9789179997267

En sann berättelse om orädd kärlek

Emelie Rönnerfors

Vild väg – En sann berättelse om orädd kärlek Copyright © Emelie Rönnerfors 2021

Marcus Förlag Box 22010 702 02 Örebro

info@marcusforlag.se marcusforlag.se

Grafisk form: Malin Cedergren

Foto inlaga: Privat Tryckt hos Scandbook, Falun 2021

Bok nr 9726 ISBN 978-91-7999-726-7

Innehåll

Prolog

Det som utspelade sig där Atlanten upphör och republiken Kongo tar vid var en så märklig syn att rykten började spridas om en siren. En magisk varelse som stigit upp ur havet och vistades på stranden i Pointe Noire tillsammans med fiskaren utan ben. Det var en logisk förklaring till varför en vit vacker kvinna besökte honom och det stämde bra ihop med det faktum att just den fiskaren varit med om många andra mystiska händelser. Fler än tio gånger hade döden på ett underligt vis tagit en omväg runt just honom. En gång hade någon stuckit en kniv i hans mage så att blodet runnit ner i den varma sanden, svart av natten. Såret hade varit djupt, men dagen efter var det som om ingenting hade hänt.

Fiskarens far hade enligt sägnen burit på magiska krafter. Ingen visste säkert eftersom fiskaren numera var föräldralös, men någon hade tyckt sig höra att omständigheterna runt faderns död varit mystiska. Även modern hade visst dött en märklig död. När saker sker av oförklarliga skäl är magi inblandat. Att just han skulle dra till sig magiska väsen från havet vore därför inte konstigt.

Men vad ville hon? Skulle han lockas ner till havet och dö som så många andra fiskare därute? Följa med henne ut en natt och lämna efter sig endast vaga minnen av mannen som kal-

lades Personne, som alla visste vem han var men ingen riktigt kände. Eller kanske var det han som hade kallat på henne, för att ta honom härifrån, bort från detta usla liv. Till ett liv efter detta som vattendjur, istället för ett halvt liv utan ben.

Historien om sirenen och fiskaren utan ben återberättas än idag av människorna på stranden i Pointe Noire. Med tiden har den färgats av både rykten och överdrifter men är fortfarande ett mysterium.

När de båda försvunnit därifrån efterlämnade de många obesvarade frågor. Var fanns han nu? Hade hon till slut lockat honom ut i havet, eller till något annat land? Nej, han finns nog inte mer, folk som han lever inte länge. Kanske var hon inte en siren, utan en lycksökare som övergett honom någonstans i Afrika. För nog kunde hon inte ha varit en vanlig vit kvinna som var förälskad, som han påstod, inte på riktigt.

Men vad som är på riktigt är precis vad denna berättelse handlar om. Sanningen om vad som hände mellan två människor – olika varandra på alla sätt, men med samma exceptionella mod och vilja att bortse från yttre omständigheter för att finna sin själs vän. Den handlar om kärlek som trotsar så många fördomar och sociala barriärer att den för de flesta anses omöjlig. Som viskar att det finns någonting starkare än nöd, sorg, separation och misslyckanden, någonting som lever när allt annat dör – hoppet.

Tack Frida och Nicolas för det stora förtroendet att få berätta er historia med mina ord.

Stranden

2013

Det var när hennes vita ansikte för andra gången dök upp i hans liv som Nicolas förstod att hon menat allvar med det hon sagt. Med grova kängor och sliten ryggsäck klev hon in i baren, som snarare var ett dammigt skjul än en riktig bar med stolar och bord. Det var där de drack whisky och gjorde affärer, sålde och köpte droger, alkohol, stöldgods och bråkade över småsaker. Där var alla någonstans mellan 10 och 15 på den kriminella skalan. De ovanför 15 var i fängelse på livstid eller döda.

Men det fanns också de som inte riktigt passade in på skalan. Som den gamle militären som en gång hade begravt någon levande, men nu vandrade planlöst längs stränder och gator. Och Papa Chicoutou som ägde stället, vars katt de grillat och ätit en nyårsafton. Han var nog egentligen 15 men befann sig ändå utanför graderingen som en viktig del av ekosystemet. Precis som poliserna, som höll till vid sin post en bit från baren. Där hämtade de ny marijuana eller betalade vad som krävdes för dagens stöldgodsförsäljning. Nicolas höll sig också utanför graderingen. Han var Personne, ingen. Han var både personen som alla kände, spindeln i nätet, och samtidigt ingen alls.

Att hon var en mondele, vit, var alltså bara en liten del av allt det som skapade kontrast i situationen. Hon var också kvinna, varken badgäst, fiskare eller kriminell. Hon hade rena kläder, hon var nykter och hon sökte efter honom. En aldrig tidigare

förekommen kombination av ovanligheter. Hon var en främling på en gudsförgäten plats och allas blickar föll på henne. Det vanligtvis stökiga och bråkiga tillhållet blev tyst. Nicolas satt bredvid några andra på en sliten bräda som tjänade som bänk. Den mörkgröna fiskarjackan han bar var täckt av damm, likaså hans avklippta byxor. Hans händer var nästan lika vita som hennes, färgade av salt och stranddamm.

Hade han haft benen kvar hade han ställt sig upp och med ett brett leende mött upp henne där hon stod vid utkanten av skjulet och såg bortkommen ut. Nu vinkade han istället ivrigt och ropade högt ”Frida!”. Hon lyste upp när hon fick syn på honom och kom genast fram till dem. Då bröts tystnaden av några killar som ropade ord på lingala som han hoppades att hon inte förstod.

”Jag hittade dig”, sa hon och tog hans hand för att hälsa. Han skämdes när han mindes vad han sagt sist: ”Jag har inga vänner, alla här är dåliga, de dricker och är kriminella. Men inte jag, jag dricker inte, röker inte och bråkar inte.” Varför han hade sagt så visste han inte riktigt. Lögner var en del av vardagen, de slank ur så lätt, kanske kunde man vinna något på det. I alla fall förlorade man aldrig något, för ingen litade ändå på någon. Trots det kändes det som om han förlorade något precis då.

En gång tidigare hade han träffat henne och direkt förstått att hon inte var som andra. Hon var ärligare och rakare än någon kvinna han hittills mött. Och nu när hon satt här på huk bredvid honom i dammet förstod han att hon dessutom var en som höll vad hon lovade. Hon hade kommit tillbaka.

Han däremot, var avslöjad. Jo, han drack, men mest rökte han marijuana och hade gjort det sedan han var barn. Och ja, han bråkade också men inte lika mycket som förr. Men han

ville inte bli förknippad med dem han levde med här, han ville framstå som bättre. Han ville hålla kvar bilden av Nicolas som han var för några månader sedan, nykter och i mer intellektuellt umgänge.

Men det enda hon såg, och som också var sant, var att han var tillbaka här på stranden vid La Mer. Med dem. Små skiljelinjer fanns dock även om hon omöjligt kunde uppfatta dem. Han var den som kunde franska bäst, och således var mest talför. Han var också den som höll sig nyktrast nuförtiden. Att vara redlöst full innebar nämligen en dödsrisk för honom. Med sin fysiska begränsning var han redan mer utsatt än de flesta på stranden. Att vara lite berusad minskade hopplösheten, mer än så ökade den. Gränsen var tydlig och han höll sig alltid innanför den. Därför var det inte svårt att avstå både whisky och cigaretter i ett försök att göra lögnen mindre osann så länge hon var där. Den sista ciggen som fanns kvar i fickan hade han dessutom redan lovat bort mot lite pengar. När vännerna insåg att Frida varken var spanare eller polis trots sina kängor, slappnade de av. Hon hade lätt att få kontakt med dem, även om hennes franska överträffade alla andras. Hon skrattade mycket. Precis som han. Skratt är ett bra sätt att kommunicera på, tänkte han, universellt. Skratt och blickar. Hennes blick var klar och orädd och den sökte flera gånger hans som för att säga någonting. Stämningen var retsam och Clesh vände sig mot Frida. Han började förklara varför hon skulle följa med honom till buskarna. Det var oklart om Frida förstod vad han antydde med sitt bristfälliga franska ordförråd.

”Dig? Du är ju lika ful som landfisken”, avbröt Nicolas och slog till Clesh så hårt på axeln att han ramlade av plankan. Alla skrattade.

”Landfisk?” frågade Frida.

”Ja, den som kryper omkring …” började Nicolas och gjorde en rörelse med pekfingret.

”Nej, inte kryper, hoppar”, avbröt en annan.

”Hoppar? På land?” Fridas ögon var uppspärrade.

”Ja?”

”Det tror jag inte på.” Hon skrattade. Nu utbröt häftiga protester. Till slut reste sig Clesh och viftade åt henne att följa med honom ut från skuggan under plåttaket ner till vattnet.

En udda klunga som utgjordes av tre killar: Le Blanc och Clesh med Nicolas ridande på ryggen, och en ung, vit kvinna gick målmedvetet över stranden, stannade tvärt och hukade sig vid vattenbrynet. I små hål i lerbanken som tidvattnet lämnat efter sig stack lustiga fiskhuvuden fram. Det var inte konstigt att hon inte hade trott dem när de försökt förklara hur varelsen såg ut. Med upphöjda ögon som fälldes in i huvudet vid varje blinkning såg den ut som en misslyckad korsning mellan fisk, padda och ödla. Fenorna använde den för att dra sig, nästan skutta, fram i leran. Frida skrattade.

”En sådan fisk har jag aldrig sett. Vad heter den?”

”Vet inte, vi kallar den fula fisken”, svarade Le Blanc och alla skrattade.

”Det ser rätt jobbigt ut att försöka ta sig fram på land som fisk”, sa hon och då slog det honom att det var så han kände sig ibland. Som en slamkrypare. Tvingad att ta sig fram på land utan ben.

Efter en stund försvann Le Blanc och Clesh för att fylla på kropparna med sprit och Nicolas blev ensam kvar med Frida. Solen hängde långt ner på himlen, på väg mot horisonten. Eftermiddagsluften var sval och torr. Regnperioden var på väg, det kändes i de tilltagande vindarna som slet i palmkronorna om kvällarna, men skurarna skulle säkert dröja några veckor till. Framför dem låg det öppna havet som han så många gång -

er drömt sig bort över. Oljeriggarnas dova dunkande och metalliska klingande färdades med vinden mot dem. Frida grävde i sin ryggsäck och plockade fram en mobiltelefon.

”Här”, sa hon och räckte fram den. Han tittade på den, sedan på henne och på den vita T-shirt hon bar med hans egen kontinent avbildad under texten Africa. Vem var hon egentligen? Vad ville hon?

”Om vi ska vara vänner måste vi ju kunna hålla kontakten”, sa hon. Hon var så självklar i sitt sätt, så avväpnande. Men situationen kändes overklig. Varför ville hon vara vän med honom?

”Tack”, sa han och tog emot den. Hon plockade upp sin egen mobil och ringde hans nummer för att försäkra sig om att det fungerade. Det gjorde det. Han satt med en ny mobiltelefon i handen och en vit kvinna bredvid sig som inte hade nämnt ett enda ord om hans lögn sist de sågs.

Det var bara tre dagar sedan de senast suttit på stranden och pratat. Det var också då hon hade frågat honom den där frågan. Den som han inte riktigt vetat vad han skulle svara på, eftersom han inte visste vad orden betydde för henne, vad de innebar där hon kom ifrån.

Från ingenstans hade hon dykt upp, erbjudit honom sitt vatten och sedan satt sig ner bredvid honom på stranden. Hon hade varit intresserad av hans liv. Nej, han hade ingen familj. Nej, han hade inget hem. Det hade hon. Tre syskon, eller var det fyra, en mamma och en pappa och sjukhusskeppet var hennes hem. Landet hon fötts i hette Sverige.

Han hade berättat om sitt liv. Utvalda delar av det. På frågan om han hade några vänner, hade han svarat nej.

”Jag behöver inga vänner”, hade han lagt till och då hade hon ställt den där frågan.

”Får jag vara din vän?” hade hon sagt och sett på honom med sina klarblå ögon.

Nu skämdes han över vad hon måste tänka när hon precis träffat flera av hans vänner. Det han sagt då hade dock inte varit helt osant. En riktig vän, någon att lita på och räkna med, någon sådan hade han inte. Inte sedan Theologos åkt tillbaka till Grekland. Var det en sådan vänskap hon ville ha? Theologos hade varit mer som en pappa än en vän, som stöttat, försörjt och tagit hand om. Var det vad hon ville? Vad förväntade hon sig i så fall av honom? Hon hade egentligen ingen aning om vem han var. Om hon hade vetat allt det han inte berättat skulle hon aldrig ha ställt den frågan. Fast det hade inte spelat någon roll. Hon skulle aldrig komma tillbaka, det hade han varit övertygad om. Men att lära känna folk, skaffa vänner och bekanta överallt, hade hjälpt honom många gånger förut så han hade till slut gett henne ett ”oui” som svar på frågan.

Nu satt hon bredvid och verkade inte alls vara på väg att lämna honom efter att ha träffat hans så kallade vänner och bevittnat hans dagliga sysselsättning i skjulet. Istället sa hon:

”Nu kan vi ringa och säga god morgon eller god natt och fråga vad den andra åt till middag. För det är sånt som riktiga vänner gör.”

Han skakade på huvudet och skrattade. Det var en fin gest, men ”middag” åt han sällan och mobiltelefoner hade fötter på La Mer. Mobiler var en populär handelsvara, en vanlig sak att få en kniv i kroppen för. Fler än en gång hade han blivit av med en mobil när någon av vännerna han suttit och pratat med helt enkelt hade ryckt den från bordet framför näsan på honom. Lyckades han behålla den över natten skulle det inte dröja länge innan den försvann.

Det fanns ingenting långvarigt eller stabilt att hålla fast vid

i Kongo. Inte ens en mobil kunde skapa en regelbunden kommunikation att bygga vänskap på. Hon skulle ringa honom och undra varför han inte svarade, eller skicka sms och inte få någon respons. Den skulle då redan ha vandrat mellan flera olika fickor och kanske befinna sig i en annan stad. Då skulle hon ge upp. Då skulle hon inse hur olika deras liv var och att flyktiga, slumpmässiga möten, var det enda de skulle kunna ge eller få av varandra så länge hennes skepp låg förtöjt här.

Men han visste inte då att han just träffat en person som ignorerar sådant som andra ser som hinder. En kvinna som skulle göra mycket mer än de flesta för det hon tror på. Som hade lovat att vara hans vän och som hade tänkt hålla vad hon lovat. En mondele som på något märkligt sätt skulle hitta fram till hans väl gömda hjärta.

Olyckan

2009

Atlantens kalla vågor sköljde över Nicolas svullna och smutsiga fötter. Kontrasten mellan hans överhettade kropp och kylan från vattnet fick honom att rysa till. På vägen tillbaka mot havet tog strömmarna med sig sanden under fötterna så att de sjönk ner i två djupa gropar. Nästa våg drog med sig så mycket sand tillbaka mot stranden att hans fötter blev begravda upp till fotknölarna. Det var en märklig syn, två ben som tog abrupt slut, som om han inte längre hade några fötter.

Han satte handen mot pannan som solskydd och kisade mot horisonten för att bedöma havets dagsform. Vinden fick molnen på himlen att skynda förbi. Vågorna var starka idag. Han lossade fötterna och fortsatte vada ut i de starka strömmarna, desperat efter att få svalka kroppen. En hård klapp på axeln fick honom nästan att tappa balansen.

”Fally, fegis, kom igen, du är sist i!” ropade Michel och daskade till honom på kinden innan han sprang med höga ben genom vattnet som en gasell och skvätte omkring sig. När han inte fick med sig Nicolas drog han istället ner kalsongerna på Ronaldinho som genast började jaga honom för att hämnas.

När vattnet gick upp till midjan vågade Nicolas inte gå längre ut eftersom strömmarna krängde honom fram och tillbaka. Han dök ner under ytan. En skön lättnad spred sig i varje lem när havet omslöt honom med all sin friskhet och kyla. Havet

På en övergiven

strand i Pointe Noire, Kongo, får Frida syn på en man som tar sig fram över sanden med hjälp av händerna. Det gör henne nyfiken. Varför är han ensam här? Vad har hänt honom? Mannen kallar sig ”Personne” – ingen, men heter egentligen Nicolas. Han saknar inte bara ben, utan också hem och familj, han bär på ett brokigt förflutet och försörjer sig som fiskare och kriminell. Men Frida, den svenska sköterskan från sjukhusfartyget i hamnen, frågar om han vill bli hennes vän. Han är inte som alla andra. Men det är inte hon heller. Detta är berättelsen om Frida och Nicolas. Två fria själar med modet att ta sig igenom fördomar, lidande och svårigheter för att få vara tillsammans. Som inte låter tryggheten staka ut vägen. Utan kärleken.

Emelie Rönnerfors

verklighetsbaserade roman ger läsaren en unik inblick i en fascinerande värld som få upplevt. En avskalad skildring som berör och ger hopp. 9 789179 997267

ISBN 978-91-7999-726-7 ISBN 978-91-7999-726-7