Förord Som liten lämnade jag Göteborg för ett okänt och exotiskt Indien. Sedan dess har jag hört ihop med olika platser under min livsresa. Platser som betyder mycket för mig och som jag förknippar med viktiga upplevelser. Mina många kairos är platser där jag upplevt det faktiska innehållet längs min livsberättelses tidsaxel – kvalitetstiden – där jag anat att Gud viskat om sin plan i mitt hjärta på ett speciellt sätt. Sådana platser är verandan på det stora stenhuset i Dehra Dun, där det fanns plats för alla, och en veranda vid Siambukten i Hua Hin, Thailand, som också har präglat hela mitt liv. En plats vars skönhet slog rot i mitt hjärta, byn Saint-Paul i Provence, blev också en milstolpe utmed vägen på livsresan. Min tanke är att människan behöver höra ihop med en plats och våga återerövra den, för att påminna sig om vad som är en del av hennes identitet. Hon behöver en plats inför Gud för att få en hel identitet. En plats som hon kan bära med sig i sitt hjärta – en plats för någon slags uppmärksamhet, en närvaro, en kärleksfull blick – vilken har sjungits in i hennes själ. En plats som kommit att betyda något mycket speciellt –7–
för mig är den lilla gården vid sjön utanför Göteborg, där jag mötte några ungdomar under en helg. Gården blev ett tillåtande rum för det öppna och sårbara samtalet. Jag försökte lyssna in tonen hos mina medvandrare som inte hade funnit utrymme för att vara människa och inte funnit någon plats för sina tvivel och livsfrågor. Det var församlingsgemenskapen som jag funnit tillhörighet i och värderar så högt, som de ifrågasatte. Sedan dess har jag mött flera som inte funnit sin plats – som är platslösa och hemlösa. Sedan dess har mitt hjärta vibrerat för ”lillebror och storasyster”. Sedan dess har mina tankar och mitt hjärta varit upptagna av dessa stora frågor: Hur kan vi öva oss i att höra tonen som ljuder i varje människas själ? Hur kan församlingen, detta vackra, sköra som är en gemenskap, förbereda sig för en tid av hemkomst? Hur kan församlingen vara den rymliga plats där vi kan hjälpa varandra att öva upp vår hörsel – så att vi hör sången om att vi alla är älskade och efterfrågade av Gud själv? På platsen vid Hans varma, barmhärtiga hjärta, finns utrymme för människan, Hans skapelse. Och i församlingen, där Han förberett en plats för varje människa, där olikheter utgör en harmoni, där tonerna klingar vackert tillsammans – är alla välkomna. Drivkraften till att skriva denna bok är drömmen jag burit med mig sedan jag började min tjänst som pastor: –8–
att vi som församling ska få välkomna många av dem som inte funnit sin plats, att vi ska förbereda festen och duka bordet för ”lillebror ” och ”storasyster”, att vi tillsammans ska frigöra denna rymliga plats, som Gud förberett åt varje människa. Du är välkommen att stiga in i texten, som jag burit med mig under lång tid. Välkommen in i min lilla berättelse. Självklart har jag haft mina medhjälpare under mitt skrivande: alla de som inspirerat mig genom sina böcker, alla de jag provtänkt tillsammans med, vänner och kolleger. Alla de som tänkt längre och djupare. De jag har delat livet med på ett café i Alingsås, på en restaurang i Stockholm, vid lunchbordet i vårt hem, vid det runda bordet med korgstolarna på mitt kontor, i den lilla stugan på vår tomt jag kallar ”mitt Tusculum”, på strandpromenaden vid Siambukten och på Juniper Trees veranda i Hua Hin, Thailand. Tack alla ni som varit mina medhjälpare utan att veta om det. Sist men inte minst: mina medhjälpare i liv och tjänst, min underbara familj – tack. Februari 2020, Tullinge –9–
Vad världen behöver är mödrar Män eller kvinnor Om de fött barn eller inte /Karin Boye
– 10 –
1 Den inplanterade tonen
Oo
– 11 –
– 12 –
Den tysta musiken Vandrar i byn Saint-Paul de Vence i Frankrike. Ljuset i denna provensalska lilla by är förtrollande. Det är inte konstigt att så många av våra kända konstnärer sökt upp denna del av Europa för att måla. Vandrar över de mjuka vackra kullerstenarna som nötts av alla fötter som vandrat i denna medeltida by, år ut och år in, sedan dess. Om stenarna kunde tala – vad skulle de viskande berätta för mig? Njuter av att känna mig som en del av byns berättelse, då jag vandrar i dess små gränder iklädd min långa linneklänning, mitt älsklingsplagg. Tycker om känslan av att vara omsluten av ett enda tygstycke. Dessutom är en klänning nästan alltid vacker. Innergårdarna, som förvandlats till örtagårdar, bjuder på en doft jag njuter av. De små caféerna med äkta, stark cappuccino lockar mig. Strövar mellan gränderna, uppför och nerför trapporna, under valven – och hamnar slutligen utanför byns stenmur och finner ett vackert grönområde. Tar et djupt andetag och lägger mig en stund, raklång i klorofyllen, innan jag fortsätter min vandring. Marknaden runt hörnet är välfylld av frukt och grönsaker, en lek och dans av färger och dofter. En stor flock får tvingar mig att stanna och vänta och vänta. Det tar tid och jag övar mig i eftertankens och långsamhetens lov. Fåraherden leder fåren med varsam hand över stigen, till betesmarken i dalen på – 13 –
andra sidan stigen. Jag fortsätter min meditativa vandring och stannar vid ett bord med rödrutig duk. Upptäcker att det pittoreska caféet heter Café Le Petit Chapelle. Jag ler för mig själv – så typiskt att hamna i ett kaffekapell. Sätter mig på pinnstolen av trä och betraktar allt det vackra, över en kall ingefärsjuice. Mitt hjärta vidgas och mitt sinne stillnar och plötsligt hörs en melodislinga. Det är någon som spelar en känd fransk melodi på sin fiol. Känner först inte igen den. Jo – nu minns jag – det är Santa de la Mer. När jag var ung lyssnade jag mycket och gärna på min favoritsångerska Mireille Mathieu, på hennes underbara och intensiva röst med de franska texterna. Från det lilla torget har jag utsikt över dalen, de mjuka kullarna och alla trapporna, som leder ner till de små trädgårdstäpporna. En närmast pastoral idyll breder ut sig, där fåren betar och vinfälten avlöser varandra. Olivträd och apelsinlundar breder ut sig i dalen. Cypressen sträcker sig stolt mot himlen och solrosen vänder sitt ansikte i riktning mot solen. Solen värmer och jag gör som solrosen – vänder mitt ansikte mot solen. Plötsligt fylls jag av en märklig känsla av att höra hemma här. En känsla som är ovanlig för mig – eftersom jag är uppvuxen i Indien. Tio år av mitt unga liv präglades jag av ett land så olikt Sverige och Europa, en kultur så annorlunda emot den vilken jag skulle försöka acklimatisera – 14 –
mig till, när jag kom hem som tonåring. Levde länge med frågan ”Hur ska jag få mina världar att gå ihop?” Nu sitter jag här och känner mig hemma!En inre dörr som förvisso stått på glänt, men var något outforskad, öppnas på vid gavel. Det uppstår ett slags dialog i mötet mellan mig och den vackra miljön. Och det är som om den kräver ett gensvar ifrån mitt inre. Ett kärleksrep kastas ut till mig och jag tar, utan tvekan, tag i det. Repet krokar fast sig i mitt inre rum och får en självklar plats i mitt hjärta. En efterlängtad gäst, som kommer med en hälsning hemifrån. Det är som om skönheten möter ett djupt behov hos mig. Skönhetsupplevelsen låter mig ana vidder av frihet och gudomlig rymd. Den förstärks av tron på att skapelsen är ett resultat av Guds goda vilja. Skapelsen fanns i Guds tanke innan den tog form, och den finns på grund av den store Kreatörens omsorgsfulla arbete, han som älskar mångfald, variation och skönhet. Människans första hem, designat av Gud, var en vacker plats – en prunkande trädgård, en lustgård: Eden. Och Eden betyder förtjusning, glädje och fröjd. Skulle jag då inte tillåta mig att bejaka euforin, där jag sitter mitt i denna provensalska trädgård? Det blir mitt Kairos. Enligt en urgammal myt skapade Gud universum genom att sjunga fram det. Vackra tanke – att skapelsen är en gudomlig sång. Att Gud sjunger varje skapad varelse – 15 –
in i existensen – in i livet. Människan kan aldrig glömma denna gudomliga melodi. Någonstans i hennes minne är denna sång inspelad. När hon tränger djupt i sitt innersta, kan hon ana ”den tysta musiken”. Skönheten gör något med oss människor och drabbar oss inte som något främmande, utan som något vi minns. Som en gudomlig melodi hemifrån. En musikslinga, ett naturscenario, en vind, en doft kan väcka något inom oss: ett eko från paradiset, en hälsning från Gud. ”Har du en gång mött skönheten, söker den alltid upp dig”, säger han oväntat och plötsligt, konstnären som ställer ut sina tavlor på Piazza Navona i Rom den där vårvarma dagen i februari 2017. Så måste det vara, tänker jag. Den store Kreatören, som skapat människan och som satt sin skönhetssignatur på henne, kommer alltid att söka efter henne. Hon är efterfrågad alltsedan början av den stora Berättelsen. ”Var är du, Adam?” Var är du, människa? Hon är efterfrågad av sin Skapare för att föras hem.
En varm, blå grundton Där jag sitter på pinnstolen och njuter av omgivningen, påminns jag om konstnären Marc Chagall, som också njutit av miljön och ljuset och vandrat på samma stenar som jag i denna by. Jag vänder för ett ögonblick min – 16 –
tanke mot Chagall, som dog här 1985. Han var en viktig impulsgivare till en religiöst inspirerad konst. I många tavlor bearbetade Chagall bibliska berättelser och band dem samman med sina egna erfarenheter som jude under 1900-talet. Han bestämde sig för att hans sista stora uppdrag som konstnär skulle bli att göra utsmyckningar till en kyrka i hjärtat av Tyskland. En kyrka som blivit sönderbombad under kriget. Han ville bidra till att vända det mörka förflutna till ljuset och framtiden. Han var 89 år gammal när han började med den stora uppgiften, och 1981 var han 94 år gammal – då var han färdig med de fantastiska glasmålningarna. Alla bilderna har en varm, blå grundton som gör att människor som går i kyrkan känner sig omslutna av både närvaro och kärlek. Tack vare Chagalls enastående målningar har Saint Stephan blivit en försoningskyrka. Tänk att en judisk konstnär ville placera sitt sista stora verk i en tysk kyrka. Ett starkt budskap om försoning och tro på kärlekens förvandlande kraft. Chagall var tydligen helt övertygad om att ondskan inte kan segra över den äkta kärleken och inte heller hindra Gud att nå sina mål med sin Skapelse. På det lilla caféet i Saint-Paul mitt i ett skådespel av skönhet och godhet, påminns jag om den vibrerande längtan jag bär på och förstärks nu av berättelsen om Chagall och hans stora konstverk. Konstverket sammanflätas med – 17 –
min inre dröm – ett konstverk om försoning, tröst och kärlek. Nu blir min dröm så tydlig. En försoningskyrka, med en varm blå grundton – där människor omsluts av både närvaro och kärlek. Vilken stor tanke! Vilken stor dröm!
Platser som sjunger, platser som gråter Vi har alla platser som betyder mycket för oss. Vi förknippar dem med viktiga upplevelser i vårt liv. Platser som vi bär med oss. Platser som gråter. Platser som tjusar. Platser som lugnar. Platser som sårar. Platser som tröstar. Platser som hotar. Platser som sjunger. Platser som består av yttre och inre erfarenheter. Platsen vid bordet i byn Saint-Paul. Platsen för ett Gudsmöte. Reflexerna på vattenytan. En högläsning vid eldstaden. Skuggan under trädet. Solrosen. En fontän i byn Fornalutx. Ett kyrkfönster. Platsen vid altaret. En skön fåtölj. Verandan. En sliten vacker korgstol. Platsen i båten med blicken vänd mot vatten och himmel. Kanske är det så att människan behöver höra ihop med en plats och våga återerövra den, för att påminna sig om vad som är en del av hennes identitet?
Min plats på jorden Slår upp min fars slitna bibel. På första sidan läser jag några ord han fått 20/9 1947. Det är svårt att läsa texten – 18 –
som har bleknat efter alla år, men något får jag med mig. Förstår att de profetiska orden var inristade i pappa Åkes hjärta hela hans liv. ”Mitt barn, jag vill använda dig som mitt redskap. Såsom musikern sitt instrument. Såsom mästaren sin mejsel. Såsom snickaren sin hammare. Tro på att jag kommer att bevara ditt liv.” Mor och Far trodde på en Gud som kallade, utrustade och lovade vara med dem. De trodde på en Gud som sände ut dem på ett uppdrag, till ett land, till människorna i Indien – därför vågade de uppbrottet. Båten Gripsholm lägger ut från Majnabbehamn, Göteborg. Kajen är full av vänner och släktingar. De sjunger och vinkar. Avsked och sång – blandat med saltstänkta tårar. Varför alla dessa tårar? Jag sitter ju på pappas arm som är stark och varm. Känner mig trygg och glad. Att mor och far tror att det är sista gången vi ser våra vänner är jag lyckligt omedveten om. Separation och sorg. Att byta Sverige mot ett okänt land långt borta i Östern är inget jag funderar på. Jag sitter ju på pappas arm. Där är jag trygg. Men varför gråter alla? Min far gav mig namnet Beryl. En beryll är en ädelsten. Var det därför han valt det namnet? En älskvärd gåva, – 19 –
men det vackraste han gav mig var ändå grunden till min Gudsbild. Och bilden från Gripsholm den där majdagen av far och mig – Gud med mig i famnen – har följt mig hela livet. En ädelsten i Guds starka och trygga famn. Missionären, pastorn, bibelläraren, poeten, författaren, estradören – var min Far. Han älskade att spexa och sjunga visor, och ibland tog han fram Einar Ekbergs sånghäfte och sjöng så det vibrerade i väggarna, med mor vid pianot. Han var en ”hejare” på att skriva dikter till alla högtidsdagar. Han packade picknick-korgen för att sedan packa in familjen i den gråblå Chevroleten till utflyktsplatsen vi kallade vår egen, vid floden utanför staden. Han gjorde vardagen till fest. Han högläste för oss barn, vid den öppna eldstaden i soffhörnan i det stora rummet i vårt hus, som kunde bli lite kyligt under vintrarna. Pappa Åke läste böckerna Pelle Svanslös, som en faster packat ner i den stora trälådan som följt oss på båtresan. När han läst igenom alla böckerna ett antal gånger, författade han, till vår stora glädje, nya äventyr om katten som saknade svans. Minst lika spännande berättelser som Gösta Knutsson, om du frågar mig. Det stora var att vid eldstaden stillade vi oss som familj, och som vuxen har jag mer och mer förstått att där föddes något större än berättelsen om Pelle Svanslös. Där – 20 –
föddes berättelsen om mitt liv. I lågornas sken från eldstaden i det stora stenhuset – där finner jag en förklaring till vad jag kommer ifrån. I närheten av glöden och värmen föddes den sanna berättelsen om mitt liv. Min plats på jorden blev ett stort rött tegelhus med en flodbädd som gräns på ena sidan och en hög bambuhäck på den andra sidan. En vacker trädgård med blommande träd omslöt mig, och tillsammans med en stor, grön gräsmatta skapade den rymd och trygghet för mig som barn. Jag såg pappa Åke när han tog tid att förbereda sitt hjärta inför predikan i Masih Mandli och undervisningen vid Doon Bible College. Antingen satt han på husets stora veranda eller så gick han ut i den lilla skogsdungen i närheten av vårt hus. Han bönevandrade upp en stig under våra år i Indien. Samma vandring varje gång – innan han steg fram inför vännerna i kyrkan eller eleverna i bibelskolan. När jag som barn fick frågan vad min pappa jobbade med, svarade jag: ”Han jobbar inte, han förbereder sig.” De hade gjort stort intryck på mig – alla hans förberedelsevandringar. Hans kärlek till Majsan, som han kallade mor, och familjen kom alltid på första plats – en självklarhet för honom och till stor trygghet för oss barn. Men det jag såg hos honom var också kärleken till sitt uppdrag – och det har satt spår i mig. Det sista samtalet jag hade med – 21 –
min far var när han låg på sjukhuset, något omtöcknad av mediciner och årsrikedom. Han sa att han var trött efter att ha predikat. Vilket tema hade han haft på sin predikan? ”Att draga vidare”, svarade han lite högtidligt. Det visste han en hel del om. Att våga dra vidare till ett land han inte visste så mycket om, men som Gud kallat honom till. Att ta sin familj med sig på en lång båtresa med en lastbåt från Amerikas västkust och slutligen nå målet – Indiens västkust. Att lära sig landets språk, för att nå indiernas hjärta – ett helt nytt landskap. Att dag efter dag möta de hungriga och törstiga på Guds ord i bibelskolan – ett spännande äventyr. Han var alltid beredd att pröva nya, spännande saker. Han gav sig ut på vandring till en av Himalayas bergstoppar, tillsamman med några amerikanska vänner. Nu skulle han snart ”dra vidare” till sitt himmelska hem, som han ofta hade predikat om. Hans liv började i Gamlestaden, Göteborg, och hans andliga resa började i ett tält på Heden där Frank Mangs predikade. Han gav mig en god Gudsbild och en god människosyn. Han visade på en personlig och innerlig relation till Kristus och en tro på människor. Han gav mig ett tryggt avstamp ut i livet – med sin humor och sin kärlek.
Verandan Varje eftermiddag var en högtidsstund i vårt hem. Vi – 22 –
samlades kring bordet med de slitna men vackra korgstolarna, på husets stora veranda. Det var afternoon tea time. En stund ingen av oss ville missa, inte bara för att inta en måltid. Det var viktigt att mötas vid bordet på verandan. Den stunden och den platsen betydde mycket för mig. Där hade jag min tillhörighet. Där ägde jag min självklara plats. Senare i livet har jag förstått att dessa stunder gav mig en livsinriktning. Där fanns alltid plats för vännen och främlingen. Människor med olika hudfärg. Medmänniskor från olika bakgrund. Vänner med skolning och bildning, och de som saknade bokskolning men ägde stor erfarenhet och stort hjärta. Till bordet på verandan var premiärministern Javaharlal Nehru, ambassadörsparet Alva och Gunnar Myrdal, den indiske bibelskoleleven från dbc och den indiske affärsmannen alla välkomna. Den ”kastlöse”, som i det hierarkiska systemet inte ägde något värde, hade en plats på vår veranda. Vår ”bonusfamilj”, Girdhari och hans fru och barn, var självklart inbjudna till vårt bord. De ägde inte mycket. Bodde i en lerhydda. En säng fanns i hyddan, i vilken far i huset låg när natten kom. De hade ont om plats. Ont om ljus när kvällens mörker lade sig över byn. Ibland ont om mat och mycket få klädesplagg. Men de ägde hjärtan av godhet. På verandan, vid bordet fanns det plats för alla. – 23 –