Fredag den 1 oktober
Louise Olsen sÄg otÄligt pÄ klockan samtidigt som ena foten studsade mot golvet. Snart var det hennes tur. VÀntrummet hon satt i var inte stort, mer som ett avlÄngt utrymme med ett bord och nÄgra fÄtöljer.
Plötsligt uppfattade hon ett skrapande ljud och skÀrpte hörseln. Sedan en hÄrd klirrande smÀll. Adrenalinet sköt ut i Ädrorna.
Hon tvingade sig att andas i fyrkant. In ut. In ut. LÄnga inandningar följda av lÄnga utandningar. Hon var sÄ förbannat kÀnslig. Minsta ovÀntade ljud kunde fÄ hennes kropp att gÄ upp i beredskapslÀge pÄ en hundradels sekund.
Hon stÀngde ögonen och rÀknade till tio medan hon kramade stenen hon höll i handen. Flyttade den fram och tillbaka mellan hÀnderna. Den slÀta ovala formen passade perfekt i handflatan. Slappna av, sa hon till sig sjÀlv. Lugna ner dig. Hon tittade pÄ klockan igen. Det hade bara gÄtt tvÄ minuter sedan hon sist kollat. Varför gick tiden sÄ sakta? Hon strÀckte sig mot tidningskorgen pÄ golvet. Drog den till sig. Behövde skingra tankarna. Till hennes besvikelse var det bara kvÀllstidningar.
Aftonbladet allihop. Gamla till och med. Hon skulle just lÀgga tillbaka dem nÀr blicken fastnade pÄ en rubrik. Det sög till i
magen nÀr hon insÄg att den handlade om henne och Max. Tidningen var daterad till den tjugosjunde juni, för drygt tre mÄnader sedan. Hon hade inte lÀst artikeln, orkade inte med media. Konsekvent hade hon sagt nej till journalister och förfrÄgningar om intervjuer. De var inte intresserade av henne och hur hon mÄdde, de var bara ute efter en sensationell historia.
ĂndĂ„ var det nĂ„got som fick henne att vilja lĂ€sa nu. Hon blĂ€ddrade fram till mittuppslaget.
Texten och fotot pÄ en leende Cato Wilhelmsson iklÀdd polisuniform var som ett knytnÀvsslag i magen. Gjorde det svÄrt att andas.
PolisomrĂ„deschef avslöjad som hustrumördare och med lĂ„ngtgĂ„ende samarbete med klanbaserat kriminellt nĂ€tverk i Göteborg. LĂ€nge var polisinspektören Louise Olsen och hennes make, sĂ€kerhetsexperten Max Olsen, misstĂ€nkta för brotten polischefen begĂ„tt. Det oskyldigt anklagade paret tvingades gĂ„ under jorden för att försöka rentvĂ„ sina namn medan jakten pĂ„ dem pĂ„gick runt om i Europa. Den kvinnliga polisinspektören kontaktade upprepade gĂ„nger och pĂ„ olika sĂ€tt Ă„klagare och myndigheter kopplade till polisvĂ€sendet innan sanningen uppdagades och polischefen greps. I samband med gripandet skottskadades poliskvinnan allvarligt. PolisomrĂ„deschefen sitter hĂ€ktad i avvaktan pĂ„ rĂ€ttegĂ„ng. ĂverĂ„klagare Anders Nilsson vid SĂ€rskilda Ă„klagarkammaren, SĂ K, som handlĂ€gger brott begĂ„ngna av poliser, bedömer att bevislĂ€get Ă€r starkt. RĂ€ttegĂ„ngsdatum Ă€r inte faststĂ€llt.
Louise lade tillbaka tidningen i korgen. Hon ville inte lÀsa mer. Hon behövde inte. Hon visste precis vad som hÀnt och vilket helvete hon och Max gÄtt igenom. En dörr öppnades. Den hÀr gÄngen reagerade hon inte lika
kraftigt pÄ ljudet. Antagligen för att hon visste att det skulle komma. Röster. Den ena kÀnde hon igen, det var Margaretas, den andra tillhörde en yngre person, ocksÄ en kvinna. Det gick inte att uppfatta nÄgra ord, men pÄ tonlÀget gissade hon sig till att man sa hej dÄ. Instinktivt rÀttade hon till solglasögonen, drog ner skÀrmen pÄ kepsen i pannan och sÀnkte blicken mot golvet. LÀngst ner pÄ ena byxbenet upptÀckte hon en brun flÀck. Hon mÄste ha gÄtt emot nÄgot. Kanske nÀr hon steg i eller ur bilen.
Louise höll andan medan hon vÀntade pÄ att kvinnan skulle gÄ förbi. Steg passerade och ytterdörren öppnades och stÀngdes. LÄset vreds om.
âSĂ„ dĂ€r, vĂ€lkommen, Louise. Du kan komma in pĂ„ en gĂ„ng.â
Hon sÄg försiktigt upp. Det fanns ingen annan dÀr Àn Margareta. Margareta Borén. Psykolog och specialist inom traumaterapeutisk behandling. Den Àldre kvinnan log vÀnligt. Inte instÀllsamt, men pÄ ett tryggt och genuint sÀtt. Louise pressade fram ett leende. LÀttad över att de var ensamma reste hon sig och följde efter. Det stramade till vid höften och i axeln. Stenen försvann ner i jackfickan liksom solglasögonen.
I mottagningsrummet slog hon sig ner pÄ sin vanliga plats, i en likadan mörkblÄ fÄtölj som i vÀntrummet dÀr hon nyss suttit.
Margareta bytte ut vattenglasen pĂ„ bordet mellan dem och rĂ€ttade till asken med pappersnĂ€sdukar. Det var femtonde gĂ„ngen Louise var hĂ€r. Inte en enda gĂ„ng hade hon grĂ„tit. Inte heller druckit vatten. ĂndĂ„ sĂ„g Margareta till att det fanns dĂ€r precis framför henne varenda gĂ„ng de trĂ€ffades. Ifall.
Margareta rĂ€ttade till glasögonen och lutade sig mot ryggstödet. âHur Ă€r det idag och hur har veckan varit?â frĂ„gade hon.
Louise ryckte pĂ„ axlarna. âOkej, antar jagâ, svarade hon
fast det fortfarande kröp och stack i kroppen av oro och stress. Handen sökte sig ner i fickan och kramade stenen. Hon lÀt tummen glida fram och tillbaka över den slÀta svala ytan.
Margareta nickade. SÄg allvarligt pÄ henne med forskande ögon. VÀntade pÄ en fortsÀttning. Visste att den skulle komma utan att hon stÀllde Ànnu en frÄga. Det var som om hon kunde se igenom Louise. Hur det stod till pÄ riktigt.
âJag klarade skjutprovet och har kvitterat ut nytt leg och passerkort.â Louise svalde. Hon skulle börja jobba pĂ„ mĂ„ndag.
Om mindre Ă€n tre dagar. âJag Ă€r trött pĂ„ att vara sjukskriven. Jag vill komma i gĂ„ng, ha fullt upp och inte hinna tĂ€nka sĂ„ mycket. Fylla dagarna med nĂ„got meningsfullt. RehabtrĂ€ningen tar ett par timmar varje dag, det Ă€r allt. Och sĂ„ gĂ„r jag hit en gĂ„ng i veckan. Max och jag Ă€r för mycket tillsammans. Det tĂ€r pĂ„ oss. Det var en annan sak nĂ€r vi var beroende av varandra för att överleva.â
âOch hur upplever Max det? Har ni pratat om det?â
âHan har lyckats gĂ„ vidare pĂ„ ett helt annat sĂ€tt Ă€n jag.â
Margareta rÀttade till glasögonen igen och sÄg hastigt ner i sitt block med anteckningar. Som vanligt var det grÄ hÄret uppsatt i en knut i nacken och hon var klÀdd i jeans och beige tröja. Louise undrade hur mÄnga beige tröjor kvinnan Àgde, för det var sÀllan samma. Polisen i henne uppmÀrksammade detaljer, det var inget hon kunde vÀlja, hennes hjÀrna arbetade per automatik efter alla Är som brottsutredare.
âPĂ„ vilket sĂ€tt har han gĂ„tt vidare, tycker du?â
âHan Ă€ltar inte det som hĂ€nde. Han Ă€r helt fokuserad pĂ„ sin firma, Agenturen, och pĂ„ lokalen han hittat. Det Ă€r precis som om han har lagt allt det andra bakom sig.â
âVad vĂ€cker det för kĂ€nslor hos dig?â
âIbland blir jag arg. Jag kan inte hjĂ€lpa det. Jag mĂ€rker att han försöker hĂ„lla igen nĂ€r han pratar om Agenturen. I
hans liv hĂ€nder en massa nytt som ger honom energi. Mitt liv stĂ„r stilla.â
âHur kĂ€nner du inför att möta dina tidigare kollegor?â
âJag Ă€r rĂ€dd för att jag inte ska klara att kontrollera mig.â
Louise slog ut med hĂ€nderna i en frustrerad gest. âAtt jag ska sĂ€ga dumma saker och skĂ€lla ut folk eller börja grĂ„ta.â
âVad kommer att hĂ€nda i sĂ„ fall, tror du?â
âHĂ€nda och hĂ€nda. Jag vet inte. Men kanske att de ska tycka att jag Ă€r ett oberĂ€kneligt psykfall och att jag omplaceras till en tjĂ€nst dĂ€r jag inte har med andra mĂ€nniskor att göra.â
âDet Ă€r nĂ€stan ett och ett halvt Ă„r sedan du jobbade senast. Du har varit med om extrema hĂ€ndelser och det kommer att ta tid att bearbeta. Det Ă€r de ocksĂ„ medvetna om. HjĂ€rnan Ă€r komplex och inte alltid logisk. Det underlĂ€ttar för dig om du accepterar det. TĂ€nk pĂ„ att anvĂ€nda andningsövningarna. Du mĂ„ste inte nĂ„gonting nĂ€r du gĂ„r till jobbet pĂ„ mĂ„ndag, och om du vill kan du förlĂ€nga din sjukskrivning.â
Margareta hade rÀtt, hon behövde inte göra nÄgot hon inte ville, hon behövde inte gÄ med pÄ nÄgonting alls faktiskt. Det var de, cheferna och kollegorna, som skulle vara nervösa och oroa sig. Inte hon. PÄminnelsen fick trycket över bröstet att lÀtta.
âHur Ă€r det med sömnen?â fortsatte Margareta.
âDet Ă€r okej. Eller sĂ„ dĂ€râ, Ă€ndrade Louise sig. Det var ingen idĂ© att ljuga. âJag tar mina Imovane. Höjer jag dosen blir jag tung i huvudet och seg dagen efter.â
Margareta nickade och skrev nÄgot i blocket.
Sömnen var Ă„t helvete. NĂ€stan varenda natt vaknade Louise genomsvettig och med skenande puls. Det var samma filmer som spelades upp. Ăgon fulla av hat som stirrade pĂ„ henne.
Misshandeln, och hur hon bakbundits med en tygpÄse över huvudet. SkrÀcken och paniken. Skotten och smÀrtan.
Margareta harklade sig en aning. âVad tror du om att börja med mindfulnessövningar eller yoga?â
Louise ryckte pÄ axlarna. Det var skönt att prata om nÄgot neutralt, och om framtiden. Margareta var bra pÄ att kÀnna av nÀr det behövdes under deras sessioner. De pratade en lÄng stund om olika alternativ innan hon slog ihop kollegieblocket.
âĂr det nĂ„got mer du vill prata om sĂ„ hinner vi med det, jag har inget besök efter dig, annars Ă€r vĂ„r tid slut för idag.â
Tiden gick alltid sĂ„ fort nĂ€r hon var hos Margareta. Fyrtiofem minuter kĂ€ndes som fyra. Louise behövde de hĂ€r samtalen, behövde ta sig hemifrĂ„n och behövde Margaretas frĂ„gor som gav perspektiv pĂ„ tillvaron och pĂ„ hur hon skulle hantera sina kĂ€nslor. Handen gled ner i fickan för att ta upp solglasögonen, men sĂ„ Ă€ndrade hon sig och lĂ€t dem ligga kvar. Det var dags att börja gĂ„ med högburet huvud. Det var omgivningen som borde böja pĂ„ nacken nĂ€r hon kom, inte tvĂ€rtom. Insikten fick henne att strĂ€cka pĂ„ sig och hon skakade pĂ„ huvudet. âNejâ, sa hon bestĂ€mt. âDet kĂ€nns okej för i dag.â
âSĂ€kert?â frĂ„gade Margareta med rynkad panna.
âJa, helt sĂ€kert.â
âĂ ngrar du dig sĂ„ kan du alltid ringa. Annars ses vi igen pĂ„ fredag om en vecka.â
Solljuset slog emot henne nÀr hon öppnade porten och steg ut pÄ Linnégatan. Det fina vÀdret höll i sig. Brittsommar, som hennes mamma kallade det. Tydligen hade det inget med den brittiska gröna ön att göra utan med heliga Birgitta som tyckt att det var sÄ kallt och bistert i Norden att hon bad för invÄnarna, vilket Herren bönhörde med nÄgra extra sommardagar som inföll i början av oktober, kring Birgittadagen.
Louise tÀnkte att det var synd att Birgitta inte hade passat pÄ att be för november ocksÄ.
Om det funnits nÄgon rÀttvisa i vÀrlden borde Birgitta Grevelius ocksÄ helgonförklaras eller fÄ medalj. Det var hon som hjÀlpt Louise och Max nÀr det var som jÀvligast i vÄras. Det kunde inte finnas mÄnga ÄttiosexÄringar av hennes kaliber.
PÄ lördag skulle de till Louises förÀldrar pÄ lunch och Birgitta, som blivit som en del av deras familj under sommaren, var medbjuden.
Hon lÀt solglasögonen ligga kvar i fickan och kisade medan hon gick mot bilen som hon parkerat en bit bort pÄ Linnégatan.
Dörren gick upp med ett mjukt klick och hon gled in bakom ratten. Hon drog ett djupt andetag, slÀppte lÄngsamt ut luften och strÀckte sig efter mobilen i handvÀskan för att ringa Max.
Signalerna gick fram, en efter en. För första gÄngen pÄ evigheter kÀnde hon sig starkare och nÀstan glad pÄ riktigt. Det var som om det hÄrda börjat lösas upp i bröstet och hon hoppades att det skulle hÄlla i sig. Hon fick syn pÄ sitt ansikte i backspegeln och drog av sig kepsen och rÀttade till luggen med fingrarna. Hon hade inte riktigt vant sig Ànnu. IgÄr hade hon varit hos en frisör. Hennes naturligt rödblonda hÄr, som hon snaggat och fÀrgat mörkt nÀr de befunnit sig pÄ flykt, var Äter axellÄngt. NÄgra extensions och fÀrg gjorde nu att hon sÄg ut som sig sjÀlv igen. Det var ju det hon lÀngtade efter. Att allt skulle bli som innan helvetet bröt ut i deras liv.
âHej, Ă€lsklingâ, hördes Max svara. Rösten lĂ€t distanserad, som om han var upptagen med nĂ„got eller hade tankarna pĂ„ annat hĂ„ll.
âJag kommer precis frĂ„n Margaretaâ, sa Louise. Hon ville sĂ„ gĂ€rna berĂ€tta om hur hon kĂ€nde och om samtalet. âFaktiskt sĂ„ âŠâ
Max avbröt henne. âDu, jag har Krister pĂ„ den andra linjen. Kan vi ta det nĂ€r jag kommer hem i kvĂ€ll?â
Besvikelsen brÀnde till i magen. Redan nÀr han svarat hade
hon hört pĂ„ tonlĂ€get att han inte hade tid för henne. âBlir du sen?â frĂ„gade hon.
âVar det nĂ„got sĂ€rskilt?â Med ens lĂ€t han orolig. âĂr du okej?â
âDet Ă€r lugntâ, sa Louise. âJag sitter i bilen och Ă€r pĂ„ vĂ€g hem och tĂ€nkte kolla om du var kvar pĂ„ kontoret.â
âJag ska ordna med nĂ„gra saker och vĂ€ntar pĂ„ en leverans. Jag Ă€r hemma senast sju och jag har köpt rĂ€kor. Kan du kolla sĂ„ att det ligger en flaska vitt pĂ„ kylning?â
âOkej, puss. Vi ses.â Louise tryckte bort samtalet. En del av det glada hon kĂ€nt var borta.
Max Olsen lade ifrÄn sig mobiltelefonen pÄ skrivbordet med en suck. Det var nÀra att han inte svarat nÀr Louise ringde, men han visste att hon skulle bli orolig och fortsÀtta försöka tills hon fick tag pÄ honom. Just nu orkade han inte lyssna pÄ hennes referat av veckans terapisamtal. Han skÀmdes för sina tankar och sitt beteende, men det var mentalt pÄfrestande. SjÀlv hade han försökt gÄ vidare, men för Louise var det svÄrt.
Det hade varit roligare att prata med Krister, pÄ vars företag han arbetat under mÄnga Är som sÀkerhetskonsult. De hade bestÀmt att de skulle gÄ ut och ta en öl tillsammans nÀsta vecka.
Krister hade sÄlt sitt företag och Max hade bestÀmt sig för att driva Agenturen pÄ egen hand. Fokus skulle ligga pÄ datasÀkerhetslösningar, men han gillade ocksÄ detektivarbetet som bedrÀgeriutredningar förde med sig. Att sticka emellan med mindre jobb som bakgrundskollar och liknande efterforskningar gav omvÀxling.
FörfrÄgningarna fyllde redan inkorgen i mejlen, men han
behövde komma i ordning pÄ sitt kontor innan han började ta Àrenden. I rummet intill stod flera lÄdor med teknisk utrustning som skulle packas upp och han vÀntade pÄ en leverans frÄn DHL som borde ha kommit för en timme sedan, enligt aviseringen han mottagit. En espressomaskin som egentligen var alldeles för dyr och som han inte behövde, men ville ha.
Han sÄg pÄ klockan. Varför kom den aldrig?
Han lutade sig bakÄt i kontorsstolen och sÄg sig om i rummet. Det var nÀstan ofattbart att han lyckats fÄ hyra den hÀr lokalen i entréplan i Oterdahlska huset, centralt i Göteborg. En gammal kÄk som efter flera till och ombyggnader fungerat som polishus i över sjuttio Är, tills det nya Polishuset och RÀttscentrum byggts pÄ Ernst Fontells plats pÄ sextiotalet.
Utanför fönstret lĂ„g Ăstra Hamngatan. Lutade han sig fram mot rutan och vred sig Ă„t vĂ€nster gick det att se Barken Vikings tre höga master i hamnen och mitt emot lĂ„g Nordstan, shoppinggallerian.
LÀget var perfekt och det tog honom bara en dryg kvart att ta sig dit med cykel frÄn lÀgenheten i Lunden.
Ett plingande ljud frÄn datorn talade om att han fÄtt ett nytt mejl i den privata inkorgen. I den som hade med jobbet att göra strömmade det in mejl konstant, sÄ dÀr gick det inte att ha ljudnotis aktiverad.
Nyfiket lutade han sig fram och lade ett finger pÄ tangentbordet. SkÀrmen lystes upp.
Mejlet var frÄn My Heritage. Resultat av dna-test, löd rubriken. Pulsen ökade direkt. Max rÀtade pÄ sig i stolen. Det var ett par mÄnader sedan han bestÀllt testkittet och skickat in ett salivprov.
Han ville verkligen ta del av resultatet, samtidigt som det skrÀmde honom, och han tvekade eftersom han inte visste vad han skulle fÄ lÀsa. Egentligen förstod han inte varför han
reagerade sÄ starkt. Svaret skulle inte Àndras för att han drog ut pÄ det.
Beslutsam klickade han pĂ„ lĂ€nken i mejlet och kom rakt in pĂ„ kontot han registrerat pĂ„ slĂ€ktforskningsföretagets hemsida. Blicken flög över texten. Max Adrian Olsen, det hĂ€r Ă€r du. En karta över Europa visade fĂ€rglagda inringade fĂ€lt. Du har tre etniciteter och fem genetiska grupper. Skandinavien 49 %, Italien 46 %, Ăsteuropa 5 %.
Axlarna sjönk och han andades ut. SÄ det hÀr var alltsÄ hans ursprung. Det var precis vad han sjÀlv misstÀnkt. Nu var det bekrÀftat. Det var frÄn Sydeuropa han fÄtt sina mörka lockar, bruna ögon, hudtonen och antagligen Àven den böjda nÀsan.
En ruta dök upp i högra hörnet av skĂ€rmen följd av ett blinkande. Det var kameran som var kopplad till ytterdörrens porttelefon. Han klickade pĂ„ rutan och en man i mörkblĂ„ keps och jacka blev synlig. Ăntligen. Leveransen av espressomaskinen. Han fick lĂ€sa vidare senare. Max klickade pĂ„ högtalarrutan kopplad till dörren. âVĂ€lkommenâ, sa han. âJag kommer och öppnar.â
Han skyndade sig ut i entréhallen och lÄste upp.
âSten Lundinâ, sa mannen som stod dĂ€r och höll fram handen. âDet Ă€r du som driver Agenturen, eller hur? Jag har försökt nĂ„ dig, men inte lyckats.â Han pressade fram ett leende. âSĂ„ jag chansade och Ă„kte hit.â
âOkejâ, sa Max och stönade inombords. Det hĂ€r var inget DHLÂbud. Varför hade han inte kollat ordentligt innan han öppnade? âVad gĂ€ller det?â frĂ„gade han.
âJag vill visa dig nĂ„got. Kan jag komma in?â Mannen sĂ„g sig menande omkring i trapphusentrĂ©n, som var gemensam med ingĂ„ngen till andra kontor och museet pĂ„ övervĂ„ningen.
âEh ⊠jag har inte börjat Ă„ta mig Ă€renden. Jag hĂ„ller pĂ„ att starta upp och har inte kommit i ordning.â Max trevade i
innerfickan pĂ„ kavajen och gav mannen ett visitkort. âOm du mejlar mig om vad det gĂ€ller sĂ„ Ă„terkommer jag.â
âMen det hĂ€r kan inte vĂ€ntaâ, utbrast mannen och fick nĂ„got desperat i blicken. âDet Ă€r brĂ„ttom. Fem minuter. SnĂ€lla.â
âDet Ă€r bĂ€ttre att du mejlar mig. Jag har inte tid nu.â
âJag ber dig, bara nĂ„gra minuter. Jag lovar. Du mĂ„ste höra det jag har att berĂ€tta.â
Max gav vika. âOkej, fem minuterâ, sa han och höll upp dörren.
âJahaâ, sa han och harklade sig efter att han visat in mannen i konferensrummet och flyttat pĂ„ lĂ„dor sĂ„ att de kunde sĂ€tta sig. Han tog en penna frĂ„n bröstfickan och vek upp en ny sida i ett block och gjorde sig beredd att ta anteckningar. âVad sa du att du hette?â
Mannen tog av sig kepsen. Glesnande hĂ„r spretade okammat pĂ„ skallen. Ăgonbrynen var buskiga över de grĂ„ ögonen som var omgĂ€rdade av rynkor och kinderna sĂ„g insjunkna ut. Max bedömde att han var i sextioĂ„rsĂ„ldern.
âSten Lundin. Jag bor pĂ„ Ăckerö.â Mannen lade upp portföljen han haft med sig pĂ„ bordet och öppnade den med skakiga hĂ€nder. Han tog fram en mapp och drog ut en bunt med A4Âark. âDet hĂ€r âŠâ, sa han och sköt över ett ark till Max, ââŠ
Ă€r Henrik Rosberg. Jag vet inte om du kommer ihĂ„g honom?â
Det var en kopia av en tidningsartikel i Expressen frÄn 2007.
Henrik Rosberg â en av Sveriges rikaste affĂ€rsmĂ€n â lever ett utsvĂ€vande liv med dyra bilar, konst av Picasso, Chagall och Carl Larsson. Han Ă€ger bostĂ€der i London, Florida och, inte minst, den Wennergrenska villan i en av landets dyraste stadsdelar, Diplomatstaden i Stockholm. Hans investeringar i fastigheter, konst, lyxhotell och aktier har gett god utdelning och vĂ€rderas till över 2,5 miljarder kronor.
Max slutade lÀsa och sÄg frÄgande pÄ Sten Lundin som gav honom Ànnu en kopia av en tidningsartikel, denna var frÄn 2008. Bilden visade resterna av det som en gÄng mÄste ha varit en stor trÀvilla, men som nu bara var en sorglig hög aska dÀr en skorsten reste sig bland kollapsade bjÀlkar.
Fastighetsmagnaten och konstsamlaren Henrik Rosberg innebrÀnd, löd rubriken.
âJag förstĂ„r inte?â sa Max och sköt tillbaka papperna.
âSommarvillan pĂ„ Instön brann ner till grunden. Man identifierade kvarlevorna av en kropp som Henrik Rosbergs. Detta var strax efter att han gĂ„tt i konkurs och höll pĂ„ att förlora allt. Polisens slutsats var att han tog livet av sig. Men jag har sett honom och jag Ă€r helt sĂ€ker pĂ„ min sak: han lever.â Blicken var fast och beslutsam. âJag vill att du hjĂ€lper mig att hitta honom.â
âOkej, varför dĂ„? Varför Ă€r du intresserad av honom?â
âPĂ„ den tiden hade jag en vĂ€lrenommerad byggfirma med tio anstĂ€llda. PĂ„ grund av Rosberg förlorade jag allt. För en smĂ„företagare finns det inga marginaler. Man kan inte ta en smĂ€ll pĂ„ tjugo miljoner. Min firma hade utfört byggarbeten Ă„t honom i över ett halvĂ„r utan ett öre i ersĂ€ttning. Jag fick hela tiden höra att det var lugnt och att jag inte behövde oroa mig, men plötsligt gick han i konkurs. Inte ett enda jĂ€vla öre fick jag. Stod dĂ€r med alla skulderna, som en lĂ€ttlurad idiot. Han mĂ„ste ha skrattat gott. Min fru blev helt förstörd, började gĂ„ pĂ„ Ă„ngestdĂ€mpande mediciner och orkade inte ta hand om barnen.â Sten Lundin tystnade och sĂ„g ner pĂ„ sina hĂ€nder. âDroppen var nĂ€r vĂ„rt hus sĂ„ldes pĂ„ exekutiv auktion eftersom kronofogden sĂ„g till att fĂ„ sitt. Ett hus som jag sjĂ€lv byggt. Skammen som följde. Det gick inte att starta om. Jag vill att Henrik Rosberg ska se mig i ögonen och att han ska betala tillbaka det han lurade mig pĂ„ med rĂ€nta.â Rösten darrade av
indignation. âHan Ă€r skyldig min familj en offentlig upprĂ€ttelse. Jag har levt pĂ„ existensminimum med kronofogden flĂ„sande i nacken i sexton Ă„r. Henrik Rosberg lyckades gömma undan flera hundra miljoner som han har levt lyxliv för efter att han iscensatte sin död.â
Max hade ett vagt minne av att han lÀst och sett nÄgot pÄ tv om historien som mannen mitt emot honom talade om.
âVar sĂ„g du honom och vad gör att du Ă€r sĂ„ sĂ€ker pĂ„ att det verkligen Ă€r Rosberg?â frĂ„gade han.
Sten Lundin tog fram ett fotografi i A4Âstorlek ur samma mapp som kopiorna pĂ„ tidningsartiklarna legat i. Fotot visade en grupp svartklĂ€dda mĂ€nniskor pĂ„ en kyrkogĂ„rd. En begravning. Bilden var tagen pĂ„ lĂ„ngt avstĂ„nd. Kistan var pĂ„ vĂ€g att hissas ner i marken. Max kĂ€nde inte igen nĂ„gon av personerna. Sten Lundin pekade med ett darrande finger pĂ„ en suddig figur i utkanten av bilden. Mannen stod halvt skymd bakom ett trĂ€d iförd mörka solglasögon och hatt.
âDet hĂ€r Ă€r frĂ„n Caroline Rosbergs begravning i förrgĂ„r. Caroline var Henriks enda dotter. Hon var sju Ă„r nĂ€r âŠâ, Sten Lundin gjorde citationstecken med fingrarna, â⊠han dog. Henrik hade fyra barn med tvĂ„ olika fruar, men Caroline lĂ€r ha varit hans Ă€lsklingsbarn. Det Ă€r dĂ€rför jag Ă€r sĂ€ker pĂ„ att mannen pĂ„ fotot Ă€r Henrik Rosberg. Han kunde inte lĂ„ta bli att gĂ„ pĂ„ sin dotters begravning. Efter sexton Ă„r vĂ„gar han sig tillbaka hit till Sverige. Han har sĂ€kert hĂ„llit till i nĂ„got land dĂ€r myndigheter och allt annat gĂ„r att köpa för pengar.â
âMen om du sĂ„g honom pĂ„ kyrkogĂ„rden ⊠varför gick du inte fram till honom?â Max började tröttna. Det hĂ€r var rena konspirationshistorien av nĂ„gon som klĂ€ngde sig fast vid det förflutna. Han Ă„ngrade att han lĂ„tit sig övertalas att slĂ€ppa in mannen.
âJag fotograferade begravningen pĂ„ avstĂ„nd. Jag ville se om
Rosberg var dĂ€r. Jag har hela tiden trott att han pĂ„ nĂ„got vis lyckades komma undan. Det var först nĂ€r jag kom hem och tittade pĂ„ bilderna som jag upptĂ€ckte honom. Idiotiskt nog fokuserade jag bara pĂ„ personerna kring kistan. Men Rosberg lever och har lyckats hĂ„lla sig undan. Det mĂ„ste finnas folk som skyddar honom. Det kan inte bara vara jag som har sett honom.â
âJag förstĂ„râ, sa Max. Med största sĂ€kerhet var det inte Rosberg pĂ„ fotot utan nĂ„gon helt annan person. âOm det Ă€r sĂ„ att Henrik Rosberg lever borde du kontakta polisenâ, fortsatte han.
Sten Lundin skrattade till och himlade med ögonen. âTror du inte att jag redan har gjort det? Att jag inte har försökt?
De bryr sig inte. Det Ă€r dĂ€rför jag vĂ€nder mig till dig.â Han lutade sig fram och sĂ„g ivrigt pĂ„ Max. âNĂ„, vad sĂ€ger du. Tror du att du kan spĂ„ra upp honom?â Han pekade pĂ„ mannen i utkanten av bilden.
Det var dags att avsluta. De fem minuterna han utlovat hade passerat för lĂ€nge sedan. âTyvĂ€rrâ, sa Max och vek inte undan med blicken. âDu fĂ„r vĂ€nda dig till nĂ„gon annan. Som jag sa har jag inte tid just nu.â
âJag ber dig.â Sten Lundin slog ut med hĂ€nderna. âChansen att fĂ„ tag pĂ„ Rosberg kanske aldrig kommer tillbaka. TĂ€nk om vi lyckas med det som ingen annan gjort under alla Ă„r?â
Max skakade pĂ„ huvudet. âTyvĂ€rrâ, upprepade han.
Sten Lundin stirrade en lÄng stund pÄ honom innan han sakta reste sig med en tung suck.
âDina bilderâ, sa Max och pekade pĂ„ arken som lĂ„g kvar pĂ„ bordet, nĂ€r den andre inte gjorde nĂ„gon ansats att ta dem med sig.
âBehĂ„ll demâ, fick han till svar. âJag har fler uppsĂ€ttningar.â
NÄgra minuter senare stÀngde Max ytterdörren om Sten Lundin och ÄtervÀnde till skrivbordet dÀr han klickade upp
kontot pĂ„ My Heritage och lĂ€ste resultatet frĂ„n dnaÂtestet en gĂ„ng till. Ivrigt klickade han sig in pĂ„ de olika dnaÂverktygen som tjĂ€nsten innehöll.
SÄ mÄnga möjligheter det fanns att sÀtta sig in i. Det slog honom att han inte visste sÀrskilt mycket om sin mamma heller. Det hade alltid varit bara de tvÄ. De tvÄ och en moster som hÀlsade pÄ nÄgra gÄnger om Äret. Mest pliktskyldigt, hade det kÀnts som.
NÀr mobilen ringde slet han motvilligt blicken frÄn skÀrmen och svarade. Det var Louise igen.
âVar Ă€r du? Kommer du inte snart? Klockan Ă€r halv Ă„tta.â
âHerregud, förlĂ„t. Jag fastnade i en grej. Jag Ă€r kvar pĂ„ jobbet men sticker direkt.â
Vart hade tiden tagit vĂ€gen? Han kunde inte vĂ€nta lĂ€ngre pĂ„ DHLÂbudet.
Max stÀngde ner datorn och aktiverade larmet innan han lÀmnade kontoret medan tankarna snurrade och for runt i skallen. Skulle han Àntligen fÄ veta vem hans pappa var? TÀnk om han levde?