rebecka edgren aldén
BlÄ skymning
t I d I gare U tg I vn I ng av rebecka e dgren aldén
Svarta segel (2022)
Röd augustimÄne (2023)
t I d I gare U tg I vn I ng pÄ annat förlag
Skriet frÄn kÀrnfamiljen (med Tinni Ernsjöö Rappe, 2009)
Den Ättonde dödssynden (2015) Och blomstren dö (2017)
Deadline (2020)
Isabella (med Isabella Löwengrip, 2021)
Till de riktiga hjÀltarna Martin Brunn och Lena Anderfelt och deras 2 500 frivilliga kolleger inom den svenska ideella sjörÀddningen.
www.romanusochselling.se
IS bn 978-91-89501-75-1
Copyright © Rebecka Edgren Aldén 2024 enligt avtal med Grand Nordic Agency ab Omslag: Maria Sundberg
Tryck: ScandBook, e U 2024
Prolog
d en U nga kv I nnan bakom disken pÄ Finnhamns lanthandel ler beklagande nÀr Annika strÀcker fram kortet för att betala för glassarna.
âHade jag kunnat ge er rabatt hade jag gjort detâ, sĂ€ger hon, men Annika skakar lĂ„ngsamt pĂ„ huvudet.
âDet Ă€r klart att vi ska betala.â
TvÄ barn i neongula flytvÀstar, en pojke och en flicka, stÄr vid glassfrysen, men de tittar inte pÄ glassen utan pÄ henne och Markus, och viskar nÄgot till varandra. Annika vinkar till dem, och bÄda blir rosiga om kinderna.
âMen ni gör en sĂ„ viktig insats.â Kvinnan ser pĂ„ medan Annika för kortet mot kortlĂ€saren.
Det Àr varmt inne i butiken och smÄ svettpÀrlor syns i hennes panna, dÀr hÄret lockar sig i hÄrfÀstet. NÄgra flugor surrar i fönstret, och pÄ hyllorna trÀngs ett begrÀnsat sortiment livsmedel, sÄdant man kan behöva komplettera med nÀr man Àr ute och semestrar i skÀrgÄrden. KnÀckebröd, bearnaisesÄs, mjölk, snabbkaffe, kaviar, plommontomater.
Markus har redan skalat av pappret pÄ sin Daimstrut. Det var hans idé att de skulle lyxa till det med en glass efter lunchen. Annika Àr fortfarande genomvarm och svettig efter att ha baxat den tunga masten upp pÄ segelbÄtens dÀck borta
i Paradisviken pÄ andra sidan ön. Markus t-shirt har stora svettflÀckar under armhÄlorna och han tuggar girigt i sig struten. Nadia hoppade över glassen och gick i förvÀg till Rescue Cecilia, deras Ätta meter lÄnga rÀddningsbÄt. VÀrmen som legat som en tryckugn över skÀrgÄrden har hÄllit i sig, fast det har börjat blÄsa. Det Àr mÀrkligt, men hettan tycks aldrig bekomma Nadia.
Ett av barnen, flickan med tvÄ tunna flÀtor och bruna smala ben, kliver försiktigt fram till Annika. Hon hÄller hÀnderna hÄrt knutna framför sig.
âĂr du polis?â
Annika synar sin uniform, de mörkblÄ shortsen, den röda flytvÀsten. Skrattar lite.
âNej, jag Ă€r sjörĂ€ddareâ, svarar hon.
Flickan nickar, och vÀnder sig till pojken som ser ut att vara nÄgra Är yngre.
âJag sa ju det, de Ă€r inte poliser.â
Annika sneglar pÄ Markus som ocksÄ skrattar. Han har redan hunnit Àta halva struten i stora tuggor. Hon tackar kvinnan bakom disken och trÀr plasten av sin Piggelin. NÀr hon tar en första stor bit ilar det i tÀnderna. Den isande kalla glassen glider genom strupen och en ljuvlig svalka sprider sig inom henne.
VHF-radion som hÀnger i flytvÀsten sprakar till. Hon fÄr upp den medan hon svÀljer ner Ànnu en sötsliskig istugga.
âJa, Nadia?â
âHörni, ni mĂ„ste komma. NĂ„got ligger och flyter i vattnet utanför Husarö, vi Ă€r nĂ€rmast sĂ„ jag sa att vi Ă„ker pĂ„ det.â
Markus slukar den sista biten av vÄfflan och gÄr mot dörren. Barnen följer dem med beundrande blickar nÀr de lÀmnar affÀren.
VÀl ute i solen smÀlter Piggelinen nÀstan omedelbart i vÀr-
men och rinner ner över handen. Annika gör sitt bÀsta för att tugga i sig det sista medan hon gÄr nerför backen. Innan betongkajen svÀnger de höger mot bryggan dÀr Nadia vÀntar med deras förtöjda bÄt. Intill vilar en smÀcker trÀskuta med tvÄ trÀmaster och röda segel surrade vid bommen. Den ser ut att vara tagen ur en saga.
Det har blÄst upp Ànnu mer, vinden svalkar nÄgot. Enligt senaste vÀderleksrapporten ska det vara risk för storm de nÀrmaste dagarna. DÄ kommer de sÀkert fÄ mycket att göra.
Nadia har redan startat motorn sÄ Annika slickar fingrarna och kliver ombord, medan Markus gör loss tampen.
âVi Ă€r lossâ, ropar han, Annika ger en tumme upp medan hon sĂ€tter pĂ„ sig lurarna, fattar tag i micken som Ă€r ansluten till kommunikationsradion och ropar ut att de Ă€r pĂ„ vĂ€g.
âSweden rescue, Sweden rescue, nu avgĂ„r Rescue Cecilia med tre besĂ€ttningsmĂ€n mot Husarö och undersöker det flytande objektet i vattnet.â
Husarö ligger strax norr om Finnhamn, de kommer att vara dÀr om nÄgra minuter. Nadia ger dem detaljerna medan hon kör.
âDet var en tjej som ringde in, hon stod uppe pĂ„ en klippa och tyckte att hon sĂ„g nĂ„got nere i vattnet, nĂ„got som lĂ„g och flöt i vĂ„gorna.â
Annika hoppas innerligt att det Àr en flytleksak. De har plockat upp mÀngder hittills i sommar. Badbollar, flytringar, armpuffar, madrasser. En gÄng hittade de en enorm uppblÄst enhörning med plats för flera personer flytande mitt ute i farleden. Men Àven om det oftast handlar om leksaker som rÄkat blÄsa ivÀg frÄn en strand eller en bÄt mÄste de ta varje larm pÄ allvar. NÄgon kan sitta pÄ. Som den unga mannen i fredags, som de plockade upp pÄ KanholmsfjÀrden.
Isglassen vilar som en kall klump i magen, och det gÄr en skÀlvning genom Annika.
De saktar in nÄgot nÀr de kör förbi gÀsthamnen pÄ Husarö dÀr flera bÄtar ligger lÀngs med pontonbryggan, fortsÀtter nordost och rundar udden. Molnskuggor sveper över klipporna som vertikalt reser sig ur vattnet. TvÄ personer stÄr högst upp och vinkar med stora rörelser. Den ena mÄste vara kvinnan som ringde in. Hon ropar nÄgot.
âHĂ€r, hĂ€r!â lĂ„ter det som.
Figurerna balanserar sÄ nÀra kanten de kan och pekar ner mot vattnet. Annika ser nÄgot brunt och tufsigt som flyter i vÄgorna. Först ser det ut som tÄng.
Markus mÄste ocksÄ ha sett, för han gÄr förut och spanar framÄt i vattnet.
NÀr de kommer nÀrmare inser hon förvÄnat att det Àr ett gosedjur. En nalle med tovig ljusbrun pÀls kÀmpar för att hÄlla sig ovanför ytan. LÀttnaden sköljer över Annika, hon ser sig om medan Markus fiskar upp det drypande tinget. NÄgot barn ombord pÄ en bÄt Àr förmodligen helt förtvivlat just nu. Tanken gÄr till nÀr de var smÄ och hennes lillasyster Sofie rÄkade tappa sin barbiedocka i sjön nÀr de var ute och seglade. Den gÄngen blev det en omfattande rÀddningsinsats. De fick vÀnda bÄten för att leta medan Sofie storgrÀt, och som tur var hittade de plastdockan guppande pÄ vÄgorna och pappa kunde till slut fiska upp den med bÄtshaken och en hÄv. Nu betraktar hon den dyblöta nallen i Markus hÀnder, den Àr stor och har en mörkgul rosett runt halsen. Stackars unge.
âTur att den inte hann sjunkaâ, sĂ€ger hon, âmen vad gör vi med den?â
Markus rycker pÄ axlarna och vrider ur nallen som en disktrasa. Vattnet droppar ner pÄ dÀck och bildar en pöl under honom.
âOkej, men dĂ„ Ă„ker vi vĂ€l dĂ„â, sĂ€ger Nadia och lĂ€gger i backen.
Annika gÄr akterut och stÀller sig bakom Nadia medan hon ser ut över vattnet. Ett blÀnk fÄngar hennes uppmÀrksamhet. Pulsen gÄr genast upp. Hon spanar in mot den klippiga stranden.
âVĂ€ntaâ, ropar hon och pekar. âDet Ă€r nĂ„got dĂ€r!â
Hon tycker sig ana en flytvÀst i lysande orange. Framför sig ser hon semesterglada barn som springer runt i brandgula flytvÀstar pÄ klippor och bryggor. Det finns tusentals av dem ute i skÀrgÄrden sÄ hÀr Ärs. SnÀlla, snÀlla, sÀg att det inte Àr ett barn. Hon kisar mot vattnet. Det ser ut som en vit docka med flytvÀst, men hon inser att det inte kan vara det. NÀr hon svÀljer ner oron klibbar smaken av Piggelin fortfarande i svalget.
Nadia vÀnder och kör dit, hon bromsar försiktigt in vid det lilla byltet och bÄde Annika och Markus kastar sig pÄ alla fyra och kikar ner i vattnet. HjÀrtat tycks hoppa över ett slag. Det Àr ingen docka. Det Àr ett litet barn, en bebis, vars knubbiga armar flyter bleka vid ytan, alldeles stilla.
4 dagar t I d I gare
d ag 1: 5 j U l I
Annika
Hon rycker Ät sig ryggsÀcken som ligger pÄ stolen i hallen, ger Jens ett hastigt ögonkast dÀr han stÄr i dörröppningen in till köket. Hans kropp har sjunkit ihop, det vilar ett sorgset drag över ögonen. Morgonsolen flödar in pÄ trÀgolvet och skapar solkatter som klÀttrar upp över tapeten. Men Jens tycks inte lÀgga mÀrke till dem, han Àr fullt fokuserad pÄ henne.
âMen vi pratade hĂ€romdagen om att Ellen och hennes familj skulle kommaâ, sĂ€ger han, och skiftar tyngdpunkten frĂ„n ena höften till den andra.
Annika böjer sig ner och knyter snörena pÄ sina sneakers.
âJag hinner inte diskutera det hĂ€r nuâ, sĂ€ger hon, och stressen kryper i kroppen. âOm typ tjugo minuter ska jag vara pĂ„ stationen för morgonens genomgĂ„ng.â
âMen varför blir du sĂ„ upprörd?â
âJag Ă€r inte upprörd.â En ovĂ€lkommen suck slinker ur henne. âDet Ă€r bara det att ⊠Jag gillar inte nĂ€r du gör upp planer för mig, utan att kolla med mig först. Vi Ă€r liksom inte en ⊠ja, en enhet.â
Hon reser sig upp, fÄr en glimt av hans besvikna min. Vill bara stoppa tillbaka det dÀr sista hon sa i munnen igen.
âSĂ„ vad Ă€r vi dĂ„?â undrar han.
âVad dĂ„?â
âJa, om vi inte Ă€r en ⊠enhet ⊠som du kallar det. Vad Ă€r jag för dig i sĂ„ fall?â
âMen larva dig inte. Du vet vad vi Ă€râ, sĂ€ger hon och tar nĂ„gra steg mot dörren, sneglar mot klockan pĂ„ armen. Drygt halv Ă„tta. Hon mĂ„ste komma ivĂ€g nu om hon ska hinna.
âNej, ibland vet jag inte detâ, sĂ€ger han. âDet kĂ€nns som att varje gĂ„ng jag försöker ta upp det med dig sĂ„ sticker du. Ăr du rĂ€dd eller?â
Hon hejdar sig.
âRĂ€dd? Vad skulle jag vara rĂ€dd för?â
âJag vet inte. Men det verkar som att du Ă€r det.â
Annika öppnar dörren och vÀrmen slÄr emot henne.
âSĂ„ Ă€r det inte i alla fall. Men nu mĂ„ste jag gĂ„.â
âVad ska jag sĂ€ga till syrran dĂ„?â
âJag vet inte, vi fĂ„r prata om det dĂ€r senare. Jag mĂ„ste verkligen gĂ„ nu.â
I nÀsta stund Àr hon utanför dörren och pÄ vÀg ner mot smÄbÄtshamnen, förbannar att de behövde ha den hÀr diskussionen just nu nÀr hon har sÄ brÄttom.
Bryggan ligger bara en kort promenad frÄn radhusomrÄdet pÄ VÀrmdö dÀr Jens bor. Det Àr hans pappas bÄtplats, men han har inte kunnat anvÀnda den pÄ flera sÀsonger, inte sedan han fick problem med höften. Det var han som föreslog att Annika skulle lÄna den nÀr hon Àr hos Jens, vilket har blivit allt oftare pÄ sista tiden. De Àr sÀllan hemma hos henne.
Stegen Àr ryckiga och ryggsÀcken dunsar mot ryggen. Varför envisas Jens med att planera in en massa saker för dem, utan att kolla med henne först? Det Àr inget fel pÄ hans storasyster Ellen. Det Àr bara det att Annika har sÄ svÄrt för det dÀr med parmiddagar. Hela den dÀr familjelivsgrejen. Ellen har aldrig sagt nÄgot, men ÀndÄ kÀnns det som att hon undrar om Annika och Jens inte ska flytta ihop snart. Eller skaffa egna barn. De
har ÀndÄ varit ihop i nÀstan ett Är nu, och Annika Àr redan trettiofem. Noel, Jens son, Àr sex Är och har flera gÄnger uttryckt en lÀngtan efter syskon.
SÄ klart har hon inget emot att Àta middag med Ellen och hennes familj. Hon vill bara inte att Jens ska ta det för givet. Hon bor faktiskt inte dÀr, Àven om de tillbringar mycket tid tillsammans.
NÀr hon kommer ner till smÄbÄtshamnen skymtar hon Gilbert bakom vassen och blir varm i kroppen. Gilbert Àr inte bara en bÄt, utan hennes stora trygghet. Det var morfars motorbÄt och betyder dÀrför extra mycket för henne. Annika Àr inte religiös, men i Gilbert kan hon ofta förnimma sin Àlskade morfar Axels nÀrvaro. Hon vet att han Àr med henne dÀr. Att den heter Gilbert Àr ett misstag. Morfar döpte henne först traditionsenligt till ett kvinnonamn, Gullbritt, efter sin syster som aldrig fick vÀxa upp. Men efter en felsÀgning av nÄgon i slÀkten satte sig namnet Gilbert.
Den uppflammade ilskan svalnar nÀr hon kommer ut pÄ den knarrande bryggan och kÀnner de varma lena vindarna utifrÄn sjön. Medan hon lossar tamparna Ängrar hon sina hÄrda ord. NÄgonstans i bakhuvudet minns hon nu skamset att Jens frÄgade henne om de skulle bjuda över Ellen och hennes familj pÄ middag. Hon biter sig hÄrt i lÀppen. Fan ocksÄ. Varför gick hon igÄng sÄ dÀr? Snackade om att de inte var en enhet.
Vem sÀger ens sÄ till sin pojkvÀn? Enhet.
Hon hoppar ombord och startar motorn, tuffar ut frÄn hamnen och kör österut mot Södra Lagnö. Hon passerar ön och fortsÀtter lÀngs med Ingarö bort mot Strömma kanal. Hon skakar bort hÄrtestarna frÄn ansiktet, kÀnner den salta vinden mot kinderna. Att hon alltid ska bli sÄ stressad sÄ fort det börjar brÀnnas i deras relation. Vad Àr hon sÄ rÀdd för? Jens Àr inte Adam, hennes expojkvÀn. Det var inget större fel pÄ
honom heller om hon ska vara Àrlig. I slutet av förra sommaren trÀffades de igen och pratade ut om allt som hÀnde mellan dem. Lite gulligt var det att Jens blev en aning orolig. NÀstan sÄ att hon tÀnkte att han var svartsjuk. Men, lugnade hon honom, enda anledningen till att hon behövde trÀffa Adam var för att deras obefintliga avslut legat och gnagt i henne. Förmodligen Àven i honom. NÀr de Àntligen sÄgs, pÄ en av Adams favoritrestauranger i stan, var det förlösande att fÄ sÀtta ord pÄ varför det gick som det gick. Och Àven om det var jobbigt att höra hur sviken Adam kÀnt sig fick hon Àntligen förklara att det kanske inte handlade sÄ mycket om vad de kÀnde för varandra, utan mer om hennes kÀnsla av att vara fast i nÄgot hon sjÀlv inte valt. Jobbet, lÀgenheten, livet inne i stan. Deras umgÀnge med andra mitt i karriÀren. FörvÀntningarna bÄde frÄn honom och hennes förÀldrar. Den ofrivilliga graviditeten fick allt att stÀllas pÄ sin spets. Hon ville verkligen inte ha det livet. Det Àr inte hon. Hennes plats Àr hÀr, ute i skÀrgÄrden, med det ideella sjörÀddarlivet pÄ fritiden. Inte i en flÄdig lÀgenhet i Vasastan.
Inte en tuff karriÀr pÄ KvÀllstidningen. Och inget mammaliv. Att fÄ sÀtta ord pÄ allt det hÀr fick en sten att lyfta frÄn hennes axlar. Det dÄliga samvetet hon burit pÄ över att ha svikit bÄde Adam och sina förÀldrar försvann för gott. Hon insÄg att hon faktiskt haft en skyldighet att sÀtta sig sjÀlv i förarsÀtet och vÀlja sitt eget liv.
Det senaste Äret med Jens har varit helt underbart. Och han har aldrig försökt fÄ henne att Àndra sig eller anpassa sig. Hon har kunnat komma och gÄ hemma hos honom som hon har velat. De har bÄda ojÀmna arbetstider, hon som redigerare pÄ kvÀllstidningen, och han som sjöpolis. De har setts nÀr de har kunnat och haft lust att ses. Perfekt helt enkelt. Okomplicerat.
Men frÄgan fortsÀtter ringa i skallen: Vad Àr det hon Àr sÄ rÀdd för? Det Àr inte klokt att hon reagerar sÄ starkt nÀr han
föreslÄr nÄgot sÄ oskyldigt som en familjemiddag hemma hos honom.
Snart ser hon Djuröbrons smÀckra bÄge torna upp framför sig. Det Àr inte lÄngt kvar nu. Fina, fina Jens. SÄ fort hon kommer fram ska hon ringa och be om ursÀkt. Hon kör under bron, rundar udden och styr in mot stationsbryggan. Adrenalinet rinner till. Varje pass som sjörÀddare Àr spÀnnande och oförutsÀgbart. Vad som helst kan hÀnda och hon Àlskar det.
Isabelle
d e H ar HU nn I t ut en bit nÀr Henrik stÀnger av motorn och hissar seglen. Det skramlar och rasslar nÀr han drar i tamparna, innan seglen Àr spÀnda och fylls med vind. Isabelle stelnar, kroppen minns obehaget frÄn förra sommaren, första gÄngen hon befann sig pÄ en segelbÄt. Suget, illamÄendet, katastroftankarna som vÀllde över henne. Det var en förfÀrlig upplevelse. Ren och skÀr Ängest. Som tur var avbröt de seglingen efter bara nÄgra dagar. Blödningarna och kramperna fick honom att fort ta henne till sjukhuset. Barnmorskan avrÄdde dem frÄn att ge sig ut igen, innan barnet var fött. Isabelle lÄtsades beklaga det, men inuti var lÀttnaden enorm.
Nu sitter Olivia, som dÄ lÄg i magen, i hennes knÀ och de Àr Äter ute i skÀrgÄrden. Fortfarande inomskÀrs, med skogsbeklÀdda öar pÄ varsin sida om sundet. Himlen Àr ljus och hög. LÀtta molnslöjor pÄ den ljusblÄ rymden. Luften frisk och det doftar av sommar. Hon borde njuta, men det Àr inte sÄ lÀtt. Obehaget finns fortfarande dÀr, om Àn bara som ett kvardröjande kroppsminne.
Hon undviker att titta pÄ vattnet för vÄgornas mönster skapar mÀrkliga tvÄngstankar i hennes huvud. TÀnk om ⊠Bilder av hur Olivia faller överbord och sjunker under ytan fÄr henne att vÀrja sig och olustig tar hon ett stadigare tag
om sin dotter. Intalar sig att hon aldrig skulle göra henne illa. Samma mÀrkliga tanke brukar överfalla henne nÀr hon bÀr Olivia nerför trappan hemma i villan, vad skulle hÀnda om hon bara skulle slÀppa taget? Eller nÀr hon drar barnvagnen över ett övergÄngsstÀlle. KÀnslan att hon skulle kunna skjuta vagnen framför en bil som kommer i hög fart. Hon har inte vÄgat prata om de obehagliga tankarna med nÄgon, men en gÄng googlade hon och sÄg till sin lÀttnad att de inte var helt ovanliga bland nyblivna mammor. Och ÀndÄ, det kÀnns inte normalt att tÀnka pÄ att skada sitt eget barn.
Seglingen Àr i alla fall mindre obehaglig nu jÀmfört med förra Äret. Nu vet hon vad det innebÀr. Det kommer att luta, skramla och gunga. Det Àr mest obehagligt i början innan balanssinnet hunnit vÀnja sig.
Hon studerar Henriks sÀkra rörelser, ser musklerna spÀnnas under tröjan och svetten lacka i pannan. Han har redan fÄtt en svag solbrÀnna pÄ kinderna och pÄ halsen, skÀggstubben har hunnit vÀxa ut och ger honom ett ruffare, mer manligt utseende. Han tycks mÀrka att hon betraktar honom och sneglar med ett leende pÄ henne. Hon ler tillbaka, och noterar glittret i hans ögon. Som de flesta mÀn vill han bli beundrad, och det Àr sÄ lÀtt att ge honom det.
âĂr det lĂ€skigt?â undrar han. Rösten Ă€r honungslen.
Fast det vÀrsta obehaget redan har passerat skrynklar Isabelle ÀndÄ ihop ansiktet och ger honom ett bekymrat ögonkast. Hans reaktion kommer omedelbart. Han rynkar pannan och ser beklagande pÄ henne. SÄ slÄr han sig ner intill henne, drar henne till sig. Hans starka arm runt hennes rygg. AndedrÀkten varm mot tinningen.
âVi tar det lugnt, jag lovarâ, sĂ€ger han med lĂ„g och lugn röst.
Det Àr precis det hÀr han vill ha, tÀnker Isabelle. Han behöver fÄ kÀnna sig som den stora starka mannen.
âTack, det lĂ„ter braâ, sĂ€ger hon med tillkĂ€mpat svag röst.
Han sitter kvar bredvid, med bara ena handen pÄ ratten. HÀr inne mellan öarna blÄser det inte sÄ mycket, och de glider sakta framÄt i tystnad. Han pussar henne lÀtt pÄ hÄret, stryker henne över ryggen.
âBorde hon inte ha solhatten pĂ„?â undrar han och nickar mot dottern.
Isabelle skyndar sig att knyta pĂ„ den rosa skĂ€rmmössan. Olivia gnĂ€ller och krĂ€nger i knĂ€t. Mössan skaver under hakan och den knallorange flytvĂ€sten Ă€r nĂ„got för stor, och hon har svĂ„rt att röra sig i den. Ăn har hon inte lĂ€rt sig att gĂ„, men hon kryper gĂ€rna eller drar sig upp i stĂ„ende. Hon Ă€r bedĂ„rande att se pĂ„ nĂ€r hon stĂ„r och gungar som om hon testar sina ben och vad de gĂ„r för. Det Ă€r vĂ€l fortfarande för tidigt för henne att ta sina första steg, hon fyller inte ett förrĂ€n i september.
Isabelle vaggar henne pÄ knÀt i ett försök att avleda det kinkiga humöret. Hon vill inte förstöra den fina stunden för Henrik som han lÀngtat efter sÄ lÀnge.
Hela vĂ„ren pratade han om deras gemensamma semester som han planerat minutiöst. Först ska de segla i nĂ„gra dagar bara de tre, uppleva Stockholms skĂ€rgĂ„rd tillsammans. LĂ„ngsamt ska de dra sig söderut, mot Dalarö, dĂ€r hans förĂ€ldrar har sitt sommarhus. Hon tĂ€nker hus, för det Ă€r verkligen ingen stuga, snarare ett palats. Hon har bara varit dĂ€r en gĂ„ng, men slogs dĂ„ av den överdĂ„diga praktfullheten. StĂ€llet pĂ„ Dalarö Ă€r minst lika stort som deras villa i stan, och lika modernt utrustat. Ăven om möblerna Ă€r gamla, eller antika som Henriks mamma hade uttryckt det.
Henrik ger Olivia ett kÀrleksfullt ögonkast. Han ser inte ett dugg irriterad ut över dotterns gnÀll. TvÀrtom.
âDu tycker pappa seglar för saktaâ, sĂ€ger han med bebisröst, âvi ska trimma seglen strax, gullunge.â Han ler stort mot