Förord
FrÄn mej till dej
KĂ€ra Kai!
âJag har en liten melodiâ. SĂ„ hette den lĂ„t som var nĂ„got av en signaturmelodi för dig. Det var ocksĂ„ den som ljöd frĂ„n orgeln i Gustaf Adolfskyrkan i Stockholm den 2 april 1982. Det som skulle ha varit din sjuttiosjuĂ„rsdag hade blivit din begravningsdag. âDet kunde inte ha varit finareâ, skrev Barbro Alving i en notis i Dagens Nyheter om akten. Kanske svepte mina ögon över hennes text, men nĂ„gon sĂ€rskild reaktion frĂ„n min sida lĂ€r den inte ha utlöst.
Uppvuxen i ett hem dĂ€r populĂ€rmusik inte riktigt gilldes hade jag visserligen som tioâelvaĂ„ring gjort nĂ„got slags uppror genom att noga hĂ„lla reda pĂ„ Svensktoppens sĂ€ndningstider. Jag lyssnade ocksĂ„ gĂ€rna pĂ„ radioprogrammen Det ska vi fira och Ring sĂ„ spelar vi, dĂ€r det rĂ€tt ofta förekom att Ă€ldre tiders populĂ€rmusik spelades. DĂ„ och dĂ„ avannonserades lĂ„tar dĂ€r med âmusiken var av Kai Gullmarâ.
Men nu var jag tjugotre och hade sedan flera Är tillbaka fnyst Ät allt vad schlager och liknande hette. Jag betraktade den delen av populÀrmusikvÀrlden som förljugen och banal, och reflekterade inte alls över att Àven om schlagerlÄtarna ofta hade triviala texter sÄ hade de en sak gemensamt med en hel del av den proggmusik, de spelmanslÄtar och den klassiska musik jag brukade lyssna pÄ: bra och sÄngbara melodier. MÄnga Är senare hade jag bosatt mig i Sundsvall. 2005 arrangerade
stadens museum en utstĂ€llning om dig, med anledning av att det dĂ„ var hundra Ă„r sedan du föddes. âJaha, hon kom hĂ€rifrĂ„n?â var min reaktion, inget mer. Det föll mig faktiskt inte in att gĂ„ och se utstĂ€llningen, eller att lyssna pĂ„ den sĂ„ngkavalkad som erbjöds i samband med den. Det hĂ€r generar mig i dag. Som den musikjournalist jag var, med regelbundna uppdrag för Sveriges Radio, borde jag givetvis ha intresserat mig för det hela, Ă„tminstone professionellt. Men icke. Snarare var det nog sĂ„, att om nĂ„gon vid den tiden sagt till mig, att jag halvtannat decennium senare skulle Ă€gna mig Ă„t att skriva en bok om dig, hade jag nog skakat pĂ„ huvudet: Aldrig i livet!
Numera vet jag att just âaldrig i livet!â var ett av dina favorituttryck. Jag vet ocksĂ„ att du gillade mintkyssar, rökte som en borstbindare, gĂ€rna berĂ€ttade frĂ€ckisar och var noga med din klĂ€dsel. Framför allt vet jag att du kunde konsten att komponera bra melodier. För till slut föll polletten ner.
Det var nÀr jag sÄg en pjÀs om dig pÄ Teater VÀsternorrland som jag insÄg att du faktiskt var en av Sveriges och vÀrldens första kvinnliga populÀrmusiktonsÀttare, med massor av örhÀngen i din lÄnga lÄtlista. Men inte bara det. Du var ocksÄ artist, och tycktes ha varit en intressant person Àven privat.
Sedan dess har du i mÄnga Är varit en Äterkommande följeslagare i mitt liv. Jag har gjort radio och teve om dig, skrivit artiklar och hÄllit föredrag. Successivt har jag lÀrt mig alltmer bÄde om dig, om nöjesbranschen under din tid och om i vilken stor utstrÀckning musiken, filmerna, modet speglar sin tid.
Jag har insett att du utöver att vara en föregÄngare som kvinnlig schlager- och filmmusiktonsÀttare ocksÄ var en person med skinn pÄ nÀsan, en artist med scennÀrvaro och humor, en Àlskad moster.
Till slut kÀnde jag att det var lÀge att försöka teckna ditt portrÀtt i en bok. Detta visade sig vara lÀttare sagt Àn gjort. Du hade ju inte
lĂ€mnat efter dig en enda dagboksanteckning, minsta brev eller ens nĂ„got vykort. âVi Ă€r en osentimental slĂ€ktâ, som flera av dina efterlevande har uttryckt det.
Det enda som finns bevarat i skrift frÄn din hand som jag lyckats spÄra, Àr ett antal autografer och dedikationer samt nÄgra rader i en gÀstbok. Prylar dÄ? Jo, nÄgra sÄdana finns kvar, varav ett antal fotoalbum har varit oerhört vÀrdefulla att fÄ titta i. Jag har ocksÄ haft förmÄnen att kunna tala med nÄgra personer som mött och Ànnu minns dig. I synnerhet Àr jag tacksam mot de slÀktingar som gÄng efter annan stÀllt upp och svarat pÄ mina frÄgor.
DÀrutöver har jag haft stor nytta av den lilla bok som Bengt Haslum skrev om dig och av den radiointervju som Kent Finell gjorde, bÀgge tillkomna under ditt sista Är i livet, samt förstÄs arkivmaterial.
Jag kÀnner mig ganska sÀker pÄ att du, om du hade kunnat se in i framtiden, hade blivit glad över att din gÀrning som en av vÀrldens första kvinnliga schlagerkompositörer av rang fÄr komma fram i ljuset igen. Men jag breddar ocksÄ bilden genom att försöka teckna en bild av dig som mÀnniska, vilket bland annat innebÀr att jag lyfter fram din queera lÀggning. Det Àr ju ett faktum att du i dag ses som nÄgot av en ikon inom den svenska lesbiska vÀrlden.
Jag vill tro att du hade gillat Àven det. Att du, om du hade levt i dag, hade varit helt öppen med din sexualitet och stolt över att betraktas som en föregÄngare. Att jag tÀnker sÄ beror dels pÄ att du, i den intervju som Kent Finell gjorde med dig 1981, tydligt visade att din livskamrat Rita var din stora kÀrlek, dels pÄ att du genom hela ditt liv var en mÀnniska som vÄgade stÄ upp för dig sjÀlv.
Jag förestĂ€ller mig ocksĂ„ att du hade tyckt att det var okej att bli omnĂ€mnd som om vi kĂ€nde varandra. Det hĂ€r Ă€r nĂ„got som ibland diskuteras nĂ€r det rör sig om biografiska texter. Ăr det rĂ€tt att emellanĂ„t benĂ€mna en person som levde för lĂ€ngesedan och som författaren
inte kĂ€nt eller ens mött, med endast förnamn? Ăr inte det att intimisera henne? Jo, absolut, Ă€r mitt svar. Men ocksĂ„: Det kĂ€nns som det enda rimliga nĂ€r det rör sig om en hel bok. Inte bara jag som författare, utan Ă€ven lĂ€saren, blir ju allt eftersom mer bekant med dig och andra personer i din omgivning.
Det dÀr med sanningshalt vill jag ocksÄ ta upp. Givetvis har jag gjort grundliga efterforskningar och mÄnat om att sÄ mycket som möjligt ska gÄ att verifiera. Men jag har ocksÄ tagit mig en hel del friheter nÀr det handlar om sÄdana miljöer och hÀndelser som det finns olika berÀttelser om, eller som jag inte lyckats fÄ fram klara fakta om, i min ambition att skapa en levande text. Jag har gjort vad jag kunnat för att det ska framgÄ var och nÀr jag fantiserat. Jag har ocksÄ byggt dessa fantasier pÄ verifierbara grundfakta.
Numera kan jag se storheten i att kunna skapa âenklaâ melodier, oavsett genre. Melodier som Ă€r lĂ€tta att sjunga och i bĂ€sta fall Ă€ndĂ„ har nĂ„got som sticker ut. Och som fastnar i huvudet. SĂ„dana var du en mĂ€stare pĂ„ â under de Ă„r jag Ă€gnat Ă„t dig och ditt skapande har de dĂ€r lĂ„tarna funnits i huvudet nĂ€r jag somnat, och dykt upp igen nĂ€sta morgon. NĂ€stan som om de velat sĂ€ga: Skriv nu, se till att vi fĂ„r leva vidare!
Lite svĂ„rare kĂ€nns det med texterna â som du inte skrev sjĂ€lv, men nog alltid gillade. Visst Ă€r mĂ„nga av dem fina och kluriga, men vissa av dem kĂ€nns daterade numera, skrivna som de Ă€r utifrĂ„n ideal och tankevĂ€rldar som i dag Ă€r förlegade och/eller utifrĂ„n samhĂ€llsfenomen som fĂ„ mĂ€nniskor kĂ€nner till numera. TĂ€nk om nĂ„gon duktig textförfattare skulle vilja ge sig pĂ„ att förse de melodierna med nya texter!
Med det sagt har jag Àgnat mig Ät en liten lek: Att anvÀnda sÄngtitlar ur din rikliga produktion som rubriker till bokens olika avsnitt, inklusive detta förord. Detta trots att du inte skrev texterna. Men de passar sÄ bra och blir dessutom en ingÄng till din verklista.
Du, förresten! TĂ€nkte du nĂ„gonsin pĂ„ att din âsignaturmelodiâ har ett namn som helt motsĂ€ger hur det egentligen var? âJag har en liten melodi.â Du hade ju massor!
Sundsvall, augusti 2023
Ingela Hofsten
Att vĂ„r huvudperson skrivit âAja -31â pĂ„ bilden tyder pĂ„ att hon givit den till nĂ„gon slĂ€kting eftersom Aja var det smeknamn hon anvĂ€nde inom familjen. Ett namn som ju för övrigt ocksĂ„ har viss slĂ€ktskap med den pseudonym som hon tog sig just detta Ă„r, 1931: Kai.
Med kÀckhet och frÀckhet
Stockholm januari 1931
âDet ska vaâ Kai!â
Oj. Vera Ă kerman har vĂ€l aldrig hört pĂ„ maken. Mittemot henne sitter en ung kvinna, Gurli Bergström, som just blivit lovad sitt livs första skivkontrakt. Hon borde inse att Vera, som Ă€r inspelningschef hĂ€r pĂ„ skivbolaget, kan branschen och har kĂ€nsla för vilken sorts artistnamn som slĂ„r. ĂndĂ„ vĂ„gar den nykontrakterade komma med ett sĂ„ tokigt förslag.
Det Àr januari 1931, platsen ett kontor pÄ Kungsgatan i Stockholm.
DĂ€r, i en rĂ€cka nyuppförda byggnader i klassicistisk stil â slĂ€ta fasader, strama takkupor â i nĂ€rheten av Stureplan, huserar grammofonbolaget med den berömda skivetiketten; den vita terriern Nipper bredvid en trattgrammofon. His Masterâs Voice heter det, kallas i Sverige ofta för Husbondens röst.
Efternamnet har de tvĂ„ redan kommit överens om: Gullmar, bildat av flickans tvĂ„ förnamn, Gurli Maria. Men nĂ€r Vera Ă kerman nyss föreslog förnamnet Maj fick hon svaret âAldrig i livet, det ska vaâ Kai!â.
Nu spĂ€nner Vera Ă kerman ögonen i fröken Bergström. Ăgon, som enligt en annan av bolagets sĂ„ngare, Harry Brandelius, Ă€r violblĂ„ men kan âförvandlas till grönlĂ€ndska isbergâ.
âKai? Det Ă€r ju ett pojknamn!â
Men flicksnĂ€rtan har svar pĂ„ tal: âJa, vad gör det för nĂ„nting?â
LĂ„ngt senare ska en Ă„ldrad Kai Gullmar pĂ„stĂ„ att hon till och med sa âvad fan gör det för nĂ„nting?â. Det Ă€r en bra historia, i synnerhet som den ackompanjeras av hennes hesa skratt. Men att en ung kvinna vid denna tid och i början av sin karriĂ€r skulle anvĂ€nda svordomar inför en Ă€ldre kvinna som just blivit hennes uppdragsgivare lĂ„ter osannolikt.
Det rÀcker nog gott och vÀl att hon törs sÀga emot fröken à kerman.
Och, fĂ„r man anta, inte vika med blicken trots âisbergenâ.
Inspelningschef à kerman har tydligen missbedömt den tjugofemÄriga Gurli Bergström som, med sina 160 centimeter över marken, sin förnuftiga yllekavaj och prydliga kjol nog Àr lÀtt att uppfatta som timid. Kanske har Vera à kerman ocksÄ lÄtit sig luras av den norrlÀndska accenten och vetskapen att flickan faktiskt fick övertalas att komma dit och provsjunga?
Hon ger med sig. Eventuellt ser hon potentialen och laddningen i ett artistnamn som inte tydligt signalerar kvinna, i kombination med flickans mörka stÀmma och kortklippta hÄr. Den stavning de vÀljer, med i pÄ slutet, kan nog ocksÄ uppfattas som mer elegant och möjligen mindre maskulin, Àn Kaj.
Detta var en tid dĂ„ det var mer eller mindre legio med pseudonymer i branschen. Mannen bakom schlagerhittar som âSĂ€g det i tonerâ valde oftast att signera dem med Jules Sylvain i stĂ€llet för med sitt vardagsnamn Stig Hansson, medan Ragnar Johansson och Karl Johnson blev sĂ„ ett med sina artistnamn Ernst Rolf respektive Karl Gerhard att de ofta blev kallade Ernst eller Rolf samt Gerhard, Ă€ven av vĂ€nner och bekanta.
MÄnga anvÀnde sig till och med av flera olika namn. NÀmnde Stig Hansson var en av dem, enligt uppgift eftersom han trodde att publiken annars skulle komma att tröttna pÄ honom. Till exempel kallade han
sig Vaclav Zerol nÀr han tonsatte en tango, utifrÄn den förhÀrskande idén att utlÀndska artister och kompositörer var överlÀgsna svenska. Dessutom kunde detta vara ett smart sÀtt att sÀlja mer, genom att ge ut musik pÄ flera olika förlag under olika namn. Artisten Harry Brandelius har berÀttat att hans skivbolag gav honom tillÄtelse att göra inspelningar pÄ ett bolag som betalade honom mer, sÄ lÀnge han gjorde det under pseudonym.
OcksÄ i andra lÀnder var det vanligt med artistnamn. I Harlem, New York, hade till exempel den unga sÄngerskan Eleanora Fagan nyligen börjat framtrÀda under namnet Billie Holiday. Om nÄgra Är skulle hon lÀgga till ytterligare ett: Lady Day.
Senare kom Ă€ven Gurli Bergström att anvĂ€nda fler pseudonymer i sin roll som tonsĂ€ttare. NĂ„gra av dem var dâAlvarez, Leo Jackson, Leslie Hammond och Billie Gold. Att samtliga lekte med könstillhörigheten hos upphovspersonen skulle förstĂ„s kunna antyda att hon sĂ„g nĂ„got lockande i det. Men möjligen ocksĂ„ att hon och notförlagen trodde att manligt klingande kompositörsnamn skulle tas mer pĂ„ allvar, pĂ„ samma vis som mĂ„nga kvinnliga 1800-talsförfattare hade valt att ge ut böcker under manlig pseudonym.
Men det var under namnet Kai Gullmar hon skulle bli kÀnd, bÄde som artist och kompositör. I den senare rollen kom hon att bli en av vÀrldens första kvinnliga populÀrmusikkompositörer, och höra till Sveriges mest produktiva melodimakare.