Magasin om blåljusverksamheter och specialfordon
Nummer 2 2025 Årgång 24
När jobbet sätter spår. Vägen till bearbetning för blåljuspersonal
Brandsäkert på gärdet!
Ambulanssjukvården behöver bli bättre på att bedöma smärta samverkanskongressen
När varje minut räknas – så lyder temat för den kommande Samverkanskongressen 2026. Ett tema som känns mer aktuellt än någonsin när vi summerar de händelser, erfarenheter och insikter som du möter i detta nummer av Samverkan 112.
Skolattacken i Örebro i februari skakade hela landet och visade både styrkan i en snabb samverkan och behovet av mer träning, bättre kommunikation och uthållighet i situationer av pågående dödligt våld. Det är i de avgörande minuterna som skillnaden görs – för de drabbade, men också för samhällets tilltro till blåljusmyndigheterna.
Även forskningen pekar åt samma håll. Akutsjuksköterskor behöver bättre förutsättningar när vardagen förvandlas till kaos, ambulanssjukvården måste bli mer systematisk i sitt arbete och personalens
psykiska hälsa måste tas på allvar. Allt detta är en del av vår beredskap.
Samtidigt ser vi ett växande engagemang i samhället. Civila insatspersoner visar hur viljan att hjälpa kan organiseras och bli en förstärkning både till vardags och i kris. Det är ännu ett tecken på att beredskap är något vi bygger tillsammans.
När vi nu blickar fram mot Samverkanskongressen 2026 samlas allt detta i en gemensam berättelse: att ingen klarar sig ensam. Vi behöver varandra – över yrkesgränser, mellan myndigheter och tillsammans med civilsamhället. Kongressen blir vår mötesplats för att dela kunskap, inspireras och bygga banden som gör att vi står starka – när varje minut verkligen räknas.
Jerry Lidberg
Chefredaktör och ansvarig utgivare jerry@s112.se
Utgivare:
Tidningen Samverkan 112 ges ut av Trauma Medicin Ambulans1 AB Förlaget är privatägt och står ägar- och åsiktsmässigt helt oberoende i förhållande till företag, organisationer och politiska partier
Utgivningsbevis: 24 224 ISSN: 1650-7487
Postadress:
Långgatan 32 C 652 22 KARLSTAD
E-post: jerry@s112.se
Chefredaktör och ansvarig utgivare: Jerry Lidberg, 073 - 816 48 06
Layout och formgivning:
Emma Andreasson
Kreativa Kontoret i Kristinehamn AB
Tryck: Mixiprint AB, Olofström
Annonser: jerry@s112.se
Prenumeration: https://www.s112.se/prenumerera
Omslagsfoto: Privat
Tipsa oss:
Tipsare skyddas alltid av källskyddet och är garanterad full anonymitet. info@s112.se
Hemsida: www.s112.se
Åsikter: För åsikter som framförs i artiklar svarar intervjuade personer och textförfattaren
Nu 3200 exemplar som går ut till privatpersoner och blåljusstationer över hela landet.
Standby är Sveriges ledande tillverkare och leverantör av blåljus, varningsutrustning och styrsystem. Vi garanterar långsiktig hållbarhet och pålitlighet genom starka produkter och lyhörd support. Så att dina utryckningsoch specialfordon alltid fungerar som de ska.
Läs mer på www.standbygroup.com
Två projekt - ett gemensamt mål: en starkare prehospital vård -
Med två starka projekt i ryggen visar Ambulanssjukvården Sjukhusen i Väster att ödmjukhet och professionalism inte bara kan samexistera, det kan också vara motorn till förändring. Viljan att prestigelöst samarbeta för att hela tiden bli bättre genomsyrar båda projekten.
Traumautbildningen och MALT-enheten visar vad vi kan åstadkomma när vi har en tydlig målbild, samverkan och när vi tar lärdom av våra utvärderingar.
Jag coachar gärna det arbetssättet, tillsammans gör vi skillnad och får en organisation i världsklass.
Magnus Fondin, Ambulanschef
Traumautbildning - från idé till en nationell förebild
Vid årsskiftet 2025 gick startskottet för
Västra Götalandsregionens gemensamma traumautbildning, finansierat av stadsbidrag och med målet att höja den prehospitala kompetensen brett i regionen.
Till projektledare utsågs Jan-Erik Blidberg och Karin Winge båda med lång prehospital erfarenhet. Jan-Erik och Karin är båda specialistsjuksköterskor inom
ambulanssjukvård. Jan-Erik har dessutom en gedigen bakgrund inom försvaret samt en tilläggsutbildning med masterexamen i prehospital akutsjukvård, medan Karin har ett särskilt intresse för pedagogik och vidareutbildning inom området. Utbildningen är tvådelad, den första delen är en teoretisk del som utvecklats i samverkan med regionens fem förvaltningar, externa föreläsare samt VGR akademin. Den andra delen är en praktisk dag med fokus på handgrepp och kritiska moment. Med en strukturerad uppbyggnad av 12 kapitel, instruktionsfilmer och kunskapstest har den digitala delen visat sig vara både effektiv och lättillgänglig. Resultatet talar sitt tydliga språk, över 800 deltagare har redan varit aktiva i utbildningen under första kvartalet 2025. Utvärderingar vittnar också om ett starkt lyft både gällande kunskap och självförtroende bland personalen. SKR har uppmärksammat regionens traumautbildning och valt att lyfta fram konceptet som en bra lärandemodell i en nationell rapport.
Styrkan i den teoretiska delen är att den alltid är tillgänglig för repetition på individnivå. Karin Winge
En stor fördel är också att vi enkelt kan justera och uppdatera innehållet vid behov, vilket gör utbildningen hållbar över tid. J-E Blidberg
MALT - med fokus på de äldre, från idé till verklighet
Det andra projektet som startats upp i organisationen och som haft så gott utfall att det numera är permanentat är det mobila akutläkarteamet (MALT). Under ledning av Peter Moström, Mariam López och David Frost driftsattes projektet i mars 2023 och har fram till maj 2025 handlagt över 2000 ärenden.
Bilen bemannas av en rutinerad ambulansssjuksköterska och en akutläkare. Ambitionen har varit att stärka den prehospitala vården och skapa en ännu mer flexibel och samverkande organisation.
MALT-enhetens huvudsakliga uppgift är att möta sköra äldre patienter i hemmet och på så sätt undvika onödiga besök på akuten och slutenvårdsvistelser. Statistiken visar att över 75 % av patienterna på ett eller annat sätt kan kvarstanna i hemmet. Cirka 10 % direktinläggs och slipper på så sätt belasta akuten. Bilen är bland annat utrustad med ultraljud, blodgasapparat och troponinmätare. MALT-enheten assisterar
även ambulansen i komplexa beslut vilket stärker hela vårdkedjan. Inför uppstarten av MALT gjordes en grundlig omvärldsanalys kring hur andra akutläkar- och bedömningsbilar jobbar och vad av detta som kunde passa vårt behov. Det fördes även en tät dialog med den kommunala primärvården och primärvården. Genom ett prestigelöst samarbete mellan ambulans, primärvård, kommunal primärvård och i nära dialog med SVLC (sjukvårdens larmcentral) har enheten utvecklats och formats till vad den är idag. En modell som andra organisationer nu har börjat titta på och funderar på att ta efter.
MALT-enheten arbetar efter tydligt satta utlarmningskriterier, men är också flexibla när det gäller andra typer av uppdrag. Man strävar också ständigt efter att utveckla både arbetssätt och kompetens. Rotationstjänstgöring mellan akutmottagning, ambulans och MALT har införts för att öka förståelsen för hela vårdkedjan men även för att t.ex. kunna stötta och avlasta akutmottagningen vid hög belastning.
För våra mest sköra patienter handlar det om att kunna behandla och ge vård i hemmet och därmed undvika belastande sjukhusvistelser, man kan säga att akutmottagningen kommer hem till patienten istället för tvärtom.
David Frost, Ambulanssjuksköterska
Malt-teamet ger oss möjlighet att fatta välgrundade beslut på plats, viket gör att vi kan undvika sjukhusvård för de mest sköra patienterna och istället erbjuda en trygg och säker vård i hemmet.
Mariam López, Akutläkare
MALT-enhetens läkare och sjuksköterskor är väldigt tillgängliga. Vi kan alltid ringa och diskutera patientärenden, även om de inte har möjlighet att åka ut. Den uppföljning som erbjuds redan dagen efter skapar en trygghet, både för patienten och för oss sjuksköterskor.
Louise Gustavsson Cederström, Sjuksköterska kommunal primärvård Alingsås kommun
Polishunden Imre grep brottslingar, hittade avgörande bevis och räddade liv. I Jag och Imre, polishunden berättar hundföraren Adrian Wallin om första mötet med Imre, deras träning tillsammans, och om hur Imre kom att bli en erfaren polishund som fångat 200 brottslingar, hittat sju försvunna personer och nominerats till Årets polishund flera gånger. Men läsaren får även känna hur kärleken växer fram till hunden, som blev hans bästa vän och närmaste kollega.
text: Anna Bogren
Omslag: formgivare Mattias Norén
När Adrian Wallin år 2013 bestämde sig för att söka till hundförare hade han i princip ingen hundvana sedan tidigare. Han hade arbetat som polis sedan 2009, det var dags att ta ett nytt steg, och han drogs till det band han kunde se mellan hund och förare.
– Det fanns något speciellt i hur de kunde samarbeta, förstå varandra med små signaler och göra skillnad tillsammans. Det visade sig bli det bästa beslut jag tagit, säger Adrian.
För Adrian, som jobbade som hundförare i tio år, är det idag fortfarande få saker som är så fascinerande som polishundar. Då han alltid tyckt om att skriva började han skildra det han lärt sig och upplevt, vilket till sist landade i en bok.
– I den vill jag dela de många känslor som uppstår i arbetet, och den nära relation man får med sin närmaste kollega och vän. Men också ge andra en inblick i hur det är att leva med en polishund, det stora ansvar det innebär, och om hur otroligt spännande jobbet som polishundförare är.
Jag och Imre, polishunden ges ut av Idus förlag under hösten 2025 och däri får läsaren följa Adrian och Imre i deras arbete på Polismyndigheten. Jakten på brottslingar, bevissäkring och sökande efter försvunna personer blandas med skildringar av livet i vardagen.
– Det känns overkligt. Jag har skrivit boken under lång tid och fått återuppleva ärenden flera gånger om. Det har
också varit känslosamt eftersom jag blivit så berörd av att tänka på tiden med Imre. Efter en skrivprocess som varit både rolig och utmanande hoppas han även att boken ska inspirera andra att vilja söka sig till polisen, och väcka intresse för just hundföraryrket.
– Man får ett arbete med många olika uppgifter, där samarbetet med hunden och förmågan att våga släppa kontrollen och lita på sin hund är avgörande.
Imre och Adrian arbetade ihop under åren 2013–2019 och nominerades vid ett flertal tillfällen till utmärkelsen Årets Polishund. Imre pensionerades som tioåring och bodde då kvar hemma hos Adrian och sambon Maria, fram till dagen han somnade in 2022. – Imre var en komplett polishund som var duktig på så mycket. Jag vill berätta om honom för att jag är stolt över allt han gjort för polisen ■ Rabattkoden samverkan112 ger 20 % på Jag och Imre, polishunden och övriga böcker i blåljuskategorin från Idus förlag. Scanna koden för att komma till böckerna.
erbjudande
Föreningen för ledningsansvariga inom svensk ambulanssjukvård, Flisa, har under vintern och våren 2025 uppvaktat makthavare inom vård-Sverige, för att väcka debatt kring hur arbetstidsreglernas stränga uttolkning påverkat ambulanssjukvården, på gott och ont, och vi har fört diskussioner med sjukvårdsministern, SKR och Vårdförbundet. Vi hoppas detta leder till att, utan att arbetsmiljön försämras, tillgången på ambulanser runt om i landet kan hållas uppe.
På vårmötet i februari presenterades bland annat Socialstyrelsens samordning av nationella sjuktransporter, IVO rapporterade vad som är aktuellt rörande patientsäkerhetsarbetet i prehospital vård, vi diskuterade prehospitalt läkarstöd som en viktig resurs och förslaget om de ändrade reglerna kring delegering inom ambulanssjukvården.
Parallellt med vårt vårmöte på Piperska muren skedde skolskjutningen i Örebro, en mycket otäck påminnelse om hur sårbart vårt öppna samhälle är och hur mycket skada en enda individ med vapen kan göra. Under Flisakongressen i Västerås i september kommer vi få en beskrivning om händelseförloppet beskrivs utifrån
Chefsperspektivet, Inrebefäl på larmcentralen och Ambulanspersonal i ledningsfunktion på skadeplats.
Flisa har också medverkat i planering och genomförande av den internationella EMS2025-kongressen i Stockholm i början av sommaren. Deltagare från 42 länder samlades och via föredrag, workshops, utställare, skills-lab, posters och EMStalk förmedlades och diskuterades innovationer, kunskap, erfarenheter, idéer, projekt, forskning och mycket mer, rörande det prehospitala. Årets tema var: “It Takes a System to Save a Life, Safety for our patients, our
Med höjd hygienstandard säkerställer vi en trygg och ren arbetsmiljö utan kompromisser.
people and our communities”, där patientsäkerheten var i fokus och säkerheten för oss som arbetar inom den prehospitala vården. Några av höjdpunkter var Dr Lee Wallis, från WHO som presenterade WHO’s nya regelverket kring akut omhändertagande av patienten och Sofia Iveslätt, MSF – Médecins Sans Frontières, som pratade om att verka som sjukvård i konfliktzoner.
Flisa fortsätter att ha ”öronen på rälsen” och tveka inte att höra av er till oss om ni har funderingar, frågor, uppmaningar.
AI-driven, providing the next evolution in user experience.
3-in-1 rugged tablet, laptop and vehicle mount mobile computer.
Unmatched performance, so your frontline can work faster and smarter than ever before.
Transform workflows, improve job satisfaction and supercharge your frontline with a new class of AI-driven tablets the ET60W and ET65W rugged Windows tablets.
Trailblazing Intel® Core™ Ultra platform powers a new generation of AI applications
AI-enabled touchscreen lets workers enter data faster, easier and in more conditions
The most powerful wireless connections — 5G, Wi-Fi 7, private 5G and CBRS*
Scan barcodes near and far — instantly capture barcodes in hand or on the top shelf of a warehouse rack
Designed to handle practically everything — survives more real-world tests than any other tablet in its class
Advanced AI audio — your loudest environments are no match for the latest noise suppression technologies
Rock-solid security for your most sensitive data with facial recognition, optional fingerprint sensor, Smart Card/CAC support and more
A display you can see everywhere — super bright 1,000 nit sunlight readable
Power it your way — standard or extended hotswappable batteries, or power vehicle mounted tablets with your forklifts
Extraordinary lifecycle — buy it for 4 years, with available support for 8 years
For more information, please visit www.zebra.com/et6x
gå upp i rök
Natten till den 2 december utbröt en omfattande brand på Mjönäs Djurklinik utanför Munkfors. Elden spred sig snabbt och krävde en skyndsam och effektiv insats. Tack vare ett strategiskt och resolut agerande kunde verksamhetens mest värdefulla utrustning räddas – en insats som förhindrade förluster värda tiotals miljoner kronor.
Text: Brandskyddsföreningen restvärderäddning
Trots den svåra situationen kunde kliniken, som drivs av ägarna Karlijn och Richard Van Dordrecht, återuppta verksamheten redan två veckor efter branden. En snabb återgång till daglig verksamhet är inte bara viktig för djuren och deras ägare, utan även för de anställda och klinikens fortsatta drift. När Karlijn och Richard Van Dordrecht anlände till platsen möttes de av räddningstjänsten och Brandskyddsföreningen Restvärderäddning. – Det var en mardröm. Kliniken är som vårt barn – vi har byggt upp den under 15 år. Att se den brinna var fruktansvärt, berättar Karlijn Van Dordrecht. Räddningstjänsten arbetade intensivt för att begränsa eldens spridning. Restvärdeledaren Morgan Palmquist blev inringd strax efter midnatt och anlände snabbt till platsen med ett tydligt uppdrag: att minimera skadorna
och rädda så mycket av den kritiska utrustningen som möjligt.
– När jag kom till platsen insåg jag att elden riskerade att förstöra hela anläggningen. Vi beslutade oss för en tvärsektionering – att köra rakt in i byggnaden med en lastmaskin för att stoppa brandens framfart, berättar Morgan Palmquist.
Medan räddningstjänsten arbetade för att kontrollera branden gick Morgan till Karlijn och hennes man för att skapa en restvärdelista över den mest kritiska utrustningen som behövde räddas. En organiserad kedja sattes snabbt i arbete för att föra ut värdefulla föremål, inklusive operationsbord, avancerad medicinsk utrustning och ortopediska instrument – material som inte bara var kostsamt utan i vissa fall ovärderligt och svårt att ersätta.
I snitt inträffar tio bränder om dagen i
företag och organisationer i Sverige. Dessa orsakar skador för 4 miljarder kronor varje år. En effektiv hantering av en brand kan vara livsavgörande för en verksamhet, särskilt för mindre företag där en sådan katastrof kan innebära konkurs.
Mjönäs Djurklinik är ett tydligt exempel på hur snabbt agerande och rätt insatser kan minimera ekonomiska förluster och säkra en verksamhets överlevnad. För Karlijn och Richard Van Dordrecht innebar branden en mardröm – men också en lärdom om vikten av förberedelse.
Det är viktigt för alla företag att se över sina brandskyddsrutiner och upprätta en restvärdelista med de mest värdefulla sakerna att rädda. Det är mycket lättare att göra en sådan lista i förväg, i lugn och ro, än mitt i natten när fastigheten brinner. Ingen kan förutse när en katastrof inträffar, men att vara förberedd gör stor skillnad.
Den är säker, ergonomisk och hygienisk och redo för framtidens prehospitala akutsjukvård. Vi prioriterar alltid säkerheten i våra fordon, både för patienten och vårdaren. Saviour är testad och utrustad med ett airbagsystem som skyddar ambulanspersonal vid sidokollisioner. Saviour 360 garanterar god synlighet av larm och varningsljus i alla vinklar samt har ett mycket bra arbetsljus runt hela fordonet. De ergonomiska lösningarna i patientutrymmet, såsom den roterande väskhållaren och flaskstället för syrgas, och det optimerade vårdutrymmet främjar god arbetsmiljö. Vårdutrymmets design kommunicerar högkvalitativ vård till patienten och underlättar rengöring avsevärt.
Text: alexandra bergman
foto: Liza Simonsson
När krisen slår till kan varje minut vara avgörande. I flera svenska kommuner finns idag civila insatspersoner (CIP) som larmas ut till olyckor i sitt närområde – och gör verklig skillnad innan blåljusen är på plats. Med digitala system, lokal närvaro och viljan att hjälpa visar CIP hur enskilda kan organiseras och bli en bärande del av Sveriges motståndskraft.
CIP är frivilliga privatpersoner som utbildats och utrustats av räddningstjänsten. De kallas ut via SOS Alarm till händelser som hjärtstopp, mindre bränder eller olyckor – situationer där ett snabbt agerande kan rädda liv, lugna situationen eller ge viktig information vidare. Det är en modell som stärker samhällets beredskap, och som kan skalas upp vid kris eller höjd beredskap.
Svensk krishantering bygger på samverkan. Det gäller samverkan mellan olika myndigheter och kommuner likväl som samverkan mellan företag och civilsamhällesorganisationer. Och inte minst samverkan mellan människor. Ingen kan ensam avvärja eller hantera en kris.
Krishanteringen bygger på tre grundprinciper:
• Ansvarsprincipen – den som har ett ansvar i fred också ska ha det i kris och krig.
• Likhetsprincipen – saker ska så långt det går fungera som vanligt.
• Närhetsprincipen – en kris ska hanteras där den inträffar och av dem som är närmast berörda och ansvariga.
I hanteringen av olyckor har den enskilda ett stort ansvar att själva kunna lösa situationen. I händelser där räddningstjänsten har högre belastning än normalt är det ännu viktigare att detta fungerar. Givet principerna för krishantering, inte minst ansvarsprincipen, är det alltså viktigt att den enskilda förmågan höjs och att även den dimensioneras för kris och krig. Frågan är hur vi tar nästa steg. Hur gör vi det möjligt för fler att bidra? Hur stärker vi strukturerna runt dem som vill ta ansvar?
Under Almedalsveckan 2025 samlades representanter från SOS Alarm, MSB, Storstockholms brandförsvar och RISE i ett panelsamtal arrangerat av Brandskyddsföreningen. Fokus låg på hur ansvarsglädjen i samhället kan tas till vara, och hur CIP kan få en mer central roll i det civila försvaret.
Ett system som fungerar –redan innan det smäller Hur bygger vi ett civilt försvar där viljan att hjälpa tas tillvara innan krisen är ett faktum? Madeleine Raukas, vd på SOS Alarm, lyfter behovet av att våga testa lösningar i fredstid. Det handlar om att bygga förtroende, men också om att skapa system som människor förstår och kan använda.
– Vi behöver våga testa lösningar och skapa trygghet i att det är okej att göra fel, så att vi är redo när det verkligen gäller, sa hon. Hon pekar på 112-appen som ett fungerande exempel. Appen ger krisinformation och notifieringar om händelser i närområdet, vilket både lugnar och minskar antalet onödiga samtal till 112. Tidigare fanns en oro för att människor skulle åka till olyckor och titta, men det har inte blivit så.
– Det visar att människor vill göra rätt och att det går att organisera frivillighet på ett säkert sätt, sa Raukas.
“Nästan alla vill hjälpa till”
Flera i panelen återkom till begreppet ansvarsglädje – viljan att ta ansvar för mer än sig själv. CIP är ett exempel på detta. – Nästan alla vill hjälpa till. Vi behöver se det, ta det på allvar och bygga system som gör det möjligt. CIP visar att vi inte bara vill – vi gör, sa Eliot Lundby Wieslander,
chef för åtgärder vid olyckor och kriser på Brandskyddsföreningen, och samtalets moderator.
Henrik Larsson, verksamhetschef på MSB, beskriver hur Sverige har en urkraft i frivilligheten, men att det krävs struktur för att släppa in den i civilförsvaret. Han menar att det viktiga är att människor känner sig behövda och får rätt förutsättningar att bidra. Då kan till exempel civila insatspersoner bli en verklig förstärkning vid höjd beredskap.
Carl Heath, senior forskare vid RISE, håller med och menar att vi nu står inför ett avgörande skifte – där staten måste förändra hur den organiserar relationen till frivilligheten. – Vi har vuxit oss in i en gammal kostym. Det administrativa system vi har i dag är för tungt. Vi behöver bygga en infrastruktur som faktiskt går att använda – och som människor upplever som möjlig – inte som ett hinder, sa han.
Han lyfter även hur Ukraina lyckats mobilisera civilsamhället i krigstid. Ett sådant exempel är ett drönarföretag som utbildar människor på tre veckor och direkt får ut dem i funktion. Den typen av initiativ visar hur mycket civilsamhället kan bidra med när staten möjliggör det, inte bromsar.
Peter Arnevall, förbundsdirektör på Storstockholms brandförsvar, pekar på behovet av att planera även för spontan frivillighet –och att sänka trösklarna för att våga agera. – Vi behöver en riktning och någon som pekar ut vad som är viktigast. Och vi måste hitta ett sätt att ta hand om spontanfrivilliga när det verkligen gäller. Det finns inga planer för det i dagsläget. Många är rädda för att fatta beslut, men det är nu vi måste våga. Han betonar också att det handlar både om att faktiskt kunna agera men också om att avskräcka motståndaren.
– De fruktar en befolkning som är förberedd och uthållig. Det är där vår verkliga motståndskraft börjar.
En del av totalförsvaret
CIP är idag en beprövad modell i många kommuner men potentialen sträcker sig längre än så. Med rätt förutsättningar kan konceptet bli en motor i Sveriges civila beredskap, en symbol för ansvarsglädje i praktisk handling.
Att CIP larmas genom SOS Alarm förstärker möjligheten att snabbt få någon på plats utan att bygga parallella system. Men SOS Alarm samarbetar också med Brandskyddsföreningen för att stärka konceptet och
Vad är en civil insatsperson (CIP)?
CIP är frivilliga som utbildats, utrustats och utlarmas av räddningstjänsten. De får larm genom SOS Alarm till olyckor i sitt närområde och kan exempelvis:
• Släcka mindre bränder
• Ge första hjälpen vid hjärtstopp
• Agera vid trafikolyckor
• Vara ett första stöd för drabbade
CIP tar inte över räddningstjänstens uppdrag – men kan avlasta och göra skillnad när varje minut räknas.
Länk till seminariet
beredskapen hos den enskilde. Frågan är inte om viljan finns. Det gör den. Det handlar om hur snabbt vi kan bygga strukturer som tar vara på den.
- När Stockholms brandförsvar firade 150 år den 25:e Maj!
Text: Ida Assarsson
Som en historisk röd tråd genom Stockholms stad slingrades flertalet olika brandbilar från de senaste 150 åren! På gärdet anlände därefter paraden för att fortsätta firandet av Stockholms brandförsvars 150 års jubileum. Poliskårens pampiga orkester spelade vacker musik, det fanns flertalet aktiviteter för barnen såsom att släcka mindre bränder, krypa genom rökfyllda tunnlar, gå på tipsrunda och såklart kramas med Flammy! På scen stod Sara Edwardsson, även känd som bl.a. supersnälla silver Sara från TV och intervjuade olika profiler. Efter en stund riktades fokus mot himlen när MIRG-styrkan (Maritime Incident Response Group) med helikopter gjorde entré och istället för konfetti flög det kepsar och ballonger över ängen. Vi fick se två personer som firades ner på marken för att sen ta sig bort mot scen där de kort efter intervjuades. Räddningstjänsten hade också en uppvisning tillsammans med ambulanspersonal där de visade hur de agerar när en krockad bil ligger på sidan och patienten behöver tas ut på ett säkert sätt genom att klippa av taket. De förevisade också hur stegbilen fungerar och dess funktioner.
Efter att ha tittat runt på området och alla de gamla brandbilarna med sina förare intill som stod klädda i tidsenliga uniformer, inklusive några ambulanser promenerade vi ner till vattnet för att titta på de vattenburna enheterna, nämligen räddningsbåtarna som används i Stockholms skärgård.
Sammanfattningsvis en väldigt trevlig dag som roade vuxen som barn. Vi fick ta del av intressant historia när ägarna till de äldre brandbilarna berättade om deras tid och om hur de olika fordonen användes men också hela vägen fram till idag och hur man arbetar, olika typer av material, verktyg, utrustning och medel. Man kan inte låta bli att tänka framåt, hur kommer utvecklingen av brandförsvaret se ut och ses vi här igen om 150 år?
Tack till Stockholms brandförsvar för ett fantastiskt initiativ och uppskattad, välordnad dag!
Text: henrik andersson
När samhällets krisberedskap sätts på prov, i allt från naturkatastrofer till väpnade konflikter, är det ofta akutsjuksköterskorna som står längst fram på sjukhuset. Men vad händer när de själva saknar rätt förutsättningar för att kunna agera effektivt?
Två aktuella studentarbeten vid Högskolan i Borås lyfter frågan. Inom ramen för projektet Are You Ready har Benjamin Ivarsson, Dennis Gärd, Josefine Edman och Jonathan Johansson granskat tillgänglig forskningslitteratur gällande faktorer som påverkar akutsjuksköterskors förmåga att ge akutsjukvård under extrema förhållanden.
Resultaten är tydliga – och oroväckande. Fem centrala faktorer visade sig ha avgörande betydelse för vårdarbetets kvalitet i krissituationer.
Inte alltid räcka till Vid extrema förhållanden är det inte ovanligt att resursbrist uppstår. Resultaten visar att vid plötslig överbelastning uppstår resursbrister som kan få allvarliga konsekvenser för patienterna – och för de akutsjuksköterskor som arbetar på akutmottagning.
– När det blir för många patienter samtidigt och vi inte har tillgång till tillräckligt med vårdplatser eller vårdpersonal, blir det nästan omöjligt att göra ett fullgott jobb, säger Benjamin Ivarsson.
Det handlar inte bara om tidspress och arbetsbörda – utan även om materiella brister.
– Vid extrema förhållanden kan det saknas medicinsk utrustning, läkemedel och skyddsutrustning. Det innebär att vi inte kan garantera den vård vi vill ge. I värsta fall riskerar patienternas säkerhet att äventyras. Ivarsson lyfter vikten av att vara mentalt rustad när resurserna tryter:
– Resultaten visar att beredskap är A och O. Du måste vara förberedd på det värsta, och samtidigt ha styrkan att fatta svåra beslut. Det är inte alltid lätt att göra – men det ligger i vårt ansvar.
Påverka genom att leda
Vid extrema förhållanden är det inte bara tillgången på resurser som avgör utgången – det är även ledarskapet. Resultaten visar att sjukhusledningen och cheferna på akutmottagningens agerande under extrema
förhållanden spelar en avgörande roll för både arbetsmiljö och vårdkvalitet. – Tydliga beslut och välförankrade katastrofplaner är helt avgörande, konstaterar Josefine Edman. När detta uteblir uppstår snabbt både misstro och frustration, vilket i sin tur drabbar patienternas omvårdnad.
Hon beskriver utifrån resultaten hur brister i katastrofplaneringen kan förvärra redan svåra situationer.
– Om ledningen inte är synlig, närvarande och rustad för att fatta snabba, kunniga beslut – då står vi handfallna mitt i kaoset. Det handlar inte om att begära det omöjliga, men om att visa att någon har kontroll och att det finns en plan att följa.
Lita på att informationen
Vid extrema förhållanden, där minuter kan avgöra liv och död, är det inte bara resurser och rutiner som avgör utfallet. Resultaten visar att kommunikation är en av de mest avgörande faktorerna för att upprätthålla en fungerande arbetsorganisation.
– Förberedelserna försvåras när man inte kan lita på att viktig information når fram i tid, säger Benjamin Ivarsson, och pekar på hur otydlighet och brister i informationsflödet kan skapa en dominoeffekt av stress, konflikter och i värsta fall – fara för patienten.
Resultaten visar också att tydlig och korrekt kommunikation inte bara främjar samarbete, utan även minskar den psykiska belastningen på personalen. Tydliga riktlinjer och begriplig information fungerar som ett ankare i kaoset.
– Att stärka kommunikationen genom riktad utbildning och regelbunden träning borde vara en självklar del av varje akutmottagnings krisberedskap, menar Jonathan Johansson. Han framhåller att det inte bara lindrar stressen för personalen – det höjer också patientsäkerheten.
Få stöd i tillvaron
Vid extrema förhållanden utsätts akutsjuksköterskor inte bara för fysisk belastning
– utan också för psykiska påfrestningar som sällan syns på ytan. Resultaten visar att kombinationen av komplexa vårdsituationer och ett högt tempo ställer stora krav på akutsjuksköterskors mentala uthållighet.
– Psykiskt välmående är avgörande för att akutsjuksköterskor ska kunna utföra sitt jobb, säger Josefine Edman.
Resultaten pekar också på vikten av en stödjande arbetsmiljö – inte minst när tempot skruvas upp och situationerna blir mer dramatiska.
– Om akutsjuksköterskor inte känner sig trygga och uppbackade av sina chefer och kollegor, ökar risken för stress, osäkerhet och utmattning. I förlängningen drabbar det patienterna, säger Edman. För att hantera det psykiska trycket krävs alltså mer än rutiner och resurser – det krävs omtanke och ett strukturerat stöd i vardagen, nödvändigt för att det också ska fungera vid extrema förhållanden.
Träna för det värsta
När extrema förhållanden slår till på riktigt – vid explosioner, skottskador eller andra traumatiska händelser – förväntas akutsjuksköterskor agera snabbt och precist. Men hur förberedda är de egentligen?
läs mer
• Dennis Gärd, Benjamin Ivarsson (2025). Akutsjuksköterskans vårdarbete vid extrema förhållanden - en systematisk och integrativ litteraturöversikt. Högskolan i Borås.
• Josefine Edman, Jonathan Johansson (2025). Akutsjuksköterskans vårdarbete på akutmottagning under extrema förhållanden - en systematisk och integrativ litteraturstudie. Högskolan i Borås.
– Resultaten visar att det saknas tillräcklig med träning för att hantera de här situationerna, säger Jonathan Johansson.
Han menar att regelbunden utbildning inom katastrofmedicin är en absolut nödvändighet – inte ett val. – Träning stärker inte bara individens beredskap, utan förbättrar även samarbetet i teamet och minskar stressen när det verkligen gäller. Det gör hela akutmottagningen mer motståndskraftig.
Men verkligheten ser annorlunda ut. Resultaten visar att många sjuksköterskor anser sig vara bristfälligt förberedda att möta och hantera extrema förhållanden – något som kan få allvarliga konsekvenser.
Samlad bild: Det krävs mer än mod i frontlinjen – det krävs uppbyggnad Slutsatserna från de aktuella studentarbetena pekar i en gemensam riktning: akutsjuksköterskor är en viktig del av samhällets katastrofberedskap – men deras möjligheter att agera effektivt under extrema förhållanden är beroende av hur väl akutmottagningen är rustad.
För att akutmottagningen ska stå pall vid fredstida kriser och i krig krävs mer än individuellt engagemang. Resultaten understryker behovet av:
• Tydliga och levande katastrofplaner, som inte bara existerar på papper utan också kommuniceras väl och hålls uppdaterade.
• Regelbunden katastrofutbildning, där praktiska och scenariobaserade övningar genomförs för att förbereda akutsjuksköterskor i att möta och hantera verkliga händelser.
• En stödjande arbetsmiljö, där det finns tillgång till både organisatoriskt och psykologiskt stöd för att hantera den psykiska belastningen som kan uppstå vid extrema förhållanden.
Tillsammans ger detta inte bara en ökad säkerhet för patienterna – det bygger också upp en akutmottagning som klarar att stå stadigt när krisen eller kriget är ett faktum.
När en ensam gärningsman öppnade eld på Campus Risbergska i Örebro den 4 februari 2025 prövades blåljusmyndigheterna till det yttersta. Tio människor miste livet, sex skadades svårt – och räddningstjänsten stod inför sin svåraste insats hittills. Två färska utredningar visar nu både styrkorna och de viktigaste lärdomarna från insatsen.
Text: Jerry Lidberg
Den 4 februari 2025 förändrades Örebro för alltid. På några minuter förvandlades Campus Risbergska till en plats för kaos, rädsla och tragik när en ensam gärningsman öppnade eld inne i skolan. Resultatet blev tio döda och sex svårt skadade. För räddningstjänst, polis och sjukvård innebar händelsen en prövning utan motstycke.
Jag har tagit del av de två utredningar som gjorts – en från Storstockholms brandförsvar om den skadeplatsnära insatsen, och en från Räddningstjänsten Dala Mitt om det övergripande ledningsarbetet. Tillsammans ger de en unik bild av hur räddningsinsatsen hanterades – och vad vi kan lära oss.
På skadeplats visar utvärderingen att Nerikes Brandkår var väl förberedd. Personalen följde rutinerna för PDV, trots att hotbilden var dynamisk och insatsen vid flera tillfällen fick avbrytas. Brandmännen bistod polisen inne i byggnaden, gav akut sjukvård, bar ut skadade och hjälpte utrymmande. Att personalen samma dag genomfört övning i tourniquet-användning bidrog till deras beredskap.
På den strategiska nivån i Seglet lyfts flera styrkor fram: snabb förstärkning av ledningsfunktioner, nära samverkan med SOS Alarm och en tydlig inriktning om att agera offensivt men inom ramen för ”tillräckligt säkert”. Samtidigt framträder utvecklingsbehov. Kommunikationsproblem, brist på samlokalisering med polisens stab och avsaknad av en tydlig stabschef gjorde att lägesbilden stundtals blev splittrad. Det som står klart efter Risbergska är att samverkan mellan blåljusmyndigheter fungerar – men att den måste utvecklas ytterligare. Framför allt behöver övningar i PDV-scenarier bli mer frekventa och realistiska. Förmågan att fatta snabba beslut, hålla ihop sambanden och agera uthålligt blir avgörande när minuter kan skilja mellan liv och död. Nu återstår utvärderingar av hur sjukvården och polisen hanterat händelsen, och MSB har fått i uppdrag att utvärdera den samlade insatsen.
Olycksutredning övergripande ledning
FAKTA: Skolskjutningen på Campus Risbergska
• Datum: 4 februari 2025
• Plats: Campus Risbergska, Örebro
• Gärningsman: Ensam, beväpnad med halvautomatiskt jaktgevär och hagelgevär
• Konsekvenser: 10 döda, 6 svårt skadade
• Larmtid: 12:33 – polis inne i byggnaden efter 7 minuter
• Räddningstjänst: Första styrka framme efter 5 minuter
• Insats: Akut sjukvård, evakuering, stöd till polisen inne i byggnaden
• Ledning: Samordnades i samverkanscentralen Seglet, med förstärkt bemanning
• Identifierade utvecklingsområden: - Förbättrad kommunikation och sambandsplan
- Tydligare stabsstruktur
- Ökad samlokalisering mellan polis och räddningstjänst
- Fortsatta gemensamma PDVövningar
Referenser
1. Storstockholms brandförsvar (2025-06-03).
Utvärdering av räddningsinsats – Pågående dödligt våld (PDV), Risbergska skolan i Örebro 4 februari 2025. Dnr 1223/2025.
2. Räddningstjänsten Dala Mitt (2025-02-04).
Olycksutredning – övergripande ledning, Pågående dödligt våld (PDV), Campus Risbergska, Örebro.
RDM dnr: 2025-004009.
Ny forskning från PreHospen – Centrum för prehospital forskning vid Högskolan i Borås visar att den svenska ambulanssjukvården behöver bli bättre på att mäta och behandla smärta.
Ien studie som analyserade nästan 400 000 ambulansuppdrag från Nationellt kvalitetsregister för ambulanssjukvård, AmbuReg, under 2021 och 2022 framkom att endast omkring en fjärdedel av patienterna med kontaktorsak som indikerar smärta, fick sin smärtintensitet bedömd med en validerad skala. Detta trots att smärta är en av de vanligaste orsakerna till att personer söker akutsjukvård.
När smärtan mättes med den så kalllade Numeric Rating Scale (NRS) visade det sig att över hälften av de bedömda patienterna rapporterade hög smärtintensitet, vilket innebär att de upplevde en smärta på nivå 5 till 10 på skalan. Trots detta fick endast ungefär 28 procent av patienterna smärtstillande medicin, och undersökningen visade att de som fick sin smärta dokumenterad hade större chans att få behandling.
– 38 procent av patienterna som fick vård av ambulanspersonal hade smärta till följd av sjukdom eller skada. Av dessa fick bara 27,5 procent någon form av smärtlindring. Mindre
än var fjärde patient fick sin smärta bedömd med en vetenskapligt testad smärtskala, vilket kan ha lett till att många fick otillräcklig smärtbehandling, säger Kristoffer Wibring, en av författarna till studien.
Kvinnliga patienter och yngre patienter rapporterade oftare en högre smärtintensitet. Studien fann även att vissa av patienternas vitala tecken som hög andningsfrekvens kunde associeras med högre smärta. Samtidigt kunde man inte se någon association mellan hjärtfrekvens och smärta.
Pär Wennberg, även han medförfattare:
– En stor styrka med den här studien är det stora urvalet, som bygger på ett nationellt register med data från nästan alla svenska ambulansorganisationer. Såvitt vi vet är detta den största studie
Text: Marc Hermansson Foto: Anna Sigge
som hittills gjorts om smärtbedömning och smärtbehandling inom ambulanssjukvården.
Bristen på systematisk smärtbedömning kan innebära att många patienter riskerar att inte få tillräcklig smärtlindring. Förbättrade rutiner och utveckling av adekvata smärtskattningsinstrument, för att snabbt och korrekt mäta smärtan skulle kunna leda till bättre vård och lindring för dem som söker hjälp vid akuta smärtproblem.
Forskarna bakom studien är verksamma vid PreHospen – Centrum för prehospital forskning vid Högskolan i Borås, Göteborgs universitet, Jönköping University, Region Halland och Västra Götalandsregionen.
Läs mer om Prehospen
Läs studien
I dagens rådande läge är det avgörande att civila och militära resurser kan samverka effektivt när det verkligen gäller. Med våra NATO-kompatibla produkter är vi förberedda inför framtidens utmaningar.
Besök montervår på Flisa-mässan 9-11september i Västerås
Träffa oss på Flisa-mässan för att diskutera kompatibilitet och säkerhet. Tillsammans stärker vi vår gemensamma beredskap.
Text: sofia törnsten
Avvecklingen av 2G- och 3G-näten rullar snabbt framåt. Tele2, Telenor och Tre kommer att släcka både 2G och 3G innan slutet av 2025, medan Telia stänger sitt 3G-nät 2025 och sitt 2G-nät 2027. För glesbygdskommuner innebär det här en stor utmaning. Täckningskartor från operatörerna visar vad som borde fungera – men inte alltid vad som faktiskt gör det. Konsekvensen? Insatser riskerar att fördröjas när räddningstjänsten inte kan kommunicera eller när en privatperson inte kan ringa 112.
ILjungby valde man att göra något åt detta. IQMTEL Sweden AB (Täckningskollen), Energybrand och Räddningstjänsten i Ljungby, med stöd av Svenska Sjöräddningssällskapet Ljungby, gick samman för att kartlägga verklig 4G-täckning. Ola Johannesson, stationsansvarig på Sjöräddningssällskapet, bidrog med båt och personal under mätningarna på sjön Bolmen – en plats där kommunikation kan vara skillnaden mellan liv och död.
Dessutom genomfördes mätningar med drönare i naturreservatet Klockesjömyren, ett myrområde strax utanför Ljungby där räddningstjänsten fått flera larm om
bränder. Området är svårtillgängligt och blåljusfordon når inte hela vägen fram. Där kan en stabil uppkoppling vara avgörande för att samordna insatserna.
– Det är lite extra roligt att vara initiativtagare till ett så viktigt projekt. Vi är stolta över att ha bidragit med både kreativitet och den teknik som ligger till grund för det faktabaserade underlag som är själva resultatet av mätningarna, säger Sofia Törnsten Stärner, Sales Manager på IQMTEL Sweden AB.
För räddningstjänsten är nyttan redan tydlig.
– När vi rycker ut är varje sekund viktig.
Stabil kommunikation är avgörande för att snabbt kunna samordna och genomföra
effektiva insatser. Det här initiativet ger oss värdefull information som vi annars inte haft tillgång till, säger Micael Holmstrand, operativ chef och brandinspektör i Ljungby. Även Energybrand ser stor potential i att kombinera teknik och samhällsnytta.
– Det är skoj att få vara en del av ett så unikt och viktigt projekt och att bidra med både drönare och operatör, säger Alexander Carleman, grundare av Energybrand.
Ett arbete som borde spridas i hela landet Ljungby är inte ensamt om sina täckningsproblem. Det är hög tid att fler kommuner tar sitt ansvar. Att mäta täckningen handlar inte bara om att säkra räddningstjänstens egna insatser, utan även om kommuninvånarnas trygghet. Kan man ringa 112 från alla platser i kommunen? Hur vet vi det, om ingen mäter?
Projektet i Ljungby visar vägen. Genom samverkan, ny teknik och faktabaserad data kan beredskapen stärkas. Det är en modell som borde spridas nationellt – innan nästa larm avslöjar var nätet sviker.
C I C E C o n fere n CE 2 0 2 5 The Ho u se o f Emig r a nt s , Väx j ö frID A Y o C TOBE R 2 4
CIVI L P R E PA R E D N E S S , A C URREN T S OCIE TA L C H ALLENG E Free d i g it a l conference
REGISTER CICE Conference 2025 l n u. s e
09.00 – 16.00
C o n f e rence open i n g : L inus Va ndre vik , Head o f s ecur i t y, R eg ion K rono ber g
K e y n o te : S a muel Pa lmblad, S må la nd M us eum, L innaeus Un ivers it y in Växj ö
Total war needs total de f ense
Mo re to come
F I KA post er exh ibit ion
K e y n o tes : E melie L a ntz , s enior r isk cons ulta nt , AF RY a nd S t e ve n S ad l er, Fo un der an d
Ma nag ing D irector re- enk in d le Lt d, UK
Mo re to come
LUNC H post er exh ibit ion
K e y n o te : Andreas Jah reho r n Ö nn er f ors , p roj ect ma na ger at F OJ O media inst it
L innaeus unive
Mo re to come
F I KA post er exh ibit ion
Mo re to come
K e y n o te : Åk e S iver t un, s en ior p ro f esso r, RISE , L inköpi ngs un ivers it y We c an star t to pre vent f r om disaste rs that w e kno w!
CI SA M awa rd p res entati on
C lo s i n g
Centre for Interprofessional Collaboration within Emergency care (CICE)
Contact person: Ca r ina El mqv ist, ca r ina.el mqv ist @lnu.se
Den likriktar verksamheten och ger ett gemensamt synsätt på omhändertagandet av patienten oavsett vilka symtom patienten söker för. Den ger även medarbetarna ett verktyg och en struktur att arbeta efter vid varje patientmöte. De tekniska färdigheterna och den teoretiska kunskapen framhävs genom att medvetandegöra betydelsen och behovet även av de icke tekniska färdigheterna för att öka patientsäkerheten.”
Evelina Nordberg, Ambulanssjuksköterska och en av grundarna till utbildningen.
Ambulansteamsutbildningen togs fram 2018 genom ett samarbete mellan patientsäkerhetsföreningen LÖF och ambulansen i Helsingborg/Region Skåne. Idag utbildas ambulanspersonal över hela landet - från Skåne till Örebro, Västerbotten, Stockholm och Dalarna. Syftet med utbildningen är att fokusera på de icke tekniska färdigheterna som kommunikation, ledarskap, följarskap, attityder, situationsmedvetenhet, beslutsfattande och medvetna begränsningar. De icke tekniska färdigheterna är grunden i ett gott teamarbete som i sin tur leder till ökad patientsäkerhet.
Allt började med ett projekt på ambulansen i Helsingborg där man arbetade med att främja teamarbetet vid patientomhändertagandet och det infördes en lokal utbildningsdag med fokus på CRM (Crew Resource Management). Kollegorna Evelina Nordberg och Jonas Månsson arbetade vidare med projektet och såg vidare likheter med den patientsäkerhetsföreningen LÖFs hospitala ”traumateamsutbildning”.
Tillsammans arbetade man om materialet så att det skulle anpassas till den prehospitala verksamheten. Detta resulterade i en regional utbildningsdag i Skåne och sedan 2020 utbildar Linda Johansson och Evelina Nordberg tillsammans med LÖF över hela landet som en nationell fakultet.
Hur är utbildningen uppbyggd, innehåll?
Utbildningen har under åren omarbetats med utgångspunkt från förbättringsförslag från såväl Region Skåne som övriga regioner i landet. I dagsläget är utbildningen en dags grundläggande utbildning som sedan kan byggas på med en scenariodag där man fokuserar på både tekniska och icke tekniska färdigheter. För att implementera utbildningen i verksamheten krävs en 3 dagars utbildning för instruktörer där även chefer och utbildningsansvariga rekommenderas att delta under delar av utbildningen. Innehållet i utbildningen är en genomgång av icke tekniska färdigheter och hur man som individ kan påverka och påverkas av dessa. Utbildningen erbjuder
även praktiska moment och scenarioövningar. De olika momenten sammanfattas i ett flödesschema över ett omhändertagande av patienten med faser av förberedelse, utförande, re-evaluering och reflektion. Flödesschemat skall sedan underlätta i det vardagliga arbetet med patienter och påminna om icke tekniska färdigheter. Något man vill att deltagarna skall ta med sig efter avslutad utbildning är att de ska bli medvetna om hur viktigt det är med en fungerande kommunikation, hur attityder påverkar oss själva och andra, hur viktigt det är med en delad bild av situationen, betydelsen av att utse en ledare och att ha ett aktivt följarskap samt hur begränsningar påverkar oss samt hur beslutsfattande fungerar. - Evelina Nordberg.
Planen för framtiden är att utbildningen fortsätter att utvecklas och spridas över landet. Det finns också en förhoppning om att ambulansteamsutbildningen, dess arbetssätt och de icke tekniska färdigheterna blir en större del i andra typer av utbildningar för att hela tiden optimera teamet. Evelina vill också trycka på hur vi överlag behöver utbildningar som belyser vår personliga utveckling och hur individuella förutsättningar påverkar oss och hur vi kan hantera dem. Ambulanssjukvården har kommit långt, vi har bra utrustning och mycket kunskap men hur får vi allt tillsammans att fungera på bästa möjliga sätt?
Jag har själv gått utbildningen och tyckte den gav en bra inblick i hur jag agerar i min profession, hur min personlighet speglas i mitt yrke, andras uppfattning om mitt agerande och hur vi kan skapa ett stabilt, tryggt och effektivt team. Jag kan bara hålla med Evelina om att vi borde lyfta detta i alla utbildningar vi genomför. Kommunikationen är ofta väldigt avgörande för både resultatet och vägen dit. Vi behöver se alla olika individer vi har i verksamheten och våga se till styrkor och svagheter som en del teamet.
Semesterperioden är slut och från och med idag är det plötsligt ”olagligt”, ”farligt” eller ”EU som kräver” att vi brandmän arbetar 24-timmarspass. Åtminstone om vi ska tro SKR och deras hemliga arbetstidsnämnd. Att det är olagligt, farligt eller EU kräver detta är förstås inte sant, men man håller ändå fast vid sin linje.
Under hela sommaren har vi jobbat dygnspass, juni till augusti. Men nu ska sveriges räddningstjänster återgå till delade dygn. Inte för att arbetsgivaren vill det. Inte för att vi brandmän vill det. Utan för att SKR kräver det. Om man inte sökt och fått dispens för arbetspass över 20 timmar.
Vi i Södra Älvsborgs Räddningstjänstförbund har dispens för helger och övningar som inte ryms i ordinarie planering. Övrig tid, är det plötsligt ”farligt”. Förutom på sommaren förstås, eller om det krisar för arbetsgivaren, då går det bra. Vill jag byta två delade dygn mot ett helt? Nej, då är det plötsligt farligt, olagligt eller förbjudet av EU.
Vi finner ingen logik i hanteringen. Det här är vad som händer när verksamhetskritiska beslut tas långt från verkligheten, av människor utan verksamhetskompetens.
Och konsekvenserna är redan här:
• Ambulanssjukvården havererar. I Stockholm har AISAB uppmärksammats i media, men krisen pågår i hela landet – ambulanser står stilla, personalen går på knäna.
• I räddningstjänsten ser vi minskad attraktivitet, dålig löneutveckling, brist på brandmän och kompetens, färre övningar, mindre metodutveckling och sämre resiliens.
Problemen är inte unika för brandkåren, samma mönster går igen i hela välfärden.
Inom privat LSS och personlig assistans satte man stopp för dumheterna. Där stod arbetsgivare och personal enade och vägrade låta SKR:s nämnd styra. Tur var det, ett haveri där hade slagit mot våra mest utsatta i samhället.
Det visar att förändring är möjlig när arbetsgivare och personal står enade.
Men i räddningstjänsten och ambulansen har det inte skett där fortsätter krisen. Många lämnar yrket för jobb i privat sektor, bättre lön, inga helger, inga nattpass. Själv vägrar jag ge upp, jag driver frågan ännu hårdare och sätter ljuset på problemen.
Nu byter MSB namn till MCF, Myndigheten för civilt försvar. De har tillsynsansvar för räddningstjänsten. Jag och många med mig hoppas att de faktiskt vågar agera i det haveri som SKR skapat.
Se på Folkhälsomyndigheten. Magnus Gisslén vågade säga ifrån och använde sin demokratiska rätt. Han är en hjälte. Tänk om fler inom välfärden hade samma ryggrad. För detta handlar inte längre om karriärer, det handlar om karaktär. Om civilkurage. När ska du resa dig, säga ifrån och stå upp för något större än din titel och din position?
IVO, Socialstyrelsen, MSB, regioner, kommuner och SKR, denna skuggmakt utan ansvar, ni har hört oss, men ni har valt tystnaden. Därför sätter vi nu vårt hopp till MCF. För när ingen lyssnar, vart ska vi vända oss?
Räddningstjänsten, ambulansen, LSS och personlig assistans är alla kritiska delar av det civila försvaret. Fungerar de inte i fredstid, hur ska de då fungera i krig?
Vi måste få bedriva vår verksamhet utifrån lokala förutsättningar. Det som fungerar i Borås fungerar kanske inte i Stockholm eller Västernorrland. Men det är inte en hemlig nämnd, styrd av SKR, som ska bestämma detta.
När välfärden havererar är det alltid medborgarna som förlorar.
Kliv fram. Höj rösten. För välfärden.
Jag tror inte jag talar för mig själv när jag säger att samverkan, både i den egna organisationen men också med andra blåljusaktörer är en av de saker som gör blåljusyrket extra speciellt. Vi klarar inte oss själva, alla har sin viktiga del i alla situationer och som team löser vi alla möjliga situationer.
1. Varför är du engagerade i Samverkanskongressen?
Jag har varit engagerad i planeringen av den här kongressen i flera år och tror verkligen på idén att skapa en mötesplats för blåljussektorn. Att dessa yrkesgrupper får mötas för att dela sina kunskaper och lära sig nya saker som bidrar till bättre samverkan, i en värld där den känns viktigare för varje dag.
2. Vad ser du mest fram emot på kongressen?
I min roll som projektledare ser jag såklart fram emot att träffa alla utställare och personer som jag haft kontakt med under arbetets gång samt att se att alla detaljer faller på plats. Jag hoppas att det blir inspirerande och roliga dagar som ger våra blåljushjältar energi att fortsätta göra ett fantastiskt jobb.
Tillsammans ser vi glädje, tragedi och extrem sorg. Vi löser dagligen de mindre, mer rutinmässiga uppdragen men vi upplever också saker tillsammans ingen annan någonsin skulle kunna föreställa sig eller förstå. Man pratar ibland om blåljusfamiljen och dess betydelse. Det handlar inte bara om uniformer och utryckningar, det är en sammanhållning få förstår om man inte levt i den. En sorts broder- och systerskap utöver yrkesgränserna som i alla fall jag tycker det är väldigt fint att vara en del av. Vi känner inte varandra på djupet alltid men vi har varit med om något tillsammans som ändå skapar ett livslångt band.
Samverkanskongressen som är en uppdaterad version av den tidigare ”Ambulanskongressen” blir därför den nya mötesplatsen för alla som arbetar inom blåljussektorn. Där vi kan samlas för att stärka oss som team, öka kunskapen och förståelsen för varandra men också utbyta värdefulla erfarenheter från hela landet. För kongressen planeras ett stort mässområde där leverantörer för branschen ställer ut sina produkter och visar sina tjänster. Deltagarna får ta del av den senaste forskningen - både nationellt och internationellt, höra om erfarenheter från vardagen och särskilda händelser genom föreläsningar samt öka sina praktiska färdigheter under
Nu kan du skicka in posterabstract till Samverkanskongressen 2026!
Vi välkomnar abstract inom det prehospitala vårdområdet, räddningstjänst, polisiärt arbete och angränsande samverkansområden. Abstract kan även skickas in för planerade eller pågående projekt eller studier med preliminära resultat som är relevanta eller betydelsefulla för området.
Alla antagna abstract kommer att presenteras som postrar och genom korta muntliga presentationer under kongressen.
Krister Axelsson, professor i prehospital akutsjukvård vid PreHospen – Centrum för prehospital forskning, är moderator för postersessionen:
– Postersessionen är ett utmärkt tillfälle för besökarna att lyssna till korta presentationer, ställa frågor och samtala med de som står bakom postrarna. Min roll som moderator är att få alla att känna sig bekväma och sedda. Jag hoppas att många skickar in sina abstract och att vi får en utställning med postrar som väcker nyfikenhet hos besökarna.
våra workshops. Allt för hjälpa oss att ta oss an de utmaningar vi dagligen ställs, och kanske kommer ställas inför.
”När varje minut räknas”
Vi har nog alla varit i situationer där vi tänkt att det var ”nära ögat”, att det gick vägen för att rätt sak gjordes i rätt tid och alla fyllde sin roll och uppgift. ”När varje minus räknas” blir vårt tema för kongressen - för att varje minut kan ha stor betydelse, allt från den enskilde patienten till den större folkmassan, för säkerheten, kollegorna och ibland samhället i stort. Allt detta kommer vi försöka spegla i vårt program och skall ge viktiga verktyg och kunskaper för olika yrkesgrupper. Vi må tillhöra olika verksamheter med olika fokus men vi hamnar ibland i situationer där vi måste agera utanför dagliga ramar och rutiner, där polis och räddningstjänst måste påbörja sjukvård och livräddande
insatser, där ambulans blir en del av en brottsplats osv. Just därför vill vi ge möjligheten för alla yrkesroller att ta del av olika verksamheter. Några av punkterna kommer handla om masskadesituationer och triage, svårt sjuka barn, samverkan i det nya samhället och dess utmaningar, traumasjukvård i ett ”icke normalläge”, hur den civila verksamheten möter försvarsmakten, insatsstyrkans förmågor, tullen informerar om sin verksamhet och vad som är det senaste på ”marknaden”, hur vi kan använda video/drönare och mycket mer. För att hålla dig uppdaterad på program och händelser kan ni följa oss på instagram och facebook: samvekan112 eller på hemsidan för kongressen: Samverkanskongressen.se
1. Varför är du engagerade i Samverkanskongressen?
Nordic Congress har varit engagerad i planeringen av PreHospens egna konferenser sedan många år tillbaka, och av Ambulanskongressen de senaste 10 åren. Vi är glada att få äran att fortsätta nu med Samverkanskongressen och tror verkligen på utveckling av kongressen samt på vikten av att lyfta fram samverkan mellan dessa yrkesgrupper.
Vad ska abstractet innehålla?
Maximalt antal ord för abstractet är 300. Gränsen på 300 ord gäller endast för själva brödtexten och inkluderar inte titel eller uppgifter om författare. Abstractet ska vara skrivet på engelska eller svenska och innehålla:
1. Bakgrund – Kortfattad introduktion till ämnet eller problemet
2. Syfte – Vad vill du utforska eller belysa?
3. Metod – Kort beskrivning av metod eller tillvägagångssätt
4. Resultat – Viktigaste fynden
5. Slutsats – Kort sammanfattning, implikationer eller reflektioner.
Skicka in ditt abstract till prehospen@hb.se senast 14 december 2025.
Viktiga datum
14 december 2025: Sista dag för att skicka in abstract till prehospen@hb.se
16 januari 2026: Antagningsbesked skickas ut senast detta datum
23 januari 2026: Sista dag för antagna abstract att bekräfta deltagande
31 januari 2026: Sista registreringsdag till kongressen för den som skickat in abstract
Eftersom vi alla är potentiella mottagare av en insats från blåljusfamiljen vill vi att insatsen ska fungera så bra som möjligt, särskilt när varje minut räknas. Samverkanskongressen skapar en viktig plattform för att stärka den samverkan som kan rädda liv och bidra till ett säkrare samhälle.
2. Vad ser du mest fram emot på kongressen?
I min roll som projektledare ser jag mest fram emot att se alla praktiska delar falla på plats efter flera års planering. Jag ser också fram emot att kongressen blir en framgångsrik och givande mötesplats för alla aktörer inom blåljusfamiljen.
Under kongressen kommer det att erbjudas workshops med olika teman. Här är information om en av dem.
Jerry Lidberg, kongressansvarig
1. Varför är du engagerade i Samverkanskongressen?
För mig är Samverkanskongressen en unik mötesplats där vi kan samla kompetens, erfarenheter och engagemang från hela blåljus-Sverige. Det är här vi kan inspirera varandra, utbyta idéer och tillsammans utveckla arbetet för en säkrare och mer effektiv insats vid varje händelse.
2. Vad ser du mest fram emot på kongressen?
Att se alla möten mellan människor – när kunskap delas, nya samarbeten föds och man känner att vi faktiskt gör skillnad tillsammans.
Välkommen till en workshop som bygger på traumakursen Skymningsläge 1.0 från Vegvisir Akut och Traumasjukvård. Skymningsläge 1.0 är en intensiv traumakurs framtagen för blåljuspersonal, militär personal och andra med baskunskaper i akutsjukvård. Genom föreläsningar, praktiska övningar och realistiska scenarion tränas deltagarna på att hantera traumatiska skador under press och med begränsade resurser i ett höjt säkerhetsläge.
Jag som driver Vegvisir Akut o Traumasjukvård har över 20 års prehospital erfarenhet både från den civila och militära sidan. - Tobbe
Fredde Palmgren, Ordf. Riksföreningen för ambulanssjuksköterskor
1. Varför är du engagerade i Samverkanskongressen?
Med tanke på omvärldsläget har samverkan mellan olika myndigheter och organisationer blivit allt viktigare. Därför hoppas vi att denna kongress kan lyfta upp vikten av just samverkan.
2. Vad ser du mest fram emot på kongressen?
Detta är ett nytt koncept och det blir spännande att få samla allt under ett tak med fokus på den gemensamma uppgiften men även det organisatoriska skillnaderna.
1. Varför är du engagerade i Samverkanskongressen?
PreHospen - Centrum för prehospital forskning vid Högskolan i Borås, har varit med och arrangerat de senaste två ambulanskongresserna och vill även vara med när kongressen får fokus på samverkan. Samverkan mellan blåljusmyndigheter är viktigare än någonsin både i ett nationellt och ett internationellt perspektiv.
2. Vad ser du mest fram emot på kongressen?
Att träffa representanter från annan blåljusverksamhet och ta del av deras arbete och erfarenheter.
Vad vore Samverkan 112 utan alla våra blåljushjältar där ute? Som dygnets alla timmar och årets alla dar finns där för att skapa trygghet, bibehålla säkerheten och ta hand om de som skadas eller drabbas av allvarlig sjukdom. Även om alla förtjänar pris för sin unika insats vill vi hylla de som sticker ut lite extra.
Nu kan du nominera den person som du tycker förtjänar en extra hyllning för sitt arbete, den som gör det lilla extra, som sticker ut och som har ett särskilt engagemang och kunskap för sin yrkesroll. Vinnaren kommer tilldelas pris, presenteras i våra kanaler samt hyllas vid kommande kongress.
• Årets Polis
• Årets Brandman
• Årets Ambulanssjuksköterska/Ambulanssjukvårdare
• Årets Medarbetare – övriga akutsjukvård och säkerhetsyrken (Tullen, ordningsvakt, sjöräddning mfl)
• Årets Instruktör (från valfri yrkeskår inom blåljussektorn)
• Årets ledare (från valfri yrkeskår inom blåljussektorn)
• Årets Insats – Medarbetare som genomfört en insats på ett särskilt skickligt och professionellt sätt.
Skicka in din nominering senast den 1:e Oktober 2025 till: info@s112.se
Svante Lagerlöf, Sales Manager OCH Anna Tranberg, produkt specialist emot Rescue sortimentet, Ferno Norden
1. Varför är du engagerade i Samverkanskongressen?
Vi ser Samverkanskongressen som något väldigt viktigt. Det är unikt att kunna samla så många aktörer, som till vardags samarbetar och har en gemensam uppgift i speciella situationer, under ett och samma tak. En kongress där leverantörer, samarbetspartners och användare kan mötas och utbyta erfarenheter är precis den typ av forum vi vill stödja och vara en del av.
Vi levererar utrustning och hjälpmedel till flera olika blåljusverksamheter, oavsett om man arbetar i ambulans, polis eller räddningstjänst. För räddningstjänsten tillhandahåller vi exempelvis specialutrustning för svår terräng, och inom militärtjänsten har vi ett brett sortiment som täcker allt från sjukvårdsmaterial till förflyttningslösningar. Med tanke på dessa fokusområden är det för oss en självklarhet att delta i kongressen – och att göra det som huvudsponsor känns både naturligt och viktigt.
2. Vad ser du mest fram emot på kongressen?
Det vi ser allra mest fram emot är att träffa användarna. Att få prata, lyssna och utbyta erfarenheter och självklart visa upp våra senaste nyheter. Det är också ett perfekt tillfälle för oss att visa hur flexibla vi är och hur vi kan kundanpassa lösningar efter specifika behov.
Dessutom blir det roligt att under dessa dagar få visa hela bredden av vårt sortiment. Från det mest välkända till de mer specialiserade produkterna som kanske inte alla har sett. Kort sagt, vi ser fram emot inspirerande möten, intressanta diskussioner och många givande samtal. Det ska bli riktigt kul!
Vem här är bäst lämpad att ta hand om någon som blivit skottskadad? Vi står där, ett gäng med ambulanssjuksköterskor, kirurger av olika slag, narkosläkare, narkossjuksköterskor och operationssjuksköterskor m.fl. Ändå är det ingen som direkt räcker upp handen när vi står första dagen på skjutbanan. Tills sist är det någon som hintar narkosläkaren intill och hon blir ansvarig om det sker någon akut skarp skada.
Alla har vi vanligtvis en tydlig yrkesroll där vi vet hur vi skall göra, hur vi skall förhålla oss till kollegorna, rutinerna och människorna runtomkring. En del är vana vid att vara teamledare, ta beslut och styra arbetet framåt. Andra blir först med att agera och en del har en mer följande roll. Nu står vi här i en ny uniform, med två befäl framför oss och vi har varsin AK5 i handen. Man vet inte riktigt vilken plats man har i gruppen, vilken kompetens som faktiskt finns. Vad vi kan förvänta oss av varandra och vilka styrkor och svagheter har vi? Kanske var det just därför ingen svarade på frågan om vem som är bäst – för just nu vet vi inte.
Allt började en måndag i mars. Äntligen var det dags att genomföra den grundläggande soldatutbildningen (GSU) via Försvarsmedicincentrum i Göteborg. I tidigare nummer kan ni läsa om min första del i Försvarsmakten ”48h i en annan nyans av grönt” som släpptes i höstens nummer 2023. Då gick jag en introduktionskurs inom Försvarsmakten under 48h där vi fick en inblick i deras arbete. Då fick vi veta hur det kan vara att jobba inom Försvarsmakten och vilka möjligheter som finns framåt. Efter den helgen kände jag att detta var
något som jag ville utforska mer. En dröm om att kunna kombinera det med min nuvarande tjänst som ambulanssjuksköterska växte fram. Jag har alltid varit väldigt intresserad av Försvarsmaktens arbete och att kanske en dag få bli en del av den. Jag ser det som en givande utveckling, dels personligen men även i min profession. På ett kontor ligger det en hög med packning, liggunderlag, ryggsäckar, hjälmar, stövlar och sovsäckar med mera. Det gäller att hitta sitt namn och se till att man har det som kommer behövas under
kommande tre veckor. Nästa projekt blir att lista ut vad man skall ha på sig, varje plagg har sitt namn och funktion. Till slut så står vi redo i overall och snörade kängor. Nu skall hela packningen flyttas ner till vår lektionssal som är en bit bort, ingen har facit på hur man bär med sig allt på bästa sätt. Någon har sopsäcken full med saker på huvudet och packning både på rygg och mage, andra bär det i händerna på vars en sida. Vi har blivit indelade i grupper och varje grupp ha fått sin gruppchef. Vårt schema kommande veckor skall förbereda oss för anställning inom Försvarsmakten. Vissa har redan fått en tjänst och för många av oss skall detta underlätta vårt sökande av tjänster framöver. Redan första dagen får vi lära oss om de olika graderna, dess beteckningar och hur befälssystemet är uppbyggt. Vi försöker alla rita och skriva ihop en ”kom ihåg” i skrivblocken så vi vet hur vi skall tilltala de olika befälen. Under eftermiddagen tar vi oss igenom krigets lagar och folkrätt. Eftersom världsläget ser ut som det gör med flera pågående krig i välden, blir det många intressanta diskussioner. Tanken på hur det kan påverka oss blir mer verklig än någonsin.
Under kommande dagar får vi snabbkurser i exercis – att få en hel grupp att gå, vända och stanna samtidigt i takt visar sig bli en riktig utmaning. Det blir inte bättre av att alla tror dom gör rätt. Efter en order står vi till slut och tittar mot helt olika håll och vissa i gruppen har inte riktigt snurrat klart när alla andra står still.
Kompetensen finns i gruppen
Detta är ett uttryck som antingen ses som besvärligt eller helt genialiskt. Tidigt fick vi höra att ”kompetensen finns i gruppen”. Oavsett vad det gällde egentligen. Mycket riktigt fanns det ju väldigt mycket kompetens, när man väl valde att söka efter svaren där. En del var ju redan anställa på Försvarmedicincentrum och kände till både området och alla rutiner. Andra hade hanterat vapen tidigare och vissa listade ut hur man skulle montera ihop sin stridsväst snabbast. Trots den höga kompetensen i gruppen, speciellt inom akutsjukvård gick vi igenom Försvarsmaktens grundläggande sjukvårdsutbildning, just för att alla skulle ha samma bas. Vi genomförde basal hjärt- och lungräddning, satte tourniquet och övade buktryck vid luftvägshinder. Många tyckte att det kändes lite väl grundläggande. Men eftersom varken vi eller befälen visste individernas enskilda kunskaper och vad de skulle ha framför sig kändes det rimligt att veta att vi alla hade samma lägsta nivå. Något som däremot var nytt för oss var ju Försvarsmaktens struktur för sjukvård – allt från den egna soldatens kompetens tills dess att patienten ligger på bordet med ett operationsteam på ett fältsjukhus – vad händer på vägen, vem gör vad och vem skall kunna göra vad och när. Det blir ju ett annat tänk från vår civila värld – här har vi samtidigt ett pågående hot som skall bekämpas vilket styr omhändertagandet på ett annat sätt. En av alla positiva delar med utbildningen var att vi oavsett utbildning och kompetens stod med samma förutsättningar. Det spelade ingen roll vad vi gjort innan, hur många högskolepoäng vi hade eller hur länge vi jobbat inom vårt yrke – vi var blanka blad som skulle lära oss grundläggande soldategenskaper.
Kan dom ingenting?
Utbildningens första chock kom när vi skulle ha CBRNE-dag (chemical, biological, radiological, nuclear and explosives). Vi åkte buss ut i skogen där några helt nya befäl stod och väntade. Visst hade vi övat exercis hemma på garnisonen men nu skulle vi sättas på prov minst sagt. Där stod han, ett sådant
befäl min pappa berättat om från när han gjorde värnplikten 1976: En sån som skriker ut en order tills han blir lite lätt röd i huvudet, frustar ett moln från näsan och det ryker lite lätt från öronen vid minsta felsteg. ”Vad säger han”, viskades det snabbt i ledet. Det blev oklart om vi skulle stå uppställda på led eller linje. Någon började till och med marschera för sig själv innan kamraten bakom drog lätt i overallryggen. Efter några vilsna försök vände han sig mot vår sergeant och frågade – kan dom ingenting? Till vårt försvar berättade han att vi övat detta vid två korta tillfällen innan, så allt kanske inte riktigt satt än. Vi marscherade en bit och ställde upp innan det frustande befälet passionerat berättade om allt från senapsgas till andra kemiska stridsmedel. Han var fantastisk att lyssna på. Hans engagemang och allvar blandat, med komik gjorde den korta föreläsningen på grusbanan att man bara ville höra mer!
Huvud, axlar, knä och tå. Jag kände igen detta från när jag började min karriär inom ambulansen. Vi skulle testa tätheten på vår skyddsmask 90 och fick gå in i gaskammaren där vi körde ramsan - huvud, axlar, knä och tå med tillhörande rörelser. Ett bra sätt att röra sig i mask och tät klädsel för att se om det fanns något läckage. Vi gick alla i två etapper, första med lägre koncentration och därefter en högre. Några få fick avbryta men de flesta klarade sig utan större besvär. Vi borstade av varandra, hängde upp kläderna för vädring och tog lunch. Det frustande befälet blev bara mer och mer mänsklig efterhand. Nu kunde vi småprata med honom och stod fascinerade runt i en cirkel när han delade historier och erfarenheter.
På grusplanen och terrängen marscherade vi runt och väntade spänt på att befälet skulle skrika GAS GAS GAS! Vi hade då ett begränsat antal minuter på oss att öppna väskan, få på masken och se till att den var tät. Nu det var inte bara ett mål utan ett måste. Det blev några varv på planen innan vi avancerade ut i terrängen och även skulle få på oss regnstället med hjälp av varandra. Resten av dagen fick vi testa på att undersöka olika typer av områden på ett effektivt sätt med hjälp av testlappar uppfäst på pinnar. En givande och rolig dag i skogen, som började med lättare skräck men slutade i förtjusning.
Soldategenskaper
Kommande dagar lär vi oss de åtta grundläggande soldatreglerna, vi får montera ihop stridsvästen, lär oss bära uniform och duka upp all packning i gymnastiksalen. Vi får också grundläggande kunskaper om ammunition, vapenreglerna som senare kontrollerades genom skriftligt prov. Vapnets verkan –både zonmässigt men också vad skillnaden är på vinkel v och vinkel Q. Vad behöver vi veta vid bevakningstjänst och hur rör vi oss växel- och ansatsvis i grupp? Teori blandades med praktiska övningar där vi upprepade gånger ändrade skjutposition från liggande, knästående och stående. Vi lärde oss hur man kryper, ålar och hasar sig med ett vapen samt hur vi effektivt och snabbt tar skydd. Visst hamnade man ibland mitt i myrparaden, i surhålet eller bland de spetsiga stenarna, men ibland var man riktigt nöjd med sin position!
En av dagarna fick vi vara extra kreativa när det var dags för en liten ”makeover” i form av grönt smink och pynt från naturen. Vi skulle lära hur vi maskerar oss för att smälta in i naturen. Detta kan väl inte vara någon större raketforskning kan man tycka men, för att inte se ut som svampar hela högen fick vi tänka till och ha en liten plan för vad vi fäste i hjälmen, relaterat till omgivning och säsong. Här var det intressant att se vilka individer som gick lite för långt och stylade sin hjälm som om vi skulle gå på röda mattan kort efter. Vissa såg ut som att de hade samlat halva skogen på huvudet.
Farlig riktning eller ofarlig riktning?
Man brukar ju säga att träning ger färdighet och genom att upprepa samma sak tills man kan det, har sitt syfte. När det var dags för vapenhantering fanns det vissa moment som behövde övas in ordentligt. Vi stod på en linje och upprepade gånger fick vi ladda vapnet med en patron och därefter göra patron ur. Allt skulle utföras efter order, i rätt ordning och rätt riktning. Den stora frågan är ju om det kallas farlig riktning eller ofarlig riktning, dvs den riktningen pipan skulle ha – inte ens befälen var helt överens. Vid några tillfällen råkade någon utföra ett moment i förväg. Det var knäpp tyst, alla stod redo när man hörde ett vapen laddas. Om det inte var tyst innan så blev det de, när alla blickar riktades mot individen som inte riktigt kunde hålla sig
och testade momentet innan klartecken. Med en bestämd ton från befälen fick vi veta att detta inte var acceptabelt, vilket man absolut kan förstå. Att bekanta sig med sitt vapen och alla grundläggande moment kändes mer och mer naturligt. De som hade den största utmaningen var utan tvivel de som dagen innan fått veta att de är högerhänta vänsterskyttar beroende på vilket öga som var mer dominant. En mindre rolig överraskning. Efter att ha plockat upp patronen från marken otaliga gånger började vi allt oftare fånga upp den när vi utförde patron ur., Vi lyckades också spänna åt flamdämparen tillräckligt för att inte få backning under visitation efter vapenkontroll. Vapnet blev mer och mer en naturlig del, en accessoar som hängde med på toaletten, under föreläsningar, lunch och hinderbana. Hinderbana är kanske att ta i men i grupper fick vi testa på att röra oss med vapnet i en viss bana. Ingen av oss visste riktigt hur det skulle se ut men i stridspar tog vi oss igenom olika hinder, försökte täcka varandra och hjälpas åt i gruppen. Första omgången for vi mest runt som yra höns som försökte härma det man sett på krigs och polisfilmer. På sista varvet fick vi till och med lite beröm för den snabba utvecklingen och det kändes bara bättre och bättre, men varmare och varmare.
det var väldigt roligt att få skjuta så mycket som vi gjorde, testa olika avstånd och skjutställningar. Att få se sin egen utveckling och känna sig mer och mer bekväm med sitt vapen.
Mitt i naturen
Sista veckan, vi visste alla vad som väntade - vi skulle spendera två nätter i fält! De flesta av oss var supertaggade och såg det som ett äventyr, andra var inte lika imponerade. Vi packade ihop det sista på listan, hämtade ut vapen och ställde upp i väntan på bussen. Då såg vi den, den stora gula skylten på ett av logementen framför oss –obs! magsjuka. Ångesten spreds i gruppen, misstänksamhet mot varandra och inte minst mot de som uttryckte lite magknip eller att barnen hemma varit sjuka under helgen. Jag tillbringar gärna några dagar i tält men inte med diarré och kräkningar. När vi anlänt till destinationen fick varje gruppchef utmärkt vilken plats vi skulle slå läger på. Samarbetsövning ”att bygga tält utan instruktion” hade officiellt startat. Vi hade i alla fall tur med vädret vilket kan man glädja sig åt i efterhand. Tältet kom på plats och vi kan ju säga att det inte var några problem med ventilationen. Inte nog med att vi skulle bygga tält, vi fick även till uppgift att bygga P-plats, eldstad och fixa en ruska mm. Jag och min stridskamrat Amanda tog på oss att hämta sten längs en grusväg för att ha kring eldstaden. Efter att förgäves ha försökt sparka upp stenarna från vägen hittade vi guldgruvan – som att hitta ett riktigt bra svampställe i skogen. På en plats i diket fanns nämligen en hel hög med sten, så vi lastade på allt vi kunde bära.
Är det någon skytt som inte är klar? Markera! Äntligen skulle vi få komma ut på skjutbanan och testa på riktigt. En del hade aldrig avfyrat ett vapen innan, andra var vana jägare och en del tillbringade sin fritid i nån skytteklubb. Att skjuta med en automatkarbin kan såklart upplevas som lite obehagligt vilket de var väl medvetna om, och fångade därför upp de som behövde lite extra stöttning. Väl ute på skjutbanan började vi skjuta in vårt vapen, vissa fortare än andra. Därefter testade vi att skjuta liggande, knästående och stående. Vi såg också skillnaden på att stå på 50 m och 100 m. Om det är någon fras från den här perioden jag nog kommer kunna höra i huvudet resten av livet är när befälet skriker – ”Är det någon skytt som inte är klaaaar?” Detta utdragna ord lyssnade vi till precis efter genomförd skjutning. Därefter var det dags att ”markera!”. Jag tyckte
Målet med all övning och dagarna på skjutbanan var ju kompetensprovet, något vi alla skulle genomföra. Under provet började man skjuta i liggande skjutställning – till knästående och sist stående med ett magasinbyte emellan. Det gällde att skjuta snabbt och rätt för att få ihop sina poäng. När det efter några dagars övning började bli dags för provet frågade dom om någon var redo att testa. Ingen blev väl direkt förvånad av att ”jaktgänget” och de som skjutit mycket innan var snabba med att sträcka upp handen, men det fanns en del andra modiga individer som också testade. En del klarade de direkt, andra fick öva lite till. Själv var jag tveksam, mina sista omgångar hade inte känts helt bra. Men med peppande ord från gruppen ställde jag upp – det får bära eller brista tänkte jag. På given signal var det dags och när jag sedan gick mot tavlan för att markera såg jag efterhand som vi kom närmare att detta faktiskt såg ganska bra ut! ”Ja du har ju klarat de garanterat men nu ska vi se hur många poäng du fick” Stolt och rakryggad gick jag tillbaka till de jublande kamraterna.
Befälen studerade vårt arbete och gav oss tips och tricks på vägen. Alla skulle få godkänt innan vi var klara. Det viskades en del när vi bäddade i tälten – undrar om något händer under natten – kommer de väcka oss och skrämma oss? Det vi visste var att vi behövde en eldvakt samt några som patrullerade under nattens gång. Gruppcheferna satte ihop ett schema som skulle ta hänsyn till önskemål och behov. De som fortfarande inte var klara med sitt skjutkompetensprov behövde inte ta de värsta passen på natten för att kunna samla energi till nytt försök dagen efter. Att patrullera runt området mitt i natten under en stjärnklar himmel och därefter vakta eldstaden när de andra snarkade i tältet visade sig vara ganska rogivande.
Sista dagen i fält skulle vi knyta ihop säcken – våra soldategenskaper och relationen med AK5 skulle sättas på prov. Nu var det strid. Vi förberedde oss genom att pynta hjälmen, gröna blev vi alla i ansiktet och splitterskyddet gav oss några extra kilo. I mindre grupper skulle vi ta oss mot en specifik plats först och gärna bekämpa
fienden längs vägen. Med Adrenalinet på topp och fulla magasin fick vi vars en startposition och striden var igång. Jag skulle inte säga att vi var direkt synkade och supereffektiva, men alla gjorde så gott dom kunde och med några få dagars övning i bagaget skulle jag ändå säga att vi gjorde det bra. Att krypa runt maskerade i skogen och skjuta mot varandra var något nytt men allt vi lärt oss om kommunikation, skjutställningar, ansats- eller växelvis och stridskunskap föll på plats. Sammanfattning av fältvistelsen – vi vann striden, ingen blev magsjuk och det var en väldigt rolig erfarenhet.
Att offra sin tandborste för en spade
Fältäventyret var inte slut bara för att vi kom tillbaka till garnisonen – nu skulle vi vårda utrusning och rengöra allt material. Jag tror inte riktigt vi förstod innan vad vi gav oss in på när de satte fram T-röd och pappersrullen. Om vi inte testat tålamodet innan gjorde vi det nu. Det skrubbades och tvättades – sotet på eldstaden, grusrester från spaden och grässtrån på tältduken – allt skulle bort. Till sista var det fåtal objekt kvar – vi turades om, skrubbade och svor lite sammanbitet. Till sist kom någon med sin tandborste för att få
bort det envisa gruset och missfärgningen på spaden – här, ta den! Jublet uppstod i gruppen när befälet med sin osynliga vita handske för sista gången godkände den. Dagen efter skulle vi rengöra och lämna in våra kära vapen. Vi hade plockat isär och gjort dagligt underhåll flera gånger men nu var det på en annan nivå. Det skrubbades med tändstickor, snören och tygbitar för att få bort de svåråtkomliga fläckarna. Jag trodde aldrig det kunde bli rent, och stressen ökade när tiden vi först hade fått till oss nu kortades ner med 20 minuter. Tillsammans hjälpes vi åt, gav tips till varandra – peppade och såg till att vi slutligen kunde lämna in våra vapen för sista gången.
Muck
Man kanske inte får kalla det för muck efter tre veckor men nu var det slut. Sista dagen var det dags för ceremoni och smörgåstårta. Kvällen innan hade vi alla varit ute och firat tillsammans, all utrustning var inlämnad i förrådet och det var dags att ta emot våra utbildningsbevis. Vi stod uppställda och lyssnade till några väl valda ord om vår korta men viktiga tid inom Försvarsmakten, som att det var starten på något större. Det kändes som att vi blivit
en del av en gemenskap och organisation som inte bara innebär att vi nu har fått en annan del i Sveriges försvar utan att vi också växt i oss själva. Jag har ofta sagt att jag ångrar att jag aldrig gjorde värnplikten när jag var yngre men det var helt enkelt ingenting som var vanligt eller aktuellt då, varken bland vänner eller klasskompisar Jag hade mitt mål inställt på kommande ambulanskarriär, punkt. Nu är jag ju här, jag nådde mitt mål - arbetar som ambulanssjuksköterska och älskar mitt yrkesval. Att jag nu kan bygga vidare på nästa mål genom GSU känns bra och inspirerande. Jag ser framemot kommande karriär inom Försvarsmakten och vad jag med min nuvarande kompetens och snart 10 års prehospitala erfarenhet kan bidra med som specialistsjuksköterska.
Tack
Slutligen vill jag tacka alla inblandande för dessa veckor. Jag vill tacka mig själv för att jag genomförde utbildningen och är tacksam för hur mycket jag tar med mig. Även om det bara var tre veckor var det utvecklande för mig som person. Det var lite pirrigt och nervöst innan utbildningen drog igång, nervöst över att inte veta vad som skulle hända och vilka förväntningar jag hade på mig – för vem är jag inom Försvarsmakten? Visst låter det märkligt att en ambulanssjuksköterska som varje dag trivs med att arbeta under total ovisshet om vad som kommer hända nu tycker det är lite utmanade att inte veta. I mitt yrke har jag mycket trygghet i min position och vad som än händer löser jag ofta de med de medel jag har. Nu var det andra förutsättningar och första steget på något nytt och spännande. Det är nyttigt att ibland ta dagen som den kommer och ta sig an utmaningarna som grupp. Jag var ju inte ensam om att inte veta, de flesta kände ju exakt likadant. Det var just därför det kändes så bra att alla stod på samma linje vid starten (läkaren som gjort värnplikt i Finland kanske hade ett litet försprång) men i övrigt spelade det ingen roll hur många högskolepoäng det fanns på pappret, här var vi alla lika gröna (ha!).
Tack till våra befäl, Försvarsmedicincentrum och alla deltagare under GSU våren 2025, speciellt första grupp! En del kommer jag träffa snart igen, en del kanske jag aldrig få se igen och några när jag minst anar de! Jag tar med mig många fina minnen, erfarenheter och kunskaper och hoppas att detta bara var början på en större resa!
Vi fick se åska och dunder under invigningen av Ems Europe som i år arrangerades i Stockholm i början av Juni. Årets tema ”It takes a system to save a life” speglades i insatsen gällande ungdomarna som träffades av blixten i augusti förra året där tre tonårspojkar skadades allvarligt.
Text: Ida Assarsson
På scen stod flera av dom som var inblandade i vårdkedjan, allt från det prehospitala omhändertagandet till mottagandet på sjukhuset. Arbetet flöt på tack vare att alla gjorde vad de skulle och arbetade effektivt tillsammans för patienterna. Patientsäkerheten var också i fokus och hur det inte bara påverkar individen utan också en hel verksamhet. Temat löpte sedan som en röd tråd under de tre dagar som kongressen ägde rum. Besökare från hela världen var på plats för att dela erfarenheter, forskning och kunskaper - inte minst under Ems Championship. I tävlingen ställde totalt 16 länder upp och vi fick se hur ambulansbesättningar från bl.a. Usa, Malaysia, Sverige, Thailand och många fler tog sig an två olika scenarion – en patient som intoxikerat och ett traumafall. Juryn utsåg de tre bästa lagen – Danmark, Nederländerna och Österrike som fick göra upp om vinsten på den stora scenen där en färja kört in i kajen. Grattis till teamet från Överrike som tog hem första pris!
Från Sverige tävlade ”Swedish thin white line – team” med Charles Colber, ambulanssjuksköterska, Linda Johansson, ambulanssjuksköterska och intensivvårdssjuksköterska samt Tobias Ardevi, Anestesisjuksköterska (samtliga arbetar i Skåne distrikt 2). Innan de stora dagarna övades det flertalet gånger på hemmaplan för att optimera teamet så mycket som möjligt. Inte nog med att de skulle stå inför en stor publik, de var tvungna att kommunicera på engelska och att arbeta i ett team om tre hör inte till vardagen. Som åskådare tyckte jag de gjorde en fantastisk insats, de hade tydliga arbetsroller och utförde sitt arbete på ett metodiskt, kommunikativt och professionellt sätt! Överlag var det väldigt intressant att få se hur man arbetar på olika
ställen i världen. Vår utrustning skiljer sig en del, men även gällande utbildning och kompetens. Vissa länder har en läkare med sig prehospitalt, andra använder ”paramedic-systemet” medans vi i Sverige ofta har specialistsjuksköterskor. Hur teamen agerade under caset och hur de togs sig an uppgiften skilde sig också, vissa lite mer offensiva i sin taktik och andra lugnare. Under dagarna fanns olika utställare på mässgolvet att diskutera framtiden med och det hölls parallella föreläsningar med olika fokus. Det var intressant att se hur vi har olika förutsättningar på olika ställen i världen gällande den prehospitala vården. Forskning, utbildningsprogram och erfarenheter från olika händelser leder alla till värdefull kunskap där vi kan lära och inspireras av varandra. Vi hörde bl.a. om de länder som är beroende av livräddning via helikopter, HEMS (Helicopter Emergency Medical Service) och hur de fortsätter att hitta nya effektiva lösningar för att ta sig fram i berg och liknande. Hur man testar ECMO prehospitalt, hur AI kan bli en ny del av vården, hur det nya säkerhetsläget ändras i världen och hur vi måste anpassa oss till de, hur masskadesituationer hanterats och dess lärdomar från större händelser.
En av de mer intressanta föreläsningarna för min egen del var de från USA som jag haft förmånen att lyssna till tidigare under EMS World i New Orleans och Las Vegas. De pratade om masskadesituationer och deras erfarenheter från Mandalay Bay-skjutningen samt nu senast attacken på Bourbon-street under nyårsafton. De tryckte flertalet gånger på vikten av att öva och att ha en plan, det behöver inte alltid övas på det värsta tänkbara utan på det
som skulle kunna vara aktuellt och mer sannolikt. Incidenten + agerande = resultat och vid planerade evenemang handlar det om typen av event + planen = resultat. Ett tips var att ta en händelse som ägt rum och applicera den rakt av egen stad och område – hur hade vi gjort om samma sak hände här med våra förutsättningar?
Det kommer bli kaos, människor vid en masskadesituation väntar inte på ambulans om de inte absolut behöver. De kommer troligen ta sig till närmsta sjukhus som snabbt blir överbelastat och då skapas en ny masskadeplats. Drabbade kommer ta sig långt varför det blir svårt få ett grepp om situationen och dess omfattning – är det flera olika händelser eller är det samma men med utspridda patienter?
Vi behöver bli tryggare i att vara mer på hugget och ta snabba, bra beslut i den initiala fasen. Vi måste skilja på den vardagliga vården och den vi ger i masskadesituationer som innebär snabba viktiga åtgärder på plats och sen snabb avtransport till sjukhus eller uppsamlingsplats. Säkerheten är otroligt viktig men också lätt att missa vid denna typen av händelser. De berättade t.ex. om hur de jobbade väldigt nära pickupen på Bourbon-street trots att den innehöll explosivt material, man tänkte helt enkelt inte på de. Balansen är svår – vi måste agera snabbt med livräddande insatser utan att själva bli målet. Slutligen fick vi en påminnelse om den mentala biten, både förberedelserna inför men också att man snabbt fångar upp personalen efter. Det hölls flera olika workshops där de först fick sälja in sig under några minuter på den stora scenen. Extra kreativt var gruppen som skulle hålla en workshop gällande besvärliga förlossningar prehospitalt. De
började med ett litet skådespel och en gravid kvinna som plötsligt höll på att föda men att benen på barnet kom först. ”Ställ er upp och sen sätter ni er ner när ni hade känt er trygga att hantera situationen”. Det var nog ingen som satte sig förrän det var dags för nästa grupp...
En av de föreläsningar som berörde publiken lite extra handlade om läkare utan gränser och hur de fortsätter sitt arbete runt om i världen trots det ökade hotet och flertalet angrepp mot sjukvårdspersonal. Föreläsningen avslutades med citatet ”We are not sure that words can always save lives, but we know that silence can certainly kill” och stående ovationer.
På tisdagen var det dags för den stora middagen i Stadshuset, en ”once in a lifetime” upplevelse tyckte de flesta av oss när vi satte oss till bords i den blå hallen – många viktiga personer har suttit i dessa stolarna och snubblat i dessa trapporna. Här bjöds det på tre-rätters och uppträde med många svenska klassiker. En trappa upp fortsatte kvällen i gyllene salen med dans och gott sällskap så länge fötterna orkade.
En trevlig och givande kongress! Extra roligt att få ta del av så många internationella kunskaper, erfarenheter och forskning! Tack!
I tidigare nummer skrev vi om ambulansmannen Krister Johansson och hans bok I ambulansen, bakom kulisserna. Nu är Krister aktuell med en efterlängtad uppföljare. Åren i ambulansen är en roman som är inspirerad av verkliga händelser och än en gång får vi möta huvudkaraktären Adam, vars minnen från åren i ambulansen skildrar både drabbande livsöden och personalens dagliga utmaningar.
– Vi får följa huvudpersonen Adam under hans första år som pensionär när han tänker tillbaka på ambulansuppdrag som för evigt har en given plats i hans minne. Skrämmande och tragiska uppdrag poppar upp för hans inre syn i takt med årstidernas växlingar, men även de lite dråpliga och annorlunda, säger Krister Johansson.
Krister är numera pensionär efter att själv ha arbetat 35 år som narkossköterska i ambulans. Åren i ambulansen är hans andra bok och den fristående uppföljaren till I ambulansen, bakom kulisserna. Humor och allvar blandas i en fartfylld mix av ambulansuppdrag och gemenskap med härliga kollegor på ambulansstationen. Båda böckerna är inspirerade av verkliga händelser.
– Jag vill visa hur det är att arbeta som ambulanspersonal och de utmaningar arbetet för med sig och förmedla den enorma bredden av uppdrag ambulanspersonalen dagligen ställs inför.
Hur gick det för tonårskillen som hade varit under isen i nästan en timme? Vad hände med kvinnan som fastnat med armen i en mangel? Hur hanterar man sorgen när ett litet barn förolyckas, och vreden när en olycka uppenbart är anlagd? Och den slutliga frågan: Slutar man någonsin vilja rädda liv?
– Underbar bok, likt ett sommarprat skrivet i tredje person tas vi med på livets ljusaste och mörkaste stunder. Beskriver yrket så bra! Även problematiska chefer inom sjukvården lyfts, på ett tydligt sätt. Toppbetyg till denna bok! – sjuksköterska om boken I ambulansen, bakom kulisserna.
Att arbeta inom polis, räddningstjänst eller ambulanssjukvård innebär en unik yrkesvardag där man dagligen utsätts för händelser som ligger långt utanför det vanliga. Det handlar om att hantera hotfulla situationer, bevittna svåra olyckor, gå igenom övergreppsmaterial eller vara först på plats vid tragedier. Denna konstanta beredskap och exponering för potentiellt traumatiserande händelser är en naturlig del av jobbet, och belastningen den utgör kan med tiden lagras på hög och leda till psykisk ohälsa.
Den psykiska kostnaden av att hjälpa Forskning visar att blåljuspersonal löper betydligt högre risk för att utveckla PTSD och andra stressrelaterade tillstånd jämfört med allmänheten, som de som upplevt den största mängden traumatiska händelser är också de som uppvisar flest PTSD-symtom. För poliser i yttre tjänst är hot och våld återkommande inslag. Att bli utsatt för våld och hot, eller bevittna grova brott kan leda till starka stressreaktioner. Särskilt utmanande är situationer där man tvingats använda
sitt tjänstevapen eller när kollegor skadas. För ambulanspersonal och räddningstjänst kan det handla om att hantera svårt skadade vid olyckor, konfronteras med dödsfall, eller arbeta under farliga förhållanden vid bränder eller våldsamma händelser. Den kumulativa effekten av att ständigt se lidande och vara i hög anspänning kan leda till utmattning, cynism och psykiska besvär. Man har sett att många inom blåljussektorn börjar uppleva symptom och påverkan av trauma efter 5-10 år i yrket. Detta kan vara förvirrande och svårt att förstå för många som plötsligt får "problem" efter att ha arbetat i flera år utan sådana svårigheter. Det kan kännas som att man över en natt inte längre mår bra, trots att man tidigare klarat av jobbet utan negativ påverkan. Denna försenade reaktion är helt normal och beror på den sammanräknade effekten av upprepade exponeringar för traumatiska händelser.
Känner du igen dig?
Kanske dyker bilder från en specifik insats
upp återkommande och påträngande, eller att du upplever att det återigen händer som om du vore i situationen igen? Mardrömmar, sömnsvårigheter, ökad irritabilitet, koncentrationssvårigheter, eller en känsla av känslomässig avstängning är vanliga reaktioner. Att ständigt vara på sin vakt, undvika vissa platser, tankar eller situationer som påminner om jobbiga händelser eller känna sig frånkopplad från familj och vänner är också tecken på att upplevelserna satt spår. Ibland utvecklas fullskalig PTSD, men även lindrigare symptom kan påverka livskvaliteten och arbetsförmågan negativt. Dessa reaktioner är normala svar på onormala situationer och inget att skämmas för.
EMDR - en evidensbaserad behandling för trauma och PTSD
EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) är en välutforskad och effektiv behandlingsmetod för PTSD och traumarelaterade tillstånd. Metoden är rekommenderad av WHO och ingår i nationella riktlinjer världen över för behandling av trauma och PTSD.
EMDR bygger på principen att hjärnan har en naturlig förmåga att bearbeta och läka från traumatiska upplevelser, men att denna process ibland fastnar. Genom att aktivera hjärnans naturliga bearbetningsmekanismer med hjälp av bilaterala stimuli, t.ex. ögonrörelser, kan traumatiska minnen bearbetas och integreras på ett hälsosamt sätt. Många patienter upplever betydande förbättring redan efter några sessioner. EMDR hjälper hjärnan att bearbeta traumatiska minnen så att de inte längre stör i vardagen, vilket gör det möjligt att återfå kontroll över sitt liv och sin yrkesutövning.
Intensiv-EMDR: Ett fokuserat alternativ Som ett svar på de utmaningar som blåljuspersonal möter finns nu intensiv-EMDR tillgängligt. Traditionell psykoterapi, ofta i form av veckovisa 60-minuterssamtal, kan vara svår att förena med arbete, familj och oregelbundna scheman. Att behöva avbryta en bearbetningsprocess efter 60 minuter för att sedan återuppta den en vecka senare kan upplevas som fragmentariskt och ineffektivt, särskilt när det gäller djupgående traumabearbetning.
Intensiv-EMDR bygger på samma vetenskapliga grund som standard EMDR, men levereras i ett komprimerat format. Istället för korta, utspridda sessioner arbetar man under längre, sammanhängande pass á 3 timmar per dag under 1-3 dagar.
1. Effektivitet: Genom att arbeta fokuserat under längre tid kan bearbetningen ofta gå snabbare och djupare. Man slipper start- och stoppsträckorna som veckovis terapi innebär.
2. Flexibilitet: Behandlingen kan planeras in under en semestervecka, några sammanhängande lediga dagar eller över en helg, vilket passar bättre för dem med oregelbundna arbetstider och skiftarbete.
3. Diskretion: Behandlingen genomförs på en privat mottagning helt utanför den ordinarie vårdkedjan och arbetsgivarens insyn.
Att våga söka hjälp
Att arbeta med att rädda och skydda andra kräver mental styrka och motståndskraft. Men även den starkaste kan behöva stöd för att bearbeta svåra upplevelser. Att söka hjälp är inte ett tecken på svaghet, utan en satsning på den egna hälsan och förmågan att fortsätta göra ett bra jobb. Blåljuspersonal med PTSD har högre grad av sjukfrånvaro och förtidspension. Genom att investera i din egna psykiska hälsa och bearbeta det som tynger kan du minska risken för långvarig ohälsa och skapa förutsättningar för ett långt och hållbart arbetsliv. Detta gynnar inte bara dig själv utan även dina kollegor, din familj och de människor du hjälper i ditt arbete. Att ta hand om sin psykiska hälsa är en satsning på både din professionella och privata livskvalitet. Om du känner igen dig i beskrivningen, tveka inte att ta kontakt med Fenix Terapi och höra om EMDR eller intensiv-EMDR kan vara en lämplig väg framåt för dig ■
Fenix Terapi i Malmö, ledd av legitimerad psykolog Camilla Puskaric Schön, är den första privatpraktiserande mottagningen i Sverige som erbjuder intensiv-EMDR. Läs mer om metoden och hur du bokar tid för en kostnadsfri telefonkonsultation på www.fenixterapi.se.
Monter 32 & 33
Att uthärda det outhärdliga –sjuksköterskors
Text: Hillewi Carnesten Bild: Mälardalens universitet
Covid-19-pandemin förändrade vårdverkligheten över en natt. I en aktuell studie publicerad i Scandinavian Journal of Caring Sciences får vi ta del av sjuksköterskors erfarenheter om hur det var att arbeta under dessa extrema förhållanden.
Djupintervjuer med tretton sjuksköterskor som arbetade på akutvårdsavdelningar under pandemins första våg analyserades med utgångspunkt i en hermeneutisk-fenomenologisk ansats. Sjuksköterskor rapporterar att vårdmiljön snabbt omorganiserades till Covid-19-avdelningar, där de förväntades ta ansvar för avancerad vård trots begränsad tillgång till utbildning och stöd. Denna situation präglades av både fysiska, etiska och existentiella påfrestningar. Studien är en del i avhandlingen Nurses’ caring struggle som utforskar sjuksköterskor erfarenheter av stress under pandemin och belyser tre teman:
• Att berövas sin vårdande identitet –Sjuksköterskorna tvingades agera mot sin etiska kompass, vilket skapade ihållande känslor av skuld och otillräcklighet.
• Självförnekelse som strategi – För att orka fortsätta arbeta var det nödvändigt att sjuksköterskorna trängde undan såväl kroppens signaler på utmattning som sina känslor.
• Sårbarhet och brist på stöd – Den nya vårdverkligheten upplevdes som skrämmande och kaotisk, där sjuksköterskor ofta lämnades ensamma med avancerade uppgifter.
Etisk stress – en tyst kamp
Studien visar att stress under pandemin inte bara handlade om arbetsbörda utan även om att inte kunna ge den vård man önskar och vet är rätt. Att tvingas kompromissa med sina värderingar skapade en djup moralisk stress som påverkade sjuksköterskors hälsa och yrkesidentitet. Sjuksköterskor upplevde att de saknade andra alternativ än att hantera situationen i tysthet, vilket kan betraktas som ett stillsamt motstånd i vårdens frontlinje. Studien påvisar även att den etiska stressen kvarstår över tid, vilket är en betydelsefull observation när verksamheten nu återgått till ett pressat normalläge efter pandemin.
av Isabelle Viidas
Vad kan vi lära oss?
Studien visar att meningsfullhet i arbetet är avgörande för att orka och vilja arbeta vidare. Så länge vården känns meningsfull är sjuksköterskor beredda att uthärda mycket svåra förhållande och göra avkall på sina egna behov. Resultatet betonar vikten av organisatoriskt stöd, etisk reflektion samt insatser för självmedkänsla och återhämtning. Därtill poängteras behovet av förutsättningar för värdig vård även under kriser och påpekar att uteblivna insatser under pandemin kan leda till långvariga konsekvenser, vars fulla omfattning ännu inte är känd ■
Källa:
Carnesten, H., von Heideken Wågert, P., Wiklund Gustin, L., Skoglund, K., & Andreae, C. (2025). Enduring the Unbearable—A Phenomenological Hermeneutical Study on Nurses’ Lived Experiences of Stress During the COVID ‐19 Pandemic. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 39(3), e70062. https://doi.org/10.1111/ scs.70062
Källa till avhandlingen:
Carnesten, H. (2024). Nurses’ caring struggle : stress in caring within hospital emergency care during the COVID-19 pandemic. Akademin för hälsa, vård och välfärd, Mälardalens universitet.
Sätter en ny standard i branschen med sin korskompatibilitet, förbättrade kraft, ökad synlighet och överlägsna manövrerbarhet –överträffar dagens ledande elektriska bårar.
Läs mer på fernonorden.se
CROSS LOCK: UNIVERSELLT KOMPATIBEL MED DE FLESTA MANUELLA OCH ELEKTRISKA LASTNINGSSYSTEM
ENDURA CHARGE: 36-VOLTS LIFEPO4-BATTERI, VARAR DUBBELT SÅ LÄNGE SOM KONKURRENTERNAS
EZ GLIDE: 27% STÖRRE HJUL, ÖKAD MARKFRIGÅNG, FÖRBÄTTRAD
Missing People Sweden grundades i Göteborg 2012 efter att flera personer hade samlats för att hjälpa till i sökandet efter två försvunna personer. Det var under hösten 2010 och vintern 2011 som två snarlika försvinnanden skedde i Göteborg där det blev tydligt att samhället inte hade tillräckligt med resurser för att söka efter försvunna personer.
Text: Christina Hjalmarsson
Foto: Christina Hjalmarsson
Som en reaktion på det startades först den ideella föreningen Sökarna Västra Götaland; en förening med lokal förankring vars syfte var att samla och organisera en stor mängd människor vid eftersök av försvunna personer.
Men ganska snart visade det sig att det fanns behov av sökinsatser i andra delar av landet och i samband med det bildades Missing People.
Vi startade i liten skala - nu är vi rikstäckande
I dag är Missing People en rikstäckande organisation med ett tjugotal regionala avdelningar runtom i landet.
Kärnan i organisationen är alla frivilliga personer som ger av sin tid för att hjälpa till i sökandet efter försvunna personer.
Alla som leder sökinsatserna bemannar de regionala avdelningarna och sitter i jouren är volontärer.
Vi strävar efter att kunna starta en sökinsats inom sex timmar från det att ett ärende kommer in till vår jour, oavsett tid på dygnet eller plats i Sverige, samt att söka för att rädda liv men också för att ge
anhöriga stöd och möjlighet till ett avslut. Vi arbetar varje dag, dygnet runt, för att uppnå vår vision om att ingen ska försvinna utan att hittas.
Missing Peoples verksamhet
Missing People har ett nära samarbete med polis, anhöriga och med andra hjälporganisationer.
När ett försvinnande kommer in till jouren kontrolleras det alltid mot polisen, att det finns en polisanmälan och att det inte finns några hinder för att publicera efterlysningar eller genomföra sökinsatser.
När jouren har fått klartecken från polisen och från de anhöriga publiceras en efterlysning på organisationens Facebook-sida och hemsida.
I genomsnitt syns varje efterlysning av 200 000 – 1 500 000 personer. Tack vare att många delar våra efterlysningar samlas en hel del tips in i det här skedet.
Om det blir aktuellt att söka efter den försvunna personen lämnar jouren över ärendet till den regionala avdelning där personen senast sågs.
Oftast sker det i samband med att efterlysningen publiceras.
Den regionala avdelningen tar över kontakten med de anhöriga och planerar samt genomför olika sökinsatser.
Beroende på terräng och typ av försvinnande används olika sökmetoder för att hitta den försvunna personen.
Ibland är det mer effektivt med skallgångskedjor och andra gånger med hjälp av hundekipage eller terrängfordon.
När det är dags för en sökinsats publiceras en kallelse på organisationens sociala medier.
En kallelse via sms skickas också ut till de personer som har anmält sig som sökare i det aktuella länet.
Omkring 60 000 personer har anmält sig som sökare och får ett sms när de behövs vid en sökinsats i deras län.
Samverkan är A och O i alla våra ärenden
Är oerhört viktigt i vårt arbete, med polisen, och andra hjälporganisationer. Alla har vi som samma mål att finna den som är försvunnen, och stötta anhöriga i den mardrömsliknande situation de hamnat i.
Särskilda händelser genom åren....
I november 2018 deltog Missing People i Sveriges största insats i Falkenberg, en insats som präglades av samverkan och samarbete.
Missing People organiserade sökinsatser där tusentals frivilliga anslöt sig för att hjälpa till att söka efter 12-åringen som var försvunnen.
Tilldelades 112-priset till Missing People, polisen och försvarsmakten.
2020
Polisen kontaktade Missing People
Blekinge med förfrågan om utbildade insatsledare för sökinsatser i Karlskrona skärgård. Polisen behövde ha hjälp att söka av öar, kobbar och skär. En 57-årig man var försvunnen sedan 25 juli, och det fanns misstanke om grovt brott i samband med hans försvinnande.
Detta var ett specifikt ärende, ett försvinnande som Missing People vanligtvis inte jobbar med, då det samtidigt var brottsutredning gällande människorov och mord. Missing People kunde bistå polisen med utbildade insatsledare, samtliga väl införstådda med att sökinsatserna var under sträng sekretess.
Ett nära samarbete med polisen som deltog med våra patruller från Missing People på öarna som söktes av mycket noga. Kustbevakningen bistod med båttransporter av polis och insatsledare från Missing People ut till öar, kobbar och skär i Karlskrona skärgård.
En insats som blev den största sökinsatsen genom tiderna i Blekinge skärgård.
Missing People idag och framtiden
Missing People utvecklas och växer, en organisation idag som har olika slags resurser som kan hjälpa till i eftersök av försvunnen person.
Norra Sverige var först ut med akutsökgruppen, den första akutsöksgruppen utbildades i Västernorrland, och därefter även i Umeå.
Det är nu ett pågående projekt att skapa akutsökgrupper i andra regioner i landet. Tanken är att det i framtiden ska finnas akutgrupper över hela landet som polisen kan larma ut.
Akutsökargrupperna jobbar på ett speciellt sätt, och ska kunna rädda liv.
Detta är en utveckling av våra sökmetoder för att snabbt och effektivt kunna påbörja sökinsatser och ett komplement till de större sökinsatserna vi gör med frivilliga sökare från allmänheten.
Fordon med värmekamera
Ett unikt fordon som finns i en av akutsökgrupperna, ett fordon som kan rädda liv.
Värmekameran används för att snabbt lokalisera personer som kan vara i fara, genom att identifiera värmesignaturer i terrängen.
Christina “Stina” Hjalmarsson, enhetsledare för Missing People Sweden riks-jour.
Bilder från insats i Blekinge, i samverkan med polis och sjöräddningssällskapet, efter larm om befarad drunkning.
Om oss
• Missing People hanterar närmre 600 ärenden årligen.
• Vi är inte bara en organisation som finns för att arrangera sökinsatser, utan är också ett stöd för anhöriga och vänner till den som är försvunnen.
• I samverkan med polis och andra organisationer så ökar möjligheterna att finna de som är försvunna, då Missing People vision är att ingen ska försvinna utan att hittas.
https://celab.se/branscher/blaljusverksamhet
E
Avsändare: Trauma Medicin Ambulans1 AB Långgatan 32C
Välkommen till Samverkanskongressen, ett stort mässområde där leverantörer för branschen ställer ut sina produkter och visar sina tjänster.
Rabatterad mässbiljett eller konferensbiljett, du väljer!
Med en konferensbiljett får du ta del av hela programmet och den senaste forskningen med keynote speakers och forskningsgrundade presentationer.
Anmälan öppnas under hösten!
M Ö T E S P L A T S E N F Ö R A L L A S O M A R B E T A R I N O M B L Å L J U S S E K T O R N S C A N D I C I N F R A C I T Y 2 5 - 2 6 M A R S 2 0 2 6
