Till alla mina blÀcksyskon. Ni vet vilka ni Àr.
DĂDA DRĂMMARS Ă
Helena Dahlgren
Dikten pĂ„ sid 89 Ă€r âMĂ„nenâ av Edith Södergran, 1922 frĂ„n samlingen âLandet som icke Ă€râ, 1925
DĂDA DRĂMMARS Ă
Text © Helena Dahlgren 2025 Omslagsformgivning SARA + SOFIA, sarasofia.work
Formgivning RPform Redaktör Anton Klepke
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2025
Box 3159, 103 63 Stockholm www.bonniercarlsen.se info@bonniercarlsen.se
i S bn 978-91-7979-674-7
Tryck: ScandBook, EU 2025 Tryckning 1
Typsnitt Indigo Antiqua Pro, ToY, Quiz
âI canât say. But thatâs the story.â
Edith Wharton, âAfterwardâ.
Vi bestÀmmer sjÀlva hur vÄr historia ska sluta. SÄ brukar
Cordelia sÀga till oss under vÄra lektioner, men jag har nog aldrig förstÄtt vad hon har menat förrÀn nu. Inte pÄ riktigt. Jag lÄter orden sjunka in samtidigt som vÄgorna för mig allt lÀngre bort frÄn ÄngbÄtsbryggan. Ovanför klipporna strÀcker huset ut sig som en mörk hÀgring, men ingen stÄr vid fönstret i tornrummet ikvÀll.
Mina armar jobbar febrilt med att hÄlla mig ovanför vattenytan. Lungorna Àr redan slutkörda. Det Àr sÄ svÄrt att fÄ luft.
Det Àr dÄ jag tÀnker det, att det Àr sÄ hÀr min historia slutar.
Kanske var det ödet som förde mig hit. I sÄ fall Àr det ocksÄ ödet som ska föra mig hÀrifrÄn nu. Ner i det svarta, skummande havet. Ut i evigheten, vad det Àn Àr. Var det meningen hela tiden?
En ny vÄg rullar in och sköljer över mig. Den Àr sÄ mycket större
Àn de tidigare och det blir Ànnu svÄrare att hÄlla sig ovanför ytan. Jag flaxar hjÀlplöst med hÀnderna. Försöker skrika och fÄr fram
ett bubblande, ynkligt lÀte. Vattnet drar mig ner i det mörka.
Djupare: jag ser ytan sakta försvinna ovanför mig. Mina stÀmband har jag inte lÀngre anvÀndning för. Inte mina lungor heller.
Ărligt talat: jag har aldrig haft nĂ„gon vidare anvĂ€ndning för dem.
Jag spÀrrar upp ögonen men ser bara mörkt vatten. Det Àr lite som att befinna sig inuti en snöglob; en iskall, instÀngd kÀnsla.
Tydligen ska det vara skönt att drunkna. Jag hoppas att det stÀmmer.
Ja. HÀr slutar min historia. Döden genom vatten. NÀr ska det börja kÀnnas skönt, undrar jag? NÀr ska jag sluta försöka skrika?
Det bubblar till igen, smÄ perfekta pÀrlor av mörker. NÄgot rör sig ovanför mig, uppe vid vattenytan, nÄgot tungt och stort. Jag tÀnker pÄ havsodjuren vi lÀst om med Cordelia, slemmiga bestar med fjÀll och klor. Det Àr för otÀckt, sÄ jag tÀnker pÄ Max istÀllet, hur hon smakar salt och viol. Hennes mörkröda hÄr mot kudden.
Vi bestÀmmer sjÀlva hur vÄr historia ska sluta och min slutar sÄ hÀr. Jag bestÀmmer det nu.
Jag vÀljer ljuset, hinner jag tÀnka innan ljuset uppslukar mig.
Jag dras mot det.
DÄ kÀnner jag hur nÄgon sliter tag i min arm.
b Ă„ t E n k R Ă€ ng E R t ill av Ă€nnu en vĂ„g och jag lutar mig fram över relingen. Det suger till i magen nĂ€r jag blickar ner mot vattnet. Ăr jag nervös? FörvĂ€ntansfull? Kanske Ă€r det bara rĂ€dsla jag kĂ€nner. Gammal, hederlig skrĂ€ck.
Jag ser huset sÄ fort bÄten nÀrmar sig den gamla ÄngbÄtsbryggan. Det Àr ett sÄdant slags hus jag bara trodde existerade i gamla gotiska romaner och mysrysliga skrÀckserier: ett riktigt krÄkslott med tinnar och torn. LÀngs med de mÄnga, sluttande vÄningsplanen löper flera balkonger. NÄgra smÄ och trÄnga, andra lÄnga och vidstrÀckta. Kanske har huset haft en annan fÀrg en gÄng i tiden, men nu Àr det svartmÄlat, som för att smÀlta in bland de mörka, hala klipporna som omger det. Till och med nu, i den ljusa junieftermiddagen, Àr det nÄgot mörkt över huset. Jag huttrar i min tunna jeansjacka, gömmer hÀnderna i Àrmarna.
Högt dÀr uppe tornar huset upp sig. Hukar sig i vinden likt en rovfÄgel som gör sig redo att attackera. Eller kanske vakar det bara över mig? Undrar vem jag Àr och vad jag gör hÀr?
En smal stentrappa löper tvÀrs över klipporna, vindlar
sig hela vÀgen upp frÄn bryggan till huset. Det hugger till i mig nÀr jag försöker rÀkna de mÄnga stegen. Jag sneglar upp mot tornet pÄ husets vÀstra sida, försöker avgöra om nÄgon stÄr i fönstret men det gÄr inte att se pÄ sÄ hÀr lÄngt hÄll. Ingen stÄr pÄ bryggan och tar emot mig, fast det hade jag nog inte heller rÀknat med.
Mannen som kör bĂ„ten pekar mot en skylt borta pĂ„ bryggan för att bekrĂ€fta att jag kommit rĂ€tt. âSVALĂâ, stĂ„r det bara. Inget âVĂ€lkommen tillâ, men intill de slitna bokstĂ€verna anas konturerna av mĂ„lade svalor med vingar som breder ut sig mot en osynlig himmel. NĂ„got klickar till i mig nĂ€r jag ser skylten; ett minne av ett minne. Sedan Ă€r det borta, och jag slĂ„r armarna om mig sjĂ€lv för att inte frysa.
âJa, det stĂ€mmerâ, sĂ€ger jag, lika mycket till mig sjĂ€lv som till honom.
Skylten ser gammal ut, med flera bucklor och missfĂ€rgningar i plĂ„ten. SĂ€kert Ă€r det havsvinden som förstört den. Luften kĂ€nns förvĂ„nansvĂ€rt salt, har inte Ăstersjön brĂ€ckt vatten? Jag har i och för sig aldrig varit sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt ute i skĂ€rgĂ„rden förut. NĂ„gra fiskmĂ„sar seglar fram och tillbaka bland de dovt mörkgrĂ„ molnen, annars Ă€r det alldeles stilla och tyst omkring mig. Ăde.
DÄ slÄr det mig att bÄten redan Àr framme vid ön. Vi ligger stilla intill bryggan, vaggade av havet. Ett ljust skratt ekar frÄn ett öppet fönster uppe vid huset, bryter stillheten. Jag skruvar pÄ mig dÀr jag stÄr i fören. BÄten Àr liten, för liten för att kallas fÀrja egentligen. Men den Àr
större Àn roddbÄten jag satt i med min morfar pÄ landet nÀr jag var liten.
Innan jag blev Sjuka Mollyâą.
Förr i vĂ€rlden skickade de ivĂ€g sĂ„dana som mig till sanatorier för att andas frisk luft â eller för att dö. Jag kan inte skaka av mig kĂ€nslan att det Ă€r ett sĂ„dant stĂ€lle jag kommit till nu. Kanske har huset varit ett sanatorium en gĂ„ng i tiden? Det, eller Draculas sommarhus. Jag bestĂ€mmer mig för att frĂ„ga om husets historia sĂ„ fort jag fĂ„r tillfĂ€lle. Det kan bli nĂ„got att skriva om.
âVet de att du kommer?â
Det Àr det första han har sagt sedan jag klev pÄ bÄten. Kaptenen. FÀrjkarlen. BÄtsman. Jag nickar och döljer ett leende.
âDĂ„ sĂ„.â Han pekar pĂ„ en smal spĂ„ng som leder frĂ„n bĂ„ten till bryggan och jag kliver försiktigt ner pĂ„ den. Det svajar under fötterna nĂ€r jag kliver av. Jag börjar tĂ€nka pĂ„ en saga jag lĂ€ste nĂ€r jag var liten, om fiskar som tar sig upp pĂ„ land, fĂ„r fötter och riktiga lungor istĂ€llet för gĂ€lar.
Den gjorde mig livrÀdd, av nÄgon anledning. Mamma fick gömma boken sÄ att jag inte kunde hitta den.
Vet de verkligen att jag kommer? Vem var det som skrattade nyss?
Jag sneglar upp mot tornet igen. Nu ser jag det. Det Àr nÄgon som stÄr vid fönstret och tittar pÄ mig. Jag hinner se skymten av ett ansikte bakom gardinerna innan fönstret Äter Àr tomt. Med en suck vÀnder jag blicken mot stentrappan. Hur Àr det meningen att jag ska orka
ta mig upp? Mina lungor drar ihop sig av ren reflex, blir smÄ och trÄnga. RÀdda. Men sÄ hÀnder nÄgot mÀrkligt, nÄgot vidunderligt: jag tar ett försiktigt andetag, drar in den friska havsluften, och sÄ Àr det som om nÄgot slÀpper. Jag tar nÄgra steg, sakta och prövande.
Ett steg, tvÄ, tre.
Jag stannar upp och vÀntar ett tag innan jag fortsÀtter, men tröttheten slÄr inte till som den brukar. SÄ jag fortsÀtter att lÄngsamt ta mig uppför trappan, ett par steg i taget. Som tur Àr har jag packat lÀtt.
NĂ€r jag tagit mig hela vĂ€gen upp till huset utan att ens bli andfĂ„dd, ser jag att en tjej i min Ă„lder stĂ„r och vĂ€ntar pĂ„ mig. Kunde hon inte ha mött mig vid bryggan om hon visste att jag kom med bĂ„ten? Hon ser ut som en docka med sitt lĂ„nga, röda hĂ„r, sin bleka hy och den svarta kjolen som nĂ€stan gĂ„r hela vĂ€gen ner till marken. PĂ„ fötterna har hon höga snörkĂ€ngor â svarta de med. Finns det nĂ„gon klĂ€dkod jag har missat? Jag sneglar ner pĂ„ mina lila Converse och urtvĂ€ttade grĂ„ jeans och kĂ€nner mig trĂ„kig. Man ser direkt att hon passar ihop med huset, att hon hör hemma hĂ€r. I det underliga, bleka soldiset pĂ„minner hennes hĂ„r om glittrande Ă€delstenar. Hon ler lite och strĂ€cker fram handen, och jag hinner tĂ€nka att det kĂ€nns formellt pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Som om vi tar hand pĂ„ nĂ„got: ett beslut, kanske, eller en affĂ€rsuppgörelse.
Kanske Àr det just vad det Àr. Jag kikar upp mot huset igen och kÀnner mig yr.
âVĂ€lkommen till Döda drömmars ö. Jag heter Max.â
DĂ
M A MMA l Àgg E R n E R broschyren pÄ köksbordet och drar undan handen som om hon brÀnt sig.
âEtt lĂ€ger? LĂ„ngt ute i skĂ€rgĂ„rden? Ă h Molly, Ă€lskling, det fattar du vĂ€l att det inte gĂ„r. TĂ€nk om nĂ„got hĂ€nder?
TĂ€nk om du âŠ?â
Bredvid henne sitter pappa och skruvar pÄ sig, men han sneglar fortfarande pÄ broschyrens omslag: tre leende tonÄringar som sitter och skriver pÄ en solig brygga. Han har alltid varit bÀttre pÄ att Ätminstone lÄta mig försöka testa saker. DÀrför Àr det honom jag vÀnder mig till nu, med min bÀsta övertalningsröst. Lugn och balanserad med inslag av galghumor.
âDet finns sjöambulansâ, sĂ€ger jag torrt. âSĂ€kert likbĂ„t ocksĂ„ om det skulle behövas. Raka vĂ€gen till dödsriket, precis som i de dĂ€r gamla grekiska myterna. Hur smidigt som helst!â
âMolly!â Mamma slĂ„r handen för munnen. Pappa ler blekt mot mig, sedan skakar han pĂ„ huvudet.
âVi kanske kan Ă„ka ut till stugan i sommarâ, sĂ€ger han.
âBella kommer att vara hemma frĂ„n universitetet i juli och augusti, har hon sagt, sĂ„ hon kan ocksĂ„ hĂ€nga med.
Det blir mysigt. DĂ„ har vi bara en timme in till sjukhuset om det skulle âŠâ Han avslutar inte meningen, tar ett grepp om kaffekoppen och lyfter den sakta mot munnen.
âMen jag mĂ„r lite bĂ€ttre nu, de sa ju det sist vi var hos lĂ€karen. Det finns inget ⊠â
âInget som hindrar dig frĂ„n att leva ett normalt liv utifrĂ„n dina egna förutsĂ€ttningarâ, upprepar mamma. Hon lĂ„ter trött. âJo, jag vet att de sa det. Men jag undrar ibland om du förstĂ„r vad det hĂ€r med egna förutsĂ€ttningar innebĂ€r. Du kan inte göra samma saker som andra i din Ă„lder, gumman, det bara Ă€r sĂ„.â
âTill och med Elefantmannen fick gĂ„ pĂ„ teaterâ, sĂ€ger jag och suckar teatraliskt. âTĂ€nkte ni hĂ„lla mig inlĂ„st hemma tills jag dör, eller?â
NĂ€r de inte svarar tillĂ€gger jag, tyst: âBella hade fĂ„tt Ă„ka.â
Pappa ser pĂ„ mig med nĂ„got sorgset i blicken. En kort sekund fĂ„r jag för mig att han ska börja grĂ„ta. Toppen. âDet Ă€r en helt annan sak med Bellaâ, sĂ€ger han till sist. âOch det vet du ocksĂ„, Ă€lskling.â
Jag tÀnker pÄ min syster. Hur hon hade ringt upp mig pÄ videosamtal kvÀllen innan, nÀr hon var pÄ vÀg nÄgonstans. Bella Àr alltid pÄ vÀg nÄgonstans. Hon hade gjort nÄgot nytt med hÄret sÄ att det lockade sig i topparna, och hennes ögon glÀnste mot mig pÄ skÀrmen. Kanske var det ljuset frÄn gatlyktorna som föll ner i ögonen pÄ henne, eller sÄ hade hon druckit pÄ studentpuben innan hon ringde. Jag förestÀllde mig hur hon doftade: sött
och lite rökigt av den dÀr parfymen hon önskade sig i julklapp, och sÄ frisk luft och pÀroncider.
Fattar du vilken jÀvla tur du har? ville jag skrika till henne nÀr hon klagade över nÄgon svÄr tenta, berÀttade att hon bara hade rÄd att kÀka nudlar resten av mÄnaden eftersom hon och hennes kursare hade Àtit ute för mycket. Du kan göra allt. Men jag sa inget, nickade bara som om jag fattade vad hon menade.
âDu mĂ„ste komma och hĂ€lsa pĂ„ snart, lillisâ, sa hon och log brett mot mig.
âJaâ, svarade jag och vĂ€nde bort blicken. âDet mĂ„ste jag.â
Jag ruskar av mig minnet av samtalet. Skakar pÄ huvudet. Tar upp broschyren frÄn bordet och vÀnder den upp och ner, men bilden stannar kvar pÄ nÀthinnan.
SommarlĂ€gret börjar utan mig. Jag hittar ett Instagramkonto och börjar följa en av deltagarna, gĂ„r in och kollar flera gĂ„nger om dagen. KvĂ€llsbad i motljus, middagar pĂ„ bryggan, citat frĂ„n kĂ€nda författare om skapande. âAtt skriva var det enda som befolkade mitt liv och gjorde det magiskt. Jag skrev. Skrivandet har aldrig övergett mig.â Marguerite Duras. âJag tror att vĂ€gen till helvetet Ă€r belagd med adverb.â Stephen King â stĂ€mmer det dĂ€r verkligen? Ăr det rimligt att diskvalificera en hel ordklass pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet? Jag vill sitta dĂ€r, pĂ„ en solig brygga i skĂ€rgĂ„rden, och frĂ„ga om det, diskutera adverbets för- och nackdelar.
JÀmföra, grÀva och prova som om vi var arkeologer pÄ
utgrĂ€vning. Fast det Ă€r sprĂ„ket vi grĂ€ver upp och dissekerar. SĂ„ lĂ€nge jag kan minnas har jag skrivit â dagböcker, dikter och sĂ„ smĂ„ningom lĂ€ngre texter, noveller med hopp om att kunna bli nĂ„got mer. Men jag har alltid trott att skrivandet var en ensamsyssla, som att grĂ„ta eller gĂ„ pĂ„ toa. PĂ„ min skola vet folk förresten knappt vad ett adverb Ă€r.
Jag skriver, skriver, skriver â men jag blir aldrig klar med nĂ„got. Allt kĂ€nns flyktigt och ogenomtĂ€nkt. DĂ„ligt. Uppenbarligen behöver jag en skjuts, nĂ„got som sporrar mig. Jag blir besatt av tanken pĂ„ att ett skrivarlĂ€ger kan ge mig det. LĂ„ngt efter att trĂ€den blivit gula, och sedan svarta och kala, fortsĂ€tter jag att gĂ„ in pĂ„ det dĂ€r Instagramkontot. Men tjejen frĂ„n lĂ€gret verkar ha gĂ„tt vidare. Hennes flöde fylls numera av pumpkin spice-latte, selfies och töntiga inspirationscitat. Kanske lika bra att jag aldrig Ă„kte pĂ„ det dĂ€r lĂ€gret.
Höst blir till vinter, och till sist hoppfull vÄr. SÄ kommer HÀndelsen, Sjuka Molly⹠gör storstilad comeback och jag tÀnker inte pÄ nÄgot alls förrÀn jag Àr hemma frÄn sjukhuset igen.
Men jag sparar broschyren i en lÄda under sÀngen och tar fram den dÄ och dÄ. Egentligen Àr den rÀtt fult formgiven, tÀnker jag och kÀnner nÄgot slockna i mig. Jag hade aldrig anvÀnt det typsnittet.
âD Ă DA DRĂMMARS Ă ? â sĂ€ger jag istĂ€llet för att presentera mig, vilket hade varit det rimliga att göra. Jag kan inte slĂ€ppa huset med blicken. SĂ„ hĂ€r nĂ€ra inpĂ„ kĂ€nns det Ă€nnu större, men ocksĂ„ mer symmetriskt, lustigt nog.
Det som nere frÄn bryggan framstod som snett och vint har nu fÄtt rÀta, tydligare vinklar. Och nu ser jag att huset stÄr stadigt pÄ tjocka trÀpelare lÀngs med klipporna, som inte Àr fullt lika branta som de sÄg ut att vara nyss. Kanske mÄste ögonen anpassa sig efter huset, som nÀr man kommer in i ett mörkt rum.
âJa, sĂ„ brukar ön kallasâ, svarar Max och sneglar pĂ„ mig. Under den ljusa hyn anas ett pĂ€rlband av bleka frĂ€knar.
âCordelia sĂ€ger att det Ă€r en bra plats för döda drömmar att vakna till liv pĂ„. Men man kan sĂ„klart tolka det pĂ„ ett annat sĂ€tt ocksĂ„. Som att det Ă€r hĂ€r alla drömmar dör.
Jag vet vilken version jag föredrar.â
âMm. Jag med.â Jag drar lite i min jeansjacka igen, den kĂ€nns fuktig av den rĂ„a havsluften. âCordelia, hon Ă€r alltsĂ„ ⊠â
âCordelia Backe.â
Jag rycker till.
âDen Cordelia Backe?â frĂ„gar jag, fast jag redan vet svaret pĂ„ min frĂ„ga. âFörfattaren? Ăr HON vĂ„r âŠ?â
âLĂ€rare, jaâ, hörs en röst frĂ„n altanen. Dörren har slagits upp, och dĂ€r stĂ„r en blond tjej med en otĂ€nd cigarett i handen. Hon har pĂ„ sig ljusrosa mjukisbyxor med matchande tröja. Ăgonen Ă€r vaksamma under den tjocka, svarta eyelinern. Tjejen fortsĂ€tter: âCordelia, ocksĂ„ kĂ€nd som vĂ„r lĂ€romĂ€stare. Guru. Slavdrivare. Caligula. And/or all of the above. Estelleâ, sĂ€ger hon sedan och vinkar med cigaretthanden. âOch du Ă€r âŠ?â
âMolly. Gud, förlĂ„t, jag hade tĂ€nkt sĂ€ga det.â Jag vĂ€nder mig mot Max igen. âJag heter Molly. Ăr jag sen, eller?â
âDet Ă€r ingen fara. Cordelia har inte rĂ€knat med att du ska vara med förrĂ€n imorgon. Vi hinner gĂ„ runt, visa dig var du ska bo och sĂ„.â
Jag kÀnner hur axlarna sjunker. Kanske andas jag ut ocksÄ, för Max ger mig en road blick.
âFörsta gĂ„ngen hemifrĂ„n?â
âJaâ, erkĂ€nner jag. âSyns det sĂ„ tydligt?â
âĂh, du vĂ€njer digâ, sĂ€ger Max och klappar mig pĂ„ axeln. âDet Ă€r ett speciellt stĂ€lle.â
Det Àr nÄgot med Max som fÄr mig att omedelbart kÀnna mig mer bekvÀm. Estelle Àr jag inte lika sÀker pÄ. Hon stÄr med sin otÀnda cigg i handen och nynnar pÄ en melodi jag vagt kÀnner igen. I mitt inre fÄr jag upp bilder av mörka, sammetslena nÀtter, palmer och snabba bilar, höga vÄgor som slÄr mot en öde strand. Summertime sadness. Nu kÀnner jag igen lÄten, min syster har spelat
den för mig nÄgra gÄnger.
Herregud, Bella hade Àlskat det hÀr stÀllet. Jag tÀnker att jag mÄste ta en massa bilder som jag kan visa henne senare, men sÄ minns jag. HÀr rÄder mobilförbud. Min telefon var en av mÄnga saker jag var tvungen att lÀmna hemma nÀr jag Äkte hit.
âRedo?â sĂ€ger Max.
âRedoâ, svarar jag. Sedan tvekar jag ett ögonblick, skruvar pĂ„ mig. âFast âŠ?â
âJa?â
Det kĂ€nns som om vi har all tid i vĂ€rlden. ĂndĂ„ har en sorts rastlöshet krupit in i mig; en ivrig sockerdrickskĂ€nsla som fĂ„r blodet att bubbla och fötterna att trampa otĂ„ligt. Jag sneglar mot tornrummet igen, lĂ„ter blicken svepa över husets mĂ„nga prĂ„ng och vĂ„ningsplan medan lungorna drar ihop sig pĂ„ nytt.
âVilken vĂ„ning bor jag pĂ„?â sĂ€ger jag med liten röst.
âVi bor hĂ€r pĂ„ bottenplanâ, sĂ€ger Max och pekar mot ett högt fönster till vĂ€nster om den stora altanen, inramat av skira gardiner.
Vi. Det pirrar till i mig. Max fortsÀtter att prata.
âOch lektionssalen och matsalen ligger ocksĂ„ hĂ€r pĂ„ bottenvĂ„ningen, sĂ„ du behöver inte oroa dig. Jag sĂ„g att du hade det lite jobbigt med trapporna nyss.â
Jag andas ut. âJaâ, skyndar jag mig att svara. âKassa lungor. Det Ă€r kroniskt. Jag har varit sjuk sedan jag var liten, men det Ă€r bĂ€ttre nu.â Jag sĂ€nker rösten lite. âVarför stĂ„r hon och hĂ„ller i cigaretten sĂ„ dĂ€r?â
âHon fĂ„r inte röka hĂ€râ, sĂ€ger Max och viftar mot
Estelle. âDet dĂ€r Ă€r vĂ€l nĂ„gon sorts ⊠protest, antar jag. Eller sĂ„ gillar hon bara hur den kĂ€nns i handen, jag vet inte. Hon Ă€r snĂ€ll nĂ€r man lĂ€r kĂ€nna henne, Estelle alltsĂ„. Det Ă€r de andra ocksĂ„. Du kommer att fĂ„ trĂ€ffa dem strax.â
âOch Cordelia? VĂ„r lĂ€rare?â frĂ„gar jag utan att försöka dölja min nyfikenhet.
NĂ€r Max inte svarar pĂ„ min frĂ„ga tillĂ€gger jag: âJa, hurdan Ă€r hon?â
Max ser ut att fundera ett kort ögonblick, sedan sĂ€ger hon: âUnik. Cordelia Ă€r unik.â Inget mer.
Hon kliver upp pÄ den lilla trappan som leder upp till altanen och Estelle. Genom den halvöppna dörren hörs glada röster, mörkare Àn vÄra. Jag höjer ögonbrynen.
âCarl och Sebbe sitter och spelar kort i salongenâ, förklarar Max. âVi gĂ„r in dit med en gĂ„ng.â
Salongen. Jag har aldrig varit pĂ„ en plats som har en salong förut. Bara ordet kĂ€nns frĂ€mmande, snudd pĂ„ ofattbart tjusigt, men Max uttalar ordet som om det inte Ă€r nĂ„got konstigt alls. Som om de sitter i salongen och spelar kort hela tiden. Jag tĂ€nker pĂ„ vad hon sa nyss, om att Svalö kallas för Döda drömmars ö eftersom döda drömmar kan vakna till liv hĂ€r. I den stunden förstĂ„r jag att det redan hĂ„ller pĂ„ att hĂ€nda. En varm, overklig kĂ€nsla far igenom kroppen. Estelle tittar upp, lĂ€gger tillbaka cigaretten i fickan och ler mot mig, och nu tĂ€nker jag att Max sĂ€kert hade rĂ€tt â hon verkar faktiskt snĂ€ll, Ă€ven om
hon pÄminner om nÄgon av tjejerna i filmen Mean Girls med de hÄrt markerade ögonen och sin bubbelgumsrosa mjukisdress.
Om vi hade gÄtt i samma skola dÀr hemma tvivlar jag pÄ att vi blivit kompisar, Estelle och jag. Bara sjÀlva idén hade fÄtt mig att skratta, faktiskt. Men redan nu kÀnns
Döda drömmars ö som ett undantagstillstÄnd, dÀr spelreglerna Àr annorlunda och vad som helst kan hÀnda.
Vad som helst. Det Àr en kittlande, underbar tanke.
Den fĂ„r mig att kĂ€nna mig fri dĂ€r jag stĂ„r pĂ„ altanen med vinden i hĂ„ret â lika fri som fĂ„glarna uppe pĂ„ himlen.
En bra plats för döda drömmar att vakna till liv pÄ.
Jag kastar en sista blick mot övervĂ„ningen innan jag kliver in genom altandörren. I ett av fönstren tĂ€nds en lampa och slĂ€cks igen, en kort, flĂ€mtande blinkning. Estelle ser att jag tittar och tar mig under armen. NĂ€r hon ler mot mig ser jag att hon har en glugg mellan tĂ€nderna. Hennes ögon, som nyss hade nĂ„got hĂ„rt över sig, har mjuknat nu. Kanske Ă€r det dĂ€rför jag vĂ„gar stĂ€lla frĂ„gan som gnagt i mig Ă€nda sedan jag blev avslĂ€ppt vid bryggan. Ănda sedan jag blickade upp mot tornrummet och tyckte mig se nĂ„gon dĂ€r uppe.
âTornrummet dĂ€r bortaâ, sĂ€ger jag och pekar. âBor nĂ„gon dĂ€r?â
âNejâ, sĂ€ger Estelle. âDet anvĂ€nds inte lĂ€ngre. Hela tornet Ă€r avstĂ€ngt. Vi fĂ„r inte gĂ„ upp dit.â
En kort, brÀnnande sekund funderar jag pÄ att berÀtta
vad jag sett. Jag kan nÀstan kÀnna orden pÄ tungan. Men
nÄgot fÄr mig att lÄta bli. Kanske sÄg jag fel? Jag börjar nÀstan tro det.
Estelle drar mig försiktigt i armen. Jag gör mig redo för att sÀga Ät henne att gÄ lÄngsamt, men jag behöver inte göra det. Hennes steg Àr smÄ och lÀtta nÀr hon visar mig mot altandörren. Jag hinner med utan problem. Vi följer efter Max, som dÄ och dÄ vÀnder sig om för att titta
sÄ att jag hÀnger med.
NĂ€stan som om hon vet.
âKom, Mollyâ, sĂ€ger Estelle. âSĂ„ fĂ„r du se hur det hĂ€r gamla spökslottet ser ut pĂ„ insidan.â