CALLUM BLOODWORTH CALLUM BLOODWORTH
Av Callum Bloodworth: BerÀtta tre saker, 2022 Supernova, 2023
BERĂTTA ALLT
Copyright © Callum Bloodworth 2025
Omslagsformgivning: Emma Graves / Studio E
Fotografier: iStock/Shutterstock
Författarfoto: Stefan Tell
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2025
Box 315, 103 63 Stockholm info@bonniercarlsen.se www.bonniercarlsen.se
ISBN 978-91-7979-892-5
Tryck: ScandBook EU, 2025
Tryckning 1
Till Liv och Dag.
FörlÄt för att ni inte fick er stund under körsbÀrsblommorna <3
En mÀnniskas hjÀrta slÄr ungefÀr sjuttio slag i minuten och vÀger typ trehundra gram, det vill sÀga som en stor pÄse chips.
ĂndĂ„ Ă€r det hjĂ€rtat som ska tĂ„la alla livets prövningar, dag ut och dag in. Det Ă€r klart att det Ă€r dömt att misslyckas dĂ„ och dĂ„.
Mitt hjÀrta har till exempel misslyckats med att komma över att min bÀsta vÀn gick och dog för lite mer Àn tvÄ Är sedan. Jag har verkligen försökt med allt: Stödgrupp för sorgtyngda tonÄringar, check. Festa tills minnen suddas ut, check. NattlÄnga samtal med Elle och Liv, check.
Trots det sitter jag pÄ en kyrkogÄrd med ett hundratonshjÀrta som vÀgrar slÀppa taget om honom. Dag in, Dag aldrig ut.
LĂ€ser orden pĂ„ hans gravsten om och om igen: HĂ€r vilar Dag Marcus Romander. Evigt Ă€lskad â aldrig glömd.
Men saken Àr inte den att jag riskerar att glömma honom, saken Àr den att jag aldrig kan glömma honom. Och ibland önskar jag att jag kunde det. Om Àn bara för en dag.
Jag vill börja med att klargöra en sak, en viktig sak. Jag, Matteo Kvarnberg, Àr ingen idiot.
Jag inser till exempel att jag inte kan ha svar pĂ„ livets alla viktiga frĂ„gor, hur ofta gymnasielĂ€rarna Ă€n pĂ„stod att vi var âredo för framtidenâ.
Jag kan inte förvÀntas ha hittat min sanna kÀrlek eller det perfekta jobbet. Inte heller kan jag klandras för att jag, istÀllet för att satsa helhjÀrtat pÄ framtiden, har druckit omÀnskliga mÀngder iskaffe och lyssnat igenom One Directions lÄtkatalog minst Ättiotusen gÄnger.
Jag förstÄr ocksÄ att jag, nitton Är gammal, inte borde ha behövt genomlida nÄgot av följande:
x. Att ett globalt virus tvingade mig att tillbringa mina formativa Är instÀngd i ett normativt hem.
x. Att en av mina fÄ nÀra vÀnner dog till följd av cancer.
x. Att jag nonchalerats av mina förÀldrar sedan jag kom ut i nian.
x. Lady Gagas âArtpopâ-era. i valfri ordning.
Med det sagt, det var en kombination av alla de sakerna som gjorde att jag satt först pÄ kyrkogÄrden och nu hÀr. HÀr som i ett deprimerande rum tillsammans med ledsna tonÄringar i nÀrheten av Brommaplan.
Mittemot mig satt Noah. Han var en av de nya, de som kom till mötena i hopp om att rÀddas frÄn livet och alla dess monster. Just nu berÀttade han om att han tvingats byta familjehem. Att saknaden efter dem som blivit som hans syskon de senaste Ären var outhÀrdlig.
Men dÀr och dÄ var det enda jag kunde tÀnka pÄ att Noah inte passade i lugg, alltsÄ inte det minsta.
Jag vet, jag Àr en hemsk mÀnniska, men till mitt försvar hade jag redan hört fyra andra, minst lika olyckliga, personer berÀtta om döden, hemska familjer och att inte kÀnna att de passade in. Det finns en grÀns för hur mycket skit man tÄl.
Luggen klÀdde Noah Ànnu sÀmre nÀr han grÀt, dansade orytmiskt mot hans panna som om den försökte sopa bort hans ögonbryn.
âMatteo?â
Med insikten om att jag stirrade pÄ nÄgon som ful(frisyr)grÀt, rycktes jag tillbaka till verkligheten. TyvÀrr var verkligheten ett rum med skitfula tapeter och medelÄlders-Kim.
Han, vars otacksamma uppgift det var att navigera bland deltagarnas uppdÀmda kÀnslor, suckade.
âFörlĂ„t, vad âŠâ, började jag.
âJag sa âŠâ, Kim uttalade varje ord med eftertryck. âDet hĂ€r Ă€r Noah. Noah Ă€r ny i vĂ„r lilla grupp.â
âJag hörde.â
âOch nĂ€r nĂ„gon Ă€r ny i gruppen brukar vi presentera oss sjĂ€lva âŠâ
Kim blÀngde pÄ mig som för att visa att han inte borde behöva berÀtta sÄdant. Inte för sÄdana som jag, en av de Äterkommande vilsna sjÀlarna. Tolfte gÄngen den hÀr vÄren och andra vÀndan det hÀr livet (hallÄ, ge mig min medalj nu, tack!).
Jag pressade fram ett leende till Noah. Det var trots allt lika lite hans fel att han var dÀr som att hans frisyr fick honom att se ut som Vector i Dumma mej-filmerna.
Det var inte heller hans fel att han satt exakt dÀr Dag brukade sitta. I en annan grupp, i ett helt annat liv.
âHej, jag heter Matteoâ, sa jag, Ă„tergick sedan till att sitta tyst med armarna i kors.
âSĂ„ bjussigt av dig.â Kim gestikulerade. âHej, jag heter Matteo och âŠâ
Han vinkade menande mot mig, som för att sÀga att det var min uppgift att fortsÀtta.
âHej, heter Matteo och âŠâ
Ja, och vadÄ?
Jag kunde förstĂ„s ha upprepat alla tragiska anledningar till att jag satt hĂ€r. BerĂ€ttat om Dag, om att jag fortfarande, efter tvĂ„ Ă„r, inte accepterat att han Ă€r död. Sagt att jag var fullt medveten om att allt var som âvanligtâ igen efter pandemin, men att jag medvetet dröjde kvar i det som varit. Kanske avslutat det hela med att jag lĂ€nge varit öppen med hur jag Ă€lskade, men Ă€ndĂ„ inte hittat nĂ„gon som Ă€lskade mig.
Jag kunde ocksÄ ha sagt det dÀr med att jag inte var en idiot. IstÀllet gjorde jag det jag lÀrt mig under min uppvÀxt med förÀldrar som helst inte pratade om kÀnslor. Jag gömde mig bakom överdriven och passivt aggressiv ironi (det mest hÀlsosamma sÀttet).
â⊠och min berĂ€ttelse Ă€r mörk och full av död och besvikna
förĂ€ldrar. Jag kom hit för att försöka hitta nĂ„gon med en Ă€nnu vĂ€rre story, du vet, för att mĂ„ bĂ€ttre och i slutĂ€ndan inte lĂ€ngre vilja vĂ€ltra mig i min eviga ensamhet.â
âEgoistâ, hostade Marc frĂ„n andra sidan cirkeln.
TillÀgg: Det dÀr med att dölja kÀnslor fungerar bra, förutom nÀr det kommer till glödhet, blixtrande ilska. DÄ fungerar inget utom att skrika:
âDu hĂ„ller kĂ€ften!â
Eller nĂ„got mer neutralt. Jag valde âhĂ„ll kĂ€ftenâ eftersom jag Ă€r lika neutral som Nordkorea. Och för att Marc, precis som jag, kom regelbundet till mötena. Han var ocksĂ„ ett kukhuvud.
âFortsĂ€tt, Matteoâ, manade Kim.
Andas in genom nÀsan. In, ut, in, ut. Namaste.
âOkej, jag kom hit i hopp om att dela min förkrossande tomhet med andra. BĂ€ttre?â Jag blĂ€ngde pĂ„ Marc som fnös högt. âOch för att förra gĂ„ngen jag hamnade hĂ€r gick jag hĂ€rifrĂ„n med tvĂ„ personer som blev mina bĂ€sta vĂ€nner.â
Det var bara delvis sant. Lokalen som jag trÀffade Dag i var densamma som nu, omstÀndigheterna andra. Första gÄngen jag sökte mig hit var i efterskalven av mitt uttÄg ur heterosexualitetens trygga hamn, nu var jag hÀr för att jag inte kom vidare efter min bÀsta vÀns död.
Bring on my sad boy summer, liksom.
âVad hĂ€nde sedan?â Noah granskade mig, hans blick var mjuk, smĂ€rtan i mitt bröst var inte det. âOm det Ă€r okej att jag frĂ„gar.â
âHĂ€r Ă€r det alltid okej att frĂ„gaâ, sköt medelĂ„lders-Kim in, trots att han nĂ„gra minuter tidigare avfĂ€rdat frĂ„gan: âĂr du gift?â med att hastigt bryta för en benstrĂ€ckare.
Jag sÄg mig omkring i rummet, frÄn de förvÀntansfulla ansiktena till de beigebruna tapeterna, vidare ut genom fönstret. Det var det som var det stora problemet, hann jag tÀnka. Att jag inte visste vad som hÀnder sedan. SÄ jag berÀttade om det som hÀnde dÄ.
âEn som hette Dag satt ungefĂ€r dĂ€r du sitter, med sin cancer, sina kakor och luvtröjor.â SĂ„ sa jag till Noah i stödgruppen.
âHan satt dĂ€r med begrĂ€nsad tid kvar att leva, men med obegrĂ€nsat med vĂ€rme. Nu försöker jag greppa vad meningen var med allt och hur jag ska gĂ„ vidare utan honom.â
Noah skruvade besvÀrat pÄ sig. De nya gjorde alltid det.
âJag vet vad du tĂ€nkerâ, sa jag dĂ€rför ironiskt. âJag Ă€r en vandrande fucking solskenshistoria.â
âMan kan ju tro det med den dĂ€r gula tröjanâ, vĂ€ste Marc.
âDu hĂ„ller kĂ€ften. FörlĂ„t för att jag försöker bidra med lite fĂ€rg i den hĂ€r annars sĂ„ sprakande tillstĂ€llningen.â Jag strök handen över det gula tyget. âOch det Ă€r en pullover.â
Marc log sjÀlvgott mot Kim.
âAlla vet att den enda fĂ€rgen som Ă€r viktig Ă€r fĂ€rgen man bĂ€r pĂ„ insidan.â
âSynd att ditt hjĂ€rta Ă€r nattsvart baraâ, sa jag tyst.
Marc reste sig tvÀrt.
âInte lika svart som det rostade brödet du bjöd pĂ„ till frukost.â
âJag ville i alla fall bjuda pĂ„ frukostâ, sa jag och höjde min röst en oktav i ett försök att hĂ€rma honom. âLivet Ă€r den enda energin jag behöver för att fĂ„nga dagen. Bullshit. MĂ€nniskor behöver smör. Och ost. Och bröd. Och âŠâ
âMatteo och Marc.â Kim torkade sin svettiga panna. âSka vi behöva ta detta en gĂ„ng till? Det dĂ€r lĂ€mnar vi utanför.â
Han sa det dÀr pÄ samma sÀtt som mina förÀldrar gör. Till skillnad frÄn dem menade inte Kim min sexuella lÀggning. Det dÀr var istÀllet den hemska veckan nÀr jag trodde att svaret pÄ hur jag skulle gÄ vidare i livet var att följa med Marc hem. Det var innan det visade sig att han var ett vandrande as som trodde att ashramyoga 05.30 pÄ morgonen var den absolut bÀsta starten pÄ dagen. (Spoiler: Det var det inte.)
âFörlĂ„t för att jag ville ventileraâ, sa jag och nickade mot hundvalpen pĂ„ inspirationsaffischen bakom Kim. âJag trodde att allt var tillĂ„tet. âDin sanning Ă€r vĂ„r sanningâ och allt det dĂ€r.â
Hopplösheten i Kims blick skvallrade om att det inte var han som satt upp affischen. I hopp om att byta Ă€mne Ă„tervĂ€nde Kim till papperna i knĂ€et. DĂ€r gjorde han anteckningar om oss i gruppen, sĂ„dant som han ville Ă„terkomma till nĂ€sta trĂ€ff. âSĂ„, Matteo. Hur gĂ„r det med Lonely hearts club?â
Det finns tusen olika sÀtt att hantera ensamhet pÄ. Du kan köpa en hund eller hitta en extremt nördig hobby. Dag Romander hanterade sin ensamhet genom att först bjuda pÄ mumsmums och sedan skapa gruppchatten Lonely hearts club.
âJag tror att âensamma tillsammansâ fungerar bĂ€st för oss.â
Det var första meddelandet som Dag skrev till mig och Elle i den dÄ nystartade chatten.
Elle svarade inom en minut.
âĂntligen, jag orkar inte med DM frĂ„n Matteo efter varje stödgruppsmöte om âDags eventuella luvtröjefetischâ.â
Det var dÄ, innan mitt livs deppiga indiepopspÄr förvandlades till ett helt album.
Man kan tÀnka sig att Dags död skulle föra oss som blev kvar samman. Jag, Elle och Liv, hon som klivit in i chatten och Dags liv i dess slutskede, blivit ofattbart kÀr och sedan ofattbart ledsen.
För det Àr sÄ det ska fungera.
En fortsÀttning i sann Netflix-serie-anda, tonsatt av Taylor
Swift och fÀrgad av solnedgÄngar, nÀr vi bestÀmde oss för att leva livet fullt ut för Dags skull. VÄrt happy ever after.
Inledningsvis var det sÄ. Eller typ sÄ. Vi bildade en ny chattgrupp utan Dag, men Ängrade oss snabbt. Gick tillbaka till Lonely hearts club för att fÄ se hans namn dyka upp dÀr, Àven om han sÄklart lÀmnade allt olÀst.
Tillsammans stretade vi oss igenom pandemin och det sista Äret pÄ gymnasiet som inte blev som nÄgon hade tÀnkt sig (Hemligheten bakom? Varm choklad. I ofantliga mÀngder.) Vi stÀllde in, stÀllde om och kunde till sist fira tillsammans under körsbÀrstrÀden. Drömde om resor och planerade för framtiden.
Men nĂ€r framtiden kom, nĂ€r allt och inget Ă„tervĂ€nde till âdet normalaâ igen, var jag plötsligt den enda kvar.
All corona-alonea.
Elle hade tjatat sig in i en alternativ musikalensemble som turnerade jĂ€mt. StĂ€ndigt flĂ€ngande och alltid med nya klagomĂ„l pĂ„ hur patriarkatet premierade andra i rollbesĂ€ttningen före henne (senast en som hon kallade âPung-Petterâ).
Liv hyrde en liten lĂ€genhet i Tyresö i tredje hand. DĂ€r reparerade hon tidigare trasiga relationer med sin familj, skrev vackra texter om kĂ€rlek och planerade en resa till Japan (med argumentet: âKörsbĂ€rstrĂ€d och kapybaracafĂ©er, behöver jag sĂ€ga merâ som grund).
Jag dÀremot bodde kvar hemma hos mina förÀldrar, som inte visste hur de skulle prata med mig (eller om mig), och jobbade extra i en klÀdaffÀr nÄgra hundra meter dÀrifrÄn.
NÀr hela vÀrlden öppnade upp sig efter pandemin, var min fortfarande begrÀnsad till ett enda kvarter. Livets ironi.
Och med tiden blev kontakten mellan mig, Elle och Liv alltmer sporadisk.
Det blev aldrig konstigt nÀr vi tre sÄgs. TvÀrtom, det tog fem sekunder för oss att falla tillbaka i gamla roller. Det var bara det att Dag hade varit superlimmet som alltid lyckades hÄlla ihop vÄrt brokiga gÀng. I den nya vÀrlden famlade jag, Elle och Liv efter hur vi skulle funka, tre isberg som tenderade att driva lite vÀl lÄngt ifrÄn varandra utan nÄgon som bogserade tillbaka oss.
Det sista meddelandet som skickades i Lonely hearts club var frÄn mig. Jag skickade det för fem dagar sedan, med frÄgan om vi inte borde ses.
Sedan dess var det radiotystnad. Och jag var glad för deras skull, att de kastat sig ut. Det var bara att jag var kvar. Och av de tusen olika sÀtt att hantera ensamhet pÄ, visste jag inte vilket som passade mig. Jag visste bara att mitt hjÀrta knappast skulle klara att sitta i det dÀr rummet med fula tapeter och bli kÀr i nÄgon som förra gÄngen. AlltsÄ jag menar inte Marc, absolut inte Marc, utan nÄgon annan. NÄgon som Àlskade mumsmums, men som jag visste aldrig skulle Àlska mig.