Den blodiga tiaran
t idigare U tgivning pÄ r oman U s & s elling
Den svarta dolken (2021)
Den grÄtande violinisten (2022)
t idigare U tgivning pÄ annat förlag
Ănglalik (2008)
Kretsen (2009)
Den siste tsarens hemlighet (2012)
Kapten Fiennes skatt (2012)
Det japanska husets förbannelse (2013)
Ensamvarg (2019)
Arvsynd (2019)
Vredesmod (2020)
Till Sigrid och Birger, mina underbara, Àlskade vuxna barn. VÄra middagsdiskussioner gör mig till en bÀttre mÀnniska och författare.
www.romanusochselling.se
is B n 978-91-89501-60-7
Copyright © Veronica Sjöstrand 2023
Omslag: Lotta KĂŒhlhorn
Tryck: ScandBook, e U 2023
Paris 1942
Prolog
Hilda la tillbaka en lock bakom sitt ena öra, strök hÀnderna över klÀnningens svarta sidentyg och sÄg sig omkring i hotellsviten. Rummet var inrett i barockstil. Ett överdÄdigt Versailles i miniatyr med svÀllande tofsar, sammet och bladguld. Hon stod i la suite impériale pÄ HÎtel Ritz i Paris. Rummet var till brÀdden fyllt med mÀnniskor, mestadels mÀn. De flesta i uniform och med champagnekupor av kristall i hÀnderna. LjudnivÄn var hög och humöret pÄ topp. Utanför stenfasaden lÄg den ockuperade staden tyst och nedslÀckt. NÀr Hilda upptÀckte den lilla klunga av mÀn hon letade efter tog hon ett glas, klev fram med ett leende och sa:
âHerr Reichsmarschall Göring, tack för inbjudan.â
Hermann Göring vÀnde sig mot henne. Han var klÀdd i en specialsydd pÀrlgrÄ uniform. Bröstkorgen var tÀckt av medaljer. Mannen intill mörknade nÀr han sÄg att Hilda stal Görings uppmÀrksamhet frÄn honom. Hans namn var Hector Ortega. Hilda kÀnde honom vÀl. Hela hans fÀrgskala var ljusbeige. FrÄn hÄret till kostymen. Hon log kort mot honom utan vÀrme och förflyttade sig sjÀlv Ànnu nÀrmare Göring med ryggen mot Ortega
âNej men frau Hilda, min vĂ€n. SĂ„ trevlig att du kunde kommaâ, sa Göring och sĂ„g pĂ„ henne. âHittade du nĂ„got intressant bland det degenererade skrĂ€pet nere pĂ„ Jeu de Paume?â
âAbsolut. Jag köpte med mig en Picasso, och ett par Klee.â
Han höll upp handen och viftade avfÀrdande med den.
âVi Ă€r bara glada att bli av med det, men nog med affĂ€rer! LĂ„t oss ha trevligt!â Han höll upp sitt glas, som sĂ„g minimalt ut i hans nĂ€ve, och Hilda besvarade hans skĂ„l.
Ett par timmar senare tackade Hilda för sig och gick ner till hotellets restaurang. Hon hade bara hunnit sÀtta sig vid ett av de mer avsides borden innan Arjan de Vries, hollÀndsk industrimagnat, dandy och Hildas bÀsta vÀn, slog sig ner mitt emot henne.
Arjan var lÄng och bredaxlad med ett vÀnligt ansikte och ett ungt kroppssprÄk som han aldrig hade vÀxt ifrÄn.
âDu ser nöjd ut. Gick det bra hos Göring?â frĂ„gade han och slĂ€ngde ett av sina lĂ„nga ben över det andra.
âMycketâ, sa Hilda.
âHar du inget emot deras blickar? Tyskarna ser ju pĂ„ dig som en svĂ€ltande parisare ser pĂ„ en lammstek.â
Hilda ryckte pÄ ena axeln.
âĂh. SĂ„ lĂ€nge jag fĂ„r köpa konst av dem fĂ„r de gĂ€rna titta. Jag har ju dig som försvarar min heder.â
âDet Ă€r santâ, sa Arjan och tog emot ett glas champagne frĂ„n en servitör. NĂ€r de var ensamma igen plockade han fram en fyrkantig ask i ljust trĂ€ med rundade hörn och sköt den över bordet mot henne. âHĂ€r Ă€r den. Jag har alla dokument pĂ„ mitt rum. Jag kan komma över med dem senare ikvĂ€ll.â
Deras hÀnder snuddade vid varandra nÀr Hilda tog emot asken.
âStort tack, Arjan. Det betyder mycket för migâ, sa hon och lĂ€t sina fingrar vila pĂ„ hans underarm.
âDet var sĂ„ lite. Men var försiktig, snĂ€lla du.â Han lutade sig fram över bordet och kramade hennes hand med bĂ€gge sina.
âDu börjar bli besatt. Lova mig att du inte gör nĂ„got överilat.â
âJag lovarâ, sa Hilda, log blekt och drog sig bort frĂ„n hans beröring.
De bestÀllde sin mat och satt tysta en stund.
âHilda, jag âŠâ, sa Arjan och tystnade för en sekund innan han fortsatte: âFölj med mig till Amsterdam. Skilj dig frĂ„n Mauritz. Jag âŠâ
Hilda fick tÄrar i ögonen och tittade bort frÄn honom.
âSĂ€g det inte, Arjan. Be mig inte. Jag kan inte göra det mot Adina. Hon Ă€r bara ett barn. Jag kan inte lĂ€mna Mauritz. Det skulle krossa honom. SnĂ€lla, sĂ€g att du förstĂ„r.â
Arjans sorgsna leende gjorde ont i henne. Han skakade pÄ huvudet.
âNej, Hilda. Jag förstĂ„r inte. Jag vet att du delar mina kĂ€nslor. Jag har den största respekt för Mauritz, men âŠâ
âSnĂ€lla Arjan. Gör inte det hĂ€r Ă€nnu svĂ„rare för mig. Jag mĂ„ste fĂ„ veta att du kommer klara dig. Att du glömmer allt.â
âOm det Ă€r vad du vill. Jag vill bara bort frĂ„n det hĂ€r elĂ€ndet nuâ, sa Arjan och vek undan frĂ„n hennes blick.
Klockan var ett pÄ natten. Hilda satt vid hotellrummets skrivbord. Terrassdörren mot hotellets innergÄrd stod pÄ glÀnt. Den tunna gardinen böljade i en svag kvÀllsbris. Svalkan var vÀlkommen efter dagens vÀrme. OvanpÄ ett lapptÀcke av dokument, foton och tidningsurklipp vilade hennes uppslagna dagbok och i sina hÀnder höll hon tiaran som Arjan hade hjÀlpt henne att köpa.
Det detaljrika smycket var format som en klassisk krona med sju höga toppar i avtagande storlek pÄ en tunn bas. Topparna var formade som stiliserade, diamantbeströdda blad, de pÄminde Hilda om murgröna eller daggkÄpa. I mitten av varje blad gnistrade en fasettslipad akvamarin, som en kristalliserad
vattendroppe fÄngad i evigheten. Hilda vÀnde pÄ tiaran för att undersöka den nÀrmare precis nÀr en man tog sig in genom terrassdörren. Hector Ortega. Samma man som kÀmpat mot henne om Görings uppmÀrksamhet tidigare. Precis som Göring var hans mage sÄ stor att kroppen lutade en aning bakÄt för att kompensera för vikten. Hildas ögon mörknade.
âVad gör du hĂ€r?â frĂ„gade hon.
âJag har bara kommit för att ta tillbaka det som Ă€r mittâ, sa han och tog fram en pistol frĂ„n kavajfickan. Han riktade den mot Hilda som stelnade till.
âTiaran Ă€r köpt pĂ„ lagligt vis. Den Ă€r inte dinâ, sa Hilda med tillkĂ€mpat lugn i rösten. Hon slöt sina darrande hĂ€nder hĂ„rdare runt den kalla metallen och sĂ„g sig om för att hitta handvĂ€skan dĂ€r hon hade sin pistol.
âDin knĂ€hund har köpt den Ă„t dig under falska förespeglingar. Du ska ge fan i att lĂ€gga dig i mina affĂ€rer! Du ger mig inget valâ, sa Ortega mellan hopbitna tĂ€nder.
Han strÀckte fram handen för att ta tiaran frÄn henne. Hilda reste sig sÄ hastigt att stolen föll i golvet med en smÀll. Hon backade bakÄt, mot hotellrummets dörr. I tvÄ kliv var han framme hos henne. Han slöt sina fingrar om hennes handled och försökte rycka till sig tiaran, men Hilda drog den mot sig med sÄn kraft att han tog ett snubblande steg framÄt. Pistolen snuddade vid Hildas bröstkorg och ett skott gick av.
I flera sekunder stod allt stilla.
Sen drÄsade Hilda ner i golvet med tiaran i ett krampaktigt grepp och med ögonen fÀsta pÄ Hector Ortega. Han stapplade bakÄt och tog tag om skrivbordskanten. Stod dÀr och andades tungt en stund. Sen rÀtade han mödosamt pÄ sig och gick fram mot Hildas kropp igen. Med en skakande hand utstrÀckt började han med stort besvÀr böja sig ner mot golvet. Precis dÄ knackade det pÄ hotellrumsdörren och handtaget trycktes
ner. Ortega vÀnde sig om och sprang med tunga steg ut genom terrassdörren.
âHilda, jag har dokumenten med mig!â sa Arjan de Vries frĂ„n korridoren. âĂr du anstĂ€ndig? Kan jag komma in?â
Allt var tyst.
âHilda?â
Till slut kikade Arjan in genom dörren. Det första han sÄg var blomman av blod som spridit sig över Hildas bröstkorg och nu sakta letade sig ut över golvet. Han föll pÄ knÀ intill kroppen. Stirrade förbryllat pÄ henne och pÄ rummet, utan att kunna acceptera vad han sÄg.
Nutid Stockholm Fredag 14 oktober
Kapitel 1
Med kisande blick studerade jag min spegelbild och strök hÀnderna över byxdressens vinröda tyg. I min omfÄngsrika garderob med vintageklÀder var den hÀr en av mina favoriter. Den hade tillhört min farmors mor, Hilda. Jag drog in magen, strÀckte pÄ ryggen, log och försökte se ut som den vd jag var nu. Till slut suckade jag och sjönk ihop igen. Det fungerade inte. Jag sÄg ÀndÄ bara ut som mig sjÀlv. Kurvig, vintage-chic och, pÄ grund av mina höga ögonbryn, stÀndigt en aning förvÄnad.
Jag rynkade pÄ nÀsan och lipade Ät mig sjÀlv i spegeln. Satte pÄ lite mer av det mörkröda lÀppstiftet och undrade för hundrade gÄngen vad jag hade gett mig in pÄ. Men det var för sent nu. Fake it till you make it var min enda vÀg framÄt. Jag drog nÄgra djupa andetag, la mobilen i ena fickan och skyndade ner mot receptionen. Skratt hördes frÄn ett morgonmöte inne pÄ specialisternas rum och jag stack in huvudet och sa ett kort hej. Ute i korridoren igen fick jag snabbt stiga Ät sidan för att slÀppa förbi en av auktionshusets Àldre projektledare som kom bÀrande pÄ en hög blÄvit vas, som nÀstan nÄdde henne upp till nÀsan. Hon pÄminde mig alltid om Angela Merkel. Hon hade bÄde den före detta förbundskanslerns lugna skÀrpa och hennes förkÀrlek för drÀkter i regnbÄgens alla fÀrger.
âStella, god morgon! Visst Ă€r den fin? Vi fick in den igĂ„r. Japanskt 1600-tal enligt kunden, jag ska precis be ateljĂ©n verifiera. En riktig dyrgrip, hoppas jag.â
âJa, verkliâŠâ Jag tvĂ€rstannade mitt i ett steg, knep ihop ögonbrynen och studerade vasen. âDen dĂ€r Ă€r inte japansk.â
âVad Ă€r det du sĂ€ger?â utbrast hon och stĂ€llde ner vasen pĂ„ ett sidobord i korridoren.
âTittaâ, sa jag och pekade pĂ„ en minimal, mĂ„lad medaljong nĂ€ra urnans hals, dold mellan en drakes klor. âKoreanska tecken.â
âDra mig baklĂ€nges! Du har rĂ€tt. Hur kunde jag missa det!â
âDet förstĂ„r jag, det Ă€r kursiverade tecken och en pytteliten textâ, sa jag och log. âSannolikt inte 1600-tal heller dĂ„, koreanerna anvĂ€nde mestadels kinesiska tecken pĂ„ den tiden. MĂ„ste gĂ„!â
Jag lÀmnade henne stirrande pÄ vasen med hÀnderna i sidorna, som om hon skulle ge den en rejÀl utskÀllning för att fÄ den att avslöja sin Älder och sitt ursprung.
SmĂ„springande fortsatte jag ner för trapporna men stannade till pĂ„ det sista steget innan bottenvĂ„ningen. Gömd bakom ett hörn studerade jag de tvĂ„ personerna som satt och vĂ€ntade i varsin högryggad lĂ€derfĂ„tölj i vĂ„rt cafĂ©. Den bleka höstsolen sken in pĂ„ dem genom vĂ„rt skyltfönster. Texten pĂ„ glaset, Rodins auktionshus i guldbokstĂ€ver, ritade mönster över cafĂ©bordet mellan dem. Den ena var en gĂ€nglig, rakryggad kvinna som precis tog upp ett anteckningsblock ur sin vĂ€ska. Bredvid henne satt en ung man med en avancerad kamera i handen. Han sĂ„g skrynklig och yrvaken ut. De var frĂ„n internationella branschtidningen Artnet och skulle intervjua mig om min nya position som âkvinnlig vd för ett slĂ€ktföretag i förnyelseâ, som journalisten sĂ„ tjusigt sagt över telefon. Flera tidningar hade redan gjort liknande reportage, sĂ„ man kunde tycka att jag borde vara van vid det hĂ€r laget. Det var jag inte.
Jag försökte lugna ner min puls en aning, slÀtade till byxdressen, la pÄ mitt försök till vd-leende och gick fram till dem.
âVĂ€lkomna! Det Ă€r jag som Ă€r Stella Rodin.â
BĂ€gge reste sig och skakade hand med mig.
âTack för att du kunde ta emot oss idag. Jag heter Darla och det hĂ€r Ă€r min fotograf, Munir.â
âTrevligt att trĂ€ffas, varmt vĂ€lkomna till Rodins. Var vill ni att vi ska börja? Ska vi sitta kvar hĂ€r i cafeterian en stund kanske?â frĂ„gade jag och lyfte nĂ€san mot doften av nymalt kaffe.
âNja ⊠Kan vi börja med att ta nĂ„gra fotografier innan det blir mörkt? Det Ă€r sĂ„ fint ljus idag. IgĂ„r var allting bara grĂ„ttâ, sa Darla. âVad tror du om att stĂ„ bredvid fotot av Hilda till att börja med? CafĂ©et kĂ€nns lite ⊠gubbigt nu nĂ€r vi gör en artikel om dig, den nya generationen.â
âVisstâ, sa jag och log utan att mena det. CafĂ©et var min favoritplats i huset. Jag Ă€lskade den mörka inredningen, jazzmusiken i bakgrunden och det mjuka frĂ€sandet frĂ„n vĂ„rt monster till kaffemaskin. Men jag förstod varför de hellre ville ta bilder av mig i receptionen. Vi hade förstorat upp ett fotografi av min farmors mor Hilda pĂ„ en hel vĂ€gg bakom disken. Och eftersom Hilda och jag var ganska lika var det hĂ€r inte första gĂ„ngen jag blivit fotograferad intill henne. I de annonser vi kört i bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet stod jag, min bror Matteo, min faster Bettina och min farmor Adina framför just den hĂ€r vĂ€ggen med undertexten ett slĂ€ktföretag i förnyelse.
âOm du stĂ„r dĂ€r, precis vid ⊠Ja, dĂ€r! Perfektâ, sa fotografen.
Jag gjorde mitt bÀsta för att se naturlig och avslappnad ut, men hur mycket jag Àn försökte ville mina ansiktsmuskler inte samarbeta med mig. Det kÀndes som om jag stod och grimaserade.
âBerĂ€tta om bilden Ă€r du snĂ€llâ, sa Darla.
âGĂ€rna. Den Ă€r tagen 1938, ombord pĂ„ M/S Kungsholm pĂ„ vĂ€g till New York. Kvinnan i mitten Ă€r som ni förstĂ„r min farmors mor Hilda Rodin. Mannen vid Hildas högra sida Ă€r Mauritz, min farmors far och Hildas make, och pĂ„ andra sidan stĂ„r Arjan de Vries, nederlĂ€ndsk industrimagnat och passionerad konstsamlare. De tre var mycket goda vĂ€nner. Arjan Ă€r farfars far till Jasper de Vries â en av vĂ„ra delĂ€gare. Vi arbetar mycket nĂ€ra varandra, sĂ„ vi var extra glada nĂ€r vi hittade just det hĂ€r fotot.â
Ovanför trion syntes skeppets skorsten med riksvapnet tre kronor i en oval. Vid deras fötter stod flera fyrkantiga koffertar staplade.
âVad Ă€r det som har fĂ„tt dig att lyfta fram Hilda som galjonsfigur för auktionshuset?â frĂ„gade Darla nĂ€r hon sĂ„g upp frĂ„n sitt anteckningsblock igen.
âHon lĂ€mnade efter sig en stor samling skissböcker och dagböcker. DĂ€r framtrĂ€der bilden av en stark, levnadsglad kvinna. Hon hade talang för att teckna. VĂ„r nya logotyp Ă€r faktiskt ritad av henne. Den hittade vi i en av hennes skissböcker. Hilda föddes 1904 och jobbade som sjuksköterska pĂ„ Bellevue hospital i New York nĂ€r hon trĂ€ffade Mauritz Rodin, min farmors far. De fann varandra omedelbart och jobbade sida vid sida med att bygga upp Rodins. Under deras tid blomstrade verksamheten. Hennes kreativitet, sociala patos och förmĂ„ga att hitta glĂ€dje Ă€ven under svĂ„ra tider har gjort henne till en förebild för mig.â
Mina axlar sjönk sÀkert en decimeter nÀr fotografen Àntligen meddelade att han var nöjd med bilderna.
âSka jag visa er runt i huset medan vi pratar?â
âGĂ€rna!â
Jag ledde dem upp för trappan för att inleda en noga genomtÀnkt rundtur. Vi behövde undvika alla stÀllen i huset som just nu sÄg ut som byggarbetsplatser.
âBerĂ€tta mer om dig sjĂ€lvâ, bad Darla nĂ€r vi tog hissen upp till tredje vĂ„ningen.
âJag Ă€r utbildad konservator och konsthistoriker. De senaste Ă„ren har jag arbetat pĂ„ ett företag som heter Blackford i Edinburgh med autentisering och utredning av konstbrott Ă„t privata kunder.â Jag jobbade ocksĂ„ tillsammans med Interpol sen nĂ„gra Ă„r tillbaka, men det hade jag inte för vana att berĂ€tta för pressen.
âDu har ocksĂ„ ett förflutet som polis, förstĂ„r jag?â
âTja, inte direkt polis pĂ„ fĂ€ltet. Men jag arbetade nĂ„gra Ă„r som kriminaltekniker hĂ€r i Stockholm innan jag bestĂ€mde mig för att byta banaâ, sa jag och höll upp hissdörren för dem.
âHur kommer det sig?â
âJag ville arbeta mer specifikt med just konst.â
Det som egentligen varit droppen för fem Är sen var att min kollega och vÀn Ali dött i en undercoveroperation och jag haft ihjÀl en man i sjÀlvförsvar i samma operation. Men det tÀnkte jag verkligen inte gÄ in pÄ hÀr och nu.
âDin far gick bort i början av Ă„ret, men hade varit sjuk en lĂ€ngre period, stĂ€mmer det?â sa Darla och sĂ„g upp frĂ„n sitt anteckningsblock nĂ€r vi gick sida vid sida genom korridoren.
âJa, pappa hamnade ovĂ€ntat i koma förra sommaren och vaknade aldrig upp innan han gick bort.â
âDet mĂ„ste ha tagit familjen mycket hĂ„rt.â
âVerkligen. Det kĂ€ndes sorgligt att vi inte fick möjlighet att ta farvĂ€l, att prata med honom en sista gĂ„ng.â
âVad fick dig att bestĂ€mma dig för att ta vd-rollen? Du arbetade inte pĂ„ företaget nĂ€r din far levde, förstĂ„r jag.â
âDet var ett gemensamt familjebeslut. Min bror Matteo Ă€r vice vd och tillsammans Ă€r vi ett fantastiskt team.â
Jag fortsatte snabbt:
âVi ville absolut att Rodins skulle fortsĂ€tta vara ett familje-
företag. Vi har en stark vision dĂ€r vi vill hylla vĂ„r historia men modernisera vĂ„ra metoder. Rodins har alltid varit kĂ€nda för sitt fokus pĂ„ objets dâart. Unika föremĂ„l med spĂ€nnande bakgrund istĂ€llet för de vanliga, som Andy Warhol eller Zornâ, sa jag.
âJa, era vernissager Ă€r ju kĂ€nda för att vara upplevelser utöver det vanliga. Vad kan vi vĂ€nta oss av er nĂ€sta auktion, vinterauktionen?â
âDet kan jag inte avslöja, det Ă€r en hemlighet Ă€n sĂ„ lĂ€nge!â sa jag med ett skratt.
Sanningen var att vi faktiskt inte visste vad vi skulle ha för tema Ă€n och vi började fĂ„ brĂ„ttom. Alla auktioner sen min far dog hade haft samma problem. Interna brĂ„k och en lĂ„ngsam organisation gjorde att vi bestĂ€mde oss pĂ„ tok för sent och fick problem med att fĂ„ in tillrĂ€ckligt med föremĂ„l. Av samma anledning var vĂ„r ekonomi i det nĂ€rmaste katastrofal. Vi var tvungna att hitta ett sĂ€tt att bryta mönstret och hamna före i planeringen istĂ€llet för att springa efter i panik. Men hur vi skulle göra det visste jag Ă€rligt talat inte. Ăn.
Mot slutet av korridoren stannade jag och slog ut med armen mot vÀggen.
âHĂ€r Ă€r förstasidorna pĂ„ alla vĂ„ra auktionskataloger genom Ă„ren. Huset byggdes Ă„r 1870 av Cyril Rodin, och auktionshuset slog upp sina portar Ă„r 1871. Vi har byggt om en hel del sen dess, men försökt bevara sĂ„ mĂ„nga historiska detaljer som möjligt. HĂ€r Ă€r vĂ„rt styrelserum, med originalinredningen intaktâ, sa jag. Vi klev in och tittade pĂ„ det mörka kassettaket med snidade drakhuvuden i hörnen och ett lĂ„ngt konferensbord i Ă€deltrĂ€. NĂ€r fotografen var nöjd gick vi vidare.
âNi fĂ„r verkligen ursĂ€kta röran. Vi hĂ„ller pĂ„ att modernisera lokalerna. Det har inte skett nĂ„gon ordentlig uppdatering sen 70-talet, sĂ„ det Ă€r hög tid, men vi tar det lite i taget, sĂ„ att det inte stör verksamheten.â
Och för att vi inte hade pengar att göra en större ombyggnation, men det tÀnkte jag inte berÀtta.
Vi gick ner en trappa och jag slÀppte in dem i ett rum som flödade av ljus.
âHĂ€r har vi vĂ„r ateljĂ©, dĂ€r vi autentiserar och dokumenterar alla föremĂ„l som kommer in. Vi tar ocksĂ„ pĂ„ oss restaureringsuppdrag i mĂ„n av tid.â Jag gick fram till ett av borden i mitten, dĂ€r en ung kille och en Ă€ldre man med oregerligt vitt hĂ„r jobbade sida vid sida. BĂ€gge var vintage-eleganta, den ena helt naturligt och den andra tack vare envist letande i Stockholms alla second hand-affĂ€rer.
âDet hĂ€r Ă€r Tigo Hagström som Ă€r chef för ateljĂ©n och min farfars bror. Och det hĂ€r Ă€r Elliot Costa, min halvbror.â
âKommer du vilja gĂ„ i Stellas fotspĂ„r?â frĂ„gade Darla medan hon skakade Elliots hand.
âVi fĂ„r se. Jag har precis börjat jobba hĂ€r för att lĂ€ra mig allt om auktionsvĂ€rlden, och jag Ă€lskar det. Men jag har massor kvar att lĂ€ra mig Ă€n.â
Fram till i somras hade Elliots och hans tvillingsysters existens varit okÀnda för mig. Det hade kommit fram vid testamenteslÀsningen att pappa hade haft en kÀrleksaffÀr i New York med en kvinna vid namn Yvette och fÄtt barn med henne. Att min far hade varit en skitstövel var ju inte Elliots och Evies fel, sÄ vi hade alla vÀlkomnat dem till familjen. Elliot hade sagt upp sig frÄn sin praktikplats pÄ en reklambyrÄ i New York och flyttat till Sverige för att jobba hos oss. Han var ung och ibland for hans idéer Ät alla hÄll, men han var ocksÄ vÀldigt engagerad och jobbade som en hÀst med att lÀra sig allt.
Efter en runda i ateljén och en snabb visning av mitt kontor skulle vi precis gÄ ner till fiket igen nÀr Matteo kom klampandes genom korridoren utan att se oss. Han stirrade ner i sin mobil och hade nog klivit rakt in i Darla om jag inte
ropat âMatteo! Vilken perfekt tajming!â med överdrivet hög och entusiastisk röst. NĂ€r han hörde mig tittade han upp och tvĂ€rstannade. Han sĂ„g frĂ„n fotografens kamera till mig.
âDet hĂ€r Ă€r min bror Matteo, vice vd i bolagetâ, sa jag och vilade en arm pĂ„ Matteos rygg. Han ryggade bort nĂ€r han kĂ€nde min beröring, vilket jag hoppades att de inte sĂ„g.
âMatteo, det hĂ€r Ă€r Artnet!â
âSĂ„ bra att du Ă€r hĂ€r! Skulle vi kunna fĂ„ bĂ€gge syskonen pĂ„ bild?â sa Munir och plockade upp sin kamera igen.
Det tog nÄgra sekunder för Matteo att samla sig, sen sprack han upp i ett leende.
âNej, men sĂ„ kul. Vi Ă€r hedrade att ni vill skriva om vĂ„rt lilla auktionshus. Jag hoppas verkligen att Stella har tagit hand om er ordentligt. SĂ„klart vi kan ta nĂ„gra bilder!â
Vi gick tillbaka till vĂ„rt konferensrum dĂ€r vi blev fotograferade tillsammans. Artnet var förtjusta och det blev nog riktigt bra. Ăven om Matteo och jag var oense om det mesta hade vi bĂ€gge vett att hĂ„lla sams utĂ„t. Det skulle se bra ut i tidningen att vi visade upp en enad front. Efter fotograferingen avvek Matteo, och jag ledde Darla och Munir tillbaka ner till receptionen.
âEn sista frĂ„ga, vad Ă€r din personliga relation till konst?â sa Darla nĂ€r vi stod vid cafĂ©et igen.
âJag tĂ€nker pĂ„ alla föremĂ„l som berĂ€ttelser. Om den tid dĂ„ de skapades. Om konstnĂ€rens hjĂ€rta och person.â
âVilken fin beskrivning. Jag fĂ„r verkligen tacka för att du tagit dig tid med oss.â
Jag sÄg efter dem nÀr de gick ut över vÄr innergÄrd, förbi fontÀnen och genom grinden till StrandvÀgen. Himlen var tjockt betonggrÄ nu och ett duggregn hade börjat falla, men min dag var lÄngt ifrÄn över. Jag hade en lÄng att göra-lista att ta tag i, som bestod av lika delar kriser och möjligheter.