9789189771437

Den första gången jag träffade Frida Meijer var i augusti 2017. Bredvid en scen som Nynäshamns Bokdagar hade byggt upp i Svandammsparken. Jag hade varit orolig för det där med utomhusscenen. Tänk om det regnade? Vem ville sitta och lyssna på författare i regnet? Men nu sken solen, och bänkraderna var fulla av folk. Klockan var strax före fem på eftermiddagen och teknikern kom och sa att han skulle micka på mig. Det var en kille i trettiofemårsåldern, klädd i vad jag nu hade lärt mig är alla teknikers uniform: säckiga byxor och oversized T-shirt. Han satte fast metallkonstruktionen över mina öron och rättade till mikrofonen. Vi trasslade med dosan som han till slut fäste i linningen på mina byxor. När jag tittade upp såg jag Frida. Jag kände förstås igen henne – från otaliga bildbylines, korniga tidningsbilder och teveprogram, men jag tyckte att hon såg annorlunda ut nu när jag såg henne i verkliga livet. Mjukare, kanske. Mildare. Hon var smal och lång, och hade en blå omlottklänning med vita blommor. Det mörka håret med grå stänk var kammat bakåt och uppsatt i hästsvans. Hon log och vinkade mot mig. Teknikern sa: ”Då var det klart”, och gick vidare till Kristin Dahl som skulle vara moderator. Frida och jag skakade hand. ”Jag älskade din bok”, sa hon. ”Ärligt talat: Det är nog det bästa jag har läst i det här ämnet.” Jag blev glad. Kanske lite mer lättad än jag hade föreställt mig. Hon var ju känd för att vara kritisk och frispråkig. Omedvetet hade jag nog ställt in mig på att hon skulle vara mer skeptisk. 9