Tidigare böcker av Melody Farshin:
Mizeria, 2018
Lowkey, 2021
100k, 2022
goat
Copyright © Melody Farshin, 2025
Omslag Hanna Säll Everö och Caroline Linhult
Omslagsbild Ailin Mirlashari
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2025
Box 3159, 103 63 Stockholm info@bonniercarlsen.se www.bonniercarlsen.se
ISBN 978-91-7979-514-6
Tryck ScandBook AB, EU 2025
Tryckning 1
Baccarat hårsh 540
Tony Aura/Gabriel/Djibril, 22 år
Besöksrummets fastspikade möBler och kalla färger får varje familjemedlem att oroa sig för sin inlåsta anhöriga. När till och med rummen för besök är helt sterila, säger det en del om hur cellen vi lever i ser ut. Mamma har skrivit till kriminalvården så många gånger, tryckt på hur miljön påverkar psyket, men ingen ville gå med på att ta in hennes blommiga dukar för att sprida välmående.
”Det kommer dröja lite, hon verkar ha fastnat i kontrollen”, säger vakten och nickar mot stolen.
Allt är för konstigt för att jag ens ska kunna processa vad som händer. Jag böjer mig ner för att sätta mig på stolen som är alldeles för låg, men benen lämnar över till gravitationen för snabbt.
Schhmäck!
Min görre och svanskota stenas helt av den stenhårda
pinnstolens sittyta som tar emot mig med allt förutom komfort.
För tre veckor sen ringde min advokat och sa orden jag längtat efter.
”Gabriel! Fri fot!”
Jag kände mig som ”I said yes!”guzzarna som clickbaitar på YouTube. Som tar sig för ansiktet och lyfter ena benet av glädje när shuno äntligen poppar ett fattigt frieri för han inser att hans hairline moonwalkar bakåt och kaggen börjar bli permanent.
Hade en känsla av att det var på väg ändå, både jag och Show har flyttats runt hela landet, så fort det rör sig om organiserad brottslighet så gäller särskilda regler. För att undvika risk för hot eller nätverkande så får man såna surprises. Man vaknar en dag och stoppas in med huvudet före i en kriminalvårdsbil med heltonade rutor, utan en aning om man hamnar i Haparanda eller i Skåne.
En gång hade jag telefonsamtal från morsan inbokat samma dag som dom omplacerade mig. Hon blir fortfarande arg när hon påminns om den stressen, när hon inte fick tag på mig och inte heller fick rätt till någon information förrän flytten var klar. Dom snackade om rymningsrisk men tänkte inte på att en arg och orolig morsa är kapabel till att lyfta hela polishuset från marken tills att hon får ett svar som stillar hennes nerver. Så hon
spammade varje anstalt i hela Sverige, ringde och ringde som om hon vore Jehovas. Hon la omedvetet en FTP och vägrade ta ett nej.
När jag var framme åtta timmar senare utan pauser höll min kissblåsa på att explodera samtidigt som min mage spelade en hel dj-session av ljud efter mat. Touchdown toan var allt jag kunde tänka på, men dom akuta behoven fick chilla för det fanns något ännu mer akut på listan. Plitarna på plats tog mig direkt till telefonrummet helt stressade, där mamma var på tråden. Jag kunde höra hennes panikslagna skrikande röst som krävde svar genom luren på skrivbordet.
Kunde inte hålla mig för skratt, det kändes fett skönt ändå. Så som dom pippade mitt liv genom åtta timmars resa, utan vetskap om vart vi ska, i baksätet på en mörk van så jag inte ska kunna lokalisera mig eller se något, med en blåsa som spände så mycket att det gjorde ont att andas så har morsan ändå sett till att käka deras huvuden tills hon fick veta var jag var.
Redan innan jag hann få luren vid örat kunde jag höra hennes röst brista ut i lättnad när hon hörde mitt skratt.
”Djibril!!! Är du där!”
Två sekunders glädje följt av poetiska svordomar där hon jämför mig med alla djurarter som finns för att jag utsatt henne för sån oro.
Att gå från att flytta runt oss hela tiden, till att jag och Show hamnar på samma anstalt – en klass två dessutom som fått improvisera med sina isoleringsceller för klass ett-intagna som flyttats runt på grund av platsbrist. Det var första gången jag var glad att slippa första klass.
Den här rundan har jag suttit häktad i över ett år i väntan på dom, för åklagaren och domaren fikade och vabbade och semestrade hela tiden. Folk som sitter på beslut, avgörande för intagnas liv, chillar med samma månadslön som vi drog in på vår marknad, men deras vita lön kommer tydligen med en arbetsmoral som bara sträcker sig fram till fast anställning.
Till slut hjälpte min advokat mig att skriva ett argumenterande brev för att motivera varför jag borde släppas i väntan på dom, tiden började toucha brott mot mänskligheten.
Men då ökades tempot plötsligt, fikapausen var över och jag sattes i fängelse inom loppet av sex veckor. Jag ville så gärna hem då. Även om oron fanns, så hade det inte hunnit bli lika knas ute som det är nu.
Glädjen att få mucka finns knappt där nu, för jag har alltid vetat att jag är säkrast här inne.
Vakten harklar till överdrivet högt med flit för han ser att jag zoneat ut. Jag reser mig upp, rättar till ryggen och försöker se piggare ut så han inte får för sig att ta in mig
på slumpmässigt pissprov. En av grabbarna torskade sin insmugglade knätch förra veckan, så plitarna har hetsat extra bara vi sett lite gitti ut. Inte för jag har något egentligen, men jag vill verkligen inte missa besöket. Mina ögon, som redan brukar vara röda ända sen jag började missbruka Clear Eyes, blir extra pundiga nu med en hel natt utan sömn. Har man otur, och har en riktigt oskön plit, så kan man åka på en sån pissish.
Jag har varit stissig ända sen beskedet om frigivning. Även om det tär på psyket att sitta – mammas dukar och, framförallt, hennes värme finns ju inte här. Men jag är så mycket mer medveten om vad som väntar mig på utsidan den här gången. Breven och vykorten från grabbarna blev färre och färre. Min bror Idris skickar någon gång då och då och skryter om sitt liv som det perfekta barnet, och min syster Imani såklart som skickar sina teckningar. Men det blir enformigt efter ett tag, att bara tillåtas kommunicera så begränsat.
Samira Diabetes, som jag så otippat connectade med strax innan jag åkte in, har ändå varit flitigast med sina brev. Hennes lillebror Bilal gick i samma skola som Imani, och vi hamnade i deep talk varje gång vi promenerade hem med syskonen. Hennes brev gjorde mina dagar här på insidan, ända tills jag uppmuntrade henne att satsa på Ali, och bygga sitt liv med honom. Det blev naturligt att
kontakten avtog. Även om jag hade behövt henne mentalt för sättet hon alltid finns där för mig, så vet jag att jag inte kan begränsa hennes lycka och framtid till mig.
Att få ett besök bokat av Naila däremot, som aldrig skrivit, och att hon kommer så tätt inpå frigivning, det chockar mig helt.
Jag sätter mig på den stenhårda stolen igen, lutar mig fram med armbågarna på benen och fångar ansiktet med händerna.
Sist jag träffade Naila var jag på topp, såpass att hon inte kunde hålla sig borta från mig. Trots ringen på hennes finger, och att hon var fem år äldre än mig. Hennes uppmärksamhet, och ignorans, gjorde mig knäpp. Just för att hon var äldre och hade ett helt liv för sig, så behövde hon oftast inte mig Men dom dagar hon gjorde det, ouufff jag kände mig som Superman. Ville alltid imponera på henne, få henne att vilja ha mer av mig. Såg alltid till att vara drippad från topp till tå. Inte undra på varför jag blir nervös nu när jag gått från Moncler till ”Tillhör kriminalvården”.
Vakten stirrar på mig medan jag blåser ut i handen nära näsan för att göra en odiskret andedräktscheck. Kriminalvårdens tandkräm och matsedel har skapat en doft hos mig som jag hade dränkt i Mancera - Red Tobacco på utsidan för att garantera att gärin jag träffar får PTSD på
första daten av min doft. Det blev en princip att klä mig lika dyrt som jag ville bli behandlad, levlade från EdT till EdP, men nu luktar jag snarare Eau de blöhhh.
Begränsade tvättdagar, fladdriga kallingar som töjs ut direkt och skallen har aldrig saknat faden mer, mitt hår är inte ens en frisyr längre, snarare en naturkatastrof.
Kan hon komma bara? Till och med här håller hon mig ovetande och väntande. Precis som på utsidan.
Jag vet inte om min mage är nervös, ivrig eller bara dålig. Hon har alltid haft den effekten på mig, jag blir helt shorbad.
Det är snart två år sen vi sågs sist, innan arresten. Träffade henne först i Marocko. Hon var porten, direktlänken till stashet. Via henne slapp vi alla mellanhänder. Det enda positiva med hennes ruttna grabb var att han var nyexad snut med stort nätverk. Han minglade och smörade sönder sig så alla kände till honom och hans blivande fru. Naila blev ett pålitligt ansikte för både gränspolis och tull, något hon utnyttjade sönder som den husslare hon var.
Killen måste varit helt tappad som inte ens fattade vem han förlovat sig med. Men han var ändå sån självhatande shurda som såg ner på orten, så han svävade ju i sina illusioner bortom koderna som var uppenbara för oss andra. Naila var ändå Najibs lillasyster, och även om Najib inte skrek ut det så visste alla att han hade monopol på
narkotikan, innan Show konkurrerade ut honom då. Det var Najib som ens fick in mig i skiten från första början.
Naila själv var Key Account Manager för sin bror, all förhandling gick via henne, hon var iskall. Det Najib inte visste var att hans syster egentligen inte ville att han skulle ta dom risker som kommer med narkotikan. Hon visste att han var impulsiv och att det var en tidsfråga hur länge han kunde behålla sitt monopol på områdena. Hellre att hon hade inblick i den processen, kunde kontrollera den successivt, så Najib inte exploderade.
Show fångade den luckan direkt, sa att hon fortfarande kunde få sin cut, så länge han köpte direkt av henne istället för alla andra mellanhänder. Hon var tveksam till en början, tills han kallade in mig och sa åt mig att aktivera min Tony Aura magic.
Show, som alltid varnade mig när jag fastnade på tjejer, var för första gången glad över att jag tuggade med en brud. Naila var inte vilken brud som helst heller, hon var den med mest risker, nackdelar och fördelar. Skulle Najib veta, så hade han klippt oss direkt, men Show njöt extra av att se Najibs närstående jobba emot honom.
Show märkte att hennes tycke för mig underlättade tullen, så han becknade mig fint till henne. Och helt ärligt, jag hade inget emot det, jag skulle yani charma henne, men hon golvade mig helt.
Klackarna hörs från korridoren, Naila tar sin tid, hon går inte ens snabbt fastän hon vet att vår tid är begränsad. Jag ställer mig upp och vakten vaknar till med lika stora ögon, ljudet från skorna toppat med det eleganta tempot är den internationella signalen för katt på ingång.
Vakten öppnar dörren och jag ser hur han spanish henne med ett leende, jag ger honom en varning med blicken innan jag fäster ögonen på Naila. Jag känner hennes doft fastän hon är på andra sidan rummet, och medan hon går emot mig är det som om allt passerar i slowmotion och jag kastas ut genom taggtråden, rakt in i hettan från den marockanska solen igen.
I bilen vid gränsen till Västsahara. Jag, hon, och 21 kg weed i dom uppsprättade bilsätena som sen sytts ihop noggrant.
Fastän en narkotikahund var vid en av spärrarna på andra sidan, så vevade hon ner rutan och började vinka och hälsa på alla med samma hand som ringen satt på. Hon märkte att jag kokade av irritation, för jag hatade den ringen, skitful dessutom, så hon la sin fria hand diskret på mitt lår och strök lätt med tummen. Allt detta utan att slita blicken från alla hon hälsade på. Smuggling parallellt med otrohet, det speglade hela hennes personlighet. Multitasker med pokerface, du vet aldrig var du har henne. En riktig orm men så fucking kattig att jag
vill boxa henne för hon psykar sönder mig.
”Det var längesen”, säger Naila med ett leende.
Hon sätter sig på stolen mittemot mig utan att hälsa med en kram, som jag ställt mig upp för helt redo.
”Ger dom dig ingen mat här inne?”
Den marockanska hettan försvinner snabbt, som att en geting dödade ballongen jag svävade i och spottade tillbaka mig till anstalten. Plötsligt blir jag medveten om hur knas jag ser ut igen, och vilken chock det måste vara för henne. Jag ser ut som en ovårdad stolpe, det finns inget att göra åt saken.
Naila kallpratar, frågar om familjen och massa annat onödigt, när jag inte ens vet varför hon ville se mig. Jag ser att den fula ringen är borta och koncentrerar mig för att försöka förstå om hon talar i några koder för att vakten inte ska förstå.
”Två minuter kvar”, säger vakten som lärt sig att se mig i ögonen istället för att hungra efter henne.
Naila ställer sig upp, sättet hon bär sin kropp hypnotiserar mig bort från planeten. Hon märker att jag sitter kvar som ett äckel som fastnat med blicken och inte ens har blinkat.
”Får jag ingen kram då Djibril?” säger hon och kollar på vakten så han godkänner beröring. Han nickar bittert och önskar det var han istället. Fuck han.
Jag kramar om hennes midja och perfekt strukna svarta skjorta, hon tar tag i min drabbade röda KV-fleecetröja för att dra in mig närmre och ställer sig på tå för en kyss. Varje muskel i min kropp kittlar till, och jag känner hur hon överför en snusprilla från sin underläpp till min.
Hennes Baccarat Rouge 540 fäster sig på min fula tröja, hon vinkar och ger mig en slängkyss medan vakten följer henne ut.
Jag fastnar helt som en staty medan jag hör hennes klackar försvinna bort i korridoren. Tills vakten som suttit bakom fönstret kommer in för att ta mig tillbaka.
”Då var besöket över, Romeo, kom nu.”
Jag följer efter vakten, känner med tungan mot prillan under läppen, något vasst och avlångt. Mindre än en vanlig nyckel. Samma storlek som nyckeln till förrådet jag gömde baxet för min frihet i.
Inloggning
BigShow/Yahye, 22 år
t vå knackningar på toalettlocket, paus, en sista
knackning på röret bakom stolen. Aktiverad för fiskdamm.
Jag gräver ut toalettvattnet och kastar det i handfatet, som äckligt nog behöver användas som kastrull för nattmunchen dom dagar då jag lyckats köpa nudlar i kiosken och har kokvatten kvar i termosen. Ute hade ingen kunnat betala mig för att skopa upp vattnet ur toaletten med min enda kopp, men här gör jag det helt lyckligt.
Det är dags att checka in på den hemlagade encrochatten. Man blir kreativ i isolering, utan telefoner och socialt liv blir höjdpunkten på dagen att skotta avlopp för en bubblig konversation.
Överfulla fängelser blev en fördel när Djibril, eller Gabriel som plitarna kallar honom och Tony Aura för de andra intagna, fick samsitta med en miskinshuno som
åkte på bitcoinrushen. Jag tror dom missat helt att jag omplacerades strax innan, efter dom nya misstankarna mot mig för morden på Hamza och Osman, annars hade jag aldrig fått sitta precis över Djibril. Med min cell precis över hans blir toalettrören en hemlig telefonlinje.
Det var precis efter Puls, kursen i vår behandlingsplan som yani ska dämpa ilska och våldsbenägenhet, som vi såg att Djibz fått en stor svart säck i sitt rum för att förbereda sig för sambolivet en våning upp. För oss som suttit länge och kan kartan utantill, la vi 1+1 så snabbt att vi fick kväva glädjen och trycka in den tills kvällens inloggning.
Jag och Djibz har vår egen bluetooth connection, vi kopplar utan att behöva uttrycka det. Och den här hypen, den var på topp. Samma känsla som när vi var bebeks i skolan med en masterplan. Vi var champions på att ge vuxna huvudvärk med våra scener.
Puls, som gör allt annat än att dämpa min ilska, brukar snarare ge motsatt effekt. Den förtryckta pliten som håller i kursen använder sig själv som exempel hela tiden och berättar om hur han använder metoderna för att lugna sin utåtagerande flickvän som brukar smattra honom. Det han inte fattar är att han aldrig kommer få en grupp shababs att lyssna på honom när han precis erkänt att han får stryk av sin gäri.
Han heter Björn, men kallar sig för Nalle och kopplar inte ens vilken n’aas han är som förminskar sig själv så. Men med tanke på hans relation så passar det hans självbild.
När han ger oss andningsövningar och tvingar oss att blunda så vill jag boxa sönder det ansträngda lugnet i hans röst.
Man kommer på fullaste allvar och säger till en grupp grabbar som alla dömts för olika våldsbrott att andas harmoniskt. Geni walla, varför tänkte vi inte på det innan?
Det händer något med en man som sitter av sin tid i mjukisar. Att gå från att vara någon till att ha samma outfit som du hade i sexårsverksamheten. Vakna och sova i samma hela tiden, jag trodde jag var den sista att bry mig om fashion tills jag såg hur det bryter ner självförtroendet bit för bit.
Man blir som inlåsta pojkar, samma adhd-klassen i skolan, med delade porrtidningar. Ingenting får en att embracea skallighet mer än dom här improviserade barbers man hämtar till oss. Minns hur Djibz försökte och failade med en protestlista mot fängelsets barberare, verkar vara praktikanter från arbetsförmedlingen som riskerar våra hairlines.
Ljudkvalitén i toan duger, man blir inte kräsen när det gäller att prata med sin broder. Vi har haft värre ljud
tidigare, när vi var små och skapade fattiga walkie-talkies – två plastkoppar med tandpetare i botten och tråd mellan. Toaletten är en hel iPhone i jämförelse.
”Har du loggat in än, din tjockis? Jobbigt o böja sig, eller?” hörs Djibrils röst genom toaletten.
Jag sätter mig så bekvämt det går, tätt intill toalettringen, så som man gör när man ska spy ut hela magsäcken. Sittpositionen har bytts ut till något positivt, recap och lite toilet talk med min broder.
”Kaptenen hära”, svarar jag. ”Redo för din muckfest!”
”Min fucking fula broder yao hur kan jag bli så glad av att höra dig ur en toalett? Sanning, den här toalettringen matchar din personlighet ändå.”
”Min äckliga broder, bakterierna i avloppsröret hälsar att dom fick panik när dom såg dig, men var inte orolig, jag sa åt dom att vara snälla mot dig”, svarar jag.
”Ah svär? Ni pratar samma språk, ha? Parasiternas konung, vad ska man säga chefen.”
Det finns inga gränser för hur grova förolämpningar en hälsning kan komma med mellan oss två, men det är vår syskonkärlek. Förolämpa varandra med ett smile, han chockar och imponerar för varje gång walla, men någon annan hade fått en intryckt panna.
Det hårda golvet punkterar min gött, det måste vara värre för Djibril som knappt har en.
”Ha Djibz, kommer du inte sakna oss, eller? Frigivning imorgon, alla dom här guzzplitarna kommer gråta som groupies.”
”Mannen du vet senaste tiden de bara shababs, inga guzzar kommer förbi längre, har dom slutat eller, var är mina baby mamas?”
”Bror de bara guzzar, dom kommer nog inte till dig för dom märker att du catfishar dom för egen vinning. Man kan tro du skrivit sånger till dom. Sanning, efter hon som lånade sin lur till dig bustades måste dom ha en stor bild på dig i fikarummet med en varningssymbol. Ljug inte för mig, vilken domare har du charmat för att släppas ha?”
”Nej walla, advokaten sa jag har suttit tillräckligt och tiden i häktet var ju överdrivet lång, plus grov platsbrist. Men jag kan inte ens längta helt, det känns nästan tryggare här, sanning. Hur ska jag ens möta familjen, och vilka har väntat på mig helt tålmodigt, för o jappa mig på utsidan?”
Jag hör hans röst bli mer besvärad, och oron i tonen.
”Lugn min broder, du rullar med Show. Du är safe. Alla texter du skrivit här, gå och förverkliga dom, gå till studion, njut av luften, mammas varma mat med krydda, drick kallt vatten.”
”Klart du tänker på maten … men jag är fett glad ändå
att jag kan komma hem för att fira min lillasyster, även om det blir tre dagar efter hennes födelsedag. Imani yao, fan vad jag saknar henne …”, säger Tony och tar ett djupt andetag innan han fortsätter. ”Om något händer, bror, låt inte min familj få veta för mycket, linka med Diabetes, hon är driftig och frågar inte för mycket.”
”Samira Diabetes?! Av alla människor, jag trodde ni rastade era syskon ihop förut bara.”
”Du vet, jag har alltid haft en skum dröm exakt tre dagar efter Imanis födelsedag, så länge jag kan minnas. Mamma sa alltid att det är godiset från Imanis kalas som får mig att drömma om paradiset.”
”Kan du berätta i detalj vilket godis du kommer inviga friheten med, snåla inte med detaljer.”
”Bror, hör du ens vad jag säger? Du hörde godis och blev helt kär.”
”Vad? Har varvat kiosken här, saknar amos dammiga godis”, svarar jag defensivt.
Jag drömmer mig bort och hör magen kurra, men mina fantasier långt bort från cellens toalettencro avbryts av att jag hör Djibril blåsa upp en påse.
”Den här nyckeln går till förrådet. Stashet finns i takluckan, jag ger dig Samira Diabetes adress och nummer med så du kan ansöka om hemställan.”
Som den skarrigaste ballongen på ett kalas, marinerad
i rester av piss och prutt flyter påsen upp från hans rör under mig.
”Bror, det kommer nån”, säger Djibril.
”Säkert en av dina habibtis med ett gravtest”, säger jag och doppar handen i vattnet för att fånga upp påsen.
”Fuck u min feta broder”, säger han med kraft och känsla.
”Ska använda dig som tandpetare på andra sidan bram.”
Jag fäller ner locket och loggar ut. Kollar på handfatet och överväger om jag ska brottas mot kvällens cravings eller inte.
kapitel 3
Free min UC
Tony Aura/Gabriel/Djibril, 22 år
sista duschen på anstalten, förhoppningsvis sista någonsin här. Att inte få välja temperatur på vattnet själv känns som Guantanamofasoner. Ironin i att lämna nyduschad och ren, när jag ändå släpps i samma gråa kläder som jag ruttnat i under två års tid. Jag hade privata kläder från när jag togs in, men också rättegångskläderna som Samira Diabetes hade fixat. Men alla mina tillhörigheter från skåpet är tydligen spårlöst försvunna efter alla omplaceringar. Du baxar en klubba i en kiosk och dom ringer polisen, men om en intagens alla tillhörigheter försvinner helt händer jäck shit.
Jag trycker på knappen för att pliten ska öppna och låta mig komma ut ur duschen.
Precis som förra gången jag satt så har jag varken fått veta tid eller dag då jag släpps. Bara på ett ungefär, och nu sa dom att det kan ske idag.
Frigivning, med ett stryptag av ångest. Så länge jag varit frihetsberövad har min värld kunnat förfalla utanför utan att jag kunnat göra något åt det. Men nu kommer kritan, kronan och pricken i registret att kännas av ute i verkligheten.
Jag trycker på knappen igen, ska alltid behöva stå här tills jag fryser.
Att fängelserna blivit så överfulla kommer få kriminaliteten att explodera ännu mer. Man pratar om att göra om fotbollsplaner till fängelser, kan man döda ungdomars drömmar på ett värre sätt? Det är på insidan vi knyter kontakter, det är som att man skickar alla kriminella på konferens och blir chockade över att kriminaliteten ökar. Som första gången jag satt, en kortis på sex månader, men jag rekryterade stabila grabbar åt Show. Vi hann växa och ta över hela områden från Najib. Hade aldrig hänt utan den voltan.
Jag trycker irriterat på knappen igen och möts samtidigt av en dörr som öppnas.
”Äntligen, shishkare …”, säger jag irriterat till pliten som ser överlycklig ut, som att hans kollega precis berättat världens bästa skämt under deras konstanta fikapauser.
”Äsch, ska du vara så sur sista dagen, Tony?” svarar pliten, som vi kallar för Coco fastän han hatar det.
Sist jag satt ville jag inget annat än att hoppa ut genom
taggtråden, få åka hem och skaka av mig allt. Jag trodde jag skulle hem till mitt vanliga liv, tills jag märkte vad jag kommer ut till. En prick i registret, skulder till grabbarna jag kritat till, sms-lånens ränta högre än min pappas blodsocker efter utskällningen, och frysta ekonomiska tillgångar efter sköntaxering. Det sjuka är att jag inte ens visste vad en sköntaxering var för något, men det är ytterligare ett sätt att göra livet surt för en som redan är i en tsunami av lemonad – man skattar mig för saker jag synts med men som inte ens är mina, samma gaturegler. Jag trodde jag skulle komma ut till en plan och få hjälp med att komma ifrån gamla vanor, men jag kastades bara ut till gatan jag kom från.
När frigivningen sker blev en ovisshet även denna gång. Det är inte så för alla vad jag hört, men det var så även förra gången för mig. Samma vecka som det började bli klart att jag suttit 2/3 av straffet och min frigivning vid osagt datum planerades, hade någon på avdelningen skapat ett hemlagat tillhygge av en trasig sax och manglat en shuno. Alla på avdelningen straffades med fulla restriktioner för att shamea han extra. Timingen kunde inte varit värre, jag fick inte ens synka med Show eller familjen för att lösa skjuts hem. Men den som hade koll, via korrupta plitar, var Najib. Han stod redo att plocka upp mig och påminna mig om mina skulder. Rakt från
anstalten, tillbaks till rushen. Samma shuno som satt mig i skiten. Från att ha bjudit på någon jolle och fiveish i studion, till att trappa upp min självmedicinering med uppdrag som betallösning.
Najib kom in som en helt positiv problemlösare, räddaren i nöden yani, han var den som såg nöden som skolan skapade iaf, och ersatte den med ett beroende. Han löste min ångest, och han fick mig att drömma större än skolans dumförklarade specialklass någonsin tillåtit mig. Han fick mig att drömma om att Rollen han själv hade runt handleden kanske inte var en omöjlighet, fastän han inte ens klarat gymnasiet. En väg för problembarnet att få skina. Känna självvärde som nollats.
Jag blev mottaglig för luren helt enkelt. Men helt ärligt, det var inte som att jag sökte jobbet ens, jobbet sökte mig. Folk frågade om jag och Show sålde så fort vi lämnade området. Som parallella universum som samexisterar bredvid varandra, den vita världen och orten. Lika olagliga båda två, men med helt olika förutsättningar. Dom skapar efterfrågan, vi levererar.
Det här med att svennar inte är sociala och sånt är bara fasad. Visst, vissa låser bilen inifrån när dom måste åka igenom orten, men när det kommer till att få sitt knark är all social fobi borta. Raka, bestämda steg mot just oss, två ortenungar, för att fråga om menyn. När jobbet serveras
så enkelt framför en, blir det svårare att säga nej i längden.
Jag blev en simpel transportör åt Najib, samma Foodora, men med zutt i ryggsäcken. Färdigpackade redlinepåsar till fem olika adresser. En laxing i handen som gav mig storhetsvansinne. Men när jag berättade för Show, kunde jag se algebraformler från matten lysa i hans ögon. Han blev arg, och sa att jag blev utnyttjad med alldeles för lite para för den mängden. Jag var tvärnöjd, och för beng för att fatta, men Shows relation till para var starkare än äktenskap.
Han hade rätt, men jag svävade redan för högt. Lååångt uppe bland molnen mellan både Mary och Jane. Jag kritade till Najib för fler leveranser att sponsra mitt eget puffande med och suget ökade. Så när mushten ringde för leverans var påsarna redan tomma. Stressen en skuldsättning hos Najib kommer med går inte ens att röka bort.
Jag vet inte om det var tur eller otur att jag fyllde arton precis under den perioden, tog sms-lån med 40 % ränta, betalade av en del av kritan och vann tillbaks hans förtroende. Han sa att han kunde ge mig fler rundor om jag behövde lösa räntan för sms-lånen, men att även han hade sina räntor, på 200 %.
Det fanns inget annat extrajobb som kunde täcka sms-lånens ränta, jag ökade hela tiden krediten för att ens kunna betala räntan på dom lånade pengar som jag knappt hunnit ha i handen ens. Hörde mammas röst i
huvudet som alltid sagt att ränta är haram, aldrig fattat det tills jag kände strypgreppet av en ränta så hög att du bara kan underhålla lånet men aldrig har pengar över att betala av skulden. Trapped som en fotboja.
Så jag gick med på småleveranser, tänkte att om jag plockar en påse i taget när jag precis är på väg ut till mushten så är risken mindre att jag faller för temptation.
Problemet är att fastän jag aldrig puffade eller stashade hemma, så hade pappa misstankar när jag sa att mina blodsprängda ögon var för att jag pluggade så hårt i skolan.
Pappa poppade upp omkring hela tiden – som en civare med spanish – och tvingade mig att komma med hem.
Han höll det ändå h.s.s., han visste att mammas oro hade exploderat om hon fått höra.
Den här gången dök han upp precis när jag plockat redlinepåsen för en leverans. Han lånade alla sina vänners olika bilar dag för dag för att jag inte skulle känna igen honom när han förföljde mig, som riktig FBI. Nu tryckte han in mig i bilen hem.
Resorna hem var alltid tysta, vi gled ifrån varandra mer och mer fastän han var så närvarande. Det uppenbara var osagt – men jag kunde inte ens hitta orden för något som jag redan visste hade tagit all hans glädje och ersatt den med besvikelse. Tystnaden, och det osagda, bröts av blåljus i en rutinkontroll på vägen hem. Pappa fick köra mot
vägrenen och vi båda ombads komma ut ur bilen. Dom kollade hans körkort, och jag hörde pappa kallprata om helt dumma grejer för att distrahera dom. Han är en riktig bror farsan innerst inne, som ändå försökte.
”Konstapel, du vet, min son ville alltid bli polis när han var liten”, sa han, som om det skulle hjälpa.
Det är sant ändå, både jag och Show gick ifrån att se polisen som största idolen, till att förknippa dom med dåliga nyheter. Jag hade stoppats i bilar så många gånger innan att jag kunde deras manus utantill. Visste exakt vart dom var på väg när dom lyste med ficklampan på mina ögon, men jag var för beng för att komma med en bra chikano.
”Jag har ögoninfluensa … ögonflammation … inflammation!” sa jag och märkte hur jag förvärrade allt.
Jag gjorde allt för att ducka pappas blick när aina muddrade mig. Försökte göra mig mentalt beredd på torsk när dom närmade sig fötterna och till slut hittade den halvt förbrukade redlinepåsen i mina skor. Mitt värsta straff var redan där. Hur ser man sin förälder i ögonen igen, när dom gjort allt för en, och man trots det lyckats tabba sig?
Åkte på ringa narkotikabrott. Hade kvalitetstestat produkten längs vägen innan pappa plockat mig, så innehållet var för lite för att klassas som något annat än innehav för eget bruk.
Det jag märkte, redan under en så kort volta, är att så fort du touchar kriminalvården så hamnar hela din existens under ett förstoringsglas. Misstänksamheten fanns
redan där innan straffen, så ofta som vi muddrades av polisen i trakten borde det klassas som ett förhållande.
Men så fort jag häktades öppnade dom mitt liv på ett annat sätt, kämpade för att kasta fler grejer på mig. Försökte väcka åtal på att alias jag aldrig ens touchat ska ha varit kopplade till min lur och ifrågasatte alla mina vanliga sms. Det värsta var när dom kallade in mig på förhör för ett sms där jag mäckish på Naila.
Hade skrivit att jag parkerat henne, och att jag kommer skjuta henne om hon tror annat. Hon garvade i sitt svar och skickade en selfie med texten ”Tony” över pannan. Att man ens spiller polisresurser på något så onödigt som ett skämt.
Sen gick dom in i mina sociala medier, som att man inte nöjde sig med vad jag redan satt för. Drog upp gamla snaps och inlägg och började ifrågasätta kostnaden för min livsstil baserat på bilder jag tagit med Najibs Day-
Date och Datejust, ifrågasatte min money roll fastän den återanvändes som rekvisita mer än presentpappret mamma vägrar slänga. Man hade dripcheckat kostnaden för varje outfit till och med, och varje bil! Suttit i allt från AMG till RS6:or, men det betyder inte att allt är mitt,
mannen min plånbok täckte knappt en V70 om det inte vore för ihärdig prutningstaktik. Ambitionsnivån hos askar att hitta screenshots att fälla mig för något jag inte skattat för var högre än alla mina stalkande ex bevakningstjänster.
Inget var ens mitt, jag hade hunnit klippa en fattig bil innan jag torskade. En sköning från 2014 i blåvalsblå färg. Sjöng mavi mavi masmavi till den vid varje tvätt. Jag var den fjärde daddyn till den, habibti blev min första investering. Grabbarna sågade mig och sa att jag ger min bil så mycket kärlek, men bara tar bilder med andra bilar än min egen. Sa att jag inte kunde låta folk öga min baby sådär. Sa samma till aina när dom ifrågasatte mig, men vad vet dom om öga ens för att fatta att jag skyddar min blåvalsbaby.
Deras grävande landade i en sköntaxering som garanterade att jag aldrig skulle kunna bygga ett liv igen. Min livsstil på sociala medier matchade inte min taxerade inkomst. Jag skulle betala skatt baserad på min feed. Det spelade ingen roll om det ens var mina ägodelar, om jag fått dom i present eller inte, det fanns redan bredare misstankar mot mig så mina tillgångar frystes. Tänkte på alla med sugardaddys som hade behövt skatta för en yacht. Som tur var så hade jag inte ens mycket dom kunde frysa. Ingen lägenhet eller hyra att tänka på. Men mina sms-lån
tickade, och bilen hade fordonsskatt som jag inte kunde betala själv, inlåst och med fryst konto. Min kusin Jäck hade fått ansvar att ta hand om bilen medan jag satt, han var väl för upptagen med att spela körkortsinnehavare för att ens se mitt eller trafikverkets brev. Fucking idiot.
Blev av med baby, kronad för utebliven skattebetalning. Alla kvarstående tillgångar frysta, vilket betyder att inte en krona fick toucha mitt konto, varken in eller ut.
Jag försökte söka jobb, men det var omöjligt. Strök skjortan, spelade helt falsk på intervjuer, skrattade som en fucking tönt åt svennarnas torra skämt, låtsades som att jag visste vad Bäst i test ens var för program att kallprata om, försökte marknadsföra mig som en sån härlig husblatte med förlorad själ, redo att stå till tjänst.
Om det är något jag har så är det charm. Så fort intervjuaren var gäri så visste jag att jag skulle gå vidare. Men jag kunde inte charma mig från pricken i belastningsregistret, eller ens förklara varför jag skulle behöva ha min lön på annat konto än mitt eget. Det här med andra chans, det finns inte, inte för mig.
Tills att en personutredning utförs har jag fortsatt frysta tillgångar. Man inser inte hur mycket man saknar bank-ID förrän det förloras. Jag hatade att behöva vara beroende av andra. Få pengar i handen av föräldrarna som att jag vore barn igen, fastän dom redan har det tight.
Blev tillsammans med vissa tjejer bara för att kunna bo hos dom, kände mig skarrig. När samvetet kvävde mig taggade jag. Fastän alla menade väl, så blev jag allt mer distanserad och ville fly från allas hjälp. Att inte kunna vara sin egen man, leva ur andras fickor, och känna ständig skuld för den bördan man belastar sina nära med var värre än att sitta. För jag kunde inte heller påskynda något, åtgärda och få igång allt.
Paranoian kickade in dessutom, aina pull up på aläsas slumpmässiga kontroller mitt i gallerior, när jag fadeade mig eller bara skulle handla åt morsan. Det kändes som att min egen skugga jagade mig. Ibland ifrågasatte jag till och med familjen, körde rakt ut i skogen och stängde av luren. Inget annat än känslan av att ingen vet var jag är kunde få mig att somna. Jag absade sönder, men stod emot. Hade inte ens råd att krita om jag skulle velat. Med skulder lika grova som mina känns inte ens luften gratis.
Frysta tillgångar ledde mig till ett liv i cash. Fattar inte hur dom hade tänkt att det ska hålla mig borta från kriminalitet. Tvärtom, luren som alltid varit lojal blev den enda tryggheten jag kunde förlita mig på. Något att gå tillbaka till.
Najib som ormigt nog hade schmunkat till sig info om min frigivning dök upp som en toxic storebror, redo att kasta tillbaks mig till ruta ett. Du hittar ingen arbets-
givare lika tillgänglig som en plug. Han körde hem mig och påminde mig om kritan jag hade kvar, plus paketet jag torskade på. Shuno gick från att bjuda mig generöst i studion för o lock-in, till att skatta mig med 200 % ränta på en leverans som avbröts av häktning. Med ett leende och skjuts hem dessutom. Jag var fri men ändå inte, hur ska man ens kunna känna frihet när skulderna stryper en?
Fastän jag knappt vill ut den här gången så trycker jag på knappen igen. Har stått ombytt och klar i det blöta omklädningsrummet så länge att strumporna blivit blöta. Det är som en match av olika känslor i mitt bröst och bristen på luft i det trånga, fuktiga utrymmet börjar väcka panik.
Jag ringer igen och igen.
”Så stressad du är på att få släppas då!” säger plit Coco med sin irriterande röst. ”Har du städat cellen, lämnat tillbaks handdukar, kläder och så?”
”Allt är klart. Det enda jag har kvar är kläderna jag har på mig, eftersom ni tabbat er med mitt skåp, och den här”, säger jag och pekar på den vikta, blöta handduken jag precis använt.
”Och inspektionen av cellen godkändes?”
”Allt är klart, ja.”
”Låt mig dubbelkolla!” säger pliten och stänger dörren
på mig i fuktkammaren igen.
Varför frågar han ens?
Sist jag släpptes, trots kortare tid, så hade saker hunnit hända på hemmaplan. Show som redan beefade med Najib om hur dåligt han betalade mig, som om han vore becknarnas fackförbund, höll själv på att ta över Najibs distrikt. Han höll det diskret, expanderade en gata i taget, och lockade Najibs egna grabbar till sin sida med bättre para. Samma HR-chef men fett smidig, för då dröjde det innan Najib märkte något. Precis som Naila ville.
Om jag ändå skulle tillbaka, så kunde jag ändå spanish åt min broder med. Najib hade inte hunnit se Show som ett hot ännu, och jag såg till att samla på mig alla uppgifter till kundportalen.
Luren jag fick av Najib omsatte 150 000 läh i månaden. Den levererade allt från grönt till snö. Den var min enda säkerhet i den framtid jag såg framför mig, min inkomstförsäkring, a-kassa, kontantinsatsen som ingen förälder hade kunnat hjälpa med, den betalade för mitt körkort till och med. Knarkluren blev som den rika målsman jag aldrig hade, men den kom inte med en förälders villkorslösa kärlek. Tvärtom, den kom med fler problem till problemet den skapade. Att en lur med så många risker blev en trygghet för mig, gör det så tydligt att jag inte hade något att förlora. Jag la ingen vikt vid mig själv eller min
egen överlevnad längre, för skuldrushen psykade sönder mig. Få bort huvudvärken eller ta bort mig bara, oavsett kunde jag inte göra något annat. Att kunna välja bort luren hade varit en lyx.
Najib blev hetsigare när han märkte att han tappat kunder, och han började höra folk prata mer och mer om Show. En snorunge som mannade sig i hans ögon, någon han bara ville bli av med. Fastän han visste att jag och Show var vänner, så var min skuld hos Najib, och han tryckte på det. Erbjöd att kvitta skulden mot att jag viskade ut Show, men det slutade med att han höjde skulden för att jag vägrade. Som att han straffade mig för att jag inte x:ade min barndomsvän som skuldsanering. Jäck däremot, fuckin doqon, hade hört och försökte pusha mig till det. Helt hetsig shuno den hära, klarar inte stress, han blir helt hysterisk. Har aldrig låtit Show få veta, han skulle se Jäck som flaky och gjort sig av med honom direkt. Jäck är sloppy men han är fortfarande min kusin, så länge han är med oss kan jag se till att han är i en position där han inte kan spåra och påverka.
Men varken han eller Najibs räntor kunde få mig att svika min walaalo Show. Det blev skrattretande till slut, fanns inget finstilt i en deal med Najib, det var hans humör som avgjorde. Ju mer lojalitet jag visade för Show, desto mer ville Najib få mig att hunda i hans namn, så att
jag aldrig skulle bli klar hos honom. Blev lika låst i hans skulder som i sms-lånen. Show som hela tiden försökte drifta för att lösa skulden åt mig, hann inte heller omsätta lika snabbt som Najib ökade sina räntor.
I takt med att Najibs hat mot Show växte blev också hans beställningar kallblodigare. Han blev mer och mer specifik i sina önskemål som ingen nappat på. Han ville hitta en shooter som kunde komma på nära håll, någon med ögonkontakt, en vän.
En skottning på en högt uppsatt brukar gå på en halv kanin, men för Show, som inte ens hade nått till där han är idag, var han villig att betala en hel kaninish.
Samma kväll som han kom med sitt nya förslag drog han med mig för att hålla span på en rip-on, rip-off. Folk som klickat hem sina Ikeakök i ovisshet om att dom kommer användas för narkotikasmuggling. Den hemliga ingrediensen i deras kök kommer förbli en hemlighet. Najib har sin polack, som är snabb med att lasta av vid mötesplatsen innan köken når sina nya hem. Han tog alltid förhandlingen på dom mötena själv, så ingen dräng fattar vad han egentligen drar in, men drog alltid med sig någon för ainaspan.
Jag var så trött på honom, och pallade inte stå där i garaget medan han försökte förhandla med sina inövade polska ord som polacken inte ens fattade. Men paranoian
jag fått jobbade till min fördel här, jag kände igen två av dom parkerade bilarna som vi hade sett när vi körde in, bara två kilometer bort. Bilen var lastad och medan
Najib gjorde sina sista polska prutningsförsök, satte jag mig i beredskap i den lastade bilen.
I samband med att polisen stormade, gasade jag iväg.
Fastän jag var jagad av aina, mitt samvete och Najibs ilska nu, så var det här det närmsta jag kom känslan av frihet sen jag kom ut. Fuck Najib och hans mamma.
Mina blöta strumpor känns så skarriga att jag funderar på om jag hinner elementtorka dom lite eftersom Coco verkar ha försvunnit helt. Men tanken avbryts av att han river upp dörren igen.
”Du hade rätt! Allt var avbockat och klart”, säger plit
Coco och hans blekta tänder. ”Då var det bara att komma med mig till expeditionen, du får en liten reskassa för tågbiljetten hem också! Schyst, va?!”
Vi börjar gå mot expeditionen, en våning jag inte varit på sen jag placerades här, går förbi alla korridorer som slukat månader av mitt liv som aldrig kommer tillbaks.
Tankarna flyger tillbaka till stunderna innan arresten.
Jag hade nyckeln till ett förråd Show hade målvakt på, där jag lastade av det mesta. Resten av stashet fördelade
jag på säkra platser som backup. Hos Samira Diabetes och några fler. Det hann knappt gå ett dygn, innan jag catchades. Jag var helt darrig, Najib hade satt pris på mitt huvud, och polisen knackade runt i hela området efter mig, jag fick familjen att skämmas på nya nivåer.
Den sista personen jag hann se innan jag åkte in var Naila. Tanken på hennes doft gör mig dum än idag. Jag visste att det kunde vara sista gången vi sågs, och det var knas för jag kunde inte få nog av henne. Jag drog in henne med hela hennes kropp mot min och kysste henne medan jag la förrådsnyckeln innanför hennes byxlinning, precis vid höften. Hennes byxor var så tighta att jag visste att den skulle sitta säkert där även om någon skulle muddra hennes fickor.
Knappt en halvtimme efter att jag lämnade Naila arresterades jag för vårdslös körning och medhjälp till narkotikasmuggling. Jag var så trött på min ångest vid det här laget att jag inte ens visste vad som var värst – att bli hittad av aina eller av Najibs kula.
”Reskassa i kuvertet, och dina papper!” säger pliten på expeditionen och räcker över en hög med papper till mig.
”Min plånbok, då? Och mina hörlurar, min lur?”
”Ja, vi har fortfarande inte hittat dom sakerna efter flytten, men vi håller utkik och hör av oss!”
”Kan du kolla en sista gång i mitt skåp?” insisterar jag.
”Det har jag redan gjort, men om du kommer med här så kan du få se själv.”
Jag följer efter och bläddrar igenom högen av papper jag fått i handen, allt från mitt fall, mitt beteende, och min tid på anstalten. Som att gå ut lågstadiet, få sommarlov och komma hem med bunten av papper som ingen förälder blir glad över.
Förhållningsregler: Rekommenderas hanteras av manlig personal p.g.a. tidigare incidenter. Vid bemötande av klienten ska personal vara medveten om risken för manipulativt och påverkningsinriktat beteende. Klienten har vid tidigare tillfällen uppvisat hög social förmåga och charm, vilket kan användas för att påverka sin omgivning. Detta bör beaktas vid interaktioner.
Jag ler mot mina papper. Även om det är skumt att läsa så vill jag nästan rama in det som min bio så fort jag loggar in i luren.
”Tomt, som du ser!” säger pliten och visar upp skåpet.
”Men vi håller tummarna!”
Jag gör tummen upp, fortsätter bläddra efter komplimanger, och går ut mot dörren.