Livet innan du dör
lina nordquist
t idigar E utgivning av lina nordquist
Dit du gÄr, följer jag (2021)
www.romanusochselling.se
is B n 978-91-8-950139-3
Copyright © Lina Nordquist, 2022
Omslag: Nina Ulmaja
Tryck: Scandbook, E u 2022
Till Lukas och Hampus och till alla er jag inte trÀffade, eftersom jag skrev
Julinatt mot söndag
Mikael stod bland skuggorna pÄ sin terrass med vinflaskan i ena handen och de utlovade pinnglassarna i den andra. SkÀrsÄret pÄ halsen sved. DÄ och dÄ kom pustar av tvÀttmedel frÄn den nytvÀttade skjortan, en nÀstan pÄ pricken likadan som den flÀckade som han nyss slitit av sig och slÀngt pÄ badrumsmattan.
I vardagsrummet bakom honom lÄg papper och smÄkrafs spridda över golvet. Mikael genomsökte villan en gÄng till i tanken, gled förbi skÄp och lÄdor, skyndade förbi möjliga gömstÀllen nere i sin kÀllare, ville inte ens tÀnka sig dit ned. En skakning pÄ huvudet. Ingenstans kvar att leta : deras pass var försvunna. Under kompressen pÄ överarmen bultade det djupare sÄret med en dov puls nÀr Mikael skÀrpte greppet om vinflaskans hals.
KvĂ€llen var sĂ„ stilla. Omkring honom tysta hus och tomma trĂ€dgĂ„rdar, förutom grannarna i ingenmanslandet. Bara ett par tiotal meter bort pratade de tvĂ„ mĂ€nnen i nattskuggorna dĂ€r han lĂ€mnat dem. Den magra skrattade Ă„t nĂ„got och han den grova med tatueringarna stĂ€mde in. Skratten lĂ€t vĂ€nliga, men man vet aldrig â allt ser ut som nĂ„got annat i mörkret.
Tystnaden dÄnade nedifrÄn kÀllaren bakom honom. Mikael trampade med fötterna, ville ta sig lÄngt frÄn skulden, fly un-
7
dan huset och bort frÄn varje pÄminnelse om kÀllargolvet och meddelandena i mobilen.
Han gjorde en ansats att ÄtervÀnda till skratten ute pÄ grÀsmattan. Fast om mÀnnen fick vittring, om de anade vad han gjort ikvÀll. Skulle de ge sig pÄ honom dÄ ?
Doften av Mais brÀnda mat flöt som ett spöke inifrÄn köket, svedan dÀr saxen skurit honom fick musklerna pÄ halsen att rycka. Kunde han grÀva en djup grop intill paradistrÀdet ? Svettlukt genom den nytvÀttade skjortan och Mikael tÀnkte pÄ skallben.
Frakturer syns för alltid, de gÄr aldrig bort.
Början, en vanlig lördagseftermiddag nÄgra timmar tidigare
Mai AmarinMai hackade vitlök och besökte sina favoritplatser i tanken. Platser hon ville ta med Malee till, dottern med smÄ tofsar och nyckelringar i rosa och lila plast.
Var som helst egentligen, bara Malee finns dÀr.
Imorgon skulle Malee vara tillbaka igen.
âImorgon kommer du hem och dagen dĂ€rpĂ„ Ă€r vĂ„r wan jan, lilla fjĂ€ril. Det blir en viktig dag.â
Du Àr sÄ liten, borde inte vara borta frÄn mig.
Hon hade tvingat sig sjÀlv till behÀrskning och sett dottern djupt i ögonen innan de skildes Ät pÄ förmiddagen.
âNu pĂ„ mĂ„ndag ska jag laga dig tvĂ„ gyllene fiskpinnar.â
âTvĂ„ fiskar ? MĂ„ndag nu ? SĂ€kert ?â
Mai nickade.
Ett skimmer i Malees ögon â treĂ„ringen förstod direkt. Hon lutade sig nĂ€ra Mai och viskade :
âHĂąa, pĂ et, hĂąa, sĆng. Jag minns koden, mamma.â
Malee fastnade med blicken i hennes nÀr hon sade det och i den blicken hörde Mai hemma.
Nu var lördag och matlagning. En annan favoritplats hade varit den hĂ€r köksön de designat â grönsaker i skĂ„lar, doft av vitlök och fĂ€rsk koriander. SĂ„ var det inte lĂ€ngre.
9
1
Glasrutan gjorde det svĂ„rt att veta, men det verkade rugga till sig dĂ€rute. En granne med snagg, regnpiskade mjukisbyxor och svettig rygg joggade ivĂ€g under mulna moln med sin malinois, en sĂ„dan dĂ€r belgisk polishund som i dokusĂ„porna pĂ„ tv. Var han kanske hundförare, kanske sĂ€kerhetsvakt ? Mannen försvann bortĂ„t. Mai strĂ€ckte pĂ„ sig, försökte se vart han tog vĂ€gen. Han var nĂ€stan tvĂ„ meter lĂ„ng, valkar i nacken och smidig i kroppen som en gepard. Belgaren lurvig och sĂ€vlig med stel gĂ„ng, som en farbror. Det sĂ„g omvĂ€nt ut pĂ„ nĂ„got sĂ€tt â som om den belgiska hundfarbrorn lufsade ivĂ€g pĂ„ joggingpromenad med sitt vilda kattdjur.
Om hon hade haft sin egen polishund. Mai sĂ„g bort. Hon klippte snagg pĂ„ krukor med örter, rotade fram citrongrĂ€set i kylskĂ„pet och putsade köttet omsorgsfullt. En festklĂ€nning hĂ€ngde innanför gepardmannens sovrumsfönster pĂ„ andra sidan trĂ€dgĂ„rden, tyget böljade lite av ett vinddrag genom fönstret som stod pĂ„ glĂ€nt. Rörelsen i klĂ€nningstyget pĂ„minde Mai om vinden som drog i Ploys klĂ€nning medan den torkade. Hon sĂ„g sin syster Ploy framför sig, hur hon satt under plĂ„ttaket utanför sitt lilla enrumshus och fingerkammade hĂ„ret i brisen medan doften av schampo och tvĂ€ttmedel blandades med dunster frĂ„n gata och stad. PĂ„ avstĂ„nd fiskebĂ„tar strösslade över havet, nĂ€ra inpĂ„ rop frĂ„n marknadskvinnorna, trafik och larm, skall frĂ„n hemlösa magerhundar som ingen vĂ„gade ta hand om. Ploy lagade nog vit fisk med sotat skinn just nu, den som kunderna Ă€lskade, ett barn sprang sĂ€kert förbi hennes hus precis i detta ögonblick och bad om en bit â smala ben i smutsiga skor pĂ„ vĂ€g precis vart som helst dit Ă€garen ville. SĂ„ var det inte hĂ€r. Allt var förr hĂ€r, inget nu fanns lĂ€ngre. Bara en tanig buske som ursĂ€ktade sig borta vid staketet.
Salt !
En pust av lÀttnad, den hÀr gÄngen hade hon kommit ihÄg.
10
Det började frĂ€sa i grytan och matdoften spred sig i köket. Dofterna var annorlunda hĂ€r hur hon Ă€n bar sig Ă„t, men de pĂ„minde Ă€ndĂ„ om dem hemma hos henne och Ploy. Hav, basilika och curryblandningar â nĂ„got friskt som bara fanns nĂ€ra vattnet i Khiri Khan. Under mĂ„nga Ă„r bodde hon med sin syster i utkanten av staden â trĂ„ngt och fĂ€rgglatt, virkat överkast, hĂ„rd madrass och utsikt mot husvĂ€ggen intill. NĂ€r Ploy öppnade deras dörr pĂ„ vid gavel svepte en vind genom rummet och bar med sig dofterna ut. Mai tĂ€nkte sig tillbaka till vattenbrynet, undrade hur vĂ€dret var dĂ€r nu, hur det doftade och hur det lĂ€t. Om Ploy gick över vitskimrande skum och sökte efter plasket av stjĂ€rtfenor. Om havet fortfarande smĂ€lte ihop med himlen, sĂ„ att allt var vatten. Om stranden bredde ut sig Ă€ven nu, fast allt annat förĂ€ndrats.
Det dÄnar nog fortfarande dÀr, samma starka ljus och clownfiskarna som skjuter genom korallrevens klarvatten, jag ser dem bara inte. Jag mÄste minnas det. Att jag bara inte kan se fiskarna just hÀrifrÄn.
Det var lÀnge sedan hon var dÀr nu. Darrningarna fanns inte dÄ, de som fick muskler att rycka till, hÀnderna att tappa. Snart, igen. Men det var en lÄng vÀg att fÀrdas över haven för tvÄ gyllene fiskar.
SÄ mÄnga timmar kvar till mÄndag morgon. Nu var klockan strax efter fem, vad innebar det ? Trettionio timmar ungefÀr.
Varje sÄdan timme jÀmna andetag, andas in, andas ut, makliga rörelser, vÀntan. Och hÀrnÀst tjugo minuter innan Mikael skulle komma hem.
Vitlöken var fÀrdighackad. Hon började duka bordet.
Nej !
Hon hade glömt igen att vitlöken skulle pressas, inte hackas. Vanmakten vÀllde upp i henne. Hon ville skrika, vrÀka omkull
11
grytan, trycka ned huvudet i slasken. Luft suckade ut ur halsen och ett gĂ€llt ljud trĂ€ngde fram, hon lyckades bara precis stĂ€nga det inne. Mai rev i kökslĂ„dorna, hittade ingen vitlökspress. En tĂ„r föll frĂ„n nĂ€stippen. Bita ihop. PĂ„ med skorna, alltid solglasögon, mindes hon siffrorna rĂ€tt ? HĂąa, pĂ et, hĂąa, sĆng. 5.8.5.2. Snabbt över till granndamen i 25 :an, kurande under vĂ€tan. Uppsalaregn gĂ„r inte att komma undan, det smyger genom jacktyg, tar sig in under paraplyer, kryper inpĂ„ huden och stĂ€nker upp lĂ€ngs benen. Det finns ingenstans att gömma sig. Inte för det heller. Och snart skulle vattnet tystna, solen ljuga och fĂ„glarna lĂ„tsas som att inget hĂ€nt medan Mai frös.
Mai nÀstan föll pÄ 25 :ans ringklocka. Det ringde dÀrinne. Först ingen reaktion. SÄ ett hasande genom hallen, dörren gick upp i en springa.
âHej ?â
Mannen i morgonrocken var mager och stirrögd, liknade damen som bodde dÀr. Mai kurade lite i regnluften.
âJag Ă€r Mai. Hej.â
Svenskan vred sig, avig i munnen.
âJo just det. Frank heter jag. Frank Bohm Timander.â
âMariann Bohms son ?â
En kort nick. Han sÄg ofarlig ut ÀndÄ. Mai slappnade av lite.
âVi bytte, mamma flyttade till vĂ„r lĂ€genhet nere pĂ„ stan, för jag âŠâ
Mannen kom av sig.
âSĂ„ ? Kan jag hjĂ€lpa dig med nĂ„got ?â
Han sĂ„g sur ut. Kanske bakfull. Mais ord rann över kanten, kunde hon fĂ„ lĂ„na en vitlökspress ? Bohm bad henne inte komma in, vĂ€nde sig om och gick ivĂ€g bara. Herrskor och barnstövlar lĂ„g i oordning bakom honom pĂ„ golvet â i Mais och Mikaels hall knöt det sig i henne av att se urtrampade skor.
Jag mÄste tillbaka !
12
NÀr mannen rÀckte över vitlökspressen nuddade han en kort sekund vid hennes hud. Ryckningarna kom direkt.
âVet du, ring inte pĂ„ nĂ€r du lĂ€mnar tillbaka den, lĂ€gg in den hĂ€r pĂ„ hallbyrĂ„n bara. Det Ă€r olĂ„st.â
Hon sÄg en polisjacka med emblem pÄ galgen bakom honom i hallen, öppnade munnen, sökte efter ord.
âJahaâ, sade Bohm och trampade pĂ„ stĂ€llet.
Hon kom av sig. Det var uppenbart att mannen ville bli av med henne. Mai tvekade, höll i dörren, ville kasta sig in och lÄsa om dem, berÀtta, slÀppa fram allt. Polisen sÄg ut att vela, rÀtade pÄ sig och tog sats.
âDu, det dĂ€r som hĂ€nde borta vid komposten idag ⊠?â
En enkel frÄga, men vad var svaret ? ! Hon rös. Bohm verkade kÀnna stÀmningen tjockna, han backade undan direkt, vÀnde sig inÄt köket. Det kom nÄgot blankt över hans ansikte. Hon öppnade munnen, mÄste vÄga. Just dÄ ett ljud ur hans hals, det lÀt som en snyftning.
âOj, vet du, nu börjar ett jobbmöte precis !â
Han tog ett till steg bakÄt, drog efter andan och fortsatte :
âHoppas att det gĂ„r bra med lördagsmiddagen dĂ„. Ha en fin kvĂ€ll !â
Mai hann precis dra undan armen frÄn dörrkarmen innan grannen drog igen om sig. Ytterdörren var brunbetsad framför henne. Massiv.
Han öppnade inte igen. Mai vÀnde och gick nedför trÀdgÄrdsgÄngen, höll hÄrt om pressen med bÄda hÀnder. Pulsen rusade i kroppen. Han hade lagt mÀrke till henne vid komposten. Hade fler sett ? LÄg vÀskan kvar ? Hon vÄgade inte se efter, behövde tiden för att hinna stÀlla i ordning middagen innan Mikael kom hem. Den lÄg sÀkert dÀr. Visst gjorde den det.
Mindre Àn tvÄ dagars vÀntan nu. Hon hörde sina egna andetag, syre in och varmluft ut.
13
Det kommer att ordna sig, Mai.
Men det kÀndes inte sÄ.
FörklÀdd till sin egen silhuett gick hon de fÄ stegen över till sig, himlen grÄtrött över henne och hustaken som raggen pÄ en mycket gammal hund. Inget hade förÀndrats nÀr hon kom tillbaka. Slaskvattnet droppade nÀr morötterna skulle ned i grytan, men hon mÀrkte det direkt. En tunn remsa morotsskal under foten, ett hugg i ryggen nÀr hon böjde sig ned för att torka. Det hade gÄtt hÄl pÄ strumpan.
Grytan trilskades. Klockan nÀrmade sig sex och maten var inte klar. Hon klev pÄ nÄgot litet, inkilat vid bÀnklisten. Malees klarlila kattnyckelring. Hon borde ha lagt den i BB -vÀskan tillsammans med det andra.
BB -vÀskan. Den rosa som stod i hörnet i förlossningsrummet nÀr Malee föddes.
NÀr hon öppnade den igen för ett par mÄnader sedan lÄg nÄgra dextrosol kvar i ett av ytterfacken, intill dem en gul post it-lapp med ett kulspetshjÀrta och blÄ text : M + M + M. SynfÀltet blev simmigt nÀr hon tÀnkte pÄ den.
Pang !
Det smĂ€llde till i fönstret intill henne. Panik ! Men det var bara en smĂ„fĂ„gel, död innan den tog i marken. Fönstren hade förlĂ€ngt landskapet, gett en illusion av fri luft. Grenarna frĂ„n blodplommontrĂ€det strök sĂ„ nĂ€ra fönstret att fĂ„geln blivit vilseledd och flugit in i glasrutan, nu lĂ„g den lilla kroppen tyst och stilla pĂ„ marken. En del flyger fel. De ser en spegling av nĂ„got som inte finns och sedan Ă€r de borta. Mai blötte en tvĂ„l under kranen och ritade ett vitt kryss med den pĂ„ rutan för att bryta speglingen. Fönsterglaset var kallt mot pannan â med varje andetag vĂ€xte ett draperi av utandad imma mellan henne och verkligheten.
Om nÄgon ritat ett sÄdant kryss för mig dÄ för lÀnge sedan.
14
Gepardmannen joggade förbi pÄ andra sidan imglaset med sin hund, Ät andra hÄllet nu. Vatten rann utmed fÄrorna i hans ansikte, som vÄtt över lÀder. Hon förestÀllde sig djurets pÀls under fingrarna, ett vÀnligt huvud mot hennes lÄr. VÀnlig blick, men alert sÄ snart den vÀdrade fara. NÀr hunden stannade till vid en ölandstok tog mannen fram en svart plastpÄse ur fickan.
âGunnar, kom !â
Belgaren gjorde ett kÀrleksskutt i blötan.
Alla fÄr inte lyckan att ha en egen mÀnniska.
Gepardmannen följde Plogbillsgatan runt kröken. Efter ett tag tÀndes lampor tvÀrsöver grÀsmattan. Kanske fyrtio meter över grÀset mellan dem.
Motorljud ute pÄ garageuppfarten. Mai vÀnde sig inÄt rummet och kÀnde ansiktet falla.
Gepardmannen Bagheera
Första gĂ„ngen han satt inne var 1985. DĂ„ satt han pĂ„ en brits i tre mĂ„nader och glodde ut genom ett litet fönster, illa omtyckt av de andra internerade och kanske lite missförstĂ„dd. ĂndĂ„ hade det tydligen inte varit sĂ„ illa â annars hade han vĂ€l inte fortsatt ? Det rullade hur som helst pĂ„. NĂ„gra mĂ„nader hĂ€r, ett Ă„r dĂ€r, yttervĂ€rlden som stumfilm utanför fönstret.
Det var den stumfilmen han levde i numera.
Kuratorns blick hade grÀvt i honom senast de sÄgs pÄ vÄrdcentralen.
âDet handlar om dig nu, Johnny. Du mĂ„ste bestĂ€mma vad som kĂ€nns rĂ€tt för dig.â
Hon hade tagit en klunk av sitt kaffe nĂ€r hon sade det och Bagheera mindes en storblommig mugg hemma hos sig â den som svalnade orörd och stod kall i dagar innan han hĂ€llde ut innehĂ„llet. Han ville be kuratorn hĂ„lla kĂ€ften.
âJag vill faan inte att det handlar om migâ, ville han sĂ€ga. âJag vill ha vĂ„rt liv som det Ă€r, som det var.â
Men förhandlingsutrymmet var lÄst. Inga marginaler.
âJaâ, sade han istĂ€llet och reste sig. âJag ska bestĂ€mma mig.â
Han sade inte att han kÀnde sig som en mördare, snart var en mördare. Bagheera den kallhamrade.
16
Jordgubbsschampo pĂ„ snaggen, rödrandig frottĂ© mot huden. Det var Ă€ndĂ„ rĂ€tt obegripligt att en skitunge som Johnny Bagheera Bagare lyckats parkera sig sjĂ€lv pĂ„ en gata sĂ„ kryllfull av goda skattebetalare â varken skatt eller jobb hade varit hans likör under livets första fyrtiofem Ă„r. Ramona blev skitförbannad över allt det dĂ€r nĂ€r de trĂ€ffades.
SÄ lÀnge sedan nu.
Det handlar om dig.
Vattnet trummade mot duschgolvet. Höger knÀ klagade efter löpturen bort mot Graneberg. KlÀderna lÄg i en lerstÀnkt hög i hörnet medan han skrev bokstÀver i imman pÄ spegelglaset som slÀppte fram hans ena öga och glimtar av skÀrpa genom vattendropparna. Ett enda ord, flera gÄnger. Cirkus. För sÄ brukade Ramona sÀga. à ren hade gjort rÀnder i hans ansikte. Han blinkade mot sig sjÀlv genom fukten, kunde se hur han skulle se ut som gammal : skrynklig som en blodhund. Coolt.
Vad som kÀnns rÀtt för dig. En pÄle rakt i veka livet. Fru och tre barn.
Fyra, tre, tvÄ, ett, noll.
Det var ikvÀll det gÀllde. Beslutet hade rört vid honom, försiktigt, med fingertopparna bara. Han hade skjutit upp det i veckor nu, det kuratorn sagt. Att det handlade om honom. Bara under löpningen fick han respit, ensamt bultande hjÀrta medan maskrosfjunen yrde över grÀsmattorna. Pulsen mot asfalten under fötterna, strax dÀrpÄ tunn dimma mellan trÀdstammarna, nÀstan inbillad. Gunnar fanns stÀndigt intill honom, tungan utanför munnen. Jycken började bli gammal, men hÀngde fortfarande med nÄgorlunda. Svansen i givakt, tre snabba ben och ett över marken. Leran hade gripit efter dem lÀngs Granebergs skogsvÀgar alldeles nyss. Varje gÄng han ryckte loss skorna frÄn dyn vann han en vinst i form av
17
ytterligare ett steg framÄt. NÀr skogen glesnade fortsatte han pÄ fuktiga trottoarer medan han fattade sitt beslut. Vid det laget villorna i ValsÀtra nÀrmade sig igen hade Bagheera glömt allt utom Gunnars hÀngande tunga och sina egna fötter. Han log Ät alla han mötte, varför inte ? Fast utanför Pengarnas hus kastade han en hundbajspÄse som sista farvÀl.
âVĂ€l bekomme, gubbjĂ€vel.â
NÀr han rundade kröken och sprang de sista stegen förbi gamm-Mariann Bohm i 25 :an var han trött. Han nÀstan snavade nÀr han vinkade Ät en vÀlklÀdd man med sin lillgrabb i famnen. DjupblÄ ögon tittade rakt fram över lillkillens axel, sÄg inget dÀr blicken landade. SmÄ gummistövlar droppade svartvatten över mannens ljusa sommarrock medan han torkade knoddens fingrar rena frÄn gata.
âTjena !â
Bagheera höjde nÀven. DÄ log mannen, men det blev mest en grimas. Pojken vinkade till honom och Bagheera blev varm inombords.
Fötterna luktade illa nĂ€r han drog av sig skorna efter löpturen. Det vĂ€rkte rejĂ€lt i knĂ€et, men det var det vĂ€rt : han Ă€lskade att springa. Han kunde vara hjĂ€lplös, förvirrad, uppgiven, villrĂ„dig, rĂ€dd â nĂ€r fötterna sköt ifrĂ„n fanns inget annat Ă€n sprĂ€ngfyllda lungor och kĂ€mpande ben. Det hade alltid varit sĂ„. NĂ€r han spelade boll borta vid Gipen som liten hade han en enda talang som gjorde att han fick vara med : han var en jĂ€vel pĂ„ att springa. Han kunde knappt fĂ„ ivĂ€g bollen, fick sĂ€llan till inlĂ€ggen, var halvdan pĂ„ att passa och Ă€nnu sĂ€mre pĂ„ att dribbla, men han hade ett gudomligt löpsteg. Kanske var det dĂ€rför smĂ„brott hade passat honom sĂ„ bra. Grab-andrun, vĂ€skryckningar, kioskrĂ„n â han sprang, sprang, sprang. Större stötar bara om han fick springa nĂ€r det var klart, för att komma undan.
18
Han svalde en vĂ€rktablett frĂ„n badrumsskĂ„pet. En sextioĂ„rig rĂ„nare med artros â tur att han slutat i tid. Ramona hade varit övertydlig med vad hon tyckte om hans sort och sĂ€tt att leva. Du mĂ„ste vĂ€lja. Han nöp i hennes frottĂ©morgonrock som hĂ€ngde pĂ„ badrumsdörren, kĂ€nde luddet mellan fingrarna. Vad skulle hon ha sagt nu, om hon visste ?
Ramona.
Skulle hon ha förstÄtt hans beslut ? Han visste inte sÀkert.
Tanken kröp sig pÄ. Darret och displayen som lyste upp den dÀr sista kvÀllen. Ramona mobil.
Kuratorns röst som en reklamlÄt man inte fÄr ur skallen. Det handlar om dig nu.
Inte alla kan köpa ett hus kontant. Det borde inte Bagheera ha kunnat heller. ĂndĂ„ stod han i ett pastellblĂ„tt sovrum mitt i idyllkvarteren och lĂ€t en lurvig jycke slicka hans tĂ„r medan han torkade skallen. Han drog fram ett par kalsonger och nĂ€r han Ă€ndĂ„ var i farten rev han ut lite klĂ€der pĂ„ mĂ„fĂ„ som kanske skulle med ur Ikeagarderoben. Resebyxorna lĂ„g redan noggrant hopvikta pĂ„ en stol bakom honom, skulle ned i hallen.
Ramonas glitterblanka klÀnning hÀngde pÄ garderobsdörren. Han rev med sig ett par jeans och en famnfull knöliga kalsonger, t-shirtar och shorts, slÀppte av dem vid vÀskan nere i vardagsrumssoffan och gick till köket för att svÀnga ihop en pytt och tvÄ Àgg. Soliga-sidan-uppÄt, hette det pÄ engelska.
SÄ mycket vackrare Àn enkelstekt.
NĂ€r tallriken lĂ„g avĂ€ten i diskhon fick hunden en tuggpinne och han sjĂ€lv en rejĂ€l slatt Pappyâs i ett dricksglas. Var det nĂ€r han fyllde femtiosju som Ramona köpt den till honom ?
TvÄ Är sedan dess, redan. Gunnar hoppade upp i skinnsoffan med pinnen och skötte sig sjÀlv. Bagheera tog glas och flaska bort till plyschfÄtöljen vid spindelvÀven i hörnet, letade upp
19
hundörat i en deckare, hörde en koltrast skrika och lutade sig tillbaka.
Skulle Ramona förstÄ ? Var han pÄ vÀg att göra fel, som han brukade nÀr han inte hade henne att frÄga om rÄd ? Bagheera strÀckte sig efter flaskan igen, lutade sig bakÄt och grÀvde ned fingrarna i Gunnars pÀls. Ett sista lÄs att lirka upp. Lilla resvÀskan lÄg i soffan, men favoriten hade han fyllt till max och behövt klÀmma om för att fÄ igen dragkedjan. Den stod i givakt i hallen, redo för Bangladesh.