rebecka edgren aldén
Vita skuggor
tidigare utgivning av rebecka Edgren aldén
Svarta segel (2022)
Röd augustimÄne (2023)
BlÄ skymning (2024)
tidigare utgivning pÄ annat förlag
Skriet frÄn kÀrnfamiljen (med Tinni Ernsjöö Rappe, 2009)
Den Ättonde dödssynden (2015)
Och blomstren dö (2017)
Deadline (2020)
Isabella (med Isabella Löwengrip, 2021)
Romanus & Selling Box 3159, 103 63 Stockholm info@romanusochselling.se www.romanusochselling.se
ISBN 978-91-89501-77-5
Copyright © Rebecka Edgren Aldén 2025
enligt avtal med Grand Nordic Agency AB Omslag: Maria Sundberg
Tryck: ScandBook, EU 2025
Första tryckningen
Till mina tvÄ systrar Cecilia och Sofia
Prolog
NÀr de kommer fram ekar skriket över sundet. Annika har aldrig hört nÄgot sÄ hjÀrtskÀrande och försöker lokalisera ljudet. Det mÄste komma frÄn skÀrgÄrdsbÄten som ligger fastkilad mellan nÄgra stenar i vattnet. Eftermiddagsbrisen Àr svag och temperaturen har stigit. Solen stÄr fortfarande högt pÄ den klarblÄ himlen och en svag lukt av bensin svÀvar i luften. Medan Markus sakta kör nÀrmare strÀcker sig Annika efter radion.
âSweden Rescue, Sweden Rescue, Rescue Cecilia Ă€r framme vid olycksplatsen, mellan BrĂ€ndö och Harö, Storö. Vi verkar vara först pĂ„ platsâ, sĂ€ger hon.
âBra, kan vi fĂ„ en vindruterapport?â sĂ€ger rĂ€ddningsledaren i andra Ă€ndan.
Annika tar in det hon ser, samtidigt rör sig Simon fram mot fören. Skriket ligger hela tiden som en matta över scenen.
âDet Ă€r tvĂ„ bĂ„tar. Ett mindre skĂ€rgĂ„rdsfartyg, M/S Gustaf III , och en motorbĂ„t, en daycruiser, skulle gissa pĂ„ sex, sju meterâ, börjar hon. âBĂ„da har gĂ„tt pĂ„ grund, kanske har de krockat. MotorbĂ„ten ligger uppe pĂ„ land, pĂ„ sidan, den tycks ha kastats upp dit.â Herregud, det ser illa ut, tĂ€nker hon, men försöker hĂ„lla rösten stadig och lugn nĂ€r hon fortsĂ€tter. âPassagerarbĂ„ten har ocksĂ„ gĂ„tt pĂ„. Den ligger mot nĂ„gra stenar i vattnet. Det Ă€r oklart hur mĂ„nga personer som Ă€r inblandade,
eller hur mĂ„nga som Ă€r skadade. Och sĂ„ Ă€r det nĂ„gon som skriker frĂ„n skĂ€rgĂ„rdsbĂ„tenâ, lĂ€gger hon till.
Det knastrar till i radion.
âTack för rapport, det Ă€r andra pĂ„ vĂ€g. Era kolleger frĂ„n Dalarö Ă€r dĂ€r inom nĂ„gon minut. Skulle ni kunna sĂ€tta i land nĂ„gon som kontrollerar motorbĂ„ten, medan en av er tar sig ombord pĂ„ skĂ€rgĂ„rdsbĂ„ten och kollar lĂ€get dĂ€r.â
De vill veta hur mĂ„nga skadade det Ă€r, eller hur mĂ„nga döda, tĂ€nker Annika och svĂ€ljer. Högt sĂ€ger hon âuppfattatâ medan
Markus kör sÄ nÀra land han kan. Skriket tonar ut och tystnaden tar över. Simon fÄr tag i sin VHF -radio och nickar Ät dem, innan han hoppar ner till en av stenarna vid strandkanten.
âJag kollar motorbĂ„tenâ, sĂ€ger han och vinglar över det hala underlaget.
Annika följer Simons ryggtavla nÀr han tar sig upp pÄ ön dÀr motorbÄten ligger.
âKan du ta dig ombord om jag gör fast bĂ„ten?â sĂ€ger Markus. âJag kommer efter, okej?â
I samma ögonblick Äterkommer skriket i full styrka, som om nÄgon pausat för att ta sats, och Annika fÄr brÄttom att hÀmta sjukvÄrdsvÀskan.
Ăver radiokanalen hör hon hur det pĂ„gĂ„r en febril aktivitet hos Sjö- och flygrĂ€ddningscentralen, JRCC . Flera enheter rapporterar in, och rĂ€ddningsledaren samordnar och skickar ut order i ett stĂ€ndigt tjatter. Snart kommer de andra att vara hĂ€r, tröstar hon sig, medan hon hĂ€ver sig upp mot skĂ€rgĂ„rdsbĂ„tens akter. VHF :en hĂ€nger pĂ„ flytvĂ€stens ena axel, hennes kontakt med Markus. PĂ„ den andra hĂ€nger Rakel-radion.
Det första hon ser nĂ€r hon krĂ€nger sig över relingen Ă€r en Ă€ldre kvinna i en rosa klĂ€nning som ligger pĂ„ dĂ€ck. Ăgonen Ă€r slutna, men hon stönar svagt. Uppenbarligen vid liv. Intill hukar en ung kvinna, mascaran har smetats ut och skapat ett
flÀckigt mönster över kinderna. NÄgra hÄrtestar har slitit sig ur den uppsatta festfrisyren. Annika kontrollerar snabbt den Àldre kvinnan, bedömer att hon Àr okej och reser sig för att gÄ vidare.
âNi mĂ„ste hjĂ€lpa henneâ, sĂ€ger den yngre.
NÄgra andra sitter pÄ en bÀnk intill, ocksÄ de Àr festklÀdda. De ser chockade ut, nÄgra av dem grÄter stilla. Det viktigaste nu Àr att fÄ en överblick, hon kan inte stanna hos nÄgon som inte har livshotande skador.
âVi ska, jag lovarâ, sĂ€ger Annika vagt och passerar kvinnan pĂ„ dĂ€ck och gĂ„r in i salongen.
PÄ golvet ligger krossat glas och nÄgot som ser ut som kanapéer. MÀnniskor hÄller om varandra, vissa grÄter tyst, andra stönar eller stirrar bara ut i tomma intet. Ingen tycks avsvimmad i alla fall.
Annika skannar av alla hon ser. Vet att de mÄste göra nÄgon form av triage och avgöra vilka de ska hjÀlpa först. Det Àr inte alltid de som skriker högst som behöver mest hjÀlp, dÀrför letar hon efter de som ligger tysta. DÀr Àr risken stor att det Àr en allvarlig skada.
âHjĂ€lp migâ, sĂ€ger en man som hĂ„ller om sin arm.
âVi ska hjĂ€lpaâ, sĂ€ger hon, men fortsĂ€tter framĂ„t. Adrenalinet pumpar genom hennes Ă„dror. Fan att Nadia inte Ă€r med, hon hade styrt upp det hĂ€r pĂ„ nolltid. TĂ€nk om hon missar nĂ„gon avgörande detalj. TĂ€nk om nĂ„gon Ă€r allvarligt skadad, kanske döende.
VHF :en sprakar och hon hör Markus röst.
âAnnika, vad ser du? Jag behöver rapportera in.â Hon svĂ€ljer ner kĂ€nslan av otillrĂ€cklighet.
âDet sitter, ligger och ja, stĂ„r folk överalltâ, sĂ€ger hon lĂ„gt och ser sig om. âFlera Ă€r skadade, men jag har hittills inte sett nĂ„gon allvarligt skadad. Det verkar vara ett festsĂ€llskap av nĂ„got slag. MĂ„ste vara minst trettio, fyrtio personer hĂ€r.â
En flicka i femÄrsÄldern springer grÄtande emot henne och ropar efter mamma, hon blöder frÄn ett sÄr i pannan. Precis nÀr hon kommer fram, hinner en kvinna med uppspÀrrade ögon dit, och fÄngar upp henne. Annika ler tacksamt mot henne, men hon fÄr inget leende tillbaka.
âNi mĂ„ste hjĂ€lpa oss, jag tror att min mamma har brutit handleden.â
âAbsolut. SjukvĂ„rdare Ă€r hĂ€r alldeles strax. LĂ„t mig bara âŠâ
âNu, ni mĂ„ste komma nu! Hon har ontâ, skriker kvinnan och flickan i hennes famn börjar grĂ„ta hysteriskt.
âJa, visst, jag ska bara kolla hĂ€r borta, jag kommer snart till erâ, lovar Annika. Ett armbrott Ă€r allvarligt, men inte livshotande. Hon fĂ„r inte missa nĂ„gon som Ă€r vĂ€rre dĂ€ran.
NÀr hon kommer till andra Ànden av salongen hÄller hon pÄ att springa rakt pÄ Simon, som precis kliver in genom dörren frÄn fören.
âJag har kollat övre dĂ€ck och hĂ€r framme, det Ă€r mest skrapsĂ„r och enklare stukningar. Dalarö Ă€r pĂ„ plats, de tog motorbĂ„ten sĂ„ jag tĂ€nkte hjĂ€lpa digâ, sĂ€ger han snabbt. âVi mĂ„ste fĂ„ tag pĂ„ nĂ„gon ur besĂ€ttningen, hitta en passagerarlista och faststĂ€lla antal passagerare.â
NÄgonstans i bakhuvudet minns Annika att det Àr sÄ man gör. Kontrollerar att alla Àr pÄ plats. NÄgon kan ligga i vattnet, eller ha irrat i land med en svÄr skada, om de svimmar i skogen och inte blir hittade kan det innebÀra livsfara.
UtifrÄn hörs ett dÄnande ljud, hon sneglar genom fönstren och ser att det Àr Sjöfartsverkets helikopter. Genom den bÀrbara Rakel-radion pÄ axeln smattrar kommunikationen mellan rÀddningsledaren och de andra enheterna, rapporterna kommer i en strid ström, hon fattar inte hur nÄgon kan ta in allt och fÄ en överblick.
I nÀsta stund dyker mer rÀddningspersonal upp och axlarna
sjunker. Annika kÀnner igen brandkÄrens uniformer, och nÄgra av kollegerna frÄn Dalarö och Kustbevakningen. De har med sig sjukvÄrdspersonal som fort tar sig fram mellan de skadade. En man frÄn Kustbevakningen pratar med nÄgon som ser ut att vara kapten pÄ bÄten.
Simon drar henne med sig dit. Mannen frÄn Kustbevakningen hÀlsar snabbt och viftar med ett papper.
âJag har fĂ„tt tag pĂ„ passagerarlistan. BĂ„ten Ă€r hyrd av familjen Karlgren, för transport till och frĂ„n Möja.â
I samma ögonblick rycker nĂ„gon tag i Annikas ena arm. NĂ€r hon vĂ€nder sig om upptĂ€cker hon en kvinna i femtioĂ„rsĂ„ldern. Ăgonen Ă€r vidöppna och rödkantade. Greppet om armen Ă€r hĂ„rt, och de mĂ„lade naglarna grĂ€ver sig in i hennes hud.
âDet ligger nĂ„gon inne pĂ„ toaletten!â skriker hon. âNi mĂ„ste hjĂ€lpa oss. Vi kan inte öppna dörren, han blockerar den och svarar inte nĂ€r vi ropar.â
En snabb blick pÄ Simon, och sedan ger de sig av efter kvinnan. Hon inser att ingen av dem har hunnit kontrollera toaletterna. NÀr de svÀnger in i det lilla kaklade utrymmet möts de av tvÄ bÄs med toaletter, pÄ motsatt vÀgg hÀnger tvÄ handfat. En flÀckig spegel Àr uppsatt ovanför.
En man stÄr vid det nÀrmaste handfatet, stora svettflÀckar har brett ut sig under armarna pÄ den blÄ skjortan. Han pekar mot golvet med vidöppna ögon. TvÄ ben sticker ut under dörren.
Simon skyndar fram och kÀnner pÄ handtaget, det Àr inte lÄst, men mycket riktigt gÄr det inte att öppna. Med gemensamma krafter skjuter de upp dörren, och mannen dÀr bakom glider undan och blir synlig. Han ligger orörlig pÄ rygg, till synes livlös, i en vit skjorta med en blÄ slips och ett par mörka kostymbyxor. Huden Àr blek och ögonen slutna. Annika sjunker ner vid hans sida, och letar efter tecken pÄ att han andas. Han mÄste ha fallit vÀldigt olyckligt.
âHallĂ„â, försöker hon.
Han svarar inte, hon lossar slipsen och knÀpper upp knapparna i skjortan. Hans hud Àr sval och han reagerar inte pÄ hennes beröring.
âHan behöver hjĂ€lp omedelbart, kalla hit sjukvĂ„rdareâ, sĂ€ger Annika och ser upp pĂ„ Simon som skyndar ut i korridoren.
Medan hon vÀntar pÄ hjÀlp skakar hon mannen lÀtt.
âHallĂ„, hör du oss?â
Ingen reaktion, heller ingen andning. Hon kommer upp pĂ„ knĂ€ och placerar sina handflator mot mannens bröstkorg och trycker till. I huvudet spelas lĂ„ten âStayinâ aliveâ, och hon försöker hĂ„lla takten till sĂ„ngen, som hon lĂ€rde sig pĂ„ sin första livrĂ€ddningskurs, medan hon rytmiskt ger mannen bröstkompressioner. Det Ă€r trĂ„ngt i det lilla utrymmet, svĂ„rt att fĂ„ svĂ€ngrum och hon blir snabbt svettig under flytvĂ€sten.
En kvinnlig sjukvÄrdare blir synlig i dörröppningen.
âBra jobbat, jag tar över nuâ, sĂ€ger hon. âDet Ă€r för lite plats hĂ€r inne. HjĂ€lp mig flytta honom.â
Med Simons hjÀlp fÄr de ut mannen sÄ att han hamnar pÄ golvet utanför bÄsen, framför handfaten. Mannen med svettflÀckar trycker sig mot vÀggen och ser fortfarande skrÀckslagen ut.
âDet ser inte bra utâ, sĂ€ger sjuksköterskan, âdu fortsĂ€tter med bröstkompressionernaâ, sĂ€ger hon och pekar pĂ„ Simon. âJag tar hand om defibrillatorn.â
Simon gör som hon sÀger medan sjuksköterskan kontrollerar mannens luftvÀgar genom att försiktigt vÀnda bak hans huvud och öppna hans mun. Annika noterar till sin fasa hur sjuksköterskans hand fÀrgas röd av blod.
Hon svÀljer och kÀnner hur hennes eget hjÀrta dunkar hÄrt medan hon ser pÄ. Mannen ger inte ifrÄn sig nÄgra livstecken.
Hon tÀnker pÄ motorbÄten som lÄg uppkastad pÄ land, personerna ombord Àr förmodligen i Ànnu vÀrre skick. Hon Àr lÀttad över att det inte var hon som behövde möta den synen. Hur mycket hon Àn grubblar fÄr hon inte grepp om olyckan.
De mÄste ha försökt vÀja för varandra innan krocken, och dÀrefter gÄtt pÄ grund. Men kraften som krÀvs för att en bÄt ska köra upp hela vÀgen pÄ land Àr enorm. MotorbÄten mÄste ha kört vÀldigt fort.
âHan behöver omedelbart komma till sjukhusâ, sĂ€ger sjuksköterskan. âHĂ€mta nĂ„gra av mina kolleger.â
Annika vÀnder om och ska precis kliva ut genom dörren nÀr hon möter mannen frÄn Kustbevakningen.
âStackars satar, visste du att det Ă€r ett bröllopssĂ€llskap?â sĂ€ger han och nĂ„got rör sig inom Annika, hon ska precis formulera tanken högt nĂ€r mannen fortsĂ€tter: âLĂ„g han hĂ€r inne pĂ„ toaletten? Honom missade jag att rĂ€kna. I sĂ„ fall Ă€r det en extra person ombord. Inte fyrtiosex, utan fyrtiosju passagerare.
Det Ă€r en person för mycket. Vem kan det vara?â
Fyra dagar tidigare
Annika
HjÀrtslagen brusar i öronen och benmusklerna krampar. Trots att Annika kÀnner blodsmak i munnen tar hon sats och rusar den sista biten av stigen upp mot tomten. Hon stannar flÄsande pÄ berghÀllen mellan hennes och mormors hus. Fan, det mÀrks att det var ett tag sedan hon sprang. Hon böjer sig fram, vilar hÀnderna pÄ lÄren, försöker fylla lungorna med nytt syre medan hon vÀntar pÄ att pulsen ska lugna sig.
Det Àr en vacker morgon. Sundet framför henne ligger stilla, det Àr Ànnu inga bÄtar ute. PÄ andra sidan skymtas Sollenkroka brygga. Hon kikar pÄ pulsklockan, klockan Àr bara kvart över sju, hon behöver inte Äka in till stationen Àn pÄ ett tag.
âJasĂ„, sĂ„ du Ă€r uppe och springer?â
Hon vÀnder sig om, mormor stÄr i altandörren med en kopp i handen. Annika drar in ny luft innan hon svarar.
âDet var dags, har ju inte hunnit pĂ„ lĂ€nge.â
âNej, man har ju knappt sett dig, du Ă„ker tidigt och kommer hem sent. Att det var sĂ„ mycket att göra pĂ„ jobbet sĂ„ hĂ€r i semestertider. Vad hĂ€nde med nyhetstorkan pĂ„ somrarna, som de alltid pratar om?â
Annika stryker handen genom det korta hÄret och ler mot mormor. I hennes fall har det inte varit nÄgon brist pÄ jobb pÄ redaktionen. Och hon har inte haft nÄgot emot att ha mycket att
göra heller. Det har hjÀlpt till att hÄlla saknaden efter Jens borta.
En svag bris frÄn vattnet kyler ner henne och hon lÀgger armarna om kroppen.
NÀr nyhetschefen hörde att det var Annika som för drygt tre veckor sedan larmade polisen om drogerna inne pÄ en fest pÄ Sandhamn, ville han att hon skulle skriva en uppföljning, trots att hon vanligtvis mest redigerar. Annika var egentligen pÄ Sandhamn för att leta efter sin lillasyster Sofie, som arbetade för pr- och eventbyrÄn som ordnade festen. Razzian pÄ Seglarhotellet ledde till stora rubriker, och artiklarna blev riktiga klickmagneter. FörstÄs bidrog de mÄnga gripna kÀndisarna till intresset. Hur kÀndisvÀrlden göder gÀngen och knarkhandeln har sedan dess flitigt debatterats i en rad olika sammanhang, bÄde i tv, radio, dagstidningar och sociala medier.
Uppföljningen hon har jobbat stenhÄrt med den senaste veckan handlar om drogerna i Sveriges största sommarparadis, hon och hennes kolleger har skrivit om bland annat Gotland och BÄstad. Polisen kunde bekrÀfta att tillslagen dÀr har varit rekordmÄnga, mÀngder av kokain och ecstasy, men Àven amfetamin och cannabis, har beslagtagits. I morgon slÀpps första delen i serien de döpt till Drogerna i semesteridyllen.
âHar du druckit kaffe? Jag har nybryggt annarsâ, sĂ€ger mormor och viftar med sin kopp.
Annika överlÀgger med sig sjÀlv.
âOkej, jag kan ta en snabb kaffe.â
Tröjan klibbar mot kroppen nÀr hon en stund senare stÄr intill mormor inne i hennes kök. Andningen Àr tillbaka till det normala, men hon eftersvettas fortfarande efter det hÄrda intervallpasset. Kaffet smakar ljuvligt och hon kÀnner hur hungrig hon Àr.
âSka jag göra en smörgĂ„s till dig ocksĂ„?â undrar mormor som om hon har sett rakt igenom henne.
âDu behöver inte âŠâ
âStruntprat, jag vill.â
Annika lutar sig mot diskbÀnken och dricker upp kaffet medan mormor rotar i kylskÄpet efter smör och ost. Med kÀrleksfull blick betraktar hon sin mormor, hon Àr verkligen vÀrldens bÀsta. Men hon tycks ha krympt det senaste Äret, ryggen Àr krum och hÄret vitt och lockigt. T-shirten, som hon fÄtt av Simon, pryds av Rod Stewart och gÄr en bit ner över rumpan pÄ jeansen. Om hon anstrÀnger sig kan hon ana doften av mormors hudkrÀm frÄn Elizabeth Arden. NÀrheten gör henne en aning grÄtmild nÀr tröttheten efter morgonens trÀning och veckans mÄnga timmars jobb hinner ikapp henne. Den landar tung i kroppen, och saknaden efter Jens övervÀldigar henne. SÄ lÀnge hon har nÄgot att göra kan hon hÄlla den stÄngen, men nu fÄr tanken pÄ honom ögonen att svÀmma över. Diskret stryker hon bort en tÄr frÄn ögonvrÄn sÄ att inte mormor ska se. Men hon mÀrker förstÄs och vÀnder sig om, lÀgger en hand pÄ hennes arm.
âDu, ska du inte ringa honom i alla fall?â
Annika skakar pÄ huvudet. Nej, det kan hon inte, inte nÀr det Àr sÄ hÀr mellan dem.
âHm, men hur gĂ„r det med Sofie dĂ„? Vad gör hon pĂ„ dagarna?â Hon frĂ„gar mest för att hon vill byta Ă€mne.
âJa, du.â Mormor sneglar mot vardagsrummet, bortanför det finns de tvĂ„ sovrummen, varav ett numera bebos av Sofie.
âJag trodde att det skulle bli bĂ€ttre nĂ€r hon bröt sig loss frĂ„n den dĂ€r hemska arbetsplatsen, men helt Ă€rligt vet jag inte. Hon ligger mest inne i gĂ€strummet och stirrar in i vĂ€ggen.â
âĂter hon nĂ„gonting?â
âKnappt.â Mormor himlar med ögonen.
Lillasystern har bott hos mormor större delen av tiden sedan razzian pÄ Seglarhotellet i Sandhamn. Mitt i tumultet greps Àven Sofie av polisen, nÄgot som förstÄs skakade om
henne rejÀlt. Det visade sig att hon och hennes kolleger tagit narkotikaklassade tabletter. Inte för att festa, utan för att orka med det hÄrda tempot som rÄdde pÄ pr- och eventbyrÄn. Ilskan blossar upp nÀr Annika tÀnker pÄ Sofies chef Emanuel SvÀrd. Vilken jÀvla idiot och slavdrivare han verkar ha varit. Annika kÀnde knappt igen sin syster nÀr hon hittade henne pÄ Sandhamn.
âJag Ă€r orolig för henneâ, sĂ€ger hon till mormor. âMen nu nĂ€r den hĂ€r artikelserien Ă€r klar, hinner jag kanske hĂ€nga lite mer med henne.â
âHur tror du hon kommer reagera pĂ„ artiklarna dĂ„?â
Just den frÄgan har legat och malt inom Annika Ànda sedan hon fick uppdraget. Redan nÄgra dagar efter razzian frÄgade hon om Sofie ville stÀlla upp pÄ en intervju, inte med henne förstÄs, utan med nÄgon av hennes kolleger. Men Sofie sa blankt nej, och efter det har de inte pratat, varken om tidningarnas skriverier eller den pÄgÄende förundersökningen mot hennes tidigare chef.
Av olika skÀl har Annika inte berÀttat för systern vad det Àr hon jobbat med sÄ intensivt pÄ KvÀllstidningen senaste veckan. Till hennes försvar har de knappt setts. NÀr Annika Äker pÄ morgonen ligger Sofie och sover, och nÀr hon kommer hem Àr det oftast likadant.
Sofie skulle bli vansinnig om hon kÀnde till artiklarna.
âJag kan ju inte lĂ„ta bli att skriva om det bara för att hon rĂ„kade jobba dĂ€râ, sĂ€ger Annika och mormor nickar tyst och rĂ€cker henne smörgĂ„sen. âTack snĂ€lla.â Hon tar emot den och sneglar pĂ„ klockan. âNej, nu mĂ„ste jag in och duscha, sĂ„ jag hinner till morgonmötet pĂ„ stationen.â
Det knarrar inifrÄn vardagsrummet, Annika tittar dit. Oskar hoppar ner frÄn soffan och kommer svassande ut till dem i köket. Han stryker sig mot hennes ben och jamar uppfordrande. Hon
böjer sig ner och klappar honom pÄ huvudet, katten kisar med ögonen och trycker hakan mot hennes hand.
âMen Ă€ven om det Ă€r tufft för henne nu Ă€r det Ă€ndĂ„ bra att hon slapp ur det dĂ€râ, sĂ€ger mormor. âHon ska vara glad att du och Simon ringde polisen den dĂ€r kvĂ€llen.â
En duns hörs bakom dem, Oskar skjuter rygg av det plötsliga ljudet och flyger ivÀg som ett svart streck, Annika svÀnger runt. I öppningen till vardagsrummet stÄr Sofie. Hon Àr blek, trots att hela sommaren snart har förflutit, hÄret Àr uppsatt i en slarvig tofs. Under ögonen avtecknar sig mörka skuggor.
âVa? Var det du som ringde polisen?â frĂ„gar Sofie.
Annikas kinder hettar. Fan ocksÄ. Det blev aldrig nÄgot bra tillfÀlle att berÀtta det. Sofie trodde nog att det var en olycklig slump att polisen kom och avbröt deras stora tillstÀllning.
Mormor lÀgger ifrÄn sig osthyveln hon fortfarande har i handen.
âMen Sofie, Ă€r du redan vaken?â
Sofie slutar inte titta pÄ Annika. Armarna Àr hÄrt slingrade runt den tunna kroppen.
âVar det sĂ„? Var det du som ringde polisen?â
Annika ser vÀdjande pÄ sin syster.
âJa, men det Ă€r vĂ€l klart att jag ringde Jens nĂ€r jag sĂ„g vad som hĂ€nde.â Framför sig ser hon de fyra mĂ€nnen i uppknĂ€ppta skjortor och stirriga ögon inne pĂ„ hotellrummet, linorna pĂ„ bordet framför dem. âDu var ju dĂ€r, vad skulle jag ha gjort?â
âMen för i helvete, varför har du inte sagt nĂ„got?â Sofies röst Ă„ker upp en oktav.
Annika skakar pÄ huvudet, letar efter en bra förklaring.
âJag borde vĂ€l ha gjort det, men jag tĂ€nkte att du skulle bli arg, att du hade sĂ„ mycket annat âŠâ Hon pausar, letar efter orden.
âKlart som fan att jag blir arg! Fattar du hur det var för mig?â
Sofie slĂ„r ut med hĂ€nderna. âJag blev bortförd av polisen, jag
fick Ă„ka polisbĂ„t in till polisstationen i Nacka för förhör! Jag satt i flera timmar, det var vidrigt och jag var sĂ„ rĂ€dd ⊠Och sĂ„ var det du, min egen syster, som ringde och tjallade.â
âTjallade? Men herregud, vad skulle du sjĂ€lv ha gjort?â
âJa, inte satt dit min syster i alla fall! Men det Ă€r sĂ„ jĂ€vla typiskt dig, fröken prĂ€ktig.â
âPrĂ€ktig? Det handlar inte om âŠâ
âDu tror att du Ă€r sĂ„ jĂ€vla mycket bĂ€ttre Ă€n mig. SĂ„ har det alltid varit.â
Annika borde ha sagt nÄgot.
âJag Ă€r sĂ„ jĂ€vla trött pĂ„ dig, du tĂ€nker inte efter en enda jĂ€vla sekundâ, fortsĂ€tter Sofie. âHade du en endaste tanke pĂ„ hur det var för mig? Nej, sĂ„ klart inte. Du ville bara vara duktig.â
Sofie hĂ€mtar andan. âOch göra det rĂ€ttaâ, det sista sĂ€ger hon medan fingrarna gör smĂ„ kaninöron i luften. âMen sedan Ă€r du för feg för att stĂ„ för det du har gjort.â
Feg. DÀr dök ordet upp igen. Du Àr sÄ jÀvla feg! I huvudet kan hon höra hur Jens skriker efter henne.
Sofie böjer sig ner och plockar upp en bag som stÄr pÄ golvet intill hennes fötter. Först nu noterar Annika att Sofie Àr fullt pÄklÀdd. Mormor tycks ocksÄ lÀgga mÀrke till det, för hon tar nÄgra kliv fram.
âMen lilla Sofie, ska du Ă„ka nĂ„gonstans? Varför har du packat vĂ€skan?â
âJag ska tillbaka till stan, nu slipper du mig.â
âMen inte vill jag slippa dig âŠâ, sĂ€ger mormor och vrider sina hĂ€nder.
âSĂ„ kan du och ditt duktiga barnbarn hĂ€r hĂ€nga ifredâ, sĂ€ger Sofie hĂ„rt och slĂ€nger upp bagen över axeln.
Annika vet inte vad hon ska sÀga, hon stÄr tyst och betraktar sin arga lillasyster medan hon stampar ivÀg mot hallen.
Mormor rusar efter henne.
âMen inte ska ni skiljas som ovĂ€nner, kan ni inte prata om det?â
âJag har inget att sĂ€ga till henneâ, sĂ€ger Sofie och blĂ€nger bak mot Annika, sĂ„ vĂ€nder hon sig om mot mormor, stryker handen över hennes kind, hennes röst blir mjukare. âMen tack för att jag fick bo hĂ€r.â
âMen sĂ„ klartâ, sĂ€ger mormor och ger henne en kram. âDu Ă€r alltid vĂ€lkommen, det vet du.â
Sofie mumlar nÄgot medan hon lösgör sig frÄn mormor. Hon tvekar en sekund med ryggen fortfarande vÀnd mot Annika, sÄ strÀcker hon handen mot handtaget och trycker upp dörren. Utan att se sig om kliver hon ut, och snart slÄr dörren igen med en smÀll bakom henne.
Lila
Det Àr insikten om att nÄgon stÄr vid hennes sÀng som vÀcker henne. Lila kastas ur sin djupsömn och slungas mot ytan, men nÄr inte Ànda fram. IstÀllet fastnar hon svÀvande i det grÄ mellanrummet mellan dröm och vakenhet, medan förnimmelsen av den mörka gestalten vid fotÀndan förlamar henne. SkrÀcken stegras nÀr den kravlar sig upp i sÀngen, kryper över benen för att slutligen landa pÄ hennes bröstkorg. Tyngden gör det svÄrt att dra ner luft i lungorna, det Àr som att andas genom ett sugrör. Paniken vÀxer, hon försöker lyfta armarna för att knuffa bort vad det nu Àr som sitter över henne, men hon kan inte röra sina armar. Hon gör ett nytt försök med benen. HjÀrnans signaler rusar genom synapserna och beordrar dem att sparka och vrida sig, men de lyder inte. De Àr som förstenade. Dunklet sÀnker sig över henne, blir till ett kompakt mörker och hon sjunker allt djupare ner i rÀdslan.
NÄgonstans i bakhuvudet viskar en röst: Snart Àr det över, snart Àr det över.
NÄgra sekunder senare slÀpper varelsen taget, tyngden försvinner och Lila kan Äterigen röra sig. Hon drar efter luft, kÀnner hur syret strömmar in genom nÀsan och munnen och hon dricker det som om det vore vatten och hon hade vandrat i öknen i flera dagar.