”Visst var det sjukt när huvudet flög av?”
En oväntad röst tränger sig igenom sorlet i lunchkön. Miltons och Theas diskussion om skräckfilmen Hereditary tystnar. De vänder sig om. Simme står precis bakom och ler. Milton måste säga något för att inte verka dum.
”Jo. Väldigt. Sjukt alltså. Väldigt sjukt”, säger han, som om han inte ens kan få ur sig vettiga meningar.
Milton försöker släta över sitt märkliga svar med ett skratt som mest blir till hackiga utandningar. Han var inte beredd på det här. Men hur kan man vara beredd på att ens första samtal med någon ska handla om skallar som lossnar?
Fast så mycket till samtal blir det inte. En märklig tystnad uppstår. Thea ser på Milton som om han är en idiot. Blicken får tungan att slå ännu hårdare knut på sig själv.
Innan Milton kommer på något mer att säga blir det deras tur att ta mat. Räddad av svettig falukorv!
Milton lägger först upp nio skivor. Efter att ha klickat på lite mos sträcker han sig tillbaka över Theas bricka och norpar åt sig två skivor till.
”Inte lite grislik”, kommenterar Simme.
Även om det känns som en taskig pik ser han inte alls särskilt illvillig ut. Snarare som att han bara vill prata. Milton skyndar vidare och låter ett hav av ketchup flyta ut över tallriken. Han och Thea sätter sig på sina vanliga platser för sig själva, längst bort i hörnet vid nödutgången.
”Varför kollade du så konstigt på mig?” frågar Milton.
”Varför kollade du så konstigt på Simme?” frågar hon tillbaka.
Milton är på väg att protestera när Simme sätter sig på stolen bredvid.
Vad är det som händer? Milton och Thea brukar alltid få sitta i fred i matsalen. Simme har i och för sig studsat runt mellan olika bord sedan han började i deras klass den här terminen, men han har aldrig satt sig här förut.
”Gillar du skräckfilm alltså?”
Frågan är riktad till Milton. Han tuggar den första korvskivan för snabbt och känner hur bitarna sakta letar sig ner längs strupen.
”Vi gillar skräckfilm båda två”, säger han.
Thea gör ingen ansats till att haka på.
”Nice. Nu blev jag sugen på att se Hereditary igen. Finns den att streama nånstans?”
Simme ställer frågan som om de har pratat med varandra en miljon gånger förut.
”Vet inte. Brorsan laddade ner den”, svarar Milton.
”Nice. Har du sett den också?” frågar han Thea.
”Mm”, säger hon och trycker in en stor tugga potatismos i munnen.
”Du är faktiskt lite lik hon tjejen i den filmen. Hon som tappar skallen alltså.”
Simme buffar till Milton med armbågen och gör en dödsgrimas med tungan utsträckt i ena mungipan. Milton skrattar till, mest åt grimasen, men hejdar sig när han ser Theas ögon mörkna.
”Fast det gör hon ju inte”, säger Milton, för liknelsen är faktiskt rätt taskig. Tjejen i filmen ser konstig ut i ansiktet. Thea har ett rätt normalt utseende. Det ljusbruna håret är det enda som är likt.
”Skojade bara”, säger Simme. ”Men hallå, vem liknar jag då?”
Han rufsar till sitt hår som har nästan samma färg som högen av trötta, rårivna morötter som ligger på hans tallrik. Han höjer kniven och gör en min som får honom att se galen ut.
”Wanna play? I’m your friend ’til the end!”
Milton har faktiskt inte tänkt på det förut, men med citatet som ledtråd blir det väldigt tydligt. Simme har till och med blå ögon.
”Chucky!”
”Yes man!”
Thea äter tyst medan Milton och Simme pratar vidare om vilka av filmerna om skräckdockan som de har sett. För vartenda nytt ord som uttalas växer sig en tanke allt starkare: Kanske ville Simme säga något mer med Chucky-citatet. Kanske vill han att de ska bli kompisar. Eller så har han bara hört talas om Miltons hus och vill se om ryktet stämmer.
Milton vet knappt hur det går till att bli vän med någon längre. Innan familjen flyttade hit under sommarlovet mellan tvåan och trean hade han flera nära vänner och okej kontakt med resten av klassen . Efter flytten var det plötsligt som om han var skolans mest populära kille. Alla ville hälsa på. Flera tjejer frågade till och med chans på honom. Men rätt snabbt klingade intresset av och till slut var det bara Thea som fortfarande ville ses.
Till skillnad från alla andra brydde hon sig inte om de skulle vara hemma hos Milton eller henne. De spelade ändå mest schack med varandra efter skolan och för det krävs inget stort och flådigt hus.
Intresset för schack var det som fick henne att bli hans vän på riktigt. Nu spelar de rätt sällan med varandra. Thea blev för bra. Istället spelar de bara rollspel där de kan vinna tillsammans.
Att tänka på hur han och Thea hade det förut känns som ett nålstick i hjärtat. Även om hon fortfarande är hans bästa vän så har hon inte lika mycket tid för honom längre. På helgerna är hon ofta iväg på schack-
tävlingar. Ibland stora turneringar i andra städer. Då lämnar Milton sällan sitt rum.
”Har du några andra bra skräckfilmer ni ska se?” frågar Simme.
”Typ alla. Brorsan laddar hem det mesta som går att få tag på.”
Alla tre tuggar på sina korvskivor under tystnad ett tag. Då och då sneglar Milton mot Simme. Thea skickar nya frågande blickar, som om Milton ska förklara anledningen till det oväntade sällskapet.
”Ska vi ha skräckfilmskväll?” frågar Simme plötsligt.
Milton och Thea lyfter sina huvuden samtidigt.
”Vadå, idag?” frågar Milton.
”Vet inte. Nån gång bara. Jag vill ju se din stora skräcksamling.”
”Den är inte …”
Milton avbryter sig själv innan han hinner säga att filmservern hemma inte är hans. Thea brukar påpeka när han säger onödiga kommentarer som stöter bort folk. Kanske har han lärt sig till slut.
”Fredag?” frågar Simme.
Fredag vore faktiskt perfekt. Mamma och pappa ska iväg då, och brorsan ska nog på en halloweenfest, så Milton lär vara ensam hemma. Och där finns typ femtiosju kilo halloweengodis.
”Jo, det funkar”, säger han.
Thea ser på Milton som om han är en idiot, men svarar ändå: