johanna mo
DÀr ljuset Àr
Romanus & Selling Box 3159, 103 63 Stockholm info@romanusochselling.se www.romanusochselling.se
isbn 978-91-89771-77-2
Copyright © Johanna Mo 2025
Enligt avtal med Grand Agency AB Omslagsform: Sofia Scheutz
Tryck: ScandBook, EU 2025 Första tryckningen
Prolog
MetallbÄgen piper nÀr jag kliver igenom och jag stannar till, försöker klura ut vad som har fÄtt den att lÄta. Huvudet Àr blankt. MotstÄndet trÀnger undan allt. Jag vill inte vara hÀr. Nej, jag vill inte att vi ska vara hÀr. Det har gÄtt sju veckor sedan rÀttegÄngen avslutades och fem sedan domen föll.
Sirenerna som tjöt dĂ„ vi satt ute pĂ„ den isiga stentrappan. Ljusen som nĂ€rmade sig mellan trĂ€den. Jag blundar, vrider mig bort frĂ„n minnet. Ăgonblicket inne i huset dĂ„ skallbenet krossades, dĂ„ du fortsatte att sparka.
âKomâ, sĂ€ger en röst.
NÀr jag öppnar ögonen vinkar den kvinnliga vakten fram mig. Munnen ler men blicken Àr irriterad. Detta Àr inte en flygplats. Inte en port till semestrar och jobbresor. PÄ andra sidan finns bara mörker.
Vakten drar en apparat lÀngs min kropp. Vid midjan reagerar den. Kanske pÄ skÀrpet. Jag har tappat i vikt de senaste mÄnaderna och byxorna stannar inte uppe utan hjÀlp lÀngre. Men apparaten verkar inte ge nÄgot svar.
âJag behöver utföra en ytlig kroppsbesiktningâ, sĂ€ger vakten.
Hon leder in mig i ett litet rum, och jag fÄr intrycket att hon gör detta delvis för att förnedra mig, trots att jag bara Àr en
besökare. ĂndĂ„ klagar jag inte. Jag förtjĂ€nar inte bĂ€ttre. LĂ„ngsamt klĂ€r jag av mig. Jag har aldrig kĂ€nt mig sĂ„ utlĂ€mnad som nĂ€r jag stĂ„r dĂ€r helt naken. Med kritisk blick synar vakten min kropp, ber mig snurra runt, visa fotsulor, armhĂ„lor och handflator. Efter en stund ger hon mig tillĂ„telse att klĂ€ pĂ„ mig igen. Jag förs till Ă€nnu ett rum dĂ€r jag tvingas vĂ€nta. TvĂ„ stolar och ett bord. Vita vĂ€ggar som pressar sig nĂ€rmare. Precis som inne i huset. Jag kastas tillbaka dit oftare Ă€n jag skulle önska. Jag vet vad som ligger framför fötterna och jag vill inte titta, men hur jag Ă€n kĂ€mpar Ă€r det omöjligt att lĂ„ta bli. Paniken Ă€r densamma varje gĂ„ng. Kroppen som inte rör sig. Blodet som rinner ut pĂ„ det nötta linoleumgolvet.
Först nĂ€r dörren öppnas slipper jag ifrĂ„n. Du kliver in och jag vill resa mig och skrika förlĂ„t, förlĂ„t, förlĂ„t â men det gör jag inte. OförmĂ„gan faller över mig som tungt, snöblandat regn. Att du sitter hĂ€r Ă€r helt och hĂ„llet mitt fel, och jag mĂ„ste försöka fixa Ă„tminstone detta.
Fem mÄnader tidigare
Fredag 20 december
Kapitel 1
Natalie
Bensinmacken glödde som en cigarett i vintermörkret och lockelsen blev för stor. Natalie svÀngde av motorvÀgen, in pÄ parkeringen. Efter ett uppehÄll pÄ över tio Är hade hon börjat röka igen för nÄgra mÄnader sedan. TrÀning hade varit ett bÀttre sÀtt att hantera stressen, men att göra rÀtt val var inte lÀngre hennes starka sida.
Trots att hon inte ens nÄtt Linköping Àn, och hade mer Àn halva resan kvar, var det redan andra gÄngen hon stannade. Hon var inte överdrivet ivrig att komma fram. Vid förra stoppet hade hon lyckats stÄ emot röksuget.
PĂ„ parkeringen fanns en handfull bilar. ĂndĂ„ tog Natalie sikte pĂ„ platsen bredvid en röd Toyota. HĂ€nderna var darriga och hon behövde Toyotan som lots. Parkeringsrutans linjer var begravda i snön. Hon kom för nĂ€ra, och försökte lösa det genom att fortsĂ€tta framĂ„t men svĂ€nga ratten Ă€nnu mer. Kopplingen mellan vad ögonen sĂ„g och vad hjĂ€rnan drog för slutsatser glappade. Natalie tog körkortet nĂ„gra dagar efter att hon hade fyllt arton, det var sjutton Ă„r sedan nu. Efter flytten till Stockholm hade hon knappt kört alls. Hyrbilen stötte emot Toyotan och hon tryckte till pĂ„ bromsen, slet över spaken till back. Hon utstötte smĂ„ ljud för att inte höra hur bilarna gnisslade
mot varandra nÀr hon backade ut för att köra in igen. Helvetes jÀvla skit.
NÀr hyrbilen stod nÄgorlunda rakt och pÄ lagom avstÄnd till bilen bredvid skyndade Natalie ut och runt, samtidigt som hon försökte mota undan hur kvÀllstidningarna skulle gotta sig: Deckarförfattare kvaddade bil pÄ parkering. Det senaste besöket i morgonsoffan hade lett till sÄ mÄnga positiva inlÀgg i sociala medier att det krÀvdes en motvikt.
Baklyktan var krossad och det fanns en buckla vid den bakre dörren. Men sÄ hann hjÀrnan ikapp. Det kunde inte vara hon som hade gjort det dÀr, det lÄg inget glassplitter nedanför den förstörda lyktan. Toyotan hade krockat, men tidigare och med nÄgot helt annat.
Natalie gick nĂ€rmare och upptĂ€ckte ett skrapmĂ€rke bredvid bucklan, smĂ„ flĂ€ckar av grĂ„ lack i allt det röda â antagligen frĂ„n hennes bil. MĂ€rket var sĂ„ litet att det knappt syntes i den övriga förstörelsen, och hon bestĂ€mde sig för att strunta i det. Hon orkade inte ta pĂ„ sig ansvaret.
Det kÀndes som om nÄgon tittade och Natalie kastade upp blicken. Den enda som syntes till pÄ parkeringen var en person med bortvÀnt huvud, halvvÀgs mellan henne och bensinmackens dörr. Hon borde inte ha stÀllt sig sÄ lÄngt ifrÄn. Kylan nöp i varenda kvadratmillimeter blottad hud. Hon hade varken mössa eller vantar och det var minst tio minusgrader. Dunjackan hade varit bÀttre Àn den figursydda kappan frÄn NK, som hon tröstat sig med efter ett jobbigt möte med förlÀggaren. DÄ hade hon fÄtt plats med en tröja under.
Natalie stoppade ner hÀnderna i fickorna och skyndade mot bensinmackens dörr, mot ljuset och vÀrmen. SÄ snabbt hon vÄgade för den hala, hÄrt packade snön. Hon passerade det bortvÀnda huvudet som tillhörde en man i noppriga mjukisbyxor och parkas med pÀlskantad huva. Han tankade en rostig
BMW medan kvinnan i passagerarsÀtet sov. Det var den halvöppna munnen och det osmickrande dreglet som avslöjade att hon inte bara blundade. Hon hade lagt en kudde mot rutan. En vit byrÄ fyllde baksÀtet, nÄgon centimeter frÄn kvinnans huvud. Det sÄg riskabelt ut. Om bilen krockade ⊠Kanske fanns det en historia hÀr. Natalie hade inte börjat pÄ manuset hon redan skulle ha skickat in. Eller hon hade börjat flera gÄnger, men varje gÄng fastnat och blivit tvungen att slÀnga allt. FörlÀggaren hörde av sig med jÀmna mellanrum och frÄgade hur det gick, och hon svarade alltid att hon nÀstan var klar.
Natalie nĂ„dde dörren och ryckte upp den, anstrĂ€ngde sig för att stĂ€nga ute âJingle bellsâ som spelades pĂ„ hurtigt hög volym. Ăntligen var vĂ€rmen hennes. Hon stod ett tag och ömsom knöt nĂ€varna, ömsom strĂ€ckte ut fingrarna. Det stack i dem nĂ€r blodet segade sig fram. Hon sĂ„g sig omkring. Det mesta var fett och socker hĂ€r. I ett hörn hittade hon cigaretterna.
Men nej, hon borde inte. Hon ville inte komma hem till pappa och stinka rök. Att Meja rökte var hon sĂ€ker pĂ„, men han förvĂ€ntade sig inte det av henne â den lyckade av systrarna. Under uppvĂ€xten hade han ofta tjatat om hur farligt rökning var. Alkohol ocksĂ„ i och för sig, men de förmaningarna hade inte haft samma tyngd. BĂ„de han och mamma hade alltid varit lite för glada i att dricka sjĂ€lva. Inte sĂ„ att de var alkoholister eller sĂ„, men spriten hade definitivt fĂ„tt dem att tappa omdömet ibland.
Natalie gick fram till chokladhyllan dÀr det fanns sÀkert hundra olika sorter. Hon plockade Ät sig en Snickers, lade tillbaka den och tog en tvÄhundra grams nougatcrisp frÄn Marabou. Höll den medan hon försökte nÄ fram till ett beslut. Det var som om hon inte kunde bestÀmma sig om nÄgonting lÀngre.
âLĂ€gg tillbaka den.â
Hon stelnade till och sneglade hastigt bakÄt. Uppmaningen
var inte menad Ät henne, utan Ät en flicka pÄ kanske sju som tryckte en ask med gelébjörnar mot bröstet. Ena framtanden saknades. Den stickade mössan med öronlappar var djupt nerdragen i pannan, dÀr en mörkbrun lock hÀngde fram.
âJag vill ha.â
Orden knappt hörbara, och björnarna lÀmnade inte flickans bröst. En kvinna i glansig snöoverall tog snabba steg mot flickan, gissningsvis hennes mamma.
âNej, sa jag.â
Natalie sÄg all den vilja som kramade godisasken, och hon avundades styrkan och sjÀlvklarheten i den. Mamman var framme vid flickan nu.
âSluta krĂ„ngla!â
Rösten hade blivit sÄ hög att övriga inne pÄ macken stannade upp. Iakttog, öppet och i smyg. Konflikten var inte av det slag man lade sig i, i alla fall inte Àn. Flickan tittade pÄ asken och skakade pÄ huvudet.
âJĂ€kla unge, alltsĂ„!â Mammans spott landade pĂ„ golvet, bland slasket som snötyngda skor hade dragit in. âDu ska göra som jag sĂ€ger. Annars blir du kvar hĂ€r.â
Du. Inte vi.
Flickan snyftade till, men höll kvar i asken. Hon visste helt enkelt inte hur man gav upp. Mamman slet Ät sig asken, slÀngde tillbaka den och slÀpade flickan mot utgÄngen.
âDet blir massor med godis i jul.â
Rösten var lugnare, men det var alldeles för sent för det.
De andra pÄ macken fortsatte med sitt, tycktes lÀttade att de slapp blanda sig i. Men inte Natalie som tittade mot dörren dÀr flickan hade försvunnit. Hon borde ha hjÀlpt henne. Borde ha fÄtt mamman att förstÄ hur fel det var att hota med att överge.
Natalie var tre Är den gÄngen hon tappades bort pÄ en bensin-
mack. Det var ett av brottstyckena som Äterstod av hennes barndom. Ibland kunde hon undra om det var nÄgot fel pÄ henne, för allt hon inte mindes. à ren före tio tog nog inte mer Àn en kvart att spela upp, en ryckig kvart full av motsÀgelser och hÄl. Men just det hÀr minnet var kristallklart.
Det var sommar. TreÄriga Natalie hade klÀnning och benen var sÄriga av sönderkliade myggbett. KlÀnningen var ny, rosa med röda jordgubbar. Meja som nyss fyllt tvÄ sov i barnstolen och pappa hade stannat hos henne. Mamma hade följt med Natalie eftersom hon behövde kissa. Plötsligt var mamma borta. Natalie sprang runt och letade mellan godishyllorna. Mindes inte pappa och Meja i bilen utanför. Det enda som fick plats i henne var att mamma inte var dÀr. Att hon var ensam. Först nÀr hon storgrÄtande föll ihop pÄ golvet som luktade simhall försökte en Àldre man hjÀlpa henne. Hon kunde fortfarande frammana doften av hans rakvatten, hans bekymrade: Hur Àr det lilla vÀn? Men hon fick inte ur sig ett enda ord. Mamma dök upp bakom mannen, och frÄgade förvÄnad varför hon grÀt.
Det var första gĂ„ngen mamma svek genom att försvinna, eller i alla fall den första Natalie mindes. Ăven om mamma hade tyckt att hon överdrev. Mamma hade följt med en anstĂ€lld ut pĂ„ lagret för att hĂ€mta nĂ„got. Jag var tre, ville Natalie fortfarande skrika. Det hade verkligen kĂ€nts som om alla hade Ă„kt i vĂ€g och glömt henne kvar. Som om hon aldrig nĂ„gonsin skulle bli hittad.
Natalie tittade pÄ chokladen i sin hand. Kanske borde hon lÀgga tillbaka den som en solidaritetshandling med flickan, med sitt treÄriga jag, men hon bytte den mot en Marabou med saltlakrits.
âVar det bra sĂ„?â frĂ„gade tjejen bakom kassan glatt. Hon var betydligt yngre Ă€n Natalie. Antagligen inte ens
tjugo. Hon hade en piercing i ena ögonbrynet och taggigt blonderat hĂ„r â rötterna var nĂ€stan svarta. Kanske flickan om drygt tio Ă„r. Tanken tröstade, att flickan skulle bli rebell och vĂ„ga stĂ„ emot. Natalie kunde skriva den berĂ€ttelsen Ă„t henne. Verkligheten var hennes material att göra som hon ville med. SĂ„ varför satte hon inte igĂ„ng?
âEn kaffe ocksĂ„.â
âVilken storlek?â
âLiten, mellan eller stor?â fortsatte tjejen nĂ€r Natalie inte sa nĂ„got.
Det var inte ett svÄrt beslut.
âStor.â
Hon fick ett vitt plastlock att ta med till kaffeautomaten som fanns i andra Ànden av butiken. NÀr hon sÄg muggen det passade ihop med var hon nÀra att gÄ tillbaka. Det var för fan en halvliter. Minst. Men hon orkade inte prata med tjejen i kassan, och förklara att det inte var detta hon hade menat med stor.
En Àldre dam kom ut frÄn toaletten och log sÄ dÀr som bara gamla damer kan. Natalie log ocksÄ. I nÄgon sekund var livet just sÄ enkelt.
Hon hÀllde upp kaffet, fyllde pÄ med mjölk för att fÄ bort det brÀnnande. Kaffet höll hÀnderna behagligt varma nÀr hon gick tillbaka mot bilen. Hon spanade efter flickan, men hon var borta. Kanske hade hon och mamman kört i vÀg i den krockskadade Toyotan, för den var inte heller kvar.
Natalie sjönk ner i framsÀtet pÄ hyrbilen som redan var utkyld. Hon slog igÄng motorn medan hon drack mer av kaffet. Naturligtvis borde hon ha gÄtt pÄ toaletten ocksÄ, men hon ville inte tillbaka in i bensinmacken och visa sig i all sin velighet. Det fick bli en ursÀkt att ta Ànnu en paus om nÄgra mil. Hon tryckte i sig hÀlften av chokladkakan och lade resten i handskfacket.
I backspegeln rĂ„kade hon fĂ„ syn pĂ„ sig sjĂ€lv. De grönbruna ögonen var det enda hon brukade vara nöjd med i sitt utseende, men nu sĂ„g de insjunkna ut. Hon tĂ€nkte att detta var sista chansen att Ă€ndra sig. Att Ă„tervĂ€nda till Stockholm i stĂ€llet för att fortsĂ€tta ner till Ăland. Men nej, det gick sĂ„ klart inte. I gĂ„r hade en hysterisk Meja ringt och berĂ€ttat att mamma varit försvunnen sedan i mĂ„ndags. Fyra dagar utan kontakt var ovanligt lĂ€nge Ă€ven för mamma, men Natalie var mer oroad av att tvingas umgĂ„s med sin syster under de hĂ€r omstĂ€ndigheterna. Nu var de pĂ„ vĂ€g till barndomshemmet bĂ„da tvĂ„. De hade inte firat jul dĂ€r tillsammans pĂ„ tio Ă„r.
Kapitel 2
Meja
En skugga svepte förbi ute i hallen och det kunde inte vara pappa. Sedan höftoperationen förra vintern rörde han sig inte sÄ dÀr fort. Meja slÀngde ifrÄn sig disktrasan och skyndade efter. Agnes hade redan hunnit fÄ pÄ de svindyra kÀngor hon tjatat till sig i födelsedagspresent. Snabbt ryckte dottern Ät sig jackan och öppnade ytterdörren. Den kalla luften vÀllde in.
âStoppâ, sa Meja. âVart ska du?â
Rösten pÄ tok för gÀll, men hon kunde inte hjÀlpa det. Dottern visste exakt hur hon skulle trigga. Alla gÄnger hon stuckit i vÀg utan ett ord. Alla gÄnger Meja jagat henne, bÄde via mobilen och till fots. Stressat omkring i Malmö pÄ en massa platser dÀr Agnes kunde tÀnkas vara. Och en del andra platser ocksÄ, för nÀr hon vÀl hade börjat gick det liksom inte att sluta.
âUt en svĂ€ng.â
âOch göra vad?â
âAndasâ, sa Agnes och vĂ€nde sig mot henne med sitt hĂ„nleende.
Att dottern rökte hade Meja koll pÄ, för klÀder och hÄr stank, men hon hade valt att slÀppa den fajten. Det fanns sÄ mÄnga andra att utkÀmpa. Agnes var femton Är och hela hen-
nes vĂ€rld var ett krig. Med lĂ€rarna som inte fattade. Med kompisarna som drog en efter en för att de inte orkade med hennes utbrott. Men allra mest med Meja. Mamman som var en övervakande fascist. En nolla utan eget liv. Dessutom kunde Meja knappast sĂ€ga nĂ„got. Ăven om hon hade lyckats sluta med ciggen sjĂ€lv.
Agnes ansikte slappnade av. Troligen mindes hon skÀlet till att de var hÀr. Mejas mamma, hennes mormor, var försvunnen.
âFörlĂ„tâ, sa hon. âJag Ă€r tillbaka om max en halvtimme. Jag lovar.â
Ytterdörren stĂ€ngdes, och Meja blundade och djupandades. Agnes skulle bara ta en promenad. De var pĂ„ Ăland nu och hon kunde inte stĂ€lla till med sĂ„ mycket hĂ€r. Allt som fanns runt dem var trĂ€d och nĂ„gra fĂ„ grannar. Det hade i och för sig aldrig hindrat henne sjĂ€lv. Meja var tre Ă„r yngre Ă€n Agnes nĂ€r hon blev sĂ„ full att hon mĂ„ste magpumpas pĂ„ akuten, tvĂ„ Ă„r yngre nĂ€r hon krockade pĂ„ mopeden och nĂ€stan hade ihjĂ€l en annan mĂ€nniska, ett Ă„r yngre nĂ€r hon testade att köra bil första gĂ„ngen. En av pappas kolleger stoppade henne, och ringde dit pappa som skĂ€mtade med kollegan men exploderade av ilska nĂ€r de kom hem. Och hon var bara tre Ă„r Ă€ldre Ă€n Agnes nĂ€r hon blev gravid.
Meja ÄtervÀnde till köket. Hon stirrade pÄ flÀckarna pÄ diskbÀnken, och sedan pÄ trasan. Det behövdes ett starkare rengöringsmedel. Det mÄste ha gÄtt veckor sedan nÄgon ens brytt sig om att torka av bÀnken. Kanske för att den varit gömd under högar av kastruller och tallrikar med intorkade matrester.
Mamma hade aldrig gillat att stÀda, men pappa hade brukat sköta det hyfsat. Hur hade förÀldrarna egentligen haft det den senaste tiden? Mamma hade gnÀllt en del pÄ pappa i telefon, sagt att pensioneringen gjort honom till en grinig gubbe.
Du klarar detta, peppade Meja sig sjÀlv och gick ut till pappa
i vardagsrummet. Han satt nersjunken i soffan och tittade pÄ skidskytte. KlÀdseln var samma som alltid: jeans och rutig skjorta. Möjligen skrynkligare Àn vanligt, och han hade varken rakat eller kammat sig pÄ nÄgra dagar. Det mörkgrÄ hÄret spretade. Det var fortfarande tjockt, men den hÄrkvaliteten hade hon tyvÀrr inte Àrvt.
âVart skulle Agnes?â frĂ„gade han fast han mĂ„ste ha hört dem.
Förmodligen ville han bara reta henne för att hon var en kass förĂ€lder. Hennes stök under tonĂ„ren hade han försökt bota med utegĂ„ngsförbud, beslagtagen mobiltelefon, indragen mĂ„nadspeng och genom att lĂ„ta Natalie övervaka henne. Inget av det hade hjĂ€lpt, och det enda hon varit sĂ€ker pĂ„ nĂ€r det gĂ€llde Agnes var att inte köra det racet. ĂndĂ„ var hon farligt nĂ€ra att hamna dĂ€r. Mobilen skulle hon aldrig ta, eller mĂ„nadspengen.
Men under ett grÀl hade hon hotat att lÄsa in Agnes och kasta bort nyckeln. Det hotet hade hon i alla fall bett om ursÀkt för.
âUtâ, svarade Meja.
LÀdret knarrade nÀr hon satte sig i fÄtöljen. Hon ville inte komma för nÀra. I nÄgra fÄ timmar hade hon varit hÀr och pappa gick henne redan pÄ nerverna.
âDu Ă€r för slapp mot henneâ, sa han. âDu mĂ„ste sĂ€tta grĂ€nser.â
Egentligen orkade hon inte ta den diskussionen nu, men hon klarade inte att bara jamsa med.
âJo, jag vet att du tycker det. Fast jag vĂ€ljer bara en mindre auktoritĂ€r stil.â
Det vÀntade mothugget uteblev.
âHar du hört frĂ„n Natalie?â frĂ„gade pappa.
âNej, men hon kommer sĂ€kert nĂ€r som helst.â
âVi fĂ„r hoppas det.â
Hans röst var löjligt ljus av förvÀntan, och Meja ville inte lyssna pÄ en massa ordbajsande om storasysterns framgÄngar.
âBor Torbjörn kvar?â frĂ„gade hon.
Torbjörn hade bott i det gula trÀhuset ett par hundra meter in i skogen redan under uppvÀxten. Visserligen var ju bÄde Solveig och Stefan borta nu, och Torbjörn mÄste nÀrma sig Ättio, men hon trodde inte att han nÄgonsin tÀnkte flytta. Pappa var sextiosju och de gjorde allt möjligt tillsammans. Varje höst Äkte de över till fastlandet och jagade och de hade alltid nÄgot snickarprojekt pÄ gÄng. Pappa hummade till svar. Skidskyttet hade lockat tillbaka hans fokus.
âOch i Westmans hus?â
Familjen Westmans hus var det tredje pÄ den lilla skogsslingan, ytterligare nÄgra hundra meter in. De hade flyttat redan vid millennieskiftet, men efter det hade Àgarna vÀxlat lika ofta som Ärstiderna.
âDet bor ett par frĂ„n Stockholm dĂ€r nu. De Ă€r sĂ„na dĂ€r hippier.â
âHippier?â frĂ„gade Meja.
I vÄras hade hon gÄtt en kurs i meditation, och hon körde yoga pÄ gymmet ibland. Möjligen rÀckte det för att kallas hippie i pappas vÀrld.
âJa, eller bohemer, trĂ€dkramare, miljömuppar ⊠Det Ă€r samma trams.â
âHur gamla Ă€r de?â
âInte vet jag. Runt trettio, kanske.â
Meja undrade om de skulle bli ett problem för Agnes. Kanske fanns det droger dÀr. Dotterns förra pojkvÀn hade langat och Agnes hade garanterat provat, men Meja trodde inte att hon hade fastnat, fast helt sÀker gick det ju aldrig att vara. En gÄng hade Agnes blivit hemkörd av polisen nÀr hon varit pÄ fest med den langande pojkvÀnnen. Polisen hade gjort ett tillslag dÀr.
Agnes hade varit tretton Är dÄ, och polisen hade lÀxat upp Meja om att hon inte borde lÄta dottern vara ute. Som om det hade
varit ett val. Till henne hade Agnes sagt att hon skulle pÄ bio med en tjejkompis och sedan sova över hos henne. Meja hade till och med pratat med en kvinna som lÄtsats vara kompisens mamma.
Hon riktade blicken mot teven, ett skott trÀffade nÄgon millimeter utanför den svarta cirkeln i mitten, men hon kunde inte koncentrera sig. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till med Agnes lÀngre. I januari hade de ett nytt möte med socialen inbokat, men hon tvivlade pÄ att det skulle leda till nÄgon vettig insats. Och sÄ nu mamma pÄ detta. Meja tog sats inför frÄgan hon hade dragit sig för att stÀlla.
âVad sĂ€ger polisen?â frĂ„gade hon.
âInget.â
Ordet kom snabbt, som alltid nÀr pappa blev irriterad. Hans humör hade förpestat hennes barndom. Den strikta synen pÄ rÀtt och fel. Det var alltid hon som vÀckte vreden, aldrig Natalie, hans minipolis.
âMen nĂ„got mĂ„ste de vĂ€l Ă€ndĂ„ sĂ€ga?â envisades hon. âVad tror de? Det har ju gĂ„tt flera dagar sen mamma försvann.â
Innan pappa gick i pension för sju mÄnader sedan jobbade han som kommissarie hos Kalmarpolisen, och Meja kunde bara inte tro att de inte hade sagt nÄgot till honom. Eller att han sjÀlv inte visste mer Àn sÄ hÀr. I söndags hade mamma inte svarat nÀr Meja ringde. Det i sig var inte ovanligt, men pÄ tisdagen hade hon heller inte fÄtt tag i henne och pÄ onsdagen hade hon ringt pappa i stÀllet. DÄ hade han berÀttat att mamma inte sovit hemma pÄ tvÄ nÀtter. Att han inte hade en aning om var hon var. NÀr han kommit hem i mÄndags hade dörren stÄtt öppen och mjölken lÀmnats framme. Meja hade velat kontakta polisen direkt, men pappa hade blivit förbannad. De hade skrikit pÄ varandra sÄ dÀr som de gjort under hela tonÄren. Efter ett hemskt dygn hade Meja anmÀlt mamma försvunnen och sedan ringt Natalie.
âMen vad fanâ, sa pappa och strĂ€ckte sig efter fjĂ€rrkontrollen, höjde volymen flera snĂ€pp.
Meja reste sig och gick tillbaka till köket. Vad var det med pappa? Trots att mamma försvunnit hade han varken hört av sig till sina döttrar eller velat anmÀla, i stÀllet betedde han sig som om Meja gjort fel. Det kÀndes inte helt friskt. TÀnk om pappa visste exakt vad som hade hÀnt? Meja tvingade undan tanken. Hon var urless pÄ hur pappa pÄverkade henne. Den rÀtten hade han förlorat för lÀnge sedan.
Mamma skulle komma tillbaka. Naturligtvis skulle hon det.
Meja hÀmtade mobilen och skickade ett mess till Jakob. Skrev att hon saknade honom. Inget gnÀll om att vara i barndomshemmet med bara pappa. Jakob skulle fira jul hos sina förÀldrar i Frankrike, och Meja hade aldrig hört honom snacka skit om dem. Hans förÀldrar verkade ha ett kÀrleksfullt och stabilt förhÄllande, vara trevliga pÄ riktigt. Inte sÄ dÀr plastigt trevliga som hon fÄtt för sig att överklassen var. Jakob hade skrattat nÀr hon erkÀnt den fördomen. Till vÄren kunde de kanske Äka till Frankrike och hÀlsa pÄ. DÄ skulle hon och Jakob ha varit tillsammans i ett halvÄr. Hon hade sett foton av huset och det liknade mest ett slott. Jag saknar dig ocksÄ, svarade Jakob.
VÀrmen rann ut i bröstet. De hade trÀffats pÄ en pub. Han var inte snygg pÄ det dÀr sÀttet som hon brukade falla för, hade varken mörkt hÄr eller ett blÀndvitt leende. HÄret var cendréfÀrgat och mellan framtÀnderna fanns en glugg. Han hade slagit sig ner bredvid henne vid bardisken, bestÀllt tvÄ whisky och gett den ena till henne: Du ser ut att behöva den. Hon hade vÀnt sig mot honom, beredd att snÀsa av. Men nÄgot i hans blick hade fÄtt henne att Àndra sig. Redan frÄn början hade det kÀnts som om han faktiskt brydde sig, som om han sÄg henne. Med honom upplevde hon att hon dög. Med honom kunde hon slappna av och garva Ät allt.
En bilmotor fick Meja att lyfta blicken. Natalie svĂ€ngde in pĂ„ gĂ„rden och stĂ€llde sin splitternya Volvo bredvid hennes rostflĂ€ckade Skoda. SjĂ€lvupptagna fröken duktig. Blodtrycket steg direkt. Meja begrep inte hur hon skulle överleva de nĂ€rmsta dagarna. Alla tjatade om hur fantastisk Natalie var. SĂ„ hade det varit redan under uppvĂ€xten. Systern hade skött sig, bĂ„de hemma och i skolan. Hon bröt aldrig mot regler och passade in överallt. Och det hade ju inte direkt blivit bĂ€ttre sedan det börjat gĂ„ sĂ„ bra med böckerna. DĂ„ hade hon tippat över och blivit odrĂ€glig. Ăr du slĂ€kt med Natalie Bjerke? var en av de första sakerna Jakob hade frĂ„gat Meja. Men han hade droppat Ă€mnet nĂ€r han fattat att det var kĂ€nsligt. SĂ„ lĂ€nge det var möjligt tĂ€nkte hon undvika att Jakob och Natalie trĂ€ffade varandra. Natalie hade redan snott en pojkvĂ€n frĂ„n henne, och med Jakob tog Meja inga risker.