9789189771079

1 Måndag den 18 november Efter att ha suttit isolerad tvåhundrafyrtiotre outhärdliga dagar i ett trångt och klaustrofobiskt utrymme på sju kvadrat­ meter kände Cato Wilhelmsson till varenda detalj i cellen. Han hade memorerat varje repa i de slitna trämöblerna, minsta fläck på väggarna och ojämnhet i det kalla golvet. Taket, som han ofta låg och stirrade i, var lika bekant som hans egna händer. En ynka timme per dag fick han röra sig i den inhägnade promenad­gården, som en djävulsk parodi på frihet. ­Isoleringen var total. Han tilläts inte ta emot samtal eller träffa någon, utöver mötena med sin advokat. Ingen kontakt med ytter­ världen via telefon eller dator. Han fick inte ens ta del av nyhets­ sändningar. Maten smakade skit, men det hjälpte inte att klaga. För att förvärra situationen ytterligare plågades han av sitt magsår, en ständig påminnelse om den stress och ångest som malde inom honom. Alla jävla tabletter han tog lindrade visser­ ligen besvären, men det gjorde lik förbannat ont. Sved och brände. Han hade gått igenom alla undersökningar som fanns. Han behövde en operation, men det nekades han. Antagligen var det en riskbedömning man gjort. De var livrädda för att flytta honom från isoleringen på häktet. Man ville väl inte riskera att rättegången sköts fram ifall det uppstod komplika­ tioner till följd av ingreppet. I sin ensamhet hade han haft gott om tid att tänka på vad 7