HĂ KON MARCUS
TORDYVELN
Embla Villsejd kunde inte vara av samma sort som sina förÀldrar. Det hade hÀnt nÄgot innan hon föddes, det var hon övertygad om.
En genetisk mutation kanske, eller nÄgra planeter som hamnat i linje med varandra och rubbat balansen i kosmos, sÄ att Embla blev annorlunda pÄ nÄgot sÀtt. Det var den enda rimliga förklaringen.
Hur skulle hon annars kunna vara slÀkt med de tre mÀnniskorna som hon bodde med pÄ StormyrvÀgen 21 B?
Hennes mamma hette Karin, och hon levde pÄ att hÄlla förelÀsningar om motivation och livsglÀdje för smÄ och mellanstora företag. Att nÄgon ville betala för det var ett mysterium, med tanke pÄ att hon ÀndÄ höll samma förelÀsningar gratis för alla hon ck syn pÄ, oavsett om de ville eller inte.
Emblas pappa, Helge, var en lÄng och senig nansiell rÄdgivare, som alltid gick runt i cykelklÀder med bla ga mönster hemma, och var solbrÀnd Äret runt. Han tyckte att alla borde vara utomhus lika mycket som han, sÀrskilt de som inte gillade att vara utomhus. Det nns inget dÄligt vÀder, brukade han sÀga, bara dÄliga mÀnniskor.
Embla hade ocksĂ„ en syster som hette Malene, och hon var vĂ€rst av dem allihop. Malene var ungefĂ€r sĂ„ perfekt som man kan vara nĂ€r man börjar i nian â bĂ€st i sitt handbollslag, bra betyg i alla Ă€mnen, och samtidigt snyggast pĂ„ hela skolan. Malene var sĂ„ populĂ€r att hon hade ender. Det var hon stolt över, för hon sa alltid att ingen Ă€lskade henne sĂ„ mycket som de.
Embla liknade inte nĂ„gon av de tre andra Villsejdarna. Ăven om hon hade levt med dem i nĂ€stan tretton Ă„r var hon inte sĂ€rskilt intresserad av frilu sliv eller av att fĂ„ anstĂ€llda pĂ„ mellanstora företag att kĂ€nna sig motiverade, och hon var inte ett dugg populĂ€r.
Hon hade faktiskt aldrig ha en enda vÀn.
Det dÀr sista var förresten inte riktigt sant, för i tre underbara mÄnader före sommarlovet hade Fernanda gÄtt i hennes klass. Det var nÀstan osannolikt hur lika de var. De kunde prata i timtal om texterna till gamla rocklÄtar, om vilken som var den bÀsta guden i grekisk mytologi, och om vem i klassen som skulle ha dött först i
Battle Royale. Allt var roligare med Fernanda, oavsett om det gÀllde lÀxor, att ströva runt lÀngs gatorna om kvÀllen eller att smita in i stora salen pÄ biblioteket för att titta pÄ skrÀck lm pÄ den stora skÀrmen.
I klassrummet brukade Fernanda skjuta upp glasögonen ordentligt pÄ sin spetsiga nÀsa och viska lika hemska saker som Embla tÀnkte, och sÄ skrattade de bÄda tvÄ hemlighetsfullt pÄ bakersta raden.
Men den sista dagen pÄ mellanstadiet hade Fernanda kommit med hemska nyheter. Hon skulle ytta till Nordnorge för att bo hos sin pappa ett tag.
âHögstadiet kommer att bli skit utan digâ, hade Embla sagt.
Mest hade hon kÀnt för att grÄta, men det gjorde hon aldrig nÀr nÄgon sÄg henne.
Fernanda hade lett och slagit ner sin ammande blick, sÄ att bara den svarta eyelinern syntes. Den var skarp som en kniv och
ck henne att se ganska mycket Àldre ut Àn andra sjÀtteklassare.
âDu kommer att klara dig bĂ€ttre Ă€n du tror, det vet jag. Du Ă€r speciell, Embla. Det har jag alltid vetat.â
Innan hon Äkte hade de gett varandra vÀnskapsamuletter, det var Fernandas idé, och sÄ hade de lovat att hÄlla kontakten för alltid.
Men redan under sommaren hade Embla mĂ€rkt hur meddelandena de skickade till varandra blev kortare, mer sĂ€llsynta och började ta lĂ€ngre och lĂ€ngre tid att skriva, Ă€nda tills för en vecka sen, dĂ„ det slutade med ett âVad gör du?â som Fernanda fortfarande inte hade sett. Embla kunde inte klandra henne, man var vĂ€l upptagen med nya saker nĂ€r man yttade till ett nytt stĂ€lle. ĂndĂ„ var det jobbigt att tĂ€nka pĂ„, sĂ„ hon försökte undvika allt tĂ€nkande den sommaren.
Embla hade som tur var mĂ„nga intressen som kunde skingra hennes tankar. Hon var inte speciellt bra pĂ„ nĂ„got av dem, men det brukade hjĂ€lpa att sitta för sig sjĂ€lv med gitarren och öva pĂ„ ri och ackord. Setet med pro siga blyertspennor som hon hade köpt i juni hade hon ocksĂ„ anvĂ€nt mycket. Flera mörkgrĂ„a konstverk hĂ€ngde pĂ„ vĂ€ggen â det ena morbidare Ă€n det andra. Hennes mĂ„l var att fĂ„ Malene att göra fula grimaser och sĂ€ga att hon var âsjuk i huvudetâ, och det hade lyckats ganska bra i början av sommarlovet. Men nu hade chocke ekten avtagit lite, och Emblas intresse för teckning ocksĂ„.
DÀrför satt hon i stÀllet med musik i öronen och nÀsan i en bok den hÀr morgonen, medan hon försökte stÀnga den verkliga
vÀrlden ute. Klockan tio över nio överröstades tyvÀrr musiken av hennes pappas ropande. Hon tog ur den ena hörluren för att kolla vad han ville.
â⊠ner hit lite? Mamma och jag vill prata med dig.â
âOkejâ, svarade hon, och kravlade sig ur sĂ€ngen som en harkrank.
Det senaste Äret hade hon blivit lÄng och ranglig, och medan hon drog sitt smutsblonda hÄr bakom örat funderade hon Ànnu en gÄng pÄ att fÀrga det svart. Det skulle liksom kÀnnas mer rÀtt att vara den ensamma tjejen som alla hatade, om hon hade svart hÄr. Hon drog pÄ sig en hoodie som det funkade att gömma sig i. Embla ville egentligen inte bry sig om sÄna ytliga saker. Dessutom visste hon att en ny hÄrfÀrg inte skulle godkÀnnas av förÀldradomstolen.
NÀr hon kom ut i köket var bordet dukat, men inte med nÄgonting Àtbart. I stÀllet för pÄlÀgg och tallrikar fanns det massor av festartiklar. FÀrgglada pappershattar, plastmuggar, glitter, vimplar med pumpamotiv och ouppblÄsta gröna och svarta ballonger.
Embla tittade förvirrat pÄ sina förÀldrar, som satt vid bordet och log hemlighetsfullt. Hon kÀnde en rysning löpa nedför ryggen; vad det hÀr Àn var sÄ gillade hon det inte.
SÄ smÄningom öppnade pappa munnen:
âDet Ă€r ju en vĂ€ldigt speciell dag i dag.â
âĂr det?â svarade Embla. Hon tittade skeptiskt pĂ„ en rulle gigröna serpentiner. âJag trodde halloween var i oktober?â
âHögstadiet, Embla!â sa mamma med sin intensiva förelĂ€sarröst. Hon ly e armarna för att gestikulera, och en lĂ„ng rad med designerarmband klickade nedför armarna pĂ„ henne som pĂ„ en kulram. âAtt börja högstadiet representerar övergĂ„ngen frĂ„n barn-
dom till ungdom, det jag i mina förelĂ€sningar brukar kalla mission of transition. Det betyder att du frĂ„n och med nu har ett vĂ€ldigt speciellt uppdrag, och det uppdraget Ă€r förĂ€ndring. Komma pĂ„ vem du Ă€r. Ska a nya verktyg för att ta dig an utmaningarna som dyker upp. Du kommer att uppleva nederlag, sĂ„ det Ă€r viktigt att du Ă€r förberedd. Bara dĂ„ kan du resa dig igen och möta verkligheten.â
Embla drog nervöst in sin ena arm i tröjÀrmen, men sa ingenting. Hon gillade inte att bli ofrivilligt motiverad.
Pappa tog över ordet.
âHur som helst sĂ„ har din mamma och jag tĂ€nkt lite grann, och vi tror att det ligger nĂ„got i det som den dĂ€r doktor Brodtkorb sĂ€ger. Du kan inte bara vara inne i ditt eget huvud.â
âOch dĂ„ hjĂ€lper det med ⊠spiralsugrör?â
âDu behöver inte vara ironiskâ, sa mamma. âVi har bestĂ€mt att det bĂ€sta för dig just nu Ă€r att ha en fest. Jag vet att det Ă€r kort varsel, men lyssna: Du kan börja bjuda in dina nya vĂ€nner sĂ„ fort du trĂ€ ar dem. Taktiskt, rakt pĂ„ sak, straight to business. DĂ„ etablerar du att du Ă€r en alfahona som kan ta kontroll över ocken. Precis som din syster. Titta hĂ€r, vi har gjort inbjudningskort som matchar din na personlighet och allting.â
Hon rÀckte nöjt fram en hög med svarta kort, som var dekorerade med barnsliga teckningar av döskallar med rosa rosetter.
Embla ly e nervöst upp det översta kortet och började lÀsa:
Födelsedagsfest
Vill du komma pÄ min fest? Jag fyller snart 13 Är, och ska ha en stor fest hemma hos mamma och pappa nu i helgen. DU Àr sjÀlvklart bjuden!
Var: StormyrvÀgen 21 B pÄ Hellerudstoppen
NĂ€r: Fredag 23 augusti
PS: Det blir spoooooky!
Embla började om frÄn början och lÀste igen, medan hon kÀnde hur kroppen fylldes av nÄgot kallt och kvÀvande. Mamma och pappa försökte alltid lÀgga sig i hennes liv, men den hÀr gÄngen hade de gÄtt för lÄngt. Tyckte de pÄ riktigt att hon skulle ha en fest, en knapp vecka e er att hon hade börjat pÄ en ny skola? KÀnde de henne över huvud taget?
âNi kan vara ute i trĂ€dgĂ„rdenâ, föreslog pappa. âEller ⊠i skogen!â
âEller i rummet i kĂ€llarenâ, sköt mamma in och nöp pappa i armen.
âVi lovar hur som helst att y fĂ€ltetâ, sa pappa och log. âDet mĂ„ste ju vara lite av en morot. TĂ€nk hur mĂ„nga andra trettonĂ„ringar som skulle ha jublat över att fĂ„ ha en förĂ€ldrafri fest.â
Embla öppnade munnen, men visste inte vad hon skulle sÀga, sÄ hon stÀngde den dumt igen. Hon var ingen annan trettonÄring, hon var Embla. NÀr skulle de fatta det?
Mamma kastade en bekymrad blick pÄ pappa.
âDu kan inte bara smyga igenom hela din tonĂ„rstid utan att gĂ„ utanför din komfortzonâ, sa hon. âTa med dig inbjudningskorten i ryggsĂ€cken, och sĂ„ ser du om du hittar nĂ„gra att dela ut dem till i dag, okej?â
âSkolan börjar inte förrĂ€n i morgonâ, svarade Embla automatiskt.
Hela det hÀr samtalet gjorde henne illa till mods, bÄde för att
de plötsligt skulle lÀgga sig i hennes sociala liv, och för det absurda Scooby Doo-pyntet de hade köpt.
Mamma reste sig genast och gick bort till kylskÄpet, dÀr hon satte ngret pÄ en informationslapp som nyligen hÀngts upp.
âMĂ„ndag, klockan 12. LĂ€ra kĂ€nna-dag för sjuorna.â
âDet Ă€r inget man mĂ„ste gĂ„ pĂ„.â
âDet Ă€r nĂ„got DU mĂ„ste gĂ„ pĂ„â, svarade pappa med sĂ„nt e ertryck att Embla ryckte till. âOkej, sĂ„ du Ă€r annorlunda, men om du blir för annorlunda, sĂ„ nns det ingen vĂ€g tillbaka, eller hur? DĂ„ blir du knĂ€pp. Som de som skjuter sina klasskompisar i USA!â
Embla började skratta, men slutade nÀr hon sÄg mammas ansikte.
De skojade inte.
âOm du inte försöker bryta ditt asociala beteendemönster, mĂ„ste vi tvinga dig. Du ska till skolan i dag, du ska lĂ€ra kĂ€nna nĂ„gra nya mĂ€nniskor och du ska bjuda hit dem pĂ„ fredag. Det Ă€r en order.â
Emblas inre var becksvart nÀr hon sparkade upp ytterdörren en timme senare. Hur skulle hon kunna dela ut de dÀr inbjudningskorten utan att framstÄ som en komplett idiot? Hon drog upp ett av dem halvvÀgs ur ryggsÀcken och vred sig vid Äsynen. Det blir spoooooky!
PĂ„ vĂ€g över uppfarten bestĂ€mde hon sig. Inte en chans att hon skulle bjuda in nĂ„gon. Hon kunde bara sĂ€ga att ingen hade tackat ja. Det skulle inte vara en lögn ens â om hon inte frĂ„gade nĂ„gon var det ju ingen som sa nĂ„gonting. Inte sĂ„ att hon var rĂ€dd att nĂ„gon faktiskt skulle tacka ja till inbjudan; de hon kĂ€nde frĂ„n sin gamla klass skulle inte ha tackat ja till att ra hennes födelsedag ens om hon hade hotat dem med kniv.
Det dröjde inte lÀnge förrÀn lÀsningen blev avbruten igen, den hÀr gÄngen av ett dovt brummande. Under sommaren hade hon dÄ och dÄ fÄtt besök av stora, svarta skalbaggar hÀr uppe under taket, och nu kom det en till. Kanske den hade sitt bo i nÀrheten? Skalbaggar hade vÀl bon? Skalet blÀnkte till i lila nÀr den ög förbi den nakna glödlampan i taket och landade pÄ bjÀlken framför henne.
Det var konstigt. En skalbagge hade landat pÄ exakt samma stÀlle förra veckan. Kunde det hÀr vara samma skalbagge?
Hon la ner boken framför sig och stirrade pÄ skalbaggen.
âHej duâ, sa hon, och kĂ€nde sig genast dum.
Skalbaggen verkade inte bry sig om henne. I stÀllet tog den ett litet skutt pÄ bjÀlken och vek ihop vingarna. Nu var den ganska nÀra henne. Embla var inte sÀrskilt rÀdd för insekter. Hon tyckte av nÄgon anledning att de var mindre obehagliga ju större de var. Hon stirrade pÄ skalbaggen medan den blanka, svarta kroppen kravlade framÄt och trevade sig upp i hennes bok, som lÄg uppslagen pÄ den sida hon höll pÄ att lÀsa. Den tvekade ett ögonblick innan den ly e pÄ benen, ett i taget, och vÀnde ryggen mot henne.
SÄ började skalbaggen ytta pÄ bokstÀverna.
Embla var van vid att ord hon lÀste kunde glida över i varandra nÀr hon var trött, men det hÀr var nÄgot annat. D:et, som hade varit första bokstaven överst i vÀnstra hörnet, lÄg nu ovanpÄ de tvÄ nÀsta bokstÀverna. Emblas muskler spÀndes. Var det hÀr ens verkligt? Drömde hon?
Skalbaggen sparkade ett par gÄnger med bakbenen, och sÄ var de första tre orden bara ett trassel av vÄtt blÀck framför det Àrde, och dÀr de hade stÄtt var papperet lika vitt och blankt som i marginalen.
Embla kÀnde hur hennes ena hand darrade, och hon satte den
torDyvlarna Àr bara mina, följ dem om du gÄr vilse
Det första ordet i meningen var svÄrt, och hon var tvungen att lÀsa det tre gÄnger innan hon förstod vad det stod. Tordyvlarna. Hon var sÀker pÄ att en tordyvel var en sorts skalbagge.
âDu Ă€r en tordyvel, eller hur? Kan du förstĂ„ vad jag sĂ€ger?â
Tordyveln visade inga tecken pÄ att ha hört henne, den bara rullade vidare med den glÀnsande blÀckbollen, som hade blivit mindre Àn den varit förut. Embla gav sig inte.
âHur vet du vad jag heter?â
Skalbaggen stannade upp ett kort ögonblick, innan den fortsatte. En ny rad med ord fastnade pÄ papperet:
jag Kommer för att trÀ a dig, sTanna hos borgarna under tiden
Vad betydde orden? Ingenting i den hĂ€r situationen var rimligt â skalbaggar som skrev, bokstĂ€ver som ly e frĂ„n papperet de var tryckta pĂ„. Hur var det möjligt? Ingen hon kĂ€nde skulle tro henne, det var en sak som var sĂ€ker. Men Embla hade en kĂ€nsla av att meddelandet framför henne var viktigt, viktigare Ă€n att ta reda pĂ„ hur och varför just nu. Hon bestĂ€mde sig för att försöka lĂ€ra sig det utantill.
hÄll huvuDet lÄgt, embla! ta reda pÄ Vad du Àr för sorts djur torDyvlarna Àr bara mina, följ dem om du gÄr vilse jag Kommer för att trÀ a dig, sTanna hos borgarna under tiden
Hon förstod inte mycket mer den hÀr gÄngen, och sÀrskilt den sista biten var konstig. Vem var det som skulle komma och trÀ a henne?
Hade tordyveln överlÀmnat ett meddelande frÄn nÄgon annan? Och vilka i hela fridens namn var borgarna? Hon lÀste stycket era gÄnger, tills hon kÀnde sig sÀker pÄ att hon skulle komma ihÄg alltihop.
Plötsligt gick en skÀlvning genom tordyveln, och den fÀllde ut de smÄ, nÀstan genomskinliga vingarna i en sekund. Den slÀppte blÀckbollen och började röra sig osÀkert frÄn sida till sida, som om den plötsligt inte visste var den var lÀngre. SÄ, utan förvarning, ly e den.
âVĂ€nta!â
Men pÄ en sekund hade tordyveln dykt ner mellan bjÀlkarna och försvunnit ut frÄn garaget. Embla satt förvirrad kvar. Hon tittade ner för att lÀsa meddelandet igen, men ryckte till nÀr hon sÄg att alla bokstÀverna var tillbaka pÄ sina platser.
Hon rynkade ögonbrynen. Hade hon bara inbillat sig alltihop?
Hon ly e upp boken och strök med ngrarna över det första stycket. BlÀcket var torrt. Hon stÀngde boken, öppnade den igen, och blÀddrade fram samma sida igen. BokstÀverna var lika platta och normala som bokstÀver brukar vara. Förutom gÄshuden, som fortfarande ck hÄrstrÄna pÄ hennes armar att stÄ rakt ut, sÄ fanns det faktiskt ingenting som tydde pÄ att det just hade hÀnt nÄgonting magiskt pÄ StormyrvÀgen.
Det blev ett lÄngt meddelande. Hon försökte fÄ med alla detaljerna i det som hade hÀnt, och var tvungen att lÀsa igenom det tre gÄnger. Försökte rÀtta stavfel, men lyckades inte markera rÀtt ord. Inte sÄ konstigt, hon darrade ju fortfarande. Till slut gav hon upp och tryckte pÄ skicka.
Plötsligt var det som om det gick en elektrisk stöt genom henne.
Hon mÄste lÀsa meddelandet en gÄng till. Var det dumt att skriva till Fernanda? Hon hade ju inte svarat pÄ Emblas förra meddelande. Och nu, med en sÄn hÀr historia, skulle Fernanda kanske tro att hon var desperat? à h, herregud, det skulle hon sÀkert tro! Desperata Embla, beredd att hitta pÄ vad som helst för att verka intressant.
Hon svalde. Fingrade pÄ sin halskedja. Fernanda hade inte sett meddelandet Àn. Gick det att ta bort det? Nej, dÄ skulle det stÄ att Embla hade raderat nÄgot, det var lika illa.
Hon behövde tÀnka pÄ nÄgot annat, xa lite lunch. Hon öppnade paketet med havregryn och rÄkade vÀlta det sÄ att det regnade havregryn över hela köksbÀnken. Fortfarande ingen reaktion frÄn Fernanda.
âĂr du hungrig, Embla?â Mamma stod i dörren till vardagsrummet och drog isĂ€r tvĂ„ armband som hade trasslat ihop sig.
âVĂ€ldigtâ, svarade Embla frĂ„nvarande, med ögonen klistrade vid mobilskĂ€rmen.
En liten ikon dök upp. Nu lÀste Fernanda.
âMan blir ju det nĂ€r man glömmer sin matlĂ„daâ, sa mamma lugnt.
Embla fortsatte stirra medan hon rörde runt i yoghurten. Tre prickar dök sÄ smÄningom upp pÄ skÀrmen. Fernanda svarade.
Vad skulle hon sÀga?
â⊠sĂ„ jag Ă„kte bort till skolan för att ge den till dig.â
behöva vara pĂ„ ditt rumâ, fortsatte mamma, som om hon hade lĂ€st Emblas tankar, ââŠsĂ„ vi har tĂ€nkt ut nĂ„got annat. Du har nu tvĂ„ veckors omvĂ€nd husarrest.â
âVa?â
âVi lĂ„ser ditt rum med dig pĂ„ utsidanâ, förklarade mamma. âDet betyder inga böcker, ingen dator, ingen musik med hörlurar, ingen egentid. PĂ„ dagtid Ă€r du i skolan. PĂ„ natten sover du i rummet i kĂ€llaren. Och resten av tiden kan du antingen vara ute, eller hemma och umgĂ„s med oss. FĂ„r jag din mobil?â
Embla bara stod dÀr och stirrade pÄ den utstrÀckta handen. Det kÀndes som om hennes hjÀrna sprack, och bitar av tankar spred ut sig i alla riktningar. Allt det andra kunde hon leva med, men hon kunde inte lÀmna ifrÄn sig mobilen. Hon mÄste fÄ veta vad Fernanda hade svarat.
âJag mĂ„ste bara göra en viktig sak!â protesterade hon och tog ett steg bakĂ„t.
Hon började fumla med knapplÄset.
âTre veckorâ, sa mamma, och ryckte mobilen ur hĂ€nderna pĂ„ henne. âOch om vi ser dig lĂ€sa nĂ„got annat Ă€n lĂ€xor, sĂ„ kommer du aldrig att fĂ„ se dina böcker igen.â
âNej!â skrek Embla, men mamma hade redan försvunnit ut genom dörren, och hon visste att det var meningslöst att kĂ€mpa mer. Den envisa hĂ€xan!
Embla blev stÄende och sÄg tomt ut i lu en framför sig, medan det gick upp för henne vad som vÀntade. OmvÀnd husarrest. Ett tortyrinstrument som var skrÀddarsytt för just henne. Tre veckor ute bland folk, utan nÄgot att lÀsa eller pyssla med, utan musik, utan internet, och utan att kunna se vad Fernanda hade skrivit.
Resten av kvÀllen passerade i en dimma av tristess. Embla satt i so an med sina förÀldrar och tittade pÄ en idiotisk debatt mellan nÄgra bloggare och nÄgra andra bloggare som tyckte att de första bloggarna inte skulle ha bloggat som de gjorde. SÄ följde en Ànnu mer idiotisk deckarserie dÀr en tjej blev styckad och mördad i bara underklÀderna. E er det var det nyheter: Det gick visst sÀmre för klimatet och bÀttre för chefer inom oljekoncernen. Det var ocksÄ ett reportage om att er ungdomar hade rymt hemifrÄn den senaste tiden. Embla förstod dem verkligen.
Tre veckor av det hÀr, tÀnkte hon nÀr hon lÄg i kÀllaren och vÀntade pÄ nÀsta dag (för hon lyckades naturligtvis inte sova). Hon undrade vad Fernanda tÀnkte nu. Tre veckor kÀndes som en plÄgsam, outhÀrdlig evighet.