DrÀnkta spÄr
Tidigare u T givning av pernilla ericson
300 grader (2020)
SlÀcka liv (2022)
Törstdöden (2024)
pÄ anna T förlag
SpÄren vi lÀmnar efter oss (2016) Jag ska hitta dig (2017)
NÀr du vÀnder dig om (2018)
Det dÄliga samvetet (2023)
www.romanusochselling.se
is B n 978-91-89501-68-3
Copyright © Pernilla Ericson 2025
Omslag: Helena Hammarström
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025
Första tryckningen
polisinTendenT BerTil sTrömBerg drog en hand genom det glesnande, stÄlgrÄ hÄret och suckade för sig sjÀlv. Lirkade ut snusprillan, placerade den i locket pÄ dosan som han sedan körde ner i byxfickan. Snabba, irriterade rörelser. Rika snorvalpar, tÀnkte han. De lÄnade farsans dyra leksaker, drog ut till havs, söp till och sket fullstÀndigt i konsekvenserna.
SextioettĂ„ringen mĂ€tte kolossen med blicken, dĂ€r den lĂ„g ett hundratal meter frĂ„n NynĂ€shamns gĂ€sthamn. En skarp siluett mot det mörka vattnet. En Ferretti, helt klart. En yacht med solbĂ€ddar i tvĂ„ plan, rejĂ€la hytter och kraftfulla muskler i motorn. Inget för bortskĂ€mda slynglar att dra runt i. Det var tydligt att ingen ombord hade koll, eftersom yachten nu lĂ„g och guppade sidledes i de lĂ€tta vĂ„gorna. Kanske hade ankringen misslyckats. Han sĂ„g framför sig ett gĂ€ng grabbar i tjugoâtjugofemĂ„rsĂ„ldern. Förmodligen hade de somnat ifrĂ„n alltihop pĂ„ fyllan, dĂ€ckade hela högen. Samtidigt uppfattade han ljudet av musik frĂ„n bĂ„ten. NĂ„got slags hetsig dansmusik.
Ytterligare ett tecken pÄ att de hade festat till det ombord. Det var tomt uppe pÄ soldÀck, och omöjligt att avgöra om nÄgon rörde sig bakom hytternas svarttonade rutor.
Bertil Strömberg kastade en snabb blick omkring sig. Klockan var strax efter sex denna miserabla augustimorgon,
himlen var blygrÄ och vÀderleksrapporterna hade vrÄlat om regn sedan igÄr morse. Han hade kommit till hamnen för att se till sin Àlskade motorbÄt, en vÀlskött Albin 25 Deluxe.
Hans fru Greta brukade reta honom och sÀga att han brydde sig mer om bÄten Àn om henne, men nu nÀr ovÀdret hotade behövde han försÀkra sig om att kapellet satt som det skulle.
Det gjorde det. Gamla Betty var redo för vad som komma skulle. Sommaren hade varit torr och het. Ytterst fÄ droppar regn hade fuktat den dammiga jorden. Sedan dess hade dammluckorna öppnats flera gÄnger om, i allt mer vÄldsamma regn. Nu var det dags igen, tydligen förvÀntades skyfallet bli det vÀrsta pÄ lÀnge.
VÀl hÀr hade han bestÀmt sig för att gÄ ett varv. Orange varning var utfÀrdad. De flesta med vettet pÄskruvat verkade ha lyssnat, tÀnkte Bertil bistert. MÀngder av motor- och segelbÄtar lÄg ankrade, fendrarna pÄ plats, kapellen fÀsta.
Han vred pÄ nacken för att kolla om nÄgon annan fÄtt syn pÄ yachten. Men inte en mÀnniska syntes till. Bakom honom lÄg vackert faluröda byggnader med vita knutar, restauranger som till vardags lockade besökare med fÀrsk fisk och rökta rÀkor pÄ uteserveringarna. Hela sommaren hade hamnen surrat av liv, i trÀtrappan bakom honom hade turister trÀngts om bÀsta platsen att sola och Àta glass i vÀntan pÄ att bÄten skulle tankas. FÀrjorna hade tömt ur sig tusentals besökare i en strid ström. Men fÀrjan som skulle ha anlÀnt frÄn Gotland denna lördagsmorgon var instÀlld. Det hade varnats för kraftiga vindbyar i samband med regnet.
Bertil synade pÄ nytt yachtens skarpa, lÄngsmala profil, gned sig med ena tummen över de buskiga ögonbrynen. De svarttonade rutorna fick fartyget att se nÀstan hotfullt ut, som kraniet av en rovfÄgel. Han borde lÄta nÄgon annan
hantera detta. Kanske hade de motorfel ombord, sÄ att bÄten behövde bogseras. Det hÀr var ett jobb för SjörÀddningen. à andra sidan kanske mÀnniskorna ombord bara behövde vÀckas, fÄ sig en skrapa. NÄgra ord om sjövett, om att inte slarva med ankringen. Bertil hade visserligen tÀnkt Äka in till polisstationen, trots att han inte hade ett helgpass. Han hade en stor presentation att förbereda och det gjorde han helst i lugn och ro pÄ sitt arbetsrum, med en kopp nybryggt kaffe pÄ skrivbordet. Han rev gÀrna av ett par timmars jobb medan Greta tog sovmorgon dÀr hemma. De hade alltid haft olika dygnsrytm. Men jag kan skÀnka en kvart av min morgon Ät de hÀr snorvalparna, tÀnkte han.
Sedan mÄnga Är tillbaka delade han och nÄgra pensionerade poliskollegor pÄ ytterligare en bÄtplats, för en liten aluminiumbÄt. Praktisk nÀr man snabbt ville ta sig till nÀrliggande strÀnder och krogar eftersom den var sÄ lÀtt att lÀgga till, eller nÀr en polisintendent ville bilda sig en uppfattning om hur turisterna i omrÄdet uppförde sig.
Han kĂ€nde efter i fickan. JodĂ„, nyckeln var med. Han sneglade uppĂ„t den hotfulla himlen till. Molnen var sĂ„ tunga att de tycktes nudda vid trĂ€dtopparna. BĂ„gna av fukt. Av uppdĂ€mt raseri. Ănnu inget regn, men nĂ€rsomhelst nu skulle det braka loss.
Han skyndade fram till den smÀckra aluminiumbÄten, fÀllde upp fendrarna, lösgjorde den och startade motorn. Yachten gav nÀstan intryck av att vara övergiven, inte en rörelse syntes till ombord. Den förflyttade sig i sakta mak över vÄgorna, hade kommit ytterligare nÄgra meter nÀrmare hamnen nu. Bara dansmusiken skvallrade om att passagerare fanns ombord.
Motorn röt tjÀnstvilligt, förde Bertil snabbt och effektivt nÀrmare fartyget. Det var till och med större Àn han först
trott, borde kunna rymma en hel busslast rika ungar. Men inte sÀllan fanns det en eller ett par anstÀllda pÄ den hÀr typen av bjÀssar, kunniga personer som skötte ruljangsen ombord medan Àgarna kopplade av. Hur kunde bÄten behandlas sÄ hÀr, fÄ glida vind för vÄg ?
Han gjorde en elegant svÀng och körde upp intill aktern pÄ yachten, sÄ att han kunde greppa tag om gummibÄten som satt fastsurrad dÀr. Ju nÀrmare han kom, desto tydligare hörde han ljudet av musik. En metallisk röst beordrade Ähörarna att dansa, dansa, dansa, till en monoton melodi med tung bas. Hur kunde nÄgon sova i det hÀr ovÀsendet ?
âHallĂ„ ? Dags att vakna nu ! Ni driver !â hojtade han.
Hans annars sÄ kraftfulla skÄnska lÀt mÀrkligt tunn nu, och hade inte en chans att överrösta musiken. Det var nÄgot med det annalkande ovÀdret, det lÄg som ett lock över himlen. Bertil hade börjat fÄ en lÀtt huvudvÀrk, det tryckte över tinningarna. Det var tydligt att det skulle bli Äska.
Han ropade pÄ nytt, men utöver musiken var det alldeles stilla ombord. Han sÄg sig om, rÄdvill. Visst, han borde ha gjort rÀtt frÄn början och överlÀmnat hela rasket till SjörÀddningen. Men det var sÄ dags nu. Plötsligt slogs han av en ny tanke.
Det kunde ju faktiskt ha skett ett sjukdomsfall ombord. Det hade han inte ens övervÀgt, nÀr han stod dÀr pÄ bryggan. En hjÀrtinfarkt, en stroke. NÄgon som snabbt behövde komma i vÄrd. Och nu var han ÀndÄ hÀr.
âHar man tagit Fan i bĂ„ten fĂ„r man ro honom ilandâ, muttrade han för sig sjĂ€lv.
Med en snabb knop förankrade han aluminiumbÄten i aktern och hÀvde sig lÀtt pustande ombord. PÄminde sig om att Äteruppta joggingrundorna runt NynÀshamn. FÄ lite spring i benen igen. Under den varma, torra sommaren hade han blivit lat. Skyllt pÄ vÀrmen och duckat för frugans inviter till motion.
Visst nÀrmade han sig pensionsÄldern, men Àn var han inte dÀr. Han fick inte tappa stinget.
I samma ögonblick besannades hans spÄdom om vÀdret, Äskan dundrade i fjÀrran.
âHallĂ„ ?â ropade han prövande igen.
NÄgra sekunder passerade. Sedan klöv en blixt himlen, och Äskan dÄnade betydligt nÀrmare den hÀr gÄngen. Ljudet överröstade för nÄgra sekunder musiken ombord.
Bertil böjde sig lite framÄt, kisade. Inne under tak lyste en navigationskarta över ratten, pÄ panelen blÀnkte mÀngder av instrument som borde ha vÀglett den hÀr bÄten rÀtt. I övrigt var det nerslÀckt ombord. Han tog nÄgra steg framÄt.
Aktre sittbrunnen öppnade upp mot en loungeyta med sĂ€ten klĂ€dda i vitt skinn, pĂ„ bordet stod ljusgrĂ„ blockljus i en skĂ„l fylld av vita stenar. En ljusbrun kavaj med blankt sidenfoder lĂ„g nonchalant slĂ€ngd över ena ryggstödet, som om Ă€garen inte brydde sig om att den kunde bli skrynklig. Intill den lĂ„g en enklare handvĂ€ska i nĂ„got plastigt material. En dyrbar trenchcoat â det rutiga innerfodret skvallrade om att den var av mĂ€rket Burberry â hĂ€ngde över ett rĂ€cke.
KÀllan till ovÀsendet visade sig vara en högtalare av mÀrket
Bose, som stod pĂ„ ett av de vita sĂ€tena och vrĂ„lade ut dansmusiken. Förmodligen var den uppkopplad till en mobiltelefon ombord, tĂ€nkte Bertil. Han tryckte prövande pĂ„ en knapp och musiken avbröts tvĂ€rt. Tystnaden var ljuvlig, men bröts av ytterligare en blixt och en Ă„skknall som fick honom att instinktivt huka dĂ€r han stod. Ănnu nĂ€rmare nu.
Han tog ett kliv lÀngre in under tak, men nÄgot fick honom att stanna upp. PÄ ett av de vita sÀtena fanns ett litet rött mÀrke. Det skulle kunna vara ketchup, en flÀck efter nattamaten.
Men det sÄg faktiskt ut som att fingrar smetat blod dÀr.
Han sköt undan tanken, ropade pÄ nytt. Högre och mer
bestÀmt den hÀr gÄngen, som för att hÄlla tankarna pÄ rÀtt spÄr. Vad var det hÀr för nonsens ? Vem var det som inte kunde sköta den hÀr jÀtteskutan, och dÀrmed utsatte andra för fara ?
En trappa i trÀ ledde ner under dÀck, till en smal korridor med flertalet dörrar och vÀggar klÀdda i ljusa trÀpaneler. Inga lampor var tÀnda, och den mörknande himlen gav snarare en kÀnsla av kvÀll Àn morgon. Bertil drog fram mobiltelefonen och slog pÄ ficklampfunktionen. LjuskÀglan visade vÀgen. Han tryckte ner ett handtag och dörren gled upp, men dÀr innanför visade det sig bara finnas tvÀttmaskin och torktumlare i en smal stapel. Han himlade med ögonen. BortskÀmda jÀvlar, klart de hade en hel jÀkla tvÀttstuga ombord.
Plötsligt uppfattade han en rökig doft av alkohol. Som om nÄgon spillt en försvarlig mÀngd whisky hÀr i utrymmet mellan hytterna. Han kÀnde ocksÄ att skosulorna klistrade lÀtt mot golvet nÀr han tog Ànnu ett steg. DÄ hade han alltsÄ haft rÀtt. Ett jÀkla fylleslag. Hans mungipor kröktes uppÄt, av lika delar lÀttnad och irritation. Förmodligen lÄg yachtens Àgare och sov ruset av sig i en av hytterna. NÀsta dörr i den smala korridoren var öppen i en smal glipa och nu sÄg han att det var skador pÄ dörren, handtaget hÀngde löst och det var fula repor i trÀet. En vild fest, tydligen, tÀnkte han för sig sjÀlv och sköt upp dörren in mot en hytt med tvÄ smala bÀddar. Det luktade skarpt av alkohol och nÄgot annat, nÄgot unket och frÀnt, i rummet. TvÄ mÀnniskor lÄg och sov dÀr inne i dunklet, tÀtt tillsammans i en av sÀngarna. SÄ kÀnde han en annan lukt ocksÄ. En jÀrnaktig, sötaktig doft som triggade helt andra delar i hans hjÀrna.
Blod.
LjuskÀglan svepte över rummet, stannade upp och darrade till. Det var en man och en kvinna som lÄg dÀr. Kvinnan var endast iklÀdd ett rosa spetslinne, hon var naken pÄ underkroppen och mannen hade vita linneklÀder men byxorna var ned-
dragna till strax under höfterna. BĂ„da stirrade stumt framför sig, rĂ€tt ut i ingenting. Blickarna brustna. Ăverkropparna var mörka av blod. Stelnat, intorkat blod, som ocksĂ„ flĂ€ckade de vita sĂ€ngklĂ€derna. Bertil skrek till och tappade mobiltelefonen. Fick upp den med hĂ€nder som var fuktiga av svett, som darrade vĂ„ldsamt. Han var obevĂ€pnad. Borde lĂ€mna yachten omedelbart. Men han mĂ„ste slĂ„ larm. Fingrarna ville först inte lyda honom. Det ilade vĂ„ldsamt i bröstkorgen av chocken.
Han ringde in till regionala ledningscentralen. BefÀlet dÀr tog emot hans stammande rapport.
âDet Ă€r tvĂ„ döda. En man och en kvinna. Blod överallt.â
Han fick kÀmpa för att beskriva var han befann sig. Hela kroppen var pÄ helspÀnn, han lyssnade efter ljud och rörelser. Var gÀrningspersonen fortfarande ombord ?
IstÀllet hördes ett annat lÀte. En ny Äskknall klöv tystnaden, oljudet vrÄlade i hans öron. De första tunga regnstÀnken trÀffade yachten. Regnet ökade i styrka, blev till ett vÄldsamt smattrande. Fönstren i hytten var lÀtt tonade, men han sÄg hur vattnet redan drog rÀnnilar över glaset. Det var som om tusentals nÀvar hamrade pÄ skeppet. I takt med hans hjÀrta, som alltjÀmt rusade.
Bertil höll linjen öppen, hade svÄrt att ta in vad rösten i andra Ànden sa men förstod Ätminstone att polis, ambulans och rÀddningstjÀnst var pÄ vÀg.
Mot bÀttre vetande vÀnde han sig om, mot det som borde vara den större hytten. Tankarna var ömsom rationella, ömsom panikslagna. Kanske hade mÀnniskorna ombord blivit attackerade och rÄnade mitt i natten. Kanske fanns det överlevande, nÄgon han kunde rÀdda. Den tanken slog rot i honom. Kanske fanns det nÄgon han kunde hjÀlpa. Med armbÄgen tryckte han ner dörrhandtaget. LÀngst in i rummet, över den fyrkantiga dubbelsÀngen, tronade en oljemÄlning av försvarslösa jollar
som kastades runt i en storm. Av nÄgon anledning fÀste han för ett ögonblick blicken dÀr, innan den blev suddig av tÄrar. Han blinkade hÀftigt.
Tryckte mobilen mot örat och flĂ€mtade fram vad han sĂ„g. âDet Ă€r tre döda mĂ€n och en död kvinna. TvĂ„ av mĂ€nnen ligger pĂ„ golvet. Det Ă€r sĂ„ mycket blod. Kvinnan Ă€r âŠâ
Bertil försökte samla sig och fortsĂ€tta, men fick bara ur sig : âSkicka allt ni har.â
Han uppfattade knappt det kvinnliga befÀlets svar. Rummet stank av blod, spya och avföring, allt det som döende kroppar hÀver ur sig. Den ena mannen pÄ golvet hade en kondom pÄ sitt skrumpna kön. Liksom mÀnnen som lÄg nedanför sÀngen var den unga kvinnan naken, hon satt uppstagad mot de marinblÄ kuddarna med knÀna uppdragna. Vaxlikt blek under det lÄnga mörka hÄret, slutna ögon, livlös. Hela hennes kropp var flÀckig av blod. En stor vinflaska lÄg en bit bort pÄ tÀcket och en kraftig kniv syntes bredvid henne, bladet var flÀckigt, en skarp kontrast mot det vita tÀcket. Det sÄg bisarrt ut. Som ett vansinnigt stilleben, arrangerat av en sjuk hjÀrna. Bertil sÄg en glimt av hennes rakade sköte och vÀnde bort blicken. Ville bre ett tÀcke över henne, skyla henne, men visste sÄ klart bÀttre. Kriminalteknikerna ville ha allt sÄ orört som möjligt.
Bredvid kvinnan pÄ sÀngen lÄg en död man pÄ sidan, den vaxkladdiga pagefrisyren dolde hans ansikte. Han var klÀdd i kostymbyxor och halvt uppknÀppt skjorta och lÄg med ena armen utstrÀckt framför sig, som till försvar. Blodet frÄn hans överkropp var mörkt rött, nÀstan svart mot det vita tÀcket. Bertil bedömde att kvinnan var i tjugoÄrsÄldern medan mÀnnen i rummet alla var Àldre, troligtvis runt fyrtio och uppÄt.
BefĂ€let pĂ„ regionala ledningscentralen var med honom, mobilen var i högtalarlĂ€ge. Hon sa nĂ„got om att âde Ă€r treâfyra minuter bort nuâ. Regnet trummade mot yachten. Han hörde
ett skvalande ljud. Vred pÄ nacken. RÀnnilar av regnvatten började leta sig nerför trappan, ner i den smala korridoren. Förmodligen borde han göra nÄgot Ät det, men han kÀnde sig mÀrkligt kraftlös.
Han rundade den breda sÀngen och nuddade med fingertopparna vid den bara huden ovanför kragen pÄ mannen som lÄg dÀr. Ingen puls kunde förnimmas, kroppen var ljummen, förmodligen hade mannen inte varit död lÀnge. Han visste att lik tappar nÄgra grader den första timmen, och sedan gradvis nÄr rumstemperatur.
Med sprucken röst, hest men ÀndÄ klart, sa den unga kvinnan plötsligt :
âHan Ă€r vĂ€l död ?â
Hon hade slagit upp ögonen.
Bertil vacklade baklÀnges, tappade balansen, drattade pÄ rumpan. Slog bakhuvudet i vÀggen. Hela vÀrlden tycktes gunga. Han tog sig för bröstet, dÀr adrenalinet skickat en sÄdan stöt genom honom att han för ett ögonblick var rÀdd att han drabbats av en infarkt. Han knÄdade sig med knuten nÀve över bröstkorgen, ville försÀkra sig om att hjÀrtat slog. Stirrade hÀpet pÄ den unga kvinnan, som nu förde en blodsolkad hand till pannan. Hon föste undan en slinga av det lÄnga, mörka hÄret. Makade sig nÄgra centimeter lÀngre bort frÄn den döda mannen som lÄg intill henne pÄ tÀcket.
BefÀlet tycktes ha uppfattat att nÄgot hÀnt. Bertil hörde hur rösten i andra Ànden sa nÄgot i skarp ton, frÄgade honom nÄgot. Men han lyckades inte fÄ munnen att lyda, att formulera ett svar. Handen om mobiltelefonen var plaskvÄt av svett.
SÄ höjde den unga kvinnan rösten för att överrösta Äskan och regnet, upprepade som för att försÀkra sig :
âHan Ă€r vĂ€l död ?â
BerTil sTrömBerg Befann sig i ett mÀrkligt fruset tillstÄnd, det var som om han rörde sig i slow motion medan allt snurrade i vÄldsam fart runt omkring honom. Han fick ta del av information men kunde inte ta in den.
NynÀshamns polisstation hade till vardags tjugotre anstÀllda, inrÀknat personalen pÄ administrationen. Nu var lokalerna fyllda till bristningsgrÀnsen, och tillfÀlligt centrum för den gigantiska mordutredning som just dragit igÄng i brytpunkten mellan natt- och dagskiftet. Tekniker hade anlÀnt och yachten hade bogserats in i hamnen, platsen var avspÀrrad. Personal frÄn Grova brott i Flemingsberg hade börjat fylla stationen.
OverklighetskÀnslan som infunnit sig nÀr de lÀmnat yachten hade bara vuxit inom honom. Den unga kvinnan hade vacklat fram, inte velat att nÄgon skulle röra vid henne. Hade krÀvt att fÄ gÄ sjÀlv, utan stöd. En sjukvÄrdare bakom sig, en uniformerad polis framför sig. Bertil tÀnkte pÄ hur hon hade sett sig om. Stannat till vid den mindre hytten och skjutit upp den trasiga dörren med armbÄgen, stirrat in. En Àndlös sekund, innan den uniformerade polisen hastigt eskorterat henne vidare.
BÄde han och den unga kvinnan hade genomgÄtt en lÀkarundersökning. I nulÀget behandlades hon bÄde som potentiellt offer och misstÀnkt, fick han höra.
Tidningarna var pĂ„ hugget. Redan nu larmade kvĂ€llstidningen Expressen om att âpolisen utreder grovt brott i NynĂ€shamnâ. Aftonbladet hade rentav uppgifter om att âminst en död person ska ha hittats i gĂ€sthamnenâ.
Bertil uppfattade hur en röst i periferin svor över att sÄ mycket regnvatten hunnit strömma ner i bÄtens korridor, att golvet utanför hytterna varit genomblött redan nÀr de första poliserna klev ombord.
Utanför dÄnade regnet, en jÀmngrÄ massa av vatten strömmade nerför fönstret. Det tycktes passande, pÄ nÄgot vis. DÄ och dÄ uppfattade han brottstycken av samtal som gÀllde andra krislÀgen, nÄgot om översvÀmmade kÀllare och havererade avlopp.
Han hörde sin egen röst Äterge vad han nyss sett och upplevt. Det var som att lyssna pÄ nÄgon helt annan som pratade pÄ avstÄnd, nÄgon som utan att staka sig berÀttade om nÄgot fruktansvÀrt. Fem döda.
Bertil förstod att han var i chock, men det var som att han samtidigt nyfiket utforskade den kÀnslan. Jaha, var det sÄ hÀr det kÀndes att tappa fotfÀstet ?
HjÀrtat dÄnade inte lÀngre i bröstet, kroppen var nÀrmast avstÀngd. Men han kÀnde filten han var insvept i, de luddiga nopporna som kittlade mot hÄrstrÄna pÄ underarmarna. Han kÀnde vÀrmen frÄn kaffemuggen, hur den hettade i handflatan.
DÄ och dÄ fick han i sig en liten klunk. Han hade fÄtt ta av sig klÀderna han burit ombord pÄ yachten, nÄgon tjÀnstvillig person hade försett honom med andra.
SÄ sökte nÄgon kontakt med honom, stod framÄtlutad med hÀnderna pÄ knÀna. Han sÄg in i utredaren Nadims bruna ögon, som hade ett mjukare uttryck Àn vanligt. Den naturliga kaxigheten hade ersatts av medlidande. Han ville nÄgot.
Bertil kÀmpade för att ta sig upp till ytan, prestera, leverera
det som förvÀntades av honom. Han var ÀndÄ polisintendent. I brottstycken fick han grepp om det Nadim sa.
Den unga kvinnan pratade inte överhuvudtaget. Hon var medgörlig pÄ ett sÀtt, villig att lÄta dem undersöka henne, men sa samtidigt inte ett ord. LÀkaren och en kriminaltekniker hade haft en noggrann genomgÄng med henne, mÀngder av prover hade sÀkrats och fotografier tagits. LÀkarkontrollen hade visat att hon var oskadd utöver diverse blÄmÀrken, bland annat vid tinningen, pÄ halsen och underkroppen, samt en rispa pÄ ena överarmen. Hon var mÄttligt berusad, 0,55 promille. Efter undersökningen hade hon fÄtt duscha och fÄ pÄ sig klÀder. Under hela tiden hade hon inte sagt ett ord, och nu, i ett första förhör, var hon knÀpptyst. Mötte inte ens polisernas blickar, enligt Nadim. Kunde Bertil tÀnka sig att sitta med en liten stund ? Hon hade ju Ätminstone pratat med honom, inte bara en utan tvÄ gÄnger enligt inspelningen av larmsamtalet.
Bertil kom pÄ fötter men vinglade till, var med ens ostadig.
SÄ grep nÄgon honom om axlarna och han snurrade runt. En doft av vanilj, mjuka armar som omslöt honom. Greta. Hans fru sa inget, höll bara om honom till dess att han plötsligt uppfattade sitt eget hjÀrtas bultningar. Det var dova, tunga slag, men en pÄminnelse om att han levde, han var hÀr. Bertil vilade kinden mot hennes hjÀssa, stod kvar sÄ tills vÀrlden slutat snurra. Han harklade sig och bröt tystnaden.
âTack för att du kom.â
âVar ska jag annars vara, trĂ€skalle ?â sa hon mot hans skjortbröst.
Han gjorde nÄgot han för en kvart sedan trott att han aldrig mer skulle göra, han drog pÄ munnen. Försökte samla tankarna.
âJag ska vara med i ett förhör nu.â
Greta rÀtade pÄ ryggen och gav Nadim, som stod tyst och
med blicken respektfullt bortvÀnd nÄgra meter ifrÄn dem, ett frÀtande ögonkast.
âHar inte du redan gjort mer Ă€n nog ? Fattar de inte att du behöver vila nu ?â
âDet gĂ„r fort. Jag vill hjĂ€lpa till.â
Hon nickade kort och slÀppte honom motvilligt.
âOkej. Jag vĂ€ntar hĂ€r.â
Han gav Nadim en blick och de slog följe, Bertil följde tÀtt i hÀlarna pÄ den bredaxlade, mörklockiga polisen. Regnet verkade inte vilja ge sig, det hamrade ursinnigt mot stationens rutor. Han sÄg mÀnniskor komma in via entrén, stampa av sig med ansikte och klÀder blanka av fukt.
Dörren öppnades till ett litet förhörsrum. Lysrören gjorde att alla dÀr inne sÄg Ànnu blekare ut Àn de var. DÀr var förhörsledaren och bitrÀdande. Ett juridiskt ombud. HÀnder knÀppta pÄ bordet.
Han hejdade sig pÄ tröskeln nÀr han fick syn pÄ den unga kvinnan. Förra gÄngen han sett henne hade hon varit naken, blodig, kanske förstelnad av chock eller avsvimmad, orörlig till dess att han snuddat vid en av de döda mÀnnen.
Nu var det lÄnga, mörka hÄret fuktigt och en smula lockigt, utslaget över axlarna. Tröttheten var synbar : mörka skuggor under de intensivt ljusblÄ ögonen, blicken var sluten och fÀst i bordet. En fullkomligt irrationell tanke som kom för honom var att hon hade passat som fotomodell, för sÄg inte alla fotomodeller lite udda ut nu för tiden ? LÄnga, smala och deprimerade ?
Hon hade frikostigt med frÀknar över kinderna och den lÄngsmala, lÀtt böjda nÀsan. Den breda munnen var beslutsamt stÀngd. Nu sÄg hon upp, tittade honom rakt i ögonen. Det gick som en stöt genom honom, igenkÀnningen i hennes blick var tydlig. Det fanns ilska och rÀdsla i de dÀr ögonen. Det var
ocksÄ blicken hos en person som sett alldeles för mycket, mer Àn nÄgon mÀnniska nÄgonsin ska behöva.
âDet hĂ€r Ă€r Bertil. Han Ă€r polis. Ni har trĂ€ffats förut.â
Hon gjorde ingen ansats att hÀlsa. VÀnde istÀllet bort blicken igen, fÀste den pÄ tavlan i tyg bakom förhörsledaren och sÄg oavvÀnt pÄ det vÀvda mönstret. Förhörsledaren harklade sig. Rösten var fast.
âVi försöker igen dĂ„. Som sagt. Enligt legitimationen vi hittade i en handvĂ€ska ombord Ă€r ditt namn Sandra Ren.â
Den unga kvinnan gjorde inget för att vare sig bekrÀfta eller förneka det pÄstÄendet. Hon svarade inte pÄ nÄgra frÄgor om hur hon hamnat ombord, om hur hon kÀnde mÀnniskorna pÄ yachten, om hur personerna ombord hade dött, om hur kniven hamnat pÄ tÀcket, om nÄgon ytterligare mÀnniska funnits ombord.
De testade att lÄta Bertil stÀlla frÄgorna nÄgra gÄnger. Kameran i taket fÄngade bristen pÄ resultat.
âBĂ„tens Ă€gare Ă€r Viktor Adelborg. Hur kĂ€nner ni varandra ?â
Vid omnÀmnandet av det namnet tÀndes nÄgot i Sandra Rens blick, hennes ögon smalnade och hon dolde hÀnderna inne i Àrmarna pÄ den stora, oformliga munkjacka hon bar och höll armarna tÀtt intill den tunna kroppen. Men hon sa fortfarande inget.
De tog en paus sÄ att advokaten, en ung kvinna med mjuk röst och stram hÄrknut, kunde försöka nÄ fram till sin klient.
Förhöret Äterupptogs, med samma resultat. Bertil lade mÀrke till hur chockreaktionen i kroppen ersattes av nÄgot annat. Varje litet intryck tycktes hamra mot honom, han kÀnde sig nÀrmast hudlös. Lampornas sken var alldeles för starkt. Han frös. Hungern hade satt in, det lÄga blodsockret pockade pÄ, frustrationen likasÄ. Varför kunde inte Sandra öppna munnen och berÀtta vad som hÀnt ? Var hon ett brottsoffer, eller hade