Prolog
Hon hade tagit av sig skorna och gick i strumplästen på det kalla golvet i korridoren. Anna hade fått några minuter på sig att samla ihop sina saker. Lämna, utan en möjlighet att ta farväl av barnen. Hade hon vetat vad som väntade skulle hon ha slutit flera av dem i sin famn en sista gång. Inte bara vinkat när de satt på bussen, ivriga att få åka hem på jullov till familjerna som de inte sett på flera månader. Sovsalarna var tomma och sängarna utan lakan, flera med synliga fläckar på madrasserna. Barnen kissade på sig ibland och vågade inte alltid berätta. Biträdena hade haft några dagar ledigt, men var tillbaka för att storstäda inför nästa termin. Anna skulle också ha gjort det, men nu var hon inte längre en av dem. Hon gick med långsamma steg fram till Else-Majs säng intill väggen, lyfte kudden, tryckte näsan lätt mot det mjuka. Inbillade sig att doften av flickan fanns kvar. Det blev svårt att stå och hon sjönk ner på sängen. Sex flickor i varje sovsal och de var alla så små när de först kom, men Else-Maj hade varit så pass liten att Anna trott att det blivit något fel. Kunde den magra kortväxta flickan verkligen vara sju år? Nu var hon elva, ett av de äldre barnen, men inte fyllde hon ut sängen ändå. 7