www.semnos.com 3
Förord Att skriva med en poetisk språkdräkt är att förvalta den kristna traditionen. Vi glömmer lätt att stora delar av Bibeln tillhör just poesins värld: Jobs bok, Höga Visan, Predikaren, Ordspråksboken, Klagovisorna och Psaltaren. Sammantaget handlar det om inte mindre än 248 kapitel. Utöver dessa finns det rikligt med poetiska avsnitt i flera av de andra 60 böckerna i Bibeln, såsom 2 Samuelsbokens segersånger av David, skapelseberättelsens poetiska framställning i 1 Moseboken och i flera av de profetiska böckerna Sefanja, Haggai, Mika och Joel. Språket är med andra ord viktigt i framställningen av kristen tro. Vår tid uppfattas som allt pratigare. Orden känns slitna. Jag märker det även i kyrkan. Orden skramlar. En del människor pratar bara för att de fruktar stillheten. De sätter gärna på radion så fort de kommer hem så att rummet fylls med ord. Det ger en känsla av trygghet och när radion fyller rummet med ord slipper vi själva att formulera oss. Vi använder allt färre ord men brukar dem allt oftare. Där människor är trygga med varandra tiger de om det oväsentliga och samtalar om det som betyder något. Då 7
människor är otrygga med varandra är det säkrast att tiga om det väsentliga och prata om något löst och oviktigt. På så vis blir orden skramliga. En annan människas goda namn och rykte är lika viktigt som mitt eget. Då tiger jag om förtalet jag har hört. Orden som inte fälls blir ett uttryck för kärlek och godhet. Behovet av närvaro och beröring är stort. Jag är inte ensam. Någon bryr sig om mig. Berör någon med dina ord idag. Hämta närvaron i orden från insidan. Tommy Dahlman, november 2017
8
Livet som en sådd Hade vi inte varit med om det förut skulle vi uppfatta hösten som det obevekliga avskedet. Löven faller, blommor vissnar och grenar står nakna. Vore det en förstagångsupplevelse skulle vi inte kunna föreställa oss en atmosfär full av grönskande ängar, doftande nyslaget gräs och fågelsång igen. När vi bäddar ner solrosfröet i jorden kallar vi det inte för en begravning – men en sådd. Det som blir sått växer upp till en krona av blommor som kelande vänder sin nyutsprungna kalk mot solens varma och gyllene strålar. Vår död är inte heller ett avslut – utan en sådd. En gång ropade Jesus ut Lasarus från hans grav. Vad kände han inför att behöva dö två gånger? Efter en tid väntade ju graven på nytt. Jag drömmer inte om att bli ”utropad” från graven på lasarusvis, men jag längtar efter att en dag få komma ut från den andra sidan av tunneln. Inte till ytterligare några månader på jorden, men till en evig sommardag i himlen. 9
 
10
När bonden vänder jorden Nu badar ingen längre mellan gula näckrosor. Odalmannen har hängt upp lien i fruktträdet. De sista päronen har dunsat i marken. Nyckelpigan flög iväg som en röd gnista. I hussprickor finner den sitt vinterbo. De unga älskande tu inunder häggarna har gått in. De sista blekröda potatisarna under den höga blommande blasten är snart ur jorden. Nu tyder vi åkrarnas hemlighet. Idag ser vi början på livets äventyr. Bonden vänder jorden, han vet, ljuset vänder åter över becksvart myr.
11
12
Tomma spikar Psalmförfattare August Storm hade ett blåsigt liv. Och när den sista stormen kom, den som tar oss alla en dag, fanns det i hans bibliografi en av de mest lågmälda och sårbara psalmerna vi äger. Tack min Gud för vad som varit. (Psalm 261) Det är en psalm som vi inte så gärna sjunger strax efter att ett barn har dött eller då skilsmässan, konkursen eller sjukdomen oanmäld och omild just kommit på besök. Men allteftersom långsamt och med tiden som läromästare förmår vi oss själva att hänga upp den på psalmtavlans tomma spikar. Det finns ett före och ett efter i våra liv. Ett liv före sjukdomen, före dödsbuden, före avlövningen. Och sedan livet efter, då allt är annorlunda. Livets sånger bär oss över svarta svalg och jag behöver hänga upp dem på några tomma spikar. 13
14
Solnedgång eller soluppgång Är den rosa strimman som väntar i horisonten en solnedgång eller en ny darrande gryning? Är vi på väg mot livets afton eller till en evig sommardag? Det är här vi håller på att dö. Det är förvisso nu som vi befinner oss på livets förgård. Bortom mänsklig rågång är blåklockor alltid blå och fåglarna som glider på vinden över vajande vetefält under solstänk alltid gyllene. Jag dör en smula för varje dag som går. Jag bär döden med mig under alla levnadsår. En dag, kanske i mars med regn och tö går jag vidare för att upphöra att dö. På den sista dagen i våra liv slutar vi inte att leva. Vi upphör att dö. Då har döden sagt sitt sista ord. Vi går in i de levandes land.
15
16
Vackrare än en solnedgång Vad är det vackraste som finns? Är det en blodröd solnedgång bakom ett frodigt bergslandskap? Är det en klarblå gryning i maj i den pittoreska skärgården? Eller en septemberdag då vår herre stryker palettfärgerna utan brist över högfjäll och gyllene skogar? Det vackraste som finns är när människans ögon fylls av ljus. Det händer då dansen går på vita moln, i privata hus och i stadens brus. När två förälskades läppar nuddar varandra vid en knastrande öppen eld och flammorna dansar i deras ansikten. När barnet på pappas armar trycker sin näsa mot frostigt fönster och vinkar lyckligt när mamma kommer hem. På perrongens vimmel går någon raskt och oroligt, andra uttråkade och långsamt. Några har tunga bagage, andra har unga ben. Där framme, under taket, står tranorna. De som väntar på någon. De sträcker på sina
17
halsar. Plötsligt tänds ljuset i ansikte efter ansikte. Ögon som ler. Ögon som älskar. Ögon som längtar. Vackrare än solnedgång i brand.
18
Höstdagjämning (Höstmelankoli) Smickrets joller. Det ihåliga gycklets flärd. Den fjättrade plågan i sin gråa mulna gång. Feghetens höstvindar ryter. Men molnen stilla seglar och aftonstjärnor i bäckens silverflor sig speglar. Frisk doft från asp, björk och al tränger igenom mitt rostiga galler. Grändens fasa. Dödliga skrevor. Tystnadens oupplösliga botten. Men regndroppar faller och stiger som skimrande ädelstenar. Tidig skymning övergår till gryning. Tonerna från höstorgelns tusende varma och klara klangkroppar tränger igenom mitt kyliga valv. Och så den efterlängtade brittsommaren förstås.
19
20
En klockares lösenord En gammal klockare blev intervjuad efter fyrtio år i tjänst. Han fick frågan om han aldrig känt sig trött på alla predikningar. Han bad oss följa med in i sakristian. Bakom dörren hade han snickrat sin egen bokhylla. Den var full av små gula anteckningsböcker. Här hade han skrivit ner, söndag efter söndag, det som han i predikningarna hade tagit till sig. Det var korta och koncentrerade meningar. Den gamle klockaren hade i alla år lyssnat på samma sätt som han läste Penninglotteriets dragningslista – för att se om det var någonting som gällde honom. – Och så har jag formulerat mitt eget lösenord avslutade klockaren: Saliga äro de som hör men ändå tror.
21