KAPITEL ETT
Staten
Staten Kirkland sÀnkte brÀttet pÄ sin cowboyhatt och vÀnde sig mot vinden. Hatten skulle fÄ leva upp till sitt namn. Det blÄste en djÀvulsk vind norrifrÄn och han skulle behöva rida snabbt för att ta sig tillbaka till högkvarteret innan ovÀdret bröt ut med full kraft. Hans nya riddjur, en skimmel som han hade köpt förra veckan, var helt oerfaren och skrÀmdes av vinterblixtarna. Staten hann inte ta pÄ sig handskarna som lÄg i bakfickan. Han mÄste skynda sig.
NÀr stoet slog bakut i protest virade han tyglarna runt hÀnderna och kÀnde hur skinnet skar in i handflatorna nÀr han kÀmpade för att fÄ kontroll över bÄde hÀsten och minnena som kÀndes lika hotfulla som de mörka molnen pÄ himlen.
Ett iskallt regn hade fallit den dÀr kvÀllen för fem Är sedan, men han hade inte varit pÄ sin ranch. Han hade varit fast i entrén till lÀnssjukhuset, Ätta mil dÀrifrÄn. Hans son hade legat och kÀmpat för sitt liv medan reportrarna trÀngdes precis utanför ingÄngen pÄ jakt efter nyheter.
Det enda de brydde sig om var att barnets farfar var en amerikansk senator. Ingen hade brytt sig om att Staten, pojkens pappa och enda förÀlder, höll dem borta. Det enda de ville ha var en rubrik. Det enda Staten ville var att hans son skulle överleva.
Men han fick inte som han ville.
Randall, Staten Kirklands enda barn och senator Samuel Kirklands enda barnbarn, dog den kvÀllen. Reportrarna hade fÄtt sina rubriker, tillsammans med foton av Staten som stormade ut genom dubbeldörrarna och gav sig pÄ alla som försökte stoppa honom. Han hade lÀmnat tvÄ reportrar och en aningslös praktikant pÄ golvet utan att sakta ner.
Han sprang ut i ovÀdret den kvÀllen utan att bry sig ett dugg om regnet. Utan att bry sig om sitt liv. TvÄ Är tidigare hade han begravit sin fru och nu skulle han fÄ lÀgga sin son bredvid henne pÄ grund av en bilolycka. Han var tvungen att springa ifrÄn smÀrtan som satt sÄ djupt i hans hjÀrta att den aldrig skulle lÀka.
Nu, fem Är senare, var han mitt uppe i ett annat ovÀder, men det gjorde fortfarande lika ont i hans hjÀrta. Han red bort mot högkvarteret pÄ en halvtÀmjd hÀst. Regnet blandades med tÄrar som han aldrig lÀt nÄgon se. Han ville dö den dÀr kvÀllen. Han hade ingen kvar. BÄde han och hans son hade blivit bittra och vilsna av hans frus sjukdom. Om hon hade överlevt skulle Randall kanske ha varit annorlunda. Lugnare. Om pojken hade fÄtt hennes kÀrlek skulle han kanske inte ha varit lika vild. Han skulle inte ha trott att han var oövervinnerlig.
Men att köra över hundrasextio kilometer i timmen pÄ en krokig vÀg tog livet av honom. Bilen som hans farfar hade
köpt till honom pĂ„ hans sextonĂ„rsdag en mĂ„nad tidigare hade missat svĂ€ngen in till Ransom Canyon och voltat varv efter varv. I tidningarna hade de citerat ambulanspersonalen som sa: âTack gode Gud att han var ensam. Ingen i den dĂ€r sportbilen skulle ha överlevt.â
Staten önskade att han hade varit med sin pojke. Han kÀnde sig död inombords den dagen nÀr han begravde Randall intill sin fru och han kÀnde sig död nu nÀr minnena kom tillbaka.
Han red nÀra ravinen medan de kraftiga vindarna rev och slet i honom och önskade nÀstan att den ojÀmna marken skulle sluka honom ocksÄ, men han var den femte generationen som föddes hÀr. Det skulle inte komma nÄgra fler Kirkland efter honom och han tÀnkte inte ge upp sÄ lÀtt.
NÀr han galopperade vidare mindes han förskrÀckelsen nÀr han sÄg sin son dras ut ur vraket, alltför sönderslagen och blodig för att ens en pappa skulle kÀnna igen honom. Det hade runnit mycket Kirklandblod över ravinens röda jord den kvÀllen.
Han kÀnde hovarnas dunkande matcha hans hjÀrtslag medan han red.
NÀr Staten passerade grinden med dess dubbla K:n och lÀt hÀsten galoppera bort till stallet, tog han ett djupt andetag eftersom han visste vad han mÄste göra.
Han lyfte blicken och sÄg att Jake stod och vÀntade pÄ honom vid stalldörren. Rodeon hade gjort den gamla mannen till en krympling, men Jake Longbow var fortfarande den bÀsta av mÀnnen som jobbade pÄ ranchen.
âTorka av honom!â skrek Staten över ovĂ€dret och rĂ€ckte över stoet till Jake. âJag mĂ„ste gĂ„.â
Den gamla cowboyen, med djupa fÄror i sitt ansikte, nickade kort, som om han visste vad Staten skulle sÀga. Tusentals gÄnger under Ärens lopp hade Jake agerat redan innan Staten utfÀrdade sin order.
âJag ordnar det hĂ€r, mr Kirkland. Gör det du mĂ„ste göra.â
Staten rusade genom den bakre fÄllan och satte sig i sin enorma Dodge 3500 med en Cummins dieselmotor och fyrhjulsdrift. Bilen slukade mycket bensin och var inte sÀrskilt smidig, men om han gled av vÀgen i dag skulle den Ätminstone inte volta.
En halvtimme senare saktade han Ă€ntligen ner nĂ€r han svĂ€ngde in pĂ„ en gĂ„rd drygt tre mil norr om Crossroads, Texas. PĂ„ en skylt som behövde mĂ„las om, och som hade nĂ„gra kulhĂ„l, stod det âLavender Laneâ. Trots att det var regn i luften doftade det lavendel. Han hade tagit sig hem till Quinn. Det var ett hus, en gĂ„rd, som lĂ„g avskilt utan nĂ„got nĂ€ra nog att kunna kallas granne.
Quinn OâGradys hem pĂ„minde honom alltid om en liten flickas utsmyckade dockhus med fönsterluckor i glada fĂ€rger och dekorerade gavlar. Ibland sa folk att huset var lika besynnerligt som kvinnan som Ă€gde det var alldaglig, men Staten hade aldrig tĂ€nkt pĂ„ henne sĂ„. Hon var blyg och hade hĂ„llit sig för sig sjĂ€lv redan i grundskolan, men hon var en stark kvinna. Hon hade skapat sig ett liv av den vĂ€rdelösa mark som hennes förĂ€ldrar hade lĂ„tit henne Ă€rva.
Han skulle ha kunnat gĂ„ hela livet utan att sĂ€ga mer Ă€n hej till henne, om det inte var för att Quinn OâGrady hade varit hans frus bĂ€sta vĂ€n. Till och med efter att han och Amalah gifte sig, hade hon fortsatt ha sina âtjejdagarâ med Quinn.
De brukade konservera persikor pÄ hösten och gÄ kurser i kviltning och keramik i kyrkan. Ibland Äkte de till Dallas för att gÄ pÄ en konstutstÀllning eller till Canton för att besöka vÀrldens största loppis. Han kunde inte rÀkna hur mÄnga gÄnger hans fru hade satt sig i Quinns gamla gröna pickup och bara ropat att de skulle Äka och shoppa, som om det var det enda han behövde veta. HÀlften av gÄngerna kom de inte ens tillbaka med nÄgot, antagligen hade de bara Äkt och Àtit glass.
Quinn hade inte pratat sÀrskilt mycket med honom de dÀr första Ären, men hon och hans fru hade varit nÀra vÀnner och det betydde nÄgot för honom. NÀr det nÀrmade sig slutet hade Quinn suttit med Amalah pÄ sjukhuset sÄ att han kunde Äka hem och duscha och byta om. Den sista mÄnaden hade det kÀnts som om hon alltid var dÀr. De tvÄ kvinnorna hade varit bÀsta vÀnner hela livet och skulle vara det Ànda till slutet.
Staten log inte nĂ€r han stĂ€ngde av motorn framför Quinn OâGradys hus. Han log aldrig. Inte nu lĂ€ngre. I flera Ă„r hade han jobbat hĂ„rt och tĂ€nkt att hans son skulle Ă€rva gĂ„rden. Om
Staten dog i dag skulle den antagligen sĂ€ljas pĂ„ auktion sĂ„ att hans pappa fick in mer pengar till sin omvalskampanj till senaten, eller vem vet, den gamla gubben kanske skulle satsa pĂ„ att bli guvernör nĂ€sta gĂ„ng. Ăven om Samuel Kirkland var över sextio, pĂ„stod han att hans fjĂ€rde fru höll honom ung. Han hade aldrig varit sĂ€rskilt intresserad av ranchen och hade inte tillbringat en enda natt pĂ„ Kirklands mark sedan Staten tog över.
Staten fick syn pÄ Quinn nÀr hon öppnade dörren och stirrade pÄ honom. Hon hade en stor handduk i ena handen och lutade sig mot dörrkarmen i vÀntan pÄ att han skulle kliva
ur bilen och komma in. Hon var lÄng, nÀstan en och Ättio, och hade som vanligt pÄ sig vardagliga klÀder. Han kunde inte tÀnka sig Quinn i höga klackar eller med hÄret pÄ nÄgot annat sÀtt Àn i den lÄnga flÀta hon alltid bar. Hon hade burit jeans Ànda sedan hon började skolan, men pÄ den tiden hade hon haft tvÄ flÀtor i stÀllet för en.
Det Àr lite komiskt, tÀnkte Staten nÀr han klev ur bilen och försökte undkomma regnet, att en kvinna som inte vill ha nÄgot med spetsar och krusiduller att göra bor i ett dockhus.
Han kom fram till dörren och skakade pÄ sig som en stor hund, innan hon rÀckte honom handduken.
âNĂ€r jag sĂ„g att ovĂ€dret var pĂ„ vĂ€g förstod jag att du skulle komma. Ta av dig de dĂ€r leriga bootsen sĂ„ stĂ€ller jag fram lite soppa. Jag gjorde tacosoppa nĂ€r jag sĂ„g molnen komma in norrifrĂ„n.â
Det fanns ingen som kunde ge en Kirkland en order. Ingen över huvud taget. Det var bara hÀr, i hennes hus, som han gjorde som han blev ombedd. Han kanske inte hade nÄgon kÀrlek kvar i sitt hjÀrta, men han kÀnde fortfarande en djup respekt för Quinn.
Hans sporrar klingade nÀr bootsen landade pÄ farstutrappan. I strumplÀsten var han bara nÄgra centimeter lÀngre Àn hon, men han antog att han borde vÀga dubbelt sÄ mycket, bredaxlad som han var.
âDet Ă€r inte sĂ„ att molnen fick dig att tĂ€nka pĂ„ kokospaj?â
Hon skrattade mjukt.
âDen stĂ„r i ugnen. Den borde vara klar om nĂ„gon minut.â
De sÄg hur den stormiga eftermiddagen övergick i kvÀll medan det pÄgick en blixtshow utanför hennes köksfönster. Han
gillade hur bekvÀm han kÀnde sig med att vara tyst med henne. Ibland pratade de om Amalah och alla roliga saker som hÀnt under deras uppvÀxt. Det kÀndes som om han och Quinn bara var rester, eftersom det bÀsta av dem hade dött med Amalah.
Men i kvÀll tÀnkte Staten pÄ sin son och ville helst inte prata alls. De Ät i tystnad medan solen gick ner och det kyliga regnet övergick i mjuk blötsnö samtidigt som det blev kallare ute.
NÀr han strÀckte sig efter tallrikarna reste hon sig och hejdade honom med en hand pÄ hans fuktiga Àrm.
âJag gör det dĂ€râ, sa hon. âDrick upp kaffet du.â
Han satt tyst och stilla i nÄgra minuter och tÀnkte pÄ hur hennes hem verkade kunna fÄ hans puls att sakta ner och göra det enklare att andas. Till slut gick han frÄn bordet och stÀllde sig tyst bakom henne dÀr hon tog hand om disken. Han började lossa pÄ hennes flÀta med sina grova hÀnder som var sÄriga dÀr tyglarna hade skurit in.
âJag gjorde det hĂ€r en gĂ„ng nĂ€r vi gick i trean. Jag minns att du inte sa nĂ„got, men att Amalah kallade mig idiot efter skolan.â
Quinn nickade men sa inget. Deras delade minnen lade sig att vila mellan dem.
Han gillade hur Quinns solskenshÄr kÀndes, till och med nu. Det var tjockt och rakt, utom dÀr det blivit lite vÄgigt av flÀtan.
Hon vÀnde sig om och sÄg pÄ honom med rynkad panna nÀr hon tog hans hand. Utan att stÀlla nÄgra frÄgor höll hon hans skadade handflata under det rinnande vattnet och torkade sedan av den. NÀr hon smörjde in den med hudkrÀm kÀndes det mer som en smekning Àn omvÄrdnad.
Han stod sÄ nÀra henne att deras kroppar snuddade vid var-
andra medan hon arbetade. Han böjde sig fram och kittlade henne pÄ halsen med en lÀtt kyss.
âSpela för mig i kvĂ€llâ, viskade han.
Hon vÀnde sig mot det gamla pianot i andra Ànden av det öppna vardagsrummet och skakade pÄ huvudet.
âDet gĂ„r inte.â
Han ifrÄgasatte det inte och försökte inte fÄ henne att Àndra sig. Det gjorde han aldrig. Ibland spelade hon för honom och ibland var det nÄgot djupt inombords som hindrade henne.
Utan ett ord drog hon med honom till det enda sovrummet och slÀckte lamporna lÀngs vÀgen.
Ett tag stod han kvar i dörröppningen och sÄg pÄ henne nÀr hon tog av sig sina enkla arbetsklÀder: slitna jeans, en nött flanellskjorta som antagligen hade tillhört hennes pappa tidigare och en T-shirt som smet Ät runt hennes slanka kropp. Plagg efter plagg föll ner pÄ sÀngen och hennes bleka, vita hud glÀnste i det svaga ljuset frÄn lampan pÄ hennes nattduksbord.
NÀr han inte rörde sig vÀnde hon sig mot honom i stÀllet. Hennes bröst var smÄ och kroppen smal. Magen var platt eftersom hon aldrig hade fött barn. Det enda hon hade pÄ sig var ett par röda trosor.
âTa av mig det sistaâ, viskade hon och vĂ€ntade.
Han gick fram till henne, medveten om att han inte skulle ha gjort nÄgot om hon inte hade bett honom. Kanske var det bara en lek de Àgnade sig Ät, eller sÄ hade de tyst kommit överens om vissa oskrivna regler nÀr allt började. Han mindes inte.
Han drog henne nÀrmare och höll om henne en lÄng stund. Den vÀrsta kvÀllen i hans liv, dÄ för fem Är sedan, hade han
av nÄgon anledning knackat pÄ hennes dörr. Han var lerig, sörjande och hade förlorat sig sjÀlv.
Hon hade inte sagt ett ord. Hon hade bara tagit hans hand.
Han hade lÄtit henne ta av honom de smutsiga klÀderna och tvÀtta av honom medan han försökte komma pÄ ett sÀtt att sluta andas och dö. Hon hade bÀddat ner honom i sin sÀng och sedan krupit ner bredvid honom och hÄllit om honom tills han Àntligen somnade. Han hade inte sagt ett ord heller, eftersom han gissade att hon hört om olyckan pÄ nyheterna.
Han sÄg smÀrtan i hennes ljusblÄ ögon och förstod att hon delade hans sorg.
Tusen olika kÀnslor hade fÀrdats genom hans inre den natten, alla mörka, men hon hade inte slÀppt honom. Han mindes att han tÀnkte att om hon hade försökt trösta honom, om sÄ bara med nÄgra fÄ ord, skulle han ha gÄtt i miljoner bitar.
Han mindes att han hade vaknat precis före gryningen och vÀnt sig mot henne. Hon hade vÀlkomnat honom, inte som en Àlskare utan som en vÀn som gav honom sitt tysta godkÀnnande att röra vid henne. Att hÄlla om henne ocksÄ.
Under de fem Är som gÄtt sedan dess hade de haft lÄnga samtal, ibland nÀr han sökte upp henne, men Àven stormiga nÀtter nÀr de inte pratade över huvud taget. Han Àlskade alltid varsamt med henne, skyndade sig aldrig och uppvisade alltid mer omsorg och mindre passion Àn han hade önskat. Det kÀndes pÄ nÄgot vis bÀttre sÄ.
Hon var inte intresserad av att gÄ pÄ dejter eller trÀffas ute nÄgonstans. Hon ringde eller mejlade aldrig. Om de möttes i Crossroads, den lilla staden som lÄg mellan deras gÄrdar, brukade hon vinka, men de utbytte aldrig mer Àn nÄgra fÄ ord ute
bland folk. Hon skulle inte ha varit intresserad av att gifta sig med honom Àven om han hade frÄgat. Men han kÀnde hennes kropp. Han visste vad hon tyckte om och hur han skulle hÄlla om henne. Han visste hur hon sov, hopkurad mot honom som om hon frös.
DÀremot visste han inte vad hon hade för favoritfÀrg eller varför hon aldrig hade gift sig eller ens varför hon inte kunde gÄ i nÀrheten av sitt piano ibland. PÄ mÄnga sÀtt kÀnde de inte varandra över huvud taget.
Hon var hans kvinna för en regnig dag. NÀr minnena blev för tunga att bÀra tog han sin tillflykt till henne. NÀr ensamheten fick hela hans kropp att vÀrka var hon hans botemedel. Hon rÀddade honom bara genom att finnas dÀr, genom att vÀnta, genom att Àlska en man som inte hade nÄgon kÀrlek att ge tillbaka.
Medan vindarna ven och sedan lugnade sig drog hon ner honom i sin sÀng. De Àlskade i kvÀllens tystnad och sedan höll han om henne och somnade.
KAPITEL TVĂ
NĂ€r den gamla klockan i hennes hall slog elva slag lĂ€mnade Staten Kirkland Quinn OâGradys sĂ€ng. Medan hon lĂ„g dĂ€r och sov klĂ€dde han pĂ„ sig i skuggorna och betraktade henne i ljuset frĂ„n fullmĂ„nen. Hon hade gett honom vad han behövde i kvĂ€ll och precis som vanligt kĂ€ndes det som om han inte hade gett henne nĂ„got över huvud taget.
NÀr han kom ut pÄ farstutrappan studerade han den nytvÀttade jorden och tÀnkte pÄ hur tomt hans liv var, med undantag för det fÄtal timmar han tillbringade tillsammans med Quinn. Han skulle aldrig Àlska henne eller nÄgon annan, men han önskade att han kunde göra nÄgot för henne. Tack vare hÄrt arbete och Àrvd mark var han en förmögen man. Hon fick sin gÄrd att gÄ ihop, men bara knappt. Han skulle kunna hjÀlpa henne om hon tillÀt honom. Men han visste att hon aldrig skulle lÄta honom göra det.
NÀr han drog pÄ sig sina boots tÀnkte han pÄ sÀkert ett dussin saker som han skulle kunna göra pÄ det hÀr stÀllet. Som att fixa den gamla traktorn ute i leran eller modernisera hennes bevattningssystem. Traktorn hade stÄtt borta vid vÀgen
i flera mÄnader. Om hon tog emot hans hjÀlp, skulle det inte ta honom mer Àn en timme att dra upp hennes gamla John Deere och fÄ i gÄng motorn igen.
Samtidigt visste han att det var meningslöst att frÄga. Hon skulle aldrig ta emot hans hjÀlp.
Vissa dagar var han inte ens sÀker pÄ att de var vÀnner. Kanske var de mer Àn sÄ. Kanske mindre. Han sÄg pÄ sin handflata, mindes hur hon hade smörjt in den med krÀm och oroade sig för att det enda de hade gemensamt var en förlust och ett behov av att fÄ röra vid en annan mÀnniska ibland.
SkÀrmdörren knarrade. Han vÀnde sig om just som Quinn, invirad i en gammal filt, klev ut i natten.
âDet var inte meningen att vĂ€cka digâ, sa han nĂ€r hon trippade över den lĂ€tt snötĂ€ckta verandan. âJag mĂ„ste tillbaka.
Jag har Ă„ttio nya föl som kommer tidigt.â Han bad aldrig om ursĂ€kt för att han Ă„kte och gjorde det inte nu heller. Han förklarade bara lĂ€get. Med tanke pĂ„ alla boskapsstölder som pĂ„gick och planerna pĂ„ att utöka hjorden, skulle han kanske bli tvungen att anstĂ€lla mer folk. Det kĂ€ndes som om han alltid mĂ„ste befinna sig pĂ„ sin mark och vara vaksam.
Hon nickade och stÀllde sig framför honom.
Staten vÀntade. De rörde aldrig vid varandra nÀr de hade Àlskat. Vanligtvis Äkte han dÀrifrÄn utan ett ord, men i kvÀll ville hon uppenbarligen sÀga honom nÄgot. Det var antagligen Ànnu en sak han gjorde fel, tÀnkte han. Han gav henne aldrig nÄgra komplimanger, kysste henne aldrig pÄ munnen, sa aldrig nÄgot nÀr han rörde vid henne. Om hon inte hade gett ifrÄn sig smÄ stön ibland, skulle han inte ha kÀnt sig sÀker pÄ att han tillfredsstÀllde henne.
Nu nÀr de stod sÄ nÀra varandra kÀnde han sig mer som en frÀmling Àn en Àlskare. Han visste hur hennes hud doftade men hade oftast ingen aning om vad hon tÀnkte. Hon kunde sy och göra tvÄl med lavendel. Hon spelade piano som en Àngel och hade inte ens nÄgon tv. Han visste hur man skötte en ranch och tittade pÄ varje match med Dallas Cowboys i vilfÄtöljen.
Om de nÄgonsin satte sig och pratade en timme skulle de antagligen komma fram till att de inte hade nÄgonting gemensamt. Han hade Àgnat sig Ät alla idrotter i high school och hon hade spelat i bÄde orkestern och bandet. Han hade gÄtt nÀstan hela sin collegeutbildning pÄ nÀtet och hon hade Äkt hela vÀgen till New York för att plugga. Men de hade Àlskat samma person. Amalah hade varit Quinns bÀsta vÀn och hans enda kÀrlek, men de talade nÀstan aldrig om hur de kÀnde. Inte nu lÀngre. Egentligen hade de aldrig gjort det. Han antog att de tyckte att det var för smÀrtsamt.
I kvÀll var det sÄ stilla ute att fukten hÀngde i luften som en osynlig spets. Hon sÄg ut att vara dryga tjugo snarare Àn dryga fyrtio. Quinn var vacker pÄ ett alldeles eget, stillsamt vis. Det hade hon alltid varit och hon skulle antagligen vara det Àven nÀr hon blev gammal.
Till hans stora förvÄning böjde hon sig fram och kysste honom pÄ munnen.
Han betraktade henne.
âVill du ha mer?â frĂ„gade han till slut. Det var antagligen det dummaste han kunde ha sagt till en naken kvinna som stod fem centimeter bort. Han hade ingen aning om vad mer skulle kunna vara. NĂ€r han knackade pĂ„ hennes dörr hade de alltid
sex en gÄng, om ens det. Ibland tog ingen av dem initiativet och de lÄg bara pÄ soffan och höll om varandra. Quinn var ingen passionerad kvinna. Det de Àgnade sig Ät var bara att tillfredsstÀlla ett behov som de bÄda hade ibland.
Hon kysste honom igen utan ett ord. NÀr hennes kind snuddade vid hans skÀggstubb var den blöt och smakade som nyfallet regn.
LÄngsamt förde Staten in sina hÀnder under filten och lade armarna runt hennes varma kropp. Sedan drog han henne nÀrmare och kysste henne ordentligt, som han inte hade kysst nÄgon kvinna sedan hans fru dog.
Hennes lÀppar var mjuka och inbjudande. NÀr han sÀrade pÄ dem och tog sig in kÀndes det mycket intimare Àn nÄgot annat de hade gjort, men han slutade inte. Hon ville ha det hÀr och han hade inga planer pÄ att förvÀgra henne det. Ingen skulle nÄgonsin fÄ veta att det vissa dagar enbart var hon som höll honom samman.
NÀr han sÄ smÄningom avslutade kyssen var Quinn andfÄdd. Hon pressade pannan mot hans kind och han vÀntade.
âFrĂ„n och med nuâ, viskade hon sĂ„ lĂ„gt att han kĂ€nde snarare Ă€n hörde hennes ord, âmĂ„ste du ge mig en avskedskyss innan du gĂ„r. Om jag sover fĂ„r du vĂ€cka mig. Du behöver inte sĂ€ga nĂ„got, men du mĂ„ste kyssa mig.â
Hon hade aldrig bett honom om nÄgot. Han tÀnkte inte sÀga nej. Han lade handen mot hennes ryggslut och tryckte henne emot sig.
âJag ska inte glömma det, om det Ă€r vad du vill.â Han kĂ€nde hur hennes hjĂ€rta dunkade och förstod att det hade varit svĂ„rt att be honom.
Hon nickade.
âDet Ă€r vad jag vill.â
Han lÀt sina lÀppar snudda vid hennes och Àlskade hur hon suckade, som om hon ville ha mer innan hon var klar.
âGod nattâ, sa hon, som om hon ransonerade njutningen. Sedan klev hon in i huset och stĂ€ngde dörren bakom sig.
Han strök hÄret bakÄt och satte pÄ sig hatten medan han sÄg henne försvinna in i skuggorna. Staten kÀnde redan en lÀngtan efter att komma tillbaka.
âJag kommer tillbaka pĂ„ fredag kvĂ€ll om det gĂ„r bra. Det blir sent, jag mĂ„ste hĂ€lsa pĂ„ farmor och hjĂ€lpa henne med nĂ„gra saker innan. Om du vill kan jag ta med mig nĂ„got att grilla till middag?â Det kĂ€ndes som om han svamlade, men nĂ„got mĂ„ste sĂ€gas och han visste inte vad.
âOch grönsakerâ, föreslog hon.
Han nickade. Hon ville ha en riktig mÄltid, inte bara kött.
âJag ber dem skicka med sötpotatis och okra.â
Hon höll hÄrt i filten, som om hon var rÀdd att han skulle se hennes kropp. Hon mötte inte hans blick nÀr han fortsatte.
âJag tyckte om att kyssa dig, Quinn. Jag ser fram emot att göra det igen.â
Hon nickade med huvudet sÀnkt, innan hon försvann in i mörkret utan ett ord.
Han gick nerför trappan och tÀnkte att Àven om han blev hundra Är skulle han aldrig förstÄ sig pÄ Quinn. SÄvitt han visste hade hon aldrig haft nÄgon pojkvÀn nÀr de gick i high school. Och hans fru hade aldrig nÀmnt att Quinn dejtade nÄgon sÀrskild nÀr hon gick pÄ den dÀr snofsiga musikskolan i New York. Nu var hon över fyrtio och han hade aldrig hört
talas om nÄgon Àlskare eller ens nÄgot dejtande, men hon hade inte varit oskuld nÀr de Àlskade första gÄngen.
Att frÄga henne om hennes kÀrleksliv kÀndes alldeles för intimt.
NÀr han satte sig i bilen igen tvingade han sig att tÀnka pÄ problemen pÄ ranchen. Han behövde anstÀlla fler mÀn, tre av deras kor hade blivit stulna den hÀr mÄnaden. NÀr Staten planerade den kommande dagen gjorde han som han brukade, han sköt undan Quinn till ett hörn av sin hjÀrna dÀr hon fick vÀnta tills han trÀffade henne igen.
NÀr han körde igenom den lilla staden Crossroads var alla butiker stÀngda, med undantag för en bensinstation som hade öppet dygnet runt för det fÄtal resenÀrer som behövde tanka och som vÄgade prova deras mat.
Ett halvt kvarter frÄn stationen lÄg hans farmors bungalow i mörkret bland klustret av seniorboenden. En enorm lampa mitt bland alla de smÄ hemmen spred ett svagt ljus över varje hus farstu. De pyttesmÄ vita stugorna pÄminde honom om en cirkel av vagnar som stod uppstÀlld pÄ en camping precis vid sidan av vÀgen. Hon hade bott pÄ ranchen i femtio Är, men nÀr Statens farfar, hennes man, gick bort ville hon flytta in till staden. Som ung hade hon jobbat som lÀrare och hon sa att hon behövde fÄ vara med sina vÀnner i samma Älder, inte sitta ensam i det stora huset pÄ ranchen.
Han svor utan nÄgon ilska och mindes alla hennes instruktioner den dagen nÀr hon flyttade hit. Hon ville att hennes enda barnbarn skulle komma förbi en gÄng i veckan för att byta batterier, sÀtta i nya glödlampor och omprogrammera tv:n som hon Àgnade resten av veckan Ät att Àndra instÀllningarna pÄ.
Han hade ingenting emot att svÀnga förbi. Bortsett frÄn hans pappa, som betraktade Dallas som sitt hem nÀr han inte var i Washington, var farmodern den enda familj Staten hade.
NÄgra hundra meter efter Crossroads huvudgata lyste hans strÄlkastare upp fyra tonÄringar som gick lÀngs vÀgen mellan den katolska kyrkan och bensinstationen.
Tre pojkar och en flicka. Staten gissade att de var femton eller sexton Ă„r.
Ett ögonblick kom han att tÀnka pÄ Randall. Han hade varit ungefÀr i deras Älder nÀr bilolyckan intrÀffade och haft pÄ sig samma slags blÄ och vita jacka med bokstÀver som pojkarna hade pÄ sig i kvÀll.
Staten saktade ner nÀr han passerade dem.
âBehöver ni skjuts?â Lamporna var fortfarande tĂ€nda i kyrkan och det stod nĂ„gra bilar ute pĂ„ parkeringen. Staten mindes att det var lördag kvĂ€ll. Ungdomsgrupperna höll antagligen pĂ„ med olika projekt nere i kĂ€llaren.
En av pojkarna vinkade. En lÄng, latinamerikansk pojk som hette Lucas och som Staten trodde var den Àldste sonen till den ansvarige cowboyen pÄ Collins ranch. Han hette Reyes i efternamn och Staten mindes att pojken var en av dussintalet ungdomar som brukade fÄ göra mindre jobb pÄ ranchen.
Staten hade hört att den hÀr pojken var en nÀstan lika duktig cowboy som sin pappa. FörmÄgan att ta hÀstarna mÄste ha gÄtt i arv frÄn far till son, precis som lÀngden. Unge Reyes var kanske smal, men eftersom han jobbade var han antagligen i bÀttre form Àn alla fotbollskillarna. NÀr Lucas Reyes var klar med high school skulle han inte ha svÄrt att fÄ jobb pÄ nÄgon av de större rancherna, inklusive Statens egen.
