mo
Brottsjön
johanna
T I d I gar E UT g I vn I ng av johanna mo pÄ r oman US & S E ll I ng
NattsÄngaren (2020)
Skuggliljan (2021)
Mittlandet (2022)
DarrgrÀset (2023)
www.romanusochselling.se
ISB n 978-91-89501-23-2
Copyright © Johanna Mo 2024 enligt avtal med Ahlander Agency a B
Omslag: Maria Sundberg
Tryck: ScandBook, EU 2024
Den sista dagen
I den vÀlvda öppningen till vardagsrummet stannar han till.
Birgitta sitter i lĂ€sfĂ„töljen â den stora, blommiga hon klickade hem pĂ„ en nĂ€tauktion. Benen Ă€r uppdragna under kroppen och ögonen sveper över boksidorna. Just nu Ă€r hon inne pĂ„ historiska biografier. Boken om Selma Lagerlöf var en present frĂ„n honom, och nĂ€r den Ă€r utlĂ€st kommer hon att vilja diskutera den. I sĂ€kert en minut stĂ„r han och betraktar henne innan
hon mÀrker att han Àr dÀr. Hon lyfter ansiktet, samtidigt som hon för handen mot boken och byter sida.
âVill du nĂ„got?â
âBara tala om hur vacker du Ă€r.â
Hon ler snabbt och ÄtervÀnder till lÀsningen. Han tvekar innan han fortsÀtter.
âJag tĂ€nker ta en kvĂ€llspromenad. Ska du med?â
Birgitta vrider handen och tittar pÄ armbandsuret.
âKlockan Ă€r ju över tio? Jag funderar snarare pĂ„ att gĂ„ och lĂ€gga mig. Det har varit en lĂ„ng dag. Dessutom kan vi knappast lĂ€mna Penny.â
âNej, det Ă€r klartâ, sĂ€ger han. âMen dĂ„ gĂ„r jag sjĂ€lv. Och du behöver inte sitta uppe och vĂ€nta pĂ„ mig.â
Ja, det har varit en lÄng dag. Huvudet Àr inte riktigt med
honom och han skĂ€ms. Varför frĂ„gade han om Birgitta skulle med? Ăven om de hĂ„ller sig inom byn kan de inte lĂ€mna barnbarnet. Penny Ă€r bara tvĂ„ och ett halvt, och om hon vaknade och upptĂ€ckte att hon var ensam skulle hon bli livrĂ€dd. Kanske rĂ„ka skada sig. Tanken i sig rĂ€cker för att vĂ€cka obehag.
Hans fru lutar en aning pÄ huvudet. I blicken finns ingen förebrÄelse, enbart omtanke.
âSka du verkligen ge dig ut vid den hĂ€r tiden?â frĂ„gar hon.
Solen gick visserligen ner för över en halvtimme sedan, men det Àr först efter en dryg timme som mörkret vinner helt.
âJag kan ta med ficklampanâ, sĂ€ger han.
Birgitta nickar Ă„t honom och försvinner in i boken igen. I ett par sekunder dröjer han sig kvar, tĂ€nker att han vill dela allt som har hĂ€nt under dagen â men han vet inte var han skulle börja. Nej, det han behöver nu Ă€r promenaden. Att rensa huvudet. Fatta beslut. De kan prata imorgon.
Han gÄr ut till hallen och drar pÄ sig gympaskorna, men struntar i ficklampan. Byn har gatlyktor och det blir aldrig kolmörkt hÀr.
Han kliver ut pĂ„ trappan och fyller lungorna med den ljumma juliluften. Doften av tĂ„ng och salt. Det blĂ„ser, bruset frĂ„n havet Ă€r det tydligaste ljudet. De Ă€r sĂ„ nĂ€ra naturen. Att lĂ€mna Lindsdal och skaffa huset i Ăssby pĂ„ sydöstra Ăland har gjort pensionĂ€rslivet uthĂ€rdligt.
Utanför den lilla grinden stannar han till igen. Han vrider huvudet in mot byn, men han Àr inte sugen pÄ att gÄ Ät det hÄllet. Lockelsen frÄn havet Àr för stark, sÄ han styr stegen ditÄt istÀllet. Havet brukar hjÀlpa honom att sortera tankarna. Snart har han passerat den sista gatlyktan, och asfalten under fötterna ersÀtts av grus och grÀs.
Ett knastrande ljud fÄr honom att vÀnda sig om, men det Àr ingen dÀr. Han tvivlar pÄ att nÄgon av grannarna Àr ute sÄ hÀr
sent. Antagligen var det bara ett djur. Eller möjligen vinden.
BlÄsten ökade sÄ fort han lÀmnade de skyddande husvÀggarna.
Kanske borde han ha tagit ficklampan ÀndÄ. Omgivningen Àr full av skuggor. Han skjuter undan Àngsligheten och följer stigen genom det höga grÀset. Den Àr fortfarande enkel att urskilja. Han svÀnger av ner pÄ stranden dÀr Penny Àlskar att bada. Tidigare hade de bara en trÀdgÄrd och en gunga. Nu har de bÄde hav och Alvaret pÄ gÄngavstÄnd.
NĂ„gon meter frĂ„n strandkanten stannar han och tittar ut över Ăstersjön. Vinden dĂ„nar. Det mĂ„ste vara rĂ€tt mĂ„nga sekundmeter dĂ€r ute. En vĂ„g rullar in och nĂ€r den bryts bildas vitt skum. En brottsjö.
Ett nytt och skarpare knaster fĂ„r honom att Ă„terigen vĂ€nda sig om, men han ser inget den hĂ€r gĂ„ngen heller. Ăngsligheten Ă€r ny för honom. Alldeles för mycket tid Ă€gnas Ă„t grubblerier nu nĂ€r han inte jobbar, och det finns en rastlöshet i kroppen som han inte lyckas bli av med.
Han blundar och lyssnar till vÄgornas muller. NÄgot fÄr honom att öppna ögonen. NÀstan rakt framför honom störtdyker en fiskmÄs mot vattenytan. Den Àr förföljd av en mörk och falkliknande skepnad. MÄsen, som har en fisk i nÀbben, tvÀrvÀnder uppÄt. Förföljaren Àr en labb. En kustlabb mÄste det vara. FiskmÄsen försöker förgÀves behÄlla sitt byte, men labben Àr sÄ tÀtt inpÄ att mÄsen tvingas slÀppa. Fisken faller mot ytan och labben dyker efter den.
Synen ligger kvar i honom efter att bÄda fÄglarna har försvunnit. Han har aldrig sett det pÄ sÄ nÀra hÄll tidigare. Kustlabbens attack var sÄ aggressiv och samtidigt ÄterhÄllen i sin precision. Naturens ordning. Vissa saker Àr svÄra att Àndra pÄ. Han har försökt, men det gÄr inte lÀngre och han mÄste ta konsekvenserna av det. BerÀtta hela sanningen. Först för Birgitta, och sedan för Hanna.
Han Ă€r pĂ„ vĂ€g att vĂ€nda sig om nĂ€r ett kraftigt slag trĂ€ffar honom i huvudet. RaklĂ„ng trillar han ut mot vattnet. En vĂ„g rullar in över honom. Vattnet Ă€r iskallt. Han hĂ€ver sig runt och grymtar till av smĂ€rtan. Ăgonen Ă€r grumliga av vatten och illamĂ„ende och han ser ansiktet först nĂ€r det Ă€r alldeles intill. Vreden och hatet gör det förvridet och fult. Han vill slĂ„ bort, resa sig, men kroppen lyder inte.
Jag borde ha stannat hemma, tÀnker han, nÀr hÀnderna sluter sig om hans hals.
o n S dag 21 j U l I
Kapitel 1
Hanna Duncker slet tygpÄsen ur cykelkorgen och skyndade fram till Isak som kÀmpade med att hÄlla sin cykel upprÀtt.
Hedvig hade precis fÄtt syn pÄ kossorna som rörde sig fritt lÀngs den steniga stranden nedanför Sandby borg.
âMuuu!â skrek hon och dunsade upp och ner i cykelbarnstolen.
Mu var ett av fem ord i hennes Ă€n sĂ„ lĂ€nge begrĂ€nsade ordförrĂ„d. Ăvriga var mamma, pappa, lys och aje. Det sistnĂ€mnda anvĂ€ndes för allt hon ogillade. Hanna hjĂ€lpte till att hĂ„lla i cykeln medan Isak knĂ€ppte loss deras dotter och lyfte ur henne.
âAjeâ, sa Hedvig och tryckte hĂ€nderna mot Isaks bröst.
Helt klart ville hon bli nerslÀppt pÄ marken. Isak gjorde ett halvhjÀrtat försök att övertala henne att de skulle ta sig till vattnet fortare om han fick bÀra, men lÀt henne sedan fÄ sin vilja igenom.
âDet gĂ„r bĂ€ttre och bĂ€ttreâ, sa Hanna och skakade skrattande pĂ„ huvudet. âDu höll emot i hela tre sekunder.â
Vid flera tillfÀllen hade de skÀmtat om att Hedvig skulle bli bortskÀmd. BortskÀmd och lÄng. Isak var strax över en och nittio och sjÀlv var hon en och Ättiofem. Isak var tvungen att fÀlla överkroppen i nÀstan nittiogradig vinkel för att kunna
hÄlla Hedvig i bÄda hÀnderna. Om en mÄnad skulle hon fylla ett, men hon kunde Ànnu inte gÄ sjÀlv.
âMuuu!â skrek Hedvig igen och drog i hĂ€nderna för att ta sig framĂ„t snabbare.
Korna lockade uppenbarligen mer Àn att plaska i vatten.
âTĂ€nk pĂ„ din stackars pappas ryggâ, protesterade Isak och vĂ€nde sig mot Hanna som Ă„terigen skrattade Ă„t honom.
âMedlidande fĂ„r du fiska efter nĂ„gon annanstans.â
Hanna samlade ihop deras saker. Efter ett fÄtal meter stannade hon till och bredde ut filten pÄ en flÀck sand. Klockan var bara strax efter Ätta och utöver korna var de ensamma. Hedvig hade vaknat redan vid klockan sex. De hade hunnit med bÄde frukost och en dryg timmes klossbyggande innan de bestÀmt sig för en cykelutflykt. Som lÀrare var Isak ledig en stor del av sommaren. Under flera veckor hade de gjort det mesta tillsammans. I augusti skulle han ta över förÀldraledigheten och hon börja jobba igen.
Hanna huttrade till och slog sig ner pĂ„ filten. Fast hon hade kofta tyckte hon att det var kyligt. Termometern hade visat pĂ„ strax över tjugo grader nĂ€r de lĂ€mnade huset i Södra NĂ€sby, men dĂ€r blĂ„ste det betydligt mindre Ă€n hĂ€r. ĂlĂ€ndsk sommar i ett nötskal, tĂ€nkte hon. Att leta efter lĂ€.
Hon tittade mot Isak och dottern. Allra helst hade hon velat döpa henne efter mormodern Iris som dött i covid nÄgra veckor före födseln, men Isak hade inte varit bekvÀm med det. En gammal flickvÀn till honom hade haft det namnet. IstÀllet hade det blivit Hedvig. Enbart för att det var ett fint namn och för att dottern sett ut som en Hedvig nÀr hon kom ut. Det gjorde Hanna ledsen att mormor och Hedvig aldrig hade fÄtt trÀffas.
Det hade gÄtt fort nÀr mormodern dött, och de sista dagarna hade hon varit nersövd. PÄ grund av demensen var det mÄnga Är sedan Hanna hade haft ett riktigt samtal med henne, men
det var först efter dödsfallet som hon kunnat sörja ordentligt.
NÀr det inte lÀngre fanns ett skal att klamra sig fast vid. Begravningen hade blivit en stillsam tillstÀllning. Utöver Hanna och Isak hade det bara varit ett par Àldre vÀnner dÀr. Hennes bror Kristoffer hade inte kunnat nÀrvara, eftersom han inte velat lÀmna London.
Jag har en familj. Tanken kunde fortfarande förvÄna Hanna.
De första mĂ„naderna med Hedvig hade varit en torktumlare av kĂ€nslor. Det var mer stabilt nu, men vissa delar av omstĂ€llningen var svĂ„rare att ta in. För mindre Ă€n tre Ă„r sedan hade Hanna bott ensam i Stockholm, levt för jobbet och inget annat. Beslutet att flytta tillbaka till Ăland hade verkligen förĂ€ndrat allt. Hon hade inte bara hittat kĂ€rleken och blivit mamma. Hennes pappa var ingen mördare lĂ€ngre. Axel Sandsten och Sven-Otto Jensen satt i fĂ€ngelse för mordet pĂ„ Ester Jensen, och skulle göra det i Ă„tminstone ett decennium till. Ăverklagan till hovrĂ€tten hade inte beviljats. Det var som om en lĂ„ng mardröm Ă€ntligen hade tagit slut. Om nĂ„gra dagar skulle Kristoffer komma till ön tillsammans med dottern Ella. Hanna sĂ„g fram emot att kusinerna Ă€ntligen skulle fĂ„ trĂ€ffas.
âMuuu!â
Hedvig strÀckte fram handen mot kossorna. Hon ville Ànda fram, men Isak höll emot.
âAje!â
Frustrerad försökte Hedvig slita sig loss. Kossorna reagerade genom att lĂ„ngsamt röra sig bortĂ„t mot borgen. Av Ălands alla fornborgar var Sandby den enda som lĂ„g vid havet. En ruin bara. PĂ„ femhundratalet hade borgen utsatts för en massaker. För mĂ„nga var detta fortfarande en ond plats, men Hanna var inte vidskeplig av sig. Den vackra stillheten var allt hon sĂ„g.
âAje!â skrek Hedvig igen.
Hanna reste sig frÄn filten och gick fram.
âKom sĂ„ badar viâ, sa hon.
Hedvig stirrade lÀngtansfullt mot kossorna, men protesterade inte nÀr Isak snurrade runt henne Ät andra hÄllet. Hon lÀt sig ledas fram till filten. Hanna tog av sina skor och kavlade upp byxbenen. Drog av Hedvig bÄde hennes mjukisbyxor och sandaler.
âJag stannar hĂ€râ, sa Isak.
Hans tolerans mot kallt vatten var betydligt lÀgre Àn hennes. Bada för Hedvig var ÀndÄ bara att gÄ ut i vattnet och stÄ och stampa sÄ att det skvÀtte. NÀr Hanna var liten hade hon sjÀlv aldrig fÄtt bada hÀr. Delvis för borgens skull, men mest för att det kunde vara strömt. En granne hade svepts ut och drunknat. Visst skulle hon prata med Hedvig om det nÀr hon blev tillrÀckligt gammal. Det hon ville ge henne var vett att undvika reella faror. Inte ogrundad oro.
Vinden lĂ„g pĂ„ vĂ€sterifrĂ„n, sĂ„ vattnet var definitivt kallt, men Hanna tyckte att den hĂ€r kylan var skönare Ă€n luftens. Havet hade alltid utövat en sĂ€rskild lockelse pĂ„ henne. Eller sjön, som de sa hĂ€r â som en förkortning av Ăstersjön. Det kalla vattnet fick henne att piggna till ordentligt. Den vĂ€rsta sömnbristen tillhörde redan det förflutna. Sedan nĂ„gra mĂ„nader tillbaka sov Hedvig för det mesta hela nĂ€tterna, men hon vaknade alltid tidigt.
Det Àr sÄ hÀr det Àr att vara lycklig, tÀnkte Hanna, med hÀnderna om Hedvigs. De smÄ fingrarna var sÄ varma. Dottern lyfte ena benet. Stod sÄ ett ögonblick innan hon drÀmde ner foten.
âBaa!â skrek hon glatt.
Kanske var det början till ett nytt ord. Bada. Det mesta gick fort i Hedvigs utveckling just nu.
En enda sak grumlade lyckan. Tankarna fortsatte dit Hanna inte ville ha dem: till Markus Bergman. Axel Sandstens halv-
bror som hon först hade kÀnt till under smeknamnet Soffan.
Vid flera tillfĂ€llen hade han varit nĂ€ra att döda henne. Han hade försökt köra pĂ„ henne, brĂ€nt ner hennes hus, knivhuggit henne och för drygt ett Ă„r sedan hade han dykt upp hemma hos henne och Isak. Han hade brutit sig in genom ett köksfönster. Isak hade gömt sig i en av förrĂ„dsbyggnaderna pĂ„ gĂ„rden, sjĂ€lv hade hon sprungit dĂ€rifrĂ„n för att locka Markus med sig. Ănnu en gĂ„ng hade han kommit undan, och hon hade inte hört av honom sedan dess. Hon ville tro att han hade bestĂ€mt sig för att lĂ„ta henne vara, men hon tvivlade starkt pĂ„ det.
Kapitel 2
Erik Lindgren lÄste fast cykeln utanför polishuset och tog av cykelhjÀlmen. Drog handen genom det svettiga hÄret. I Är hade han valt att stycka upp semestern, eftersom Indienresan stÀllts in pÄ grund av vÀrldslÀget. De ville inte riskera att fastna i Mumbai om pandemin förvÀrrades. I juni hade han, Supriya och Nila tillbringat en dryg vecka i en stuga uppe i Abisko. Det var första gÄngen han hade sett norra Sverige pÄ sommaren, och fÄtt uppleva midnattssol. I början pÄ augusti skulle han vara ledig igen, för att hÀnga med Nila sÄ mycket som möjligt innan hon började i tredje klass.
Erik klev in i polishuset och nickade Ät en kollega. Under sommaren skedde allt i ett mer avslappnat tempo. För det mesta gick det att glömma att det pÄgick en pandemi. Med vÀrmen hade smittotalen sjunkit och det var enklare att göra saker utomhus. För tillfÀllet saknades tvÄ i utredningsgruppen. Hanna Duncker var förÀldraledig och Carina Hansson hade semester. Gissningsvis var hon liksom deras förra chef Ove Hultmark pÄ vÀg bort. Det mÀrktes att hon hade tappat gnistan. Att polisarbetet inte gav henne samma tillfredsstÀllelse lÀngre. Den sista arbetsveckan hade hon pratat sÄ mycket om sin trÀdgÄrd att han till slut börjat undvika henne.
FrÄn utredningsrummet hördes Daniel Liljas skratt. Erik stannade till utanför dörren, ville gÀrna uppfatta nÄgot av samtalet, men kollegan hade lagt pÄ.
Daniel tittade upp mot honom och sÄg helt klart pÄkommen ut.
âVem pratade du med?â frĂ„gade Erik.
âIngen sĂ€rskildâ, sa Daniel, men kinderna rodnade lĂ€tt.
âDu kommer inte kunna hĂ„lla det hemligtâ, sa Erik.
âJag förstĂ„r inte vad du menar.â
Daniel hade definitivt trÀffat nÄgon ny, men till skillnad frÄn tidigare ville han inte berÀtta nÄgot om honom. Det enda skÀl Erik kunde komma pÄ var att det var nÄgot kÀnsligt med den hÀr personen. Eller möjligen att det var seriösare Àn tidigare. Var det nÄgon han unnade att Àntligen hitta kÀrleken, sÄ var det Daniel. Under de fem Är de kÀnt varandra hade Daniel gÄtt pÄ otaliga dejter, men inte fÄtt det att fungera med nÄgon av dem.
Gertrud Nylander kom in bakom Erik och han slĂ€ppte Ă€mnet. Gertrud hade varit deras chef i snart ett Ă„r. Hon var inte mer Ă€n runt en och femtio och hade kort vitt hĂ„r â vilket fick henne att se Ă€ldre ut Ă€n fyrtionio. Ursprungligen var hon frĂ„n Gotland men dialekten var nĂ„got utslĂ€tad. Den mjuka dialekten krockade en aning med hennes raka och lite hĂ„rda sĂ€tt. Erik trodde att hon mest hade arbetat i Stockholm tidigare.
âAmer vabbar idagâ, sa Gertrud. âSĂ„ ni tvĂ„ fĂ„r Ă„ka till Ăssby pĂ„ sydöstra Ăland.â
âVad har hĂ€nt?â frĂ„gade Daniel.
âEn man har hittats död i vattnet. Oklart om det Ă€r ett brott Ă€n.â
âVem ringde in det?â
âNĂ„gon som var ute pĂ„ morgonpromenad.â
âVad vet du mer?â fortsatte Daniel.
âInget.â
Irritationen formade sig till en rynka mellan Gertruds ögonbryn.
âĂ k ditâ, sa hon. âBörja med att ta reda pĂ„ om det Ă€r ett dödsfall vi bör utreda.â
Hon lÀmnade rummet och Erik svalde frÄgan han sjÀlv hade haft pÄ tungan. Den om offrets identitet. Daniel stÀngde av datorn och reste sig.
âDet Ă€r i Ăssby Ove borâ, sa han.
âJag vetâ, sa Erik. âMen det Ă€r han knappast ensam om. Ă tminstone inte pĂ„ sommaren.â
De gick mot garaget under tystnad. Erik hade ingen aning om hur mÄnga som bodde i byn. Hundra, eller femtio, eller kanske Ànnu fÀrre? Fast pÄ sommaren flerdubblades befolkningen. Antagligen var offret en turist som drunknat. Som inte hade koll pÄ hur strömt vattnet kunde vara. Eller ett sjukdomsfall.
Ăn hade mĂ„nga gamla.
âJag körâ, sa Daniel nĂ€r de nĂ€stan var framme vid bilen.
âVisstâ, sa Erik. âOm du svarar pĂ„ vem du ...â
âInte en chans.â
SĂ„ fort de hade satt sig i bilen plockade Erik fram mobilen och skickade ett mess till Ove:
Vi Ă€r pĂ„ vĂ€g till Ăssby pĂ„ jobb. Har du tröttnat pĂ„ pensionĂ€rslivet Ă€n? I sĂ„ fall kanske det Ă€r dags att rycka in.
Ove och hans fru Birgitta hade köpt huset i Ăssby för mindre Ă€n ett Ă„r sedan, och hittills verkade han nöjd med beslutet att pensionera sig. Han hade inte avslöjat nĂ„gra nya stora planer. De hade vadslagning om det i gruppen. Amer hade satt en hundring pĂ„ att Ove skulle börja föda upp alpackor, Daniel pĂ„ att han skulle flytta till Spanien, medan Erik trodde att han skulle Ă„ngra sig och komma tillbaka. Pensioneringen hade verkligen kommit som en överraskning. Ett tag hade Erik trott att Birgitta eller Ove blivit allvarligt sjuk, men det verkade inte vara fallet.
âHar du haft kontakt med Amer?â frĂ„gade Daniel.
âInte sen han lĂ€mnade jobbet igĂ„râ, sa Erik. âHur sĂ„?â
âHan pratade i förra veckan om att de skulle till lĂ€karen med den Ă€ldsta. Att han kanske har nĂ„gon sjukdom som ger honom nedsatt immunförsvar. â
Amer hade en son pÄ sex Är och en dotter pÄ tvÄ och ett halvt. De senaste mÄnaderna hade han vabbat ofta. Erik tog upp mobilen igen och slÀngde ivÀg ett mess till honom ocksÄ:
Hörde att du blir hemma idag. Hur mÄs det i sjukstugan?
Svaret kom efter nÄgra fÄ sekunder:
Han har feber, men annars Àr allt bra. KÀkar glass till frukost framför teven.
Erik tittade ut mot sundet nĂ€r Daniel körde över Ălandsbron. Hanna hade tjatat om det flera gĂ„nger. Hur bra hon mĂ„dde av att Ă„ka över bron Ă„t det hĂ€r hĂ„llet. Av att vara pĂ„ vĂ€g hem. Visst tyckte han om utsikten, men hĂ„llet spelade ingen roll för honom. Det hade gĂ„tt fem Ă„r sedan flytten till Kalmar och han trivdes absolut, men det hade han gjort pĂ„ alla stĂ€llen han bott. I Malmö dĂ€r han var ifrĂ„n, i Stockholm dĂ€r han pluggat och i Mumbai dĂ€r han och Supriya tillbringat sina första Ă„r tillsammans.
I augusti skulle Hanna Àntligen komma tillbaka frÄn mammaledigheten. Han saknade att arbeta med henne, mer Àn han hade trott att han skulle göra. I början hade de haft svÄrt för varandra. Han hade upplevt henne som inbunden och komplicerad och hon hade stört sig pÄ hans pladder. Han ville tro att han hade blivit bÀttre pÄ att visa hÀnsyn, men möjligen led han av bristande sjÀlvinsikt.
âSorry, men du inser vĂ€l att jag inte kommer kunna slĂ€ppa det?â sa Erik. âDet Ă€r min nyfikenhets fel.â
Daniel log överdrivet trevligt och bytte till det yttre körfÀltet för att ta sig förbi en husvagn. Sommarköerna var vÀl ungefÀr
som de brukade. Fler Ă€n vanligt semestrade inom Sverige, och de utlĂ€ndska turisterna var i princip frĂ„nvarande. SĂ„ fort de hade kommit av bron fortsatte majoriteten av bilarna norrut. Ăssby lĂ„g nĂ€ra den södra spetsen av ön och enligt Google skulle det ta en timme att köra dit frĂ„n polishuset, men Daniel klarade strĂ€ckan nĂ„got snabbare.
âHar du varit hĂ€r förut?â frĂ„gade Daniel nĂ€r han svĂ€ngde in i byn.
âNej, det har inte blivit av Ă€n, trots Oves stĂ„ende inbjudan. Du dĂ„?â
âInte pĂ„ över tio Ă„r. Jag hade en klasskompis pĂ„ gymnasiet som bodde hĂ€r, och nĂ€r hennes förĂ€ldrar var i Grekland bjöd hon hela klassen pĂ„ fest.â
âIbland glömmer jag hur ung du Ă€râ, sa Erik. âAtt du faktiskt Ă€r född pĂ„ nittiotalet.â
âDu förtrĂ€nger snarare hur gammal du sjĂ€lv Ă€râ, kontrade Daniel. âJag Ă€r född pĂ„ nittiotalet och har Ă€ndĂ„ hunnit bli trettioett.â
Daniel körde genom byn, vars bebyggelse var blandad och gles, och fortsatte sÄ lÄngt vÀgen tillÀt. Asfalten övergick i grus. En medelÄlders man iklÀdd kamouflagemönstrade byxor och grÄ munkjacka stod pÄ en kulle. Han skyndade fram och Daniel stannade bilen sÄ att de kunde kliva ut.
âĂr ni frĂ„n polisen?â
âDet stĂ€mmer bra detâ, sa Erik. âDet Ă€r nog bĂ€st att du visar oss vĂ€gen.â
âHan ligger rakt hĂ€r nedanförâ, sa mannen. âJag ville inte slĂ€ppa honom ur sikte.â
De följde mannen upp pÄ kullen. Stranden var lÄngsmal, och nÄgra fÄ meter bort lÄg en kropp i vattenbrynet. Gymnastikskor, jeans och en tröja. Mer gick inte att se.
âDet kom nĂ„gra hit som skulle badaâ, sa mannen. âMen jag
fick dem att gĂ„ igen innan de hann se nĂ„got. Jag sa att polisen var pĂ„ vĂ€g, men inte att ...â
Han bet sig i lÀppen och vÀnde ansiktet bort frÄn havet.
âJag Ă€r med i hemvĂ€rnetâ, fortsatte mannen. âOch jag har varit med pĂ„ en del övningar, men jag har aldrig ... Jag trodde inte att jag skulle reagera sĂ„ hĂ€r.â
âVar du framme vid honom?â frĂ„gade Daniel.
âJaâ, sa mannen. âJag ville kolla om han behövde hjĂ€lp, men det rĂ€ckte att titta pĂ„ honom för att konstatera att han var död, sĂ„ jag rörde honom aldrig.â
âStanna hĂ€râ, sa Erik.
Han började gÄ över den smala strandremsan, med Daniel strax bakom. LÄngsamt först, sedan allt snabbare.
Mannen lÄg precis i strandkanten, pÄ mage. Gymnastikskorna och jeansen kÀndes bekanta, men det var sÄ vanlig klÀdsel att det inte gick att dra nÄgra slutsatser utifrÄn den. De var ett par meter ifrÄn nÀr en vÄg sköljde in över huvudet. Flyttade undan hÄret frÄn ansiktet. Erik stannade tvÀrt.
Ove.
Ove lÄg död i vattenbrynet.
Erik vÀnde sig mot Daniel, som nu stod bredvid. Det var som om han behövde hans ansiktsuttryck för att försÀkra sig om att detta var pÄ riktigt. Kanske hade kollegan kÀnt samma sak. I ett förtvivlat ögonblick stirrade de pÄ varandra. Erik riktade blicken framÄt igen.
Han hade sett sÄ mÄnga döda att han tappat rÀkningen. Det var en del av jobbet. Men nu var det Ove som lÄg dÀr. Oves jeans och Oves gymnastikskor. Vartenda minne tycktes kasta sig över Erik samtidigt. Alla timmar under morgonmöten, pÄ Oves kontor, i utredningsrummet. Det var dÀr han hörde hemma. En del av Erik ville skynda fram till Ove. Dra bort honom frÄn det iskalla vattnet. Rent rationellt visste han att
det inte skulle göra nÄgon skillnad, ÀndÄ kÀndes det sÄ. En ny vÄg sköljde in och lade tillbaka hÄret över ansiktet.
Ett skrik fick Erik att kasta runt huvudet. Mannen som hade hittat kroppen höll i Birgitta. Hindrade henne frÄn att springa fram. Hon föll ihop i sanden och Daniel skyndade ditÄt. Efter en sista blick pÄ Ove vÀnde sig Erik om och följde efter.
âSnĂ€llaâ, snyftade Birgitta. âSnĂ€lla, sĂ€g att det inte Ă€r han.â