En eftermiddag i Peredelkino, maj 1978 I höstas återsåg jag Paris. Min systers andra make, Aragosja, fyllde åttio år och det blev ett stort firande. Min egen födelse dag strax därefter – åttiofem, tämligen jämnt – firade jag med en liten parisisk kärlekshistoria. Den unge mannen, aspirerande författare förstås, ringer mig fortfarande. Han vill komma till vår datja för att hälsa på. Ha! De andra kunde inte förstå det, en så gammal kvinna uppvaktad av en man som inte fyllt trettio. Att de, som vigt sitt liv åt att skapa vackra kläder i Yves Saint-Laurents ateljé, inte vet mer om skönhet än så? En kvinna som slukar livet är vacker. Och det som är vackert gör människor förälskade. Så är det, och har varit i alla tider. De borde förstå det, de där som arbetar med skönhet. Vi hade roliga samtal, Saint-Laurent och jag. De är väldigt framgångsrika där borta. Deras presenter når mig med tejp biten försiktigt lossad av någon tullkontrollant. Jag förestäl ler mig tjänstemannen ömsint lutad över paketet. Sådana kan annars inte drömma om att få vidröra så underbart vackert papper. Det frasar under fingrarna, lätt som fjärilsvingar – vi sparar det noga. Och inne i det sköra florets mitt finns 5