FĂRORD
Onsdag den 12 augusti
Vid Ättatiden pÄ kvÀllen cyklar Anouk in pÄ grusvÀgen till motionsspÄret, dÀcken hörs knastra nÀr de rullar pÄ gruset. Hon stannar vid sidan av slingan och lutar cykeln mot trÀdet, som hon brukar, eftersom stödet pÄ cykeln Àr trasigt. Hon plockar upp sin vattenflaska, som ligger i cykelkorgen och ger sig i vÀg.
Efter en kilometer in pÄ motionsspÄret hör hon hÄrda steg komma nÀrmare, men hon reflekterar inte nÀmnvÀrt över det, eftersom det Àven Àr andra som besöker denna vackra idyll, och liksom hon Àr ute pÄ sin runda.
En stor grÄbrun skogshare sitter invid spÄret och tittar nyfiket upp pÄ henne nÀr hon kommer springandes just innan motionsspÄren delar sig. Anouk vÀljer att ta den kortare slingan, för hon kÀnner sig lite seg i dag.
Hon ökar ÀndÄ pÄ takten en aning och smÄspurtar uppför den lÄnga, branta backen. VÀl uppe stannar hon till och pustar ut. Dricker lite vatten och blickar ut mot horisonten. DÄ ser hon nÄgon stÄ skymd bakom ett trÀd i början av uppförsbacken. Hon kisar med ögonen för att pÄ sÄ sÀtt fÄ en lite bÀttre bild av personen, men tycker sig inte mÀrka nÄgot igenkÀnnbart i denne.
Hon sÀtter sig ner och tar ytterligare en klunk ur vattenflaskan, och ser dÄ att den frÀmmande figuren lÄngsamt börjar gÄ uppför samma backe som hon sjÀlv just tagit. Nu kan Anouk se att det inte alls Àr nÄgon vanlig joggare, sÄ hon beslutar sig för att resa sig och springa vidare.
Efter nÄgra meter vÀnder hon sig om och ser dÄ till sin förfÀran att Àven figuren nu springer. Anouk genar över till en annan stig och springer in i skogen och sprintar sig fram mellan trÀden.
Den som Àr bakom henne tar samma vÀg, att det Àr henne han förföljer Àr nu Anouk helt sÀker pÄ. Hon springer dÀrför Ànnu snabbare, sÄ fort hennes ben bara bÀr för att undfly förföljaren.
Hon snubblar pÄ hala trÀdrötter, som har krupit upp genom den leriga marken genom de kraftiga skyfallen de senaste dagarna, och lyckas trots allt hÄlla balansen. Hennes skor kilas nÀstan fast i all modd, sÄ för varje kliv hörs ett sörplande ljud dÀr hon kÀmpar sig fram.
Anouk stannar till ett kort ögonblick vid ett dike och lyssnar efter minsta lilla ljud frÄn sin förföljare.
Nu Àr hon rÀdd.
Ja, nÀstintill skrÀckslagen.
Hennes hjÀrta slÄr sÄ kraftigt sÄ det kÀnns som att det hoppar ur kroppen pÄ henne och hennes andhÀmtning blir allt tyngre. Snart fÄr hon dock bukt med den och bestÀmmer sig för att hoppa över diket. VÀl pÄ andra sidan kÀnner hon sig Ànnu mer tömd pÄ krafter. Hon Àr helt slut, och mÄste dÀrför snabbt hitta ett bra gömstÀlle dÀr hon kan ÄterhÀmta sig.
Ljudet av förföljaren kommer allt nÀrmre och hon vet att hon har ont om tid. Han Àr henne hack i hÀl.
Lite lÀngre fram fÄr Anouk syn pÄ en kulle och blir tvungen att ta till pannbenet för en sista kraftanstrÀngning till att ta sig upp pÄ snabbast möjliga sÀtt. Kanske kan hon finna en lÀmplig plats dÀruppe, dÀr hon bÄde kan gömma sig och pusta ut.
NÀr hon Àntligen Àr uppe pÄ kullen tar hon ett djupt andetag, samtidigt som hon gör en snabb översyn av platsen. Hon fÄr syn pÄ
en hög av stora stenar och grenar, som ser ut att tÀcka en öppning i berget. Med enorm kraftanstrÀngning lyckas hon ÀndÄ Äla sig in genom vad som visar sig vara ett litet hÄlrum.
VÀl dÀrinne lyssnar hon spÀnt efter sin förföljare, och vÄgar sig ocksÄ pÄ att försiktigt luta sig fram mot öppningen för att kunna se var han kan befinna sig.
Helt apropÄ dyker ett blodsprÀngt öga upp mellan stenarna i öppningen och DET stirrar rakt pÄ Anouk! Kvickt ryggar hon bakÄt och hÄller andan och hör steg försvinna bortÄt. Hon pustar ut med ett innerligt hopp om att inte ha blivit upptÀckt.
Hennes gömstÀlle Àr allt annat Àn bekvÀmt. Det Àr fuktigt och kylan frÄn de iskalla stenarna fÄr Anouk att huttra. Hon kan Àven kÀnna att ryggen, som hon vilar mot ett kallt stenblock, illavarslande börjar vÀrka.
OcksÄ, blir det alldeles tyst.
Ljuden frÄn fÄglarna, som hon tidigare hört upphör och vindens svajande i trÀdkronorna hörs inte heller lÀngre.
Inte ett ljud hörs.
Det enda hon kan förnimma Àr hennes egna hÄrda, dunkande hjÀrtslag.
Utan förvarning tar nĂ„gon tag i Anoukâs ben och drar abrupt ut henne frĂ„n hennes gömstĂ€lle. Samtidigt, som denna nĂ„gon drar ut henne, slĂ„r hon i sin redan vĂ€rkande rygg mot en sten med en kraftig smĂ€ll och det smĂ€rtar till ordentligt.
VÀl ute frÄn sitt tillfÀlliga gömsle chockstirrar hon upp mot en storvuxen grotesk man.
Han rycker bryskt tag i hennes överarm och drar upp henne pÄ fötter och kastar sedan upp henne pÄ sin axel. Anouk skriker av bÄde rÀdsla och av smÀrtan frÄn sin rygg.
Runt dom Àr det fortfarande tyst.
Den groteska mannen stegar över diket, och fortsÀtter sen lunkande vidare bort mot stigen. SmÀrtan i AnoukŽs rygg kÀnns Ànnu vÀrre dÀr hon hÀnger pÄ hans axel, hon kÀnner att tiden liksom stannat nÀr han bÀr henne pÄ sin axel genom skogen.
NÀr han slutligen stannar till invid en stor svart bil, slÀnger han hÄrt ner Anouk till marken.
Bakluckan öppnas.
Mannen tar fram ett rep och binder fast henne hÄrt.
Anouk Àr stel av skrÀck och vÄgar varken frÄga mannen om vad som faktiskt sker eller vad som kommer att ske hÀrnÀst.
Mannen lyfter upp henne och slÀnger in henne i skuffen. Inne i bagageluckans mörker kan hon höra hur lÄset slÄs till.
KAPITEL
1
MĂ„ndag den 4 oktober
Det ihÄllande regnet forsar nedför takpannorna, likt stora glaskulor pÄ en rutschkana. à skan mullrar och blixten lyser upp natthimlen som ett vackert fyrverkeri.
En ensam, blöt och herrelös katt smyger omkring och letar mat bland husen pÄ White Street.
White Street ligger i norra delen av New Bern mellan Bern Street och New Bern Street, som mynnar ut i George Street; en genomfartsled med en hel del trafik.
White Street Àr fortfarande belagd med gatsten. Tydligen har man glömt denna korta vÀgstump, nÀr de asfalterade resten av stadens gator. Gatstenen hÀrstammar frÄn den tid dÄ hÀstarna gjorde staden levande. New Bern i North Carolina hade dÄ en aktiv roll i den amerikanska södern.
Ljusen frÄn gatlyktorna speglar sig i ett fönster pÄ andra vÄningen. VÀrmen inifrÄn och det kyliga vattnet, som rinner pÄ fasaden har gjort att fönstret immat igen. I och med att en ny dag snart gör sin entré, blir luften tjockare och fuktigare, som i sin tur gör sikten sÀmre.
Aimee sover tungt och blir inte vÀckt av det ihÄllande droppandet mot fönsterblecket, det som i stÀllet vÀcker henne Àr vÀckarklockan som ihÀrdigt ringer. Med högra handen trevar hon i mörkret för att fÄ tyst pÄ elÀndet. Sedan drar hon vÀnsterhanden över ansiktet och torkar bort svetten som bildats under nattens mörka timmar.
âInte nu igen ...â, mumlar hon.
De senaste nÀtterna har hon kastat sig av och an i sÀngen. Oredan i sÀngen kan bevittna om detta, lakanen Àr vÄta och skrynkliga.
Aimee drar handen genom det fuktiga korta hÄret och kastar sedan en blick pÄ den vita korgstolen precis invid fönstret. DÀr ligger han, hennes trogna vÀn och skötebarn, katten Vincent.
För snart tre Är sedan smög en vilsen katt in pÄ Aimees bakgÄrd, katten var anskrÀmlig och hade en hel del sÄr, förmodligen frÄn strider med andra katter. Aimee som alltid har haft ett stort hjÀrta för djur, lyckades bli vÀn med den anskrÀmliga katten. Hon tog katten till sig och döpte honom till Vincent.
âKom Vincent, komâ, lockar hon och klappar pĂ„ tĂ€cket.
Vincent hoppar upp i sÀngen och hon ger honom en lÀtt puss pÄ den fuktiga nosen, som smakar salt. Han sÀtter genast i gÄng att spinna och trampar sedan intensivt pÄ tÀcket, som om han jagade bort ormar.
âGodmorgon pĂ„ dig, Stampande-gubbenâ, skrattar hon och ger honom en bamsekram. âNu ska jag ta och fixa lite frukost till oss, för mat i magen mĂ„ste vi ju ha, eller hur?â
âMjauâ, jamar Vincent, som ett svar och knockar sitt huvud mot hennes haka.
Aimee stiger upp och Vincent hoppar ner springandes raka vÀgen ner till köket. Aimee dÀremot, som inte helt fÄtt sömnen ur ögonen slÀpar sig barfota in till badrummet. Framför badrumsspegeln studerar hon sitt trötta ansikte och rör lÀtt med sina fingertoppar runt ögonen, likt som en liten smekning.
âJaha, mörka ringar under ögonen ... kan bara betyda en sak, samma jĂ€vla mardröm igen!â
Hon kÀnner sig olustig.
HÄret stÄr pÄ Ànda och hon ser allt annat Àn utvilad ut. Hon gÄr fram till badkaret, vrider pÄ kranarna och plockar fram tvÄ gröna badlakan.
NÀr temperaturen kÀnns okej, drar hon av sig trosorna och kliver i. För att slippa fÄ vatten pÄ golvet, som kan sinka henne, sÄ drar hon för duschförhÀnget.
Vattnet silar över hennes smala vÀltrÀnade kropp, den Àr vÀlbevarad trots att hon passerat de trettio. SmÄnynnade tvÄlar hon in sig.
Katten Vincent som redan Àr i köket, sitter framför kylskÄpet och vÀntar pÄ sin mat. Snart upptÀcker han att matte inte kommer, sÄ dÄ springer han tillbaka till övervÄningen igen. Vid badrumsdörren pressar han in sin fuktiga nos mellan dörren och karmen och puttar pÄ sÄ sÀtt upp dörren. SÀtter sig pÄ den röda badrumsmattan och jamar sÄ mycket han bara förmÄr, som i ett försök att överrösta duschljudet.
âMen Vincent dĂ„!â ropar Aimee med lödder i ansiktet genom duschdraperiet. âJösses, sĂ„ du lĂ„ter, nu fĂ„r du allt ha lite tĂ„lamod, jag Ă€r strax klar.â
Vincent Àr smart nog att förstÄ vad matte sÀger, sÄ han sÀtter i gÄng med sina egna morgonbestyr i stÀllet genom att slicka sig ren.
Aimee kliver ur badkaret och torkar sig torr. Det korta hÄret fÄr sig en ordentlig omgÄng med hÄrfönen, sen lÀgger hon i lite skum och borstar snabbt igenom det. Mer behöver hon inte göra med sin lÀttskötta frisyr.
FrÄn garderoben letar hon fram den grÄa drÀkten och den vita blusen. KlÀr sig och försöker sen finna ett lÀmpligt halsband i det gamla smyckeskrinet, det som hon Àrvt efter sin mormor. Men finner inget som hon tycker passar, sÄ hon struntar i det. Men guldörhÀngena hon fÄtt av Kevin, dom tar hon pÄ sig. Hon bÀddar kvickt och gÄr sen ner till köket.
Vincent sitter och jamar högt, sÄ hon bestÀmmer sig för att ge honom mat först, sÄ det blir tyst. Hon hÀller upp torrfoder och fyller
upp fÀrskt vatten i hans skÄlar. Efter att ha gjort rent kattlÄdan tvÀttar hon hÀnderna och plockar fram en svart stor tekopp frÄn skÄpet, stÀller den pÄ bordet och knÀpper pÄ kaffebryggaren, som hon förberett kvÀllen innan.
Hon plockar fram smör och ost. I brödlÄdan hittar hon en halv fullkornslimpa och tar ut tvÄ skivor. Brer pÄ lite smör och lÀgger tvÄ ostskivor pÄ vardera mackan.
Vincent jamar högt vid hennes fötter, och Aimee som har svÄrt att sÀga nej, ger honom en tunn ostskiva.
Hon kastar en snabb blick ut genom fönstret och suckpustar: âHelvete ocksĂ„, nu har det regnat sedan i gĂ„r, nĂ€r ska detta sluta?!â
Efter frukosten, som hon Àtit pÄ stÄende fot ser hon att klockan, som hÀnger över köksdörren, snart Àr halv Ätta. Samtidigt som hon stÀller ner koppen i diskhon, lÀgger hon mÀrkte till ett litet kryp, som försöker ta sig upp, sÄ hon vrider helt sonika pÄ vattnet och vips försvinner den ner i avloppet.
VÀl ute i hallen sÀtter hon pÄ sig kappan och skorna. Laptoppen lÀgger hon ner i vÀskan.
Vincent traskar efter.
âLedsen grabben, men plikten kallar och jag mĂ„ste i vĂ€g till jobbet, jag Ă€r snart hemma igenâ, ler hon och stĂ€nger dörren.
KAPITEL 2
Aimee kunde inte finna sitt paraply och Àr tvungen att springa till sin bil för att inte bli alltför blöt.
Hennes bil, âpĂ€rlanâ, en Ford Falcon -68 stĂ„r under hennes carport och vĂ€ntar in henne. Hon lĂ„ser snabbt upp och backar ut pĂ„ vĂ€gen.
Vid den hÀr tiden pÄ morgonen Àr det oftast lugnt, men hon sÀtter ÀndÄ pÄ radion för att höra pÄ eventuella rapporter om trafikstockningar för sÀkerhets skull. Hon vÀljer att ta en annan vÀg Àn den hon annars brukar ta och svÀnger söderut pÄ North Bern Street i stÀllet. Hon sÀtter vindrutetorkarna i lÀge för intervall, det tycker hon borde rÀcka.
DÄ mÀrker hon att senast Forden var pÄ service borde hon ha tÀnkt pÄ att byta torkarblad, för nu blir det mest randigt nÀr torkarna far över rutan, samtidigt som de ger ifrÄn sig ett skrapande oljud. NÄgra tryck pÄ knappen för spolarvÀtska hjÀlper visserligen lite för sikten Àr inte sÄ dÄlig.
Hon passerar Cypress Street och Àr strax framme vid trafikljusen. För en gÄng skull Àr det grönt ljus, sÄ hon passerar korsningen utan problem. Hon passar pÄ att kasta en snabb blick till höger, dÀr hon kan se sin vÀninna Kirstens hus. Hon kör vidare och kommer fram till Queen Street dÀr det Àr rött ljus. PÄ radion berÀttar reportern om en trafikolycka pÄ George Street och att trafiken för nÀrvarande
