9789189589292 by Provläs.se

Kapitel 1

Kent, England 1791

Det var åtminstone ingen som hade dött.

I övrigt hade Nicholas Rokesby ingen aning om varför han hade kallats hem till Kent.

Om någon hade dött, resonerade han, skulle hans far ha

meddelat det i brevet som dykt upp hos Nicholas i Edinburgh.

Han hade skickat det med en rask ryttare, så det var tydligt att ärendet var brådskande, men om någon hade dött skulle lord

Manston antagligen ha skrivit mer än:

Kom tillbaka till Crake så fort du bara kan. Det är av yttersta vikt att din mor och jag får tala med dig så snart som möjligt.

Jag ber om ursäkt för att jag avbryter dina studier.

Med tillgivna hälsningar från din far, Manston

Nicholas blickade upp på det välbekanta trädvalvet när han red in på den sista etappen av resan. Han hade redan färdats från Edinburgh till London med postdiligens, från London till Maidstone med hyrdroska och tillryggalade nu de sista två och en halv milen till häst.

Det hade äntligen slutat regna – tack och lov – men eftersom hans häst sparkade upp förbaskat mycket lera, plus all pollen, misstänkte Nicholas att han skulle se ut att vara sjuk i svinkoppor när han anlände till Crake.

Crake. Bara någon kilometer kvar nu.

Ett varmt bad, en varm måltid och sedan skulle han ta reda på vad som jagat upp fadern så.

Bäst för honom att det var något allvarligt. Inte döden, så klart, men om Nicholas fick veta att han tvingats resa hem tvärs över två länder enbart för att någon av bröderna skulle tilldelas en medalj av kungen, skulle han slita armen av någon.

Han visste till och med hur man gjorde. Alla läkarstudenter hade i uppgift att observera operationer så snart tillfälle bjöds. Det var inte det Nicholas tyckte bäst om med utbildningen –han föredrog de mer cerebrala aspekterna av läkekonsten – som att bedöma symptom och lösa de ständigt föränderliga pussel som ledde till diagnoser – men i dessa tider var det viktigt att veta hur man amputerade en kroppsdel. Det var ofta läkarens enda försvar mot infektioner. Det som inte kunde botas kunde motas i grind.

Fast bättre att bota.

Nej, bättre att förekomma. Sätta stopp för problemen innan de började.

Nicholas himlade mentalt med ögonen när Crake äntligen

skymtade framför honom. Han misstänkte att vad det nu var för problem som kallat honom till Kent denna regniga vårdag, var det redan för sent för det.

Dessutom skulle hans bröder inte tilldelas medaljer av kungen. Visst, de var gedigna gentlemän, alla tre, men ärligt talat.

Han saktade ner hästen till trav när de rundade det sista hörnet till uppfarten. Träden gled undan och plötsligt tornade hans hem upp sig, ståtligt och rejält, hela två och ett halvt sekel som reste sig ur jorden som en gudinna av kalksten. Nicholas hade alltid förundrats över hur en sådan stor och utsirad byggnad kunde ligga så väl dold, tills man var nästan alldeles intill den.

Det låg väl något poetiskt i det, att han fortfarande kunde bli förvånad av något som alltid varit en del av honom.

Moderns rosor stod i full blom, röda och rosa och ohämmade, precis som de alla ville ha dem. När Nicholas närmade sig flödade doften i den fuktiga luften, gled över kläderna och in under näsan. Han hade aldrig varit särskilt förtjust i doften av rosor – han föredrog blommor som inte var så inställsamma – fast i sådana här ögonblick när allt flöt ihop: rosorna och dimman, fukten från jorden …

Det var hemma.

Plötsligt hade det ingen betydelse att han inte tänkt åka hit, åtminstone inte på några veckor än. Det här var hemma, han var hemma, och det gjorde honom tillfreds, trots att hjärnan kliade av olustiga funderingar om vad för slags katastrof som kallat tillbaka honom.

Tjänstefolket måste ha meddelats om hans annalkande ankomst. En hästskötare stod och väntade framför huset

för att ta emot hästen och Wheelock öppnade dörren innan Nicholas ens var uppe på första trappsteget.

”Mr Nicholas”, sa butlern. ”Er far vill tala med er direkt.”

Nicholas gjorde en gest mot sin lerstänkta utstyrsel. ”Han vill nog ändå att jag …”

”Han sa direkt, sir.” Wheelock sänkte hakan, nästan omärkligt, och nickade inåt huset. ”Han är med er mor i den guldgröna.”

Nicholas rynkade förvirrat pannan. Hans familj var mindre formell än de flesta, särskilt här ute på landet, men en lerig överrock skulle aldrig accepteras i hans mors favoritsalong.

”Jag tar den”, sa Wheelock och sträckte sig efter rocken. Karlen hade alltid varit kusligt duktig på att läsa tankar.

Nicholas sneglade på sina stövlar.

”Jag skulle bara gå in”, sa Wheelock.

Jösses, kanske hade någon dött.

”Vet Wheelock vad det handlar om?” frågade Nicholas och vred på sig så att butlern kunde ta rocken från hans axlar.

”Det är inte min sak att berätta.”

Nicholas kastade en blick över axeln. ”Så då vet du.”

”Sir.” Wheelock såg plågad ut.

”Jag skulle ändå ha kommit hit inom en månad.”

Wheelock undvek Nicholas blick och gjorde stor affär av att borsta bort torkade lerbitar från hans rock. ”Som jag har förstått det är tiden knapp.”

Nicholas gned sig i ögonen. Gode gud, vad trött han var. ”Trivs du med att vara kryptisk?”

”Inte direkt.”

Vilket var ren lögn. Wheelock älskade den särskilda sortens

underdrifter som var reserverade för butlers som var trygga i sin position. Fast Nicholas märkte att Wheelock hade svårt att hitta särskilt mycket att gotta sig åt i just det här samtalet.

”Ursäkta”, sa Nicholas. ”Det är ofint av mig att försätta dig i en sådan position. Du behöver inte meddela min ankomst. Jag ska ta mina leriga stövlar och leta upp mina föräldrar.”

”Guldgröna”, påminde Wheelock.

”Naturligtvis”, mumlade Nicholas. Som om han hade glömt. Entrén till den guldgröna salongen låg längst bort i korridoren och Nicholas hade gått samma korta sträcka tillräckligt många gånger för att veta att föräldrarna måste ha hört honom komma in i huset. Golven var av marmor, alltid polerade till perfektion. I strumplästen gled man som i skridskor på is och skor klapprade ljudligt nog för att föra tankarna till en mindre orkester.

Men när han nådde den öppna dörren och kikade in var det ingen av föräldrarna som ens lyfte blicken. Fadern stod vid fönstret och stirrade ut över den grönskande gräsmattan och modern satt bekvämt på sin favoritplats i den mintgröna soffan.

Hon hade alltid sagt att den vänstra sidan var mer bekväm än den högra. Alla hennes fem barn hade testat hypotesen, hasat från ena sidan till den andra, men ingen hade lyckats dra samma slutsats. Fast ärligt talat hade ingen dragit någon direkt slutsats. Mary hade meddelat att bägge sidorna kändes likadana, Edward påpekade att enda sättet att sitta riktigt bekvämt var att lägga upp fötterna, vilket i vanliga fall inte var tillåtet, och Andrew hade hoppat fram och tillbaka så många gånger att han rivit upp sömmen på en av dynorna. George hade med-

delat att hela projektet var löjligt, fast inte förrän han utfört sitt eget slentrianmässiga test, och när det kom till Nicholas … Han hade bara varit fem under nämnda familjeexperiment.

Fast han hade satt sig på varenda fläck innan han kom på fötter igen och meddelade: ”Tja, vi kan inte motbevisa henne.”

Vilket han hade insett tycktes gälla för mycket i livet.

Att bevisa något var inte samma sak som att bevisa att motparten hade fel.

Plus att om modern trivdes bra med vänstra sidan av soffan, vem var då han att påstå något annat?

Han dröjde sig kvar i dörren och väntade på att någon av föräldrarna skulle lägga märke till honom. Det gjorde de inte, alltså klev han in och stannade vid mattkanten. Han hade redan lämnat leriga spår i korridoren.

Han harklade sig och äntligen vred de på sig.

Modern tog till orda först. ”Nicholas”, sa hon och räckte ut armen åt hans håll. ”Tack gode gud att du är här.”

Han tittade vaksamt från förälder till förälder. ”Har det hänt något?”

Det var en oerhört dum fråga. Naturligtvis hade det hänt något. Men ingen bar ju svart, så …

”Sätt dig”, sa hans far med en gest mot soffan.

Nicholas slog sig ner bredvid sin mor och tog hennes hand. Det kändes rätt. Men hon överraskade honom genom att dra undan den och resa på sig

”Jag ska låta er två tala i fred”, sa hon. Hon lade handen på

Nicholas axel som en signal att han kunde sitta kvar. ”Det blir enklare om jag inte är med.”

Vad i helsike? Det fanns ett problem som behövde lösas men

hans mor tänkte inte ta kommandot utan lämnade frivilligt rummet?

Det här var inte normalt.

”Tack för att du tog dig hit så snabbt”, mumlade hon, böjde sig ner och kysste honom på kinden. ”Det lugnar mig mer än jag kan säga.” Hon såg på sin make igen. ”Jag sätter mig vid mitt skrivbord, om du skulle vilja att jag …”

Hon tycktes inte veta vad hon skulle säga. Nicholas hade aldrig sett henne så splittrad.

”Om du skulle behöva mig”, avslutade hon till slut.

Nicholas tappade hakan och kunde bara följa modern med blicken tills hon stängde dörren efter sig. Han vände sig mot sin far igen. ”Vad är det som pågår?”

Fadern suckade och ett långt, laddat ögonblick hann passera, innan han sa: ”Det har skett en incident.”

Hans far hade alltid varit mästare på hövliga omskrivningar.

”Du ska få något att dricka.”

”Sir.” Nicholas ville inte ha något att dricka. Han ville ha en förklaring. Men det var sin far han talade med, alltså tog han emot glaset.

”Det rör Georgiana.”

”Bridgerton?” frågade Nicholas häpet, som om det fanns en annan Georgiana som fadern skulle kunna syfta på.

Lord Manston nickade bistert. ”Då har du inte hört.”

”Jag har befunnit mig i Edinburgh”, påminde Nicholas.

Fadern tog en klunk av sin konjak. En rätt mycket större klunk än vad som var normalt så här tidigt på förmiddagen. Eller vid någon tidpunkt på dagen, faktiskt. ”Det var ju en lättnad.”

”Med all respekt vill jag be dig sluta vara så vag.”

”Det har skett en incident.”

”Fortfarande vag”, muttrade Nicholas.

Om hans far hörde honom – i ärlighetens namn trodde nog Nicholas det – visade han ingen reaktion. I stället harklade han sig och sa: ”Hon blev kidnappad.”

”Va?” Nicholas kom på fötter och hans konjaksglas gled ur handen ner på den ovärderliga mattan på golvet. ”Du tänkte inte på att inleda samtalet med det? Gode gud, har någon …”

”Lugna dig”, sa fadern skarpt. ”Hon är tillbaka igen. Hon är trygg.”

”Blev hon …”

”Ingen har våldfört sig på henne.”

Nicholas kände något obekant strömma genom venerna. Lättnad, antog han, fast något annat också. Något bittert och beskt.

Han hade träffat kvinnor som tvingats till samlag mot sin vilja. Det förändrade dem. Deras kroppar, vilket var högst förståeligt, såväl som deras själar, vilket han visste att han aldrig skulle kunna relatera till över huvud taget.

Den där känslan inombords … den var skarpare än lättnad. Den hade tänder och medförde ett långsamt bultande raseri.

Georgiana Bridgerton var som en syster för honom. Nej, inte en syster. Inte riktigt. Men hennes bror Edmund var som en bror, ärligt talat stod Edmund honom närmare än hans egna bröder.

Lord och lady Manston hade trott att de var klara med barnalstrandet när Nicholas råkade dyka upp. Han var hela åtta år yngre än sitt närmaste syskon – när han fortfarande tultade runt i blöjor hade alla andra redan börjat skolan.

Men Edmund Bridgerton hade funnits där, bara några kilometer bort på Aubrey Hall. De var nästan precis lika gamla, födda med bara ett par månaders mellanrum.

De hade varit oskiljaktiga.

”Vad hände?” frågade Nicholas sin far.

”En satans lycksökare gav sig på henne”, sa fadern ilsket. ”Nithercotts son.”

”Freddie Oakes?” sa Nicholas, rejält förvånad. De hade gått i skolan tillsammans. Åtminstone i några år. Freddie gick aldrig klart. Han var populär, charmig och galet duktig på cricket, men det visade sig att det enda som var värre än att misslyckas med examensproven var att fuska på dem, så vid sexton års ålder hade han slängts ut från Eton.

”Just det”, mumlade lord Manston. ”Du känner honom.”

”Inte väl. Vi var aldrig vänner.”

”Inte?”

”Aldrig ovänner heller”, förtydligade Nicholas. ”Alla kom bra överens med Freddie Oakes.”

Lord Manston gav honom en skarp blick. ”Försvarar du honom?”

”Nej”, sa Nicholas hastigt, fast utan mer information hade han ingen aning om vad som faktiskt hade skett. Samtidigt var det svårt att föreställa sig ett scenario där Georgiana kunde klandras. ”Jag menar bara att han alltid var väldigt populär. Han var inte elak, fast man ville helst inte komma på kant med honom.”

”Så han var en översittare.”

”Nej.” Nicholas gned sig i ögonen. Helsike, vad trött han var. Det var i princip omöjligt att förklara skolans invecklade sociala hierarki för någon som inte varit med. ”Bara … jag vet

inte. Som sagt, vi var inte direkt vänner. Han var … ytlig, kan man väl säga.”

Hans far gav honom en nyfiken blick.

”Eller kanske inte. Jag kan ärligt talat inte beskriva honom. Vi talade aldrig direkt om något annat än vad vi fick till frukost eller vem som skulle åka hem på skollovet.” Nicholas tänkte efter och gick metodiskt igenom minnena från skoltiden. ”Han spelade mycket cricket.”

”Du spelade cricket.”

”Inte särskilt bra.”

Det skvallrade tydligt om faderns sinnestillstånd att han inte omedelbart rättade honom. Enligt greven av Manstons åsikt var alla fyra sönerna hans avbilder – utmärkta idrottsmän som dominerade idrottsplanerna på Eton College.

Han hade bara tjugofem procent fel.

Inte för att Nicholas var oduglig som idrottsman. Tvärtom, han klarade sig bra på fäktningsbanan och överträffade alla bröderna med både gevär och pilbåge. Men hamnade han på en idrottsplan med en boll (av alla de slag) och några andra män var han hopplös. Det krävde en särskild talang att förstå var man befann sig i en grupp. Eller kanske var det ren instinkt. Icke desto mindre saknade han den. Både i cricket och i Etons interna bollsporter.

Han var lika kass på dem allihop. Alla hans värsta minnen från skoltiden utspelade sig på bollplanerna. Den där känslan av att bli iakttagen och inte leva upp till förväntningarna … det enda som var värre var att stå och vänta medan lagen valdes ut. Det tog sällan pojkar någon längre stund att lista ut vem som kunde sparka boll eller få till de bästa kasten.

Och vem som inte kunde det.

Detsamma gällde väl studierna. Han hade bara gått vid Eton några månader innan alla visste att han var den med perfekta provresultat i de vetenskapliga ämnena. Till och med Freddie Oakes hade sökt upp honom för att be om hjälp då och då. Nicholas plockade till slut upp glaset från golvet. Han granskade det några sekunder och försökte komma fram till om stunden krävde skarpsynthet eller lite luddigare inramning.

Antagligen något däremellan.

Han såg på sin far. ”Det är nog bäst att du berättar vad som hände”, sa han och gick tvärs över rummet för att fylla på glaset. Han kunde vänta och se om han skulle vilja dricka det.

”Då så.” Hans far ställde ner sitt glas med en dov klang. ”Jag vet inte var de träffades, men Oakes hade varit tydlig med sina avsikter. Han uppvaktade henne. Din mor verkar tro att han var på väg att fria.”

Nicholas kunde inte föreställa sig varför hans mor fått för sig att hon kunde läsa Freddie Oakes tankar, av alla människors, men det här var uppenbarligen inte rätta tillfället att påpeka det.

”Jag vet inte om Georgiana skulle ha sagt ja”, fortsatte lord Manston. ”Oakes spelar för mycket – det vet vi allihop – men så småningom ska han ta över barontiteln och Georgie blir inte yngre.”

Vid tjugosex års ålder var Georgie precis ett år yngre än Nicholas, fast han var väl medveten om att kvinnor inte åldrades i samma takt som män, åtminstone inte när det kom till sedvänjorna kring brittiska äktenskap.

”Hur som helst”, fortsatte fadern, ”var lady Bridgerton och

din mor uppe i London – för att shoppa, antar jag, jag frågade aldrig – och Georgiana följde med.”

”Men inte för säsongen”, mumlade Nicholas. Såvitt han visste hade Georgie aldrig haft en ordentlig Londonsäsong. Hon hade sagt att hon inte ville ha någon. Han hade aldrig undersökt saken närmare. En säsong i London lät lika lockande som att få tänderna utdragna, så vem var han att ifrågasätta det?

”Det var bara ett besök”, bekräftade fadern. ”De gick säkert på någon tillställning eller två. Men inget officiellt. Säsongen är ändå nästan över. Men Oakes kom på flera visiter och han tog med Georgiana ut.”

Nicholas skvätte konjak i glaset och vände sig mot fadern igen. ”Med lady Bridgertons tillåtelse?”

Lord Manston nickade bistert och tog en klunk av sin dryck. ”Allt gick städat till. Hennes kammarjungfru följde med dem. De skulle till en bokhandel.”

”Det låter som Georgie.”

Hans far nickade. ”Oakes kidnappade henne på vägen dit. Eller rättare sagt gav han sig av med henne. Hon klev frivilligt in i vagnen, för varför skulle hon inte göra det?”

”Kammarjungfrun, då?”

”Oakes knuffade ner henne på trottoaren innan hon hann kliva in i vagnen.”

”Herregud, gick det bra med henne?” Om hon slog i huvudet skulle det kunna vara allvarligt.

Lord Manston blinkade och det slog Nicholas att hans far förmodligen inte ägnat flickans hälsa en tanke. ”Om du inte har hört något klarade hon sig säkert”, sa Nicholas.

Hans far stod tyst en stund innan han sa: ”Hon är hemma nu.”

”Georgie?”

Fadern nickade. ”Han släppte henne efter en dag, men skadan var redan skedd.”

”Jag tyckte du sa att hon inte …”

Fadern drämde ner glaset på skänken. ”Ingen behöver ha våldfört sig på henne för att hennes rykte ska dras i smutsen. Gode gud, pojk, tänk lite nu. Det spelar ingen roll vad han gjorde eller inte gjorde med henne. Hon är fördärvad. Alla vet det.” Han tittade upp på Nicholas med en förintande blick. ”Utom du, tydligen.”

Någonstans i det där fanns en förolämpning, men Nicholas bestämde sig för att låta den passera. ”Jag var i Edinburgh, sir”, sa han spänt. ”Jag kände inte till att något av det här hade utspelat sig.”

”Jag vet. Jag ber om ursäkt. Allt det här är bedrövligt.” Lord Manston drog handen genom håret. ”Hon är min guddotter, som du vet.”

”Det gör jag.”

”Jag svor en ed att skydda henne. I kyrkan.”

Eftersom fadern inte var särskilt religiös var Nicholas osäker på varför platsen för löftet var så viktig, ändå nickade han. Han förde glaset till läpparna men drack inte, i stället dolde han sitt ansikte medan han iakttog sin far.

Han hade aldrig sett honom sådan här. Det var svårt att veta hur han skulle tolka det.

”Jag kan inte se henne dras i fördärvet”, sa fadern bestämt. ”Vi kan inte se henne dras i fördärvet.”

Nicholas höll andan. Senare skulle han komma att inse att lungorna hade förstått vad hjärnan ännu inte hunnit smälta. Att hans liv var på väg att förändras drastiskt.

”Det finns bara en sak att göra”, sa hans far. ”Du måste gifta dig med henne.”

9789189589292

Georgiana Bridgertons skandal

Julia Quinn

Georgiana Bridgertons skandal

Kapitel 1