Ett
litet smakprov av Sommaren vid SkÀrsjön
Snezana och Andie Lindskog
Fars nyaste ÀlsklingsÄk, en blekgrön Mercedes Benz 200D, stannade vid vÀgrenen. Jag hade halvslumrat hela resan till farfars stuga. Orden var svÄra att dela med fadern. Andetagen var strÀva och anstrÀngda.
âJa, sĂ„ var vi framme Johan. Du ska veta att VĂ€sterbergs har lovat mig att hĂ„lla ett öga pĂ„ dig. Och vid sommarens slut kan det kanske bli folk till och med av dig.â
âJag gör mitt bĂ€sta far.â Min röst bar knappt. Jag tog min lilla resvĂ€ska och skinnpajen över armen och böjde mig ner för att ta farvĂ€l. Han nickade och höjde armen till hĂ€lsning med sin invanda gest som visade att han inte hade nĂ„gon förstĂ„else eller sympati för mig, hans son. GrusvĂ€gen till stugan kĂ€ndes som en stig mot en halv frihet. VĂ€sterberg skulle ju hĂ„lla ett öga pĂ„ mig hette det. Men nog kunde jag sjĂ€lv rĂ„ över mina handlingar. Det knastrande ljudet av mina skor mot gruset vĂ€ckte minnen frĂ„n skolgĂ„rden nĂ€r jag som elvaĂ„ring sprang i mina nyköpta fotbollskor mot planen och slagsmĂ„let som jag ofrivilligt hamnade i.
âOj, titta pĂ„ Johan, han tror han kan spela bĂ€ttre fotboll i sina nya fotbollspjuckâ, ropade Kalle och siktade en stenbumling mot min panna.
Jag kĂ€nde hur den vassa stenen gjorde hĂ„l i huden och tog med handen mot det onda, blödande stĂ€llet. Ăgonblicket efter störtade han mot mig och fick med sig bĂ„de Jan och Krister. Strax var vi som ett slingrande ormbo pĂ„ marken. SmĂ€rtan av slagen mot min rygg fick mig att förlora andetaget. Hakan och kinden var öppna sĂ„r. HĂ„ret i Jans greppande nĂ€ve brĂ€nde i hĂ„rfĂ€stet. Nils anslöt sig och satte sig grĂ€nsle över min kropp, grep om mina handleder och tryckte sin kropp mot min. Jag kĂ€nde hur jag stelnade, och hĂ„rdnade. Jag försökte slita mig, tĂ€nka bort att hans kropp trycktes mot min och vred mig sĂ„ gott det gick i hukande stĂ€llning för att dölja stĂ„ndet. Mina blossande kinder gick inte att dölja, men kanske var det bara jag som kĂ€nde hettan.
Jag svalde beskt av minnet som var det första som gav mig vetskapen om att jag var annorlunda. Inget gick att förÀndra, kÀnslan fanns dÀr dÄ och fanns dÀr Ànnu. Fabrikören, fader Lars-Erik Franssons förhoppningar om kommande arvingar skulle förbli lika grusade som grusvÀgen som jag vandrade mot farfars stuga.
VÀxtligheten och det fuktiga grÀset glittrade i kvÀllssolen efter den hastiga regnskuren som kom under eftermiddagen. TrÀdgÄrden prunkade. Gula, lila och mörkröda blomster. Jag kÀnde bara igen lavendeln, inga andra namn fanns i mitt blomsterregister. Grinden var halvöppen, hÀngde löst i det ena gÄngjÀrnet som ocksÄ var rostfrÀtt. GÄngen var igenvÀxt. Stora grÀstuvor hade nÀstan dolt stenarna som farfar en gÄng i sin ungdom hade lagt med omsorg. Nycklarna fann jag under en blomsterkruka under bÀnken pÄ farstukvisten exakt pÄ stÀllet, som mor hade beskrivit. Den fuktiga lukten i
stugan vittnade om att hÀr inte hade varit nÄgon pÄ lÀnge. Sommarstugan behövde vÀdras, det luktade fuktigt och unket.
HÀr fanns jag ensam lÀmnad i utkanten av ingenstans. VÀsterbergs skulle komma med kvÀllsmaten om en stund. Jag packade upp klÀderna ur den lilla resvÀskan. För att fÄ bort fuktlukten i stugan behövdes en eld i kaminen. Jag traskade genom de fuktiga grÀstuvorna mot den lilla vedboden, fyllde korgen med ved som jag tÀnkte kunde duga att fÄ fyr pÄ. Jag lyssnade efter tystnadens smÄ ljud, vindens sus i ÀppeltrÀdet, fÄglarnas glÀdjetjatter, smÄ insekters surr och hjÀrtslagen i min bröstkorg.
Helt skrÀmd ryckte jag till nÀr jag hörde en röst riktad mot mig.
âĂr det du som ska hjĂ€lpa till med skördearbetet i sommar hos VĂ€sterbergs? Lars heter jagâ, sa han ganska högt som för att försĂ€kra sig om att jag hörde honom.
NÀr jag vÀnde mig om sÄg jag honom. Kanske lika gammal som jag. Han stannade cykeln och la sin hand mot det rangliga staketet.
âJa, jag heter Johan. Bor du i nĂ€rheten?â frĂ„gade jag medan jag granskade hans ansikte som blev varmt belyst av kvĂ€llssolen.
âJag bor hos mor Anna, nerför backen, jag ska ocksĂ„ arbeta pĂ„ VĂ€sterbergs gĂ„rd i sommar sĂ„ vi kommer att böja rygg och pumpa muskler tillsammans.â Skyndsamt log han efter sina ord och letade efter min blick. Leendet var frikostigt, tĂ€nderna blĂ€nkte vita.
âTillfĂ€lligt eller Ă€r du frĂ„n trakten?â frĂ„gade jag.
âNej, jag ska jobba hĂ€r i sommar ⊠Jag glömde förresten, VĂ€sterbergs kunde inte komma över med maten, sĂ„ de bad mig. De sa att du skulle komma över imorgon pĂ„ kaffe med dopp. Fint ska de va för stadsbonâ, sa han och drog fingrarna genom den lĂ„nga luggen som störde hans synfĂ€lt och rĂ€ckte över matpaketet.
âJag ska just elda i kaminen, har du tĂ€ndstickor, har nog förlagt mina och vet inte ens var jag ska börja letaâ, sa jag.
âJo, du kan fĂ„ min ask, jag har en ny Zippo och Pall Mall om du Ă€r sugen? Röker du förresten?
âJa, och jag hade behövt en nuâ, sa jag och trevade över bröstfickan.
âJag bjuder.â sa Lars som redan hade skakat fram de filterlösa cigaretterna ur den skrynkliga mörkröda förpackningen. Lars satte sig pĂ„ bĂ€nken mittemot mig pĂ„ farstukvisten och drog ett djupt halsbloss. Jag betraktade honom och fann hans taniga kropp attraktiv, avundades honom. Han bar en svartröd rutig skjorta, uppknĂ€ppt lĂ„ngt ner som visade hans mörka behĂ„ring pĂ„ bröstet. Ă terigen drog han fingrarna genom luggen och tittade pĂ„ mig med en uppmĂ€rksam blick.
âĂr det ert sommarstĂ€lle, hĂ€r bor ingen annars eller?â frĂ„gade Lars.
âMin farfars hus, vi brukade komma hit nĂ€r jag var liten, för att bada i SkĂ€rsjön, mycket har förĂ€ndrats, trĂ€dgĂ„rden och bersĂ„n Ă€r igenvĂ€xta, huset förfallet,â sa jag med nostalgi i rösten.
Cigarettröken virvlade och dolde min blick som trevade lÀngs Lars hals och bringa. Jag sansade mig och vÀnde blicken mot solnedgÄngen.
âGillar du att fiska, gott om fisk i SkĂ€rsjön, man kan tjĂ€na extra slantar pĂ„ gĂ€dda och Ă„l,â sa Johan och försökte Ă„terfĂ„ min uppmĂ€rksamhet.
âJag har fiskat en del i sjön, bĂ€st nappar det i gryningen. Har fĂ„tt mĂ„nga stora abborrar dĂ€r. Tror att vi har spön och flugor kvar i förrĂ„det, hade varit kulâ, sa jag och drömde mig för ett ögonblick tillbaka till barndomsĂ„ren.
âJag har tĂ€nkt ta till puben i DagĂ„s för en öl flera gĂ„nger, nu nĂ€r jag har en jĂ€mnĂ„rig hĂ€r hade det varit kul med sĂ€llskap, följ med vet jagâ, sa han och vĂ€ntade pĂ„ mitt svar.
âHm⊠Har du inte varit dĂ€r förut?â frĂ„gade jag medan jag försökte bestĂ€mma mig om jag skulle eller inte.
âNÀÀÀ kĂ€nner ingen hĂ€r, Ă€r lite nyfikenâ, sa han och tystnade.
âPĂ„ brudar⊠eller bara sugen pĂ„ öl?â var min försiktiga frĂ„ga.
âĂl mestâ, sa han och undvek min blick.
âVi kan ta en öl, ingen risk att du avviker med nĂ„gon lĂ€cker brud och lĂ€mnar mig sjĂ€lv dĂ„â, sa jag och smĂ„skrattade.
âHar aldrig fĂ„tt det till att funka med brudarâ, sa han och vĂ€nde huvudet mot kvĂ€llshimlen för att undvika min blick. Jag reste mig upp frĂ„n bĂ€nken fast jag ville sitta kvar lĂ€nge.
âJa, vi syns vĂ€l imorgon.â Han nickade. Jag granskade hans ryggtavla pĂ„ vĂ€g mot cykeln och önskade att maten hos VĂ€sterberg serverades senare, mycket senare, inte om tio minuter. NĂ€r cykeln knappt syntes pĂ„ grusvĂ€gen la jag fimpen i krukan dĂ€r nyckeln hade legat och gick in med veden och smörgĂ„sarna. Jag undrade om de gamla Kalle Anka tidningarna fanns kvar i tidningsstĂ€llet.
Jag hittade inte Kalle Anka-tidningarna. SmörgÄsarna var nÄgon slags bondlimpa, nybakad med knapriga kanter och det rökta flÀsket mellan skivorna var gott men slipprigt att hÄlla i. Men antagligen var maten kraftigare pÄ landet. Grisarna var ordentligt gödda och det tyngre arbetet krÀvde sÀkert denna oanstÀndigt feta mat. Jag hade inte fÄtt nÄgot vatten med frÄn VÀsterberg och undrade om pumpen fortfarande fungerade. Har hört att man egentligen ska hÀlla vatten i hÄlet vid handtagets topp för att fÄ i gÄng den men hur gör man nÀr man inte har nÄgot vatten alls?
Pumpen fungerade. Utedasset luktade inte lika vidrigt som förr. Kanske har allt ÄtergÄtt till jorden. Och tidningspapper fick duga. Hur resten av min kvÀll skulle förflyta visste jag inte. Hur skulle alla de kommande kvÀllarna bli? Skulle jag sitta hÀr ensam?
Den gamla radion kanske kunde ge förströelse. Namnet pÄ apparaten var slitet men jag kunde fortfarande lÀsa att det var en Philips. Fast det visste jag egentligen. Den hade funnits med redan innan jag föddes. Bra grejer frÄn tidigt trettiotal men den brusade bara. Jag hade velat lyssna pÄ Radio
Luxemburg men nu fick jag lyssna pÄ lÄten i huvudet som ofta spelade mig ett spratt i hjÀrnan. Jag var tretton Är nÀr jag hörde den första gÄngen och blev fullstÀndigt tagen av den. The great pretender av The platters.
Precis hela texten tilltalade mig med sin tydliga sanning som passade in i mönstret mitt liv hade formats till. De sorgliga orden handlade om mig och hur jag tvingades vara nÄgon annan och lÄtsas hela tiden. Ord som jag upprepade sÄ ofta inom mig. Nu sjöng jag i min ensamhet. Och ensam var vad jag skulle förbli troligtvis resten av mitt liv. Jag var beredd pÄ det i alla fall. Stor lögnare, skulle jag vilja översÀtta meningen i lÄten. GlÀdjen var en clowns, och masken jag bar dolde den jag var.
Kaminen fungerade. Det rök inte in som tur var. Om det blev för varmt fick jag vĂ€l öppna bĂ„de fönstret i stora rummet och det lilla i köket sĂ„ att det blev tvĂ€rdrag. KvĂ€llen ville inte ta slut. Mörkret hĂ„nade mig. Hur skulle jag fördriva tiden? Bokhyllan var full av klassiker. Albert Engströms gubbar, hela volymen. Jag öppnade den, 1947 Ă„rs upplaga. En massa karikatyrteckningar och skĂ€mtsam text som inte alls föll mig i smaken. Den var tarvlig och flera stycken var skrivna som för att briljera med nedvĂ€rderande ton. âVarför klĂ„r du alltid din kĂ€rring sĂ„ förbannat? För dĂ€ aset sĂ€ger att ho Ă€r olyckligt gift.â LĂ€ser folk ens sĂ„dant? Fast kanske kunde jag somna till den. Eller inte.
Det smaklösa pĂ„minde mig om att mor blev slagen av far. Hon fick inte bara vassa örfilar utan Ă€ven knytnĂ€var. Förbaskade jĂ€vla mĂ€nniska. De fĂ„ gĂ„nger hon försökte försvara mig frĂ„n de haglande slagen fick hon sjĂ€lv ta emot bĂ„de glĂ„pord, och slag. Mors ansikte blev blĂ„slaget. Ăgonvitor blodsprĂ€ngda, lĂ€ppar spruckna och ögonen igensvullna. Mig slog han mest över ryggen och armarna. En gĂ„ng fick jag ett ordentligt slag i magen. Och nĂ€r maten kom upp tvingade han mig att torka upp. Vilka skittankar! Skulle de förfölja mig livet ut?
NÀsta bok jag drog ut ur bokhyllan var samlade verk av Jack London. Det kanske var nÄgot. Utgiven 1929. Farfar och farmor har sÀkert lÀst denna flera gÄnger. PÀrmarna var slitna och bladen gulnade. En klassiker som jag blÀddrade i för nÄgra Är sedan men ratade dÄ.
Matpaketet var vÀl tilltaget. SÀkert var tanken att smörgÄsarna skulle rÀcka till frukosten ocksÄ. OmtÀnksamt. Cigaretten smakade gott efter det bastanta mÄlet. Jag sneglade pÄ armbandsuret, hur skulle jag fördriva förmiddagen tills det var tid för fika hos VÀsterbergs? Ett dopp i sjön först och sen en liten omvÀg till lanthandeln. Det behövdes ett och annat Àtbart, ett litet matförrÄd, nÄgot till frukostar och kanske nÄgot gott att knapra pÄ om kvÀllarna. Cykeln i skjulet hade punktering pÄ bakdÀcket och den kunde jag inte laga sjÀlv sÄ det fick bli en promenad. En lÄng promenad, men det var vad jag behövde, samla mig och skaka av mig en del tankar.
FrÄn sjön till VadÄs tog det kanske en timme men det fick tiden att gÄ i alla fall. Och pengar hade Fransson gett mig sÄ att jag skulle klara mig ett halvÄr minst, ville vÀl att jag skulle slippa frÄga VÀsterberg. För vad jag förstod sÄ skulle ingen betalning utgÄ för sommarjobbet.
Den lilla lanthandeln hade allt frÄn Àrter pÄ glasburk till synÄlar och saftkokare i blekgul emalj med gröna kanter. Jag kÀnde mig vilse, visste inte Ät vilket hÄll jag skulle titta. Den unga kvinnan försökte göra ansprÄk pÄ min uppmÀrksamhet med ett tillgjort leende. Jag nickade och drog pÄ smilbanden. Var hon vacker? Jo det var hon nog. SÀrskilt leendet. Men anledningen att jag fanns i affÀren var att proviantera för ett antal dagar och inte betrakta kvinnor.
âJag behöver bröd, skinka, ost och smör, och leverpastej, eller nej glöm leverpastejen. Tror inte att den hĂ„ller sĂ„ lĂ€nge.â KylskĂ„p fanns inte i stugan, bara en jordkĂ€llare. SĂ„ det gĂ€llde att inte handla för mycket, sĂ„ att det gick till spillo.
âNĂ„got mer?â Jag tyckte inte om hennes röst. Den var gĂ€ll och stegrade sig vid varje meningsslut.
âJo, och sĂ„ kaffe, och kardemummaskorpor, det mĂ„ste jag ha.â Hon vecklade upp en papperspĂ„se.
âJaha och hur mĂ„nga?â
âDet fĂ„r nog vara tolv, eller femton, ta det. Det hade jag nĂ€stan glömt.â Det skulle bli gott att ha till fika pĂ„ kvĂ€llskvisten. Jag hade ingen kasse och fumlade med varorna. Visste inte hur jag skulle bĂ€ra allt. Hon plockade fram en pĂ„se i grov vĂ€v och började packa ner mina varor.
âDu kan ju lĂ€mna tillbaka den nĂ€sta gĂ„ng du handlar.â Jag ville ut ur affĂ€ren sĂ„ snabbt det gick. BitrĂ€det, flickan var pĂ„trĂ€ngande och jag lĂ€ngtade till en helt annan plats.
VÀgen tillbaka gick Ànnu snabbare. Jag sÄg pÄ klockan, fortfarande var det gott om tid. Jag vred lite pÄ klockan som hade klibbat mot huden av vÀrmen och blev pÄmind om att det dyrbara armbandsuret av mÀrket Omega Seamaster var förra Ärets julklapp av far, kanske handlade det om skuld.
NÀr jag kom in pÄ grusvÀgen kunde jag se VÀsterbergs gÄrd. Den var större Àn jag mindes den. Det brukar vara tvÀrtom, nÀr man vÀxer upp blir allt mindre Àn förut men kanske har VÀsterberg byggt till, utökat sitt jordbruk. Det var nervöst. Skulle Nils VÀsterberg kÀnna igen mig? Fanns Britta fortfarande kvar pÄ gÄrden? Och Lars, arbetade han pÄ fÀltet fram till kvÀllen? Hur lÄnga var arbetsdagarna? MÄnga frÄgor som jag förhoppningsvis skulle fÄ svar pÄ. Vid infarten stod en kÀrra med tvÄ fastspÀnda hÀstar. En lastbil med ett stort flak som var tomt. Jag gick runt lastbilen och sÄg ingÄngen. Jag hade hoppats att nÄgon skulle vÀnta pÄ mig men sÄ insÄg jag att jag var tidig. à andra sidan hade Lars inte angett nÄgon
tidpunkt. Klockan var lite över tvÄ. Skulle jag vÄga knacka pÄ? Men nu nÀr jag redan var hÀr kunde jag lika bra begrava blygheten tÀnkte jag.
âĂr det nĂ„gon hemma, nĂ„gon i stugan?â Jag lyssnade och tyckte mig höra bĂ„de röster inifrĂ„n och steg som kom allt nĂ€rmare.
âMen Ă€r det inte Johan, tĂ€nk att det har blivit en vuxen karl av dig.â Britta satte hĂ€nderna runt midjan, dĂ€r den antogs vara, men sĂ„ var det nog med husmödrar, de behövde inte tĂ€nka pĂ„ baddrĂ€kter eller inskurna klĂ€nningar.
âMor Britta, inte en dag Ă€ldre sen vi sĂ„gs senast. Ja, hĂ€r har du mig.â Jag gick fram och hon förstod att jag inte drog mig för att fĂ„ en kram av henne.
âMen skojare dĂ€r. Du har dĂ„ nektar pĂ„ tungan. Jag trodde ⊠ja vi trodde att du skulle komma mycket senare. Men kom in. Vi har inte fikat klart efter middagen Ă€nnu och kakfaten stĂ„r framme.â Hon gick före mig. Tygkassen med varorna la jag pĂ„ hallmöbeln. Jag dröjde, mina Salamander skor var hĂ„rt snörade. Det var dumt tĂ€nkt att jag inte fick med mig ett par slitna skor att jobba i men kanske VĂ€sterberg hade trĂ€tofflor som jag kunde lĂ„na. Det doftade ombonat, inte som hemma. Men det handlade sĂ€kert om minnen.
âHĂ€r kan du sitta.â Britta drog ut stolen. Jag satte mig ner, en aning bortkommen och sĂ„g runt bordet. Lars satt dĂ€r och VĂ€sterberg mindes jag fast det gĂ„tt en del Ă„r sedan sist.
âJa, vĂ€lkommen hit, Johan. Det ska bli ett nöje att ha dig hĂ€r i sommar och Lars trĂ€ffade du igĂ„r.â
âVisst.â Jag tittade mot Lars och visste inte vad jag skulle göra av hĂ€nderna som jag hade lagt pĂ„ bordet. Jag hoppades att de inte sĂ„g de nervösa rörelserna nĂ€r jag snabbt la dem i knĂ€t.
âVi har mer mat om du Ă€r hungrig, eller du vill kanske hellre ha fika?â sa Britta entusiastiskt.
âJag fikar gĂ€rna, gifflarna ser frestande ut. Jag minns tant Brittas lĂ€ckra kakor, sommarens höjdpunkter att fĂ„ fika hĂ€r.â Jag anstrĂ€ngde mig att vara som vanligt men lyckades nog dĂ„ligt. Magen Ă„kte karusell. Hela jag var som instĂ€ngd i en skolĂ„da. Lars tittade pĂ„ mig. Han undrade sĂ€kert vad jag var för en typ.
âJag föredrar att ni sĂ€ger mor Britta. Det dĂ€r med tant fĂ„r vĂ€nta lite till. Det gör mig onödigt gammal och sĂ„ kĂ€nns det sĂ„ formellt. Lars har redan anammat det, den tid han har varit pĂ„ gĂ„rden.â Hon skrattade till och sĂ„g först pĂ„ Lars och sedan pĂ„ mig.
âMor Britta blir mycket bra.â Jag nickade för att bekrĂ€fta orden ytterligare. Mor Britta stod kvar knappt en sekund efter mina ord innan hon vĂ€nde mot köket.
âOch hĂ€r kommer jag med rulltĂ„rta. TĂ€nkte att vi ska fira att du har kommit till oss.â
âRulltĂ„rta! Har nĂ„gon humla surrat till mor att jag Ă€lskar rulltĂ„rtaâœâ Ăntligen fann jag mig och kĂ€nde igen mitt jag. Lars skrattade till. VĂ€sterberg
lyfte pÄ mungiporna, tog en skiva rulltÄrta. Jag var glad över att den inte var rullad i socker. Pinsamt om jag blivit vit om hakan och munnen.
âJa, det Ă€r vĂ€l bara att ta för sig nĂ€r det ska firas idag. Ta du ocksĂ„ Lars.â Bonden Nils, sĂ„ kallades VĂ€sterberg av mĂ„nga â Ă€ven av min farfar â njöt av bakverket och tog en skiva till.
Samtalet gick trögt fast bÄde kaffet och kakorna inmundigades lÄngsamt. Lars sÄg ofta ner i kaffekoppen. Britta gav oss en pÄtÄr och jag satt som pÄ fluffig bomull, sjönk upp och ner i stolen och hoppades att ingen skulle mÀrka det. Vad hade jag egentligen vÀntat mig, att jag skulle klara detta möte utan att vara nervös?
âMen Johan berĂ€tta nu, nĂ€r fĂ„r vi se dina förĂ€ldrar hĂ€r igen? Förr om Ă„ren var ni hĂ€r ofta.
âDet vet jag faktiskt inte, far har blivit sĂ„ upptagen pĂ„ senare tid och antalet anstĂ€llda i hans firma vĂ€xer hela tiden. Bara i vĂ„ras har han anstĂ€llt ett femtiotal för att tillgodose tillvĂ€xten.â Jag hoppades att Nils inte skulle frĂ„ga mer för jag kĂ€nde inte för att prata om far, ej heller skryta, vilket definitivt kĂ€ndes enligt min mening. Jag ville egentligen inte avslöja nĂ„got om mig sjĂ€lv men orden om far och hans verksamhet kom ut ogenomtĂ€nkt.
Sommaren skulle förhoppningsvis bli skönare Àn vistelsen hemma i stan trots att jag skulle fÄ slita med lantbrukssysslor.
âLars, du kan ju bekanta dig med Johan nere i byn. Det finns mĂ„nga jĂ€ntor som hade varit glada att se er pĂ„ dansbanan. TvĂ„ rediga unga mĂ€n med glimten i ögat.â
âTja, jag Ă€r inte sĂ„ mycket för dans, men Johan kan ju ta dit sjĂ€lv, givetvis kan jag visa honom dit. Jag har varit nĂ„gra gĂ„nger pĂ„ fiket i VadĂ„s och pĂ„ puben. De har en jukebox och ja, jĂ€ntor hĂ€nger dĂ€r ocksĂ„.â
âJa, vad tror du Johan? Det kanske inte Ă€r som i stan men nog kan ni sysselsĂ€tta er pĂ„ lördagskvĂ€llarna.â
âJag Ă€r heller inte för dans, har aldrig varit, men jukebox och pub det gillar jag.â Det kĂ€ndes bra att jag fick fram att jag inte tyckte om dans, varken pĂ„ loge eller nĂ„gon annanstans.
âJa, dĂ„ fĂ„r vi vĂ€l Ă„tergĂ„ till arbetet Lars, och jag föredrar att mina grabbar Ă€r hĂ€r i tid. AlltsĂ„ prick klockan sex pĂ„ morgonen, dĂ„ bjuder Britta pĂ„ frukost. DĂ„ berĂ€ttar jag och Lars om vad som ska göras om dagarna. Jo, jag glömde nĂ€stan ⊠den nya mjölkerskan Marianne Ă€ter kanske ocksĂ„ med oss, om mjölkkannorna Ă€r fyllda, det vill sĂ€ga.â
Jag gick efter Nils, hallen var rymlig och risken för att det skulle bli trÄngt var liten. Men jag hade mina skosnören att ordna. Bonden hade redan gÄtt ner för trapporna. Lars hade bara trÀtofflor att trÀ pÄ fötterna men ÀndÄ kÀndes det som om han dröjde. Luften mellan oss snurrade runt flera varv i samma riktning. Jag var tyst. Flugan som surrade mellan oss tystnade och landade pÄ den svartflÀckiga spegeln. I spegeln sÄg jag att Lars försökte le, men hans ansikte blev snabbt stramt. Men sÄ ljusnade hans blick.
âOm du vill kan vi ta en öl imorgon, det Ă€r ju fredag.â
Det vill jag gĂ€rnaâ, sa jag, nickade och log. Redan imorgon, tĂ€nkte jag upprymt. Jag sĂ„g fram emot bĂ„de arbetsdagen och kvĂ€llen pĂ„ puben.
Jag traskade hem mot stugan med tygpÄsen dinglande. Mina dyra Salamanderskor blev dammiga. Jag hade glömt att frÄga om tofflor men under morgondagen skulle det sÀkert ordna sig. Britta hade packat ner tre bitar rulltÄrta till mig, sÄ kvÀllen var rÀddad. Jag kanske kunde ta en tur till SkÀrsjön igen. Att ha sjön sÄ nÀra och ta ett dopp heta sommardagar var nÄgot jag hade sett fram emot.
Puben var stÀngd, skulle öppna först om en halvtimme. Jag blickade menande över gatan. Agnes fik var belyst och fyllt med fikasugna som bubblade och skvallrade över en java.
âJa, vi kan ta en kopp i vĂ€ntan pĂ„ gott ölâ, sa Johan och vĂ€nde kosan och cykeln över gatan mot fiket. Jag följde efter, granskade hans ryggtavla och musklerna som smidigt rörde sig under skjorttyget och gjorde min bröstkorg trĂ„ng av andetaget som dröjde sig kvar. Ett tomt bord lĂ€ngst ner i hörnet passade bra.
âJag tar bara en slĂ€t koppâ, mumlade han och satte sig mittemot mig. Det fanns nĂ„got i Johans blick som fick mina tankar att vandra. Jag sĂ„g hans hand som lyfte koppen mot lĂ€pparna och insöp med en flyktig blick de finmejslade ansiktsdragen. Hans ansikte pĂ„minde mig om en staty utmejslad av finaste marmor, om en ungdomlig grekisk gud. Vi sĂ„g in i varandras ögon en kort stund tills jag motvilligt men bestĂ€mt sĂ€nkte blicken mot min bruna kaffedryck, skruvade pĂ„ mig oroligt och undrade om mĂ€nniskorna omkring oss kunde se vad som doldes bakom min iakttagande blick. Kunde man se pĂ„ mig att jag var annorlunda, att jag föll pladask för Johan som satt mittemot mig. Om andra sĂ„g kanske Johan ocksĂ„ sĂ„g och förstod.
âHur Ă€r WĂ€sterbergs att jobba för, för du har vĂ€l jobbat dĂ€r nĂ„got redan?â
Min replik var framkallad ur tystnaden och behövdes för att rensa den tÀta stÀmningen som hade tjocknat ytterligare av att jag hade betraktat honom en lÄng stund utan ordvÀxling.
âJapp, jag har varit dĂ€r tvĂ„ veckor redan och WĂ€sterberg sjĂ€lv Ă€r en reko snubbe, lika sĂ„ de omkring honom. Det ska nog gĂ„ bra, oroa dig inte â, sa han med ett leende som jag verkade ha lĂ€ngtat efter.
Johan sneglade pÄ sin tomma kaffekopp och sedan pÄ armbandsuret. Lyfte ansiktet mot mig men sa inget. Gesten hade förmedlats ordlöst.
âJaha, Ă€r det tidâ, frĂ„gade jag med en röst full av öllĂ€ngtan och nĂ„got mer.
âVisstâ, sa han och reste sig upp.
Efter tre öl började jag kÀnna mig varm i andetagen, musiken frÄn jukeboxen gjorde mig munter. Vi hade berÀttat en del om varandra för varandra, obehindrat. Johan hade hoppat av sista Äret av sin utbildning och sökte ett fast jobb. Jag berÀttade om mina misslyckanden men inte om min fars produktion och grunden till att jag fanns i farfars stuga.
Vi bestÀllde en sista öl. Servitrisen log mot Johan.
Jag knÀppte upp tvÄ knappar pÄ min kornblÄa skjorta och försökte svalka mig med ölunderlÀgget.
âSöt eller...?â frĂ„gade jag och riktade min granskande blick mot bardisken.
âVem, var?â sa Johan frĂ„nvarande, min nyfunne vĂ€n och tittade frĂ„gande pĂ„ mig, hade mina aningar varit rĂ€tt redan frĂ„n början?
Everly brothers sÄng som hördes frÄn jukeboxen nÀr vi lÀmnade puben dröjde kvar i min hjÀrna.
Never felt like this until I kissed ya, How did I exist until I kissed ya...
Johans cykel vinglade till. Kanske en öl för mycket, tÀnkte jag.
âStanna, vi kan sĂ€tta oss i diket och ta ett bloss!â uppmanade jag och hoppades att han ville.
Vi satte oss ner fortfarande upprymda och aningen berusade. Fumligt tÀnde han min cigarett med sin Zippo tÀndare. Han höll lÄgan tÀnd en lÄng stund med hÀnderna kupade som om han ville att den skulle överleva för evigt. Vi sÄg varandra i ögonen lÀnge i det fladdrande skenet. Jag kÀnde hans andedrÀkt mot min kind och rös till. Detta var inte som den gÄngen med Fredde i förÀldrarnas kÀllare. Detta var annorlunda. Hela min kropp skÀlvde och jag kunde inte dölja det. Johan la sig ner i grÀset och vÀnde huvudet mot mig. NÀr han drog sitt halsbloss kunde jag inte undgÄ hans leende blick i den ljusa sommarnatten. Jag la mig pÄ sidan mot honom och rÄkade placera min hand intill hans lÄr. Han flyttade sig inte bort frÄn mig, han makade sig istÀllet mot min kropp. Inombords jublade jag nÀr han hastigt fimpade cigaretten och rullade över sin kroppstyngd mot min för att tilldela mig en innerlig och efterlÀngtad kyss. DÀr lÄg vi med himlen som vittne och kysste varandras kroppar till bristningsgrÀnsen. Min kropp bÄgnade. Jag kÀnde en tÄr rinna ner mot grÀset. Inga ord sades.
Vi klÀdde pÄ oss och cyklade ivÀg raskt.
âVi sesâ, sa Johan med en osĂ€ker viskning nĂ€r vi skiljdes Ă„t vid vĂ€gskĂ€let.
âJa, vi ses.â, var vad mina osĂ€kra lĂ€ppar vĂ„gade dryfta.
Veckorna som gick kÀndes bittersöta och fulla med hopp men Johan undvek mig.
LĂ€s fortsĂ€ttningen i hela versionen âVi badade i SkĂ€rsjön.â
