Flykt (2023)
Romanus & Selling Box 3159, 103 63 Stockholm info@romanusochselling.se www.romanusochselling.se
ISBN 978-91-89771-79-6
Copyright © Emmy Walt 2025
Enligt avtal med Grand Agency AB Omslag: Elina Grandin
Tryck: ScandBook, e U 2025 Första tryckningen
Till min familj, för att ni Àr meningen med livet.
Prolog
Hostningen fick bröstkorgen att pressas samman och hon stannade, lutade sig framÄt och drog in ett rosslande andetag.
Benen kÀndes ostadiga. Tunga. Som om de ville dra henne ner mot golvet, hindra henne frÄn att komma vidare. Hon satte ena handen mot vÀggen i ett försök att behÄlla balansen, svajade till.
Ett stapplande steg, tvÄ. Sedan sa kroppen stopp och hon segnade ihop. NÀr knÀna slog emot golvet var det med en sÄ hÄrd duns att ljudet nÀstan lyckades överrösta eldens rytande.
MÄste, hÀmta, hjÀlp.
En ny hostning avbröt henne och hon försökte dra in ett djupt andetag, kÀnde hur den varma luften fastnade i halsen.
Rummet började kantra och hon lade sig ner pÄ golvet, lÄg stilla och flÀmtade medan sekunderna tickade fram. LÄngsamma, som om nÄgon saktat ner tiden.
Hon kunde inte dö hÀr. Det var inte rÀttvist.
Sakta vÀnde hon pÄ huvudet, hamnade med ansiktet mot vitrinskÄpet, det blÄmÄlade som de hittat pÄ en loppis förra sommaren och inte kunnat Äka hem utan, trots att det varit alldeles för stort, och dyrt. Ett chokladpapper hade letat sig in under det och placerat sig bredvid en stor dammtuss. Hon stirrade pÄ den silvriga pappersytan, gjorde ett nytt försök att
dra in luft och den hÀr gÄngen lyckades syre ta sig förbi det trÄnga i strupen, ner i lungorna. Hetsigt drog hon in ytterligare ett andetag, och Ànnu ett. Höll sedan andan och tvingade sig sjÀlv att fokusera.
Sakta kravlade hon framÄt lÀngs det hÄrda golvet, centimeter för centimeter, medan röken tÀtnade runt henne och skymde all sikt. Det vÀrkte i lungorna, men hon knep ihop lÀpparna och fortsatte tills handen slog emot en liten upphöjning.
Tröskeln till köket.
DÄ var det inte lÄngt kvar.
Med förnyad kraft drog hon sig framÄt, kÀnde hur hettan tryckte pÄ bakifrÄn.
En stol, ett bord. VÀlkÀnda konturer. Hon var pÄ rÀtt vÀg. Mellan henne och den friska luften utanför fanns nu bara ett enda rum.
SmÀrtan i lungorna skar allt djupare och hon kravlade sig framÄt med en kraft hon inte visste att hon hade, tillÀt sig att andas ut och stÄlsatte sig, kÀnde lÀttnaden nÀr nytt syre letade sig in i kroppen.
Elden kÀndes mer avlÀgsen nu, som om den pausat, stannat kvar i allrummet för att utforska vad den kunde förtÀra innan den letade sig vidare. Gav henne viktiga sekunder. Hon rundade köksbordet, drog sig fram mot kylskÄpet, förbi köksbÀnken. Och dÀr. Hallen. Kroppen rörde sig fortare, en tröskel, nÄgra sista slÀpande rörelser och sÄ var hon framme vid ytterdörren.
Ljudet nÀr hon tvingade varenda muskel i kroppen att hjÀlpa henne upp till krypande var djuriskt. Handtaget brÀnde huden och hon flÀmtade till, tryckte sedan nedÄt.
Ingenting hÀnde.
Hon försökte igen, och igen, ignorerade smÀrtan. Tvingade sig upp pÄ darriga ben och dunkade axeln mot dörren med hela sin tyngd. Men den vÀgrade röra pÄ sig.
Röken sprang i kapp henne, omslöt henne, Ät upp den lilla luft som fanns kvar. Paniken vÀllde över henne, fick hennes muskler att stelna och hon sjönk ihop, gled ner lÀngs dörren tills hon bara var en liten hög.
âĂppna! ĂppâŠâ
I huvudet fortsatte hon att skrika, hoppades att nÄgon skulle höra henne trots att inga ord passerade hennes lÀppar. Och hon tÀnkte pÄ de andra. De som var kvar pÄ övervÄningen.
mÄ N dag 23 jUNI
Mila
Fingret gled över skÀrmen, scrollade, pausade.
âFy fan.â
âVad?â
Mila rÀckte över telefonen, betraktade nÀr mammas blick gled över texten. SÄg sina egna kÀnslor speglas i fÄrorna som blivit djupare det senaste Äret.
âMen, de hade ju fĂ„tt avslag?â
Mila skakade pÄ huvudet, tog tillbaka telefonen och fortsatte lÀsa.
âJag kanske var naivâ, sa hon och suckade. âMen jag trodde inte att de skulle fĂ„ tillstĂ„nd.â
Dagbladet hade liksom alla stora tidningar följt debatten under vĂ„ren, full av hĂ„rda ord och utspel. Men budskapet frĂ„n arrangörerna för Almedalsveckan hade hela tiden varit tydligt. Endast riksdagspartier hade rĂ€tt att gĂ„ upp pĂ„ den klassiska gotlĂ€ndska politikerscenen som en del av det officiella programmet. Det spelade ingen roll att det knappt tvĂ„ Ă„r gamla högerextrema partiet försökt hĂ€nvisa till sina höga opinionssiffror. Ăven om den senaste Sifo-mĂ€tningen visade att nĂ€rmare tio procent av Sveriges befolkning kunde tĂ€nka sig att ge sitt stöd Ă„t partiet i nĂ€sta Ă„rs riksdagsval var de inte
folkvalda. De fick vÀnta tills de hade rÀtten pÄ sin sida, för det var viktigt att hÄlla pÄ traditionerna.
Tills nu.
Tio procent. Det var svÄrt att ta in, att ett parti byggt pÄ hat kunnat vÀxa sÄ fort. För bara nÄgot Är sedan hade de legat precis under spÀrren. Fast sÄ hade ocksÄ det mesta förÀndrats efter terrorvÄgen som svepte över Europa förra sommaren.
âVad skriver de mer?â frĂ„gade mamma med lĂ„g röst och tittade pĂ„ Ahmad som pillade pĂ„ sin mobil med ena handen medan den andra lĂ„ngsamt rörde sig mot munnen. NĂ„gra droppar frĂ„n chokladglassen hamnade pĂ„ bordet och Mila torkade förstrött bort dem med en servett medan hon fortsatte lĂ€sa.
âArrangörerna sĂ€ger att det trots allt Ă€r en demokratisk tillstĂ€llning, att de beklagar att det tagit tid att komma fram till beslutet.â
Mila scrollade vidare, orkade inte lÀsa allt, men stannade till nÀr Helena Grens genomtrÀngande blÄ ögon blickade in i hennes. Dagbladet hade valt en bild dÀr partiledaren för Sverige Först lyckades se kaxig och förorÀttad ut pÄ samma gÄng. Det blonda hÄret vilade mjukt pÄ hennes axlar och citatet under portrÀttet var fyllt med ÄterhÄllen frustration.
Vi Àr nöjda med det nya beslutet, Àven om vi anser att det kommer vÀl sent. Med sÄ stort stöd hos den svenska befolkningen borde det vara sjÀlvklart att fÄ samma möjlighet som riksdagspartierna.
Mila stÀngde ner nyhetsappen och placerade telefonen pÄ bordet med en liten smÀll, vilket fick en hoppfull krÄka som successivt nÀrmat sig att ta ett förskrÀckt skutt bakÄt.
âLugnâ, sa mamma och nickade mot Ahmad.
âFörlĂ„t. Jag blir bara sĂ„ förbannad.â
Hon tystnade, försökte fokusera pÄ ljudet av skratt, uppsluppenhet, sommar. Tittade pÄ bÄtarna med sina höga master, pÄ
bara ben och solbrÀnda ansikten. Hela hamnomrÄdet i Visby surrade av semesterkÀnsla och förvÀntan. HÀr om nÄgonstans borde hon kunna njuta, slappna av.
ĂndĂ„ ville irritationen inte sjunka undan.
âJag Ă€r glad att du följde med oss hit mammaâ, sa hon för att byta samtalsĂ€mne.
âDet Ă€r jag ocksĂ„. Det var alldeles för lĂ€nge sedan jag besökte ön.â
NÀrmare sexton Är sedan, tÀnkte Mila. Mamma hade inte varit pÄ Gotland sedan Mila jobbade som reporter pÄ ön. Vikariatet som lett till att hon trÀffade Marcus under ett galet reportage om fallskÀrmshoppning dÀr hon sjÀlv agerat testperson. Det kÀndes som en evighet sedan.
Förslaget att mamma skulle följa med till Gotland hade kommit frÄn Marcus, nÄgot han sagt efter att de grÀlat om semestern. Mila hade inte velat Äka till ön i Är och lÀmna mamma ensam hela sommaren eftersom lillasyster Jana hade rest i vÀg pÄ lÄngresa till Asien.
Men nu nÀr hon kÀnde den salta doften frÄn havet, den ljumma vinden i ansiktet, var hon glad att Marcus övertalat henne. Det var antagligen precis det hÀr hon behövde, att komma bort frÄn stressen och vardagen i VÀsterÄs, frÄn alla möten med socialtjÀnsten, all oro.
En notis fick mobilen att vibrera. Instinktivt plockade hon upp telefonen och öppnade redaktionschatten. Kajsa Carlsson hade delat nÄgra tankar kring en reflekterande krönika om Sverige Försts deltagande i Almedalen, och diskussionerna om vinklar var i full gÄng.
âĂr det Marcus?â frĂ„gade mamma och Mila lade ner telefonen pĂ„ bordet igen.
âNej, det var en jobbgrej bara.â
âDu borde stĂ€nga av dina notiser.â
Mila mötte mammas blick, betraktade de mörka ringarna under ögonen.
âJag vet. Men jag tĂ€nkte hĂ„lla lite koll om det hĂ€nder nĂ„got under politikerveckan och de behöver hjĂ€lp. Nu nĂ€r jag Ă€ndĂ„ Ă€r pĂ„ plats.â
Det var inte direkt nÄgon lögn. Men sanningen var snarare att hon behövde alla uppdrag hon kunde fÄ för att dryga ut den alltmer sinande lönen. Trots att hennes artiklar frÄn förra sommarens flykt slagits upp stort bÄde i papperstidningen och pÄ hemsidan hade det inte lett till nÄgra nya förfrÄgningar frÄn
Dagbladet om större reportage. IstÀllet hade hon fÄtt fortsÀtta jaga korta lokala nyheter med VÀstmanlands lÀn som bas, samtidigt som allt fler hungriga frilansare verkade slÄss om tidningens utrymme. Om hon skulle orka med det hÀr jobbet behövde hon nÄgot mer lÄngvarigt, stabilitet.
Sonja rynkade pannan men slÀppte Àmnet, strök istÀllet Ahmad ömt över hÄret.
âHar du hört nĂ„got mer frĂ„n handlĂ€ggaren?â
Mila skakade pÄ huvudet, vÀnde sig sedan mot Ahmad.
âVĂ€nnen, kan du gĂ„ och köpa en dricka som du vill ha med dig i bilen? Du kan ta vilken du vill.â
Ahmads ögon glimmade till. SÄ nickade han, lade ner telefonen pÄ bordet.
âHĂ€r, ta mitt kort. Det Ă€r bara att blippa, okej?â
Han nickade igen, tog betalkortet och försvann in genom dörren till glassbaren.
âJag vill inte oroa honom i onödan.â
Mammas hand pÄ hennes, varm, lite strÀv.
âJag förstĂ„r. Men det kommer att gĂ„ bra.â
âFast om det inte gör det?â
Rösten var lite för hög, men hon kunde inte hjÀlpa det. För varje dag som beskedet om asyl uteblev vÀxte stenen som
placerat sig i hennes bröstkorg. Ahmad hade redan gÄtt igenom sÄ mycket. Flykten frÄn Afghanistan, fÄngenskapen i det franska lÀgret dÀr de trÀffats första gÄngen för ett Är sedan. Deras kamp för att överleva i den vidriga containern pÄ bÄten, resan i lastbilen.
Förlusten av hans familj.
âFörlĂ„tâ, sa hon och slĂ€ppte ut ett ostadigt andetag. âDet Ă€r bara den hĂ€r jĂ€vla vĂ€ntan. Och sĂ„ Ă€r jag rĂ€dd att det ska vara en nackdel, att han inte pratar. TĂ€nk om de tror att vi ⊠att han inte pratar för att fĂ„ sympatier. Att vi bett honom hĂ„lla tyst.â
âMen de hittade vĂ€l Latifas dagbok?â
âJo, men vem vet om det betyder nĂ„got.â
âDet Ă€r klart det gör.â Mammas hand fortsatte smeka hennes och beröringen fick andetagen att flöda lugnare. âDen bekrĂ€ftar ju allt. Ahmad hör hemma hos oss nu. Hos dig, Marcus och Sophia.â
Mila blundade nÄgra sekunder, försökte fÄ mammas ord att gÄ Ànda in, mjuka upp den dÀr jÀvla stenen i bröstet. Men minnena frÄn flykten vÀgrade lÀmna henne i fred. MÀnniskorna som lÄg huller om buller i lastutrymmet, Ahmads förÀldrar, Latifa med sin neonrosa tröja. Om hon och Ahmad hamnat i samma lastbil hade de ocksÄ varit döda nu.
Ett par veckor efter att de anlÀnt till Sverige hade hon fÄtt familjens Àgodelar skickade till sig. Ett radband, nÄgra klÀder och Latifas dagbok. Med hjÀlp av internet hade hon översatt delar av innehÄllet och tÄrarna hade strömmat ner över kinderna. Korta betraktelser frÄn Latifas, Ahmads och förÀldrarnas flykt blandat med dikter. En elvaÄrings tankar och kÀnslor i sitt rÄaste format. En elvaÄring med journalistdrömmar.
NÀr Mila öppnade ögonen igen sÄg hon hur Ahmad kryssade fram mellan borden medan han drack frÄn en Fantaflaska. Hon drog till sig handen, samlade ihop resterna efter fikat och
placerade allt noggrant pÄ brickan. Reste sig sedan upp och fattade Ahmads hand, kÀnde den mjuka huden möta hennes och log mot honom medan de rörde sig bort frÄn glassbaren.
âKom, sĂ„ gĂ„r vi och kollar pĂ„ bĂ„tarna medan vi vĂ€ntar pĂ„ Marcus och Sophia.â
Marcus
âSka du följa med eller sitta kvar?â
Marcus puffade till Sophia i sidan och hon slÀppte sitt fokus pÄ mobilskÀrmen, drog ur ena hörluren och tittade pÄ honom med irriterad blick.
âSka du med?â frĂ„gade han igen och började öppna förardörren.
Sophia sÄg sig omkring, som om hon först nu upptÀckt att de stod stilla, skakade sedan pÄ huvudet och satte tillbaka hörluren i örat. Marcus suckade, klev ur bilen och rÀtade ut de lÄnga benen.
Hjulen pÄ kundvagnen gnisslade betÀnkligt medan han knuffade den framÄt lÀngs raden av bilar som aldrig verkade ta slut. Fullt med mÀnniskor överallt, precis som pÄ fÀrjan.
Fast det var ÀndÄ skönt att Àntligen vara tillbaka pÄ ön, han hade lÀngtat och rÀknat ner dagarna, trots att det skulle bli en utmaning att bo tillsammans med Milas mamma under flera veckor. Inte för att han ogillade henne. Men av nÄgon anledning hade han svÄrt att slappna av helt nÀr hon var i nÀrheten, som om han hela tiden behövde förstÀlla sig en aning. Förhoppningsvis skulle det kÀnnas annorlunda nu nÀr de skulle vara i hans förÀldrahem.
Marcus svÀngde in genom de automatiska dörrarna till
Ica Maxi och gick direkt fram till grönsaksavdelningen. Han plockade ner paprika och zucchini i korgen. Vad mer kunde de grilla? Sparris. Han letade sig fram till hyllan, sÄg att den var tom, fortsatte istÀllet till avdelningen med fÀrsk lök.
Slut. Det var dÄ sjÀlva fan.
âMarcus?â
Han vÀnde sig om och möttes av ett brett leende.
âBjörn?!â
Handslaget var fast och Marcus betraktade sin före detta kollega, den solbrÀnda huden, den sjÀlvsÀkra hÄllningen. Sneglade ner pÄ sina slitna shorts och sandaler, tröjan skrynklig efter den lÄnga bÄtresan och timmarna i bilen. Antagligen luktade han lika illa som han sÄg ut.
âDet var inte i gĂ„râ, sa han och slĂ€ppte taget, insĂ„g att handen var fuktig.
âVerkligen inte. Har inte sett dig sen du stapplade hem frĂ„n krogen mitt i natten.â
Marcus kÀnde hur huden pÄ halsen började hetta och hoppades att det inte syntes. Mila hade varit försvunnen i Frankrike under nÀstan tvÄ veckor förra sommaren och en kvÀll hade han bedövat oron med alkohol. Idiotiskt. Inte minst för att han tappat omdömet inför Björn.
Du ska inte börja jobba för mig dÄ?
Minnet av erbjudandet sved fortfarande. Han hade missat vÀrldens chans att fÄ jobba som grafisk designer pÄ Björns firma.
Marcus ruskade lite pÄ sig och trÀngde undan tankarna.
âAllt fint?â fortsatte Björn.
âJo för fan! Kom med fĂ€rjan nu pĂ„ förmiddagen. Hade tĂ€nkt fylla pĂ„ lite innan vi Ă„ker ut till morsans och farsans hus, men turisterna verkar ha rensat hyllorna.â
âJo, de har verkligen strömmat till de senaste veckorna.â
âHar du hittat allt, Ă€lskling?â
Rösten som avbröt dem var ljus och Marcus vÀnde blicken mot den, mötte ett par ögon som tittade nyfiket pÄ honom.
âDet hĂ€r Ă€r Marcus, min före detta kollegaâ, sa Björn och lade en arm runt kvinnans midja. âVi jobbade tillsammans pĂ„ Axelssons Grafiska för en jĂ€vla massa Ă„r sen. Och det hĂ€r Ă€r Li, min fru.â
âTrevligt att trĂ€ffasâ, sa kvinnan och rĂ€ckte fram sin lediga hand. Den var sĂ„ tunn och spĂ€d att Marcus var rĂ€dd att han skulle skada den om han tryckte för hĂ„rt.
âBor du pĂ„ ön?â fortsatte hon.
âNej, vi flyttade för mĂ„nga Ă„r sen. Vi Ă€r bara hĂ€r pĂ„ semester.â
âDĂ„ fĂ„r vi hoppas att ni stannar lĂ€ngre Ă€n en veckaâ, inflikade Björn. âDet skulle vara trĂ„kigt om det hĂ€r kaoset var det enda ni fick uppleva.â
âĂsch, det Ă€r inte sĂ„ farligtâ, sa Li. âJag tycker det Ă€r bra att det blir lite rörelse pĂ„ ön. Det Ă€r sĂ„ sjukt dött pĂ„ vintern.
Dessutom hade det varit trĂ„kigt att anordna fest om det inte fanns nĂ„gon att bjuda.â
âTrevligt med festâ, sa Marcus och sneglade mot vagnen som Li placerat bredvid sig. Den var full till brĂ€dden med dricka och snacks.
âJa, vi testar att köra catering frĂ„n Capi den hĂ€r gĂ„ngen.
Har du Ă€tit dĂ€r nĂ„gon gĂ„ng? Otrolig plockmat.â
Marcus skakade pÄ huvudet. Restaurangbesök var sÀllsynta nu för tiden. Det nÀrmaste han kom var den sedvanliga söndagsmiddagen hos Milas mamma dÀr det alltid stod kroatiskt pÄ menyn.
Li och Björn kastade ett snabbt ögonkast pÄ varandra, som i samförstÄnd.
âMen kom förbi vet jag!â sa Björn och vĂ€nde uppmĂ€rksam-
heten mot Marcus. âVi hann ju bara skrapa pĂ„ ytan nĂ€r vi sĂ„gs sist. Och det vore kul att trĂ€ffa din fru ocksĂ„, om hon Ă€r med.â
Björn verkade studera hans reaktion och Marcus tvekade.
âOj, ja, kanske det. NĂ€r?â
âI morgon, vid nittontiden. BuffĂ©n serveras vid tjugo.â
âTack, det lĂ„ter kul. Jag mĂ„ste bara kolla med Mila.â
âAbsolutâ, sa Björn. âKolla du. Ni behöver inte meddela innan. Det Ă€r bara att dyka upp.â
âJa men, vi kanske gör det dĂ„â, sa Marcus och skrev upp adressen i mobilen.
Han följde dem med blicken medan de gick mot kassorna, vÀnde sedan helt om och tog sikte pÄ klÀdavdelningen. Han mÄste kolla om de hade nÄgra slipsar.
Mila
Havet lÄg nÀstan stilla. En truck körde fram och tillbaka lÀngs kajen och en bit frÄn smÄbÄtshamnen hade ett enormt militÀrfartyg lagt till. Förbipasserande mÀnniskor höjde sina mobiltelefoner och poserade framför den stora metallkroppen.
De gick sakta, passerade tÀlt efter tÀlt dÀr debatter och förelÀsningar pÄgick. Röster svÀvade ut ur högtalare. Ahmads vakna ögon följde varenda rörelse och Mila log, lade en arm runt hans axlar. Han hade vÀxt, blivit sÀkert en hel decimeter lÀngre sedan förra sommaren. DÄ hade han varit en tanig och sprallig ÄttaÄring med rufsigt hÄr och en aldrig sinande energi.
âVisst Ă€r det mycket att titta pĂ„?â sa Mila och svalde undan klumpen i halsen, sĂ„g hur ett flyktigt leende drog över hans ansikte. Sedan var det borta.
De fortsatte framÄt lÀngs vÀgen som lÄg parallellt med hamnomrÄdet, bort mot fÀrjeterminalen dÀr en av GotlandsfÀrjorna precis var pÄ vÀg att lÀmna ön. En ofrivillig rysning drog genom kroppen och Mila sneglade pÄ Ahmad, undrade vad han tÀnkte, om minnena frÄn den syrefattiga containerns hÄrda vÀggar lÄg lika nÀra ytan hos honom som hos henne. Det rytmiska dunkandet frÄn bÄtmotorn, stanken av urin. Tjock och klibbig luft som fastnade i halsen.
RÀdslan var irrationell. Att Äka fÀrja till Gotland var inte
samma sak som att sitta instĂ€ngd i en container pĂ„ ett fraktfartyg. ĂndĂ„ hade hennes ben skakat okontrollerat nĂ€r de nĂ„gra timmar tidigare kört ombord i NynĂ€shamn. Först efter att hon tagit en Atarax hade kroppen Ă„ter lugnat sig och hon hade sovit sig igenom större delen av resan.
âBrukar det vara sĂ„ hĂ€r mycket folk?â
Mila saktade in, lÀt mamma komma i kapp.
âNej, inte sĂ„ hĂ€r. Det Ă€r alltid mycket folk i hamnen pĂ„ sommaren, men under politikerveckan blir det extremt. Det lĂ€ttar nĂ€r vi kommer förbi hamnterminalen.â
De gick tysta en stund, Ahmad med smÄ skutt i stegen. Mila tittade pÄ telefonen, fortfarande inget meddelande frÄn Marcus, trots att det gÄtt nÀrmare en timme sedan han och Sophia Äkte för att handla. Hon rörde med fingret över kartappen, tvekade. Klickade sedan och andades ut nÀr de smÄ cirklarna som indikerade Sophias och Marcus positioner stod orörliga vid Ica Maxis parkering.
âVar skulle vi möta dem?â
Mila tyckte mammas andning verkade tung.
âJag sa att vi kunde ses vid utsiktsplatsen halvvĂ€gs upp i hamnbacken nu nĂ€r nĂ€stan hela hamnen Ă€r avspĂ€rrad.â
De fortsatte gÄ, lÀmnade fartygen och de flesta mÀnniskorna bakom sig och efter en stund började lutningen kÀnnas i benen. Hon mÄste börja trÀna igen, bygga upp allt hon tappat. Trots att hon varit tillbaka frÄn sjukskrivningen för utmattning i snart tvÄ Är hade de gamla rutinerna med dagliga löprundor inte kommit tillbaka.
Slutligen nÄdde de fram och Mila stannade för att hÀmta andan medan Ahmad började springa.
âInte ⊠för nĂ€ra ⊠kantenâ, pustade hon och följde efter till det lilla rĂ€cket som inhĂ€gnade parkeringen.
âDet Ă€r helt galet vackertâ, sa mamma och Mila nickade
instÀmmande. Till höger skymtade Visby hamn dÀr havet bredde ut sig likt en oÀndlig blÄ matta som kramade om ön. Till vÀnster reste sig klipporna vid naturreservatet Södra hÀllarna höga.
Hon visste precis hur hisnande det var att stÄ dÀr uppe och titta ut över kanten, mindes fortfarande kÀnslan nÀr Marcus tog henne dit första gÄngen. NyÄrsnatten för över femton Är sedan, den första gÄngen de kysstes. Det var dÄ hon vetat att det skulle bli de tvÄ.
Hon blundade, kÀnde den salta, lÀtta brisen i ansiktet. Kanske kunde hon fÄ den att blÄsa bort alla jobbiga kÀnslor som hela tiden gjorde sig pÄminda och vÀgrade försvinna.
En lÀtt ryckning i tröjan fick henne att komma tillbaka till verkligheten och hon tittade pÄ Ahmad som stÀllt sig bredvid henne. Han pekade pÄ nÄgot och hon följde den smala armen med blicken. Först förstod hon inte vad hon tittade pÄ, vad det var som stack upp frÄn klipporna lÄngt dÀr borta.
Sedan sÄg hon den svarta röken som steg mot himlen.
