www.romanusochselling.se
ISBN 978-91-89771-26-0
Copyright © Romanus & Selling 2023
Förord: Annina Rabe
Omslag och formgivning: Hanna SÀll Everö
Tryck: ScandBook, EU 2023
InnehÄll
1. Jul i SörgÄrden
Anna Maria Roos ..............................................
2. Klockan halv tvÄ pÄ femtiotalet
Bodil Malmsten 17
3. Advent, advent
4. Julottan Fredrika Bremer .................................................
5. JulrÀkning
6. Jul
7. JulstÀdningen och döden
8. Jul 1939 Karin Boye ..........................................................
9. Ta det varligt, flÀsk Àr farligt
Kerstin Ekman ...................................................
10. Granen och stjÀrnan Ester StÄhlberg
11. Utan spÄr
12. Domedag
13. Julen i Napoli
14. NĂ€r jag var liten
Ingrid Sjöstrand ................................................. 99
15. Förlorade sonens Äterkomst
Agnes von Krusenstjerna 101
16. Sillmjölken
Karolina Ramqvist .......................................... 117
17. Godnatt, herr luffare!
Astrid Lindgren ............................................... 125
18. Tyst jul
Lina Nordquist 133
19. Julnatten
Selma Lagerlöf ................................................ 139
20. Julen
Tove Jansson 153
21. Nattlig madonna
Edith Södergran .............................................. 161
22. Journal, hÄllen av köpmans fru hÀr i staden
Anna Maria Lenngren .................................... 163
23. En julsaga
Malin Persson Giolito 169
24. PrÀstgÄrdsjul
Emma Bendz ................................................... 175
Förord
A NNINA R ABE
»Ju mindre man Àr dess större blir julen.«
SĂ„ inleds »Julen«, Tove Janssons klassiska novell frĂ„n Bildhuggarens dotter, som ocksĂ„ Ă€r med i den hĂ€r boken. I den lilla meningen ryms sĂ„ mycket om det som utgör julens magi. För barnet â i alla fall om det Ă€r uppvĂ€xt i en miljö dĂ€r jul firas â Ă€r julen ett storslaget, lysande undantagstillstĂ„nd: nĂ„gra fĂ„ dagar dĂ€r allting Ă€r upphöjt till fest och vĂ€rme, godsaker och julklappar. SnĂ€llhet och trygghet. Praktfullt överdĂ„d, innerligt mys.
I bÀsta fall Àr det sÄ. Nu vet vi ju att verklighetens jular inte alls ser ut sÄ för alla barn, kanske i sjÀlva verket för ganska fÄ. Men sÄ stark Àr julens mytologi, dess förtrollande dragningskraft, att den överlever de flesta kaosjular. Och den inre bilden av julen fortsÀtter att leva kvar, lÄngt efter det att barnet Àr vuxet och julen borde ha krympt till mer realistiska proportioner.
ĂndĂ„ ser jag omkring mig mĂ„nga vuxna som Ă„r efter Ă„r försöker Ă„terskapa sin barndoms jular, med mer eller mindre lyckat resultat. Om inte hela julen sĂ„ Ă„tminstone nĂ„got av den: julens ritualer Ă€r mĂ„nga och det finns mĂ„nga mĂ„sten. Ibland orimligt mĂ„nga. I mitt fall Ă€r det min mammas finska kĂ„lrotslĂ„da som mĂ„ste vara med för att det ska bli en »riktig« jul. Men hur mĂ„nga
gÄnger jag Àn gör den, och hur bra den Àn blir, sÄ smakar den aldrig likadant som den gjorde i min barndoms jular. Det ingÄr ocksÄ i julmytologin, att det dÀr verkligt magiska tillhör det förgÄngna.
För i julen bor ju ocksÄ ett envist vemod, det ser man kanske inte nÀr man Àr liten, men det gör sig pÄmint ju Àldre man blir.
NĂ€r man Ă€r vuxen skrivs sagorna om julen delvis om, men de upphör sĂ€llan helt att existera. Oavsett om man försöker Ă„teruppliva de jular man hade som liten, om man skapar nya egna jultraditioner, eller om man helt enkelt vĂ€ljer att strunta i julen, sĂ„ finns den Ă€ndĂ„ ofrĂ„nkomligen dĂ€r. Ăven att avstĂ„ frĂ„n julen Ă€r ju att förhĂ„lla sig till julen. För den som Ă€r vuxen rymmer inte julen bara ljuset och förvĂ€ntan och festen. Andra, mer komplicerade kĂ€nslor letar sig in. SĂ„dana som kanske anades redan i barndomen, men som man inte ser till fullo förrĂ€n man blivit vuxen.
Texterna i den hĂ€r boken innehĂ„ller mycket av julens hĂ€rligheter, men de fĂ„ngar ocksĂ„ de komplicerade kĂ€nslorna. HĂ€r finns en hel del skuld, Ă„nger och orimliga krav, men nĂ€stan alltid ocksĂ„ ljus och försoning. I julberĂ€ttelserna ryms familjekonflikter, ensamhet, sociala skillnader, girighet och generositet. Allt sĂ„dant som kommer fram nĂ€r nĂ„gra dagar av överdĂ„d ska firas, och alla inte har samma möjligheter. Det hĂ€r Ă€r julsagor för vuxna. Ja, kanske för en del barn ocksĂ„ men i första hand för oss som blivit stora nog att se julen i hela dess mĂ„ngtydighet â utan att för den skull slĂ€ppa nĂ„got av dess magi.
MÀrker ni hur mycket jag redan har skrivit om julen i det hÀr förordet utan att en enda gÄng ha nÀmnt Kristi födelse? Som ju faktiskt Àr anledningen till att mÄnga av oss över huvud taget firar jul? SÄ symptomatiskt för den till stora delar sekulariserade tid vi lever i! Sverige Àr idag ett förhÄllandevis avkristnat land. FÄ tror pÄ Gud, Ànnu fÀrre gÄr regelbundet i kyrkan. Men jul firar vi fortfarande, Är efter Är.
Den som lÀser Kvinnornas jul kommer att upptÀcka hur mycket mer nÀrvarande det kristna budskapet Àr i de Àldre texterna. Ju nÀrmare vÄr egen tid vi kommer, desto mer abstrakt blir det. »Vi var inte religiösa men vi visste hur sÄngerna gick« skriver Bodil Malmsten i novellen »Klockan halv tvÄ pÄ femtiotalet«. Alla vet hur sÄngerna gÄr, men ingen minns lÀngre varför.
I Anna-Karin Palms novell »Utan spĂ„r« dyker Jesusfamiljen ovĂ€ntat upp mitt i samtiden en kall vinterdag, dĂ„ en stressad nutidskvinna Ă€r ute i skogen pĂ„ jakt efter en julgran. Hon Ă€r sĂ„ upptagen av tankar pĂ„ att skapa den perfekta julen för sina barnbarn att hon Ă„ker vilse pĂ„ sin skoter. I en övergiven stuga möter hon ett par med ett nyfött barn. De sĂ€ger ingenting, men de har ett mĂ€rkligt, lyckligt ljus över sina ansikten. Kvinnans reaktion Ă€r sekulĂ€rt samtida: inte kan de sitta dĂ€r i ett utkylt ruckel och frysa med ett nyfött barn. Ăr de flyktingar? Ska hon ringa polisen eller socialtjĂ€nsten? Hon bestĂ€mmer sig för att lĂ„ta dem komma hem till henne över julen, men nĂ€r hon Ă„tervĂ€nder dagen dĂ€rpĂ„ Ă€r familjen spĂ„rlöst försvunnen. Kvar finns bara den djupt kristna essensen; mĂ€nniskans vilja att hjĂ€lpa. Den finns dĂ€r, har överlevt all sekularisering. Kanske Ă€r vi trots allt inte sĂ„ avkristnade som vi tror?
Men med kÀrleksbudskapet följer ocksÄ mindre Àdla kÀnslor och skenhelighet. »Julen Àr hycklarnas högtid«, tÀnker den sorgtyngda Ebba i Malin Persson Giolitos »En julsaga«: »Den Ärligt Äterkommande decemberteatern. Plötsligt skulle varenda jÀvel skÀnka nötkrÀm och myggnÀt till svÀltande barn, plantera trÀd i Amazonas, samla ihop noppiga tröjor till vÀlgörenhet och sitta pÄ parmiddagar och pÄstÄ att vi-funderar-faktiskt-pÄ-attlÄta-en-ensamkommande-sova-i-gÀstrummet.« Hon betraktar det gigantiska berget med julklappar som, till synes obekymrat om klimatkrisen, tronar i vardagsrummet.
Hyckleri och skamlös materialism Àr nu inte nÄgot specifikt för vÄr tid om nÄgon trodde det. I en av bokens Àldsta texter, Anna-Maria Lenngrens satiriska »Journal, hÄllen av köpmans fru hÀr i staden« fÄr den vÀlbÀrgade köpmansfrun en »prÀktig« briljantring i julklapp och noterar belÄtet att presenten vÀcker avund hos de övriga nÀrvarande fruarna. Under nÄgra hektiska juldagar lÀxar hon upp tjÀnstefolket, inhöstar beröm om allt frÄn sitt utseende till sitt perfekta vÀrdinneskap, skvallrar och ondgör sig över sin rika men griniga make. Till kyrkan orkar hon inte gÄ. Det Àr en vÀldigt rolig novell, som kÀnns mÀrkligt modern.
Texterna i Kvinnornas jul strĂ€cker sig frĂ„n 1700-talet och fram till vĂ„r tid. De Ă€r ett fint tillfĂ€lle att pĂ„minnas om och lĂ€ra kĂ€nna nĂ„gra av vĂ„ra frĂ€msta Ă€ldre kvinnliga författare. Namn som Selma Lagerlöf, Fredrika Bremer eller Agnes von Krusenstjerna kĂ€nner nog de flesta till, men hur mĂ„nga idag har lĂ€st nĂ„got av Ester StĂ„hlberg, Emma Bendz eller Elisabet Björklund? Den sistnĂ€mnda med en ruggig historia om lucianatten, dĂ„ de döda sĂ€gs stiga upp ur sina gravar för att gĂ€sta dem de en gĂ„ng kĂ€nde. Ănda till trettondagen Ă€r de döda med oss, sitter vid vĂ„ra bord, sover i vĂ„ra sĂ€ngar. Den hĂ€r stormiga natten knackar det pĂ„ dörren i prĂ€stgĂ„rden och utanför stĂ„r tvĂ„ frĂ€mlingar ⊠BerĂ€ttelsens namn? »Domedag.«
Julen Àr en ljusets högtid. Men inget ljus finns utan ett mörker att kontrastera det emot och ett mörkt strÄk Àr pÄtagligt nÀrvarande i mÄnga av de hÀr texterna. Mitt i allt julstökande och festande finns en ödesmÀttad pÄminnelse om alltings Àndlighet. Kanske inte alltid lika dramatisk som domedagen i Elisabet Björklunds novell, men om det Àr nÄgon gÄng man ska se till att försöka gottgöra sina försummelser Àr det i samband med julen. Budskapet om försoning och förlÄtelse Àr starkt i mÄnga av berÀttelserna, inte minst i de Àldre.
Julmytologin för vuxna bygger till stora delar pÄ saknad över barndomens svunna jular och mÀnniskorna som inte Àr med oss lÀngre. Julen Àr en mÀrklig kombination av rituell upprepning och vetskapen om att ingenting, ingen mÀnniska, varar för evigt. I finlandssvenska Ester StÄhlbergs hjÀrtskÀrande novell »Granen och stjÀrnan« sitter en dödssjuk far och klipper för sista gÄngen till en gyllene guldstjÀrna. Vad barnen inte ser Àr att han ocksÄ klippt till ett kors. De vet inte att det Àr den sista julen de kommer att fira med sin pappa. Det vet dÀremot hans hustru. NÀr hon observerar korset svarar hennes make stillsamt: »Vi har ju vÄrt kors. Men stjÀrnan Àr huvudsaken.« JulstjÀrnan, med dess förtröstansfulla budskap, kommer att överleva honom i generationer.
Kvinnornas jul innehÄller 24 texter om julen, skrivna av kvinnliga författare. Men kan man egentligen tala om en »kvinnornas jul?« Kan man pÄstÄ att julen skulle vara annorlunda för kvinnor Àn för mÀn? I de hÀr berÀttelserna förekommer dessutom minst lika mÄnga mÀn som kvinnor. Men nÀr jag lÀser dem blir jag ÀndÄ pÄmind om i hur hög grad det Àr kvinnor som genom tiderna har skapat julen. Som har fejat, pyntat, bakat, lagt in sill, stoppat korv och kokat gröt. Som har bockat av julklappslistor och medlat i familjekonflikter. Men som ocksÄ har skapat orimliga krav för kommande generationer kvinnor. I Sonja à kessons dikt »JulrÀkning« förekommer ordet »mormors« inte mindre Àn Ätta gÄnger. Det Àr mormors mumskorv, mormors jubelsylta, mormors spÀckade. Och sista gÄngen: »Mormors ideal.« Hur förhÄller man sig generationer av julkrav?
»Ju mindre man Àr dess större blir julen« skrev Tove Jansson. Men nÀr man Àr vuxen Àr julen ocksÄ stor, fast stor pÄ ett annat sÀtt. Man mÄste snarare försöka att inte lÄta den svÀlla för mycket, inte lÄta kraven vÀxa en över huvudet. LÄta julen leva i de detaljer som Àr viktiga just för en sjÀlv. Om det finns
ett gemensamt drag i de hÀr 24 texterna sÄ Àr det den enorma mÀngden detaljer som byggt vÄra jular genom tiderna. Sprakande brasor, tÀnda ljus, pyntade granar, inbjudande köksdofter. Julen
Àr ett storslaget, lysande undantagstillstÄnd, mitt i den mörkaste Ärstiden. Och, för att Äter citera Tove Jansson: »Ingenting Àr sÄ lugnt som nÀr julen Àr över, dÄ har man fÄtt förlÄtelse för allt och kan bli vanlig igen.«
1
Jul i SörgÄrden
A NNA M ARIA Roo S
Julen hos Brunte och Ma J ros
Stalldörren öppnades, och fader Anders steg in med snöiga stövlar och en lykta i handen. En stor rÄgkaka bar han trÀdd över armen. SÄ satte han ifrÄn sig lyktan och bröt kakan i tvÄ stycken.
Den ena halvan rÀckte han Ät Brunte.
»Du ska vÀl ha nÄgot julgott, du med«, sade han och klappade
Brunte pÄ halsen.
BlÀnda tittade begÀrligt efter den andra halvan.
»Jo, var lugn, du ska nog fÄ henne«, sade husbonden, strök
BlÀnda över nosen och gav henne den andra kakhÀlften.
à ter rycktes stalldörren upp. Nu var det Gustav, som kom. Han bar ett stort fÄng hö, prÀktigt hÄrdvallshö frÄn KÀllÀngen, som lagts undan pÄ lilla skullen för att sparas till högtidliga tillfÀllen. Han lade av höet i bÄda spiltorna. Och Brunte och BlÀnda, som spÀrra ut nÀsborrarna och vÀdra, kÀnna strax igen det pÄ lukten.
Vad det smakade gott, nÀr man nÄgon enda gÄng fick beta en halv dag pÄ KÀllÀngen, det komma de nog ihÄg.
Gustav ser, hur belÄtet de mumsa, och klappar dem pÄ nosen.
»Nu Àr det jul, Brunte!« sÀger han. »Nu Àr det jul, BlÀnda! Det Àr dÀrför ni fÄr lite gott i dag, förstÄr ni.«
Och sÄ gÄr Gustav ut för att sÀtta upp en havre-nek Ät smÄfÄglarna.
Mor Anna Àr inne hos korna. Hon har med sig ett fÄng timotejhö, och hon gÄr in och lÀgger ned en knippa i vart bÄs. I dag Àr ingen halm blandad i höet, det mÀrka korna strax med stor belÄtenhet.
»God jul, mina snÀlla kossor!« sÀger mor Anna och klappar dem, den ena efter den andra.
SÄ kommer Maja, skrattande och glad, hon bÀr ett fÄng mjuk, torkad vitklöver. Det Àr den bÀsta lÀckerhet en ko kan fÄ.
»Nu Àr det jul!« ropar Maja, dÀr hon gÄr frÄn bÄs till bÄs. »Nu Àr det jul, du Majros! Nu Àr det jul, Gullhorna!«
Och korna rÄma av belÄtenhet över all den goda maten.
Pelle Àr inne hos oxarna och ger dem hö. Men Karin och Sven hÄlla pÄ att ge fÄren deras julfÀgnad, som Àr torr rödklöver. De klappa Ulrik och Ulrika och de andra fÄren och sÀga: »Vet ni av, smÄ fÄr, att det Àr jul?« Och fÄren svara »bÀ, bÀ.«
Greta och Olle ha bett att fÄ mata hönsen. Pullorna fÄ gryn i dag, goda, vita korngryn, och de kackla och skrocka, helt förnöjda ocksÄ de.
Greta sjunger:
Nu Àr det jul, pullorna smÄ.
Nu Àr det jul, kan ni förstÄ.
God jul, god jul, smÄ pullor!
Och Olle stÀmmer in, och hönorna svara »ka ka ka«, och tuppen ropar »kukeliku«, fast det redan Àr kvÀll.
SÄ blir det tyst i stall och ladugÄrd, i fÄrkÀtte och i hönshus. Och dÀrute skina stjÀrnorna i den klara, stilla vinterkvÀllen.
Jul M orgonen
Det Àr midnatt. Moraklockan inne i storstugan har slagit tolv slag. DÄ börja djuren ute i ladugÄrden tala med varann. De tala i denna signade julenatt om, huru det Àr gott att fÄ vila, gott att
fÄ den föda man behöver, och bÀst av allt att fÄ höra vÀnliga ord emellanÄt. DÄ vill man dessemellan gÀrna strÀva och arbeta av alla sina krafter.
Djuren kunna höra varandras röster genom de smÄ gluggarna uppe vid taket, som förbinda stall och fÀhus, hönshus och fÄrkÀtte. Brunte kan mycket vÀl höra, vad tuppen sÀger till den lilla hönan SprÀcklig, och Majros hör nog, vad Ulrik och Ulrika sÀga till varandra. Och alla djuren kÀnna sig vara goda kamrater, som gÀrna vilja hÄlla fred med varandra och gÀrna vilja göra, vad de kunna, för SörgÄrden och dess inbyggare.
Nattens timmar skrida hÀn. Men lÄngt innan det börjat gry, blir det Äter rörelse i gÄrden. Pelle Àr den, som först vaknar. Han kan konsten att vakna pÄ den tid han sjÀlv vill, och han har lovat att vÀcka de andra i tid till julottan. Och sedan alla i gÄrden blivit vÀckta och börjat i hast klÀda pÄ sig, gÄr Pelle ned i stallet, ryktar Brunte och BlÀnda, ger dem lite nytt foder och börjar sÄ sela pÄ dem.
»Kom, Pelle, och fÄ lite kaffe!« ropar Maja i dörren. Och Pelle gÄr upp och dricker sitt kaffe. Under tiden leder Gustav ut Brunte och BlÀnda och spÀnner dem för slÀden. Och pÄ den packa de nu ihop sig allesamman: far och mor, gamlamor och barnen och Maja-tösen. Endast Pelle blir hemma för att vakta gÄrden.
Det Ă€r far sjĂ€lv, som kör. Och Brunte och BlĂ€nda trava raskt framĂ„t med klingande bjĂ€llror pĂ„ bogtrĂ€na. StjĂ€rnorna tindra, och snön Ă€r vit, sĂ„ det Ă€r alls inte svĂ„rt att se vĂ€gen, fast det Ă€nnu Ă€r natt. Och i alla stugor brinner det ljus i fönstren â klara, vĂ€nliga ljus, som tyckas vilja bringa samma hĂ€lsning, som djuren sade till varann under natten: Vi ska alla vara goda kamrater, vi ska alla hjĂ€lpa varann pĂ„ vĂ€gen, sĂ„ gott vi kunna.
Nu pinglar det av bjÀllror frÄn alla hÄll. Och nÀr man nalkas kyrkan, ur vars fönster det lyser sÄ vackert, mÀrker man, att sÄ
gott som alla mĂ€nniskor frĂ„n hela socknen ha kommit för att fira julotta. DĂ€r Ă€ro ett par slĂ€dar frĂ„n Norrvalla och ett par frĂ„n Herrala och flera frĂ„n Ănnemohult. Och alla hĂ€star frĂ„n byn Ă€ro ute. Det mĂ€rka Brunte och BlĂ€nda strax, att hĂ€r ha de alla sina bekanta.
Och mÀnniskorna gÄ in i kyrkan, och dÀr brusar orgeln, och dÀr stiger sÄngen mot de höga valven:
Var hÀlsad, sköna morgonstund, som av profeters helga mun Àr oss bebÄdad vorden!
Du stora dag, du sÀlla dag, pÄ vilken himlens vÀlbehag Ànnu besöker jorden!
Unga sjunga med de gamla.
Sig församla jordens böner kring den störste av dess söner
Klockan halv tvÄ pÄ femtiotalet
Bod I l M A l MS t EN
Det Àr skyltsöndag pÄ Kooperativa i FÄker pÄ femtiotalet, JÀmtland, mitt vinterland.
Skymning i gryningen, mörkblÄtt sken över skaren, rimfrost pÄ telefontrÄdarna, domherrar i kÀrvarna, rimfrostblommor, snövallar efter plogen. OviksfjÀllen flammande mot horisonten.
StjÀrnorna noggrant uppradade pÄ himlavalvet.
Vi som sÀgs vara barn sÀtter ihop vÄra sparkar och kör i kortege genom Blindtarmskurvan med gnistskurar efter medarna. Genom skogen dÀr de snötyngda granarna ensliga stÄr och över jÀrnvÀgsövergÄngen dÀr bilen med socknens lucia en gÄng fick motorstopp och klövs mitt itu av rÀlsbussen.
Halva lucian pÄ ena banvallen och andra halvan pÄ den andra.
SÄ Àr det och förblir.
Jag vill skriva en julsÀgen om denna kluvenhet. Hur itu allting gÄr nÀr det lackar mot jul. En gammaldags sÀgen med gammaldags moral, ingen jÀvla etik.
Jag vill skriva om ljusets seger över mörkret, jag vill skriva om lucian som blir hel.
Vill jag det? Ăr min vilja fri eller Ă€r jag offer för ett erbjudande som jag inte kan avböja, ett övergrepp pĂ„ min oförmĂ„ga att sĂ€ga nej?
Fanny och Alexander bor inte FĂ„ker.
Vi var inte religiösa men vi visste hur sÄngerna gick. Ett Jesusbarn pÄ krubbans halm i ett trÀtrÄg med mossor och lavar, nÄgra kameler av lera, en spegelbit och tre vingliga vise mÀn.
Julgransljusen i vattenbad sĂ„ att inte huset tog eld och gĂ„rden brann opp â nu har vi ljus hĂ€r i vĂ„rt hus. Elektriskt ljus och vattenklosett. TĂ€ljstenselement.
HusvÀggarna isolerade med tidningar frÄn krigsslutet. Kriget Àr slut, stÄr det Àn i dag i vÀggarna pÄ vÄr gÄrd.
Kriget Àr slut.
StjÀrnan frÄn Betlehem. Palestina, Nasaret.
Jag gÄr i mitt snabbköp i FinistÚre och vÀljer bland gÄsleverkonserverna.
Bara en gÄng om Äret Àr det jul.
Jag packar min julklappskartong. Champagne och sjuttioprocentig choklad, olivoljor i olika grader av kallpressning. SmÄlÀdervaror till syskonbarnen. Calvados. Sauternes. Och gÄsleverburkarna.
Lyx till de rika och ett paket ris i lÄdan till de fattiga utanför kassorna.
Samma trettonÄring inuti mig som krÀks över dubbelmoralen.
Samma rejÀla knutar pÄ snörena.
Jag postar paketet pÄ posten, La Poste.
*
Jag Àr ett pubertalt dilemma av överstatliga dimensioner, dilemmat jul.
Den första snön, tystnaden i ett snöfall, det vita. Stearinljusen, lukten frÄn lacket och apelsinerna med kryddnejlikor, Jesusbarnet och julklappspaketen, hymlandet och hyckleriet.
Schizofreni Àr en diagnos, ingen metafor. Jag Àr kluven men inte sinnessjuk. *
Sverige biter ihop och firar. Folk lÀmnar statskyrkan i drivor men det Àndrar ingenting. En prÀst i TÀby förklarar att folk tycker det har blivit för kostsamt, kan springa upp till tvÄ tusen om Äret, folk gÄr ur kyrkan.
Men firar mer Àn nÄgonsin Jesusbarnets förutsatta födelse.
Nu börjar det stora slaget om leksaksmarknaden, stÄr det skrivet, jag Àr det slagfÀlt som julen utspelas pÄ. Adventsljusen brÀnner ut sig i fönstren.
Vi Àr tomtebloss.
Jag kryper omkring pÄ knÀ i det stora varuhuset med mina kontokort och för ett ögonblick fÄr kortlÀsaren inte kontakt med datan, allt stÄr stilla, heliga natt.
I Jesu namn öppnar vi inte munnen pÄ hela julhelgen utom för att pressa in mat i den.
Jag lÄter mig hellre spÄs i mina inÀlvor Àn jag gÄr i julottan.
Men det Àr ju bara jul en gÄng om Äret.
Du mÄste skÀmma bort dig.
För att du Àr vÀrd det.
Vi skÀms ihjÀl och ÄteruppstÄr pÄ annandag jul.
Det rena mot det solkiga, gott mot ont, jag Àr drabbad av en kortslutning som aldrig tar slut.
Ingen Àr bÀttre skickad att skriva en julsÀgen Àn jag.
Den behöver inte handla om julen, men eftersom det Àr jul sÄ gör allting det.
*
Jag pendlar mellan tvÄ kulturer, Stockholm och FinistÚre.
Det borde vara lÀrorikt, men jag blir bara dummare. SÄ fort jag stiger av flygbussen pÄ Arlanda blir jag ingenting annat Àn svordomar och skrik. Jag skriker sÄ ihÀrdigt och högt att jag ögonblickligen blir stÀllföretrÀdare för de tigande och sammanbitna svenskar som hellre staplar ihop kÀkarna med bultpistol Àn öppnar mun.
Yttrandefriheten i Sverige vilar pÄ sjÀlvcensurens trygga grund.
HÀr stÄr jag med mitt formlösa vrÄl.
*
Jag vill skriva sÄ som Thelonious Monk spelar Just a Gigolo, 1958.
Formen sÀregen men tydlig och stabil. Sorl och egenartad rytm.
Melodin distinkt, han tappar aldrig berÀttelsen, melodin.
Just sÄ vill jag skriva min julsÀgen och det gÄr ju inte.
Förlust kan bara uttryckas genom form. GlĂ€dje, erfarenhet, vrede â utan form har vrĂ„let ingen mening, utan form Ă€r du ingenting utom ditt aj.
I verkligheten Àr du ingenting utom ditt aj.
Snö Àr det formlösaste, men utan den enskilda flingans formfullÀndning ingenting alls.
Jag sitter i Stockholm och vÀntar pÄ min julklappskartong. Den frÄn FinistÚre i vad som kallas god tid avsÀnda. Champagnen, olivoljorna. SmÄlÀdervarorna till syskonbarnen. GÄslevern.
Allt betalat och avsÀnt, jag sitter med beviset i hand och vÀntar, kommer, kommer ej.
Paketet kommer inte.
Det kommer inte för att det Àr stulet av Karl-Bertil Jonssons franska motsvarighet eller pÄ Tomteboda om posten fortfarande sorteras dÀr.
Jag vill skriva min Karl-Bertil Jonsson, inte gÄr det.
NÄgon frÄgar mig om det finns en linje i det jag skriver. »Jag skriver om mÀnniskans oförmÄga att stÄ ut med sin otillrÀcklighet.«
Svaret kommer som ett skott, ingen kan vara mer förvÄnad Àn jag. SÄ sÀker Àr aldrig jag.
Det Àr pÄ ett stort företag i dagens Sverige. En helt vanlig hierarki utsatt för dagens nedskÀrningspsykopatologi.
SÄ hÀnder det sig en dag att chefen för hela verksamheten, i en korridor pÄ tredje vÄningen inte lÄngt frÄn vattencisternen och hissdörrarna, möter en anstÀlld.
Ăverordnad, understĂ€lld, det Ă€r nutid, den anstĂ€llde slipper sĂ€ga direktörn, det Ă€r sĂ„ avspĂ€nt det kan bli.
Under omstÀndigheterna avspÀnt.
StĂ„r de sĂ„ dĂ€r och pratar tills den anstĂ€llde pĂ„ förekommen anledning stĂ€ller en följdfrĂ„ga angĂ„ende nĂ„gonting chefen har sagt. Inget minnesvĂ€rt, ett konstaterande bara av vilket lag som vann Uefa Champions League 1992, hur högt Kebnekaise Ă€r, i vilken Ă€nda man börjar stoppa julkorven â ett enkelt faktum som chefen rĂ„kar vara sĂ€ker pĂ„.
FöljdfrÄgan frÄn den anstÀllde lyder:
»Ăr du sĂ€ker?«
Det blir tyst i korridoren. Chefen blir tyst, han har aldrig tidigare i vittnens nÀrvaro varit sÄ tyst, hans ansiktsfÀrg stiger. Han ser sig omkring, utÄt och inÄt, nÄgot laddas inom honom, den anstÀllde darrar, en oÀndlighet förflyter innan chefen Àntligen öppnar sin mun och det vÀller ur honom, mycket mer Àn som fÄr plats i en sÀgen som denna, det tar aldrig slut:
»Jag Àr inte sÀker pÄ nÄgonting. Jag vet ingenting, jag Àr ingen alls. Ett antal hopskramlade beteenden, nÄgra rykten. Saker jag tutats i. Utbildningar. Kurser jag varit pÄ och det Àr ingen som har varit sÄ mycket pÄ kurs som jag. Vem nu det Àr, vem Àr jag?
Det enda jag Àr sÀker pÄ Àr min osÀkerhet.«
Detta Àr sant. Det har till och med hÀnt. Om följden blev att sjukskrivningssiffrorna rasade och företagets förlustsiffror vÀndes till strÄlande vinst förtÀljer inte historien, men sÄ blev det nog nÀr historien kom till personalens kÀnnedom.
Det Àr inte sÀkerhet Sverige behöver, det Àr osÀkerhet och tvekan.
Vad som behövs för att förlust ska vÀndas till vinst Àr inte sÀkerhet, vad som behövs Àr inte mer trygghet, det Àr mod att leva med att det Àr som det Àr.
Utanför Kooperativa i FÄker julgranen med utebelysningen hög som ett hus. I julskyltningsfönstret tomten i naturlig storlek och aldrig sÄ levande med jultomteskÀgget av fetvadd, jultomtemössan, röd anorak, grÄ byxor, lapptussar pÄ fötterna och riktiga skidor och stavar.
Midvinternattens köld Àr hÄrd fast klockan inte Àr mer Àn halv tvÄ pÄ femtiotalet.
Tomten nogsamt uppstagad och pÄ sparken julklappssÀcken full med paket, i paketen allt som det nÄgonsin var möjligt att drömma om pÄ femtiotalet i FÄker.
Denna lusiga tomte och dessa knöliga paket, denna oskuld förlorad och lika bra det. Det Àr ÀndÄ aldrig oskulden i sig man vill ha tillbaks. Bara nÄgon sorts renhet före övergreppet.
Det Àr drömmen du vill ha tillbaks, inte uppfyllelsen.