Av Conny Palmkvist har tidigare utgivits:
Mina fem regler för livet 2021
Fyra minuter över tolv 2022
Femtiofem meter under ytan 2024
det Àr en evighet till stjÀrnorna
© Conny Palmkvist 2025
Omslagsillustration av Jonnie Holmberg
Omslagsformgivning av Hanna SÀll Everö
FörfattarportrÀtt av Mickael Tannus
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm
Tryckt av ScandBook, EU 2025
Första tryckningen
ISBN 978-91-797-9861-1
www.bonniercarlsen.se
Lyssna pÄ skuggan, kompis
Jag tÀnkte sÄ klart börja frÄn början.
Nu blir det inte sÄ.
IstÀllet börjar jag lite före början, och istÀllet för dag sÄ Àr det natt. Och istÀllet för att allt Àr bra, sÄ Àr det som vanligt. Den hÀr killen Àr vaken och kan inte sova.
Rullgardinen Àr inte nerrullad och det smÄregnar mot fönstret, och klockan Àr efter midnatt. Snart halv ett.
Jag ligger ovanpÄ tÀcket och vill helst inte tÀnka.
Tankar stÀller bara till det.
Regnet mot fönstret hörs alltmer och jag undrar om det ska fortsÀtta sÄ hela natten.
PÄ mitt rum finns bara en smal sÀng och ett skrivbord och en dator. Tre garderober som Àr inbyggda i vÀggen. DÀr har jag jeans och tröjor. Och ja, just det. Jag glömde.
SÄ han berÀttar och visar.
Det tar en stund.
Okej, sÀger han sedan. Jag tror du fattar vad kungen visade dig? Kungen Àr bra pÄ att förklara.
âJag Ă€r nöjdâ, sĂ€ger jag och gĂ€spar.
Bollen Àr hela tiden i rörelse.
Som ett klot i mörkret.
Det Àr bra, kompis, det Àr bra.
Och sÄ blir allt tyst.
Han Àr borta.
Det Àr ett hÄrt liv dÀr ute, kompis
MÄnga kallar min skola för NorregÄrdsskolan. Jag kallar den en djungel. Eller nej, savann Àr bÀttre.
Mitt pÄ savannen finns det en inhÀgnad fotbollsplan mellan fjorton klassrum i olika storlekar.
TvÄ mÄl, nÀten Àr sönder, konstgrÀs.
Alla fÄr inte vara med dÀr, förstÄs.
Man mÄste kunna spela.
Och vem kunde tro det, men ⊠jag Àr visst en av dem. Gunnar Palmgren. Jag kunde lira fastÀn ingen trodde det.
Förut fick jag bara vara med om de Ă€ldre eleverna inte hittade spelare nog pĂ„ rasten. Jag sprang mest omkring och jagade efter de andra till ingen nytta. Jag ville vĂ€l visa att jag platsade â jag försökte, men misslyckades.
Inget fungerade.
Inte förrÀn den dÀr dagen. Muhammad krÀvde gult kort nÀr han blev fÀlld. Efter en massa tjafs gick de
Den dÀr succén var den tjugofemte november, jag glömmer det aldrig. Idag Àr det fredagen den tjugoandra april, och den hÀr dagen lÀr jag vÀl glömma sÄ fort den Àr slut.
Om allt suger precis som vanligt, alltsÄ.
Klockan Àr halv Ätta pÄ morgonen.
Vem var först hÀr? Det var jag.
Jag Àr alltid först nu.
Eftersom jag kommer före alla andra Àr det som att se en enformig film spelas upp varje morgon. TÀnk sÄ hÀr: Först Àr scenen tom och övergiven. Men sedan hÀnder allt pÄ en gÄng. DÄ blir platsen nÄgot annat.
Den blir till savannen jag nÀmnde i början.
Det bara hÀnder.
Lamporna tÀnds i viltvÄrdarnas fikarum och jag kan se dem sitta dÀr och dricka kaffe och slappa.
HÀr ute Àr det fortfarande tomt.
Sedan Àr det inte tomt lÀngre.
Det Àr kaos.
Jag menar, frÄga en som vet.
FrÄga mig.
Jag ser den hĂ€r savannen fyllas pĂ„ varenda morgon â vĂ„rt alldeles egna slĂ€ttomrĂ„de i stadsdjungeln. Glesa trĂ€d och ett par buskar. VattenhĂ„let vid parkeringen.
Till sist kommer djuren och alla har sin plats. Alla vet vart de ska gÄ. Det finns en hierarki , en ordning.
SÄ gott som varenda vanlig unge Àr en grÀsÀtare.
förvandlas. De strÀcker pÄ sina halsar och sniffar i luften. Söker. Och trots att jag ska lÀgga en straff ser jag i ögonvrÄn hur nÀsta katastrof hÄller pÄ att intrÀffa hundra meter bort.
Taxibilarna stannar vid vattenhÄlet.
âMen vad fan, ska du gifta dig med den jĂ€vla bollenâ, ropar Jason och hetsar pĂ„ mig. âSkjut nu.â
Och jag nickar, backar, siktar.
Jag gör det samtidigt som jag har koll pÄ parkeringen, dÀr viltvÄrdarna hjÀlper strutsarna ur sina taxibilar.
Specialklassen.
Strutsar eller töntar, vÀlj sjÀlv namn.
Jag ser vingliga, rosa fĂ„glar som snart kommer att rĂ„ka illa ut. ĂndĂ„ mĂ„ste de försöka vareviga dag.
Jag rusar mot bollen, kÀnner touchen.
En skruv, perfekt tillslag.
Deras mÄlvakt blir lika förvÄnad den hÀr gÄngen, men mitt lag klappar om mig. Samtidigt lÀmnar strutsarna taxirutan. De Àr inte mÄnga, kanske Ätta pÄ hela skolan.
Man mÄste hÄlla avstÄnd till dem. SÀrskilt nÀr de beger sig ut pÄ den ödesdigra vandringen frÄn vattenhÄlet till savannens centrum. TvÄ kommer i rullstol, tvÄ haltar och har glasögonen pÄ sned. En annan Àr vÀldigt, vÀldigt kort.
Strutsarna.
Jag hÀnger mest med Filip, och hÄller mig till honom, sitter med honom pÄ lektionen. Femtioelva tusen timmar omvÀrldskunskap, vi lÀser om Afrika.
Sedan gÄr jag med Filip till matsalen.
Gröna vÀggar, plastgolv. Hundratals ungar som ska Ät alla hÄll. Jag och Filip har tagit varsin portion spagetti.
Han har ketchup i halva ansiktet nÀr sexorna gÄr förbi vÄrt bord. Flera av dem hÀlsar pÄ mig.
âAlltsĂ„â, sĂ€ger Filip med munnen full av mat, âdu ska vara glad över att du Ă€r sĂ„ bra pĂ„ fotboll. Vi andra fĂ„r fortfarande vara rĂ€dda för dem.â
âĂh.â
Samtidigt ramlar strutsarna in.
Man ser dem direkt, var de Àn befinner sig, eftersom de Àr sÄ annorlunda. Tjejen med de röda hörselkÄporna Àr vÀrst, för hon vill inte ha maten. Hon grÄter igen.
âFelâ, ropar hon. âInte Ă€ta, inte! Kjam!â
Hon blir stÄende.
En av hyenorna smyger fram.
âKjamâ, sĂ€ger han och flinar.
DÄ brister det pÄ riktigt för tjejen. Hon grÄter sÄ att hon skakar. Stampar fötterna i golvet. VÄldsamt och hÄrt.
PÄ andra sidan bordet har Filip slutat Àta.
Han biter sig i lÀppen.
DÄ reser jag mig upp, tar min bricka och lÀmnar in den. GÄr ut till fotbollsplanen dÀr bollen redan Àr i rullning.
Jag hÀnger med Filip hem efter skolan. Hans morsa har precis kommit innanför dörren frÄn sitt jobb pÄ en byggfirma dÀr hon Àr chef över typ femtio gubbar. Vi frÄgar om hon kan fixa fika till oss. DÄ sÀger hon att vi kan göra det sjÀlva, och sÄ visar hon oss hur man bakar kanelbullar som liknar Eiffeltornet.
Sedan spelar vi Fifa. Helt sjukt att Filip som inte kan trÀffa en fotboll i verkligheten slÄr mig med fem noll.
Klockan har blivit sju.
âDu ska gĂ„ hemâ, sĂ€ger Filips morsa i dörröppningen. âDin pappa messade. Han har försökt ringa dig.â
Hon drar en hand genom sitt lÄnga hÄr, och sedan visar hon med handen att jag ska komma. SÄ jag klÀr motvilligt pÄ mig i deras tambur. Filip vÀntar vid hatthyllan.
âMan kunde nĂ€stan tro att du inte vill gĂ„.â
SÀger den dÀr snÀlla morsan.
âIngen faraâ, sĂ€ger jag.
âJag ska Ă€ndĂ„ pĂ„ trĂ€ningen snartâ, sĂ€ger Filip och pekar pĂ„ sina smutsiga dubbskor pĂ„ golvet.
âVarför spelar inte du i laget, Gunnar?â undrar hans morsa. âDe behöver sĂ€kert en sĂ„dan som du.â
âJust detâ, sĂ€ger jag och lĂ„tsas intresserad.
Han slÀpar de slitna tofflorna hÄrt i marken. Jag öppnar porten och tar den korta trappen upp till vÄr lÀgenhet. Köket ligger alldeles innanför dörren och farsan sitter vid bordet med en sallad, oliver och annat.
PÄ lÄngsidan hitÄt syns baksidan av ett huvud.
En faslig röra i det bruna hÄret, som stÄr Ät alla hÄll och kanter. Det blir sÄ eftersom de röda hörselskydden stÀller till det. Det blir sÄ nÀr man alltid har dem pÄ sig.
NÀr man sover med dem, Àter med dem och lever hela sitt liv med dem. NÀr man heter Freja.
Ja, sorry, jag borde ha sagt nÄgot.
Det sitter en struts vid bordet.
Jag suckar dÀr jag stÄr innanför dörren och lyssnar till farsans alla frÄgor om hur dagen varit.
Och Freja levererar det vanliga.
âGunnĂ© hjem, hej hej hej.â
âHej Frejaâ, sĂ€ger jag.
âKjamâ, sĂ€ger hon och tittar pĂ„ mig med sina stora bruna ögon och blinkar. âKjam, kjam.â
âDu kan vĂ€l âŠâ, sĂ€ger farsan.
âVisstâ, sĂ€ger jag.
Och jag gör det, jag kramar henne dÀr i köket. DÀr ingen kan se det. Det tar ju ÀndÄ bara en sekund.
âSĂ„ hur var dagen?â undrar farsan igen.