9789189501423

www.romanusochselling.se

ISBN 978-91-89501-42-3

Copyright © Romanus & Selling 2022

Förord: Anna-Karin Palm

Omslag och formgivning: Hanna Säll Everö

Tryck: Scandbook, EU 2022

Frid på jorden

Det kunde falla sig så märkvärdigt förr i världen. Där sitter husfolket en julkväll tillsammans i stugan med helgdagsfrid i sinnet. Kreaturen har fått sitt foder, badningen är överstökad, ett tunt lager av halm är utstrött på golvet, de bästa kläderna är på, två talgljus brinner på bordet, och vid bordsändan sitter far och läser högt ur Guds ord.

Medan han läser om herdars tillbedjan och änglars fridhälsning, går dörren upp, inte helt och hållet, utan bara så pass, att någon, som befinner sig utanför, kan komma åt att se in utan att själv bli sedd. Strax därpå tränger sig en varelse så snabb som en vind in i storstugan, drar noga igen dörren efter sig och lägger på både hasp och slå.

Husbonden, som läser högt, märker nog, att någon har kommit in, men avbryter inte läsningen fördenskull. Men den gifta dottern, som sitter bredvid honom, lägger förskräckt handen på hans arm.

– Far! viskar hon. Se, far!

Det röjer sig en sådan häpnad och ängslan i rösten, att den läsande tystnar, stryker av sig brillorna och ser bortåt dörren.

Det är en tämligen stor stuga, såsom det brukar vara norr ut i

landet, där det finns överflöd på byggnadsvirke, och den är alldeles grå, inte bara utanpå, utan också inuti. Det är inte något fattigt folk, som bebor den, men det är ändå så, att allt är grått av ålder och rök, både väggar, tak och golv. Det är bara väggklockan och det höga skåpet, som är överstrukna med blå och bruna färger. När far riktar blickarna mot dörren, kan han till en början inte urskilja den, som har kommit in. Han tycker sig bara se gråa bräder och stockar.

Han vänder sig åter mot den gifta dottern. Spänningen i hennes ansikte fortfar, och hennes ögon stirrar stelt mot dörren som förut.

– Vid dörrposten! viskar hon som ledning för fadern, och nu ser han, att vid dörrposten står det något grått och förtorkat, något, som liknar stubben efter ett avblåst träd. Det vill inte klara sig för far. Den där stubben är täckt med näver och skinnflikar, och under den ser han ett par fötter sticka fram. De är mycket ofullkomligt skylda av ett par söndertrasade näverskor, och far ser, att det är en människas fötter, fastän de är så utmärglade, att tårna tycks falla från varandra.

Med ens förstår far varför han inte har kunnat finna ut vad det är han ser. Den, som står vid dörren, har ett långt, grått hår, och hela hårmassan är kastad framåt över ansiktet. En hand, som är lika utmärglad och köttlös som foten, lyfter upp håret vid ena sidan, och ett öga stirrar fram under det, såsom ett vilt djur stirrar fram ur sin håla.

»Det är ett kvinnfolk«, tänker far, då han ser det långa håret.

»Hon har levat i skogen med en fredlös, det är därför hon har kläder av bara näver och skinn. Men varför är Magnhild så rädd för henne. Den, som är så liten och vek, kan ingen skada göra.

Kanske Magnhild tror, att det är ett troll.«

Han vänder sig mot den gifta dottern för att ge henne en lug-

nande blick. Hon har till hälften rest sig från bänken. Ögonen är som fastlåsta vid den där varelsen nere vid dörrposten.

Far kan inte förstå vad som går åt henne. Den gifta dottern brukar inte vara rädd för björn och inte för troll.

Han ser sig omkring i stugan. Alla de innevarande har blickarna vända ner mot dörren. Där är sonen. Han är bara en pojke, nyss fyllda femton år. Säkert har han aldrig förr råkat någon, som har sett så besynnerlig ut, och han tycks vara färdig att brista ut i skratt. Svärsonen däremot ser ond ut och har rest sig upp. Vem hon nu är, som står där borta vid dörrposten, så är han man för att skydda hus och hem. De två gamla tjänarinnorna är rädda. De kryper ihop vid spisen och sätter händerna för ögonen, och de drar intill sig de mindre barnen, som gråter och gömmer sig i deras kjolar. Det kan far förstå. Barn och gamla är lättskrämda. Men Magnhild?

Far inser, att det är honom, far själv i huset, som alla väntar på. Han är det, som ska bestämma vad som ska göras, och nu reser han tungt på sig och harklar sig i sin ovisshet. Då drar Magnhild ner honom på bänken. »Hysch, hysch!« säger hon. Och far, som inte tycker om att handla förrän han riktigt vet vad det är fråga om, blir nu sittande stilla.

I dess ställe reser sig den gifta dottern från sin plats. Hon närmar sig till dörren, stannar, går åter ett steg och stannar igen. Hon ser ut, som skulle hon närma sig ett brinnande hus, där hon måste gå in för att bärga sina ägodelar. Men då hon har kommit gestalten på två stegs avstånd, vänder hon om. Hon går tillbaka och sätter sig bredvid far.

– Jag tyckte, att jag kände igen henne, säger hon helt tyst, liksom talade hon endast till sig själv, men det är omöjligt.

»Kände igen?« tänker då far. »Vad menar hon? Vem skulle hon känna, som ser sådan ut?«

Nu först börjar den främmande röra på sig. Tungt suckande släpar hon sig framåt över det halmtäckta golvet. Hon går illa på de halvnakna fötterna med de långa, tunna tårna, ostadigt, liksom skulle hon gå på fågelklor. Hon närmar sig inte till någon människa, utan går fram till det pickande uret, som ståtar borta i vrån i sitt höga fodral. Där stannar hon, ser och lyssnar i en oändlig tid.

Den gifta dottern blir orolig på nytt.

– Far, säger hon, klockan fanns inte här, då Urd kom bort. Kan det vara möjligt, att det är hon?

Far harklar sig än en gång. Jaså, Magnhild tänkte på Urd, den äldre systern, som hade varit försvunnen i tio år. Skulle detta kunna vara Urd? Far spottar föraktligt långt bortåt golvet. Spottar ut tanken liksom Urd, som var så vacker, så vit och röd, så gullhårig, så ung, så ljuv. Detta var en utsvulten käring från en vildmansby.

– Sån tokenskap!

Mågen gör en frågande åtbörd, och far nickar samtyckande. Bäst att bli av med tosingen. Magnhild kan sticka till henne litet mat, och hon kan lägga sig att sova i en vrå av fähuset, om hon inte vill vandra vidare. Det är mildväder, barvinter, så det är ingen synd om henne. Man kan inte känna någon andakt på helgdagskvällen, så länge som en halvgalen människa fjantar omkring i stugan.

Men fars befallning blir inte åtlydd. Magnhild går fram till sin man.

– Känner inte du heller igen Urd?

Mannen rycker till och ser skrämd ut för ett ögonblick. Men så kastar han en blick på den främmande och kan knappt låta bli att slå till ett skratt. Skulle detta vara Urd? Han, om någon, borde väl känna igen henne. För tio år sedan hade han ämnat gifta sig med henne. Hon hade försvunnit, jämnt en vecka innan de skulle vigas.

Han såg bort till den främmande än en gång. Detta var ju en gammal, utlevad människa, krokig, vithårig, eländig, med skinn som barkat läder. Han kunde inte förstå, att Magnhild gick och inbillade sig, att detta var Urd. Men det var Magnhilds ständiga fruktan, att systern skulle komma tillbaka. Hon tyckte, att hon hade satt sig på hennes plats, då hon hade gift sig med honom. Ännu efter tio år kunde hon inte förmå sig att tro, att Urd var död. »Vad ska jag ta mig till den dag, då Urd kommer tillbaka och ser, att jag är gift med hennes brudgum?« brukade hon säga både titt och ofta.

Nu äntligen vänder sig den främmande från klockan och går inåt rummet. Hon viker försiktigt undan för människorna. Man märker tydligt, att hon aktar sig för att komma dem nära och letar sig fram till sängen. Hon stryker över den med handen, känner och söker och drar på samma gång in luften med små korta andetag som en vädrande hund. När hon har förvissat sig om att sängen är alldeles tom, ger hon till ett litet missnöjt mumlande.

– Far, det är hon! ropar Magnhild till. Mor låg sjuk, när hon blev borta för tio år sedan. Hon känner efter om hon ännu finns kvar i sängen.

Det förefaller, som skulle inte den främmande riktigt veta vart hon ska vända sig. Hon lyfter på håret för att se sig omkring i stugan, och nu kan alla de innevarande se hennes avtärda dödskalleansikte.

Den gifta dottern brister ut i snyftningar. Nog är det sant, att hon har varit rädd för den stunden, då Urd skulle vända tillbaka, men det kommer hon inte mer ihåg. Hennes hjärta smälter. Hon tänker endast på vad systern måste ha fått genomgå för att vara sådan, som hon nu såg henne. Det var inte gott att säga om hon hade mistat förståndet alldeles, men tydligt var det, att hon inte mer var en riktig människa. Det var något djuriskt över henne.

»Vem har förstört henne på detta sätt? Hos vem har hon varit?«

Den främmande fortsätter sin vandring genom stugan. Snokar och luktar, ser gör hon minst. Håret har hon åter igen fällt ner för ansiktet.

Magnhild går fram till henne, lägger sin hand på hennes arm och frågar:

– Är det du, Urd? Jag känner igen dig. Säg om det är du!

Då rycker hon till, flyger undan i en vrå som en skrämd råtta och rör sig inte ur fläcken på en lång stund.

Hon kommer dock på nytt fram på golvet. Det märks, att det är något särskilt hon söker. Hon går från det ena till det andra, från bänk till bord, från kista till säng, känner och vädrar, men blir inte nöjd.

Till sist närmar hon sig spisen, och barnen och de två gamla tjänarinnorna, som har suttit på spishällen, viker skyggt undan för henne. Det faller sig helt naturligt, därför att hon inte ter sig för dem som en människa, utan snarast som ett djur.

Hon famlar över spishällen, över ett par grytor. Det där missnöjda mumlandet hörs återigen, men hon fortsätter oförtrutet med sökandet.

Under ett oupphörligt vädrande och snusande har hon kommit fram till bakugnen och öppnat bakugnsluckan. När hon gör detta, är det far, som ger till ett utrop. Det är ett fel på bakugnsluckan, så att den är svår att öppna, men den främmande har lyckats att få upp den utan minsta svårighet, liksom visste hon av gammalt hur man skulle bära sig åt med den.

Men hur skulle detta kunna vara Urd?

Hon famlar inne i bakugnen, och plötsligt hörs där inifrån ett argt fräsande. Den gamla stugkatten visar sig i ugnsluckan med ryggen krökt och alla hår på ända.

Strax sträcker den främmande ut händerna, griper tag i katten,

vyssjar och smeker den och sätter sig till sist ner på hällen med katten i knäet. Far blir än mer häpen, då han märker, att katten lägger sig till rätta hos henne och börjar spinna. Känner katten igen henne? Kan det vara Urd i alla fall?

Därpå börjar hon helt oförväntat tala med katten.

Alla, som sitter i stugan, blir så förvånade, att de rycker till. De har visst inte väntat, att den främmande skulle kunna tala, åtminstone inte så, att de skulle kunna förstå henne.

Men detta är heller inte lätt. Hennes röst höres så hes och rå, att det låter, som skulle strupen vara igenrostad av brist på övning. De hör, att det är tal, de hör, att det är ord, men det är därjämte så mycket kraxande och väsande, att det inte är dem möjligt att fatta något.

Den gifta dottern smyger sig tätt inpå den främmande och lägger sig på knä framför henne för att höra bättre.

Hon talar så fort, systern hennes, eller vad hon nu är för en. Det är, som när barn räknar upp räglor, så fort går det. Magnhild kan inte hinna att få fatt i orden. Men så mycket hör hon, att det är detsamma och detsamma, som kommer tillbaka.

Ibland tycker hon, att alltsammans är ett enda kraxande. Det är lika omöjligt att tyda som fåglalåt.

I alla fall vill hon inte ge sig. Hon får lov att äntligen vinna klarhet i allt detta förskräckliga, som hon anar. Detta är kanske det enda tillfälle, som erbjuder sig.

Nu kommer äntligen ett ord, som hon förstår. Hon förstår fler och fler. Hon kan snart följa med hela meningar. Hon är i fruktansvärd spänning. Hon tycker, att hon inte mer lyssnar med öronen, utan med hela sin vilja, med hela sin själ.

De andra kommer också fram och försöker att lyssna, men de fattar just ingenting. Far frågar Magnhild gång på gång om hon hör något, men hon bara tecknar åt honom att ge sig till tåls.

Till sist märker hon inte en gång, att han frågar, för nu har hon kommit så långt, att hon kan följa med allt, vad den främmande säger, från början till slut.

– Jag talar om allt detta för katten, för ingen annan än katten, så börjar hon sin ramsa. Jag har aldrig svurit att inte tala om det för katten.

Jag talar om för katten, att en vecka innan jag skulle stå brud, blev jag bortsläpad av ett rövarfölje.

Jag talar om för katten, att de förde mig bort till sin håla i berget, och där stängde de mig inne. De lät mig behålla livet mot det, att jag svor, att jag för ingen människa skulle förråda var de hade sitt tillhåll.

Jag talar om för katten, att jag har varit deras tjänstepiga, alltsedan jag kom i deras våld. Jag talar om för katten, att jag inte vet hur lång tid som har förgått sedan dess, men medan jag har varit borta, har jag fött rövarhövdingen sju barn, som han har dränkt i älven.

De är nio rövare, nio ogärningsmän. De lever av stöld, och de förnöjer sig med mord. De bor i en håla i berget, där har ingen förstått att söka dem.

Jag talar om för katten, att jag har samlat ärter och gryn för att strö på marken, ända från den stora stenen, som stänger hålan, och hit till stugdörren.

Det är ett stort berg och en stor älv. Jag vet inte vad de heter, men jag har strött ärter och gryn på marken.

Jag har gått genom stora skogar för att komma hit. Jag vet inte vad de kallas, men jag har strött ärter och gryn på marken.

Jag talar om detta för katten, inte därför att de har tagit mig bort från far och mor, inte därför att de rövade mig veckan innan jag skulle gifta mig, inte därför att de har hållit mig instängd i mörker och köld, inte därför att mitt hår har blivit vitt och min

fagra ungdom är borta, utan därför att rövarhövdingen har kastat mina sju barn i älven.

Magnhild reser sig upp, då hon har hört allt till slut. Hon går fram till fadern, ställer sig framför honom och upprepar ord för ord det, som hon nyss har hört. Hennes ansikte är hårt och strängt, medan hon talar, och hon säger fram alltsammans tydligt och klart, men det ligger en sådan smärta och vrede i tonfallet, att de, som hör henne, förstår och känner allt, som hennes syster har lidit, och plågas såsom av kroppslig värk och smärta.

Medan Magnhild talar, faller hennes blick på Nya testamentet, som ännu ligger kvar på bordet framför far, och med detsamma, som hon har framsagt Urds budskap, drar hon boken till sig och lägger den tillhopa med en smäll.

– Du befaller fred, du, säger hon till boken, men du har väl inte tänkt på att något sådant som detta kunde hända. Det här vill du inte lämna ostraffat, det här, som de onda rövarna har gjort mot min syster. Jag vill ge mitt liv, allt det jag håller kärast, allt, som jag kallar för lycka, för att hon ska bli hämnad. Men nu ställer jag undan dig, för det är andra läror än dina, som jag vill höra här i afton.

Hon sätter boken på dess vanliga plats uppe på skåpet och vänder sig mot männen. De är nu så eggade, att de är färdiga till det djärvaste dåd.

Far reser sig upp och går fram till Urd, som sitter och smeker katten och upprepar för den sin rägla om och omigen.

Det är ingen möjlighet att förstå om hon vet vad hon nu gör. Det faller sig svårt att tro, att hon har sitt fulla medvetande. Det ser mest ut, som skulle hon förut, innan hon var sjunken så djupt i eländet, ha tänkt ut vad hon ville göra, då hon kunde smyga sig bort från rövarna, och nu talar hon och handlar efter den uppgjorda planen utan att själv längre veta vad det är fråga om.

Far står och ser ner på henne. Ådrorna sväller högre och högre

i pannan, och rösten är tjock och konstig, då han talar.

– Allt hitintills, säger han, har jag varit en fredlig man och inte ofredat någon av människa född. Men för detta med Urd vill jag ha hämnd efter fädernas sed utan att begära hjälp av fogde eller länsman. Om det finns någon, som vill följa mig, så är det gott, eljest ska jag och min bössa göra opp om den här saken.

Brodern till Urd, som bara var fem år gammal, då hon blev bortrövad, och knappt kan minnas henne, har länge stått och gnisslat med tänderna utan att själv veta det, och mannen, som skulle ha gift sig med Urd, om hon inte hade blivit bortstulen, står där dödsblek och andas så tungt, att det låter som ett rosslande.

De känner båda stor lättnad vid fars ord. Just detta att få gå ut mot rövarna, så många de än må vara, och skjuta ner dem som hundar, var det enda, som kunde ge lindring åt den törst efter hämnd, som bodde i deras hjärtan.

När Magnhild hör mannen säga, att han vill följa far, slutar hon upp att gråta och lyfter stolt sitt huvud.

– Nu är jag glad för Urds skull, att jag är gift med dig, säger hon. Vore du inte nu min man, skulle du inte ha varit med här i kväll, och far skulle inte ha en så god stridsman som du vid sin sida.

Efter detta slutar hon upp med all klagan och sätter sig i rörelse för att rusta ut männen. Hon lägger fram deras kläder och synar noga deras skor och strumpor, bälte, knappar och remmar för att se till, att allt är starkt och helt. Ty på en färd som denna får intet brista.

Far går ut till några av grannarna för att fråga dem om de vill bistå honom. Mågen och sonen stannar hemma för att laga i ordning bössor och kruthorn och slipa sina knivar väl skarpa.

Alla blir dock i sinom tid färdiga med sina göromål, och då förmår Magnhild dem att gå till sängs. Själv säger hon sig vara

nödd att stanna uppe än en stund för att förse dem med matsäck. Den hemkomna stackaren har släpat samman en del av julhalmen till bädd åt sig, och där har hon somnat. Ingen möjlighet har det varit att förmå henne att lägga sig i en säng.

Det har blivit stilla omkring Magnhild, och i stillheten går hennes tankar tillbaka till den stunden för ett par timmar sedan, då de alla hade suttit lugnt och fredligt tillsammans och lyssnat till änglarnas budskap till den store fredsfursten.

Sedan tänker hon på att hon själv satte undan bibeln, liksom ansåg hon, att de nu skulle ägna sig åt ett verk, som var dess lära emot.

Men där hon nu går, vill hon inte tro, att det förhåller sig så. Inte var det meningen, att man skulle förlåta dem, som mördade och stal? Hon visste, att Jesus förlät sina bödlar, men det var en annan sak. Han sade ju själv om dem, att de inte visste vad de gjorde.

Men de, som far så fram mot en oskyldig, att hon är som ett vilt djur, då hon vänder tillbaka till sitt hem, bör inte de ha straff? Inte är det Guds mening, att sådana ska lämnas fria?

Medan hon går i dessa tankar, tycker hon sig höra ett lätt prassel. Det är så svagt, att det inte är till att urskilja. Det är som ett prassel av små, små fjärilsvingar.

Hon skyndar bort till dörren och öppnar den. Där ute hör hon än tydligare det lätta fladdret, och när hon sträcker ut handen, så faller en kall och våt flinga ner på den.

Det kommer snö. Det är den första snön för året. Och den kommer just i kväll!

Nu, när den har börjat falla, kan man vänta, att snöandet ska fortsätta, tills drivorna ligger högt oppåt husväggen.

Magnhild har blivit stående helt försagd.

– Är detta svar till mig? frågar hon.

Det har redan fallit så pass med snö, att de spår, som Urd har

lämnat efter sig, inte mer kan återfinnas. Av Urd själv fanns ingen ledning att få. Även om hon blev friskare och redigare, skulle hon för sin eds skull aldrig säga mer, än hon hade sagt i dag.

Det såg ut, som skulle rövarna komma att gå fria. Ingen färd till rövarkulan kunde företas nästa morgon.

Magnhild stod med sammanbitna tänder och lyssnade till de små flingornas fall. Ingenting är mer stilla och sövande, ingenting är mer i stånd att vagga sinnet till ro. Det är ett fladder av de minsta små vingar, en fridshälsning från julens himmel.

Hon går in i stugan och drar sakta igen dörren efter sig. Därpå tar hon ner boken från hyllan och börjar bläddra i den.

– Jaså, inte en gång detta ville du, säger hon. Inte en gång detta.