Issuu

Jerry B Jenkins och Craig Evans

DÖDA HAVET STIGER Döda havet-serien del 1

Översättning av Cecilia Kärnbo

www.semnos.com

REKOMMENDATIONER Redan från de första sidorna bjuder Döda havet stiger på spänning och drama, och får dig att undra hur den här fascinerande historien på Manhattan kan ha sina rötter i forntidens Mellanöstern. Som det brukar vara i Jerrys böcker går handlingen snabbt framåt och som läsare dras du in i det forna Mesopotamiens intriger. Om du älskar historia – och då särskilt biblisk historia – är det här en underhållande och fascinerande bok för dig! – Joni Eareckson Tada, Joni and Friends International Disability Center

Döda havet stiger är en bladvändare! Ingen skriver biblisk fiktion som Jerry Jenkins! – Karen Kingsbury, bästsäljande författare

Vad är det som binder samman en snidare av avgudabilder i Mesopotamien, en skadad, förmögen kvinna på Manhattan, ett krig i Vietnam, en arkeologisk utgrävning i Saudiarabien och en kvinna som bär på det barn som en dag skulle bli far till de tre stora världsreligionerna? Och hur kan någon väva ihop en sådan historia som den som Jerry B. Jenkins har gett oss i Döda havet stiger? Som en arkeolog vid en utgrävning måste du läsa vidare för att frilägga det ena lagret efter det andra av historia. Här lämnas inte många stenar orörda . . . och precis som jag kommer du att glädja dig över att det här 3

bara är första boken i en serie. Döda havet stiger fick mitt hjärta att bulta av spänning och mina ögon att fara fram över sidorna så fort de kunde. Nu väntar jag tålmodigt på fortsättningen. – Eva Marie Everson, bästsäljande och prisbelönt författare och ordförande i Word Weavers International

Mästerberättaren Jerry Jenkins kombinerar två historier, två tidsepoker och två till synes olösliga problem i en spännande och gåtfull roman. En lysande start på en ny serie som med säkerhet kommer att roa och fascinera. – Angela Hunt, författare

Till Buster – Återlöst och hel.

”Jag höll på att drunkna i ett hav, och förlorad jag var, när du hittade mig med din gränslösa kärlek.” — Sångtext från ”Boundless Love” av John Prine, Dan Auerbach och Pat Mclaughlin

KAPITEL 1

Manhattan, New York City

”Det är din mor”, sade Nicole Bermans far på telefon. Hon reste sig från skrivbordet när hon hörde tonfallet i hans röst. ”Vad har hänt?” ”Hon har brutit lårbenshalsen. Hon är på sjukhuset Mount Sinai på Madison Avenue.” ”Lårbenshalsen? Hur då, pappa?” ”Du vet lika mycket som jag. Hur fort kan du ta dig dit?” ”Jag är på väg”, sade hon och försökte ta på sig sin trenchcoat utan att tappa mobilen. ”Använd en av stiftelsens bilar, Nic.” ”Det går fortare att promenera. Det är rusningstrafik här. Vad är klockan hos dig?” ”Nästan elva”, sade han, ”och det går inga fler plan härifrån i kväll. Jag står på standby från de Gaulle i morgon bitti, men långt ner på listan. Jag hyr ett plan om jag måste.” ”Åh, pappa! Är du säker?” ”Är du på väg, raring?” ”Vid hissen. Borde vara där om tjugo minuter. Vill du att jag ska ringa henne och säga att jag är på väg?” ”Nej, de sade till mig att hon redan är sövd inför operationen. Skicka ett meddelande så fort du vet – ” ”Visst, men hyr inget plan förrän jag har tagit reda på hur 9

allvarligt det är. Det skulle nog kosta minst – ” ”Ett sexsiffrigt dollarbelopp”, sade han. ”Jag vet. Men fastän jag är sex timmar före er här kommer jag inte vara i New York förrän vid lunchtid om jag kommer härifrån klockan åtta på morgonen.” ”Mamma skulle inte vilja att du lade så mycket pengar – ” ”Hon behöver inte oroa sig för det! Vi har det lika gott ställt som någonsin förut och – ” Men samtalet bröts när hissdörrarna gick igen. Nicoles långa kliv tog ikapp tiden som hon förlorat när hon väntade på att kunna korsa Lexington och sedan Park Avenue. Höstsolen hade redan krupit ner bakom byggnaderna på västra sidan av Park Avenue och det fanns ett bett i luften som bara fick henne att öka takten. På sjukhuset Mount Sinai ringde receptionen efter en nätt, svart kvinna som såg ut att vara runt tjugofem år. Hon presenterade sig som Kayla och gav Nicole en besöksbricka. ”Jag ska föra er direkt till intensiven, Dr Berman.” ”Är det så illa?” ”Med våra VIP-patienter är vi hellre på den säkra sidan”, sade Kayla medan de började gå. ”Låt mig få säga å hela det administrativa teamets vägnar att vi är så tacksamma för Bermanstiftelsen. Vi – ” ”Tack, men vad är det som har hänt? Hur kunde hon –” ”Hushållerskan säger att hon snubblade på en matta. Det är vanligt att – ” ”Inte hon. Hon är fortfarande aktiv, hon tränar . . . ” ”Kirurgen kommer att berätta mer. Och ett litet tips: han bara ser ut som om han är tolv år. Han är trettiofem och en av våra allra bästa ortopeder.” Inne på intensiven började Kayla presentera några av de anställda, men Nicole svepte förbi dem och kupade händerna runt sin mors ansikte. ”Jag är här.” Hon lutade sig närmare och 10

studerade ett rött skrapsår i moderns panna som verkade ha blivit insmort med någon salva. Nicole vände sig till kirurgen. På bröstfickans på hans rock stod det broderat: ”L. Thorn, M.D.” Det var för väl att Kayla hade varnat henne. Om den här mannen bara var några år yngre än henne själv . . . ”Vi gissar att skrapsåret är från mattan”, sade han. ”Åh, mamma, vad var det som hände?” Att se henne i det här skicket fick allt annat i Nicoles liv att kännas oviktigt – och då hade hon ändå många järn i elden. Hennes mor verkade försöka lyfta ena handen men slöt ögonen och rynkade pannan som om hon hade ont. ”Doktorn, det här är min . . . ” En sköterska sade: ”Hon har pratat nonstop om dig. Du väntar på att få något sorts tillstånd eller något i den stilen eller – ?” ”Hon borde inte behöva ha ont, eller hur?” sade Nicole. ”Hon kommer inte minnas något av det här senare”, sade narkosläkaren. ”Så där, nu är hon sövd.” ”Doktorn, min far borde hinna hit till i morgon. Kan ni skjuta fram operationen?” Dr Thorn skakade på huvudet. ”Det vore inte vist. Att vänta ökar risken för att patienten ska dö, särskilt i din mors ålder. Lyckligtvis har hon inte haft några problem med hjärtat. Men ju tidigare jag kan börja operera, desto större är chansen att hon återfår full rörlighet. Vi står först i kön till operationssalen.” Nicole satt ensam i väntrummet och skickade textmeddelanden fram och tillbaka till sin far. Hon utelämnade läkarens ord om risken för att dö, och frågade om han hade fått informationen om olyckan av den nya hushållerskan. Han svarade att nej, han hade fått den av sin assistent Abigail. Ingen överraskning där. Nicole hade alltså fått höra nyheten av sin far som befann sig på andra sidan Atlanten, trots att Abigail satt i kontoret bredvid Nicole i Berman-stiftelsens lokaler. Men det här var inte rätt tillfälle att ta itu med just det kalla kriget 11

som hade pågått i åratal. Hennes far skrev att han inte skulle ha förstått hushållerskan i vilket fall som helst men ”tack gode Gud att hon var där”. Han tillade att han hade lyckats tjata sig till en plats på planet klockan åtta på morgonen. ”D e två på natten hos er, cs tolv i morgon” Nicole var stolt över att alltid skriva ordentligt, även på mobilen. ”Och hur mycket kostade ditt tjat?” ”2x hans pris” ”Och det är hur mycket?” ”15 000 euro. mycket billigare än eget plan” Hon skulle definitivt se till att hennes mor aldrig fick veta den saken, hon som skött stiftelsens ekonomi förut. ”Sov lite nu och lycklig resa, pappa.” ”Något nytt om tillståndet, Nic?” ”Inget. Kan inte tänka på det nu i alla fall.” I flera månader hade det varit det enda hon hade kunnat tänka på. Nicole hade aldrig varit bra på att vänta. Hon skulle inte kunna koncentrera sig på en enda av de tvåhundra böcker hon hade nedladdade på mobilen. Och hon kunde inte komma på något annat att be än: ”Var med mamma och låt henne leva.” Hon och hennes mor hade aldrig stått varandra närmare än de gjorde nu. Snubblat i det egna hemmet? Nicole kunde inte få det att gå ihop. Hennes mamma var fortfarande ungdomlig och aktiv vid fyllda sextiosex år. Plaketter på väggarna hedrade hennes föräldrar. Just det här väntrummet var en ”generös gåva från Benzion och Virginia Berman”. I speglingen i glaset till ett av de inramade diplomen såg Nicole hur Kayla närmade sig dörren bakom henne. Hon stålsatte sig och repeterade tyst för sig själv några avvisande ord som hon hoppades inte skulle låta oförskämda. Men Kayla gav henne en stor kopp kaffe. ”Mjölk men inget socker, stämmer det?” frågade hon. 12

”Precis”, sade Nicole och tackade. ”Har vi träffats förut? Ursäkta om jag inte – ” ”Nej, nej, vi är bara grundliga. Det jag däremot inte vet är om du föredrar att vara ensam eller skulle vilja att jag – ” ”Det är snällt av dig, men jag ska erkänna att jag – ” ”Inte alls”, sade Kayla. ”Här är mitt kort om du vill få tag på mig.” Hon kastade en blick på sitt armbandsur. ”Jag slutar klockan sex, men ring när som helst. Jag vill också passa på att säga att jag själv var nära att välja arkeologi som huvudämne i min examen. Du är en verklig inspirationskälla. Det är inte många kvinnor som – ” ”Jag har varit lyckosam. Utan min fars stiftelse . . . ” ”Men ändå”, sade Kayla medan hon gick mot dörren. ”Du har gjort dig förtjänt av det. Jag – ursäkta, nu ska jag lämna dig i fred, men en dag kanske jag finns med och gräver i något av dina team.” Två timmar senare hade Nicole slängt de sista dropparna av kaffet och satt med kappan lagd över knäna och gungade med ena foten. Tidskrifterna i rummet lockade henne inte och inte heller TV:n. Hon stirrade på klockan som rörde sig lika långsamt som en glaciär, och försökte frammana Dr Thorn med ren viljekraft. Varför hade hon inte frågat hur lång tid det här skulle ta? Nicole önskade nästan att hon hade tackat ja till Kaylas erbjudande om sällskap, men varför fördärva en ung kvinnas lediga kväll? Det mest frustrerande var att inte veta när eller om hon borde bli orolig. Nicole började googla men innan hon var klar kom kirurgen in i rummet och hon flög upp på fötter. ”Tyvärr, Dr Berman, jag har inget besked än”, sade Thorn. ”Operationen före oss drog ut på tiden och städpersonalen har precis gått in i salen för att desinficera den. Vi kan börja så fort allting har torkat.” ”Alla operationssalar kan väl inte vara upptagna?” sade Nicole. 13

”De ortopediska är det, och där finns utrustningen som jag behöver. Och vi har ett lyckosamt sammanträffande. Jag hade inte förväntat mig att vi skulle kunna ha företagets säljare på plats i rummet, men vi lyckades få tag på honom.” ”Ursäkta? Företagets säljare?” ”Han har sålt en av apparaterna till oss och han vet mer om den än jag gör. Det kommer väl till pass att ha honom på plats.” ”Under själva operationen?” Läkaren nickade. ”Han är bara där för att ge råd. Det har blivit vanligt. Jag trodde att du kände till det.” Nicole skakade på huvudet. ”Vi var tvungna att sälja in idén hos din far när vi sökte bidraget till utrustningen för några månader sedan. Det är givetvis så att den är mycket dyrare när det ingår en livs levande konsult i priset.” ”Vet min far om att det kommer vara så i kväll?” ”Jag har inte pratat med honom.” ”Det kan vara så att det inte låter som en så bra idé för en mans vars hustru ska bli opererad.” ”Åh, tro mig, du vill hellre att konsulten är där. Han kommer bara vara till hjälp.” ”En sak till. Min mor blev sövd för över två timmar sedan. Vad händer nu?” ”Det klarar min narkosläkare. Det kommer förstås inte kosta något extra för de extra timmarna eller narkosmedlen – ” ”Det är knappast problemet.” Dr Thorn ryckte på axlarna. ”Jag antar att det här inte kommer att kosta er någonting alls.” Han verkade studera Nicole. ”Du måste ha ärvt din längd efter din far. Din mor är inte så – ” ”Har hon det bekvämt? Läkaren log brett. ”Bekvämare än de flesta av oss.” ”Hur lång tid räknar du med att operationen kommer ta?” ”Om det inte dyker upp några överraskningar handlar det om en timmes preparering och två timmars operation, max.” 14

”Måste ni fortfarande preparera henne?” Han nickade. ”Det mesta kan vi bara göra inne i operationssalen.” ”Och vilken sorts överraskningar syftar du på?” ”Tja, på röntgen ser det ut som en okomplicerad fraktur utan muskelskador, men jag misstänker att det finns skadad mjukvävnad också. Och man vet aldrig hur komplex skadan är förrän man har öppnat.” Dr Thornes mobil surrade till och han tittade på den. ”Salen är redo. Försök att inte oroa dig. Jag gör många operationer av det här slaget.”

KAPITEL 2

Sinar, Mesopotamien 2000 f Kr

”Tera!” När ropet ljöd från tronen kom kung Nimrods högste ämbetsman springande – en bedrift för en man som var sjuttio år. Han flämtade och bugade djupt. ”Kung Amrafel”, lyckades han pressa fram – det namn som regenten hade valt åt sig själv. ”Så underbart att se att Belessunu äntligen är havande! Skynda dig att sända bud till mig när ditt förstfödda barn föds så att jag får fira tillsammans med dig.” ”Det ska jag göra, o kung”, sade Tera. ”Men får jag tala fritt?” ”Givetvis!” ”Varför förbjöd du mig i flera decennier att ta mig bihustrur när Belessunu inte kunde få barn? Hon plågades av sitt misslyckande och var villig att . . . ” Kungen tittade bort. ”Det var praktiskt. För mig och för dig. Det innebar att jag kunde disponera dig mycket mer fritt. Du måste dela min stolthet över hur mycket riket har vuxit.” ”Det gör jag! Men mitt arv, mitt namn – ” ”Kommer för evigt vara förknippat med mitt namn och med Mesopotamiens, Nimrods land. Även om Belessunu inte får en son.” ”Jag ber att gudarna ska ge mig en son.” 16

”Naturligtvis”, sade kungen. ”Jag ska också be att Utu visar dig favör och ger dig en pojke. Och må han leva i tusen år.” ”Jag är mycket tacksam”, sade Tera. Den där kungliga välsignelsen var inte helt orimlig, för Teras första barn skulle bli den tionde generationen sedan Noa, som ännu levde och var nästan 900 år gammal. Och Noas farfar hade varit Metusalem, som hade dött i den stora översvämningen när han var 969 år. Kungen var själv ett barnbarn till Noas son Ham. Noa hade förbannat Hams ättlingar efter att Ham hade hånat sin far för att denne hade druckit sig full och sedan somnat naken. Så i Nimrods ådror rann inget kungligt blod. Faktum är att med tanke på Noas förbannelse hade nog Tera större rätt till tronen, och Nimrod borde ha varit hans tjänare. Men Nimrod hade gjort sig själv kunglig genom att växa upp till en stor och mäktig man, en listig jägare och en stark ledare. Han byggde upp hela härar av beundrare – inklusive Tera, som tidigt hade vänt ryggen åt sitt eget och sin hustrus gudfruktiga arv och blivit Nimrods närmaste man. I takt med att kungariket växte utropade Nimrod att han var gudomlig, tog sig namnet Amrafel, och tillbad en hoper olika gudar – och framför allt solguden Utu. När Tera lämnade tronsalen kallade Ikuppi, som han hade anställt många år tidigare som en i den kungliga vaktstyrkan, på honom från skuggorna. ”Var på din vakt mot kungen”, sade vakten. ”Hörde du inte vad han sade, Ikuppi?” frågade Tera. ”Han ber att vi ska få en son och han vill att jag – ” ”Ska sända honom bud, ja. Jag hoppas att jag har fel, Tera, men han har rådgjort med sina stjärntydare.” ”Och vad säger de? Kommer vi att få en son?” ”Kungens möte med dem gjorde honom på dåligt humör.” ”Hörde du att de pratade om mig, om vårt barn?” Ikuppi tittade ner. ”Berätta, min vän!” sade Tera. ”Annars måste jag tro på hans 17

ord. Jag har tjänat honom troget i många år, så han har ingen anledning att – ” ”Sänd i så fall bara bud till honom, Tera”, sade Ikuppi. ”Sänd inte ditt barn till honom.” ”Om han befaller det måste jag lyda!” ”Tera, jag ber dig . . . ” ”Ikuppi, ditt ansikte avslöjar dig. Om du vet mer så berätta.” ”Jag står i skuld till dig för min ställning i riket, Tera, och jag vet att jag endast kan tala om detta därför att du har öppnat vägen för mig. Men om jag talar illa om kungen ligger mitt liv i dina händer.” ”Du kan lita på att jag inte kommer att svika ditt förtroende. Men jag befarar att dina misstankar saknar grund.” ”Det gör de inte.” ”Besök mig då i kväll och förtälj om någon fara hotar mitt barn.”

KAPITEL 3

Manhattan

Nicole hade inte trott att hon skulle kunna äta, men att få beskedet att hennes mor inte skulle flyttas till uppvaket förrän om tre timmar – och inte komma till ett vanligt rum förrän tidigast vid midnatt – gjorde henne med ens glupande hungrig. Hon lämnade sitt mobilnummer i receptionen, sade till dem att hon skulle vara tillbaka inom två timmar, ringde och beställde mat på den kinesiska restaurangen nära hennes hem för leverans om en timme, och tog en taxi. Trettio minuter senare sade husets portvakt: ”Jag var orolig för dig, doktorn. Trodde inte du hade åkt bort.” Hon berättade varför hon skulle tillbringa natten på sjukhuset. ”Det var tråkigt att höra, frun. Bara säg till när du är på väg ner igen så ska jag se till att en taxi står beredd. Och hälsa så gott till Ginny, är du snäll.” ”Jag visste inte att du kände henne så väl, Freddie.” Han lade huvudet på sned. ”Hon är alltid så trevlig mot mig när hon är här på besök. Hon är äkta vara.” Nicole nappade åt sig posten från det låsta postfacket i lobbyn och bläddrade igenom den i hissen. Och där var det. Ett vanligt kuvert i affärsstorlek från Saudiarabien. Kunde 19

ögonblicket vara inne nu – det som hon hade drömt om så länge? Nej. Det kunde det inte. Om det hade varit det skulle de ha meddelat henne via mejl att dokumentet var väg. Och kuvertet skulle ha varit större och tjockare. Nicole var inte ens frestad att öppna det. Inte nu. Affärsbrev innehöll dåliga nyheter, inte goda – de innehöll avslag i stället för tillstånd att gräva. Hon skakade på huvudet. Det här svaret på hennes tvåhundra sidor långa ansökan vägde inte ens trettio gram! Hade hon ansträngt sig för mycket att bemöta alla de tänkbara skäl som de skulle kunna hänvisa till för att hävda att hon inte var kvalificerad att äntligen få rollen som chefsarkeolog på en utgrävningsplats? Det här var värsta tänkbara tidpunkt att få besked – positivt eller negativt. Hon behövde inte fler saker att tänka på. Om beskedet var positivt skulle hon ändå inte kunna glädja sig riktigt på grund av moderns olycka, och om beskedet var negativt . . . tja, så var det förväntat. Men Nicole orkade inte med ännu ett slag, inte just nu. Hon slängde ifrån sig posten och nycklarna på bordet alldeles innanför dörren. Hon skyndade sig att duscha och byta om och packa en väska innan kinamaten kom. Hon älskade att restaurangens ägare var lika exakta som hon själv var. De levererade maten på utsatt tid, inte en minut tidigare eller senare. Det var så det borde fungera överallt. Om det bara hade varit kineser som drev sjukhuset. Nic ställde ifrån sig väskan på golvet när det ringde på dörren. Hon satte sig ner för att lasta över den ångande, väldoftande maten på sin tallrik, och tröttheten vällde över henne. Axlarna sjönk ihop och hon kände hur det knöt sig i halsen. Hon böjde huvudet. ”Välsignad är du, El Shaddai, Gud den Allsmäktige, universums Kung, som gav oss frälsningen genom Jesus Messias. Välsignad vare han som låter grödor växa åt människan, så att hon kan äta av det jorden ger. I den Smordes namn, amen.” Vilken tröst hon fann i bönerna som hennes föräldrar hade lärt henne som barn. Hon hade inte lärt sig dem förrän hon var 20

gammal nog att förstå att hennes mor, som inte var judinna, hade lett hennes far till tro på Jesus Messias. Och medan hon åt log hon för sig själv åt vad Freddie hade sagt om modern. Det var så typiskt henne att insistera på att främlingar skulle kalla henne vid förnamn, Ginny. Det sade så mycket om henne att andra uppenbarligen kände sig så bekväma med henne att de gärna gjorde det. Hon hade länge vetat att hennes mor hade velat ha fler barn – åtminstone ett till. Och ibland hade Nicole längtat efter ett syskon. Men hon njöt också av föräldrarnas uppmärksamhet. Nu kunde hon inte bli fri från kirurgens prat om dödligheten bland äldre på grund av höftledsfrakturer. Om något skulle hända hennes mor . . . Hon avundades dem som hade en bror eller syster som de kunde ringa till – någon som kunde dela oron och kärleken. Hennes mor hade stöttat henne genom allt, inklusive sexton slitsamma år av högre utbildning. Mamma hade alltid sagt precis lagom mycket och aldrig för mycket när Nicole förföljdes av bilden att hon var en isdrottning, och när hon gick igenom toppar och dalar i kärlekslivet. Ibland var hennes stöd så fåordigt som: ”Rätt åt honom, han förtjänade dig inte.” Och så sent som i förra veckan hade hon sagt till Nicole: ”Du har bara inte träffat den mannen än som förtjänar att bli så lycklig som du kan göra honom.” Pressen hade gjort Nicole trött ända in i märgen och hon tuggade maten i ultrarapid. Samtidigt njöt hon av smakkombinationerna på tungan. Men hon kunde inte sluta titta på klockan och det dröjde inte länge förrän hon ställde in burkarna med rester i kylskåpet och ringde ner till lobbyn. ”Nu är jag på väg ut, Freddie”, sade hon. När hon skulle gå övervägde hon om hon skulle ta med sig brevet från Saudiarabien och den andra posten. Hon hade förmodligen många händelselösa timmar framför sig och skulle enkelt kunna arbeta sig igenom dem. Men nej. Om det var så viktigt för hennes mor att Nicole fick tillstånd för en ny utgräv21

ning i Saudiarabien – och därmed blev den första kvinnan under fyrtio år som utnämndes till chefsarkeolog – att hon skröt om det redan innan det hade hänt, var det säkert också det första hon skulle fråga om när hon vaknade efter operationen. Då var det bättre för Nicole att kunna säga att hon inte visste svaret än att behöva säga sanningen – särskilt om det var det besked som hon fruktade. Hennes far hade varnat henne och sagt att det trots hennes CV och dubbla doktorstitlar var osannolikt att hon skulle bli godkänd av saudierna. ”Men jag stod med som biträdande ledare för utgrävningen där när jag var trettiosex.” ”Formellt ja, raring”, sade han, ”och det vet du också”. Hon kunde inte säga emot honom. Efter att ha funnits med som volontär vid Döda havet och andra utgrävningar tillsammans med fadern ända sedan tonåren, hade Nicole när hon läste sin kandidatexamen blivit befordrad till områdesansvarig vid flera utgrävningar. Och fast hon i alla situationer skulle ha stått under den auktoriserade chefsarkeologens överinseende, var hon ändå för ung för att få befattningen som biträdande ledare. Men alla chefsarkeologer som var sextio år eller äldre måste alltid ha en yngre biträdande ledare för den händelse chefsarkeologen skulle dö innan utgrävningen var avslutad eller rapporterna publicerade. Och i Mada’in Saleh i Saudiarabien hade faktiskt chefsarkeologen omkommit i en flygplanskrasch på väg hem, vilket innebar att den biträdande ledaren fick axla chefskapet och författa rapporterna från utgrävningsplatsen. Han konsulterade ofta Nicole under arbetet och citerade henne i dokumenten som biträdande ledare; en imponerande merit i hennes CV. Ännu viktigare var att under arbetet i Mada’in hade Nicole blivit helt betagen i platsen och var fast besluten att gräva där igen. Hon hade hittat ett fynd som var så sällsynt att hon trodde att det skulle förändra hela Mellanösterns historia. Om hon bara kunde hitta ännu ett fragment som passade ihop med det som hon 22

hade listat i utgrävningens katalog – och Nicole trodde av hela sin varelse att det fanns ett sådant fragment där – skulle det faktiskt få konsekvenser för den sekellånga konflikten i Mellanöstern. Hennes dröm var att kunna visa att själva skiljelinjen mellan de tre stora världsreligionerna byggde på myter och inte på historia. Det hon var så inställd på att hitta innebar att hon själv måste kunna ta på sig rollen som chefsarkeolog. Det ledde i sin tur till att hon lämnade sin tjänst som associerad professor vid Harvard och i stället tackade ja till en tjänst vid sin fars stiftelse så att hon kunde ägna tid åt den krävande ansökningsprocessen. Nicoles kollegor vid Harvard skulle ha fnyst åt hennes hybris och hennes övertygelse att hon faktiskt skulle hitta det hon trodde fanns där. Till och med hennes far var skeptisk, och han var den ende som hon hade anförtrott sig åt förutom chefsarkeologen och hans biträdande ledare. ”Satsa för fullt, Nic”, hade han sagt. ”Du förtjänar det här och du skulle klara det, men jag kan inte tänka mig att saudierna skulle ge tillstånd åt en ung kvinna, som aldrig har lett en utgrävning förut, att göra det nu.” ”Då kan väl du stå för ansökan, pappa, och så blir jag din biträdande ledare på riktigt.” Han viftade bort förslaget. ”Mina dagar som chefsarkeolog är slut, tillsammans med de här knäna.” Hon vädjade till honom, påminde honom om att det var det faktum att han visade henne grottorna i Qumran, där Dödahavsrullarna hade blivit hittade, som hade fått den unga flickan att ge sitt liv åt arkeologin. ”Du visar mig det största fyndet i historien och sedan tänker du inte gräva tillsammans med mig för att hitta nästa stora fynd?” Han log. ”Vad sägs om att jag lovar att komma och besöka dig om du får ditt tillstånd?” Nicole hade ägnat sina första sex månader som anställd vid Berman-stiftelsen att formulera sin ansökan. Hennes far fanns där med råd och stöd genom hela processen, och han påminde 23

henne – alltför ofta – att hon inte skulle ha för höga förhoppningar. Nicole dokumenterade för de saudiska myndigheterna sina tidigare erfarenheter av att omsorgsfullt samla in data, hon visade att hon hade skaffat kontakter så att hon kunde förvara fynden säkert, och förklarade att hon skulle producera detaljerade och årliga rapporter, tillsammans med mer omfattande rapporter vart tredje år (som hon hoppades skulle öppna vägen för förlängandet av hennes tillstånd) och så småningom en stor slutrapport. ”De kommer att vilja veta om du har finansieringen klar”, sade hennes pappa. ”Och har jag det?” ”Det är en fråga som vi behöver prata om.” ”Då pratar vi om den nu”, sade hon. Det var samma katt-och-rått-lek med honom varenda gång, och den hade börjat långt tidigare, när Nicoles vänner i lågstadiet började prata om henne som den rika flickan. Hon hade frågat sin mamma om det var sant. ”Är vi rika?” Av någon anledning hade det fått hennes mor att skratta. ”Det är en fråga som du ska ställa till din far, raring.” Han skrattade inte. Först ville han veta varför hon frågade. Nicole började berätta för honom vad flickorna brukade säga, men sedan blev hon otålig. ”Men berätta bara, är vi det eller inte?” ”Mja”, sade han och pressade ihop munnen. ”Jag är det. Du är det inte.” Hon insåg att det var därför han förväntade sig att hon skulle stå för minst halva summan när hon önskade sig något som han ansåg vara en lyx. ”Att ha satsat eget kapital i någonting är precis den faktor som kommer att göra dig framgångsrik – att du inte får allt du vill ha bara för att jag har råd med det.” När hon sedan blev äldre klarnade bilden för Nicole. Rik var bara förnamnet. Hennes far var arvtagare till den flera generationer gamla Berman-stiftelsen, men som rebellisk tonåring hade han försökt vägra att ta emot arvet. Förfäderna i släkten Berman hade grundlagt förmögenheten genom att göra smarta fastighetsaffärer 24

i Europa under perioden mellan de båda världskrigen, innan de sedan emigrerade till USA. Benzion, den förste i släkten som var född i Amerika, hade växt upp i en privilegierad miljö, men utan stora åthävor. Hans föräldrar undvek alla former av vräkighet, även om Benz, som hans mor kallade honom, hade en barnflicka, gick i privatskolor och tillbringade somrarna på exklusiva läger. När Nicole gick igenom sin egen lilla rebellfas i tonåren, hade fadern till slut berättat sin egen historia för henne. ”Jag hade en anledning att göra uppror”, sade han till henne. ”Du har inte det.” ”Jag vill bara bli behandlad som en vuxen”, sade hon. ”Jag ville bara bli behandlad som om jag existerade”, sade han. ”Jag trodde att farfar och farmor gav dig allt.” Hennes far ryckte på axlarna. ”Allt utom sig själva.” Han sade att han hade längtat så desperat efter deras uppmärksamhet, men att hans enastående prestationer i skolan bara gjorde dem mindre engagerade i honom. ”Så då började jag uppföra mig illa i stället – vad som helst för att de skulle fokusera på mig.” ”Hur då, uppföra dig illa?” Han tvekade. ”Jag är inte säker på att jag vill berätta det.” ”Jag vill inte ha en ursäkt att göra likadant, pappa. Jag vill bara veta.” ”Varför?” Hon fnös. ”Du berättar för mig att du ville få dina föräldrars uppmärksamhet och så undrar du varför jag vill lära känna dig?” Hennes far lutade sig tillbaka med händerna bakom nacken. ”Du skulle vara lättare att tas med om du inte var så smart.” Han hade en förmåga att ge komplimanger i förbifarten. ”Gener”, sade hon och återgäldade komplimangen. ”Har du någon gång undrat varför du har gått i vanlig skola när vi skulle haft råd att sätta dig i en privatskola?” Nicole ryckte på axlarna. ”Ibland, antar jag. Men jag är glad. Jag är ingen snobb.” ”Det är en risk”, sade han. ”Vi vill att du ska kunna stu25

dera vid vilket universitet du vill, och man måste i princip vara toppeleven i sin årskurs på en vanlig skola för att komma in på de finaste universiteten. Jag vill inte att du börjar slarva med studierna nu.” ”Bra försök, pappa.” ”Hmm?” ”Att byta samtalsämne.” ”Ämnet är tonårsuppror, Nic. Som jag sade, jag hade en anledning.” ”Jag gör inte uppror och jag slarvar inte med någonting. Jag håller bara på att bli stor.” Kärleken i hans blick gick rakt in i henne. ”Det är så lätt att göra misstag som du kommer att ångra. Jag gjorde nästan det.” ”Ge mig exempel.” Han suckade och berättade om hur han hade avverkat några privatskolor i nordost, blivit utsparkad från en och sedan från en till på grund av alkohol, hasch och skolk. ”Den enda orsaken till att nya skolor tog emot mig var att pappa skulle skriva en check på en stor summa och så småningom sitta i skolans styrelse – fast de samtidigt avskydde att ha en jude i styrelsen eller bland eleverna. Pappa och mamma sade båda två att jag skulle träffa människor från en högre klass där, men jag har aldrig blivit mer retad för att jag var jude än på de där skolorna.” ”Det låter hemskt. Men på något sätt fick du ihop en examen.” ”Det var inget fusk med den saken. Jag var inte intresserad av universitetet och brydde mig inte om ifall pappa och mamma skulle bli utskämda, men jag tänkte minsann inte bli en avhoppare.” ”Jag har alltid undrat varför det tog så lång tid för dig att börja läsa vid universitetet”, sade Nicole. ”Trodde att jag skulle träffa en massa från de så kallade högre klasserna där också. Det gjorde jag, men jag hade mognat mycket vid det laget. Tack vare din mor. Och Herren, förstås.” ”Och Vietnam?” Hon såg att han försvann bort i tankarna igen, och han ska26

kade på huvudet. ”Så här dags på kvällen måste du gå in genom akuten”, sade taxichauffören till Nicole. Hon blev förbluffad när hon såg Kayla alldeles innanför skjutdörrarna – i arbetskläder. ”Inga problem, Dr Berman”, sade den unga kvinnan när hon reste sig. ”Ljug inte för mig, Kayla. Vad är på tok?” ”Inget, egentligen. Den som är ansvarig för din mors vård bara bad mig komma in och hålla dig informerad. Låt mig visa dig var du kan bo i natt. Det heter Eleven West och det är där din mor kommer att –” Kayla hade börjat gå mot hissarna, men Nicole rörde sig inte. Hon ställde ner väskan. ”Inte förrän du har talat om vad det här handlar om.” ”Din mor är inte i fara, men hon är kvar inne på operation och är kanske det i ytterligare en timme.” ”Varför?” ”Det vet jag inte. Du vet redan att de blev försenade i starten . . . ” ”Ja, det vet jag.” ”Det berodde kanske delvis på tiden det tog att ställa i ordning salen. De behövde söva din mor en andra gång . . . Och kirurgen har kanske hittat mer än han förväntade sig.” ”Det måste du ju veta.” Kayla skakade på huvudet. ”I så fall skulle jag berätta det.” ”Kayla, har du någon gång fått i uppdrag att stötta anhöriga i sorgeprocessen?” ”Tro mig, det är inte vad det handlar om.” ”Men har du det?” Kayla nickade. ”Vi får lära oss att inte linda in eller dröja med beskeden. Det skulle jag aldrig göra mot dig.” ”Men den som har ansvaret för mammas vård fick veta något som i sin tur fick henne att kalla in dig på övertid för att vara min barnvakt?” 27

Kayla vände ner blicken. Nicole sade: ”Jag menade inte att låta så – ” ”Det är ingen fara, frun. Jag förstår – ” ”Och vill du vara så snäll att sluta med det där med frun och Dr Berman om vi ska tillbringa så mycket tid ihop? Mina vänner kallar mig Nic.” ”Det känner jag mig inte bekväm med att använda, men jag kan säga Nicole om du föredrar det.” ”Jag ska tala om vad jag föredrar, Kayla. Jag vill att du tar reda exakt på vad det är som händer med min mor och sedan vill jag att du åker hem.” ”Men det är en ära för mig att stanna här – ” ”Kayla. Ta reda på fakta. Det måste finnas en telefon i operationssalen om någon har meddelat de ansvariga.” ”Jag kan inte ringa, Nicole! Det skulle inte gå.” ”Sätt i så fall på dig skyddskläder och gå in dit.” ”Jag är civil”, sade Kayla. ”Jag har inte tillåtelse att –” ”Jag vet att det inte stämmer”, sade Nicole. ”Det finns en företagsrepresentant där inne!” ”Du tänker inte ge dig, eller hur?” Nicole stirrade på henne. Kayla tryckte ett finger mot munnen. ”Ge mig en sekund.” Hon vände sig om och tog upp telefonen. ”Jag är skyldig Dr Berman att berätta det som du berättade för mig”, viskade hon. ”Vad är det som händer där inne? . . . Tack.” Kayla vände sig om och föreslog att de skulle prata borta på Eleven West. ”Du verkar inte förstå, Kayla. Sluta vara så undvikande.” ”Jag skulle inte ha kommit in om det bara handlade om det!” sade Kayla som tydligt vara nära tårarna nu. Nicole lade armarna i kors. ”Okej”, sade Kayla. ”Jag kan inte hela terminologin, men läkaren är bekymrad över den långt gångna benskörheten hos din mor. Frakturen var så pass komplicerad att han övervägde att sätta in en höftprotes men nu är han inte säker längre.” 28

”Men kan han inte stabilisera henne och ta beslutet i morgon?” Kayla tittade ner. ”Det är en sak till – något han inte gillar med frakturen. Han tycker att den verkar misstänkt.” ”Hur då misstänkt?” ”Han bad den ansvarige ringa efter polisen.”