En kulla i graven
Roman
Vinter
buss H Ällplatsen d à r H an klev ur taxin var ett förbannat blÄshÄl, sÄ pass att snön som lagt sig yrde upp igen. Han rÀttade till jackhuvan, fortsatte en bit framÄt pÄ landsvÀgen och tog sedan höger uppför backen mot gÄrden. Skorna begravdes i nysnön, tankarna var halva och trasiga, det var förmodligen morgon snart, handskarna var borta, damen han nyss lÄg med var fin, damen han nyss lÄg med tyckte att hon var för gammal för honom.
Och sÄ det jÀvla snöandet.
Det hade pÄgÄtt hela dagen och kvÀllen, lÀttat framÄt midnatt, men fortfarande dalade stora, lÄngsamma flingor mot marken. Hans vader var tunga som betongsuggor och han blev andfÄdd. Ljuset frÄn lyktstolpen vid vÀgen nÄdde inte hit och han tog sikte pÄ den klena lampan pÄ vedbodhörnet pÄ gÄrden som till och frÄn skymtade mellan granarna.
Han hade fÄtt be taxichauffören att stanna innan de ens hunnit ut ur Leksand för han mÄste spy. Nu mÄdde han bÀttre, han var bara sÄ förbannat trött och ville inget hellre Àn att lÀgga sig.
Men det var det hÀr med snön.
Det hade kommit nÀstan tvÄ decimeter. Om ett par timmar skulle de stÄ dÀr i köksfönstret och huttra med sina kaffekoppar och oja sig över att det var oplogat.
Kanske vÀcka honom.
VÀl uppe pÄ gÄrden letade han rÀtt pÄ den breda skoveln och skottade hjÀlpligt undan framför ladan tills de höga, gistna plankdörrarna gick att öppna. Sedan klÀttrade han in i den gamla traktorn, slog pÄ ljuset och backade ut. Han rundade de tvÄ översnöade bilarna och plogade rent pÄ gÄrdsplanen mellan uthuslÀngorna och boningshuset, föste upp snön mot de gamla drivorna. SÄ Äkte han över till den andra kortsidan och karade undan sÄ gott han kunde runt tallarna vid klubbhuset, och svÀngde sedan tillbaka nedför backen han nyss kommit uppför.
Han vinklade plogen och snön vĂ€llde in mot slyn och granarnas gungande ruskor. Furornas stammar glimrade av iskristaller. Han blĂ€ndades nĂ€stan nĂ€r det vita traktorljuset blev ett med snön som virvlade upp mot rutan. Motorn vibrerade stadigt och dovt. Ratten isade i hĂ€nderna fast han dragit ner jackĂ€rmarna, men han skulle strax vara klar. Plötsligt dunsade hakan mot bröstkorgen. Han ruskade pĂ„ skallen. Knappt hundra meter kvar ner till landsvĂ€gen nu. Traktorn gick sĂ„ stadigt och bra och snön var lĂ€tt och medgörlig. Han mjuknade i kroppen av motorljudet och skakningarna â sĂ„ plötsligt lĂ€ttade han frĂ„n sĂ€tet och allt var en röra av ljus, mörker, splitter och slammer.
Och det blev stilla.
lands K apet gled snabbt förbi utanför tÄgfönstret.
Grönska, blĂ„ himmel och lĂ€tta moln. Ruben fĂ€ste blicken pĂ„ en gigantisk silo lĂ„ngt dĂ€r framme, den rusade nĂ€rmare, nĂ€rmare och nĂ€rmare â sĂ„ var den borta. Han rĂ€tade pĂ„ sig i stolen, lĂ€tt illamĂ„ende.
Vagnen var nÀstan tom, de var bara fyra kvar nu. PÄ andra sidan gÄngen satt en Àldre kvinna med grÄtt, tunt hÄr, ordentliga gymnastikskor och en miniryggsÀck i knÀt. Kunde vara utflykt pÄ gÄng. Han spanade in ryggsÀcken och gissade: en termos med kaffe, absolut. Och sÄ en plastmugg. Kanske runda polarbröd med falukorv. En bit hopvikt hushÄllspapper.
DjurÄs nÀsta.
Tanten greppade ryggsĂ€cken och reste sig. âTrevlig turâ, ropade han och fick en vaksam blick innan hon kvickt steg av.
TĂ„get rullade igen. Han bet en tugga av sin halvĂ€tna smörgĂ„s. Smakerna kĂ€ndes instĂ€llsamma och hala, det var sött, salt och smörigt â han tryckte ner det sista i skrĂ€ppĂ„sen.
Snart Gagnef.
Den enda i familjen som hade hört av sig under de hÀr mÄnaderna var Sven. TvÄ gÄnger hade farsgubben ringt. BÄda gÄngerna satt han i sin gamla Land Rover pÄ vÀg in till Leksand, som om detta att han hade hÀnder och huvud fulla av ratt och körande kunde skyla över det anmÀrkningsvÀrda
lyste grÀset illande grönt. Björkkronorna var ljusa, luftiga och lÀtta. Och lÀngre bort gled en turistbÄt ivÀg Ät MorahÄllet.
Det blev trÄngt i bröstkorgen.
Det skulle bli bra. Han tÀnkte inte bli lÄngvarig hos förÀldrarna pÄ GrÄmyren, han ville inte ligga dem till last. Snart skulle han vara igÄng och tjÀna pengar och hitta nÄgonstans att bo. De skulle fÄ bli stolta över honom.
Han tog vÀskan och gick mot dörren.
Herregud, sÄklart! Det skulle gÄ bra!
TÄget bromsade in, tjöt och gnisslade. Han spanade efter gubbens Land Rover. Ifall. Fast han hade sÄklart annat att göra idag. Men dÀr! Ja tamejfan, dÀr var hans kompis! Finn!
Han stod pÄ parkeringen med sin amerikanare, precis som han sagt att han skulle. TÄgdörrarna gled upp och Ruben hoppade ner pÄ perrongen. Vinden var mjuk och sval, och med vÀskan slÀngd över axeln skyndade han över spÄren mot stationshuset.
Hemma igen!
Han vinkade Ät en av expediterna pÄ Kjells Sport som stod med en knodd i famnen. Finn tutade sÄ folk vÀnde sig om, och han kunde inte lÄta bli att skratta nÀr han smÄsprang mot parkeringen dÀr skuggorna frÄn hÀngbjörkarnas lÄnga, tunna kvistar rörde om i gruset. gustav gi CK uppför den knarriga trÄnga trappan till övervÄningen dÀr hans gamla pojkrum lÄg, och stannade till utanför förÀldrarnas sÀngkammare. Han hörde sin fars lugna stök dÀr inne.
Bra. DÄ var han i alla fall pÄ benen.
Gustav knackade försiktigt pĂ„ dörren. âMor undrar om du vill komma ner och Ă€ta nĂ„got?â
âNi fĂ„r lugna er liteâ, mumlade Sven, âjag kommer nĂ€r jag kommer.â
Gustav smög tyst över den nötta medaljongmönstrade linoleummattan fram till fönstret. En stor smutsflÀck pÄ glaset skymde sikten. Han lutade sig Ät sidan och sÄg ner pÄ gÄrden. Fortfarande vÀldigt rörigt. Om nÄgra timmar skulle runt sextio personer dyka upp, slÀktingar frÄn Orsa, gubbarna som Sven mekade med, nÄgon gammal prÀstkollega, grannar, löst folk och hela Leksands spelmanslag med respektive.
Ett par tre familjer, de som kom lÀngre ifrÄn, skulle övernatta i friggebodarna vid Àngen.
Förberedelserna gick för trögt. Tre rullar ljusblÄ pappersduk stod bortglömda vid uthusvÀggen, och fyra bord lÄg fortfarande ouppfÀllda i en hög pÄ gÄrdsplanen. Och nu sÄg han: flÀckar av grÀs började breda ut sig i gruset. SÄ onödigt. Hade GrÄmyren varit hans skulle han för lÀnge sedan ha fyllt pÄ med grus och gÄtt över gÄrdsplanen med skyffeljÀrn, en gÄng pÄ vÄren och en gÄng pÄ sommaren. Mer behövdes inte.
Bakom honom, inne pÄ kammaren, satte Sven pÄ James Browns livekonsert.
Gubben var inte pÄ humör för att gÄ ner Àn.
GrĂ„myren hade i sig inte mycket till dalacharm, men det störde inte Gustav. GĂ„rden var genuin â frĂ„n början en enkel liten bondgĂ„rd med plats för nĂ„gon enstaka ko, hĂ€st och gris.
Uthusen stod kvar frÄn förr, men det gamla boningshuset hade rivits och det nya, hans barndomshem, byggdes pÄ trettiotalet.
De bÄda faluröda uthuslÀngorna pÄ varsin sida av grusplanen skulle ha behövt lite omsorg. Inte minst ny rödfÀrg. I vÀnstra lÀngan hade Sven sitt garage. Sedan var det förrÄd, redskapsbod och en traktorlada med höskulle. DÀr skulle de dansa ikvÀll. I högra lÀngan fanns ett enkelt gÀstrum, sedan trÀdgÄrdsförrÄd, portlider och vedbod.
Allt var i lÄngsamt förfall. Allt behövde renoveras.
Men det vÀrsta av allt var det han hade rakt framför sig, pÄ andra kortsidan av gÄrden: klubbhuset.
Klubbhuset var en ful och sliten brunmÄlad barackliknande historia. Det byggdes pÄ femtiotalet av GrÄmyrens orienteringsklubb, som höll till hÀr uppe, och det var i den vevan som gÄrden började kallas GrÄmyren. Klubbhuset borde rivas eller totalrenoveras. Och de skuggande tallarna omkring borde sÄgas ner.
Men inte ens det hÀnde.
Och sanningen var att det hÀr tyngde honom.
GrÄmyrens förfall höll honom faktiskt sömnlös vissa nÀtter. Han var vÀldigt fÀst vid barndomshemmet, och lÀget hÀr pÄ Äsen var idealiskt med Àngen sluttande ner mot Styrsjön. GrÄmyren skulle kunna bli en fantastisk affÀr. Men dÄ mÄste man fÄ dit andra gÀster Àn de som nu dök upp med ryggsÀck och hyrde en friggebod.
Det var roligt att tÀnka framÄt. Men ocksÄ tröttande.
Och just nu hade han nog med festen.
I hemlighet lÀngtade han tills den var över. Hela veckan hade han stressat mellan jobbet, villan och GrÄmyren. Tre kvÀllar hade gÄtt Ät till att rensa skrÀp frÄn ladan, och hemma hade det blivit kÀrvt. Hans fru Erika var missnöjd över att sÄ mycket tid gick till GrÄmyren.
PÄ kvÀllarna hade hjÀrtat slagit dubbelslag.
Bakom den stÀngda dörren hörde han nu Sven stÀmma fiolen. Nere pÄ gÄrden kom My ut frÄn ladan, svÀngande en stor blank kittel som hon stÀllde pÄ ett av borden.
Han rÄdde inte för det, men han blev illa berörd nÀr han betraktade sin dotter.
My var sjutton Är, storvuxen och lite oformligt byggd. Nu hade hon klÀtt sig i vita strumpbyxor och en kort volangkjol.
Upptill hade hon nÄgot slags ljust rysch. Det var nÄgot ⊠ja, sexuellt över hennes klÀdsel, som hon nog sjÀlv inte förstod.
âKan du inte ge henne en vinkâ, hade han bett Erika. Men hon bet ifrĂ„n direkt. De kunde inte âskamma Mys uttryckâ, menade hon.
Erika jobbade pÄ högstadieskola och hade förmodligen rÀtt.
à andra sidan: My var vÀl hans dotter ocksÄ?
Inne pÄ kammaren satte Sven pÄ en Karl Gerhard-kuplett.
âFar, vill du ha hjĂ€lp med nĂ„gonting?â ropade han över axeln och höll blundande andan i vĂ€ntan pĂ„ svar. âVill du ha en smörgĂ„s?â
Inget svar.
Han gav upp och gick nedför trappan igen. Hans syster Sara kom ut frÄn köket, kÄnkande pÄ en hink skvalpande isvatten. Lilla Polly gick bredvid och försökte fiska upp isbitar i farten.
âInget nytt om Ruben?â frĂ„gade han systern som sĂ„g tröttare ut Ă€n vanligt. Hon hade alltid haft ett alldagligt utseende med smĂ„, ljusa ögon och tunt, fĂ€rglöst hĂ„r, men nu sĂ„g hon sliten ut, och nĂ€stan sjavig i sina flĂ€ckiga trĂ€ningsoverallsbyxor.
Sara skakade pĂ„ huvudet. âMen han har ju sagt att han kommerâ, sa hon och fortsatte ut pĂ„ gĂ„rden.
Hon var sÄ godtrogen. Alla visste att Ruben var ett osÀkert kort. Ett orosmoment. Och om deras bror mot förmodan tÀnkte visa sig: vad skulle han dÄ hitta pÄ?
Nej, det var upplagt för att Sven skulle bli besviken, tÀnkte han bekymrat och skar sig en bit vetelÀngd i köket innan han gick ut pÄ gÄrden. Det bÀsta vore faktiskt att Ruben inte dök upp alls just idag, för allas skull. Gustav greppade ett av borden i traven, svÀngde snabbt ut benslÄarna och ruckade bordet pÄ plats i raden innan han fortsatte med resten.
âMy!â ropade han till dottern som försökte fĂ„ en ungbjörk
att stĂ„ stadigt vid ingĂ„ngen till ladan. âHjĂ€lper du mig ner med stolarna till sjön?â
âJag kan inteâ, sa hon och strök bort hĂ„ret ur ansiktet.
âDet kan du visst. Kom nu! Annars mĂ„ste jag gĂ„ tvĂ„ gĂ„nger.â
âMen! Aldrig att jag tĂ€nker bĂ€ra dammiga stolar nu!â ropade hon och nöp i blusryschet. âDĂ„ blir jag skitig, fattar du vĂ€l!â
âDu skjuter skottkĂ€rran sĂ„ bĂ€r jag det andra. SkĂ€rpning!â
My spĂ€rrade upp ögonen och strĂ€ckte uppgivet ut armarna. Björken föll lĂ„ngsamt i backen bakom henne. âNöjd?â skrek hon och kom sedan gĂ„ende mot honom.
Detta eviga motstÄnd. Alltid detta motstÄnd.
Gustav rev ut de fem campingstolarna ur förrÄdet, sopade av det vÀrsta med kvasten och lade upp fyra av dem i skottkÀrran. Det blev rangligt men det skulle gÄ.
âSĂ„dĂ€râ, sa han och tog en stol i ena handen och det svartnade trĂ€bordet i andra. My greppade motvilligt skottkĂ€rran. Men det var sĂ„ hĂ€r Sven ville ha det: om det blev jam vid stranden framĂ„t natten skulle folk ha nĂ„got att sitta pĂ„.
Idag skulle han se till att Sven blev riktigt nöjd.
Han fick ordning pÄ greppet om bordet, och nu kunde han inte lÄta bli att kasta ett öga upp mot övervÄningen. Jo, dÀr stod hans far i fönstret, oklÀdd. Back Sven, lÄng och blek. Det vita hÄret brann till i solljuset. Men han hade blicken Ät annat hÄll.
finns CH evrolet rullade mjukt ut frÄn Leksand. Ruben satt som en prins pÄ det röda skinnsÀtet. Finn hade jobbat med bilen hela vintern och vÄren. De tvÄ hade mekat mycket ihop förut. Och jagat tjejer. Finn hade nog haft lÀttare med bilar Àn tjejer.
De svÀngde in pÄ SiljansnÀsvÀgen och precis innan de tog vÀnster mot Styrsjöbo pekade Ruben pÄ höger sida av vÀgen.
âDu vet att det Ă€r hĂ€r det kommer att hĂ€nda?â sa han och nickade mot asfaltsplanen och det nedlagda vĂ€veriet.
Finn skrattade.
âAllvarligt Finn, det kommer att bli sĂ„ nu. HĂ€r ska jag ha min firma.â
DĂ€r, i Karlsarvet, precis i höjd med avtagsvĂ€gen mot Styrsjöbo, sĂ„g Ruben framför sig att hans nystartade firma skulle ligga. Förut hade han haft planer pĂ„ en bilverkstad, sedan ett fiskecentrum, han hade varit inne pĂ„ spelhall, lekpalats med bollhav och klĂ€ttervĂ€ggar â mĂ„nga idĂ©er hade dykt upp under Ă„ren. Men platsen var alltid densamma: dĂ€r, i den flacka högerkurvan vid det nedlagda vĂ€veriet. LĂ€get var bra för vad som helst, det var lĂ€tt att rulla in och parkera. Och nu kĂ€nde han mer och mer för varje dag vad han skulle göra. Han skulle satsa pĂ„ solpaneler.
De nÀrmade sig Styrsjöbo, körde förbi stallet och in i byn.
Det började kĂ€nnas nu. Sven och Louise skulle antagligen vara hemma. Finn saktade ner och svĂ€ngde höger vid den gamla trĂ€skylten dĂ€r Sven hade brĂ€nt in âGrĂ„myrenâ. LĂ„ngsamt gungade de uppför den skuggiga backen dĂ€r tallkronorna nĂ€stan möttes ovanför dem och slyn trĂ€ngde pĂ„ frĂ„n sidorna. SĂ„ rullade de förbi soptunnan och upp pĂ„ gĂ„rdsplanen.
Ut i det mjölkvita ljuset.
Inte en mÀnniska.
Det var som om festen hade förberetts men blivit instÀlld.
Finn öppnade bildörren. âDet blir mycket folkâ, sa han med en nick mot borden och försvann in bakom klubbhuset för att pinka. Ruben klev ur och slog igen bildörren. TĂ€lttaket.
Louises Toyota. Ett ensamt bord mitt pÄ gÄrden. Drickabackar. Land Rovern. En grön presenning som fladdrade vid portlidret. Ungbjörkar som lÄg som plockepinn pÄ marken. Varenda ladudörr pÄ vid gavel, som om skjulen skrek.
SĂ„ rasslade det i gruset.
Mamma!
Plötsligt var hon dÀr. Det klack till i honom och han höjde handen nÀr hon kom över gÄrden, liten och snabb. Alltid snabb. TrÀskor. Jeans. Huckle över det ljusa hÄret.
âJaha, dĂ€r ser manâ, sa Louise och stannade en bit ifrĂ„n. Armarna i kors över bröstet.
Han tog ett par tafatta steg mot henne men kom av sig. Ljuset sved i ögonen nÀr han försökte lÀsa av hennes ansikte.
âJaha?â sa hon och torkade sig i pannan. âDu dyker upp?â
âJag kom sĂ„ fort jag kunde.â
âVi har fest för Sven hĂ€r idag. Det visste du kanske?â
âSĂ„klart, jag Ă„kte redan vid sex i morse, har Ă„kt hela dagen.
Jag har skrivit ett tal ocksĂ„.â
âJasĂ„, ett tal?â sa hon med ett lĂ„gt skratt och tog nĂ„gra steg mot en kvast som lĂ„g pĂ„ marken. âDu har blivit lĂ„nghĂ„rigâ, fortsatte hon med ryggen mot.
Han teg. Hon reste kvasten mot uthusvÀggen.
Han ville fortsÀtta tiga men skÀrpte sig. Hon tÀnkte vÀl pÄ det med traktorn ocksÄ. Han mÄste förstÄ det. Att hon nog var besviken. Bara stÄ ut med det.
âJag har inte hunnit klippa migâ, sa han. âVar Ă€r pappa?â
âUppe. Men han vill nog inte bli störd. Förresten ska vi andra ha drĂ€kt, du tĂ€nkte kanske ocksĂ„ byta om? Eller har du nĂ„got annat planerat ikvĂ€ll kanske?â
DrÀkten. Den skulle han inte ha pÄ sig nej. Den hade möglat. Den hade legat kvarglömd i en plastkasse i Jonte BÀcks husbÄt efter ett bröllop. Legat dÀr hela hösten och vintern.
âInte lĂ€ge för drĂ€kt tyvĂ€rrâ, sa han.
Bakom sig hörde han knastret av Finns steg i gruset och hans entoniga röst nÀr han hÀlsade pÄ Louise.
âJag tĂ€nkte sticka tillbaka nuâ, sa Finn och öppnade bildörren, âhĂ€lsa Back Sven och gratulera.â
Ruben gick mot bilen för att hÀmta vÀskan, men dÄ var det plötsligt som om det vitnade för ögonen. Marken tog inte riktigt emot stegen, han trampade luft och stödde handen mot biltaket.
Han var en idiot. Hur kunde han vara sÄ dum att han trodde att nÄgot skulle ha Àndrats?
Han tackade Finn och sa hej dÄ och nÀr han vÀnde sig om var Louise redan borta vid ladan. Chevan mullrade igÄng och Finn backade och vÀnde. Avgaserna stack i nÀsan.
Louises arm for hastigt upp i luften i en bakvÀnd vinkning nÀr hon försvann in i ladan. En gest som inte gick att förstÄ.
Hon gick inte att förstÄ.
Nej, tÀnkte han. SÄ fan heller.
sara var grĂ„tf Ă rdig . Det var sĂ„ mycket kvar att göra. Och varför hade hon inte lĂ„tit Polly vara pĂ„ förskolan idag? Det hĂ€r gick nĂ€stan inte. Polly var snart fem Ă„r men sĂ„ fort hon inte fick som hon ville gjorde hon sig liten, gnĂ€llde och pratade som en bĂ€bis. Och nu nĂ€r Sara Ă€ntligen kunde ta en snabb dusch âhĂ€r hos förĂ€ldrarna pĂ„ GrĂ„myren satt man hopkurad i badkaret med en handdusch â stod Polly bakom plastdraperiet och bankade henne pĂ„ ryggen med en tom schampoflaska. Till slut röt hon ifrĂ„n, gjorde sig snabbt klar och drog bort duschdraperiet.
Hon stirrade framför sig.
âMen vad har du gjort!â
Polly hade fÄtt av sig alla klÀder. Den ljusblÄ klÀnningen lÄg slÀngd pÄ golvet. Det blanka, styva bomullstyget var liksom slocknat och platt av stÀnk och Änga.
âJag vill duschaâ, sa Polly.
Sara tog snabbt upp klÀnningen och skakade ut tyget sÄ det smÀllde.
âJag kommer!â ropade hon till Polly och skyndade in pĂ„ sitt gamla flickrum. FolkdrĂ€kten fick vĂ€nta, den var för krĂ„nglig att fĂ„ pĂ„, hon drog pĂ„ jeans och t-shirt och sprang ner. Polly hade tystnat, och nĂ€r hon slet draperiet Ă„t sidan satt hon dĂ€r i Ă„ngan, ögonen blanka och ansiktet rosa av vĂ€rmen. Sara lyfte upp henne och virade in henne i badlakanet, och sittande pĂ„ toalettstolen med flickan i knĂ€t kramade hon vattnet ur det lĂ„nga, smĂ„lockiga hĂ„ret med handduken.
âVet du vem som har kommit?â sa hon till sist nĂ€r hon fĂ„tt pĂ„ Polly klĂ€derna. âGissa vem som har kommit?â
Flickan vÀnde sig mot henne, de mörka ögonen uppspÀrrade.
âMorbror Ruben?â
Sara nickade.
âMorbror Ruben!â skrek Polly och sprang ivĂ€g.
âTa pĂ„ skorna! Och du fĂ„r inte vara i vĂ€gen för mormorâ, ropade hon och hĂ€ngde snabbt upp handduken över draperistĂ„ngen, torkade upp det blöta pĂ„ golvet, kammade igenom hĂ„ret och skyndade ut.
GĂ„rdsplanen var tom.
Polly stod villrÄdig och ropade pÄ Ruben. Bilen var borta.
âHan kanske gick ner till sjönâ, sa Sara och tog Polly i handen.
De rundade vedboden och sÄg ut över Àngen dÀr smörblommor och Àngsklocka slagit ut, och ner mot den flimrande, glittrande sjön. TvÄ figurer var pÄ vÀg uppför sluttningen. My och Gustav. Han med en skottkÀrra, hon en bit bakom. Men ingen Ruben.
âKomâ, sa hon, och tillsammans gick de tillbaka över gĂ„rden och in i ladan. DĂ€r i dunklet var Louise, i fĂ€rd med att rulla ut en trasmatta pĂ„ den vĂ€ggfasta sittbĂ€nken.
âVart tog Ruben vĂ€gen?â
âJaaa du âŠâ, sa Louise med ett snett leende och drog mattan rĂ€tt. âVad tror du?â