En sann berÀttelse om orÀdd kÀrlek
![]()
En sann berÀttelse om orÀdd kÀrlek
Vild vĂ€g â En sann berĂ€ttelse om orĂ€dd kĂ€rlek Copyright © Emelie Rönnerfors 2021
Marcus Förlag Box 22010 702 02 Ărebro
info@marcusforlag.se marcusforlag.se
Grafisk form: Malin Cedergren
Foto inlaga: Privat Tryckt hos Scandbook, Falun 2021
Bok nr 9726 ISBN 978-91-7999-726-7
Det som utspelade sig dÀr Atlanten upphör och republiken Kongo tar vid var en sÄ mÀrklig syn att rykten började spridas om en siren. En magisk varelse som stigit upp ur havet och vistades pÄ stranden i Pointe Noire tillsammans med fiskaren utan ben. Det var en logisk förklaring till varför en vit vacker kvinna besökte honom och det stÀmde bra ihop med det faktum att just den fiskaren varit med om mÄnga andra mystiska hÀndelser. Fler Àn tio gÄnger hade döden pÄ ett underligt vis tagit en omvÀg runt just honom. En gÄng hade nÄgon stuckit en kniv i hans mage sÄ att blodet runnit ner i den varma sanden, svart av natten. SÄret hade varit djupt, men dagen efter var det som om ingenting hade hÀnt.
Fiskarens far hade enligt sĂ€gnen burit pĂ„ magiska krafter. Ingen visste sĂ€kert eftersom fiskaren numera var förĂ€ldralös, men nĂ„gon hade tyckt sig höra att omstĂ€ndigheterna runt faderns död varit mystiska. Ăven modern hade visst dött en mĂ€rklig död. NĂ€r saker sker av oförklarliga skĂ€l Ă€r magi inblandat. Att just han skulle dra till sig magiska vĂ€sen frĂ„n havet vore dĂ€rför inte konstigt.
Men vad ville hon? Skulle han lockas ner till havet och dö som sÄ mÄnga andra fiskare dÀrute? Följa med henne ut en natt och lÀmna efter sig endast vaga minnen av mannen som kal-
lades Personne, som alla visste vem han var men ingen riktigt kÀnde. Eller kanske var det han som hade kallat pÄ henne, för att ta honom hÀrifrÄn, bort frÄn detta usla liv. Till ett liv efter detta som vattendjur, istÀllet för ett halvt liv utan ben.
Historien om sirenen och fiskaren utan ben ÄterberÀttas Àn idag av mÀnniskorna pÄ stranden i Pointe Noire. Med tiden har den fÀrgats av bÄde rykten och överdrifter men Àr fortfarande ett mysterium.
NÀr de bÄda försvunnit dÀrifrÄn efterlÀmnade de mÄnga obesvarade frÄgor. Var fanns han nu? Hade hon till slut lockat honom ut i havet, eller till nÄgot annat land? Nej, han finns nog inte mer, folk som han lever inte lÀnge. Kanske var hon inte en siren, utan en lycksökare som övergett honom nÄgonstans i Afrika. För nog kunde hon inte ha varit en vanlig vit kvinna som var förÀlskad, som han pÄstod, inte pÄ riktigt.
Men vad som Ă€r pĂ„ riktigt Ă€r precis vad denna berĂ€ttelse handlar om. Sanningen om vad som hĂ€nde mellan tvĂ„ mĂ€nniskor â olika varandra pĂ„ alla sĂ€tt, men med samma exceptionella mod och vilja att bortse frĂ„n yttre omstĂ€ndigheter för att finna sin sjĂ€ls vĂ€n. Den handlar om kĂ€rlek som trotsar sĂ„ mĂ„nga fördomar och sociala barriĂ€rer att den för de flesta anses omöjlig. Som viskar att det finns nĂ„gonting starkare Ă€n nöd, sorg, separation och misslyckanden, nĂ„gonting som lever nĂ€r allt annat dör â hoppet.
Tack Frida och Nicolas för det stora förtroendet att fÄ berÀtta er historia med mina ord.
2013
Det var nÀr hennes vita ansikte för andra gÄngen dök upp i hans liv som Nicolas förstod att hon menat allvar med det hon sagt. Med grova kÀngor och sliten ryggsÀck klev hon in i baren, som snarare var ett dammigt skjul Àn en riktig bar med stolar och bord. Det var dÀr de drack whisky och gjorde affÀrer, sÄlde och köpte droger, alkohol, stöldgods och brÄkade över smÄsaker. DÀr var alla nÄgonstans mellan 10 och 15 pÄ den kriminella skalan. De ovanför 15 var i fÀngelse pÄ livstid eller döda.
Men det fanns ocksÄ de som inte riktigt passade in pÄ skalan. Som den gamle militÀren som en gÄng hade begravt nÄgon levande, men nu vandrade planlöst lÀngs strÀnder och gator. Och Papa Chicoutou som Àgde stÀllet, vars katt de grillat och Àtit en nyÄrsafton. Han var nog egentligen 15 men befann sig ÀndÄ utanför graderingen som en viktig del av ekosystemet. Precis som poliserna, som höll till vid sin post en bit frÄn baren. DÀr hÀmtade de ny marijuana eller betalade vad som krÀvdes för dagens stöldgodsförsÀljning. Nicolas höll sig ocksÄ utanför graderingen. Han var Personne, ingen. Han var bÄde personen som alla kÀnde, spindeln i nÀtet, och samtidigt ingen alls.
Att hon var en mondele, vit, var alltsÄ bara en liten del av allt det som skapade kontrast i situationen. Hon var ocksÄ kvinna, varken badgÀst, fiskare eller kriminell. Hon hade rena klÀder, hon var nykter och hon sökte efter honom. En aldrig tidigare
förekommen kombination av ovanligheter. Hon var en frÀmling pÄ en gudsförgÀten plats och allas blickar föll pÄ henne. Det vanligtvis stökiga och brÄkiga tillhÄllet blev tyst. Nicolas satt bredvid nÄgra andra pÄ en sliten brÀda som tjÀnade som bÀnk. Den mörkgröna fiskarjackan han bar var tÀckt av damm, likasÄ hans avklippta byxor. Hans hÀnder var nÀstan lika vita som hennes, fÀrgade av salt och stranddamm.
Hade han haft benen kvar hade han stĂ€llt sig upp och med ett brett leende mött upp henne dĂ€r hon stod vid utkanten av skjulet och sĂ„g bortkommen ut. Nu vinkade han istĂ€llet ivrigt och ropade högt âFrida!â. Hon lyste upp nĂ€r hon fick syn pĂ„ honom och kom genast fram till dem. DĂ„ bröts tystnaden av nĂ„gra killar som ropade ord pĂ„ lingala som han hoppades att hon inte förstod.
âJag hittade digâ, sa hon och tog hans hand för att hĂ€lsa. Han skĂ€mdes nĂ€r han mindes vad han sagt sist: âJag har inga vĂ€nner, alla hĂ€r Ă€r dĂ„liga, de dricker och Ă€r kriminella. Men inte jag, jag dricker inte, röker inte och brĂ„kar inte.â Varför han hade sagt sĂ„ visste han inte riktigt. Lögner var en del av vardagen, de slank ur sĂ„ lĂ€tt, kanske kunde man vinna nĂ„got pĂ„ det. I alla fall förlorade man aldrig nĂ„got, för ingen litade Ă€ndĂ„ pĂ„ nĂ„gon. Trots det kĂ€ndes det som om han förlorade nĂ„got precis dĂ„.
En gÄng tidigare hade han trÀffat henne och direkt förstÄtt att hon inte var som andra. Hon var Àrligare och rakare Àn nÄgon kvinna han hittills mött. Och nu nÀr hon satt hÀr pÄ huk bredvid honom i dammet förstod han att hon dessutom var en som höll vad hon lovade. Hon hade kommit tillbaka.
Han dÀremot, var avslöjad. Jo, han drack, men mest rökte han marijuana och hade gjort det sedan han var barn. Och ja, han brÄkade ocksÄ men inte lika mycket som förr. Men han
ville inte bli förknippad med dem han levde med hÀr, han ville framstÄ som bÀttre. Han ville hÄlla kvar bilden av Nicolas som han var för nÄgra mÄnader sedan, nykter och i mer intellektuellt umgÀnge.
Men det enda hon sÄg, och som ocksÄ var sant, var att han var tillbaka hÀr pÄ stranden vid La Mer. Med dem. SmÄ skiljelinjer fanns dock Àven om hon omöjligt kunde uppfatta dem. Han var den som kunde franska bÀst, och sÄledes var mest talför. Han var ocksÄ den som höll sig nyktrast nuförtiden. Att vara redlöst full innebar nÀmligen en dödsrisk för honom. Med sin fysiska begrÀnsning var han redan mer utsatt Àn de flesta pÄ stranden. Att vara lite berusad minskade hopplösheten, mer Àn sÄ ökade den. GrÀnsen var tydlig och han höll sig alltid innanför den. DÀrför var det inte svÄrt att avstÄ bÄde whisky och cigaretter i ett försök att göra lögnen mindre osann sÄ lÀnge hon var dÀr. Den sista ciggen som fanns kvar i fickan hade han dessutom redan lovat bort mot lite pengar. NÀr vÀnnerna insÄg att Frida varken var spanare eller polis trots sina kÀngor, slappnade de av. Hon hade lÀtt att fÄ kontakt med dem, Àven om hennes franska övertrÀffade alla andras. Hon skrattade mycket. Precis som han. Skratt Àr ett bra sÀtt att kommunicera pÄ, tÀnkte han, universellt. Skratt och blickar. Hennes blick var klar och orÀdd och den sökte flera gÄnger hans som för att sÀga nÄgonting. StÀmningen var retsam och Clesh vÀnde sig mot Frida. Han började förklara varför hon skulle följa med honom till buskarna. Det var oklart om Frida förstod vad han antydde med sitt bristfÀlliga franska ordförrÄd.
âDig? Du Ă€r ju lika ful som landfiskenâ, avbröt Nicolas och slog till Clesh sĂ„ hĂ„rt pĂ„ axeln att han ramlade av plankan. Alla skrattade.
âLandfisk?â frĂ„gade Frida.
âJa, den som kryper omkring âŠâ började Nicolas och gjorde en rörelse med pekfingret.
âNej, inte kryper, hopparâ, avbröt en annan.
âHoppar? PĂ„ land?â Fridas ögon var uppspĂ€rrade.
âJa?â
âDet tror jag inte pĂ„.â Hon skrattade. Nu utbröt hĂ€ftiga protester. Till slut reste sig Clesh och viftade Ă„t henne att följa med honom ut frĂ„n skuggan under plĂ„ttaket ner till vattnet.
En udda klunga som utgjordes av tre killar: Le Blanc och Clesh med Nicolas ridande pÄ ryggen, och en ung, vit kvinna gick mÄlmedvetet över stranden, stannade tvÀrt och hukade sig vid vattenbrynet. I smÄ hÄl i lerbanken som tidvattnet lÀmnat efter sig stack lustiga fiskhuvuden fram. Det var inte konstigt att hon inte hade trott dem nÀr de försökt förklara hur varelsen sÄg ut. Med upphöjda ögon som fÀlldes in i huvudet vid varje blinkning sÄg den ut som en misslyckad korsning mellan fisk, padda och ödla. Fenorna anvÀnde den för att dra sig, nÀstan skutta, fram i leran. Frida skrattade.
âEn sĂ„dan fisk har jag aldrig sett. Vad heter den?â
âVet inte, vi kallar den fula fiskenâ, svarade Le Blanc och alla skrattade.
âDet ser rĂ€tt jobbigt ut att försöka ta sig fram pĂ„ land som fiskâ, sa hon och dĂ„ slog det honom att det var sĂ„ han kĂ€nde sig ibland. Som en slamkrypare. Tvingad att ta sig fram pĂ„ land utan ben.
Efter en stund försvann Le Blanc och Clesh för att fylla pÄ kropparna med sprit och Nicolas blev ensam kvar med Frida. Solen hÀngde lÄngt ner pÄ himlen, pÄ vÀg mot horisonten. Eftermiddagsluften var sval och torr. Regnperioden var pÄ vÀg, det kÀndes i de tilltagande vindarna som slet i palmkronorna om kvÀllarna, men skurarna skulle sÀkert dröja nÄgra veckor till. Framför dem lÄg det öppna havet som han sÄ mÄnga gÄng -
er drömt sig bort över. Oljeriggarnas dova dunkande och metalliska klingande fÀrdades med vinden mot dem. Frida grÀvde i sin ryggsÀck och plockade fram en mobiltelefon.
âHĂ€râ, sa hon och rĂ€ckte fram den. Han tittade pĂ„ den, sedan pĂ„ henne och pĂ„ den vita T-shirt hon bar med hans egen kontinent avbildad under texten Africa. Vem var hon egentligen? Vad ville hon?
âOm vi ska vara vĂ€nner mĂ„ste vi ju kunna hĂ„lla kontaktenâ, sa hon. Hon var sĂ„ sjĂ€lvklar i sitt sĂ€tt, sĂ„ avvĂ€pnande. Men situationen kĂ€ndes overklig. Varför ville hon vara vĂ€n med honom?
âTackâ, sa han och tog emot den. Hon plockade upp sin egen mobil och ringde hans nummer för att försĂ€kra sig om att det fungerade. Det gjorde det. Han satt med en ny mobiltelefon i handen och en vit kvinna bredvid sig som inte hade nĂ€mnt ett enda ord om hans lögn sist de sĂ„gs.
Det var bara tre dagar sedan de senast suttit pÄ stranden och pratat. Det var ocksÄ dÄ hon hade frÄgat honom den dÀr frÄgan. Den som han inte riktigt vetat vad han skulle svara pÄ, eftersom han inte visste vad orden betydde för henne, vad de innebar dÀr hon kom ifrÄn.
FrÄn ingenstans hade hon dykt upp, erbjudit honom sitt vatten och sedan satt sig ner bredvid honom pÄ stranden. Hon hade varit intresserad av hans liv. Nej, han hade ingen familj. Nej, han hade inget hem. Det hade hon. Tre syskon, eller var det fyra, en mamma och en pappa och sjukhusskeppet var hennes hem. Landet hon fötts i hette Sverige.
Han hade berÀttat om sitt liv. Utvalda delar av det. PÄ frÄgan om han hade nÄgra vÀnner, hade han svarat nej.
âJag behöver inga vĂ€nnerâ, hade han lagt till och dĂ„ hade hon stĂ€llt den dĂ€r frĂ„gan.
âFĂ„r jag vara din vĂ€n?â hade hon sagt och sett pĂ„ honom med sina klarblĂ„ ögon.
Nu skĂ€mdes han över vad hon mĂ„ste tĂ€nka nĂ€r hon precis trĂ€ffat flera av hans vĂ€nner. Det han sagt dĂ„ hade dock inte varit helt osant. En riktig vĂ€n, nĂ„gon att lita pĂ„ och rĂ€kna med, nĂ„gon sĂ„dan hade han inte. Inte sedan Theologos Ă„kt tillbaka till Grekland. Var det en sĂ„dan vĂ€nskap hon ville ha? Theologos hade varit mer som en pappa Ă€n en vĂ€n, som stöttat, försörjt och tagit hand om. Var det vad hon ville? Vad förvĂ€ntade hon sig i sĂ„ fall av honom? Hon hade egentligen ingen aning om vem han var. Om hon hade vetat allt det han inte berĂ€ttat skulle hon aldrig ha stĂ€llt den frĂ„gan. Fast det hade inte spelat nĂ„gon roll. Hon skulle aldrig komma tillbaka, det hade han varit övertygad om. Men att lĂ€ra kĂ€nna folk, skaffa vĂ€nner och bekanta överallt, hade hjĂ€lpt honom mĂ„nga gĂ„nger förut sĂ„ han hade till slut gett henne ett âouiâ som svar pĂ„ frĂ„gan.
Nu satt hon bredvid och verkade inte alls vara pÄ vÀg att lÀmna honom efter att ha trÀffat hans sÄ kallade vÀnner och bevittnat hans dagliga sysselsÀttning i skjulet. IstÀllet sa hon:
âNu kan vi ringa och sĂ€ga god morgon eller god natt och frĂ„ga vad den andra Ă„t till middag. För det Ă€r sĂ„nt som riktiga vĂ€nner gör.â
Han skakade pĂ„ huvudet och skrattade. Det var en fin gest, men âmiddagâ Ă„t han sĂ€llan och mobiltelefoner hade fötter pĂ„ La Mer. Mobiler var en populĂ€r handelsvara, en vanlig sak att fĂ„ en kniv i kroppen för. Fler Ă€n en gĂ„ng hade han blivit av med en mobil nĂ€r nĂ„gon av vĂ€nnerna han suttit och pratat med helt enkelt hade ryckt den frĂ„n bordet framför nĂ€san pĂ„ honom. Lyckades han behĂ„lla den över natten skulle det inte dröja lĂ€nge innan den försvann.
Det fanns ingenting lÄngvarigt eller stabilt att hÄlla fast vid
i Kongo. Inte ens en mobil kunde skapa en regelbunden kommunikation att bygga vÀnskap pÄ. Hon skulle ringa honom och undra varför han inte svarade, eller skicka sms och inte fÄ nÄgon respons. Den skulle dÄ redan ha vandrat mellan flera olika fickor och kanske befinna sig i en annan stad. DÄ skulle hon ge upp. DÄ skulle hon inse hur olika deras liv var och att flyktiga, slumpmÀssiga möten, var det enda de skulle kunna ge eller fÄ av varandra sÄ lÀnge hennes skepp lÄg förtöjt hÀr.
Men han visste inte dÄ att han just trÀffat en person som ignorerar sÄdant som andra ser som hinder. En kvinna som skulle göra mycket mer Àn de flesta för det hon tror pÄ. Som hade lovat att vara hans vÀn och som hade tÀnkt hÄlla vad hon lovat. En mondele som pÄ nÄgot mÀrkligt sÀtt skulle hitta fram till hans vÀl gömda hjÀrta.
Atlantens kalla vÄgor sköljde över Nicolas svullna och smutsiga fötter. Kontrasten mellan hans överhettade kropp och kylan frÄn vattnet fick honom att rysa till. PÄ vÀgen tillbaka mot havet tog strömmarna med sig sanden under fötterna sÄ att de sjönk ner i tvÄ djupa gropar. NÀsta vÄg drog med sig sÄ mycket sand tillbaka mot stranden att hans fötter blev begravda upp till fotknölarna. Det var en mÀrklig syn, tvÄ ben som tog abrupt slut, som om han inte lÀngre hade nÄgra fötter.
Han satte handen mot pannan som solskydd och kisade mot horisonten för att bedöma havets dagsform. Vinden fick molnen pÄ himlen att skynda förbi. VÄgorna var starka idag. Han lossade fötterna och fortsatte vada ut i de starka strömmarna, desperat efter att fÄ svalka kroppen. En hÄrd klapp pÄ axeln fick honom nÀstan att tappa balansen.
âFally, fegis, kom igen, du Ă€r sist i!â ropade Michel och daskade till honom pĂ„ kinden innan han sprang med höga ben genom vattnet som en gasell och skvĂ€tte omkring sig. NĂ€r han inte fick med sig Nicolas drog han istĂ€llet ner kalsongerna pĂ„ Ronaldinho som genast började jaga honom för att hĂ€mnas.
NÀr vattnet gick upp till midjan vÄgade Nicolas inte gÄ lÀngre ut eftersom strömmarna krÀngde honom fram och tillbaka. Han dök ner under ytan. En skön lÀttnad spred sig i varje lem nÀr havet omslöt honom med all sin friskhet och kyla. Havet
strand i Pointe Noire, Kongo, fĂ„r Frida syn pĂ„ en man som tar sig fram över sanden med hjĂ€lp av hĂ€nderna. Det gör henne nyfiken. Varför Ă€r han ensam hĂ€r? Vad har hĂ€nt honom? Mannen kallar sig âPersonneâ â ingen, men heter egentligen Nicolas. Han saknar inte bara ben, utan ocksĂ„ hem och familj, han bĂ€r pĂ„ ett brokigt förflutet och försörjer sig som fiskare och kriminell. Men Frida, den svenska sköterskan frĂ„n sjukhusfartyget i hamnen, frĂ„gar om han vill bli hennes vĂ€n. Han Ă€r inte som alla andra. Men det Ă€r inte hon heller. Detta Ă€r berĂ€ttelsen om Frida och Nicolas. TvĂ„ fria sjĂ€lar med modet att ta sig igenom fördomar, lidande och svĂ„righeter för att fĂ„ vara tillsammans. Som inte lĂ„ter tryggheten staka ut vĂ€gen. Utan kĂ€rleken.
verklighetsbaserade roman ger lÀsaren en unik inblick i en fascinerande vÀrld som fÄ upplevt. En avskalad skildring som berör och ger hopp. 9 789179 997267
ISBN 978-91-7999-726-7 ISBN 978-91-7999-726-7