9789189205796

redaktion varken hora eller kuvad:

Amineh Kakabaveh (Intervjuer samtal och redigering)

Hans Arvidsson (Transkribering och redigering)

Birgitta Almström

Klas Gustavsson

Maria Hyllengren

Utgiven av Blue Publishing, www.blue.se

© Varken hora eller kuvad och författarna

förläggare: Stefan Lundström

redaktör: Gunnar von Sydow

omslag: Eva Karlsson

isbn 978-91-89205-79-6

tryck: Scandbook, Falun 2023

i nnehåll

9 Förord

14 På flykt i Sverige

19 »Jag fick välja mellan familjen och kärleken«

33 Religion, rädsla, tradition och osolidariskt skvaller

48 »Männen bestämde vem jag skulle gifta mig med«

55 »Visst finns det rättigheter, men de gäller inte för oss«

75 Stigmatiserar man invandrare om man talar om hedersvåld?

88 Hur kompetent du än är blir du betraktad som omyndig

100 En romsk kvinnas erfarenheter

110 Kvinnor är inte männens tillbehör!

129 Männens makt över kvinnorna går före kvinnors hälsa

142 En häxkittel av tradition, religion, korruption och utländsk manipulation

153 Svensk man – med ena foten i hederskulturen

165 »Det är svenska feministers plikt att stödja kvinnornas revolutionära kamp i Iran!«

179 Grunda analyser, politiskt dubbelspel och sega myndigheter

196 Skolans nya läroplan slår mot hedersförtrycket

211 Kristen assyrier från Bagdad  och polis i Botkyrka

221 Vilka är barnens vänner och vilka är deras fiender?

229 Rikta ljuset mot brotten som begås i hederns namn

240 FN-medlemmar överser med våld mot kvinnor

245 Förskoleflickor och slöjor

250 Vad betyder religiösa symboler för barn i skola och förskola?

256 Bidrag ges till extremism och prostitution

260 Mellan förhoppningar och verklighet

265 VHEK:s krav – för att stoppa hedersrelaterat våld och förtryck

270 Varken hora eller kuvad

f örord

Fadime Sahindal var den första kvinnan som offentligt, med skärpa och utifrån egen erfarenhet, beskrev hedersförtrycket i Sverige. Hon blev själv ett offer för hedersförtryckets yttersta konsekvenser. Före sin död hade hon i tv-dokumentärer och för de stora dagstidningarna berättat om de hot från den egna familjen som hon tvingades leva med. Bara några månader före sin död stod Fadime Sahindal vid ett seminarium arrangerat i Sveriges riksdag och beskrev vilka risker som hon och hennes då avlidne pojkvän hade tagit:

»En dag ledde vår oförsiktighet till att vi upptäcktes av min far, som självklart exploderade av ilska och började slå på mig och Patrik. Hans reaktion var för mig fullt förståelig. Som far och familjeöverhuvud är det hans uppgift att vaka över familjens heder. Han ska värna om och skydda kvinnliga släktingars sexuella uppförande och se till att döttrarnas oskuld är bevarad fram till giftermålet. Om den nyblivne maken får veta att dottern inte är oskuld på bröllopsnatten kan han direkt kräva skilsmässa. Än i dag överlämnas det blodfläckade lakanet till brudens svärmor så att hon kan visa sin omgivning att de har fått en ärbar och ren kvinna. Eftersom familjen förstod att vi var ett par kunde de snabbt dra slutsatsen att jag inte längre hade kvar min oskuld.«

Det var efter mordet på Fadime som den svenska debatten om hedersvåldet tog fart. Tyvärr präglades denna debatt länge

av förnekelse. Många ville frikoppla mordet från sitt sammanhang. Dådet skulle inte betraktas som en konsekvens av hederskulturen utan som ännu ett uttryck för ett universellt manligt våld mot kvinnor. Hedersnormerna – som Fadime under sitt liv ville uppmärksamma samhället på – fick ingen plats i berättelsen. Vi som ville lyfta hederskulturen till debatt misstänkliggjordes och sades gå främlingsfientliga ärenden. Även de som hade egna erfarenheter att berätta om uppmanades till tystnad.

Varken hora eller kuvad (VHEK) har sedan 2005 arbetat för att uppmärksamma alla de hundratusentals flickor, pojkar, kvinnor och hbtqi-personer i Sverige som lever i ofrihet mitt i det svenska samhället. I vår verksamhet möter vi alla dem som vittnar om hur de dagligen övervakas och kontrolleras av den egna familjen och släkten. De kan berätta om hur deras klädval, umgängeskrets, skolgång, utbildningsval, fritidsaktiviteter och val av partner hålls under strikt kontroll.

I kartläggningarna Elvahundra och Tolvhundra har vi belyst unga flickors och pojkars utsatthet för hedersförtryck i Stockholms och Göteborgs socialt utsatta områden. På föreläsningar och workshops har vi mött tusentals ungdomar och talat om deras rättigheter. Vår metodbok Respektguiden har givits ut i flera upplagor.

VHEK har också bedrivit ett folkbildningsarbete om hedersförtryck, bland annat genom att årligen arrangera folkhögskoleutbildningen Förtryck i hederns namn tillsammans med Arbetarrörelsens folkhögskolor i Göteborg och Viskadalen. Folkhögskolan har också stöttat utgivningen av denna antologi. VHEK har bedrivit ett aktivt politiskt påverkansarbete och samarbetat med Riksdagens tvärpolitiska nätverk mot diskriminering och förtryck

i hederns namn. Vi har skrivit debattartiklar och arrangerat seminarier där vi bjudit in makthavare, forskare och myndighetspersoner.

Mer än tjugo år efter det brutala mordet på Fadime Sahindal har debatten förändrats. Det är idag få som öppet förnekar förekomsten av ett utbrett hedersförtryck. VHEK har drivit på för flera av de lagändringar riktade mot tvångsäktenskap, barnäktenskap och andra uttryck för hedersförtryck, som tillkommit de senaste åren. Idag är hedersmotiv en straffskärpningsgrund i brottsbalken och hedersförtryck har en egen brottsrubricering. Det är möjligt för domstolar att belägga barn som riskerar att könsstympas eller giftas bort med utreseförbud. Skolans läroplaner har reviderats så att de nu innehåller viktiga skrivningar om hedersrelaterat våld och förtryck.

Det tog lång tid innan politiker, myndigheter och många av civilsamhällets olika organisationer förstod omfattningen av hedersförtrycket. Hundratusentals utsatta flickor och kvinnor känner sig svikna av samhället och makthavarna.

Oskuldsmyten är central inom hederskulturen, precis som Fadime Sahindal talade om i sitt anförande i Sveriges riksdag. Flickor tvingas till så kallade oskuldskontroller och till operationer som ökar möjligheten att blöda vid samlag. Det är känt att svenska läkare har utfärdat så kallade oskuldsintyg som strider mot sjukvårdens krav om vetenskap och beprövad erfarenhet.

Vår organisation har drivit på för ett förbud mot hymenoperationer och dessa oskuldskontroller och oskuldsintyg. En utredning med direktiv att förbereda en sådan lagstiftning tillsattes redan 2021 och i skrivande stund vet vi att ett förslag om kriminalisering förbereds på departementen. Vi kommer också att fortsätta ställa tydliga demokratikrav på organisationer och

samfund som uppbär offentliga medel. Skattemedel ska inte gå till att upprätthålla heders- och oskuldsnormer. Ett sådant förslag arbetades fram under den förra regeringen och vi hoppas att detta snart kommer på plats.

Med denna antologi vill vi ge en konkret och mångfacetterad bild av hur hedersförtrycket ser ut idag och hur det kan bekämpas. I vårt arbete som ombud för samhällets mest utsatta vill vi också ge dem alla möjligheten att själva berätta sin historia. Sedan 2017 ger vi ut tidskriften Förortsfeministen i såväl elektronisk version som på papper. I tidningen har vi publicerat många intervjuer som dokumenterar hur hedersvåldet konkret drabbar flickor, kvinnor och hbtqi-personer. De intervjuade kommer ursprungligen från flera olika länder. Förortsfeministen finns att läsa på vår hemsida: www.forortsfeministen.se.

Sedan 2020 ger vi även ut podcasten Hederspodden. I den har vi också intervjuat flera personer med egen erfarenhet av hedersrelaterat våld och förtryck. Alla avsnitt finns att lyssna på gratis på bland annat Spotify.

Det är intervjuer från Förortsfeministen och Hederspodden som ligger till grund för de berättelser som vi nu presenterar i bokform. De livsöden som här berättas är hämtade från dagens Sverige, men också från andra länder i världen. Hedersvåld, barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning och diskriminering av kvinnor är internationella problem. Vi menar att arbetet mot hedersförtrycket måste vara en central del av kvinnokampen i Sverige men också i det internationella arbetet för mänskliga rättigheter.

Antologin vänder sig till alla som i sitt arbete möter människor som lever under hedersnormer, men också till alla som vill veta mer om ett av vår tids största jämställdhetshot och

samhällsproblem. Sverige är i behov av en bred folkbildningsinsats om detta. I kampen mot hedersförtryck, våld och diskriminering kommer vi fortsätta spela en viktig roll i det långsiktiga arbete som krävs.

Förortsfeministens redaktion har genomfört och till boken sammanställt bandade samtal och intervjuer med personer som själva erfarit hedersförtryck, men också med forskare och samhällsaktörer inom olika myndigheter som på olika sätt är aktiva i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Intervjuerna för Hederspodden har transkriberats från talspråk.

Inför publiceringar i Förortsfeministen har de intervjuade fått läsa utskriften i förväg. Vi har sedan redigerat materialet ytterligare för att fungera i bokform. Alla som medverkar i antologin har gett sitt medgivande till detta.

Tyvärr lever några av de medverkande under ett permanent hot mot sin säkerhet och dessa intervjupersoner har vi därför tvingats anonymisera. Likafullt har ni – trots hoten – lämnat ett angeläget bidrag till kampen mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket.

Vi i redaktionen vill innerligt tacka er alla som bidragit med era viktiga berättelser. Utan er medverkan skulle denna bok inte kommit till.

amineh kakabaveh, ordförande för Varken hora eller kuvad.

Juli 2023

På flykt i s verige

Lina är 21 år. Hon kom till Sverige 2010 från Irak. Hennes familj hade flytt från kriget och otryggheten – men den upphörde inte. Hennes flykt från Irak omvandlades till en fortsatt flykt inom Sverige undan hedersvåldet – en flykt som vid intervjutillfället pågått i åtta år. Den pågår fortfarande. Hon tvingas leva under skyddad identitet. Lina är således inte hennes riktiga namn. Hon framträdde med sin berättelse vid ett seminarium i Sveriges riksdag, på årsdagen till minne av Fadime Sahindal som mördades av sin far. Här berättar Lina om sitt och liv och sina erfarenheter.

Hur var din första tid i Sverige?

Mina föräldrar var skilda i religiös mening. Men de var inte skilda i svensk juridisk mening. Så småningom skildes de även på svenskt sätt. När jag var tretton år blev jag tvungen att bo en tid hos min pappa. Det var alldeles i början av min pubertet. Under de dagar som jag bodde hos min pappa ställde han gång på gång frågor som handlade om min könsmässiga mognad och om hur min kropp utvecklades. Det var alltså dags för att mitt liv skulle börja kontrolleras noggrannare. Min pappa såg mig egentligen inte som en människa. Han såg mig som en produkt – en vara vars värde skulle stiga i och med min utveckling till vuxen kvinna. Men för att värdeökningen skulle kunna ske

måste jag övervakas så att jag inte förlorade min oskuld. Sedan skulle det med tiden bli dags för förhandlingar om vem som skulle bestämma över min framtid, vems ägodel och barnaföderska jag skulle bli och hur mycket jag kunde vara värd.

Vad hade du för tankar om din pappa under den här tiden hos honom?

Jag var livrädd för den man som skulle föreställa min pappa. Jag uppfattade läget som att det handlade om två olika sätt att dö på. Det ena sättet att dö på skulle vara att bli våldtagen och förlora sin oskuld och sedan bli halshuggen som de tjejer man hörde talas om eller de jag såg på min pappas videoinspelningar. Videoinspelningar av halshuggningar och massakrer ingick i hans intresse för IS, Al-Qaida och de där terrororganisationerna.

Det andra sättet att dö på var att jag skulle få mens och bli en vuxen kvinna, sluta att vara barn. Jag skulle bli bortgift och under resten av mitt liv tvingas leva samma liv som min mamma gjort. Hennes frihet och identitet fanns inte. De fick inte finnas.

Hur reagerade din mamma på din pappas intressen och planer för dig?

Min mamma ville inte tro på mig när jag talade med henne om pappas planer att gifta bort mig. Hon vågade inte prata om saken med honom. Han brukade misshandla henne. Han gjorde det gång på gång. Han misshandlade till sist min mamma så mycket att hon ringde mina morbröder som tog henne och mig med till min mormors hus. Men efter ett par månader där kom min pappa och hans systrar och krävde att vi skulle åka tillbaka till honom. Min mamma hade inget val.

Min mammas egen pappa hotade med att döda henne om hon inte återvände till min pappa. Men att åka dit var som att återvända till att bli utsatt för ännu mer misshandel. Men vi gjorde det i alla fall. Så fungerar hederskulturen.

Vilka föreställningar hade du om livet i Sverige? Vad hade du för förväntningar på det land dit ni hade flytt?

Jag kommer ju från en del av världen där religionen inverkar mycket på människors liv, men jag hade en egen vision av vad Gud var för någon – eller snarare något. När jag hörde talas om Sverige så visste jag att det var det närmaste man kunde komma något man skulle kunna kalla Gud. Sverige var ett bra land där man inte får slå barn eller kvinnor. Det lät som paradiset i mitt huvud. Där skulle jag äntligen kunna prata högt och inte vara rädd för att bli mördad. Men riktigt så var det ju inte.

Du har i tidigare sammanhang sagt att du flytt två gånger – en gång från Irak och sedan en gång inom Sverige?

Min mamma råkade komma i kontakt med socialtjänsten via SFI. På SFI förstod man hur vi hade det och kontaktade socialtjänsten som hjälpte oss att fly från pappa. Den flykten blev mycket dramatisk. Situationen var farlig och pappa hade flera gånger hotat oss till livet och vi förstod att han menade allvar med vad han sa.

Vi bodde på ett hotell de första dagarna efter att vi flytt från pappa. Sedan dess har jag flyttat många gånger inom Sverige för min pappa har hela tiden lyckats hitta oss. Jag tror inte att jag är helt ensam om den erfarenheten. Att han lyckats göra det gång på gång innebär att jag fortfarande är på flykt. Min situation är inte säker. Jag har inte kunnat ha en normal skolgång och tvingats byta namn flera gånger.

Hur ser ditt liv ut idag? Den osäkerhet som du känt, vilken effekt har den på dig idag?

Mitt liv ändrades radikalt den dagen vi flydde från pappa. Jag har kunnat börja vara människa på så sätt att jag kan ha kompisar,

att jag inte längre kommer att bli slagen eller att jag kan krama en kille jag gillar. Jag fick tidigare inte ens krama mina killkusiner eller bröder. Nu slipper jag vara rädd varenda dag.

När jag fick syn på hur andra levde så förändrades mitt sätt att se på saker och ting helt och hållet. Om jag skulle uttrycka mig med religiösa ord kan jag säga att jag tror att här finns den »gud« jag letat efter; att jag är på en plats där vi själva kan skapa den himmel vi alla söker. Men jag tycker att det är orättvist att jag ska behöva leva gömd och med skyddade personuppgifter samtidigt som han, min pappa, borde sitta i fängelse, men är på fri fot. Han har hittat oss flera gånger förut. Han kan hitta oss igen.

Du vet att de åsikter du har om jämställdhet mellan män och kvinnor och om kvinnors mänskliga rättigheter inte omfattas av flera religiösa ledare världen över – somliga mycket mäktiga. Hur ser du på religionen idag, när det gäller din erfarenhet, som du knappast kan vara ensam om?

Jag vill genom att berätta om mina erfarenheter visa att det inte är religionen som sådan, i mitt fall islam, som orsakat det som hänt mig. Jag skyller inte på religionen utan på de människor som stödjer sig på eller är anhängare till fundamentalistisk islamism. Vi kan inte låta dem fortsätta att ha makt och inflytande över våra liv. Vi får inte låta oss tystas. Vi måste hjälpa alla dem som inte får och inte kan göra sin röst hörd!

Det finns de som har en stark längtan efter frihet, men som gång på gång blir svikna – både ute i världen och i det svenska samhället.

Det finns de, både organisationer och enskilda, som mycket väl vet hur det ser ut när det gäller invandrade kvinnors brist på rättigheter, men som blundar för eller struntar i att de här

»De livsöden som här berättas är hämtade från dagens Sverige, men också från andra länder i världen. Hedersvåld, barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning och diskriminering av kvinnor är internationella problem. Vi menar att arbetet mot hedersförtrycket måste vara en central del av kvinnokampen i Sverige, men också i det internationella arbetet för mänskliga rättigheter.

Antologin vänder sig till alla som i sitt arbete möter människor som lever under hedersnormer, men också till alla dem som vill veta mer om ett av vår tids största jämställdhetshot och samhällsproblem. Sverige är i behov av en bred folkbildningsinsats om hedersnormer och hederskultur.

I kampen mot hedersförtryck, våld och diskriminering kommer vi fortsätta spela en viktig roll i det långsiktiga arbete som krävs.«

Ur Amineh Kakabavehs förord till boken som ges ut av organisationen Varken hora eller kuvad (VHEK). Bidragen bygger på texter och intervjuer som tidigare publicerats i VHEK:s tidning Förortsfeministen och podcasten Hederspodden.

ISBN 978-91-89205-79-6

9 789189