9789189501102

ulrika kärnborg

Kött och ande

Tidigare u T givning på andra förlag

Fredrika Bremer 2001

Stjärnfältet. En essä om helgon och skoskav 2003

Myrrha 2008

Som om 2010

Saturnus tecken 2016

Lejonburen 2021

Nattflygare 2022

Alvablot 2023

www.romanusochselling.se

i S bn 978-91-89501-10-2

Copyright © Ulrika Kärnborg 2023

Omslag: Håkan Liljemärker

Tryck: ScandBook, eu 2023

Villagatan, Stockholm

7 december, 1951

Vem är bäst lämpad att berätta sanningen om mitt liv? Det är förstås jag, även om jag ibland försöker låtsas som något annat. Därför är det gåta att jag har låtit mig övertalas att bjuda hem den här unge litteraturforskaren: en pojke. Jag har gått med på att låta honom läsa mina dagböcker. De ligger framför mig på skrivbordet; en märklig syn. Större delen av sidorna i dem är utrivna eller bortklippta, censurerade vill jag nästan skriva.

Utrensningen började redan för tjugo år sen och nu är jag glad att jag har gjort den. Men jag litar inte på mig själv; den jag var. Förhoppningsvis hinner jag med en sista genomgång innan han kommer, men det är så pass lite kvar nu, märker jag, att jag nog kan lämna ut det.

Det är spännande med besöket, även om den pirrande känslan i kroppen får mig att skämmas. Men vem kan missunna mig den? Lite förströelse i en gammal kvinnas enformiga liv. Jag känner mig uråldrig, förstenad. Huden i ansiktet med de torra rynkorna, de skarpa vecken vid mungiporna där mina bittra tårar brukade forsa ner; de har blivit mina minnesanteckningar. Spår av ett levt liv. Kanske kommer han att ha överseende med mitt vita hår och det högra ögonlocket som hänger lite när jag är trött. Något säger mig att han trots sin ungdom har tålamod med kvinnor.

Vid universitetet i Uppsala går rykten om vilken framtidsman han kan bli. Kanske borde jag känna mig smickrad över att det är mig han vill skriva en biografi om. Namnet låter redan annorlunda i min mun, lenare och farligare.

Det gör mig skygg att säga det högt:

Om jag tycker om honom ska jag berätta för honom om när jag träffade djävulen och mitt liv började falla i bitar, om hur förbannelsen blev som en smitta som tog sig in överallt och fördärvade allting. Att känna rädsla har blivit en vana för mig, men jag tror att jag hade sluppit den om jag inte mött honom. Det som har blivit kvar efter de där åren är en underlig sorts tomhet. Förr trodde jag hela tiden att saker och människor skulle drabba mig, som han brukade plåga mig med sina oförklarliga vredesutbrott. Sitt våld. Ibland, innan jag somnar, kan jag fortfarande höra hans berusade skratt. Ändå händer det att jag saknar honom. Det ska jag kanske berätta om. Någon gång.

Lyktorna tänds redan utanför. Kvällshimlen är molnig och på gatorna den eviga snömodden som gör själen försurad och huvudet tungt. Inga stjärnor. Snart påbörjar de julskyltningen på NK, men ännu bara mörker och kyla, staden som en sådan där liten glasglob som det snöar inuti. Allt det dystra hoppas jag att Ulf kan trolla bort. Så det blir fest när han kommer. Om han kommer. Som alla yngre män blir han säkert försenad.

Fastnar framför spegeln. Jag kommer ihåg hur det var, att bli stående där fascinerad av sig själv, sitt eget tjusiga utseende, allt det unga och släta: den feta glansen i håret, ögonbrynen så tjocka och välvuxna, kinderna rosiga och fuktspända, den lilla sucken av välmåga. Det är inte svårt att se det framför sig: hur han stryker handen över kavajens tjocka tweed, snusar i armhålan, det luktar fint, lägger märke till att det heta strykjärnet har lämnat spår på skjortkragen, fast strunt i det, efter vårt samtal, eller intervjun som Ulf föredrar att kalla det, ska vi gå på teatern. Där är det mörkt, ingen kommer att se. Den brända lukten som blandar sig med doften av pomada, av rakvatten.

Doften av man, som jag har saknat den, det trodde jag aldrig då, när jag var yngre, att jag skulle komma att längta så efter en man i mitt liv, någon att prata med, någon som förstår mig på det där sättet som bara män kan, den torra uppmärksamhet de ägnar kvinnor och deras problem, den brutala värmen som bryter igenom deras tappra försvar.

Fast det är förstås inte alls säkert att han kommer. Eventuellt blir han uppehållen av något viktigare. Eller av en flicka, det är också en tanke. Där finns även möjligheten att han blev avskräckt av vår brevväxling. Jag uttryckte mig kanske mer rakt på sak än han hade väntat. Jag kan nästan se honom framför mig när han stiger in här, rynkar pannan och tittar sig omkring i min feminina salong, som egentligen är ett vanligt vardagsrum, ganska litet också, men som jag måste vara tacksam över därför att Samfundet låter mig bo här när jag är i Stockholm. Jag skulle vilja ta med honom till Viken i Skåne, se på när han badar från klipporna i Höganäs. Jag kan sitta under ett vitt parasoll och smygtitta när han dyker från stenbryggan; den kraftiga, solbrända ryggen och de svarta små badbyxorna. Jag föreställer mig att han inte är den sportiga typen, anstränger sig för att verka intellektuell, lärd, med hornbågade glasögon som inte klär honom och cigaretten i nypan, benen flickaktigt korsade. Ska jag säga att röken irriterar mina luftrör? Mina gamla luftrör. Det skulle göra honom förlägen.

Och teet som han får kämpa med, jag ser nog hur han skruvar på sig och längtar efter något starkt, som whisky. Ludvig älskade sin whisky, den var hans kamouflage, han smuttade på den i timmar. När han satte i gång att dricka, och då menar jag dricka på allvar, dög vad som helst, renat, blaskig pilsner eller slattar av rödvin och vitt som han blandade i köket när gästerna hade gått hem. Rosé, sa han. Jag minns hur han flinade, den clownen. Snart måste jag gå och sätta på tevattnet till Ulf.

BOKEN ULF VILL SKRIVA

ska tydligen handla om mig. När vi talades vid per telefon, det var första gången jag hörde hans röst för innan dess hade vi bara breven, fick jag tårar i ögonen. Han presenterade sig som licentiaten ditt eller datt och jag tänkte att nu har det gått långt, nu är jag knappt levande längre utan en död författare som behöver andras hjälp för att göra mig hörd, min egen röst är knappt en viskning. Kanske inte helt död ändå, inget vackert lik än, snarare en förlamad rest av en människa, en tung och oformlig kropp utan talförmåga, fritt villebråd för nästa generation, o, de kommer att göra processen kort med mig, o, de kommer att slita mig och mina minnen i stycken. Jag sa att jag var smickrad, eller någonting ditåt, och min röst lät pressad. Antagligen var det därför han kopplade på försäljarjargongen. Ett tag framstod han rentav som sliskig när han bredde på om hur hans professor hade blivit upptänd av idén, och om vilken ära det skulle vara för honom om han så tidigt i karriären fick möjligheten att skriva en världsberömd författares levnadsteckning. Han hejdade sig inte förrän jag påminde honom om att jag redan själv har skrivit mina minnen, inte en utan faktiskt två gånger, och vid båda tillfällena resulterade mina ansträngningar i hyllade böcker som sålde minst lika bra som mina mer lyckade romaner.

Det blev tyst, jag hörde hans tunga andhämtning i luren.

Världsberömd, sa jag när han hade lugnat sig, är jag dessvärre inte och kommer aldrig att bli.

För oss är ni det, sa han och skrattade, för oss här hemma i Sverige är ni en verklig celebritet. Eller fnissade, snarare, lite grann. Då blev jag mjuk i knäna.

Äh, struntprat, sa jag innan jag la på luren.

Det är ingen banal fråga. Allt hänger på svaret. När jag var ung drömde jag om att få tillhöra ett stort, manligt kollektiv. Ett konstnärskollektiv, tror jag att jag föreställde mig, fullt av bullriga kollegor som läste, skrev och målade hela dagarna, och jag skulle vara yngst, enda kvinnan förstås, tillräckligt grön och naiv för att de skulle tolerera mig, tillräckligt begåvad och vacker för att roa dem även om de aldrig riktigt skulle ta mig på allvar. Att vara där, negligerad och omhuldad av en hel skara män, framstod för mig som en avundsvärd position. Litteraturkritikern Klara Johanson, den berömda, frågade mig om det en gång. Det var när vi började brevväxla, jag skrev till henne för att hon var den enda kvinna med huvudet på skaft jag kände, hon till mig för att jag väckte hennes åtrå.

Då visste jag inte att hon var lesbisk, jag misstolkade hennes signaler och utgick från att hon hade sett något hos mig som jag på den tiden hoppades att alla skulle upptäcka: en slumrande talang, en gnista som låg och väntade på att få tändas. Så kom det där brevet från henne med den, som jag då tyckte, förolämpande frågan. Varför skrev jag så mycket om män?

Och varför hade jag aldrig tagit kontakt med de kvinnliga akademiker och författare som Uppsala hade kryllat av på min tid, varför ansträngde jag mig så mycket för att bli accepterad av de där små farbröderna?

En bra fråga, jag återkommer till den. Då ville jag inte tänka på den. Jag bröt kontakten med Klara Johanson och ångrade det inte förrän hon, sent omsider, började recensera mina böcker, och inte alltid på ett snällt sätt.

Så jag vet på ett ungefär hur män som Ulf såg på mig då.

I alla fall inbillar jag mig det. Lilla fru Stiernstedt med sina svarta ögon och sitt otillgängliga sätt. En manslukerska, fast

av det diskreta slaget. Iskall och kokhet på en och samma gång. De skulle ha vetat. På något sätt tyckte jag ändå att jag hade rätt till min plats i världen. Sådan som den såg ut, den var inte stor. En liten jordplätt som jag stod och gick på, som jag uppfyllde med all jävla energi som jag kunde uppbringa. Som jag försvarade, med näbbar och klor. Därför fick jag också den respekt jag förtjänade. Det är inte klokt vad människor respekterar unga och deras temperament. Deras självsvåld och spelade ödmjukhet. Jag tyckte när jag var ung att jag kunde komma undan med vad som helst. Det var sexualiteten. Den fanns överallt, nedkörd i mig som ett spjut. Nu är det för länge sen upp- och utdraget, och själv har jag fallit ihop som ett lealöst ingenting.

ETT KORN AV SANNING

Det är allt jag begär. Av Ulf, men också av mig själv. Om jag nu ska låta honom få skriva den där boken. Vad jag inte har sagt till honom är att jag håller på lite själv. Pillar och plitar. Vilket spänningsfält som breder ut sig mellan de där orden: bio-grafi och själv-bio-grafi. Det kommer inte att finnas något själv i Ulfs anteckningar, det tänker jag se till. Inte för att jag tror att han har onda avsikter med sitt forskningsprojekt. Han vill väl bara göra sig ett namn inom den akademiska världen, för han har inte nått den ålder då man inser att en professorstitel är lika tom och värdelös som de flesta äktenskapslöften. Mitt eget skrivande är viktigare för mig, exakt hur viktigt blev klart för mig när han skickade det första frågeformuläret. Genom åren har jag gjort mig känd för mitt enorma kontrollbehov, och jag ville inte låta hans förhoppningar komma på skam. Ge mig några dagar, så funderar jag och återkommer. Hur många löjliga frågor har jag inte tvingats svara på? Fyrtiofem? Två-

hundra? När jag stirrade ner på pappret där raderna krälade och bytte plats som oregerliga maskar, insåg jag att jag genast måste öppna moteld. Och så skrev jag till Bonniers och föreslog en titel till mina kommande memoarer. Min förläggare tackade artigt men svalt.

FÖRSTA MÖTET ÖVER

Jag tror att det gick bra. Ulf har varit här, efteråt gick vi på teatern, och när jag skriver detta, sent på kvällen, känner jag mig lättad. Han var artig och uppmärksam, en riktig mensch. Jag backade lite i soffan när han lutade sig fram, så nära att jag såg de små stråna i skäggbotten där hyveln hade missat. Det var strax innan vi skulle bryta upp. Pjäsen vi skulle se var ”Drottningens juvelsmycke” på Dramaten, och eftersom Ulf hade skrivit att han beundrade Almqvist hade jag bestämt att han skulle få eskortera mig till premiären. Numera gör jag ofta så, jag tar med mina unga adepter till teatern och låter dem försmäkta i värmen som utstrålar från publiken, svettig och ångestladdad.

Marika, sa han, fastän jag inte hade godkänt någon bortläggning av titlarna, nu vill jag veta sanningen.

Det var en speciell glimt i hans ögon, pupillerna utvidgade. Hans fantastiska stora händer låg utspärrade i knät med klorna indragna. Jag tyckte att han slickade sig om munnen. Normalt sett anförtror jag mig inte åt främlingar, det är bara i några av mina böcker jag tycker att jag har vågat vara frispråkig, kanske lite för frispråkig för mitt eget bästa, och det var något med denne Ulf som oroade mig. Hans ungdom framför allt, men också hans vilseledande naivitet; att han faktiskt inte hade någon aning om vad det var han begärde av mig, eller hur han skulle handskas med mina små hemligheter om jag nändes avslöja några. Så

var det den där konkurrensen oss emellan, den som redan börjat sticka fram sitt fula tryne. Här satt han, en förträfflig ung man med inte alldeles rena avsikter, och här satt jag; båda intresserade av att samla material till varsin bok om ett och samma objekt, nämligen om mig, och vi skulle onekligen komma att tävla med varandra som två författare på samma marknad. Varför skulle jag berätta sanningen för honom? Varför skulle jag ge honom de smaskigaste bitarna, de aldrig avslöjade, chockerande detaljerna om min livsföring i början av seklet, när han inte ens uppstått som en idé i sin mors överhettade hjärna? Det fanns inte en chans i världen att jag litade på honom.

Kanske begrep han det för han drog sig tillbaka, rätade på sig, ordnade ansiktsdragen. Ingen förlägenhet där inte, han retirerade bara tillfälligt, för att kunna omgruppera. Jag tänkte att jag visste allt om honom som han aldrig hade berättat, fadern som jag föreställde mig ägde en liten specerihandel i Katrineholm och mamman som med klut om håret och välstruken blus expedierade kunder dagarna i ända. Hur de tog sig igenom måltiderna, det bittra tigandet och moderns ögon som följde Ulf, tiggde honom att inte provocera pappan genom att tala om sina betyg eller fullständigt vanvettiga planer för framtiden, hur hon brukade slå ner blicken och titta upp igen, bräddfull av dyrkan eftersom sonen var det enda hon hade, och hur han sög i sig, lagrade energi för framtiden, samlade på sig ett kapital av stabil självkänsla som det skulle ta år att förbruka.

Men om ni inte vill tala om er barndom, började han och bläddrade fumligt bland sina papper. Jag avbröt honom bryskt:

Snälla rara, kom bara till saken!

Jag log förbindligt. Han såg konfunderad ut, rev sig rådlöst i huvudet.

Jaha, då så … då kanske vi kan gå lite framåt i tiden och … öh … prata om ert äktenskap. Med Ludvig Nordström.

Han ansträngde sig verkligen för att se oberörd ut, men jag visste att vi efter ömsesidigt krumbuktande hade nått fram till den springande punkten. Ludvig & Marika. Det var om de två, det omöjliga paret, han ville tala, hade velat hela tiden fastän han inte vågat närma sig ämnet, aldrig hade torts nämna det i vår redan omfångsrika brevväxling.

Så feg han var och samtidigt så strategisk.

HORA

Ludvig Nordström. Min man. För honom var jag så många saker.

Den övergivna kattungen vi hittade i ödehuset. Flickan på hotellrummet i Paris – hon som han spottade på. Jag var den trygga hamnen och huset med äppelträd, fulla av frukt som föll och föll. Jag var en fast klippa i stormen och en övergiven flykting efter slaget vid Sommes.

VAD SKA JAG SÄGA?

Tankarna snurrade runt i huvudet medan jag sneglade åt Ulfs håll och upptäckte att han tittade tillbaka, med fasthet, utan att blinka som en som bestämt sig för att gå till botten med en särdeles knepig fråga.

Vad vill ni veta? frågade jag.

Berätta bara hur det var, föreslog han. Hela historien, fast från ert håll så att säga.

Det låter inte som vetenskap i mina öron, sa jag. Myntet har väl flera sidor?

Ja, sa han, men jag har redan genom samtal med andra fått en ganska god bild av hur er make såg på er relation.

Är det inte lite tidigt att börja prata om Ludvig, sa jag.

Dessutom förstår jag inte vad min avlidne före detta make har med mitt författarskap att göra?

Som jag har uppfattat det, sa han och klottrade energiskt i sitt anteckningsblock, inspirerade ni varandra i ert skrivande? Som om det var ett slags gemensamt projekt. Där ni båda fick utvecklas i lugn och ro som konstnärer.

Vi hade rätt olika syn på skrivandet, om det är det du menar, sa jag försiktigt.

Precis, sa han och nickade, röd om kinderna. Era författarskap liknar inte varandra.

Ja, jag visste vad han menade. Han lyckades inte dölja att han delade min döde mans syn på oss båda. Jag, den banalt duktiga flickan som skrev för brödfödan och roade de stora massorna. Ludvig Nordström, den ännu inte efter förtjänst uppskattade; titanen och folktribunen. Nordström, det oförlösta geniet med de storslagna idéerna.

SKUGGOR

överallt i rummet där vi satt.

Ulf måste ha märkt min förändrade sinnesstämning, för han såg beklämd ut. Antingen var det för att han begrep att han inte skulle få mig att delta i hyllningskören till Ludvig, eller så var det för att han skrämdes av mitt missnöje. Han skruvade besviket på sig. Jag andades ut. Även jag var besviken, nej, sårad. Arg över att Ulf så tydligt hade blottat hur han såg på mig och mitt verk, allt det jag faktiskt hade producerat. Han tittade på sin klocka, harklade sig.

Nu måste vi snart gå.

Om jag hade varit i hans ålder? Ett tag försökte jag föreställa mig hur det skulle ha varit. Om han hade sett något annat när han granskade mitt ansikte, en kvinna i stället för en

tant gammal nog att vara hans mormor. Om åtrå i stället för medlidande hade grumlat hans blick. Om ljuset i hans ögon hade fallit över mig. Jag har tyckt om männens blickar på mig. Deras tysta försäkran om att jag är kön och inget annat. Glädjen över olikheten, den kan kännas som att bli nedsänkt i ett varmt vatten. Fostervatten. När man slutar att tänka, och är tacksam för det. I ett annat liv, en annan tid hade jag kanske rest mig från den där bekväma fåtöljen och lagt min hand om hans nacke. Kysst honom på den nyrakade kinden. Kupat min hand runt hans mandom och känt den växa.

Han ryckte till som om han kunde känna mina tankar.

TEATERN

När taxin signalerade hjälpte han mig med pälsen. Beställsamt tog han min arm och stöttade mig nedför alla trapporna. Pärlorna glänste runt min hals och jag hade min duvblå klänning, den som får mig att se ut som Selma på ett av Akademiens sammanträden, fast inte på något fördelaktigt vis. I Dramatens foajé vimlade det av välbekanta ansikten. Vinterbleka och urholkade i den dämpade belysningen kunde de tillhöra utsvultna rovfåglar. Ulf lämnade mig snabbt för en grupp kvinnor i hans egen ålder, medan jag blev stående vid en vägg, nervöst plockande med kuvertväskan. Jag såg mig omkring, väntade mig halvt om halvt att få se Ludvig i ett hörn som ett gammalt spöke, med premiärdrink i handen och magen mäktigt välvd under västen med klockkedjan. Så har det varit sen han gick bort, han hemsöker mig överallt. Nu tyckte jag mig skymta honom igen och han log mot mig, lite överseende som han brukade. Sen vände han sig och gick makligt sin väg i riktning mot bekvämlighetsinrättningarna. Ulf kom tillbaka och vi hade sällskap in i salongen. Han

var uppspelt och glad, smusslade med en papperspåse full av karameller. Det luktade skarpt av puder, parfym och upphettade kroppar. När ljuset släcktes, de där skälvande sekunderna innan ridån gick upp, nöp han mig försiktigt i armen.

I nästa vecka, viskade han och hans andedräkt kittlade mitt öra. I nästa vecka kommer jag på besök igen, och då kan vi väl tala om Ludvig?

ATT MINNAS

Sätta några ögonblick på papper, bevara dem åt eftervärlden. Söka efter mönster, efter något att klamra sig fast vid. Klarar jag det? Det viktigaste är att hålla sig borta från avsikter. Så länge pennan raspar mot pappret är det uthärdligt. När jag lägger den ifrån mig, reser mig från skrivbordet och stirrar ut i mörkret, finns bara rastlösheten. För mycket kaffe, för många cigaretter. Snart kommer han. Snart kommer han. Då ska han fråga och jag berätta.

Men om vad?

Jag sitter här och försöker fylla det tomma arket med bokstäver. Aldrig tidigare har jag känt det så svårt att skriva. Vad väntar jag på? Gudomlig inspiration? Men jag får helt enkelt börja från början.

Ge mig ett barn tills det fyller sju, säger jesuiterna. När jag var liten dyrkade jag, som man säger, min far. Jag älskade att smita ifrån mina syskon och krypa upp i hans knä när han satt inne på sitt rum, ett riktigt herrum med tunga askfat av onyx, pipställ och vapen på väggarna. Han var generallöjtnant och samlade på värjor och åldriga pistoler. Där inne var luften alltid så tjock av rök att det knappt gick att urskilja det stora skrivbordet av valnöt, bläckhornet av grön marmor eller paraplystället som bestod av något så exotiskt som en torkad elefantfot.

Han brukade klappa mig förstrött över håret, generad av min klängighet som skilde sig så mycket från mina bröders kantiga självständighetssträvan, och pressa mitt ansikte hårt mot det sträva tyget i hans kavaj som alltid luktade lite unket.

På den tiden var dagliga bad inte lika viktiga som de har blivit i vår hygienfixerade efterkrigstid.

I närheten av min fars stora, främmande kropp kände jag mig som en flykting. Länge undrade jag från vad, men nu inser jag att det måste ha varit från min styvmors omsorger. Min biologiska mor, som var polska och dog när hon födde min lillebror, hade vuxit upp på ett stort gods i Vitryssland. Där fanns också en yngre syster, bara sjutton år äldre än jag själv, som hette Pauline. Under en resa som min far företog för att i någon mån dämpa sin djupa sorg, mötte han denna min döda mors syster och blev förtjust i hennes blanka, svarta hår

och knubbiga kropp. Det var kanske inte så konstigt, hon var fortfarande i sina sena tonår och beskrevs av pappas vänner som den lilla raringen från klosterskolan. Mina känslor för Pauline var alltid komplicerade, ett hårt hoprullat nystan av mångfärgade trådar som jag aldrig lyckades bringa någon reda i. Hon oroade sig alltid för allting men mest för mig, för att jag skulle förkyla mig eller gå vilse på väg hem från skolan. Den där omsorgen verkade aldrig äkta, den dolde något som skrämde mig. Nu efteråt tror jag att det var avund och kanske rädsla. Rädsla för att hennes moderskänslor inte skulle räcka till för att ge oss den omvårdnad vi förtjänade, men kanske mest rädsla för att jag skulle överge henne och hon skulle bli ensam. Den oron delade jag inte. Men mitt hat. Var kom det ifrån?

Jag kommer ihåg hur jag långt senare i livet läste en artikel om fysiologen Henry Dale. Han hade precis upptäckt ett hormon som han kallade oxytocin. Dale, som hade gjort experiment på födande kattor, menade att det var ett speciellt kvinnligt hormon som påskyndade mödrars värkar under förlossningen och gjorde dem lugna, följsamma och omtänksamma.

Var kvinnor lugna och omtänksamma? Det hade jag inte märkt. Följsamheten hade jag sett, som när min styvmor passade upp när pappa var i närheten, men den verkade spelad.

Som vuxen, när en fransman tilldelades Nobelpriset för strukturbestämningen och syntesen av oxytocin, lärde jag mig att hormoner kan påverka våra mest intima relationer. Det kom som en chock för mig. Att den mjuka känslan i maggropen när jag vilade i min älskades armar, eller tryggheten i att lägga pannan mot en idisslande kos varma sida, kunde ha kemiska orsaker. Jag såg framför mig en framtid när välbehag kunde framställas i form av piller. Jag önskade att jag hade haft ett sådant piller i fickan.

Då hade jag gett det till Ludvig.