och ledde den. Jag funderade på att ge honom en lätt knuff, men jag hade inte hjärta att väcka honom. Han hade sovit i soffan på bottenvåningen under de senaste tio nätterna, så att vara tillbaka i vår säng var en fullkomlig lycka för honom. Innan du nu börjar anta någonting eller be för oss, så hade vi inte några äktenskapsproblem. Vår tjugoett år gamla son var hemma från 17

college och hade just fått sina tonsiller och polyper bortopererade. Han hade mycket smärta. Läkaren berättade för oss att detta var den mest smärtsamma operation en vuxen kunde genomgå, men den var värre än vi hade föreställt oss. Efter hans operation gjorde jag misstaget att be Christian att öppna munnen så att jag kunde få ta en titt inuti innan jag körde hem honom i hans omtöcknade och halvvakna tillstånd. Christian vek ner spegeln på passagerarsidan och tittade först. Han vände sina stora bruna ögon mot mig, tydligt chockad. ”Oj, mamma, kolla på det här!” Wow! Vissa synintryck sätter sig verkligen på näthinnan. Det såg ut som om kirurgen hade tagit en trädgårdsspade och grävt två gapande hål längst bak i halsen. ”Nåja, det där ser väl…tja, oj…okej…hm…Nu ser vi till att få hem dig”, sa jag. De första tre dagarna var tuffa, men när vi kom till den fjärde dagen, nådde hans smärta upp till en helt annan nivå. Han bokstavligen skakade av smärta. Han kunde inte äta, och det gjorde ont att dricka. Det var svårt för honom att svälja något. Jag var tvungen att lägga hans smärtstillande tabletter i gelépudding så att de skulle kunna glida ner lättare. Läkaren sa till oss att vara noggranna med att ha kontroll över smärtan och försäkra oss om att han tog sina tabletter i tid, så jag satte min larmklocka på midnatt, fyra på morgonen och åtta på morgonen. Barry sov på bottenvåningen i soffan utanför hans sovrum i det fall att Christian skulle behöva någonting under natten. Nu var vi på dag tio och saker började äntligen att se bättre ut. Jag stängde av teven, väntade i tio sekunder, och satte på den igen. Ingenting. Jag var trött men ändå klarvaken, så jag gick ner till bottenvåningen för att göra mig en kopp te. Jag tittade till Christian medan vattnet höll på att koka upp, och han sov djupt. 18

Det var en välkommen syn. Det finns så många saker som vi tar för givet till dess att de inte finns där längre, som exempelvis gåvan av att ditt barn sover gott hela natten. Jag kom att tänka på de familjer som har kroniskt sjuka barn. Hur klarar de av detta? Jag kan inte ens föreställa mig det. Jag stannade kvar en stund i köket och bad för alla mammor och pappor som längtar efter en välbehövlig paus redan efter tio dagar, men istället blir dagarna till veckor och månader. Jag började känna det som att jag skulle kunna somna, så jag gick tillbaka upp till sovrummet och la mig i sängen. Det var då jag blev obekvämt medveten om en blöt fläck under mig. Jag sträckte ut handen försiktigt för att känna efter och upptäckte att det inte var en fläck utan en pöl samt en hund som tittade fåraktigt på mig. Belle, vår Bichon Frise som alltid sover i vår säng, är fjorton år gammal, och tankarna Jag behöver gå på toaletten och Jag har precis varit på toaletten verkar nu ske vid exakt samma tidpunkt. Veterinären talade om för oss att vi behöver låta henne ha på sig blöja på nätterna, men med allt annat som pågick hade jag glömt bort det. Nu kom den intressanta delen, att försöka sätta på blöja på en motvillig hund i mörkret. Jag kunde få på hälften av den men sedan fick hon av sig den tvärsöver sängen. Vid ett tillfälle, insåg jag att jag höll på att ta på blöjan på hennes huvud. Till sist hade jag lyckats hålla fast henne och satt på blöjan, när teven plötsligt satte igång på högsta volym. Barry vaknade förskräckt upp samtidigt som jag ramlade ur sängen. Jag satte mig upp på golvet bredvid sängen och började gråta. Har du någonsin haft en av de här dagarna när du helt enkelt bara har fått nog? Om du tvingas ladda ännu en tvättmaskin eller hitta ännu ett recept på hur man tillagar kyckling eller skjutsa ett barn till ytterligare någon idrottsaktivitet, så känns det som att du kommer att bryta ihop totalt. Det jag gick igenom under 19

dessa få dagar var ingenting i jämförelse med vad många kvinnor ställs inför, men jag kände mig överväldigad och hade fått nog. Jag tänker på en nära vän till mig. Det som hon dagligen får hantera är svårt för mig att föreställa. Hon är rullstolsbunden och tvingas förlita sig på andra för allting. Hon har ingen släkt där hon bor, och hon är beroende av lokal vårdpersonal som duschar henne, ger henne mat, och alla andra saker som jag kan klara av på egen hand utan att ens tänka på det. Jag föreställer mig att hon, liksom jag, och liksom du, vill leva ett liv som ärar Gud, och ändå har hon ibland berättat för mig att det känns som att det inte är tillräckligt, att hon inte är tillräcklig. När jag satt på golvet och tyckte synd om mig själv, var jag trött. Jag hade ätit för mycket den senaste tiden eftersom jag hade varit uppe under nätterna, jag hade varit tvungen att avboka min tid hos frisören för att få min utväxt färgad och började nu likna en skunk och, ännu en gång, låg jag efter i min bibelläsningsplan. Jag var besviken på mig själv och kände mig modfälld. Allt jag ville göra var att ta Christians efter-operationen-glass ut ur frysen och äta upp hela paketet. Jag tror att det som gjorde mig mest modfälld var känslan av att vara tillbaka på samma plats – igen. Du förstår, någonstans djupt inom mig, även om jag aldrig skulle erkänna detta för någon annan än dig, så tror jag att jag kan vara Stålkvinnan. Jag är för gammal för tightsen, men resten fungerar. Jag vill vara den bästa mamman i världen. Jag vill vara den bästa hustrun i världen. Jag vill ära Gud med varje tanke och varje gärning, men jag gör helt enkelt inte det. Vissa dagar är jag mycket medveten om Guds närvaro, och bönen och tacksägelsen flyter på lätt. Andra dagar när jag öppnar min Bibel känns allt torrt och bönen är ett hårt arbete. Jag har en vana att driva mig själv till bristningsgränsen. Jag vill säga ja till allting och vara en superhjälte för Gud. 20

Jag tror inte att jag är ensam. Jag har talat med många kvinnor som känner sig svikna av sina liv; det är en gemensam röd tråd. Men här är min fråga: Känner vi oss nedslagna på grund av de orealistiska förväntningarna som vi har på oss själva – att vi förväntar oss själva att vara något som Gud aldrig har skapat oss till att vara? Tänk på det för ett ögonblick. Hur ofta händer det att du känner dig otillräcklig? Det får mig att undra varifrån vi fått definitionen av vad ”tillräcklig” är. Ta en typisk söndagsmorgon: Du har äntligen fått alla redo att gå till kyrkan, satt er i bilen, släppt av barnen vid sina respektive söndagsskolklasser, och äntligen har du fått sätta dig ner på din plats. Först känns det svårt att komma in i lovsången på grund av att en miljon andra tankar rusar igenom ditt huvud, men så småningom känner du Guds närvaro och du lyckas fokusera ditt hjärta och sinne. Budskapet denna förmiddag verkar vara skräddarsytt för dig. Varje bibelvers talar till dig, och du åker hem uppmuntrad. Du minns vem du verkligen är; du är inte bara Sams mamma eller Davids fru. Du är ett Guds barn och du är älskad. På vägen hem lyckas du tänka ut ytterligare ett sätt att laga kyckling på. Och sedan kommer måndagen.

Måndagsmorgon-Jesus Vad är det som händer mellan söndag och måndag? Varför känns det som att måndagsmorgon-Jesus ibland inte är lika tydlig och närvarande som söndagsmorgon-Jesus? När vi lämnar gudstjänsten på söndagen, tror vi på att vissa saker är sanna: Jag är ett Guds barn. Gud älskar mig precis som jag är. Allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud. 21

Gud är för mig. Mina böner har betydelse. Men allteftersom veckan går blir det svårare att tro på att Gud älskar oss precis som vi är, därför att, ärligt talat, så älskar vi inte oss själva precis som vi är. Det finns alltid saker som vi vill ändra på när det gäller oss själva. Vi jämför oss själva med andra mammor i föräldragruppen eller på jobbet, och det är inte alltid som vi känner oss särskilt lyckade. Jag kommer ihåg Christians första morgon i andra klass efter att vi precis hade flyttat till Dallas. Jag gick in i hans klassrum tillsammans med alla de andra mammorna och la märke till att flera av dem bar små tenniskjolar och hade bruna och vältränade ben. Mina ben hade varken varit bruna eller vältränade sedan… nåväl… strunt i det. En av mammorna presenterade sig själv för mig och gav mig ett visitkort (jag skämtar inte) till Dallas bästa plastikkirurg. Jag minns att jag muttrade någonting i stil med: om jag någonsin är med om en bilolycka, så ringer jag honom. Vilken galenskap! De flesta situationer är inte lika extrema, men jag tror att vi alla gör på det viset. Vi jämför oss själva med det som vi ser i andra, och när vi gör det så tror vi att vi aldrig kommer att vara tillräckliga. Men det vi behöver komma ihåg, är att även andra kvinnor jämför sig själva med andra. Det är ett ont spel fyllt av dimridåer som ingen ändå vinner. Vad sägs om att tro på att allt samverkar till det bästa för de som älskar Gud? Vad händer med detta när något riktigt svårt drabbar din familj? Hur kan det som sker just nu vara gott? Det är svårt att inte ställa den där frågan som du går och bär på i bakhuvudet: Lyssnar verkligen Gud på våra böner, när nu ingenting ser ut att förändras? Kanske är din situation ännu svårare än så. Du känner inte 22

ens Guds närvaro i kyrkan. Kanske har du slutat att gå dit på grund av något som sagts till dig, eller så tittar du på alla andra runt omkring dig som ser ut att ”få till allt rätt”, medan du, om du ska vara ärlig, inte gör det. Du kanske har berättat om något som du gått och kämpat med i en liten grupp, och du kunde se genom de andras reaktioner att de blev chockade. Nu ser de på dig på ett annorlunda sätt. Det är en mycket ensam, isolerad plats att befinna sig på. Jag vill säga någonting klart och tydligt redan i det första kapitlet: det är okej att inte vara okej! När allt kommer omkring så blev vi inte skapade till att vara allt för alla. Livet är svårt, och vi står alla inför olika problem. De som säger att de inte har några problem gör en av följande två saker: 1. Döljer sina problem. 2. Låtsas som att de inte har några. Jag återkommer till det om ett ögonblick. Jag vill vara tydlig med att detta inte är en självhjälpsbok, en må-bra-bok. Sådana kan hjälpa för ett ögonblick, men när den första stormen slår till kan vartenda ord försvinna lika snabbt som morgondimman. Vad jag vill att vi ska titta på är följande: Vad säger Gud om vilka vi är? Förväntar sig Gud att vi ska lyckas med allting, och varför går vi alltid med känslan att något inte riktigt är som det ska? För att få ett svar på detta måste vi titta tillbaka i vår historia – långt, långt tillbaka.

Plan A Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen.

När han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han tagit från mannen och förde fram henne till honom. Då sade mannen: ”Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna, för av man är hon tagen.” Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött. Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att vara blyga för varandra. (Första Moseboken 2:21-25)

Första Mosebokens andra kapitel beskriver hur Gud skapade Adam och Eva. Det här är svårt att relatera till, eftersom vi aldrig har upplevt den sortens perfekta liv. De var nakna men de kände ingen skam. Det här handlar om så mycket mer än att Adam och Eva trivdes bra med att bada nakna i Edens Lustgård. Detta är det sätt på vilket saker och ting alltid varit menade att vara. Det fanns inga barriärer mellan dem och Gud. De var nakna även i sina känslor. Ingen skam. Ingen rädsla. Ingen skuld. Inget ifrågasättande. Inget jämförande. Ingen sjukdom. Sedan förändrades allting. När de gjorde uppror mot Guds instruktion om att de fick äta från alla träd i Edens Lustgård utom från Kunskapens träd på gott och ont, blev livet, som de kände 24

till det, ödelagt. I Första Moseboken 3:7 står det: ”Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde sig höftskynken.” Historien fortsätter i vers 10 när Gud frågar Adam var han var någonstans: ”Han svarade: ’Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev rädd eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.’” Där har du det! Skam. Rädsla. Täcka över nakenheten. Gömma sig. … och det har vi gjort ända sedan dess. Från den dagen framåt har det aldrig fötts en man eller kvinna som inte varit tvungen att strida mot dessa känslor. Dessa är arvet från plan B. Jag tror (och det här är bara min övertygelse) att någonting från Edens DNA finns kvar djupt inom oss. Vi vet att saker borde vara annorlunda. Vi vet att vi borde vara bättre. Vi vet att livet borde vara rättvist. Vi vet att döden är fel. Vi vet att någonting är fel med allting och vi försöker att fixa det. Sanningen är den, att vi inte kan det. Det är därför som Jesus, den andre Adam, kom. När Jesus kom, kom Han inte för att återlämna jorden till Eden vid sin födelse. Han kom för att betala priset för vårt uppror och vår synd och 25

göra det möjligt för dig och mig, genom tron på Kristus, att tillbringa evigheten tillsammans med Honom. Då kommer allt som förlorades att återställas. Här är en förhandstitt på den största händelsen som väntar: Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: ”Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.” (Uppenbarelseboken 21:1–4)

Det här kommer att bli en dag som ingen annan. Det kommer inte längre att finnas någon död eller något lidande. Ingen mer cancer eller sjukdom. Inga mer brustna relationer och brustna hjärtan. Alla dessa saker kommer att vara borta för evigt. Halleluja! Men vi är inte där ännu. Vi lever i efterdyningarna av syndafallet och det är svårt. Men det är viktigt att komma ihåg att det är där vi befinner oss. Det är okej att inte vara okej därför att vi inte är hemma ännu. Det är okej att inte vara tillräcklig därför att Gud inte ber oss att vara det. Det Han vill göra är att flytta in – flytta in i våra hjärtan och våra hem, våra sinnen och våra svårigheter. Jesus är inte en hashtag som du lägger till i ditt liv. Han vill vara ditt allt. 26

#Jesus Jag har levt en stor del av mitt liv med att lägga till Jesus som en hashtag. Jag hade inte för avsikt att göra så. Jag visste inte om att jag gjorde det, men det gjorde jag. Vare sig jag handskades med förlust, eller depression, eller ekonomiska eller relationella svårigheter, så gjorde jag mitt bästa för att fixa till saker. Jag försökte att göra bättre ifrån mig och sedan bad jag Jesus att hjälpa mig. Det var som om att bönen bara var ett tillägg och att Jesus bara blev involverad efter att jag själv hade gjort mitt allra bästa. Det är inte så vi är skapade till att leva i plan B. Till och med den store aposteln Paulus kämpade med att greppa detta. I Andra Korintierbrevet 12 talar Paulus om en mirakulös erfarenhet han hade med Gud där han blev upptagen in i en annan värld, som han kallar för paradiset. Det ordet, paradis, kommer från ett persiskt ord som betyder ”en inhägnad trädgård”. När en persisk kung ville förmedla en stor ära till en man eller kvinna bjöd han in dem att ta en promenad i trädgården tillsammans med honom. Detta är en härlig bild av en mycket förtrolig stund som Paulus hade tillsammans med Gud. Kanske fick Paulus en inblick i hur plan A såg ut, eller kanske såg han vår kommande härlighet, men det var bara för en stund. Sedan fortsätter han med att skriva om att återvända till verkligheten i plan B. I kapitel 12 fortsätter han med att skriva om ”en tagg i köttet” som han kämpade med. Teologer har genom åren debatterat vad Paulus tagg handlade om. För oss här och nu är svaret på detta inte viktigt. Det viktiga är vad Gud sa till Paulus. Tre gånger har jag bett Herren att den ska lämna mig, men han svarade mig: ”Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet.” (Andra Korintierbrevet 12:8–9)

Paulus känner sig svag. Han räcker inte till. Han har ont och han ber Gud om att fixa det, att ta bort svagheten. Gud säger nej. Sedan säger Gud följande två saker: Min nåd är nog för dig. Min kraft fullkomnas i svaghet. Ordet skolops som används i detta avsnitt kan översättas till ”tagg” precis lika sannolikt som det kan översättas till ”påle”. Bilden av en påle handlar om att någonting körs rakt in i hjärtat. Vad det än handlade om, så stod det Paulus dyrt. Så här har vi en man som hade blivit förblindad av en syn av den uppståndne Kristus (Apostlagärningarna 9:3–4), hade blivit använd till och fått se otaliga män och kvinnor bli frälsta, och hade fått gåvan av en vision från Gud så stor, så högt ovanför vår förståelse, att han inte hade förmågan att tala om den. Men här öppnade han sitt hjärta för oss och lät oss veta: Jag är inte okej, jag är inte tillräcklig. Guds svar till Paulus är även Hans svar till oss. Min nåd är nog för dig. Min kraft fullkomnas i svaghet. Vad är nåd? Vi sjunger om den, vi ber om att få den, men vad är Guds nåd? Hur möter den vår räcker-inte-till-het? Nåd är en gåva som är unik för var och en som står i en relation med Gud. Ingen annan religion erbjuder nåd. Jag var nyligen i Kambodja och arbetade med att rädda flickor som blivit fångar i människohandel, och tog då en bild som visade den djupa skillnaden mellan vår kärleksfulle Gud som, i Jesus Kristus, blev en baby – bokstavligen tog på sig en mänsklig skostorlek – och gudarna i Sydostasien. Den här morgonen hade jag 28

arbetat i den värsta slum som jag någonsin varit i. Människorna där levde i fallfärdiga skjul ovanpå en soptipp. När solen skiner är stanken nästintill outhärdlig. Jag gick ut för att ta lite frisk luft och såg då att slummen låg precis bredvid ett stort utsmyckat och nybyggt tempel. De utsirade utsmyckningarna på taket var klädda i guld. Jag frågade min tolk varför en del av pengarna inte spenderades på de som levde i total fattigdom. Han berättade för mig att prästerna tror att de fattiga inte borde bli hjälpta eftersom det var deras eget fel att de är fattiga. Om fattiga människor tar det lilla de har och ger det till tempelprästerna, så kan de komma att reinkarneras in i ett bättre liv nästa gång. De kallar detta för karma. Ingen barmhärtighet, ingen nåd och inget hopp. När jag studerade vid teologiska seminariet i London, brukade jag besöka All Soul’s Church och lyssna till John Stotts undervisning. Han beskrev nåden på följande sätt: ”Nåd är kärlek som bryr sig och stöttar och räddar.” Nåd är motsatsen till karma. Vi får vad vi inte förtjänar: kärleken, barmhärtigheten, Guds förlåtelse. Nåd är oförtjänt favör. Nåden finns här för dig just nu, mitt i det som är svårt eller inte fungerar. Författaren till Hebreerbrevet beskrev den på följande sätt: ”Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid” (Hebreerbrevet 4:16). Gud säger att Hans nåd är tillräcklig för dig, men texten fortsätter: ”Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet” (Andra Korintierbrevet 12:9). Den säger inte: ”Om din egen styrka inte räcker till vissa dagar Paulus, kan jag fylla i det som fattas.” Nej. Den gör det klart för oss att det aldrig har varit tänkt att vi ska vara starka på egen hand. Det är först när vi erkänner vår svaghet som Guds styrka skiner igenom, och Hans styrka är perfekt. Detta tar mig tillbaka till något som jag sagt tidigare, som 29

kan ha låtit hårt. När allt kommer omkring så blev vi aldrig skapade till att vara tillräckliga. Livet är hårt, och vi ställs alla inför olika problem. De som säger att de inte har några problem gör en av följande saker: 1. Döljer sina problem. 2. Låtsas som att de inte har några. När vi lever under trycket av att känna att vi måste vara tillräckliga, men blir besvikna med var vi befinner oss någonstans, så tror jag att vi faktiskt har tre val:

1. Vi håller oss gömda. Det här är en mycket hopplös plats att försöka vila på. Den leder till känslor av förtvivlan, och tron på att ingenting någonsin kommer att bli bättre. Förtvivlan kan leda till depression eller ilska. Den får oss att stänga av oss från relationer och dra oss undan andra människor. Har du någonsin varit där? Jag vet att jag har det. Kanske befinner du dig i en relation just nu som inte fungerar, och du vet inte vad du ska göra. Du har försökt att göra förändringar men den andra personen gensvarar inte på det, vilket leder till du blir frustrerad och ilsken. Kanske har du ett jobb som du inte tycker om och du ser ingen väg ut. Du känner dig instängd. 2. Vi låtsas som att vi inte har ett problem. Jag tycker att nivån av förnekelse i Kristi kropp är djupt oroväckande. Kyrkan borde vara den bästa platsen på jorden att dyka upp precis som du verkligen är och berätta sanningen, men mycket ofta är det precis tvärtom. Vi ler och säger att vi mår bra när vi släpar våra trötta hjärtan och outhärdliga

bördor genom kyrkans dörrar, och allt för ofta går vi hem igen på samma sätt som vi kom. Varför låtsas vi att vi är okej? Kanske är det på grund av att vi skäms för det som är sant om oss. Vi vill inte att folk ska ha låga tankar om oss. Vi är rädda för att de ska avvisa oss. Vi tror att vi måste vara okej därför att alla andra ser ut att vara okej. Jag gjorde på det viset i flera år. När man är värd för ett direktsänt kristet teveprogram, vilket jag var under fem år, men det inuti känns som att man hänger i en skör tråd, vad gör man då? Jag log för att dölja min smärta trots att jag höll på att dö inombords. Du kan vara en välkänd person, men trots det hopplöst ensam. Att låtsas som att vi är okej när vi inte är det leder bara till ångest och rädsla. Vi är rädda för att någon kommer att se vårt verkliga jag.

Men jag har upptäckt en tredje väg: 3. Vi har ett äkta, ärligt och öppenhjärtigt samtal med Gud. Jag höll ihop ända tills jag inte orkade längre. Jag minns en natt i mitt sovrum då jag bokstavligt talat dränkte golvet med mina tårar. Jag var fullständigt utmattad av att låtsas ha kontroll på allt, av att anstränga mig för att vara okej. Så jag lämnade över det till Gud. Jag berättade för Honom att jag var rädd och arg och trött och ledsen och ensam och förvirrad och allting annat som jag kunde komma att tänka på. Jag redigerade inte mig själv. Jag bara släppte ut allting. Jag tror att mina sista ord var: ”Jag klarar inte av det här längre”. Istället för att känna mig avvisad på grund av mitt förkrossade utbrott, upplevde jag det som att Gud böjde sig ner och sa: ”Jag vet. Jag har gått och väntat”. 31

Det första steget i att gå vidare Berätta hela sanningen för Gud. Det spelar ingen roll vad det är – ös ur dig allt. Det kan handla om en otrohetsaffär, ett beroende, en abort. Det kan handla om att du känner dig mycket besviken, du hatar den situation där du befinner dig i livet. Det kan handla om att din man aldrig uppmärksammar dig eller lyssnar. Kanske är dina barn en besvikelse och du vet inte huruvida du ska vara arg på dig själv eller på dem. Kanske är du skild och du hade inte räknat med den sortens liv som du nu måste leva. Vad det än är vet Gud om det och inbjuder dig att ta en promenad med Honom i trädgården och berätta hela sanningen för Honom. Lita alltid på honom, du folk, utgjut era hjärtan för honom. Gud är vår tillflykt. (Psaltaren 62:9)

När jag började att skriva denna bok, ville jag göra den väldigt praktisk, väldigt konkret. Jag har delat med mig av min egen historia i tidigare böcker men ibland undrar jag om jag har lämnat mina läsare med ett ”Och nu då?”. Jag vill ge er mer. Så i slutet av varje kapitel, har jag gett verktyg, enkla steg som du kan ta för att komma vidare. Välj ett (eller alla) som passar dig. Du kanske till och med vill skriva ner något eget steg som känns mer passande för just dig – men försök att inte rusa över dessa. Du är betydelsefull! Att påbörja något i livet är alltid svårt. Det första steget är det tuffaste. Det är ett val, ett åtagande till förändring. Även om det där första steget är ett babysteg så kommer du att befinna dig längre fram än då du började. Be Gud att hjälpa dig. Bjud in den Helige Ande att vägleda dig. 32

Även om det där

första steget är ett babysteg

så kommer du att befinna dig

längre fram än då du började.