HON SKA HETA HAPPY
Romanus & Selling Box 3159, 103 63 Stockholm info@romanusochselling.se www.romanusochselling.se
ISBN 978-91-8-9949-80-5
Copyright © Elinore Brandén 2025
Omslag: Lisa Benk
Dikten av Wisława Szymborska på s.7
är översatt av Anders Bodegård
© Anders Bodegård – licensierat genom ALIS
Tryck: ScandBook, EU 2025
Första tryckningen
Till Viktor (1992-2021)
Det kan ha hänt.
Det måste ha hänt.
Det har hänt förr. Senare.
Närmre. Längre bort.
Det har hänt, men hände inte dig.
Du blev räddad, för du var först.
Du blev räddad för du var sist.
För du var ensam. För det fanns folk.
För du gick åt vänster. Åt höger.
För det blev regn. För det blev skugga.
För det var soligt väder.
Wisława Szymborska (ur Nära ögat)
Hon har huvudet utanför lekstugan. Kroppen är inuti. Han ligger ovanpå. Det som händer nu har föregåtts av en brottningsmatch. Därför sand som skaver både i och utanpå kroppen. Medan han rör sig i henne har hon blicken på Vintergatan.
Han klev in på festen som ett främmande element i ett sammanhang hon var less på. Någons kompis som var snygg. Som tittade på henne på ett nytt sätt. När hon och främlingen hamnade bredvid varandra vid flaskorna i köket och han frågade om han fick blanda henne en grogg betraktade hon hans fylliga, liksom lite sneda läppar och tänkte att hon skulle vilja kyssa dem. Som om han läste hennes tankar ställde han ifrån sig flaskan med obestämt innehåll och tog hennes ansikte i sina händer. Sedan föreslog han att de skulle gå ned på gården och röka.
Där ute, i en liten lekpark, tryckte han henne mot en trädstam och började gnida sin hand mot hennes kön. Det som inte alls var redo. Som ville vänta på rätt tillfälle. In i hans hår mumlade hon att hon inte ville. Men
han fortsatte gnida och pressade tänderna in i hennes läppar, så att det som inte längre kunde kallas kyssar smakade blod. Han drog henne till sig medan hon kämpade emot.
Han var stark, välte ned henne i sandlådesanden och täckte hennes mun med sitt gap. Hade hon haft sinnesnärvaro att förstå att detta var ett läge då hon borde ropa på hjälp, hade hennes röst drunknat i hans inre.
Sedan rullade de runt i sanden med olika föresatser – att ligga, att fly. Han vann och släpade in henne i lekstugan. Med den ena handen knäppte han upp hennes och sina egna jeans, medan han höll ett fast grepp om hennes överkropp med den andra.
Det är helt stjärnklart. Någon har sagt att det bara är tio mil upp till rymden. Som till mormors och morfars stuga i Enköping. Hon ser sjön och korna och morfars tofflor framför sig, hör mormors nynnande.
Smärtan strålar ut i hela kroppen. Det är hennes första gång. Han klämmer rytmiskt på hennes ena bröst. Strax innan han kommer hårdnar greppet.
Han drar sig ur och krälar gränsle över henne för att komma ut ur stugan anpassad för meterhöga barn. Det fuktiga, slappa könet släpar över hennes förstelnade kropp. Som en snigel. Han reser sig upp, krånglar på sig jeansen och tänder en cigarett. Hon drar också på sig jeansen, men blir liggande, vänder honom ryggen och byter stjärnhimlen mot sanden.
Just intill henne ligger en fluga på rygg och viftar på
sina sköra ben. Hon hjälper den på fötter. Den står kvar en stund med sitt ansikte mot hennes. Kanske säger den något innan den lyfter.
”Ska vi ta och gå in till de andra?” undrar det främmande elementet och petar på hennes bakhuvud med gympaskon.
September 2023
Monika parkerar på gångvägen bakom två andra polisbilar och en ambulans. Sista gången, tänker hon när hon öppnar bildörren och sätter ned kängan i asfalten. Hon lokaliserar omedelbart de mörkblå rörelserna ett trettiotal meter in bland träden. En joggare har hittat en död person i en dunge.
”Kvinna mellan femtio och sjuttio, svårt att avgöra ålder. Förmodad överdos.” En ung polisassistent möter upp henne en bit in i dungen.
”Jag ser att ni är tillräckligt många på plats, men ska jag ändå ta mig en titt?”
”Du väljer själv om du vill ha den vackra naturen eller en förstenad missbrukare som sista minnesbild.” Han sveper med armen över dungen, som har en lätt rodnad av september och mycket riktigt är vacker där den skjuter upp som en skog i miniatyr mitt i förortsbebyggelsen.
”Naturen har jag tid att studera på molekylnivå när den här dagen är slut.” Hon kliver över nedfallna grenar mot fyndplatsen. Det var oväder i natt.
Monika känner igen den döda. Hon heter Bitte och har
rört sig på Stockholms gator lika länge som hon själv. De har haft lite olika karriär bara.
Kvinnan ligger på marken intill en stor sten. Över henne ett tak av löv. Solen slår igenom och leker med skuggor över det blånade ansiktet. Munnen är insjunken i brist på tänder. Den tunna tröjan och jeansen är genomblöta. Det hennaröda håret fuktigt. Bredvid henne ligger en ryggsäck.
Monika sätter sig på huk och gör en snabb okulär koll. Inget blod på kläderna, inget synligt tecken på våld.
”Tänk att vi skulle gå i pension samtidigt, du och jag”, säger hon och reser sig upp.
”Och med det skulle man väl kunna säga att cirkeln är sluten?” Polisassistenten står plötsligt intill henne. ”Synd bara att pensionen är så jävla definitiv för henne.”
”Jag jobbar inte så mycket med cirklar.”
”Men tårta jobbar du förhoppningsvis med?” Han skiner upp.
”Tveksamt. Men visst, vi ses på stationen sedan.”
Hon går mot bilen med känslan att hon just nu inte skulle ha något emot att byta plats med kvinnan i dungen.
oktober 2023
Anna stänger om sig till köket, låter lampan vara släckt.
Månen räcker. Hon fyller vattenkokaren och tar försiktigt ned en kopp ur skåpet. Förbereder med en tepåse.
Klockan på väggen visar halv två.
Det är svart i alla fönster utom hos mannen och flickan rakt över. De brukar ”jobba natt”, precis som hon.
Sikten in i deras liv är perfekt. Lite snett ovanifrån ser hon allt i köket, från golv till dörrarnas övre karmar.
Skenet från lysrörslampan i taket är som en strålkastare.
Väggarna är vita, golvet beige linoleum. Ett bord och två stolar, en tavla som hänger snett, inget mer.
Hon kallar dem familjen Ångest. Där vid bordet brukar de sitta på nätterna. Ibland är någon av dem försjunken i något, skriver eller ritar, men mest sitter de bara där.
Verkar inte prata med varandra, hon ser aldrig munnarna röra sig. Dagtid är pappan ofta vid återvinningen, hon ser honom på vägen till och från. Haltande, släpande på påsar. Flickan verkar inte gå i skolan, driver mest runt.
De svävar båda liksom ovanpå allt.
Anna har vid flera tillfällen tänkt att hon borde kontakta
socialen och höra om de har koll på dem. Men du då, har det ekat i huvudet. Som knappt har tid för ditt eget barn. Sköt du ditt, så får andra sköta sitt. Och så har hon låtit det vara.
En gång använde hon dem i en fallbeskrivning när byrån skulle pitcha ett uppdrag för en social hjälporganisation: Du bor mittemot en familj som du tror behöver hjälp.
Från fönstret bevittnar du en förälder som eventuellt lider av psykisk ohälsa. Det kan vara ett stort steg att ringa Socialtjänsten och göra en orosanmälan. Vi har tagit fram en prototyp på en app som ska göra det lätt för allmänheten att ta reda på hur man kan hjälpa utsatta medmänniskor på bästa sätt, utan att behöva koppla in myndigheterna. Ett avgörande första steg. De fick uppdraget, lanserade appen och vann ett fint pris ihop med hjälporganisationen.
I natt är köket tomt, istället rör det sig i vardagsrummet. Dit in är sikten inte lika tydlig, men tack vare den starka glödlampan de har hängande i taket, går det ändå att ta in den del av rummet som ligger just bakom köket. Två fåtöljer, mängder av pappkassar och staplar med flyttkartonger, mer än så kan hon inte se att de har där inne.
”Undrar om de just har flyttat in eller är på väg bort”, sa Anton när de packade upp lådor med porslin och glas första kvällen i lägenheten, samtidigt som de inspekterade vyn från det stora köksfönstret. Det är snart fyra år sedan.
Det är på golvet framför fåtöljerna det rör sig. Tekokaren stegrar och ångar igen fönstret just innan den
slår av. Hon böjer sig fram för att torka bort imman, och blir kvar med överkroppen liggande över köksbänken.
Vad fan är det som händer? Brottas de? Flickan sitter gränsle över någon. Pappan? Jo. Hon sitter på pappan som ligger på rygg. De är båda påklädda på underkroppen, så det verkar inte vara något sådant. Hon hinner känna lättnad.
Flickan kliver av pappan och faller på knä i höjd med hans nakna bröst. Nu ser Anna att det ligger något som ser ut att vara verktyg på golvet. Hon kan urskilja en kniv och någon form av spett. Möjligen en liten såg?
Flickan tar kniven i sina båda händer, höjer den över kroppen och ger sig på pappans bröstkorg med en sådan kraft att den där och då måste krossas.
Anna blir medveten om att hon har slutat andas och måste hosta fram luften. Som om flickan hör henne vänder hon sig åt hennes håll. Fortfarande med händerna om kniven, nedkörd i kroppen.
Anna backar från fönstret så fort att hon tappar balansen och ramlar baklänges. Huvudet träffar bordskanten. Lampan tänds.
”Vad är det som händer?” Hon ligger på golvet, Anton står över henne. Kalsongerna sitter snett, hon noterar att pungen hänger ut lite.
”Släck!” väser hon åt honom.
”Vad fan är det frågan om, har du ramlat?”
”Bara gör som jag säger!” Hon sätter sig upp, lutar sig mot bordsbenet och känner igenom bakhuvudet. Det
bultar vilt, men inget blod. Anton släcker lampan, men han har säkert redan dragit flickans uppmärksamhet till sig.
”Göm dig!” Hon tar tag i Antons nakna vrist och drar honom ned mot sig. Han skakar av sig henne, backar och sätter sig på köksstolen.
”Vad i helvete är det frågan om?” Han rättar till kalsongerna, korsar benen. Knyter händerna.
”Familjen Ångest.”
”Familjen Ångest?”
”Ja, kolla i fönstret. Men var diskret.”
Hon ser att han tampas med impulsen att ignorera henne, att bara sitta kvar. Men han gör som hon säger. Hasar av stolen och hukar sig framför köksbänken. Spanar in i lägenheten.
”Okej, vad ska jag kolla efter?”
”Vardagsrummet. Ett jävla blodbad.”
”Dörren dit in är stängd.”
”Fan. Det är klart att hon har stängt dörren. Hon hackade ju sönder honom. Åh, jävlar.”
”Okej, fast nu är det allvar, Anna. Vad snackar du om?”
”Vad?”
”Du vet vad jag menar.”
”Nej, Anton. För du vet inte. Du har ingen jävla aning om vad jag just har sett. Kolla!” Hon håller upp sina händer framför honom. De skakar. ”Bakom den där dörren ligger pappan dödad. Hon högg ihjäl honom mitt framför ögonen på mig!”
Hon ser allt framför sig och tappar andningsrytmen.
Måste blunda och fokusera på varje in- och utandning.
”Jag måste ringa polisen!” Hon reser sig upp. Det hamrar i huvudet.
Han sjunker ned på stolen igen.
”Du måste ta dina tabletter. Det kommer att gå åt helvete annars.”
”Du menar på allvar att du inte tror på mig?” Han möter frågan med bedjande blick.
”Anna, det är bara ett par månader sedan.”
”Så du kommer aldrig att tro mig mer? Bara för den där psykosgrejen. Jag var ju helt sönderjobbad. Uppfuckad av stress. Hade inte sovit på en vecka.”
”Du pratade baklänges. Rullade typ med ögonen. Såg saker som inte fanns. Sådant gör inte stress, du måste förstå att det var något annat.” Anton gråter nu. ”Hela den här grejen sitter jävligt djupt i mig. Jag tror inte du har fattat det.”
”Men gråt! Så ledsen för din skull. Att din fru blev ett psykfall av att jobba på byrån som du fixade in henne på. Sorry. Verkligen. Men nu måste jag ringa polisen.”
Hon tränger sig förbi Anton där han sitter med huvudet i knäet. Hade hon inte haft viktigare saker för sig hade hon sparkat till honom. Hon fångar upp mobilen från köksbordet och går in i vardagsrummet.
”Ett ett två, vad har inträffat?”
”Jag har just bevittnat ett knivmord hos grannen rakt över gatan. En flicka högg ihjäl sin pappa. Hon hade flera
verktyg. Kniv och spett. Bara högg och högg. Ni måste komma!” När Anna fått allt ur sig börjar hon skaka.
”Vet du om den misstänkta förövaren är kvar?”
”Hon har stängt dörren nu, så jag ser inte.”
Mobilen tas ur handen på henne.
”Jag ber om ursäkt, men min hustru mår inte bra.” Anton försöker kväva snyftningarna. Anna hör hur kvinnan i telefonen ber att få tala med uppringaren igen. Han sänker rösten. ”Hon är alltså inte vid sina sinnens fulla bruk.”
Hon tar tag i hans arm. Han vänder henne blixtsnabbt ryggen, fäller ut armbågarna och går mot hallen.
”Hallå?” Kvinnan ropar i luren. Anna springer efter, tar tag i hans t-tröja. Han är inte beredd, tappar nästan balansen, men räddar upp sig och knuffar henne ifrån sig.
”Hallå?”
Anna tippar in i hallväggen. Anton slänger sig in i badrummet och låser.
”Vem av oss är det som är galen?” Hon bultar på dörren. Inifrån badrummet hör hon hur Anton lägger ut texten. Psykos. Syner. Baklängesprat. Hon skyndar in i köket, rycker en kniv ur besticklådan och springer tillbaka och lirkar upp badrumsdörrens lås.
Anton backar mot badkaret med händerna i luften. Han har avslutat samtalet. Hon blir medveten om hur hon håller kniven. Sänker den inte.
”De skickar en ambulans.” Anton ser rädd ut.
”Han är död! Inte skadad eller sjuk.”
”Nej, men du mår inte bra, Anna.”