RĂ„ttpojken
Roman
Romanus & Selling Box 3159, 103 63 Stockholm info@romanusochselling.se www.romanusochselling.se
isbn 978-91-89949-42-3
Copyright © Maria Ek 2025
Omslagsillustration: Kristina Granberg
Omslagsform: Ilse-Mari Berglin
Tryck: ScandBook, EU 2025 Första tryckningen
Till Inez, Alfred, Jonas och Tudor. Med kÀrlek.
Han stod kvar en stund vid sovrumsfönstret, stirrade ut över skogen, hörde sin egen anstrÀngda andning och Lukas varsamma tassande bakom sig. Himlen rann som mörkt brunnsvatten över trÀdtopparnas fransiga kant. Vid skogsbrynet skymtade han nÄgra rÄdjur pÄ rad och en ensam uggla flög ljudlöst frÄn sin utsiktsplats i den vildvuxna hÀggen.
Han vÀnde pÄ huvudet och lyssnade. SÄ gick han ner.
Köket lÄg i ett blÄtt dunkel. TvÄ av köksstolarna var utdragna.
Den randiga trasmattan hade vikt sig i ena kanten. PÄ bordet stod ett fat med en halvÀten kaviarsmörgÄs bredvid en tom kaffekopp.
Den lilla rÄttan hade satt sig pÄ bordskanten och fÄtt tag i en stor smula. Ivrigt smakade den pÄ bytet, skyndade sig sÄ som rÄttor gör. Det fanns inget utrymme för vila i en rÄttas liv.
En lÀtt kvÀljning steg i honom nÀr han sÄg den bleka, glest hÄriga svansen och den fetblanka pÀlsen.
Djuret stelnade till nÀr den fÄngade gubben i sin svarta ögonvrÄ. Smulan föll. Gubben spÀnde överkroppen och Lukas höjde svansen.
Han hade inte förvÀntat sig nÄgon vidare dramatik dÀr nere i tystnaden. Nu stod han med sopborsten höjd ovanför huvudet.
Det stramade till frÄn nacken och nerÄt, ilade som om nÄgon rispade honom med ett rakblad lÀngs ryggraden.
Med en smÀll drÀmde han klumpigt borsten i bordsskivan, men rÄttan hann undan och kilade kvickt ner för ena bordsbenet och ut i vardagsrummet. Lukas gav till ett skall och satte nosen i golvet.
âLugn pojkenâ, sa han och tittade sig omkring. Lyssnade efter rassel och rörelse. SĂ„ tyst han förmĂ„dde stĂ€llde han i ordning stolarna, kastade det som var kvar av smörgĂ„sen, men lĂ€t koppen stĂ„. Den var brun av gammal sump. Hela tiden kisade han ut i halvmörkret mot vardagsrummet.
Skuggorna pÄ de ljust gula medaljongtapeterna darrade. Hans gröna fÄtölj med sin slitna sits vÀntade pÄ honom, men det var inte lÀge att sÀtta sig dÀr och slappna av. Allt han ville var att fÄ fatt i rÄttan. Bordet framför soffan stod lite snett, som om nÄgon knuffat till det. Med ens mindes han gÄrdagskvÀllen. Att han blivit för full och somnat en stund innan han yrvaket rest sig och tagit spjÀrn mot bordskanten. Han ruskade pÄ huvudet. Kanske var han inte riktigt nykter Àn.
Ju lÀngre han stirrade ut mot vardagsrummet, desto mÀrkligare blev allting. Likt ett tyst mummel, nÀstan som en ramsa, hörde han vinden dra runt knutarna. Han lyssnade.
Alla konturer kÀndes lösa. Det gamla hörnskÄpet dansade stilla pÄ sin plats och de tunna gardinerna sÄg ut att andas lÄngsamt, in och ut. Han blinkade nÄgra gÄnger för att fÄ vÀck den grumliga blicken. Var det nÄgon som dunkade eller var det hans egen puls inne i huvudet?
Tungan kÀndes klistrig mot gommen, kÀften smakade korvspÀck. Försiktigt klev han fram med sopborsten beredd.
Ett fönster som han hade glömt stÀnga stod pÄ glÀnt. Det sÄg han först nu. Han lyfte benet som för att ta ett steg, men hejdade sig. Ett annat ljud? Dova slag. Tre slag och sedan inget mer. Han lyssnade en lÄng stund, höll andetagen korta och fÄ tills bröstet nÀstan sprÀngdes av anstrÀngningen.
DÀr stod han nu. SÄg gardinerna som pustade till av vinden frÄn det öppna fönstret. Sökte med blicken efter den lilla rÄttan. Lukas buffade till honom. Som en lÀtt elektrisk stöt fick det i gÄng hans kropp. Han skyndade sig att haspa fönstret, sÄg ut över gÄrden. Spejade efter det han hade hört. Ett djur? Mycket större Àn en rÄtta i sÄdana fall. Eller ljud frÄn en maskin, bil eller traktor.
Han skakade pÄ huvudet, det var ju en bit till nÀsta granne. HÀr ute körde det sÀllan förbi en traktor, speciellt inte mitt i natten.
Lukas gnydde. Han klappade honom ömt pÄ det lena hundhuvudet och sÀnkte axlarna i en suck.
Rummet var stilla. Det enda som hördes var hans egna frustande och rosslande andetag. NÄgot satt i vÀgen. NÀr han vÀnde sig om kÀnde han att skjortan luktade frÀnt av svett.
En ostbit hade blivit över i kylen, den stoppade han snabbt in i munnen och gick upp för trappan. Benen kÀndes svullna. Det var riskabelt att sÀtta fart pÄ blodet mitt i natten.
Lakanet klibbade mot huden under filten. Det lilla glaset stod bredvid flaskan pÄ nattygsbordet. Han funderade en stund medan han lÄngsamt skruvade av korken. Ladan var full av brÄte. Kanske borde han ringa Börje.
Snabbt vÀnde han glaset och öppnade strupen. Det vÀrmde hela vÀgen ner. I en utandning lutade han sig bakÄt mot den hÄrda sÀngramen. NÄgonting hördes borta vid dörren.
Gnagandet var lika tydligt som förut. Ett rasslande i vÀggen precis intill. Klor som klapprade mot hÄrda ytor, sökandet efter ett hÄl att ta sig vidare genom, in till honom.
De hade tagit sig upp ur golvet i vardagsrummet flera gÄnger, han hade till och med sett det sjÀlv. Efter ett flertal sömnlösa nÀtter hade han suttit tyst nere i soffan och iakttagit hur de, helt orÀdda, tryckte sig fram under golvsockeln dÀr det fanns en glipa. Det var de allra minsta rÄttorna som tur var. Kanske var det möss. De större, de som verkligen kunde försvara sig
om han skulle försöka ge sig pÄ dem, kom inte in den vÀgen.
Den största rÄtta han nÄgonsin hade sett, tog han och Börje i Börjes bod. Börje hade greppat en lÄng borste och tryckt in rÄttan i ett hörn. Precis som han skulle till att svinga borsten för att drÀmma till rÄttan, rusade den upp pÄ skaftet och runt nacken pÄ honom. Börje sa att den inte bet den gÄngen, men att han hade blivit biten mÄnga gÄnger förr.
RĂ„ttan hade varit toppen pĂ„ ett isberg. Ăverallt fanns de. Börjes gĂ„rd hade svĂ€mmat över. Men han var inte den som gav sig. IhĂ€rdig, det var mĂ€nniskans lott i livet. Det var den enda gĂ„ngen Börje hade haft rĂ„ttproblem. Efter det sĂ„g han inte till en enda liten rĂ„ttjĂ€vel igen, hade han sagt.
Han sjÀlv hade aldrig varit nÄgon fanatisk rÄttjÀgare, men ville ogÀrna ha dem nÀra inpÄ. Hade man som han vuxit upp pÄ landsbygden var de en del av ens liv, vare sig man ville det eller ej. Trots det kröp det alltid i honom nÀr han visste att de sprang runt i huset om nÀtterna och skitade ner.
Glaset föll ur hans hand, han ryckte till nÀr det trÀffade trÀgolvet och rullade in under sÀngen. Huvudet kÀndes ömt och tungt. NÀr han tittade ner pÄ sin skjorta sÄg han att en tunn trÄd av saliv hade lagt sig till rÀtta pÄ den slitna flanellen. Klockan hade precis slagit halv fem.
Sven Larsson gjorde sĂ„ gott han kunde. Det fanns alltid en uppgift, ett hĂ„l nĂ„gonstans som behövde lagas. Hans ytterdörr hade flagnat betydligt och svĂ€llt under vintern sĂ„ att den inte riktigt passade in i dörrkarmen lĂ€ngre. För att stĂ€nga den fick man lirka och ta i. Ăven lĂ„set krĂ„nglade. Egentligen borde hela dörren bytas ut, men det kostade pengar. Det enda som var nĂ€stan gratis var det man gjorde sjĂ€lv.
FrÄn sitt sovrumsfönster kunde han se skogen. Det var nÄgot speciellt med det upplÀndska landskapet. Platt och jÀvligt enligt vissa, men för honom var det varm barrskog, ljummen lövskog och kryddiga jordbÀddar mellan stenar och snÄr. DÀr skogarna slutade tog slÀtterna över, milsvida och utstrÀckta som lÄnga tungor över landskapet. Mellan slÀtterna och skogen fanns hagar och hus, dungar, oplöjda gamla Äkrar och vÀgar av grus och sand som ledde till vÀndplatser, till Àndstationer och smÄ jaktstugor. DÀr hade generationer suttit och spanat ut genom de smÄ gluggarna och nött enkla trÀstolar med sin vÀntan.
Det var dryga halvmilen in till samhÀllet HerrÀng, den lilla orten i HÀverö socken som lÄg alldeles precis intill den vÀldiga och vidstrÀckta SingöfjÀrden med sitt öppna vatten. HÀr trÀngdes en blandad vegetation av ek och tall, hasselsnÄr och Àppellundar. Ett gammalt brukssamhÀlle som tillsammans med flera andra runt omkring, försett orter norröver med den viktiga jÀrnmalmen under mÄnga Är.
Men sÄ var det inte lÀngre.
Han hade sÀllan Àrenden dit, förutom nÀr han handlade bröd och kaffe pÄ Kuggen. En bit innan affÀren lÄg Svens förÀldrahem. Det grÄflammiga eternithuset var inkilat bakom ÀppeltrÀd och vinbÀrsbuskar med en igenvuxen stenlagd gÄng som ledde mot en farstukvist.
Det var nedgÄnget och ganska slitet. Han stannade aldrig till, lÀt det oftast bara passera i yttre synfÀltet. Kvinnan som hade bott dÀr hette Erna Johansson. Hon hade fÄtt för sig att hon fortfarande kunde stÄ pÄ en pall och byta sina glödlampor, men det visade sig att hon var alldeles för ostadig. SÄ hon hade trillat och brutit höften och efter det kom hon inte tillbaka hem. Det var tvÄ Är sedan nu. Erna hade visst en son i TrÀsta. DÄ och dÄ Äkte han förbi och tittade till huset som sÀkert skulle behöva rustas upp ordentligt om nÄgon skulle kunna bo dÀr igen.
NÀr Sven behövde handla pÄ sig lite mer Äkte han till Hallstavik. Orten som pÄ kartan endast var en liten flÀck lÀngst ner i Edebovikens smala klyka, men som hade bÄde affÀr, systembolag och apotek. Och pappersbruket sÄklart.
BÄde dÀr och i HerrÀng kunde han stöta pÄ folk han kÀnde. SÄ han gick ofta omvÀgar runt ostkylen, lÄtsades grÀva i sina fickor sÄ att han inte skulle behöva titta upp och möta blickar utanför Ica. Höjde handen pÄ avstÄnd för att slippa stanna till nÀr han gick över torget. Bockade bakom hyllorna pÄ bolaget och skyndade sig till kassan nÀr nÄgon han kÀnde kom in i butiken.
Det rÀckte med allt samkvÀm som han hade blivit bjuden pÄ genom Ären. Gökottor med kaffekask, potatis och sill i gryningen i mandelblomshagar som lÄg utspridda hÀr och var som reliker med sina flisiga och blekgrÄ gÀrdsgÄrdsskelett. Majoriteten var pÄ pickalurven nÀr de slutligen hörde göken pÄ avstÄnd.
Till slut hade det blivit tröttsamt, stÄtt honom upp i halsen. Alla krÀftskivor, musikkvÀllar pÄ hembygdsgÄrden och oÀndliga kafferep som aldrig tycktes ta slut. Folk som ville prata, som undrade saker. Det var sÄ tillgjort, tyckte han. Ju tystare han blev, desto mer frÄgade folk: Men hur har du det nu dÄ, Sven?
Ja, hur hade han det? Ett enkelt âjo dĂ„â rĂ€ckte inte. De ville alltid grĂ€va djupare. Ner i det som var han. De nöjde sig aldrig. Trots hans vaga svar fortsatte de att frĂ„ga. Till slut om allt möjligt.
Visst jobbade du med Solveigs gubbe? Mats var vÀl ocksÄ pÄ bruket? Hörde du att hans prostata svullnat upp, stor som en apelsin? De tror det Àr cancer. Har du nÄgon kontakt med honom? Han fick vÀl gÄ samtidigt som du, Sven? Cancer, kan du tÀnka sÄ hemskt?
Han kunde inte tÀnka alls, sÄ de fÄ gÄnger han blev infÄngad i ett samtal, nickade och hummade han tills det var över.
SÄ han slutade att gÄ pÄ sammankomster och kalas, tackade nej till inbjudningar, sa att han hade annat för sig. Kanske nÀsta gÄng om andan föll pÄ, hade han sagt. Men andan föll aldrig riktigt pÄ.
Nu blommade rapsen. Bakom fanns det steniga och sumpiga, marker som knappt gick att ta sig igenom. Dy under vackra tÀcken. Svart blöt jord dÀr man lÀtt kunde sjunka. TranbÀr pÄ lÄga revor. Myrar fyllda med kadaver i förruttnelsens alla stadier. RÄdjur och hjortar som fastnat och inte tagit sig vidare.
DÀr fanns platser mitt ute i ingenstans, med gamla ÀppeltrÀd, krumma och hÄriga av lav intill lÄga stenmurar. Ibland stod dÀr ett torp. Eller bara resterna av en grund. Kanske ett dass, fyllt av gulnat tidningspapper. Dörrar som stod öppna, som om folk bara gÄtt ut i skogen och aldrig kommit Äter. NÄgon rostig gammal bruksmaskin och fuktskadade möbler. Mögliga soffor i utkylda rum. SpÄr efter mÀnniskor som inte lÀngre fanns.
BlÄbÀrsriset hade blommat ut och de blÄlila bÀren var pÄ vÀg att mogna. Det skulle bli ett sÄdant Är. BlÄbÀrsÄr.
Han hade huset och hunden. Runt den lilla gÄrden lÄg tallarna som en krans.
Ensamheten hade aldrig besvÀrat honom. Huset i sin röda landsbygdsdrÀkt med vita knutar, var egentligen ingenting att skryta med. Men det var hans och ingen annans. InbÀddat och avskilt var det en bra plats att fundera över den tid som varit och den som skulle komma.
NĂ€r han slutade arbeta pĂ„ bruket i Hallstavik var det nĂ„got av en befrielse, trots att han hade blivit uppsagd. Gubbarna i fikarummet hade klappat honom pĂ„ axeln och sagt att nu kunde han börja förbereda sig för pensionen, gĂ„ med i âledighetskommittĂ©nâ. Var man sextiotre Ă„r var det lönlöst att söka nytt arbete. BĂ€ttre att försöka hanka sig fram.
I stÀllet för att varje morgon skynda i vÀg kunde han nu ligga
kvar i sÀngen och stirra i taket en stund, fundera över vad han skulle göra under dagen och sedan i sakta mak ta sig ner till köket för morgonens första kaffetÄr.
De sa att det var pÄ grund av arbetsbrist och nedskÀrningar, vilket förvisso sÀkert var sant, men han anade att han sjÀlv var en del av problemet. Sista tiden pÄ bruket hade varit en pina: smÀrtan i ryggen, den sprÀngande huvudvÀrken och kroppen som kÀndes stel och stum. Allt detta tippade honom till slut över kanten.
Slarv med bÄde tider och uppgifter som man tidigare hade haft överseende med gick inte lÀngre att blunda för.
SÄ dessvÀrre, hade brukschefen sagt.
Han hade tagit de fÄ saker han hade och Äkt hem till gÄrden. SÄ smÄningom hade han beviljats sjukersÀttning och snart skulle han kunna börja ta ut pension. Det var ju inte mycket som han behövde. Lite mat till sig sjÀlv och Lukas och att kunna tanka bilen dÄ och dÄ.
Varje morgon tog Sven och Lukas en lÄng promenad. Djupt in i skogarna gick de. Sedan Ät de tillsammans nÀr de kom tillbaka. Hans frukost var alltid likadan. En kopp kaffe, en hÄrd smörgÄs med kaviar och ett löskokt Àgg, om han hade nÄgra. Kaffet spÀdde han ut lite. Det gav honom pÄ samma gÄng en extra skÀrpa och ett lugn, gjorde att han orkade ta sig ut och göra alla mÄsten och ignorera de osynliga banden som riskerade att dra honom tillbaka, ner i sÀngen. Det kunde vara frestande att bara lÀgga sig igen. Stirra och vagga mellan sömn och vakenhet.
Ibland undvek han att gÄ upp och lÀgga sig. Det var de dÀr kvÀllarna dÄ han kÀnde att nÄgot var fel. Att nÄgot skulle hÀnda om han somnade.
SÄ det blev lÄnga, ensamma timmar under lampans vita
ljus. En bok med tummade blad, lÀst mÄnga gÄnger, och en av hans fjÀrilstavlor som fanns kvar. Han hade den uppsatt pÄ en vÀgg i vardagsrummet. I lÄdan bakom det lilla glaset fanns sex stycken prydligt uppnÄlade enligt exakt instruktion.
NÀr man har fÄngat och avlivat djuret Àr det av yttersta vikt att ta hand om kroppen. NÀr djuret har torkat ska det monteras korrekt. Detta gör man enklast med nÄl genom thorax.
Ibland fick han för sig att de dÀr fjÀrilarna fortfarande levde. En vinge som darrade till, ett spröt som krökte sig.
I byrÄlÄdan i sovrummet lÄg nÄgra gamla askar med insekter, men han tittade sÀllan pÄ dem. Saker som tidigare hade skÀnkt honom nÄgon form av glÀdje hade nu blivit ointressanta. Det som fick honom ur sÀngen pÄ morgonen var vetskapen om att Lukas vÀntade pÄ sin promenad. Att ge honom den omsorg han förtjÀnade var viktigare Àn allting annat. För nÀr skymningen slutligen sÀnkte sig över honom efter en lÄng dag, var Lukas den som fanns dÀr. DÄ kunde han greppa ömt om hundhalsen, lÀgga kinden mot pÀlsen och lÄta all kÀrvhet drunkna i det mjuka.
Kaffedoften spred sig i köket. Det benvita porslinet hade blivit tunt efter mÄnga diskningar och den smala guldranden runt kopparnas kant syntes knappt lÀngre. Han strÀckte fram fatet med limpsmörgÄsar.
âDu vet att det kommer bli problem, va?â
Börje Hedman satt mittemot och log en smula nÀr han sa det. De isblÄa ögonen vidgades. Han hade varit med om detta mÄnga gÄnger förr och nu skulle de snart fÄ se pÄ fan om de hade otur. Börje tog en tugga av smörgÄsen. Den rökta medvursten gjorde honom glansig om lÀpparna.
Det var nÀr Sven nÀmnde, helt apropÄ, att en rÄtta hade suttit pÄ diskbÀnken en dag nÀr han kom in för att Àta lunch. Den hade gnagt pÄ en gammal korvstump som lÄg kvar frÄn kvÀllen innan. NÀr rÄttan uppmÀrksammade Sven, stelnade den i nÄgra sekunder för att sedan snabbt ta till flykten.
RÄttan var relativt liten, men tillrÀckligt stor för att vara just det. Gnagare drog sig till stÀllen dÀr de kunde hitta mat, vatten och skyddade platser att sÀtta bo pÄ. Han mindes nÀr Kalle Lindström fick problem pÄ sin gÄrd. Det var precis efter att han hade skaffat tamsvin som han fick hela stian full med rÄttor stora som kaniner. Men svinen och rÄttorna verkade trivas bra tillsammans och störde inte varandra sÀrskilt mycket, förutom nÀr det blev trÀngsel vid fodertrÄget. Kalle gjorde först ingenting Ät situationen, men nÀr han fick in ett par feta rÄttor i sin kÀllare, ringde han omedelbart till Börje som skyndade sig att komma över.
Under sin uppvÀxt i HerrÀng hade Sven hört historier om hur rÄttor och möss hade flyttat in i nÄgon sommarstuga pÄ hösten, nÀr husets Àgare Äkt dÀrifrÄn. Sedan gnagt sönder bÄde mattor och möbler. Rivit runt i skafferiet och gjort sig ett bo i nÄgon gammal fÄtölj med klen stoppning.
Börje hade en uppsjö av sÄdana historier. Speciellt tyckte han om att berÀtta om den gamla Ànkefrun, som natt efter natt i den stora dubbelsÀngen besvÀrades av en stank som blev allt vÀrre.
NÀr hon en tidig morgon vaknade av att hela sÀngen var full av rÄttor, kunde man senare konstatera (nÀr man baxat ut den hysteriska kÀrringen, som Börje sa) att en rÄttfamilj hade gjort sig ett bo i hennes madrass och slÀpat dit sopor frÄn köket, som börjat stinka (hon var ju nÀstan helt blind, den gamla tokan). Men det vÀrsta var att man ocksÄ hade hittat Ànkefruns katt, som varit bortsprungen sedan ett antal dagar, halvt uppÀten, inkilad mellan spjÀlorna i sÀngbotten som ett makabert konst-
verk dÀr ben och kropp (det som var kvar) hade vridits runt i de mest onaturliga lÀgen. (Synd pÄ sÄ fin kisse.)
Det fanns en variant pĂ„ samma historia dĂ€r Ă€nkefrun var förlamad frĂ„n midjan och ner och nĂ€r hon vaknade saknade hon en fot. Som sedermera satt inkilad, halvt uppĂ€ten âŠ
(Ja, du fattar, sa Börje och gestikulerade med handen.)
En tredje version var kanske den vÀrsta. I den var hon inte Ànkefru, Ätminstone inte nÀr historien började. Nu var det nÄgot, eller nÄgon, som satt inkilad, halvt uppÀten i sÀngbotten. Andra sidan sÀngen gapade tom pÄ morgonen och tanten skrek.
I alla versioner flyttade sedan Ànkefrun till ett Àldreboende.
Till en lÀgenhet. Utan smÄ kryphÄl. Och utan den minsta kontakt med annat Àn asfalt och lyktstolpar.
âDe dĂ€r jĂ€vla rĂ„tthistorierna blir ju bara vĂ€rre och vĂ€rreâ, sa Sven och tog en mun kaffe.
âJo, men de statuerar ett gott exempel: Lita aldrig pĂ„ en rĂ„ttjĂ€vel, rĂ€kna aldrig bort en rĂ„ttjĂ€vel och vad du Ă€n gör âŠâ
Börje höjde ett finger: â⊠lĂ„t dem aldrig fĂ„ övertaget.â
Sven hummade, men ville inte lÀgga sig i alltför mycket. Han visste att nÀr Börje vÀl fÄtt en idé var det bÀst att lÄta honom hÄllas. Om det hade varit upp till honom sjÀlv, hade han stÀllt ut en rÄttfÀlla och hoppats att det skulle vara nog. Men han anade att Börje redan hade funderat ut en plan.
âOch en annan sak, de Ă€r nattaktiva smĂ„ jĂ€vlar, sĂ€llan ute dagtid. DĂ„ Ă€r de passiva, förstĂ„r du?â sa Börje och rynkade pannan.
âJa, det var ju en som vĂ€ckte mig hĂ€romnatten ocksĂ„, pĂ„ smĂ„timmarna. Satt pĂ„ bordet i köket, men jag fick den aldrig, den hann smita i vĂ€g.â
Börje gnuggade sig i huvudet. Enligt honom kunde det bara vara en orsak till att rÄttan hade suttit pÄ Svens diskbÀnk.
En överfull koloni. Vilket i sin tur kunde ha att göra med en mÀngd olika saker.
âFör stor tillgĂ„ng till föda, enkelt att hitta vatten. Brist pĂ„ naturliga fiender och skadedjurstekniker.â Börje pekade pĂ„ sig sjĂ€lv och skrattade. âNej, men skĂ€mt Ă„sido. Det Ă€r inte bra, hör du, inte bra. Det var sĂ„ hĂ€r det började för mig. Den feta rĂ„ttan som sprang över ansiktet pĂ„ mig den dĂ€r morgonen var bara en försmak. Har du sett nĂ„got mer?â
Börje stirrade ingÄende pÄ Sven och vÀntade pÄ ett svar.
âDet Ă€r som vanligt med det förbannade springandet i vĂ€ggarna nĂ€tterna igenom, annars Ă€r det vĂ€l inget.â
Börje la pannan i djupa veck.
âHar du Ă€ndrat om bakom boden eller Ă€r det som förut, med soporna?â
âNej, det Ă€r som förut.â
Börje reste sig sÄ hastigt att stolen nÀstan damp i golvet.
âVi börjar dĂ€râ, sa han.
De gick ut till boden och runt pÄ baksidan. Börje drog bort en stor grön presenning och viftade bort nÄgra flugor som suttit och vÀrmt sig pÄ plasten. Ett svart, buckligt berg av sopsÀckar glÀnste i soldiset. De sÄg mjuka ut, som trötta, feta, gamla mÀnniskor. Tillsammans klÀngde de sig fast i varandra och bildade en högsta punkt som rÀckte strax ovanför Börjes huvud. Lukas lufsade fram och sniffade intresserat pÄ berget.
âUj uj, det hĂ€r Ă€r rena paradiset, ska du veta. De Ă€lskar sĂ„dant hĂ€r.â
Börje gick nÀrmare sÀckarna och tryckte till ett par med foten.
âDu mĂ„ste ordna med sophĂ€mtningen, Sven. Innan vi fĂ„r vĂ€ck det hĂ€r kommer du fortsĂ€tta att ha problem, det fattar du, va.â
Sven stod en bit bakom med hÀnderna i fickorna. NÀr kom-
munen höjde avgiften för sophÀmtningen hade han som en tillfÀllig lösning stÀllt nÄgra soppÄsar bakom boden. Sedan hade högen vÀxt med diverse saker och ting som han inte iddes Äka till Ätervinningen med. Veckorna hade flutit pÄ och orken hade trutit sÄ pass att han till slut dragit en presenning över för att slippa se skiten.
âJo, jo det blev sĂ„ förbannat dyrt bara.â
âSer du?â
Börje tryckte till med foten igen. SmÄ och stora hÄl syntes runt om i plasten. Det sipprade ut en grÄaktig vÀtska ur tvÄ av hÄlen. Börje drog till sig foten och gnuggade sulan mot gruset.
âHĂ€r har de gnagt sig in. De Ă€ter ju allt möjligt. Lever med allĂ€tarens dilemma.â
âVad betyder det?â
Han sÄg pÄ Börje.
âDe vet inte om det som de Ă€ter av Ă€r giftigt eller inte. VĂ€ldigt lika oss faktiskt, de lĂ€r sig vad som fĂ„r dem att mĂ„ dĂ„ligt och undviker det. De kan ocksĂ„ utveckla resistens mot gift. Ofta har de en i gruppen som fĂ„r Ă€ta först, sedan vĂ€ntar de för att se om han dör eller inte. Vi gör ju lite samma sak, Hitler hade vĂ€l en anstĂ€lld som Ă„t av hans middagar innan han sjĂ€lv Ă„t?
Inte dĂ„ligt av en simpel asĂ€tare att tĂ€nka ut nĂ„got sĂ„dant.â
Börje skrattade hest. SÄ stannade han till.
âDet var som satan!â
Han stod lutad över en sÀck lÀngst in mot vÀggen.
âKom och se pĂ„ den hĂ€r.â
Sven tittade över Börjes axel.
âVadĂ„?â
âHĂ€r, ser du inte?â Börje pekade med skon. âDen Ă€r ju enorm. En av de större jag sett och dĂ„ har jag Ă€ndĂ„ sett en hel del ska du veta.â Sven glodde pĂ„ rĂ„ttskiten, svalde nĂ„gra gĂ„nger.
âOm du fĂ„r in den som har skitit ut de hĂ€r kanonkulorna blir
det inte roligtâ, sa Börje med Ă€nnu ett skratt och klappade uppmuntrande pĂ„ Svens axel. Hans ögon blev till smĂ„ springor. âVi fixar det hĂ€r. Var bara lugn du. Det fĂ„r mig att tĂ€nka pĂ„ en sak. För du har vĂ€l hört om rĂ„ttdrottningen?â
Börje lÀt sin tunga vandra över tÀnderna i vÀntan pÄ hans svar.
âVad Ă€r det nu för historia du har hittat pĂ„?â
âNej, men vĂ€nta lite, den hĂ€r Ă€r bra, riktigt bra.â Börje flinade och snörvlade till, drog med handen under nĂ€san. âFick den berĂ€ttad av en gammal kompis frĂ„n SkĂ„ne. SĂ„ hĂ€r var det.â
Det var samma grundhistoria, den gamla frun, Ànka eller försmÄdd som en morgon vaknade av att hon kÀnde en tyngd pÄ sina ben. NÀr hon öppnade ögonen satt dÀr en rÄtta som var den absolut största hon hade sett. Med tassarna i vÀdret stirrade den henne rakt i ögonen. Hon drog upp nattsÀrken för ansiktet som om det skulle fÄ rÄttan att försvinna. Och det gjorde den. NÀr hon öppnade ögonen var den borta, men hon kunde fortfarande höra den. LÄngsamt vÀlte hon sig över sÀngkanten. Ljudet kom frÄn under sÀngen. Det enda som fanns dÀr var en stÀngd koffert med hennes gamla brudklÀnning i, som hon hade sparat som ett minne. Hon stelnade till och kunde knappt andas dÀr hon hÀngde över kanten. Men pÄ nÄgot vis fick hon grepp om kofferten och drog ut den frÄn under sÀngen sÄ att den stod pÄ golvet bredvid henne. Med en smÀll slogs locket till kofferten upp och dÀr reste sig rÄttan med skallen i slöjan sÄ den sÄg ut som en nygift brud. Runt omkring lÄg gamla matrester, rÄttskit och sÄ förstÄs den söndertrasade brudklÀnningen. Slöjan var det enda som fortfarande var helt. KÀrringen förstod att rÄttan hade bott dÀr ett bra tag och hon kvÀljde vid tanken att den varit alldeles intill henne under sÄ lÄng tid.
Börje skrockade.