TREKROPPARSPROBLEMET
ĂversĂ€ttning Anna Gustafsson Chen
Gondol Förlag Àr ett imprint inom Albert Bonniers Förlag.
ISBN 978Â91Â8Â951605Â2 Originalets titel: äžäœ
Copyright © 2006 by Liu Cixin (ćæ æŹŁ) Sweden language translation rights © FT Culture (Beijing) Co., Ltd. CoÂpublished by Chongqing Publishing House Co., Ltd.
© Netflix 2024. Used with permission.
ĂversĂ€ttning: Anna Gustafsson Chen Omslagsillustration: Stephan MartiniĂšre Tryck: ScandBook EU, 2024
Del 1
Tyst vÄr
Vansinnets tid
Kina, 1967.
Röda unionens anfall mot TjugoĂ„ttonde aprilÂbrigadens högkvarter hade pĂ„gĂ„tt i tvĂ„ dagar. Deras röda fanor fladdrade vilt runt byggnaden, som lĂ„gor lĂ€ngtande efter ved. Röda unionens befĂ€lhavare var orolig, men inte för att han var rĂ€dd för byggnadens försvarare â de drygt tvĂ„hundra rödgardisterna i TjugoĂ„ttonde aprilÂbrigaden var rena nybörjarna i jĂ€mförelse med veteranerna i Röda unionen, som hade bildats i början av 1966 och hunnit med att bĂ„de resa land och rike runt och fĂ„ se ordförande Mao visa upp sig under massmötena pĂ„ Himmelska fridens torg. Det som stressade befĂ€lhavaren var att det fanns ett drygt dussin jĂ€rnkaminer inne i högkvarteret, och att de var fullproppade med sprĂ€ngmedel och hoplĂ€nkade med elektriska detonatorer. Han kunde inte se dem, men han kĂ€nde deras nĂ€rvaro som ett magnetiskt sug. Om nĂ„gon av försvararna tryckte pĂ„ knappen skulle bĂ„de anfallare och försvarare gĂ„ upp i rök.
Och de unga rödgardisterna i TjugoĂ„ttonde aprilÂbrigaden var fullt kapabla att göra nĂ„got sĂ„nt. JĂ€mfört med de betydligt mer erfarna rödgardisterna ur första generationen var dessa nya rebeller som vargar pĂ„ glödande kol, sĂ„ vansinniga de kunde bli. En slank figur uppenbarade sig pĂ„ taket till byggnaden â en vacker ung flicka som viftade med TjugoĂ„ttonde aprilÂbrigadens stora baner. Hennes uppdykande framkallade en kakofoni av skottsalvor frĂ„n diverse skjutvapen: gamla amerikanska
karbiner, maskingevĂ€r av tjeckisk typ, japanska repetergevĂ€r av modell Arisaka 38, och nya gevĂ€r och kulsprutepistoler som hade stulits frĂ„n Folkets befrielsearmĂ© efter att âAugustiledarenâ publicerats. De hade till och med ett antal gamla spjut och sablar av kinesisk typ. Tillsammans utgjorde de ett kondensat av den moderna historien. Ett antal medlemmar av TjugoĂ„ttonde aprilÂbrigaden hade lekt den hĂ€r leken tidigare.
De hade stÄtt uppe pÄ taket och viftat med fanan, och ibland hade de skrikit slagord i en megafon eller kastat ner flygblad. Varje gÄng hade de lyckats backa undan frÄn kulregnet utan att komma till skada, och pÄ sÄ sÀtt vunnit Àra Ät sig sjÀlva. Den nya flickan var uppenbarligen sÀker pÄ att hon skulle ha samma tur. Hon svÀngde stridsbaneret som om det varit hennes egen brinnande ungdom, övertygad om att fienden skulle brÀnnas till aska av elden och att en idealisk vÀrld skulle uppstÄ nÀsta dag ur hennes inlevelse och iver. Hon var som berusad av den strÄlande klarröda drömmen, Ànda fram till det ögonblick dÄ en kula gick rakt genom hennes bröst. Den femtonÄriga flickans bröstkorg var sÄ mjuk att kulan knappt saktade in nÀr den genomborrade köttet och visslande fortsatte ut i luften bakom henne. Den unga rödgardisten föll frÄn taket tillsammans med sin fana och den lÀtta kroppen verkade singla till marken lÄngsammare Àn baneret, som om hon varit en liten fÄgel som inte ville lÀmna himlen.
Röda unionens krigare hurrade och flera av dem rusade fram till huset, slet bort TjugoĂ„ttonde aprilÂbrigadens fana och lyfte upp den spĂ€da kroppen. De lyfte den över huvudet som en krigstrofĂ© och höll den dĂ€r en stund innan de slĂ€ngde upp den pĂ„ en av metallgrindarna i muren runt omrĂ„det. De flesta av de spetsiga stĂ€ngerna i grinden hade slitits loss för att anvĂ€ndas som spjut nĂ€r striderna började, men tvĂ„ stycken var kvar. Flickan fastnade pĂ„ dem, och för ett ögonblick var det som om livet hade Ă„tervĂ€nt till den mjuka gestalten. Rödgardisterna i Röda unionen backade en bit och började sedan skjuta prick
pÄ den spetsade kroppen. För flickan var det tÀta kulregnet inte vÀrre Àn ett lÀtt vÄrregn, för hon kÀnde inte lÀngre nÄgonting. Armarna hÀngde som rankor lÀngs sidorna, men dÄ och dÄ ryckte det lÀtt i dem, som om de försökte borsta bort nÄgra regndroppar. Till sist sprÀngdes halva huvudet sönder och bara ett vackert öga stirrade fortfarande pÄ 1967 Ärs klarblÄ himmel. Det fanns ingen smÀrta i blicken, bara stelnad hÀnryckning och lÀngtan.
I sjÀlva verket var hon lyckligt lottad i jÀmförelse med mÄnga andra, för hon fick Ätminstone dö genom att offra sitt liv för nÄgot hon verkligen trodde pÄ.
Den hÀr sortens skrÀmmande och intensiva strider rasade överallt i staden, som ett orÀkneligt antal processorer vars gemensamma produkt var kulturrevolutionen. Vansinnet översvÀmmade staden som en oformlig flod och trÀngde in i varje hörn och spricka.
PÄ idrottsplatsen utanför ett universitet i utkanten av staden hade ett kritikmöte med flera hundra ÄskÄdare redan pÄgÄtt i nÀstan tvÄ timmar. Eftersom revolutionÀrerna hade splittrats i ett oÀndligt antal fraktioner var fientliga styrkor indragna i komplicerade manövrar och strider överallt. PÄ universitetet förekom ofta intensiva sammandrabbningar mellan rödgardisterna, KulturrevolutionÀra arbetsgruppen, Arbetarnas propagandalag och MilitÀrens propagandalag. Dessutom uppstod med jÀmna mellanrum inre motsÀttningar i grupperna och nya fraktioner bildades, baserade pÄ de olika deltagarnas bakgrund och politiska agenda, nÄgot som ledde till Ànnu hÀtskare strider. Den hÀr gÄngen var det dock reaktionÀra akademiska auktoriteter som skulle kritiseras. De var de stridande fraktionernas gemensamma fiende och fick utstÄ hÄrda angrepp frÄn alla hÄll och kanter.
I jĂ€mförelse med andra âoxmonster och ormdemonerâ 1 hade de reaktionĂ€ra akademiska auktoriteterna en egenhet: nĂ€r man
först tog itu med dem hade de varit högdragna och envisa, och det var under det stadiet som dödssiffrorna i gruppen hade varit som högst. Under fyrtio dagar hade mer Àn 1 700 personer i Beijing avlidit efter att ha tvingats delta i kritikmöten. MÄnga valde en enklare vÀg bort frÄn vansinnet: Lao She, Wu Han, Jian Bozan, Fu Lei, Zhao Jiuzhang, Yi Qun, Wen Jie, Hai Mo och mÄnga andra tidigare högt respekterade intellektuella hade valt att sjÀlva avsluta sina liv. De som överlevde detta första stadium blev sÄ smÄningom allt mer avtrubbade, i takt med att de grymma angreppen fortsatte. KÀnslolösheten fungerade som ett slags sjÀlsligt skal som skyddade dem frÄn psykiska sammanbrott. Under kritikmötena verkade de ofta försjunka i ett sömngÄngaraktigt tillstÄnd, och det krÀvdes att nÄgon skrek Ät dem för att de förskrÀckta skulle vakna till och mekaniskt rabbla upp alla sina pÄstÄdda brott. Efter ett tag intrÀdde vissa av dem i ett tredje stadium. De mÄnga och utdragna kritikmötena tycktes injicera politiska bilder i deras medvetande som om de varit kvicksilver, och fick deras kunskaps och förnuftbaserade vÀrldsbild att rasa samman. De började tro pÄ sin egen skuld, pÄ att de hade skadat revolutionens stora sak. DÄ bröt de ihop och grÀt, och deras Änger var sannare och djupare Àn den som visades upp av oxmonster och ormdemoner som inte var intellektuella. Men för rödgardisterna var det trÄkigt att gÄ till attack mot offer i andra och tredje stadiet. Det var bara de oxmonster och ormdemoner som Ànnu befann sig i det första stadiet som kunde ge deras överstimulerade hjÀrnor de kickar de behövde, lite som matadorens röda cape. Den sortens mÄltavlor blev allt fÀrre och pÄ det hÀr universitetet fanns förmodligen bara en enda kvar. Eftersom han var sÄ ovanlig hade de sparat honom till finalen.
Ye Zhetai hade överlevt och klarat att hĂ„lla sig kvar i det första stadiet. Han vĂ€grade att erkĂ€nna sig skyldig, han begick inte sjĂ€lvmord och han var inte avtrubbad. NĂ€r fysikprofessorn gick ut pĂ„ scenen mĂ€rktes det tydligt vad han tĂ€nkte: âMĂ„ det
kors jag bĂ€r bli Ă€nnu tyngre!â Och det rödgardisterna tvingade honom att bĂ€ra var verkligen mycket tungt, Ă€ven om det inte var ett kors. Andra mĂ„ltavlor fick ha pĂ„ sig höga hattar konstruerade runt en ram av bambu, men hans var tillverkad av hopsvetsade grova armeringsjĂ€rn. Och skylten han bar runt halsen var inte av trĂ€, som de andra offrens, utan bestod av en jĂ€rndörr som hade monterats loss frĂ„n en ugn i ett av universitetets laboratorier. PĂ„ den hade man skrivit hans namn med stora svarta skrivtecken och sedan kryssat över det med tvĂ„ röda streck.
Dubbelt sÄ mÄnga rödgardister som vanligt förde ut Ye Zhetai pÄ scenen. De var sex stycken: tvÄ mÀn och fyra kvinnor. De tvÄ unga mÀnnen gick med tunga och bestÀmda steg, rena sinnebilden av mogna bolsjevikiska ungdomar. De var fjÀrdeÄrsstudenter pÄ programmet för teoretisk fysik och Ye Zhetai hade varit deras lÀrare. De fyra kvinnorna var Ànnu yngre, de gick andra Äret pÄ en högstadieskola knuten till universitetet. Iförda militÀra uniformer med koppel över bröstet utstrÄlade de fyra smÄ soldaterna en stark ungdomlig energi och omringade Ye Zhetai som fyra gröna ljuslÄgor. DÄ han klev ut pÄ scenen gick ett sus genom publiken. Slagorden som nyss hade lÄtit lite trötta fick ny kraft och steg till ett crescendo som drÀnkte allt.
De tvĂ„ manliga rödgardisterna pĂ„ scenen vĂ€ntade tĂ„lmodigt pĂ„ att ropen skulle dĂ€mpas en aning, och sedan vĂ€nde sig en av dem till Ye Zhetai. âYe Zhetai! Du Ă€r expert pĂ„ alla sorters mekanik. Du borde förstĂ„ vilken enorm enad kraft det Ă€r du kĂ€mpar mot. Envishet leder till döden! Idag kommer vi att fortsĂ€tta enligt dagordningen frĂ„n förra kritikmötet. Vi har ingen tid för struntprat! Svara Ă€rligt nu: Valde du pĂ„ eget bevĂ„g att mellan 1962 och 1965 göra relativitetsteorin till en del av grundkursen i fysik?â
âRelativitetsteorin Ă€r en av de grundlĂ€ggande teorierna inom fysikenâ, sa Ye Zhetai. âDet Ă€r klart att man mĂ„ste ta upp den pĂ„ grundkursen.â
âSkitsnack!â skrek en av de kvinnliga rödgardisterna vid hans sida. âEinstein Ă€r en reaktionĂ€r akademisk auktoritet. Han arbetar för alla som betalar honom. Han sprang till och med ivĂ€g till de amerikanska imperialisterna och hjĂ€lpte dem att bygga atombomben! Om vi ska utveckla en revolutionĂ€r vetenskap mĂ„ste vi störta kapitalismens svarta baner, som representeras av relativitetsteorin!â
Ye Zhetai var tyst. SmÀrtan frÄn den tunga hatten och jÀrnskylten pÄ bröstet gjorde att han inte hade ork att svara pÄ sÄ meningslösa pÄstÄenden. Bakom honom rynkade en av hans studenter ögonbrynen. Flickan som just hade talat var den klyftigaste av de fyra pÄ scenen och hon var uppenbarligen vÀl förberedd, för han hade sett henne memorera kritikmötets manus bakom scenen. Men skulle man gÄ till angrepp mot nÄgon som Ye Zhetai rÀckte det inte att skrika nÄgra enkla paroller. AlltsÄ hade rödgardisterna bestÀmt sig för att anvÀnda ett nytt vapen som de hade förberett Ät sin lÀrare. En av dem vinkade till nÄgon nedanför scenen: Yes hustru Shao Lin, som ocksÄ var professor i fysik vid samma institution som han. Hon stod bland ÄskÄdarna i första raden, klÀdd i grÀsgröna och illasittande klÀder som helt klart var tÀnkta att pÄminna om rödgardisternas. De som kÀnde henne kom ihÄg att hon brukade undervisa iförd en elegant qipao och tyckte mest att hon sÄg tillgjord ut.
âYe Zhetai!â ropade hon till sin man. Hon var uppenbarligen inte van vid den hĂ€r sortens teater, och nĂ€r hon försökte höja rösten lĂ€t den bara darrigare. âDu trodde nog aldrig att jag skulle kliva fram och avslöja dina brott och kritisera dig? Och ja, det fanns en tid dĂ„ du fortfarande kunde lura mig. Du blĂ€ndade mig med en reaktionĂ€r vĂ€rldsbild och reaktionĂ€r vetenskap! Men nu har jag vaknat, och med hjĂ€lp av de hĂ€r revolutionĂ€ra ungdomarna kommer jag att gĂ„ över till revolutionens sida, till folkets sida!â Hon vĂ€nde sig mot publiken. âKamrater, unga revolutionĂ€rer, revolutionĂ€ra lĂ€rare och anstĂ€llda! Vi mĂ„ste inse
hur reaktionĂ€r Einsteins relativitetsteori Ă€r! Det mĂ€rks allra tydligast i den allmĂ€nna relativitetsteorin. Den Ă€r en statisk modell av universum som förnekar materiens dynamiska natur! Den Ă€r antiÂdialektisk! Enligt den Ă€r universum begrĂ€nsat, och det finns ingen tvekan om att det Ă€r en form av reaktionĂ€r idealism âŠâ
Ye Zhetai kunde inte lĂ„ta bli att le sorgset nĂ€r han hörde hustruns svada. Lurade jag dig, Lin? tĂ€nkte han. Du har alltid varit en gĂ„ta för mig. En gĂ„ng försökte jag förklara för din far hur intelligent du var â vilken tur han hade som dog tidigt och slapp uppleva den hĂ€r katastrofen! â men dĂ„ skakade han pĂ„ huvudet och sa att du nog inte skulle Ă„stadkomma sĂ€rskilt mycket akademiskt. Sedan sa han nĂ„got som jag inte har förstĂ„tt ordentligt förrĂ€n de senaste Ă„ren: âLinlin Ă€r för smart. Om man ska arbeta med grundlĂ€ggande teori mĂ„ste man vara lite korkad.â Det var först mĂ„nga Ă„r senare som jag började inse vad han menade. Lin, du Ă€r alldeles för smart. Redan för flera Ă„r sedan mĂ€rkte du Ă„t vilket hĂ„ll de politiska vindarna blĂ„ste inom akademin, och du sĂ„g till att vara proaktiv. NĂ€r du undervisade bytte du ut namnen pĂ„ flera av fysikens lagar och parametrar.
Du kallade Ohms lag för âmotstĂ„ndslagenâ, Maxwells ekvationer för âelektromagnetiska ekvationerâ och Plancks konstant för âkvantumkonstantenâ ⊠Du förklarade för studenterna att alla vetenskapliga framsteg har skett tack vare de arbetande massornas vishet, och att de kapitalistiska akademiska auktoriteterna bara har stulit kunskapen frĂ„n dem. Och Ă€ndĂ„ vill den revolutionĂ€ra rörelsens huvudfĂ„ra inte acceptera dig. Se vad det har blivit av dig â du fĂ„r inte bĂ€ra armbindeln dĂ€r det stĂ„r ârevolutionĂ€r lĂ€rare och universitetsanstĂ€lldâ och du var tvungen att kliva tomhĂ€nt upp pĂ„ scenen, eftersom du inte anses vĂ€rdig att hĂ„lla ordförandens lilla röda bok ⊠Du kan inte komma ifrĂ„n att du föddes i en framstĂ„ende familj i det gamla, förrevolutionĂ€ra Kina, eller att dina förĂ€ldrar var berömda forskare. Faktum Ă€r att nĂ€r det gĂ€ller Einstein har du fler synder
att bekÀnna Àn jag. NÀr Einstein besökte Shanghai 1922 fick din far ta hand om honom, eftersom hans tyska var sÄ bra. Du har berÀttat sÄ mÄnga gÄnger för mig att din far började studera fysik för att Einstein uppmanade honom att göra det, och att du sjÀlv slog in pÄ samma bana för att du pÄverkades av din far. SÄ pÄ ett sÀtt kan man sÀga att gamle Einstein indirekt var din mentor, och en gÄng i tiden var du oerhört stolt och lycklig över den kopplingen.
Senare upptÀckte jag att det dÀr var en vit lögn frÄn din fars sida. Han hade bara haft ett mycket kort samtal med Einstein.
PĂ„ förmiddagen den 13 november 1922 tog han en promenad lĂ€ngs Nanking Road tillsammans med den store mannen. Som jag förstĂ„r det var ocksĂ„ Shanghais universitets rektor Yu Youren och tidningen Ta Kung Paos chefredaktör Cao Gubing ocksĂ„ med pĂ„ utflykten. NĂ€r de passerade ett vĂ€garbete stannade Einstein till framför en liten pojke som krossade sten, studerade hans tunna, trasiga klĂ€der och smutsiga ansikte en stund och frĂ„gade sedan din far: âHur mycket tjĂ€nar han om dagen?â Din far frĂ„gade pojken och översatte hans svar: âFem fen.â Det var den enda konversation han hade med den store vetenskapsmannen som förĂ€ndrade vĂ€rlden. De talade inte om fysik eller om relativitet, bara om den hĂ„rda, kalla verkligheten. Enligt din far stod Einstein kvar en lĂ„ng stund och stirrade pĂ„ pojken och hans arbete, medan pipan han hade i handen slocknade utan att han drog ett enda bloss. NĂ€r din far hade berĂ€ttat det hĂ€r minnet för mig sa han med en suck: âI Kina kraschlandar varenda tanke som försöker lyfta. Verklighetens gravitation Ă€r alldeles för stark.â
âBöj pĂ„ nacken!â skrek en av de manliga rödgardisterna. Ye Zhetai var inte sĂ€ker, men det kunde vara sĂ„ att hans tidigare student försökte skona honom en aning. Alla som kritiserades förvĂ€ntades böja pĂ„ nacken, och om Ye gjorde det skulle den tunga höga hatten ramla av. SĂ„ lĂ€nge han höll huvudet nere skulle det inte finnas nĂ„gon anledning att sĂ€tta pĂ„ den igen.
Men Ye Zhetai höll huvudet högt och lÀt sin svaga hals bÀra hela tyngden.
âBöj pĂ„ nacken, envisa reaktionĂ€r!â En av de kvinnliga rödgardisterna slet av sig bĂ€ltet och svingade det mot Ye. BĂ€ltesspĂ€nnet av koppar trĂ€ffade honom i pannan och lĂ€mnade ett tydligt mĂ€rke som snart försvann under blodet som vĂ€llde fram. Ye vinglade till, men hittade snart balansen.
En av de manliga rödgardisterna sa: âNĂ€r du undervisade i kvantmekanik strödde du ocksĂ„ en massa reaktionĂ€ra teorier omkring dig!â Han nickade Ă„t Shao Lin, till tecken pĂ„ att det var hennes tur igen.
Shao Lin var bara alltför villig att fortsĂ€tta. Hon var tvungen att prata pĂ„ utan paus, för annars skulle hennes sköra psyke, som redan hĂ€ngde pĂ„ en trĂ„d, helt falla ihop. âDet dĂ€r kan du inte förneka, Ye Zhetai!â ropade hon. âDu har ofta förelĂ€st för dina studenter om den reaktionĂ€ra Köpenhamnstolkningen!â
âDen allmĂ€nna Ă„sikten Ă€r faktiskt att det Ă€r den teori som överensstĂ€mmer bĂ€st med de resultat man har fĂ„tt nĂ€r man har experimenterat.â Ye Zhetais tonfall var sĂ„ allvarligt och samlat att Shao Lin plötsligt blev rĂ€dd.
âDet Ă€r en förklaring som hĂ€vdar att extern observation leder till att den kvantmekaniska vĂ„gfunktionen kollapsar. Det Ă€r ytterligare ett uttryck för reaktionĂ€r idealism, ja, faktiskt det allra vĂ€rsta!â
âSka filosofin styra experimenten eller experimenten filosofin?â frĂ„gade Ye Zhetai. Hans ovĂ€ntade motangrepp förbluffade plĂ„goandarna, och för ett ögonblick visste de inte vad de skulle ta sig till.
âSjĂ€lvklart ska den korrekta marxistiska filosofin styra de vetenskapliga experimenten!â svarade en av de manliga rödgardisterna.
âMen det Ă€r ju detsamma som att sĂ€ga att korrekt filosofi trillar ner frĂ„n himlen! Det motsĂ€ger tanken pĂ„ att sann kunskap hĂ€rstammar ur erfarenhet. Faktum Ă€r att det gĂ„r rakt pĂ„
tvĂ€rs med de marxistiska principerna för hur man studerar vĂ€rlden.â
Shao Lin och de tvÄ universitetsstudenterna hade inget svar pÄ detta. Till skillnad frÄn högstadieeleverna kunde de inte helt förneka all logik. Men de fyra skolflickorna hade sina egna revolutionÀra metoder, som de inte tvivlade pÄ för ett ögonblick. Flickan som hade slagit Ye förut rappade till honom med bÀltet Àn en gÄng, och Àven de andra tre flickorna lossade sina bÀlten och började piska honom. NÀr deras kamrat nu var sÄ revolutionÀr mÄste de visa att de var bÀttre Àn hon, eller Ätminstone lika bra. De tvÄ pojkarna lade sig inte i. Om de försökte ingripa skulle folk misstÀnka att de inte hade den rÀtta andan.
âDu undervisade ocksĂ„ om big bang. Det Ă€r den mest reaktionĂ€ra av alla vetenskapliga teorierâ, sa en av dem, i ett försök att byta Ă€mne.
âDet Ă€r en teori som kanske kommer att motbevisas i framtiden. Men det har gjorts tvĂ„ stora kosmologiska upptĂ€ckter det hĂ€r Ă„rhundradet â Hubbles lag och den kosmiska bakgrundsstrĂ„lningen â som visar att big bang Ă€n sĂ„ lĂ€nge Ă€r den mest trovĂ€rdiga teorin om universums ursprung.â
âLögn!â ropade Shao Lin. Hon gav sig hĂ€n Ă„t en lĂ„ng och mĂ„ngordig förelĂ€sning om big bangÂteorin, och glömde inte bort att infoga skarp kritik mot dess extremt reaktionĂ€ra natur. Men den klipskaste av de fyra högstadieflickorna blev mot sin vilja Ă€ndĂ„ nyfiken pĂ„ hypotesen och kunde inte lĂ„ta bli att frĂ„ga: âSĂ„ tiden började i och med singulariteten? Men vad fanns i sĂ„ fall före den?â
âIngentingâ, sa Ye Zhetai, som om han hade svarat vilken nyfiken ung flicka som helst. Han vred pĂ„ huvudet och sĂ„g vĂ€nligt pĂ„ henne. Den tunga hatten och skadorna han hade fĂ„tt gjorde det svĂ„rt för honom att röra sig.
âIng⊠ingenting alls? Men det Ă€r ju reaktionĂ€rt! Alldeles reaktionĂ€rt!â ropade den förskrĂ€ckta flickan. Av nĂ„gon anledÂ
ning vÀnde hon sig mot Shao Lin, som omedelbart kom till hennes hjÀlp.
âJa, det lĂ€mnar utrymme för Guds existensâ, sa Shao Lin och nickade mot henne.
Den unga rödgardisten som för ett ögonblick hade förvirrats av de nya idĂ©erna blev omedelbart sig sjĂ€lv igen. Hon lyfte handen med bĂ€ltet, pekade pĂ„ Ye Zhetai och sa: âDu! Försöker du pĂ„stĂ„ att Gud finns?â
âDet vet jag inte.â
âVad Ă€r det du sĂ€ger?!â
âJag sĂ€ger att jag inte vet. Om du menar att Gud skulle vara nĂ„got slags högre medvetande som existerar utanför universum, sĂ„ Ă€r det inget jag kĂ€nner till. Vetenskapen har inte kunnat bevisa vare sig det ena eller det andra.â I detta mardrömslika ögonblick lutade Ye faktiskt Ă„t att det inte fanns nĂ„gon Gud.
Detta ytterligt reaktionÀra uttalande försatte hela folkmassan i uppror, och anförda av en av rödgardisterna pÄ scenen brast de ut i en ny vÄg av slagord.
âNer med den reaktionĂ€ra akademiska auktoriteten Ye Zhetai!â
âNer med alla reaktionĂ€ra akademiska auktoriteter!â
âNer med alla reaktionĂ€ra doktriner!â
âGud finns inte! Alla religioner Ă€r verktyg som de hĂ€rskande klasserna har uppfunnit för att paralysera folket!â ropade flickan nĂ€r slagorden hade tystnat.
âDet Ă€r en vĂ€ldigt ensidig uppfattningâ, svarade Ye Zhetai lugnt.
Den uppretade unga rödgardisten insÄg omedelbart att nÀr man stod inför en sÄ farlig fiende hjÀlpte det inte att prata. Hon lyfte bÀltet och rusade mot honom, och hennes tre kamrater följde omedelbart efter. Ye Zhetai var lÄng och de fyra fjortonÄringarna var tvungna att svinga sina bÀlten uppÄt för att trÀffa honom i huvudet, som han fortfarande höll högt. Efter nÄgra slag ramlade den höga jÀrnhatten av. Den hade skyddat honom
en aning och nĂ€r nu slagen frĂ„n kopparspĂ€nnena haglade över kroppen och huvudet föll han till sist omkull. Uppmuntrade gav sig de unga rödgardisterna hĂ€n Ă„t striden med Ă€nnu större iver. De kĂ€mpade för sin tro, för sina ideal, de var berusade av det ljus som historien spred över dem, stolta över sitt eget mod âŠ
Ye Zhetais tvĂ„ studenter fick till sist nog och bestĂ€mde sig för att avbryta det hela. âOrdföranden har sagt att vi ska kĂ€mpa med ord och inte med vapen!â ropade de. De rusade fram och slet bort de halvgalna flickorna frĂ„n Ye.
Men det var försent. Fysikern lÄg stilla pÄ marken med halvöppna ögon. Blodet rann ur sÄren pÄ hans huvud. PÄ ett ögonblick tystnade det upphetsade folkhavet. Det enda som rörde sig var en tunn rÀnnil av blod, som likt en röd orm sakta ringlade fram över scenen, nÄdde kanten och droppade ner pÄ en tom lÄda. Det rytmiska ljudet pÄminde om steg som lÄngsamt avlÀgsnade sig.
Ett underligt skratt bröt tystnaden. Shao Lins psyke hade till sist brustit, och hennes tomma kacklande skrÀmde Ähörarna. Folk började ge sig av, först lÄngsamt och sedan i allt snabbare takt, nÀr alla plötsligt blev angelÀgna om att lÀmna platsen sÄ fort som möjligt. Snart var idrottsarenan tom, sÄ nÀr som pÄ en ung kvinna framför scenen.
Det var Ye Zhetais dotter, Ye Wenjie.
Alldeles pÄ slutet, nÀr de fyra flickorna tog livet av hennes far, hade hon försökt rusa fram och hjÀlpa honom, men tvÄ gamla vaktmÀstare hade hÄllit fast henne och viskat att hon skulle dö om hon gjorde det. Vid det laget hade kritikmötet redan förvandlats till ett enda stort vansinne och om hon dök upp skulle det bara leda till Ànnu mer vÄld. Hon hade skrikit och grÄtit, men hennes röst hade drÀnkts av slagorden och hurraropen. NÀr allt blev tyst kunde hon inte lÀngre fÄ ur sig ett ljud. Hon stirrade pÄ faderns livlösa kropp, och allt det hon inte kunde ge röst Ät upplöstes och förenades med hennes blod, dÀr det skulle bli kvar under resten av hennes liv. DÄ folkmassan hade
gett sig av stod hon kvar pÄ samma plats och med armarna i samma stÀllning som nÀr de tvÄ vaktmÀstarna hÄllit fast henne, som om hon hade förvandlats till en stenstaty. Först efter en lÄng stund lÀt hon armarna hÀnga och gick lÄngsamt upp pÄ scenen, dÀr hon satte sig bredvid faderns lik och stirrade ut i fjÀrran med en av hans iskalla hÀnder i sin. NÀr de kom för att hÀmta kroppen plockade hon upp nÄgot ur fickan och lade det i hans hand: hans pipa.
Wenjie lÀmnade tyst den nedskrÀpade och folktomma idrottsplatsen. Hon traskade hemÄt. NÀr hon kom fram till huset dÀr de anstÀllda bodde hörde hon nÄgon skratta vansinnigt innanför ett fönster pÄ andra vÄningen. Det var kvinnan hon en gÄng hade kallat mor. Wenjie vÀnde om och gick sin vÀg, utan att bry sig om vart fötterna förde henne.
Efter ett tag upptÀckte hon att hon stod utanför Ruan Wens port. Under de fyra Är som Wenjie hade gÄtt pÄ universitetet hade professor Ruan bÄde varit kursansvarig för hennes klass och hennes nÀrmaste vÀn, och under de tvÄ Ären dÄ Wenjie hade varit doktorand i astrofysik och under det kulturrevolutionÀra kaos som sedan följde, hade professor Ruan varit den som stod henne allra nÀrmast, vid sidan om hennes far.
Ruan Wen hade studerat i Cambridge och hennes hem hade alltid fascinerat Wenjie. DÀr fanns utsökta böcker, mÄlningar och skivor som Ruan hade köpt i Europa, ett piano och en hel uppsÀttning pipor i europeisk stil som visades upp pÄ en sirlig trÀhylla: nÄgra var tillverkade av briartrÀ frÄn MedelhavsomrÄdet, andra av turkiskt sjöskum. Var och en sÄg ut att ha genomsyrats av visdomen hos den man som en gÄng hade hÄllit dem i handen eller puffat pÄ dem medan han tÀnkte djupa tankar, Àven om Ruan aldrig talade om honom. Wenjies far hade fÄtt sin pipa av henne. Den hÀr raffinerade och vÀlkomnande lilla vÀrlden hade en gÄng i tiden varit en trygg hamn dit hon kunde fly frÄn stormarna i verkligheten utanför. Men det var innan rödgardisterna gjorde razzia dÀr. Ruan hade utsatts för
lika hÄrd kritik som Wenjies far, och under kampmötena hade rödgardisterna hÀngt ett par högklackade skor runt halsen pÄ henne och smetat lÀppstift i hennes ansikte för att visa vilken korrumperad kapitalistisk livsstil hon hade.
Wenjie öppnade dörren till professor Ruans lÀgenhet och sÄg att det kaos som rödgardisterna hade lÀmnat efter sig hade stÀdats bort. De sönderrivna oljemÄlningarna hade limmats ihop och hÀngts pÄ vÀggen, det omkullvÀlta pianot hade rests igen och torkats av trots att det var trasigt och inte gick att spela pÄ lÀngre, de fÄ böcker som fanns kvar hade prydligt stÀllts tillbaka i bokhyllan ⊠Ruan satt pÄ skrivbordsstolen, helt stilla och med slutna ögon. Wenjie gick fram till henne och rörde vid hennes panna, kinder och hÀnder. De var kalla som is. Redan nÀr Wenjie klev in genom dörren hade hon lagt mÀrke till den tomma burken med sömntabletter pÄ skrivbordet. Hon stod tyst en stund och vÀnde sedan om och gick dÀrifrÄn. Hon kunde inte lÀngre kÀnna nÄgon sorg. Hon var som en geigermÀtare som har utsatts för sÄ mycket strÄlning att den inte klarar att ge utslag lÀngre, och dÀrför Àr helt tyst och bara visar en rad nollor pÄ displayen. Men nÀr hon vÀnde sig om i dörröppningen för att ta en sista titt pÄ sin vÀn sÄg hon att professor Ruan hade sminkat sig. Hon hade fÀrg pÄ lÀpparna och ett par högklackade skor pÄ fötterna.