Flykten
Denna roman Àr inspirerad av verkliga hÀndelser.
andersson johansson
Flykten
Roman
Lovereads, Bokförlaget Forum
Box 3159, 103 63 Stockholm info@forum.se www.forum.se
Första tryckningen
Copyright © Frida Andersson Johansson 2025
Omslag: Michael Ceken
Omslagsfoto: Freepik, Midjourney Tryckt hos ScandBook, EU 2025 isbn 978-91-89-58980-3
1. MĂ€rtha
April 1940
om bara radion kunde vara tyst.
MÀrtha lade sockan hon stickade pÄ Ät sidan och böjde sig fram, petade av sig först den ena skon, sedan den andra, och vickade njutningsfullt pÄ tÄrna. I fÄtöljen intill satt Olav och lÀste tidningen. LÀngre bort i huset hördes barnens glada röster och Vimsas skall. MÀrtha fokuserade pÄ ljuden, slöt ögonen och insöp ögonblicket.
I just den hĂ€r stunden hade hon allt. Hon var tillsammans med sin familj, i hemmet de hade skapat, i ett fredligt Norge. I just den hĂ€r stunden var livet allt hon hade önskat. ĂndĂ„ ville hon grĂ„ta. För om hon skulle fĂ„ full tillgĂ„ng till den brusande lyckan var hon ocksĂ„ tvungen att snudda vid det andra, det som sa att ingenting varar för evigt. Det vackra var en dunig fĂ„gelunge som alltför lĂ€tt kunde falla ur boet eller slitas i stycken.
Hon pressade undan mörkret, drog upp de lÄnga benen under sig och tog emot kudden som Olav rÀckte henne. Han kommenterade inte skorna, men han sneglade pÄ dem. MÀrtha slog vad med sig sjÀlv
om att han skulle rÀtta till dem, eller Ätminstone sÀga nÄgot om hur slarvigt de lÄg slÀngda pÄ golvet, men han blinkade bara Ät henne innan han ÄtervÀnde till sin tidning.
Hon petade in kudden bakom ryggen. Den strama soffan med detaljer i polerat trÀ hade hon sjÀlv sett ut för Ätta Är sedan, och Àven om den hade kunnat vara mjukare var den en av hennes favoritmöbler. NÀr de köpte den hade den symboliserat starten pÄ deras nya liv. Skaugum hade Àntligen stÄtt klart att ta emot dem efter branden och de flyttade in med en tvÄÄrig Ragnhild och en nyfödd Astrid.
Den hÀr delen av huset, de hÀr rummen, var deras tillflykt. HÀr hade de hittat en fristad frÄn kungliga plikter och offentliga framtrÀdanden.
RepresentationsvÄningen i husets andra del hade helt motsatt funktion. Den var deras arbetsplats och dÀr skulle MÀrtha aldrig komma pÄ tanken att sparka av sig skorna. DÀr blickade mÄlningar av anfÀder frÄn de engelska, danska och svenska kungahusen ned pÄ besökarna frÄn tunga ramar, och dÀr var möblerna framför den stora öppna spisen valda för att imponera och lÀmpa sig pÄ bild. Men hÀr, i den privata delen, fick de vara sig sjÀlva. HÀr hade de satt sin egen prÀgel, med stilrena, lÀtta möbler som lÀt luften flöda.
Om hon bara sluppit radion.
En strimma sol föll över mattan och utanför sjöng
FÄ andra uppdrag krÀver att man vÀntar större delen av sitt vuxna liv innan man fÄr tilltrÀda, och att man till dess Àr svuren att lyda sin far. Inte nog med det.
Kravet för tilltrÀde Àr dessutom att fadern dör. Det var inte konstigt att Olav hade kÀmpat med sin roll, men Amerikaresan gav honom ett syfte och med det kom en ny trygghet.
Kroppen mjuknade vid minnet av mÄnaderna de hade tillbringat tillsammans pÄ resande fot. De deltog i vÀrldsutstÀllningen i New York, trÀffade Amerikas president och hans hustru och turnerade genom norskbygderna. De fick kÀnna styrkan i norskamerikanernas stöd för sitt kungahus, uppleva svindlande natur och enorma stÀder. Olav, som var van att stÄ i skuggan av sin far, hade blomstrat i hans frÄnvaro. I Amerika var det han som hade haft den viktigaste uppgiften.
TÀnk att hon först inte alls velat resa. Hon hade bÀvat inför att korsa Atlanten nÀr det var sÄ oroligt i vÀrlden. Och att vara ifrÄn barnen sÄ lÀnge? NÀr Harald var sÄ liten? Men allt hade gÄtt bra och nu var hon oÀndligt glad Ät allt hon och Olav hade fÄtt dela. De hade fÄtt en ny chans att leva lyckliga, och de hade tagit den.
De var lyckliga.
Just nu. I just den hÀr stunden.
Olav tittade upp frÄn tidningen.
âHur Ă€r det?â
Hon ryckte pÄ axlarna, men han strÀckte fram armen
mot henne och fyrade av sitt sneda leende. Glimten i de dÀr ljust blÄgrÄ ögonen gick inte att motstÄ. MÀrtha lade stickningen Ät sidan, lÀt sig dras upp ur soffan och sjönk ned i hans knÀ.
âJag mĂ„ste sĂ€ga att jag föredrar silke framför ylleâ, sa han och smekte hennes vad.
âVill du skicka silkesstrumpor till soldaterna?â utbrast hon med spelad förfĂ€ran. âTror du inte att yllesockor stĂ„r emot kylan bĂ€ttre?â
âSĂ€g inte det.â Han kramade Ă„t runt hennes ben. âDina strumpor gör mig riktigt varm.â
Hon skrattade och kysste honom pÄ kinden.
âJag som hade tĂ€nkt skaffa sĂ„dana av nylon, modernt och praktiskt.â
âGör inte det Ă€r du snĂ€ll. Nylon Ă€r sĂ€kert bĂ€ttre Ă€n rayon, men ingenting slĂ„r silke.â
Deras flamsande var behagligt lugnande i stunden, men flytten till Olavs knÀ gjorde att hon kom Ànnu nÀrmare radion. MÀrtha gjorde en sista anstrÀngning att tÀnka bort den. Hon ville lÀmna dagens hÀndelser bakom sig, hÄlla kvar det vackra och skydda det. Men det var omöjligt att vÀrja sig mot det radion rapporterade om:
TvÄ allierade hade brutit mot Norges neutralitet.
England och Frankrike hade lagt minor pÄ norska farvatten.
Tanken pÄ minorna som flöt utanför deras kust fick
mÀrkte att nÄgot var annorlunda sÄ visade han det inte. SÄ snart Olav stÀllde ned honom pÄ golvet igen gick han fram till korgen med sockor, plockade upp en och trÀdde den över handen.
âVarför gör du inga rutor pĂ„ dem?â frĂ„gade han.
âFör att jag ska kunna sticka mĂ„nga snabbt.â
âMen varför stickar du sĂ„ mĂ„nga?â
âDet har jag ju sagtâ, sa MĂ€rtha. âFör att vi ska ge bort dem till soldaterna.â
Det var mötet med den sjÀlvstÀndiga och pÄdrivande presidenthustrun Eleanor Roosevelt, i kombination med hennes fars engagemang för Röda Korset i Sverige, som fÄtt MÀrtha att inse att hon kunde göra mer Àn att vara hustru till en tronarvinge och mor till en annan. Norges beredskap var i skriande behov av insatser, dÀrför hade hon grundat Kvinnenes arbeidshjelp. Organisationen utbildade kvinnor i allt frÄn jordbruksskötsel, bilreparationer och skomakeri till morsekod, luftvÀrn och gasskydd och MÀrtha var noga med att sjÀlv ta del i arbetet med att packa hygienartiklar, sy lakan och sticka varma klÀder.
Nu drog hon sockan frÄn Haralds lilla hand och reste sig för att följa med och lÀgga honom. Det högg till i ryggen, en följd av de nio mÄnader hon burit sonen, men hon dolde smÀrtan bakom ett leende.
âJag vill inte sova.â
Haralds ord överröstade ljudet frÄn radion och hon strök honom över hÄret.
âSĂ„ kĂ€nner jag ofta. Men man mĂ„ste sova Ă€ndĂ„. Annars orkar man inte leka.â
âJag orkar lekaâ, intygade han.
Bakom dem vred Olav upp volymen.
MÀrtha bÀddade ned Harald i den stora sÀngen och drog upp tÀcket sÄ att bara nÀstippen stack fram. Hans hÄr var fortfarande smÄbarnsmjukt och hon strök undan den ljusa luggen.
LÀngre bort i huset ropade Olav pÄ Nikolai. Harald rörde oroligt pÄ sig. Hon kysste honom pÄ pannan och snusade in doften av varmt barn.
âGod natt, min skatt, vi ses imorgon.â
Orden ackompanjerades av snabba steg mot grus, och i ögonvrÄn anade hon hur nÄgon sprang förbi barnkammarfönstret. Harald reste sig.
âVad Ă€r det, mamma?â
âIngentingâ, ljög hon och kastade en snabb blick pĂ„ Svea. Barnjungfrun förstod och drog för gardinerna.
âSov gott nuâ, sa MĂ€rtha och fick anstrĂ€nga sig för att gĂ„ lugnt ut ur rummet.
2.
Olav
sÄ snart mÀrtha hade lÀmnat salongen rÀttade
Olav till skorna hon slÀngt av sig. Hans hustru var underbar pÄ mÄnga sÀtt, men hon var definitivt inte trÀnad i militÀrisk ordning. Skulle man vara redo för strid gÀllde det att ha var sak pÄ sin plats.
Han lÀt blicken dröja vid dörren dÀr MÀrtha och Harald just försvunnit och rÀdslan var en tagg i bröstet.
Harald var sÄ liten och oskyldig, bara tre Är, fortfarande med runda, mjuka fötter och klingande barnröst.
Flickorna var Àldre, men ocksÄ smÄ. Astrid var Ätta och Ragnhild skulle snart fylla tio. Och sÄ MÀrtha. Hon utstrÄlade styrka och kompetens. Hennes lÀngd och elegans, den aristokratiskt raka nÀsan, den blixtrande intelligensen och de perfekta lockarna kunde nÀstan framstÄ som skrÀmmande. Men alla som trÀffade henne blev snabbt varse en pratsam kvinna med mycket humor och vÀrme, och hennes hjÀrtliga skratt var allt annat Àn tillknÀppt och korrekt.
MĂ€rtha var stark och kompetent. Att hon lyckats
charma Amerikas president och hans hustru, tala inför hundratals norskamerikanska kvinnor och organisera Norges kvinnoförbund var bara nÄgra exempel pÄ det. Men hon var ocksÄ skör. Fysiskt hade hon utstÄtt mycket lidande och nÀr hon glömde sig och försjönk i tankar kunde man ana sÄrbarheten i hennes ögon.
Hur skulle han kunna skydda dem?
Olusten fick honom att skruva pÄ sig. Minorna i de norska farvattnen oroade honom mer Àn han ville visa inför MÀrtha. Norge var ett litet land sett till befolkningsmÀngd, bara drygt tre miljoner invÄnare, men till ytan var landet desto större. LandgrÀnsen var lÄng och kustlinjen oöverskÄdlig. NorrmÀnnen hade ingenting mer Àn ren envishet att sÀtta emot om ett större land ville Ät dem.
Om ÀndÄ regeringen och Stortinget hade lyssnat pÄ hans förslag om upprustning och evakueringsplaner. De borde ha byggt skyddsrum pÄ slottet och sett till att soldaternas utbildning anpassades efter dagens moderna vapen och flygplan. Men ingenting hade hÀnt.
Kanske hade det inte gjort nÄgon skillnad. De skulle ÀndÄ inte ha hunnit mer Àn pÄbörja planerna. Kriget hade kommit till dem snabbare Àn de befarat.
Radiorösten hade bytt tonlÀge och det tycktes som om upplÀsaren fÄtt nÄgot nytt att rapportera om. Olav lutade sig fram. Lyssnade medan kylan spred sig genom bröstet.
Tyska trupper nÀrmade sig Jylland.
Han kom pÄ fötter.
âNikolai!â ropade han. âHör du det hĂ€r?â
I nÀsta stund blev ont vÀrre. Olav behövde inte vrida upp volymen ytterligare för att höra det fasansfulla budskapet.
Hans adjutant Nikolai Ăstgaard kom in i rummet med det grĂ„ hĂ„ret pĂ„ Ă€nda.
âVad stĂ„r pĂ„?â
Olav gjorde en gest mot radioapparaten.
âHitlers soldater har gĂ„tt in i Kristiansand. De jĂ€vlarna befinner sig pĂ„ norsk mark.â
Nikolai gick nÀrmare medan han slÀtade till frisyren.
Han var arton Ă„r Ă€ldre Ă€n Olav och hade en gĂ„ng varit hans lĂ€rare. Sedan dess hade han blivit kvar och numera var hans hustru, den förtjusande finlandssvenskan Ragni Ăstgaard, MĂ€rthas hovdam. Protokollet sa att de skulle tilltala kronprinsparet med âers höghetâ eller âkronprinsenâ respektive âkronprinsessanâ, men det följde de aldrig, annat Ă€n i officiella sammanhang. Nu lyssnade Nikolai med rynkad panna.
âObekrĂ€ftade uppgifter sĂ€ger de. VĂ„gar vi hoppas att det Ă€r falska rykten?â
Med viss möda lyckades Olav ratta in en dansk kortvÄgskanal, men de förstod snart att den inte hade bÀttre besked. Trupper hade stormat SÞrlandet. Nazisterna var i Norge.
Olavs första impuls var att skynda till MÀrtha för att berÀtta, men hon var inne hos Harald och han ville inte skrÀmma dem. Vakterna? Visste de vad som hade hÀnt?
Nikolai stod helt stilla. Kinderna var bleka och kĂ€ken spĂ€nd. OcksĂ„ han hade en familj att skydda. Paret Ăstgaard hade en egen bostad i Oslo, men deras yngsta son Einar var bara ett Ă„r Ă€ldre Ă€n Ragnhild och hade mer eller mindre vuxit upp pĂ„ Skaugum.
âĂ k hem och ta hand om din fruâ, sa Olav. âJag varskor vakten.â
Han skyndade ivÀg utan att invÀnta Nikolais svar.
I den rymliga hallen stötte han pÄ Ragnhild. Dottern betraktade honom med stora ögon nÀr han hastade förbi. Hon var spÀd till vÀxten, nÀstan mindre Àn sin lillasyster, och den av döttrarna som var mest lik MÀrtha till utseendet.
âVad Ă€r det, pappa?â
Orden stockade sig i halsen. Han ville inte ljuga, men hade varken kraft eller tid att stanna och förklara.
âIngen fara, Ragnhild. Jag ska bara prata med dem hĂ€r ute.â
Rösten blev för gÀll och den snart tioÄriga flickan gick inte att lura.
âMen om vadĂ„?â envisades hon.
âVi fĂ„r prata sedan. Svea kan hjĂ€lpa dig om det Ă€r nĂ„got.â
Aprilluften bet honom i kinderna. Skymningen hade
lagt sig, men det stora, vita huset med sina tvÄ plan och totalt fyrtio rum framtrÀdde tydligt, trots mörklÀggningen. Skaugums begrÀnsade vaktstyrka huttrade borta vid grinden, men sÄ snart de förstod att kronprinsen ville tala med dem skickade de fram ynglingen som förde befÀl i vaktchefens frÄnvaro. Olav förklarade vad som hade hÀnt och de Àngsliga blickar vakterna skickade mellan varandra skvallrade om att informationen var ny för dem.
âAvvakta instruktioner, och hitta en radio sĂ„ att ni kan hĂ„lla er uppdaterade. Jag vill att ni vĂ€cker mig och alla andra vid minsta antydan till flyglarm. FörstĂ„tt?â
Fötterna var tunga pÄ vÀgen tillbaka. Han hittade MÀrtha i lekrummet dÀr hon och flickorna skrattande försökte fÄ Vimsa att rÀcka vacker tass. Olav dröjde i dörren ett tag, betraktade sin fru och sina döttrar, den mörka, allvarliga Ragnhild och den ljusa Astrid med runda glada kinder. Snart skulle han slÄ deras vÀrld i spillror och han ville skÀnka dem Ànnu en stund av vÀlsignad ovisshet. Men nÀr MÀrtha upptÀckte honom bleknade hennes leende och glimten i ögonen byttes mot oro.
âPappa, titta! Vimsa kan hĂ€lsaâ, sa Astrid som ocksĂ„ sett att han stod dĂ€r, men inte noterat hans sinnesstĂ€mning.
Han log och gjorde rösten varm.
âSĂ„ bra, dĂ„ kan hon följa med oss pĂ„ fest.â
Astrid började skratta, men Ragnhild sÄg vaksamt pÄ honom. Hon hade inte glömt deras möte i korridoren.
vara sista gÄngen pÄ lÀnge som barnen fick sova i sina egna sÀngar.
Hand i hand gick de mot lekrummet, och det var med extra varsamma röster och extra smeksamma hÀnder de lade Ragnhild och Astrid att sova.
DÀrefter började de packa.
3. MĂ€rtha
mÀrtha blickadE Upp i det vitputsade sovrumstaket. Olav hade sagt att hon skulle försöka fÄ lite sömn. Som om hon skulle kunna sova. Deras vÀskor stod redo med det allra nödvÀndigaste för den skull de snabbt behövde ta sig i sÀkerhet. Packningen var löjevÀckande ynklig jÀmfört med det stora bagage de brukade resa med, men Olav menade att de mÄste kunna bÀra med sig vÀskorna sjÀlva. Det betydde inga stora klÀdombyten, hellre pengar, underklÀder och varma tröjor.
SÀngen var stor och tom utan honom och hon strök med handen över hans sida. Om han bara ville lÀgga sig intill henne, hÄlla henne, sÀga att det var falskt larm. Upprepa sitt löfte, att de skulle vara tillsammans vad som Àn hÀnde.
För de skulle vara tillsammans vad som Àn hÀnde. Det var pelaren som allt vilade pÄ, det var vÀggarna som skyddade den duniga fÄgelungen frÄn att falla, som höll rovfÄglarna ute.
Olav hade uppfyllt hennes vÀrld sedan sena tonÄren
Det var varmt under tÀcket. Vad gjorde Olav nu? Genom fönstret hade hon sett honom och Nikolai förflytta sig mellan vakterna och bilarna. Genom vÀggarna hade hon hört hans spÀnda röst tala med nÄgon i telefon. Vart kunde de ta vÀgen om de behövde fly? Till fjÀllstugan i Sikkilsdalen? Till Sverige? Det spelade egentligen inte nÄgon roll, det viktiga var att de hade varandra.
Hon lyssnade ut mot huset, kÀmpade mot impulsen att gÄ in till barnen för att se att de var okej. Barn var kÀnsligare Àn man trodde, de snappade upp nÀr nÄgot inte var som vanligt.
Rastlöst vred hon pÄ sig och rÄkade stöta till skÄlen pÄ nattduksbordet sÄ att stenen som lÄg dÀri skramlade. Hon tog upp den och strök den glatta ytan som sÄ mÄnga gÄnger förr. Stenen var formad som en perfekt oval, kritvit med ett grÄtt streck tvÀrs igenom, och hon förflyttades till stranden vid Franska rivieran dÀr de tillbringat sin bröllopsresa och dÀr Olav hade plockat upp stenen Ät henne.
Till slut hade de Àntligen fÄtt gifta sig, efter Äratal dÄ de hade trÀffats i smyg, stulit Ät sig kyssar, glatts Ät varje tillstÀllning dÀr de bÄda var gÀster, i vÀntan pÄ den dag dÄ Olav ansÄgs fÀrdigutbildad. Men ocksÄ dÀrefter hade den officiella förlovningen lÄtit vÀnta pÄ sig. Kung Haakon ville att tidpunkten skulle vara precis rÀtt och dÀrtill inhÀmta statsministerns vÀlsignelse. Det var inte okontroversiellt att det sjÀlvstÀndiga Norges kronprins
skulle gifta sig med en representant för landet man hade frigjort sig ifrÄn.
MĂ€rtha hade varit nĂ€ra att förgĂ„s. Olav var utbildad till kung â sjĂ€lv hade hon fĂ„tt lĂ€ra sig hur man blev en god hustru och mor. Vad var vitsen med det om hon Ă€ndĂ„ aldrig skulle fĂ„ gifta sig? Hennes lillasyster Astrid hade blivit fru vid tjugoett och mor vid tjugotvĂ„. Storasyster Margaretha hade gift sig Ă€nnu tidigare, strax innan hon fyllt tjugo. MĂ€rtha nĂ€rmade sig tjugoĂ„tta och veckopressen började fĂ„ slut pĂ„ potentiella makar att skvallra om.
Först ett par dagar in i 1929, nÀstan tio Är sedan hon först förÀlskat sig i kronprinsen, kom Àntligen det efterlÀngtade telefonsamtalet till vÄningen pÄ Blasieholmen.
MÀrtha slog upp ögonen.
Telefonen?
Rummet var mörkt och Olavs plats var fortfarande tom. Hon befann sig inte hos sina förÀldrar i Stockholm utan i sovrummet pÄ Skaugum, och hon hade vÀckts av telefonen och springande steg.
HjÀrtat rusade och hon upptÀckte att hon fortfarande kramade den franska strandstenen. Klockan mÄste vara efter tvÄ pÄ natten.
Avvaktande gick hon frÄn sovrummet, mot rösterna. Men dÄ hon kom fram var samtalet redan över. Olav lade varsamt pÄ, som om telefonen kunde gÄ sönder om han rörde sig för hÀftigt. Nikolai var ocksÄ dÀr och Olav sÄg pÄ dem. Orden var lugna nÀr de kom, nÀstan trötta.
âFĂ€stningen vid yttre Oslofjorden har varit inblandad i stridâ, sa han, âett tyskt skepp blev torpederat utanför SĂžrlandskusten igĂ„r.â
MÀrtha försökte förstÄ. Var det bra att de norska soldaterna hade satt stopp för fartyget, eller var det tvÀrtom en katastrof som skulle leda till vedergÀllning?
âVarför fick vi inte veta det förrĂ€n nu?â frĂ„gade Nikolai.
âDet kan man verkligen frĂ„ga sig. De pĂ„stod att de trodde att vi visste.â
âMĂ„ste vi hĂ€rifrĂ„n nu pĂ„ en gĂ„ng?â frĂ„gade MĂ€rtha.
Olav skakade pÄ huvudet.
âFör nĂ€rvarande Ă€r lĂ€get under kontroll. Det Ă€r bĂ€ttre att vi försöker sova. Nikolai fĂ„r informera de som behöver veta, jag följer med dig.â
Snart lÄg han bakom henne i sÀngen och hon pressade sig mot honom, drog hans arm runt sig. Hans vÀrme brukade alltid göra henne lugn men nu var det omöjligt att komma till ro. Hon vred och vÀnde pÄ sig och fast att Olav inte lÄtsades om det avslöjade andningen att han ocksÄ lÄg vaken.
I tankarna lÀt hon sig fly bort, till telefonsamtalet hon nyss drömt om, telefonisten som hÀlsat att det var lÄngdistanssamtal frÄn utlandet och lyckan dÄ hon hört Olavs röst i luren Ànda frÄn Norge.
âFar har sagt ja. Jag kommer sĂ„ snart jag kan. Nu, MĂ€rtha, nu blir det Ă€ntligen vi.â
Det samtalet hade fÄtt hennes liv att ta en ny riktning,
och hon förstod att samtalet Olav nyss tog emot skulle fÄ samma effekt.
Hade de packat tillrÀckligt? Hur packar man ens inför
nÄgot man knappt vet vad det Àr? Hon hade utbildat kvinnor i beredskap och hur man förbereder sig för flykt, men det var nÄgot helt annat att lÀra ut det Àn att behöva anvÀnda kunskapen för att tÀnka ut sitt eget nödbagage.
NÀsta gÄng det ringde var klockan fem pÄ morgonen. à ter skyndade Olav för att ta samtalet. Den hÀr gÄngen gick det snabbt och han kom tillbaka blek och spÀnd.
âVi mĂ„ste vĂ€cka barnenâ, sa han. âVi och myndigheterna ska evakueras. Vi Ă„ker om en timme.â