Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2026
Box 3159, 103 63 Stockholm info@bonniercarlsen.se www.bonniercarlsen.se
ISB n 978-91-7981-193-8
Tryck: ScandBook, e U 2026
Tryckning: 1
Isa Schöier
NATTFOLKET
KAPITEL 1
Sonya vet att nattflickan inte ska lĂ€mna nĂ„gra spĂ„r. Sonya vet att hon inte ens behöver tĂ€nka pĂ„ henne. Men hon gör det Ă€ndĂ„, tĂ€nker pĂ„ henne hela tiden. Varje dag. Ănda sen pappa tog henne Ă„t sidan och sa: »Lyssna Sonya, det Ă€r nĂ„nting jag mĂ„ste be dig om. Bli inte arg nu. Det Ă€r ingen stor sak. Men du mĂ„ste börja dela.«
Visst förstĂ„r hon att hon Ă€r den enda i familjen som kan. Hon Ă€r ju den som har ett eget rum. Men ingen annan i Sonyas klass delar. Alla bor trĂ„ngt förstĂ„s, och inte alla har en egen sĂ€ng ens, hon vet flera som drar ut madrasser och sover pĂ„ golvet bredvid sina förĂ€ldrars sĂ€ngar. Men de delar inte. De har inte nĂ„gon frĂ„n nattÂ
folket som kommer och sover i deras sÀng nÀr de Àr i skolan pÄ dagarna.
»Hur vet du det?« frÄgar brorsan nÀr hon hÄller fast honom vid vÀgkorsningen pÄ morgonen och tvingar honom att prata. »Hur vet du att ingen annan delar?«
Hans röst Àr konstig. Hög och lÄg samtidigt.
Som om han vill överrösta ovÀsendet runtomkring och ÀndÄ undvika att nÄgon förstÄr vad de pratar om. Sonya ser pÄ hans sÀtt att titta överallt utom just pÄ henne att han skÀms. För att de tydligen har fÄtt det sÄ fattigt att de inte har rÄd att ha sitt ynkliga krypin för sig sjÀlva lÀngre. Och hon ser pÄ honom att inte ens han vet varför de mÄste börja dela. Kanske har pappa gjort nÄgot misstag pÄ sitt arbete? Kanske har allting bara blivit dyrare och trÀngseln blivit vÀrre?
Det Àr fullt med folk i morgonrusningen och Tamash vrider sig ur hennes grepp. Han ska i vÀg till universitetet och vill visst inte att hon frÄgar mer. Hon vet redan att hon inte ska prata om det i klassen, inte ens med Mio. Egentligen
Àr det underligt. Nattfolket gör ocksÄ nytta sÀgs det, nÀr nÄgon lÀrare eller annan vuxen för en gÄngs skull nÀmner dem. De arbetar pÄ nÀtterna och tar hand om allt skrÀp i staden. De Àr lika mycket vÀrda som alla andra, de Àr bara annorlunda. Behöver andra saker, sÀgs det. Men alla behöver sova nÀr de inte arbetar och den hÀr staden Àr redan full.
SÄ vi delar pÄ platserna. Sonya tÀnker tanken motvilligt. Vi delar pÄ sÀngarna och det borde inte vara nÄgot att skÀmmas för men det Àr det.
Sonya skÀms sÄ mycket att hon drar upp huvan pÄ regnrocken Àven om det inte regnar. För det Àr bara de som mÄste dela som gör det. Och nu mÄste hon, fast hon inte vill.
Hon skyndar uppför trapporna till mellanskolans vĂ„ning. Det Ă€r tur att hon har Mio Ă€ndĂ„. De har kĂ€nt varann sen alltid och gĂ„r i samma klass. Det Ă€r en liten grupp, inte fler Ă€n sextiofyra elever och hon kan nĂ€stan alla namnen. ĂndĂ„ Ă€r det mest Mio och hon. Det Ă€r som att det Ă€r enklast sĂ„. Kanske Ă€r de bara
vana vid varann eller sÄ Àr de verkligen vÀnner.
Sonya vet inte sÀkert. SÄ hon sÀger ingenting av allt det hon gÄr och tÀnker pÄ. I stÀllet stÄr hon och hÀnger i rÀcket och lyssnar nÀr Mio maler pÄ om deras lÀrare. Mest pratar han om Franken, tekniklÀraren, som gick rakt förbi dem igÄr under genomgÄngen. Han gick igenom vilka yrken de skulle kunna fÄ och hur viktigt det var med fler specialister som kunde laga solcellerna.
»Det kan bli du ⊠eller du âŠÂ«, hĂ€rmar Mio.
»Och han pekade pÄ alla utom pÄ mig. Jag menar han ska vÀl inte fÄ oss att kÀnna oss betydelselösa, ska han det?«
Mio stryker bort luggen som han har sparat hur lÀnge som helst utan att den verkar komma ikapp resten av hÄret. Sonya blir alldeles stÀlld nÀr hon ser att det Àr tÄrar i Mios ansikte.
»Han vill bara att vi ska tÀnka«, sÀger hon och slÀpper taget om rÀcket. »Han Àr en bra lÀrare och du Àr en bra elev.«
Sonya vet med sig att hon inte Àr bra pÄ att ge uppskattning. Hon kommer inte pÄ vad hon
ska sÀga mer utan tittar ner pÄ sina stövlar och de stÄr tysta en stund. En svag doft av desinfektionsmedel kommer frÄn övervÄningen. NÄgra
Àldre elever som har stÀddag Àr pÄ vÀg ner och
Sonya flyttar sig för att inte stÄ i vÀgen. Sen svarar Mio.
»Du Àr alltid en sÄ bra kamrat.«
Sen blir det tyst igen. Men det Àr tur att hon har Mio, det Àr det.
KAPITEL 2
Sonya strÀcker sig försiktigt Ànnu högre och hÄller hÄrt i stegen nÀr hon tar ner de gula regnrockarna som hÀnger pÄ tork under snedtaket utanför fönstret. Det har blivit sen eftermiddag och fastÀn rockarna inte Àr riktigt torra Àn mÄste smÄbarnen ha skyddsklÀderna nÀr de gÄr hem, och det Àr Sonya och Mio som ansvarar.
Mio hÄller i stegen eftersom han Àr rÀdd för höjder, det Àr alltid Sonya som klÀttrar. Det sticker ut ett tak frÄn vÄningen under ocksÄ sÄ det gÄr inte att falla hela vÀgen ner. Men hon vill inte ramla och skada sig alls, inte ens lite. Hon vet hur platserna pÄ sjukvÄningarna behövs till annat Àn barn som inte tÀnker sig för. Det har kommit Ànnu fler klasser med smÄbarn nu sen
de stÀngde av husen norr om avloppen sÄ de fÄr hÀnga klÀderna i tvÄ rader. Mio hÄller i stegen och berÀttar roliga historier för att Sonya inte ska tÀnka pÄ hur lÄngt ut hon strÀcker sig.
»Har du hört den dÀr om rÄttan?« sÀger han och skrattar sÄ att han slÀpper stegen med ena handen. »Han som trodde han var en mÀnniska och ville jobba pÄ ByrÄn?«
»HÄll i stegen, Mio!« svarar Sonya, och fast hon nog borde skratta gör hon inte det.
PÄ vÀgen hem frÄn skolan tÀnker hon pÄ uppskattning igen. Hon bara mÄste bli bÀttre pÄ det. För ger man ingen fÄr man ingen. Hela sitt liv har hon hört de orden. Ger man ingen uppskattning fÄr man ingen tillbaka. Hon undrar om det Àr dÀrför hon mÄste börja dela. För att nÄgon tycker att hon inte bidrar tillrÀckligt som det Àr.
NÀr hon var liten var det annorlunda. PÄ grund av mamma och Starship. Nu lÀngtar
Sonya hem till sitt rum, sin sÀng och till plaststjÀrnorna hon har i taket ovanför kudden. De som mamma satte upp innan hon reste i vÀg med det första stora stjÀrnskeppet. Men det Àr mÄnga Är sen nu, och all den dÀr uppskattningen som hennes familj fick för att mamma var en av pionjÀrerna, den har liksom ebbat ut. Det var lÀnge sen de ens hörde nÄgonting frÄn Starship och det verkar som om ByrÄn nuförtiden inte bryr sig om att hitta nÄgra nya planeter.
Hon trÀnger sig fram mellan alla mÀnniskokropparna under taken och springer till och med en bit utanför, trots att man inte fÄr. Hon fÄr regn pÄ sig, tills en man ropar Ät henne att ta skydd. DÄ gör hon som han sÀger och trÀnger in sig.
»Tack för hjÀlpen!« ropar hon till mannen som ropar nÄgot tillbaka, men vad hör hon inte för orden försvinner i allt ovÀsen. Att hon var ett lydigt barn kanske. Eller att hon lyssnade bra.
SjÀlv har hon svÄrt att hitta de dÀr orden. Det blir sÄ stelt. Som idag efter skolan med Mio.
»Du Àr en bra vÀn«, fick hon ur sig. Sen blev det tyst.
Nu lÀngtar hon Ànnu mer efter sitt eget rum. I hissen upp har hon en klump i halsen. För just idag kommer det inte att vara hennes eget rum lÀngre. Nattflickan kommer att ha varit dÀr.
Kommer att ha sovit i hennes sÀng. Kommer att ha tittat pÄ hennes stjÀrnor. Sonya vet att hon inte ska tÀnka pÄ henne. Men hon gör det ÀndÄ. SÄ mycket att hon nÀstan missar att gÄ av pÄ sin vÄning. Ingen sÀger nÄgonting fast de kÀnner henne och vet vart hon ska, det Àr bara hissdörrarnas varningssignal som fÄr henne att kasta sig ut i sista ögonblicket.
KAPITEL 3
Det har redan börjat skymma pĂ„ Ă„tervinningsanlĂ€ggningen nĂ€r Aki tar sig an den första högen av trasiga batterier och skrapar bort den Ă€rgiga, giftiga geggan som har lĂ€ckt ut. Hon brukar inte behöva ta batterierna sĂ„ ofta, de Ă€ldre puttar oftast undan henne nĂ€r högarna delas ut. Ăven om hon sĂ€ger att hon Ă€r femton Ă„r för att ingen pĂ„ ByrĂ„n ska hĂ„lla pĂ„ och frĂ„ga efter förĂ€ldrar sĂ„ genomskĂ„dar de Ă€ldre sorterarna henne. »Du Ă€r bara barnet, ta det hĂ€r i stĂ€llet«, sĂ€ger de. Och sĂ„ skyfflar de i vĂ€g nĂ„gra lĂ„dor med metallskrot Ă„t hennes hĂ„ll. Som om de sjĂ€lva inte spelade nĂ„gon roll. Men ikvĂ€ll Ă€r hon ensam i sitt arbetslag. Den nya, hon som luktar sĂ„ mycket svett och som
började i förrgÄr natt, har skickat ett meddelande att hon Àr sjuk. »SÀg att jag lovar att jag kommer imorgon», sÀger rösten. »HÄll min plats.«
Men Aki vet inte om hon kan hÄlla plats till nÄgon hon inte kÀnner. De behöver vara flera för att klara alla arbetslagets lÄdor. Och gubben med snÀlla ögon och arga hÀnder, han Àr visst död. Eller borta i schaktet i alla fall. DÀr de sjuka hamnar. Kanske Àr den nya ocksÄ dÀr nu.
Aki Àr glad att hon Àr kvar i staden och arbetar. Hon bryr sig inte om att hon fÄr ta batterierna för hon har sina handskar som hon fÄtt av gamla Vashennika och som hÄller för allting. Tidigt pÄ morgonen gÄr hon förbi hamnbassÀngen och sköljer handskarna rena efter nattens arbete, och om det finns ett element dÀr hon sover ser hon till att de torkar till kvÀllen igen. De Àr hennes dyrbaraste Àgodelar. Och lakanen förstÄs, som ligger nerpackade i ryggsÀcken som stÄr vid hennes fötter. Man ska inte ta med sig vÀskor till arbetsstationen egentligen men alla gör det ÀndÄ. Ingen vill bli
av med sina lakan. Biljetten till att fÄ stanna uppe i staden och dela. Sova i en sÀng och slippa schaktet. Krypa ner nÄgonstans dÀr det Àr varmt och torrt. Kanske till och med fÄ tvÀtta sig i varmvatten om man har tur och delar med nÄgon som lÄter en anvÀnda badrummet.
Det finns andra skÀl ocksÄ till att Aki vill slippa schaktet. Men det Àr inget som hon tÀnker pÄ i natt. För nu bara skrapar hon och sorterar.
LÄter rörelserna bli en rytm. Försöker strunta i hur hon mÄr. Försöker lÄta bli att mÄ. Hon fantiserar om flickan i vars sÀng hon sov för nÄgra timmar sen. Hon har sÀkert kommit hem för lÀnge sen, gjort lÀxor kanske. LÀst i nÄgon av alla böckerna pÄ hyllan bredvid sÀngen. Det Àr första gÄngen som hon delar med nÄgon i sin egen Älder. Sonya, som flickan heter, Àr tolv Är och verkar tycka om rosa. Hon har i alla fall en hel rad med tröjor som hÀnger pÄ galgar mitt i det lilla rummet och nÀstan alla har nÄgot rosa i sig. Rosa blommor, eller rosa fyrkanter, eller enfÀrgat. SÄ mycket rosa att man nÀstan drunknar i det och börjar drömma mardrömmar.
Eller man skulle drömma mardrömmar om
man var nÄgon annan Àn Aki. För hon drömmer inte mardrömmar. Aki bara sover nÀr hon ska sova och arbetar nÀr hon ska arbeta. Natt efter natt. Den lilla klockan hon har om fotleden ser
till att pÄminna henne nÀr det Àr dags att byta. Hon har tur som fick den fast hon egentligen inte borde rÀknas som vuxen och fÄ ha en egen.
Den tÀnker Ät henne, pÄ det som hon sjÀlv inte orkar tÀnka pÄ. Tiden. Alla timmarna som Àr kvar av hennes pass som nyss har börjat.