Drömbilder
Denna roman Àr inspirerad av verkliga hÀndelser.
Drömbilder
Roman
Lovereads, Bokförlaget Forum
Box 3159, 103 63 Stockholm info@forum.se www.forum.se Första tryckningen
Copyright © Maria Gustavsdotter 2025
Omslag: Michael Ceken
Omslagsbilder: Unsplash, Midjourney Tryckt hos ScandBook, EU 2025 isbn 978-91-89-58982-7
Minns, att bakom varje namn i historieboken, fanns en gÄng en levande mÀnniska.
Vivi Hansson, 1912â2003
Del 1 Upptakten
von Blixen
natUrligtvis minns jag mycket vÀl första gÄngen vi talades vid. Jag hade sett henne tidigare vid flera tillfÀllen, men dÄ alltid pÄ avstÄnd och utan att komma henne sÄ nÀra att vi kunde vÀxla vare sig ord eller handslag.
Mötet var inte mÀrkvÀrdigt. Det förebÄdade ingenting, vÀckte inga kÀnslor inom mig mer Àn den vördnad man kÀnner inför en prinsessa.
Första gÄngen jag tog Victoria i hand var alltsÄ sommaren 1888.
Samma dag hade jag anlÀnt till Tullgarns slott med tvÄ koffertar och en portfölj. DÄ jag installerat mig i mitt rum, ville kronprinsen visa mig runt pÄ slottet. Vi avslutade promenaden nere vid stallet och stod dÀr och rökte varsin cigarett dÄ hon kom ridande.
âHĂ€r kommer min hustruâ, sa kronprinsen i den avmĂ€tta ton han alltid anvĂ€nde om Victoria, prinsessa av Baden.
Det första som slog mig dÄ jag sÄg henne var hennes sits. Jag vet hur det lÄter, men min första tanke var inte
av det slaget. Nej, hon och hÀsten var en enhet som om de Àgt en gemensam kropp, vilken de rörde i utsökt harmoni, var och en trygg med den andra.
Victoria red pÄ en fin liten fux, med mildast tÀnkbara temperament. Mitt första intryck var att det lilla stoet verkligen var rÀtt val för en ung kvinna. Senare insÄg jag att Victoria kunde tygla och bemÀstra Àven hÀstar med starkare vilja.
Hon sÄg oss pÄ hÄll och höjde handen till hÀlsning. SÄ höll hon in stoet.
âGod dag!â sa hon och klappade sin hĂ€st pĂ„ halsen.
âDuktig flickaâ, sa hon. DĂ„ förstod jag att hon just dĂ„ satte riddjuret före bĂ„de mig och sin make.
âDetta Ă€r min nye adjutantâ, förklarade kronprinsen.
âGreve Gustaf von Blixenâ, sa jag och bugade.
Prinsessan granskade mig. I alla fall kĂ€ndes det sĂ„ trots att hennes ansikte var dolt av floret som tĂ€ckte hennes ridhatt och knöts i nacken. Faktum Ă€r att hon var helt och hĂ„llet dold av sin riddrĂ€kt, sina handskar och hatten med flor. ĂndĂ„ förnam jag hennes utstrĂ„lning likt vĂ€rmen frĂ„n en öppen eld.
SÄ bytte hon hand för ridspöet, drog av sig handsken, böjde sig ner och rÀckte mig sin högra hand.
âVĂ€lkommen Gustaf von Blixenâ, sa hon och i rösten fanns en svag aning av brytning kvar. âJag hoppas ni ska trivasâ, lade hon till och jag anade ett leende bakom floret.
âRed du ensam?â frĂ„gade kronprinsen. Han lĂ€t mer orolig Ă€n ogillande, men hon tyckte inte om frĂ„gan, det kunde jag se.
âJag mĂ„r braâ, svarade hon. âOch Isabelle Ă€r from som ett lamm. Inget kan hĂ€nda mig.â
âMen âŠâ Kronprinsen tystnade. Mellan dem tumlade outtalade men Ă€ndĂ„ hörda ord av oro.
Hon presenterade sig aldrig, begrep vÀl att jag redan visste hennes namn. IstÀllet sÄg hon lite besvÀrad ut och lade en hand pÄ sitt högra knÀ.
Jag antog att hon ville ha hjÀlp ner. Dels för att det Àr svÄrare att ta sig ur en damsadel ner pÄ marken Àn om man sitter grensle i lÄngbyxor. Dels för att hon kanske önskade sig sjÀlva beröringen. Det hade inte varit mÀrkvÀrdigt om en man hjÀlpte sin hustru ur sadeln genom att ta henne om midjan och lyfta ner henne. Men kronprinsen gjorde inte sÄdant. Jag begrep inte varför dÄ men jag förstod att nej, kronprinsen rörde aldrig vid sin hustru dÄ det fanns vittnen.
Andra Àkta mÀn bjuder sin hustru armen, eller lÀgger en hand pÄ hennes rygg. Gester som visar bÄde stöd och Àgande. En ung vacker hustru fÄr mer stöd och hjÀlp Àn den gamla som dock behöver det mer. Men kronprinsen rörde aldrig offentligt vid Victoria.
Nu kom dĂ€r Ă€nnu en paus, men stoet var otĂ„ligt och trampade. Prinsessan sĂ„g pĂ„ oss och sa sedan: âVi ses till teet i eftermiddag.â
Sedan skrittade hon mot stalldörren dÀr en av drÀngarna stod och vÀntade. Men sÄ, strax intill vÀggen, gav Victoria tecken till sin hÀst och de vÀnde om, ner mot Àngen i först skritt sedan kort trav. Kronprinsen verkade riktigt snopen, men sa inget. Naturligtvis kunde inte heller jag sÀga nÄgot, men stalldrÀngen dolde en skrattfrustning bakom sin nÀve.
âDĂ„ gĂ„r vi inâ, sa kronprinsen.
Jag följde honom, men dÄ och dÄ vred jag pÄ mig och sÄg efter ryttarinnan. Hon hade redan fÄngat mig i ett hÄrdare grepp Àn vad nÄgon annan kvinna gjort varken före eller efter vÄrt första möte.
Stockholms slott, januari 1889
kronprinsEssan victoria satt vid sitt toalettbord och försökte undvika att möta sin spegelbild. Kvinnan dÀri var trött, blek och önskade att hon var nÄgon annanstans, inte i Stockholms slotts kalla och fuktiga rum.
IstÀllet fÀste hon blicken pÄ toalettbordet vars glasyta var belamrad av kammar, en hÄrborste och en handspegel, bÀgge i silverinfattning, en oval glasskÄl med hÄrnÄlar och en locktÄng, med tillhörande spritlampa.
Hon drog in doften av sprit frÄn lampan och varmt hÄr frÄn sitt eget huvud. Diskret lyfte hon handen till nÀsan. För bara nÄgra minuter sedan hade hon droppat Kölnervatten pÄ insidan av handleden, just dÀr hon kunde kÀnna blodet pulsera, och doften dröjde Ànnu vid hennes hud.
Hon drog med hÀnderna lÀngs sina bara överarmar som knottrade sig i kylan och lade dem sedan i knÀet för att kÀnna den lena silkessammeten mot handflatan. Det var dagen för riksdagens högtidliga öppnande och Sveriges kronprinsessa klÀddes i hovdrÀkt för att nÀrvara.
KlÀnningen var en bröllopsgÄva frÄn svenska folket till Victoria. Svart silkessammet, puffÀrmar i vitt siden med svart galler och spets runt urringningen.
Adelsfröknarna försökte överglÀnsa varandra med Àrvda spetsar. Victoria hade sett en del lustiga arrangemang som Ästadkommits med spetsar ingen ville klippa itu, eller spetsar som brustit och behövt lagas. Och sÄ pÀrlor. En enkel rad pÀrlor för de yngsta, tvÄ eller tre rader för de gifta adliga damerna och fem rader för kronprinsessan.
Sedan ett tre meter lÄngt slÀp att fÀsta runt midjan. Allt detta tungt, men inte vÀrmande. SlÀpet kunde knÀppas loss men lades oftast över ena armen. PÄ sÄ sÀtt kunde man i smyg anvÀnda det som en vÀrmande sjal.
Victoria mindes hur det varit första gÄngen hon satt sÄ hÀr, för att klÀs i hovdrÀkt. DÄ hade hon varit nitton Är, rosig och lycklig. Med klippt lugg. Luggen hade varit hennes enda protest. En stillsam protest formad med en uppvÀrmd onduleringstÄng i en böj över hennes slÀta panna. Den luggen blev populÀr bland svenskorna. MÄnga unga flickor hade hÀrmat henne och tagit fram saxen. En och annan hade kanske Ängrat sig, men de flesta hade förnöjt visat att de minsann, precis som prinsessan, var moderna och hade en egen stil och vilja.
Men numera hade Victoria inte lugg. Hennes svÀrförÀldrar hade inte tyckte om den moderna frisyren. De hade pÄpekat det pÄ olika sÀtt. Hennes svÀrmor
hade sagt det rent ut; hennes svÀrfar, som var kÀnd för sina mÄnga kvinnoaffÀrer, hade tagit som vana att dra henne intill sig och blÄsa bort den dÄ han fick tillfÀlle.
Omfamningen, inte hans Äsikt, hade fÄtt Victoria att kamma hÄret uppÄt, bort ur pannan. Inte för att det hade hindrat honom frÄn att krama henne dÄ de sÄgs.
Utom möjligen nu, dÄ hon var klÀdd i hovdrÀkt. Och han skulle vara klÀdd i paraduniform, hermelinsmantel och krona.
âErs kungliga höghet.â
Victorias kammarjungfru Augusta Alströmer, som kallades Gusten, grep locktÄngen och snart fylldes Victorias nÀsborrar Äter av den lÀtt vÀmjeliga doften av varmt hÄr. Hon lyfte handen till nÀsan och den lilla rörelsen hejdade kammarjungfruns hÀnder.
âErs kungliga höghet?â sa hon igen utan att avsluta meningen.
âJag mĂ„r braâ, ljög Victoria.
Hon kÀnde tÄngen dra och vÀrma i hÄrbotten. Hon satt stilla, sÄ stilla som man gör dÄ man oroar sig för eventuell smÀrta. Victoria visste att Gusten var skicklig, hon hade satt upp kronprinsessans hÄr i flera Är. Hon var lÀtt pÄ handen, mild i rösten och taktfull. Hon visste mycket, mÄhÀnda allt om Victorias kropp, men fick aldrig nÄgra förtroenden. Andra kvinnor talade med sina kammarjungfrur, delade sorger och glÀdjeÀmnen med dem, men Victoria hade lÀrt sig att hÄlla inne med
tankar och kÀnslor. Inte ens i breven till sin mor blottade hon allt.
En köldrysning fick Victoria att darra. Hon tÀnkte med avund pÄ sin man som skulle vara varmt klÀdd i uniform, med undertröja och lÄngÀrmad skjorta under hermelinsmantel. Rummet var kallt, fuktigt och dragigt, trots att de eldade i kaminen och trots tjocka mattor och tvÄ lager gardiner för fönstren. Victoria borde varit van, hennes barndoms slott hade ocksÄ varit dragigt, men i södra Tyskland var det aldrig lika kallt som i Stockholm vintertid. Hon frös stÀndigt. Det var som om hennes kropp hungrade efter sol och vÀrme.
âĂ h!â utbrast kammarjungfrun, och utan att Victoria bad henne lyfte hon en mjuk sjal i tunt ylle frĂ„n stolen vid fönstret och lade den över Victorias axlar. Sedan rĂ€ttade hon till kamkragen som skulle skydda silkessammeten frĂ„n försmĂ€dliga hĂ„rstrĂ„n som lossat.
âTack, Gustenâ, sa Victoria. Gesten vĂ€rmde mer Ă€n det skira tyget.
Inte förrĂ€n nu pĂ„ morgonen dĂ„ Victoria klev i den svarta klĂ€nningen, hade hon insett hur trĂ„ng den var numera. Den var sydd efter den unga prinsessans mĂ„tt, inte efter den vuxna kvinnan som nu vĂ€ntade sitt tredje barn. ĂndĂ„ hade Gusten, denna vĂ€nliga taktfulla kvinna, redan före jul harklat sig och undrat om de skulle titta pĂ„ den svarta hovdrĂ€kten och nĂ„gra andra klĂ€nningar. âFör att kunna planera Ers kungliga höghets garderobâ, hade hon lagt till.
Victoria hade förstÄtt vad hon menade, men ÀndÄ avstÄtt. Hon tyckte det var sÄ svÄrt, att hennes uppassning visste att hon var gravid sÄ snart hon sjÀlv anade det, ja, första gÄngen redan innan hon sjÀlv förstÄtt hur det var fatt. De kÀnde hennes kropp nÀstan bÀttre Àn hon sjÀlv och det gav henne ibland en kÀnsla av maktlöshet. Hon uppskattade handen som höll upp hÄret dÄ hon krÀktes, men hade hellre varit ensam med sitt morgonillamÄende. Hon uppskattade att det lÄg trasor bland hennes underklÀder, men hade helst klÀtt pÄ sig sjÀlv, ensam, om morgnarna.
Tidigare pÄ morgonen, dÄ kammarjungfrun hakat ihop klÀnningen i ryggen, hade de bÄda tvÄ hÄllit andan. Gusten hade antagligen funderat över om hon skulle hinna och klara av att flytta hakar och hyskor i den glatta silkessammeten. Man kan inte bara slÀppa ut sömmar i sammet, det blir fula rÀnder.
Victoria hade funderat över vad som skulle hÀnda om de inte lyckades knÀppa klÀnningen. Skulle hon slippa riksdagens högtidliga öppnande? Inte troligt. Skulle hon skrida in i Rikssalen med en tre centimeters glipa i ryggen, dold under hermelinsmanteln? Inte heller troligt.
Kammarjungfrun fick dra Ät snörena i korsetten lite hÄrdare. Det blev inte sÄ tokigt. Victoria hade bara blivit nÄgon centimeter grövre om livet och lite fylligare över bysten. Bara den som sÄg henne ofta skulle mÀrka
skillnaden. Nu, dÄ hon var nÀstan halvvÀgs, ville hon gÀrna lossa lite pÄ korsetten, men det hade synts. De förra gÄngerna hade hon inte lagt ut sÄ snabbt, men detta var hennes tredje graviditet. Det var ocksÄ viktigt att ingen skulle ana hur det var fatt. Det var olÀmpligt att visa sig offentligt dÄ man var i grossess. Victoria hoppades att detta var hennes sista offentliga framtrÀdande före födseln, som var berÀknad i maj.
Till rÄga pÄ allt hade hon inte Àtit mer Àn en halv skiva rostat bröd och bara druckit tvÄ klunkar te till frukost.
Det fanns saker som inte gick att utföra dÄ man var klÀdd i klÀnning med slÀp och hermelinsmantel.
âĂr Ers kungliga höghet lite varmare nu?â undrade Gusten, som utan att vĂ€nta pĂ„ svar började kamma nackhĂ„ret, tupera det till en tufsig rulle, för att ge Victoria ett fylligare bakhuvud. Samma tuss skulle sedan redas ut, med flera ibland ganska smĂ€rtsamma tag med kammen.
Kammarjungfrun strÀckte ut lÀnkarna och nÄlade dem med flera spÀnnen sÄ att frisyren skulle sitta hela dagen.
Victoria sÄg pÄ sina tre enkla kammar i sköldpadd som lÄg pÄ toalettbordet. De var sÄ bra och höll frisyren pÄ plats hela dagen om de sattes rÀtt. Nu var hon tvungen att ha bÄde hÄrnÄlar och luggnÄlar för att fÄ en frisyr som passade tiaran.
Victoria visste att Gusten försökte göra sitt arbete enkelt för Victoria, men nu, just nu, skulle hon misslyckas. De hade varit med om detta ögonblick förr. Gusten var
van, Àldre Àn Victoria, med smala veck pÄ överlÀppen och en liten grop i hakan. Hennes frisyr var den enklast tÀnkbara, en hÄrd slÀt knut i nacken. Hennes klÀnning var ocksÄ svart med vit krage, men lÄngt ifrÄn Victorias hovdrÀkt, en gÄng komponerad av Gustav III.
âJaha?â sa Gusten i en ton som var frĂ„gande, kanske uppmuntrande. Sedan böjde hon sig fram och öppnade smyckeskrinet som stod pĂ„ toalettbordet. Hon hade redan öppnat asken en gĂ„ng, men Victoria hade slagit igen locket med en liten smĂ€ll. Hon ville inte betrakta tiaran innan hon blev tvungen att ha den pĂ„ huvudet. Bara Ă„synen av diamanterna gav henne huvudvĂ€rk. Det var Ă€ndĂ„ den mindre, lĂ€ttare av de tiaror hon hade att vĂ€lja mellan. Den som var hennes egen, en gĂ„va frĂ„n hennes förĂ€ldrar. PĂ„ sin bröllopsdag hade hon burit den som ett halsband.
Kammarjungfrun lyfte det gnistrande smycket och satte det till rÀtta pÄ Victorias huvud. Hon var skicklig, Victoria mÄste ge henne det erkÀnnandet. Tiaran hamnade rÀtt redan vid första försöket. DÀr var bara nÄgra fÄ rörelser för att lirka den pÄ plats. Victoria slöt ögonen dÄ de vassa stenarna drog i hennes hÄr. Det behövdes inte mer för att huvudvÀrken skulle stegras. Nu hade hon mÄnga timmar framför sig, timmar dÄ varje huvudrörelse skulle pÄminna henne om tiaran, inte bara smycket utan om allt den stod för. Gustens assistent, som kallades Larsson rakt upp och ner, precis som vanliga
kammarjungfrur, grep skÄlen med hÄrnÄlar. En efter en rÀckte hon dem till Gusten, som tog dem utan ett ord och sköt in dem sÄ att de skar lÀngs Victorias hÄrbotten.
âSĂ„!â sa Gusten till sist och ryckte lite i tiaran. âNu sitter den.â
Victoria pÄpekade inte att det kÀndes som om kammarjungfrun stuckit nÄlarna rakt in i huvudet pÄ henne som spikar. De visste bÄda att en tiara pÄ sned var ett öde vÀrre Àn döden. Ingen som sÄg det eller hörde talas om det skulle glömma hur kronprinsessans tiara halkat pÄ sned och hamnat nere i pannan eller över ena örat vid riksdagens högtidliga öppnande. LivslÄng skam Àr vÀrre Àn döden.
Nu plockade kammarjungfrun fram ytterligare tre smyckesetuier. Victoria satt mycket rak medan den andra knÀppte tre dubbla pÀrlhalsband runt hennes hals. Det var sÄ det var. Ett ordensband lirkades över ena axeln och sattes fast med en dold hake och hyska, sÄ att det inte skulle halka ner över armen. PÄ ordensbandet sattes konungens portrÀtt och monogram. Mer och mer klÀddes Victoria ut till en symbol för monarkin. Det var ju det hon var. En kronprinsessa. Hennes uppgift var att föda arvingar, roa kronprinsen och vara en symbol för hans rike.
Victoria lyfte först upp den ena handen, sedan den andra och fick hjÀlp med handskarna som rÀckte över armbÄgen och knÀpptes vid handleden. De vÀrmde
Ätminstone lite. En liten nÀsduk, som bara dög till nÄgra fÄ tÄrar, smögs in genom handskens öppning. Armband pÄ bÀgge handlederna. Armbanden var till skillnad frÄn tiaran bara till lÄns. De var smycken som plockats upp ur Bernadotternas skattkistor. Deras uppgift var pÄ samma sÀtt som adelsfröknarnas spetsar att visa pÄ hÀrkomst och arv. De var pynt som bevisade att kvinnan som bar dem var ett led i en dyrbar kedja av arvtagare.
âJahaâ, sa Gusten igen, den hĂ€r gĂ„ngen lite högre.
Victoria stĂ„lsatte sig. Hon hörde rörelse bakom sig, tre kvinnor som lyfte den vackra manteln och bar den över rummet. Deras steg dĂ€mpades av den tjocka mattan. DĂ„ hermelinmanteln landade pĂ„ Victorias axlar spĂ€nde hon dem, som om man lagt ett ok pĂ„ henne. Manteln var tung, vacker men otymplig. Ăven den var en bröllopsgĂ„va frĂ„n det svenska folket. Den skulle aldrig bli för liten, men hade alltid kĂ€nts för stor. Den fĂ€stes pĂ„ hennes axlar och till sist, som om Victoria fortfarande var en liten tös, lĂ€t Gusten sin hand vila pĂ„ kronprinsessans axel.
âDĂ„ var vi fĂ€rdiga, Ers kungliga höghetâ, sa hon. âVagnen vĂ€ntar.â
Tonfallet fick Victoria att minnas de förmaningar hon fĂ„tt dĂ„ hon var flicka och skulle visas upp för slĂ€kt och vĂ€nner. Nig, men inte för djupt, du Ă€r prinsessa, se folk i ögonen, men stirra inte. Le, men skratta inte, tala bara dĂ„ du blir tilltalad, men dĂ„ ska du föra konversationen vidare en stund innan den avslutas. Ăt och drick, men mĂ„ttligt.
Det var aldrig nÄgon som sagt att hon skulle ha roligt. Att baler, bjudningar och samtal var till för nöjes skull. SÄ var det Àven i dag. Detta var plikt. Om hon kunnat, hade hon hellre tagit en ridtur. Kanske suttit och skissat eller fotograferat. Hon tyckte om att fotografera. Det var som att fÄnga verkligheten i flykten för att sedan kunna betrakta ögonblicket lÀnge, lÀnge.
LÄngsamt reste hon sig. DÄ, just dÄ, kÀnde hon en hÀlsning frÄn sitt inre. Hon lade en hand över magen i alla gravida kvinnors gest.
Jag kÀnner dig, ville hon sÀga, men kÀnde istÀllet hur allt snurrade och hon vacklade till.
âErs kungliga höghet!â Kammarjungfrun var van och lade en hjĂ€lpande hand om Victorias midja under manteln. Hon gjorde dessutom tecken till Larsson, som genast tog Victorias arm.
âSitt ner en stund!â Hon talade som till ett barn. VĂ€nligt men med en uppfodrande underton. Victoria löd tacksamt.
âVill Ers kungliga höghet ha lite vatten?â De vĂ€ntade inte pĂ„ svar, utan höll ett glas mot hennes hand. Flaskan med luktsalt öppnades och den stickande doften av ammoniak fick Victorias ögon att tĂ„ras. Helst hade hon svarat nej. Hon ville varken ha vatten eller luktsalt. Hon ville klĂ€ av sig alltihop, hermelinsmanteln, de lĂ„nade smyckena, sammetsklĂ€nningen med sitt slĂ€p och skorna med klack. Hon tĂ€nkte pĂ„ hur skönt det skulle
vara att lossa banden i korsetten och sedan lÀgga sig pÄ schÀslongen i en vid hemmaklÀnning, en av de hon hade kvar efter att ha gÄtt med Wilhelm. Mjuk, ljus bomullsflanell, som lÄg likt en smekning runt kroppen.
Det var naturligtvis otĂ€nkbart. Hon gav uppassningen ett modigt leende och reste sig dĂ„ de bĂ„da pagerna kom in. De grep i varsitt hörn av manteln och rĂ€tade pĂ„ ryggen. Ăven de kĂ€nde stundens allvar, trots att det var en bra bit till Rikssalen.
De lÀmnade gemaket och gick nerför trapporna. Victoria höll en hand pÄ ledstÄngen och den andra helt lÀtt pÄ Gustens underarm. Bakom gick pagerna och höll tungan rÀtt i munnen.
De gick lÀngs kalla dragiga korridorer bort till Rikssalen. VÀl dÀr slog sorlet emot Victoria. Hon hejdade sig en stund som om ljudet varit en vÄg som kunde slÄ omkull henne. SÄ log hon, sÄ som hon var lÀrd, klev ut pÄ balkongen för att stÄ dÀr till allmÀnt beskÄdande vid sin svÀrmors sida.
Under hela den högtidliga ceremonin höll hon ögonen pĂ„ sin make. Han var sĂ„ stilig. Ofta, inte var gĂ„ng de sĂ„gs men ofta, slogs hon av just det. Han var lĂ„ng och rank, och det pojkaktigt osĂ€kra intryck han gjort första gĂ„ngen de sĂ„gs var borta nu. ĂndĂ„, för henne var det uppenbart att han just nu vantrivdes. Kronprins Gustaf tyckte inte om pompa och stĂ„t. Kronprinskronan som han bar tyngde och skavde över pannan. Det var hans
far kung Oscar som envisades med att sonen skulle bÀra kronan under Riksdagens högtidliga öppnande.
DÄ Karl XII:s drabanter stampade in dolde Victoria ett lite leende. De fick henne alltid att tÀnka pÄ sin Àldste son, Gustaf Adolf, som för sex Är sedan stolt klampat runt i sina första kÀngor. SÄ nyss och ÀndÄ lÀnge sedan. Nu skulle han fylla sju till hösten och hans bror Wilhelm var snart fem.
Hon uppfattade ett leende frÄn Gustaf. Hon log tillbaka, försökte lÀgga all sin tillgivenhet i det leendet. Hon kÀnde inte samma himlastormande förÀlskelse som hon gjort första hösten som nygift, men hon Àlskade honom, det gjorde hon.
Detta att stÄ med hermelinsmantel var en av de uppgifter hon mÄste utföra trots att de gjorde henne yr och ibland grÄtfÀrdig. Hon hade lovat Gustaf trohet och kÀrlek. Hon var hans maka, Sveriges kronprinsessa. En dag skulle hon bli drottning. Det innebar att hon mÄste göra sÄdant hon avskydde. Det innebar att hon mÄste le och lyssna Àven dÄ hennes huvud vÀrkte och hostan kittlade i halsen. Hon hade valt Gustaf och inte till fullo förstÄtt vad det innebar att dela hans liv. Hon hade inte insett vad som skiljde dem Ät i sinne och lynne och vad det skulle göra med henne. Den dagen hon första gÄngen mött Gustafs lÀppar i en kyss, hade hon varit betagen av den allvarligen, blyge kronprinsen. Hon mindes Ànnu lyckan av att vila i hans famn under deras första tid som
gifta. Hon hade varit mycket ung, hÄrt hÄllen av sin mor. Livet som hustru hade varit gott. Livet som mor inte lika enkelt, men fullt av kÀrlek. Det var livet som blivande drottning hon tyckte var svÄrt.