Julia Quinn
Georgiana Bridgertons skandal
ĂversĂ€ttning
Anna Thuresson
Lovereads, Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm
https://www.lovereads.se/ info@lovereads.se
Amerikanska originalets titel: First Comes Scandal
Copyright © 2020 by Julie Cotler Pottinger
First published by Avon Books an Imprint of HarperCollins Publishers
Published by arrangement with Ulf TöregÄrd Agency AB
Omslag: Emma Graves
Omslagsbilder: Trevillion och Shutterstock
Tryckt hos ScandBook, EU 2025 isbn 978-91-895892-9-2
Till Abi, för hennes beslutsamhet och förmÄga att komma igen efter ett mödosamt Är.
Och sÄ till Paul.
Det Àr underbart att ha en doktor i familjen, men inte lika underbart som att bara ha dig.
Kapitel 1
Kent, England 1791
Det var Ätminstone ingen som hade dött.
I övrigt hade Nicholas Rokesby ingen aning om varför han hade kallats hem till Kent.
Om nÄgon hade dött, resonerade han, skulle hans far ha
meddelat det i brevet som dykt upp hos Nicholas i Edinburgh.
Han hade skickat det med en rask ryttare, sÄ det var tydligt att Àrendet var brÄdskande, men om nÄgon hade dött skulle lord
Manston antagligen ha skrivit mer Àn:
Kom tillbaka till Crake sÄ fort du bara kan. Det Àr av yttersta vikt att din mor och jag fÄr tala med dig sÄ snart som möjligt.
Jag ber om ursÀkt för att jag avbryter dina studier.
Med tillgivna hÀlsningar frÄn din far, Manston
Nicholas blickade upp pÄ det vÀlbekanta trÀdvalvet nÀr han red in pÄ den sista etappen av resan. Han hade redan fÀrdats frÄn Edinburgh till London med postdiligens, frÄn London till Maidstone med hyrdroska och tillryggalade nu de sista tvÄ och en halv milen till hÀst.
Det hade Ă€ntligen slutat regna â tack och lov â men eftersom hans hĂ€st sparkade upp förbaskat mycket lera, plus all pollen, misstĂ€nkte Nicholas att han skulle se ut att vara sjuk i svinkoppor nĂ€r han anlĂ€nde till Crake.
Crake. Bara nÄgon kilometer kvar nu.
Ett varmt bad, en varm mÄltid och sedan skulle han ta reda pÄ vad som jagat upp fadern sÄ.
BÀst för honom att det var nÄgot allvarligt. Inte döden, sÄ klart, men om Nicholas fick veta att han tvingats resa hem tvÀrs över tvÄ lÀnder enbart för att nÄgon av bröderna skulle tilldelas en medalj av kungen, skulle han slita armen av nÄgon.
Han visste till och med hur man gjorde. Alla lĂ€karstudenter hade i uppgift att observera operationer sĂ„ snart tillfĂ€lle bjöds. Det var inte det Nicholas tyckte bĂ€st om med utbildningen âhan föredrog de mer cerebrala aspekterna av lĂ€kekonsten â som att bedöma symptom och lösa de stĂ€ndigt förĂ€nderliga pussel som ledde till diagnoser â men i dessa tider var det viktigt att veta hur man amputerade en kroppsdel. Det var ofta lĂ€karens enda försvar mot infektioner. Det som inte kunde botas kunde motas i grind.
Fast bÀttre att bota.
Nej, bÀttre att förekomma. SÀtta stopp för problemen innan de började.
Nicholas himlade mentalt med ögonen nÀr Crake Àntligen
skymtade framför honom. Han misstÀnkte att vad det nu var för problem som kallat honom till Kent denna regniga vÄrdag, var det redan för sent för det.
Dessutom skulle hans bröder inte tilldelas medaljer av kungen. Visst, de var gedigna gentlemÀn, alla tre, men Àrligt talat.
Han saktade ner hÀsten till trav nÀr de rundade det sista hörnet till uppfarten. TrÀden gled undan och plötsligt tornade hans hem upp sig, stÄtligt och rejÀlt, hela tvÄ och ett halvt sekel som reste sig ur jorden som en gudinna av kalksten. Nicholas hade alltid förundrats över hur en sÄdan stor och utsirad byggnad kunde ligga sÄ vÀl dold, tills man var nÀstan alldeles intill den.
Det lÄg vÀl nÄgot poetiskt i det, att han fortfarande kunde bli förvÄnad av nÄgot som alltid varit en del av honom.
Moderns rosor stod i full blom, röda och rosa och ohĂ€mmade, precis som de alla ville ha dem. NĂ€r Nicholas nĂ€rmade sig flödade doften i den fuktiga luften, gled över klĂ€derna och in under nĂ€san. Han hade aldrig varit sĂ€rskilt förtjust i doften av rosor â han föredrog blommor som inte var sĂ„ instĂ€llsamma â fast i sĂ„dana hĂ€r ögonblick nĂ€r allt flöt ihop: rosorna och dimman, fukten frĂ„n jorden âŠ
Det var hemma.
Plötsligt hade det ingen betydelse att han inte tÀnkt Äka hit, Ätminstone inte pÄ nÄgra veckor Àn. Det hÀr var hemma, han var hemma, och det gjorde honom tillfreds, trots att hjÀrnan kliade av olustiga funderingar om vad för slags katastrof som kallat tillbaka honom.
TjÀnstefolket mÄste ha meddelats om hans annalkande ankomst. En hÀstskötare stod och vÀntade framför huset
för att ta emot hÀsten och Wheelock öppnade dörren innan Nicholas ens var uppe pÄ första trappsteget.
âMr Nicholasâ, sa butlern. âEr far vill tala med er direkt.â
Nicholas gjorde en gest mot sin lerstĂ€nkta utstyrsel. âHan vill nog Ă€ndĂ„ att jag âŠâ
âHan sa direkt, sir.â Wheelock sĂ€nkte hakan, nĂ€stan omĂ€rkligt, och nickade inĂ„t huset. âHan Ă€r med er mor i den guldgröna.â
Nicholas rynkade förvirrat pannan. Hans familj var mindre formell Àn de flesta, sÀrskilt hÀr ute pÄ landet, men en lerig överrock skulle aldrig accepteras i hans mors favoritsalong.
âJag tar denâ, sa Wheelock och strĂ€ckte sig efter rocken. Karlen hade alltid varit kusligt duktig pĂ„ att lĂ€sa tankar.
Nicholas sneglade pÄ sina stövlar.
âJag skulle bara gĂ„ inâ, sa Wheelock.
Jösses, kanske hade nÄgon dött.
âVet Wheelock vad det handlar om?â frĂ„gade Nicholas och vred pĂ„ sig sĂ„ att butlern kunde ta rocken frĂ„n hans axlar.
âDet Ă€r inte min sak att berĂ€tta.â
Nicholas kastade en blick över axeln. âSĂ„ dĂ„ vet du.â
âSir.â Wheelock sĂ„g plĂ„gad ut.
âJag skulle Ă€ndĂ„ ha kommit hit inom en mĂ„nad.â
Wheelock undvek Nicholas blick och gjorde stor affĂ€r av att borsta bort torkade lerbitar frĂ„n hans rock. âSom jag har förstĂ„tt det Ă€r tiden knapp.â
Nicholas gned sig i ögonen. Gode gud, vad trött han var. âTrivs du med att vara kryptisk?â
âInte direkt.â
Vilket var ren lögn. Wheelock Àlskade den sÀrskilda sortens
underdrifter som var reserverade för butlers som var trygga i sin position. Fast Nicholas mÀrkte att Wheelock hade svÄrt att hitta sÀrskilt mycket att gotta sig Ät i just det hÀr samtalet.
âUrsĂ€ktaâ, sa Nicholas. âDet Ă€r ofint av mig att försĂ€tta dig i en sĂ„dan position. Du behöver inte meddela min ankomst. Jag ska ta mina leriga stövlar och leta upp mina förĂ€ldrar.â
âGuldgrönaâ, pĂ„minde Wheelock.
âNaturligtvisâ, mumlade Nicholas. Som om han hade glömt. EntrĂ©n till den guldgröna salongen lĂ„g lĂ€ngst bort i korridoren och Nicholas hade gĂ„tt samma korta strĂ€cka tillrĂ€ckligt mĂ„nga gĂ„nger för att veta att förĂ€ldrarna mĂ„ste ha hört honom komma in i huset. Golven var av marmor, alltid polerade till perfektion. I strumplĂ€sten gled man som i skridskor pĂ„ is och skor klapprade ljudligt nog för att föra tankarna till en mindre orkester.
Men nÀr han nÄdde den öppna dörren och kikade in var det ingen av förÀldrarna som ens lyfte blicken. Fadern stod vid fönstret och stirrade ut över den grönskande grÀsmattan och modern satt bekvÀmt pÄ sin favoritplats i den mintgröna soffan.
Hon hade alltid sagt att den vÀnstra sidan var mer bekvÀm Àn den högra. Alla hennes fem barn hade testat hypotesen, hasat frÄn ena sidan till den andra, men ingen hade lyckats dra samma slutsats. Fast Àrligt talat hade ingen dragit nÄgon direkt slutsats. Mary hade meddelat att bÀgge sidorna kÀndes likadana, Edward pÄpekade att enda sÀttet att sitta riktigt bekvÀmt var att lÀgga upp fötterna, vilket i vanliga fall inte var tillÄtet, och Andrew hade hoppat fram och tillbaka sÄ mÄnga gÄnger att han rivit upp sömmen pÄ en av dynorna. George hade med-
delat att hela projektet var löjligt, fast inte förrÀn han utfört sitt eget slentrianmÀssiga test, och nÀr det kom till Nicholas ⊠Han hade bara varit fem under nÀmnda familjeexperiment.
Fast han hade satt sig pĂ„ varenda flĂ€ck innan han kom pĂ„ fötter igen och meddelade: âTja, vi kan inte motbevisa henne.â
Vilket han hade insett tycktes gÀlla för mycket i livet.
Att bevisa nÄgot var inte samma sak som att bevisa att motparten hade fel.
Plus att om modern trivdes bra med vÀnstra sidan av soffan, vem var dÄ han att pÄstÄ nÄgot annat?
Han dröjde sig kvar i dörren och vÀntade pÄ att nÄgon av förÀldrarna skulle lÀgga mÀrke till honom. Det gjorde de inte, alltsÄ klev han in och stannade vid mattkanten. Han hade redan lÀmnat leriga spÄr i korridoren.
Han harklade sig och Àntligen vred de pÄ sig.
Modern tog till orda först. âNicholasâ, sa hon och rĂ€ckte ut armen Ă„t hans hĂ„ll. âTack gode gud att du Ă€r hĂ€r.â
Han tittade vaksamt frĂ„n förĂ€lder till förĂ€lder. âHar det hĂ€nt nĂ„got?â
Det var en oerhört dum frĂ„ga. Naturligtvis hade det hĂ€nt nĂ„got. Men ingen bar ju svart, sĂ„ âŠ
âSĂ€tt digâ, sa hans far med en gest mot soffan.
Nicholas slog sig ner bredvid sin mor och tog hennes hand. Det kÀndes rÀtt. Men hon överraskade honom genom att dra undan den och resa pÄ sig
âJag ska lĂ„ta er tvĂ„ tala i fredâ, sa hon. Hon lade handen pĂ„
Nicholas axel som en signal att han kunde sitta kvar. âDet blir enklare om jag inte Ă€r med.â
Vad i helsike? Det fanns ett problem som behövde lösas men
hans mor tÀnkte inte ta kommandot utan lÀmnade frivilligt rummet?
Det hÀr var inte normalt.
âTack för att du tog dig hit sĂ„ snabbtâ, mumlade hon, böjde sig ner och kysste honom pĂ„ kinden. âDet lugnar mig mer Ă€n jag kan sĂ€ga.â Hon sĂ„g pĂ„ sin make igen. âJag sĂ€tter mig vid mitt skrivbord, om du skulle vilja att jag âŠâ
Hon tycktes inte veta vad hon skulle sÀga. Nicholas hade aldrig sett henne sÄ splittrad.
âOm du skulle behöva migâ, avslutade hon till slut.
Nicholas tappade hakan och kunde bara följa modern med blicken tills hon stĂ€ngde dörren efter sig. Han vĂ€nde sig mot sin far igen. âVad Ă€r det som pĂ„gĂ„r?â
Fadern suckade och ett lĂ„ngt, laddat ögonblick hann passera, innan han sa: âDet har skett en incident.â
Hans far hade alltid varit mÀstare pÄ hövliga omskrivningar.
âDu ska fĂ„ nĂ„got att dricka.â
âSir.â Nicholas ville inte ha nĂ„got att dricka. Han ville ha en förklaring. Men det var sin far han talade med, alltsĂ„ tog han emot glaset.
âDet rör Georgiana.â
âBridgerton?â frĂ„gade Nicholas hĂ€pet, som om det fanns en annan Georgiana som fadern skulle kunna syfta pĂ„.
Lord Manston nickade bistert. âDĂ„ har du inte hört.â
âJag har befunnit mig i Edinburghâ, pĂ„minde Nicholas.
Fadern tog en klunk av sin konjak. En rĂ€tt mycket större klunk Ă€n vad som var normalt sĂ„ hĂ€r tidigt pĂ„ förmiddagen. Eller vid nĂ„gon tidpunkt pĂ„ dagen, faktiskt. âDet var ju en lĂ€ttnad.â
âMed all respekt vill jag be dig sluta vara sĂ„ vag.â
âDet har skett en incident.â
âFortfarande vagâ, muttrade Nicholas.
Om hans far hörde honom â i Ă€rlighetens namn trodde nog Nicholas det â visade han ingen reaktion. I stĂ€llet harklade han sig och sa: âHon blev kidnappad.â
âVa?â Nicholas kom pĂ„ fötter och hans konjaksglas gled ur handen ner pĂ„ den ovĂ€rderliga mattan pĂ„ golvet. âDu tĂ€nkte inte pĂ„ att inleda samtalet med det? Gode gud, har nĂ„gon âŠâ
âLugna digâ, sa fadern skarpt. âHon Ă€r tillbaka igen. Hon Ă€r trygg.â
âBlev hon âŠâ
âIngen har vĂ„ldfört sig pĂ„ henne.â
Nicholas kÀnde nÄgot obekant strömma genom venerna. LÀttnad, antog han, fast nÄgot annat ocksÄ. NÄgot bittert och beskt.
Han hade trÀffat kvinnor som tvingats till samlag mot sin vilja. Det förÀndrade dem. Deras kroppar, vilket var högst förstÄeligt, sÄvÀl som deras sjÀlar, vilket han visste att han aldrig skulle kunna relatera till över huvud taget.
Den dÀr kÀnslan inombords ⊠den var skarpare Àn lÀttnad. Den hade tÀnder och medförde ett lÄngsamt bultande raseri.
Georgiana Bridgerton var som en syster för honom. Nej, inte en syster. Inte riktigt. Men hennes bror Edmund var som en bror, Àrligt talat stod Edmund honom nÀrmare Àn hans egna bröder.
Lord och lady Manston hade trott att de var klara med barnalstrandet nĂ€r Nicholas rĂ„kade dyka upp. Han var hela Ă„tta Ă„r yngre Ă€n sitt nĂ€rmaste syskon â nĂ€r han fortfarande tultade runt i blöjor hade alla andra redan börjat skolan.
Men Edmund Bridgerton hade funnits dÀr, bara nÄgra kilometer bort pÄ Aubrey Hall. De var nÀstan precis lika gamla, födda med bara ett par mÄnaders mellanrum.
De hade varit oskiljaktiga.
âVad hĂ€nde?â frĂ„gade Nicholas sin far.
âEn satans lycksökare gav sig pĂ„ henneâ, sa fadern ilsket. âNithercotts son.â
âFreddie Oakes?â sa Nicholas, rejĂ€lt förvĂ„nad. De hade gĂ„tt i skolan tillsammans. Ă tminstone i nĂ„gra Ă„r. Freddie gick aldrig klart. Han var populĂ€r, charmig och galet duktig pĂ„ cricket, men det visade sig att det enda som var vĂ€rre Ă€n att misslyckas med examensproven var att fuska pĂ„ dem, sĂ„ vid sexton Ă„rs Ă„lder hade han slĂ€ngts ut frĂ„n Eton.
âJust detâ, mumlade lord Manston. âDu kĂ€nner honom.â
âInte vĂ€l. Vi var aldrig vĂ€nner.â
âInte?â
âAldrig ovĂ€nner hellerâ, förtydligade Nicholas. âAlla kom bra överens med Freddie Oakes.â
Lord Manston gav honom en skarp blick. âFörsvarar du honom?â
âNejâ, sa Nicholas hastigt, fast utan mer information hade han ingen aning om vad som faktiskt hade skett. Samtidigt var det svĂ„rt att förestĂ€lla sig ett scenario dĂ€r Georgiana kunde klandras. âJag menar bara att han alltid var vĂ€ldigt populĂ€r. Han var inte elak, fast man ville helst inte komma pĂ„ kant med honom.â
âSĂ„ han var en översittare.â
âNej.â Nicholas gned sig i ögonen. Helsike, vad trött han var. Det var i princip omöjligt att förklara skolans invecklade sociala hierarki för nĂ„gon som inte varit med. âBara ⊠jag vet
inte. Som sagt, vi var inte direkt vĂ€nner. Han var ⊠ytlig, kan man vĂ€l sĂ€ga.â
Hans far gav honom en nyfiken blick.
âEller kanske inte. Jag kan Ă€rligt talat inte beskriva honom. Vi talade aldrig direkt om nĂ„got annat Ă€n vad vi fick till frukost eller vem som skulle Ă„ka hem pĂ„ skollovet.â Nicholas tĂ€nkte efter och gick metodiskt igenom minnena frĂ„n skoltiden. âHan spelade mycket cricket.â
âDu spelade cricket.â
âInte sĂ€rskilt bra.â
Det skvallrade tydligt om faderns sinnestillstĂ„nd att han inte omedelbart rĂ€ttade honom. Enligt greven av Manstons Ă„sikt var alla fyra sönerna hans avbilder â utmĂ€rkta idrottsmĂ€n som dominerade idrottsplanerna pĂ„ Eton College.
Han hade bara tjugofem procent fel.
Inte för att Nicholas var oduglig som idrottsman. TvÀrtom, han klarade sig bra pÄ fÀktningsbanan och övertrÀffade alla bröderna med bÄde gevÀr och pilbÄge. Men hamnade han pÄ en idrottsplan med en boll (av alla de slag) och nÄgra andra mÀn var han hopplös. Det krÀvde en sÀrskild talang att förstÄ var man befann sig i en grupp. Eller kanske var det ren instinkt. Icke desto mindre saknade han den. BÄde i cricket och i Etons interna bollsporter.
Han var lika kass pÄ dem allihop. Alla hans vÀrsta minnen frÄn skoltiden utspelade sig pÄ bollplanerna. Den dÀr kÀnslan av att bli iakttagen och inte leva upp till förvÀntningarna ⊠det enda som var vÀrre var att stÄ och vÀnta medan lagen valdes ut. Det tog sÀllan pojkar nÄgon lÀngre stund att lista ut vem som kunde sparka boll eller fÄ till de bÀsta kasten.
Och vem som inte kunde det.
Detsamma gÀllde vÀl studierna. Han hade bara gÄtt vid Eton nÄgra mÄnader innan alla visste att han var den med perfekta provresultat i de vetenskapliga Àmnena. Till och med Freddie Oakes hade sökt upp honom för att be om hjÀlp dÄ och dÄ. Nicholas plockade till slut upp glaset frÄn golvet. Han granskade det nÄgra sekunder och försökte komma fram till om stunden krÀvde skarpsynthet eller lite luddigare inramning.
Antagligen nÄgot dÀremellan.
Han sĂ„g pĂ„ sin far. âDet Ă€r nog bĂ€st att du berĂ€ttar vad som hĂ€ndeâ, sa han och gick tvĂ€rs över rummet för att fylla pĂ„ glaset. Han kunde vĂ€nta och se om han skulle vilja dricka det.
âDĂ„ sĂ„.â Hans far stĂ€llde ner sitt glas med en dov klang. âJag vet inte var de trĂ€ffades, men Oakes hade varit tydlig med sina avsikter. Han uppvaktade henne. Din mor verkar tro att han var pĂ„ vĂ€g att fria.â
Nicholas kunde inte förestÀlla sig varför hans mor fÄtt för sig att hon kunde lÀsa Freddie Oakes tankar, av alla mÀnniskors, men det hÀr var uppenbarligen inte rÀtta tillfÀllet att pÄpeka det.
âJag vet inte om Georgiana skulle ha sagt jaâ, fortsatte lord Manston. âOakes spelar för mycket â det vet vi allihop â men sĂ„ smĂ„ningom ska han ta över barontiteln och Georgie blir inte yngre.â
Vid tjugosex Ärs Älder var Georgie precis ett Är yngre Àn Nicholas, fast han var vÀl medveten om att kvinnor inte Äldrades i samma takt som mÀn, Ätminstone inte nÀr det kom till sedvÀnjorna kring brittiska Àktenskap.
âHur som helstâ, fortsatte fadern, âvar lady Bridgerton och
din mor uppe i London â för att shoppa, antar jag, jag frĂ„gade aldrig â och Georgiana följde med.â
âMen inte för sĂ€songenâ, mumlade Nicholas. SĂ„vitt han visste hade Georgie aldrig haft en ordentlig LondonsĂ€song. Hon hade sagt att hon inte ville ha nĂ„gon. Han hade aldrig undersökt saken nĂ€rmare. En sĂ€song i London lĂ€t lika lockande som att fĂ„ tĂ€nderna utdragna, sĂ„ vem var han att ifrĂ„gasĂ€tta det?
âDet var bara ett besökâ, bekrĂ€ftade fadern. âDe gick sĂ€kert pĂ„ nĂ„gon tillstĂ€llning eller tvĂ„. Men inget officiellt. SĂ€songen Ă€r Ă€ndĂ„ nĂ€stan över. Men Oakes kom pĂ„ flera visiter och han tog med Georgiana ut.â
Nicholas skvĂ€tte konjak i glaset och vĂ€nde sig mot fadern igen. âMed lady Bridgertons tillĂ„telse?â
Lord Manston nickade bistert och tog en klunk av sin dryck. âAllt gick stĂ€dat till. Hennes kammarjungfru följde med dem. De skulle till en bokhandel.â
âDet lĂ„ter som Georgie.â
Hans far nickade. âOakes kidnappade henne pĂ„ vĂ€gen dit. Eller rĂ€ttare sagt gav han sig av med henne. Hon klev frivilligt in i vagnen, för varför skulle hon inte göra det?â
âKammarjungfrun, dĂ„?â
âOakes knuffade ner henne pĂ„ trottoaren innan hon hann kliva in i vagnen.â
âHerregud, gick det bra med henne?â Om hon slog i huvudet skulle det kunna vara allvarligt.
Lord Manston blinkade och det slog Nicholas att hans far förmodligen inte Ă€gnat flickans hĂ€lsa en tanke. âOm du inte har hört nĂ„got klarade hon sig sĂ€kertâ, sa Nicholas.
Hans far stod tyst en stund innan han sa: âHon Ă€r hemma nu.â
âGeorgie?â
Fadern nickade. âHan slĂ€ppte henne efter en dag, men skadan var redan skedd.â
âJag tyckte du sa att hon inte âŠâ
Fadern drĂ€mde ner glaset pĂ„ skĂ€nken. âIngen behöver ha vĂ„ldfört sig pĂ„ henne för att hennes rykte ska dras i smutsen. Gode gud, pojk, tĂ€nk lite nu. Det spelar ingen roll vad han gjorde eller inte gjorde med henne. Hon Ă€r fördĂ€rvad. Alla vet det.â Han tittade upp pĂ„ Nicholas med en förintande blick. âUtom du, tydligen.â
NĂ„gonstans i det dĂ€r fanns en förolĂ€mpning, men Nicholas bestĂ€mde sig för att lĂ„ta den passera. âJag var i Edinburgh, sirâ, sa han spĂ€nt. âJag kĂ€nde inte till att nĂ„got av det hĂ€r hade utspelat sig.â
âJag vet. Jag ber om ursĂ€kt. Allt det hĂ€r Ă€r bedrövligt.â Lord Manston drog handen genom hĂ„ret. âHon Ă€r min guddotter, som du vet.â
âDet gör jag.â
âJag svor en ed att skydda henne. I kyrkan.â
Eftersom fadern inte var sÀrskilt religiös var Nicholas osÀker pÄ varför platsen för löftet var sÄ viktig, ÀndÄ nickade han. Han förde glaset till lÀpparna men drack inte, i stÀllet dolde han sitt ansikte medan han iakttog sin far.
Han hade aldrig sett honom sÄdan hÀr. Det var svÄrt att veta hur han skulle tolka det.
âJag kan inte se henne dras i fördĂ€rvetâ, sa fadern bestĂ€mt. âVi kan inte se henne dras i fördĂ€rvet.â
Nicholas höll andan. Senare skulle han komma att inse att lungorna hade förstÄtt vad hjÀrnan Ànnu inte hunnit smÀlta. Att hans liv var pÄ vÀg att förÀndras drastiskt.
âDet finns bara en sak att göraâ, sa hans far. âDu mĂ„ste gifta dig med henne.â