med knÀppta hÀnder pÄ pressbyrÄns kundtoalett
© Annelie Adamsdotter 2024
Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm
Omslagsformgivning av Emma Graves / Studio E
SÀttning av Hanna SÀll Everö
Fotografier frÄn Arcangel, iStock samt Shutterstock
FörfattarportrÀtt av Emelie Asplund
Tryckt av Scandbook EU 2024
ISBN 978-91-7979-509-2
www.bonniercarlsen.se
Fan. Fan. Fan.
KÀra Gud. Jag ber dig. Av hela mitt hjÀrta. Av allt jag Àger.
Av ⊠fan.
Jag önskar att jag kunde erbjuda dig nÄgonting i utbyte, men jag tror inte att du vill ha min samling vintagehattar eller udda vinylskivor frÄn ErikshjÀlpen. Ingen pryl Àr good enough för den hÀr förhandlingen.
Inte den hÀr gÄngen.
Inte med knÀppta hÀnder pÄ PressbyrÄns kundtoalett.
Jag vet att jag bara har mig sjÀlv att skylla, men det kÀnns som om det sitter en liten Pixar-animerad djÀvul pÄ axeln och skrattar sÄ att hen nÀstan fÄr ett astmaanfall.
Varför?
Jo, för att jag inte borde vara hÀr.
NĂ„gon annan, absolut, men inte jag.
Jag Àr en duktig flicka.
Vi snackar inga kluvna toppar med rester av rosa hÄrfÀrg, inga se mig-Àrr pÄ underarmarna och inga dagen efter-piller gömda i ett dolt innerfack i handvÀskan. Jag bÀr för fan ryggsÀck. En FjÀllrÀven. Original frÄn tiden dÄ pappa fortfarande hade hÄr.
Och jag Àr kristen. Riktigt kristen. GÄ-i-kyrkan-varjesöndag-kristen. SÄ du och jag Àr bÀstisar, Gud. Vi har hÀngt
ihop lĂ€nge. Ănda sedan mamma och pappa drack för mycket nattvardsvin och missbrukade ditt namn i sakristian.
Det Àr Ätminstone sÄ jag tÀnker att det gick till, för jag Àr trots allt dotter till en prÀst och diakon. Visst borde vÀl bara det ge mig pluspoÀng? Hur mycket mer kristen kan man bli liksom? PÄ en skala frÄn ett till tio, mÄste jag vara minst tolv.
Och jag försöker verkligen att vara en god kristen ocksÄ.
Alltid. Varje dag. Varje natt. Hela tiden. Non stop.
Till exempel följer jag de flesta budorden. Typ drÀpa.
Jag drÀper ingenting.
Sedan vet jag att jag har saker att jobba pÄ. Absolut.
Jag vet att jag ber dig om mycket. För mycket. För ofta.
Jag ber att det ska gÄ bra pÄ geografiproven, att Ines ska byta församling och att Löfven ska erkÀnna att han blev statsminister bara för att han var rÀdd att fÄ metallflisor i fingrarna.
Men den hÀr gÄngen Àr det pÄ riktigt. PÄ allvar.
SnÀlla. SnÀlla, Gud. Om du bara lyssnar den hÀr gÄngen lovar jag vad som helst.
Och jag menar verkligen vad som helst.
Jag kan lova att besöka blodbussen varje gÄng den stannar utanför KungsmÀssan och lÄta dem tömma mig som en tankoch slangbil. Eller sÄ kan jag lova att inte ha sex igen. Inte en endaste gÄng förrÀn killen gjort en Beyoncé och put a ring on it. Eller sÄ kan jag lova att aldrig be om nÄgonting igen. SÀg vad du vill och jag gör det.
Har det gÄtt fem minuter nu?
VÄgar jag titta? Vill jag? Kan jag inte bara lÄta bli? Och fortsÀtta mitt liv precis som vanligt? Mitt mellanmjölkslagoma liv.
Okej.
Nu vÀnder jag pÄ den.
Gud.
SnÀlla.
SnĂ€lla âŠ
Fan.
Gud Fader allsmÀktig.
Ja. Du kan den vid det hÀr laget.
Mamma leder trosbekÀnnelsen och alla mumlar instÀmmande. De flesta kan inte hela texten utantill utan tappar bort sig nÄgonstans runt Pontius Pilatus och dödsriket.
Pappa brukar sucka Ät dem. Högljutt och dramatiskt medan han kastar bitchblickar över församlingen, men inte idag.
Idag har han fullt upp med att mÄtta avstÄnd mellan bedjande kroppar frÄn sitt gömstÀlle bakom kappstÄngen. CoronaavstÄnd. Minst tvÄ meter mellan. Helst tre.
NÀr pensionÀrerna kryper allt nÀrmare varandra hostar han demonstrativt, och i dessa tider Àr hostningar lika skarpa som gevÀrsskott mot den mexikanska grÀnsen. Ann-Marie och hennes Gösta nÀstan skuttar upp frÄn trÀbÀnken och lÀmnar plats Ät en osynlig kropp. De tar restriktionerna pÄ allvar och det Àr bra, och viktigt. Till och med livsviktigt. För den hÀr pandemin Àr uppenbarligen pÄ liv och död. Vem trodde det för ett Är sedan? DÄ var Sveriges största problem ett eventuellt snusförbud frÄn Bryssel. Inget jÀtteproblem för oss som inte snusar. Hashtag duktig flicka.
Nu har HM stÀngt sina provrum dÀr de sÄ plikttroget Àlskade att rÀkna ens plagg, Kvantum bjuder pÄ handsprit i stÀllet för smakprover pÄ pepparrot frÄn Tjolöholm och alla
man möter behandlar en som om man har bÄde spetÀlska och pesten.
Visste du förresten att böldpesten faktiskt florerar i Europa igen?
Och mitt i allt det hÀr Àr jag gravid.
Det har inte gÄtt sÀrskilt lÄngt Ànnu. Vecka sju har jag konstaterat med hjÀlp av menskalenderappen som alltid klagar pÄ att jag inte vill betala för premiumversionen. Side note, vem gillar mens sÄ mycket?
Det finns en massa tid för abort. För delete. För do-over. För mord. Ja. Det lÄter kanske radikalt och konservativt att sÀga det, men abort Àr inte ett alternativ. Inte för mig. Jag Àr liksom den som ingen vill vara i samhÀllskunskapen.
âJag behöver nĂ„gon som Ă€r emot abort.â
Det var bara nÄgra mÄnader sedan och innan vi gick över till distansundervisning.
Andreas tittade sig omkring i klassrummet och möttes av ointresserade blickar. Ingen ville vara emot. Alla Àr liksom pro-choice ⊠alla utom jag som alltid vÀljer livet som en fanatisk republikan med sydstatsflaggan bak pÄ pickupen.
âDet behöver inte vara din egen Ă„sikt. Jag behöver bara nĂ„gon som kan agera abortmotstĂ„ndare.â
Jag rÀckte lÄngsamt upp handen och han satte ner kaffekoppen pÄ katedern med en duns.
âBra, Hilda. Bra!â
Andreas berömde mig Ànnu mer efter lektionen.
âDu hade argument till allt som kastades mot dig. JĂ€ttesnyggt jobbat!â
Han lade handen pÄ min axel och tryckte lite försiktigt som för att visa precis hur duktig jag hade varit.
Och jag log som ett fÄn.
Vad skulle jag sÀga?
Att det inte Àr sÄ vÀrst svÄrt nÀr det Àr ens egna Äsikter? Det skulle ta bort en del av wowet.
Han drog undan handen och jag bet mig i kinden. Jag borde ha sagt nÄgonting. Jag vet fortfarande inte vad.
Men jag vet att jag inte vill bli mamma.
Ăr jag fruktansvĂ€rd som hoppas pĂ„ missfall?
Det hade liksom löst allting.
Jag hade kunnat fortsÀtta mitt liv och gÄ vidare med lÀrdomen att p-piller uppenbarligen Àr lika vÀrdelöst mot oönskade graviditeter som nyponsoppa och Ipren mot bakfylla.
âDet Ă€r en annorlunda vĂ€rld vi lever i just nu. En vĂ€rld som prövar oss och varandra, men vi mĂ„ste minnas att vi inte Ă€r ensamma. Gud Ă€r med oss. Han gĂ„r vid vĂ„r sida och vi Ă€r starka tillsammansâ, sĂ€ger mamma medan hon vandrar framför krucifixet i sin vita, obligatoriskt trĂ„kiga outfit.
Hon Àr en skicklig talare. Och hennes leende Àr sÄ vitt och brett att man framstÄr som en deprimerad hobo i jÀmförelse.
âVilken lyckost du Ă€r som har en sĂ„n fantastisk mammaâ, brukar folk sĂ€ga. âHon Ă€r verkligen fenomenal.â
Och jag brukar nicka och le. För det Àr det jag förvÀntas göra. Men jag tycker inte att mamma Àr fantastisk, eller fenomenal. Hon Àr fyrkantig och trÄkig och kall. Hon Àr Elsa i Frost, utan musikalnumret.
Som exempel fĂ„r man inte sĂ€ga âherregudâ i nĂ€rheten av henne. Inte ens nĂ€r brorsan drar pĂ„ sig en Scream-mask och hoppar fram bakom badrumsdörren. Det Ă€r att âmissbruka Herrens namnâ. Jag tror inte att du bryr dig. Eller gör du det, Gud?
Hur som helst önskar jag att jag kunde prata med henne om PressbyrÄn och plaststickan och plusset. Henne, eller pappa. Men de skulle bli ledsna. Superledsna. Och besvikna.
De skulle tycka att jag hade svikit dem genom att inte vara oskuld lÀngre. Och svikit dig.
Det hade nog varit det allra vÀrsta.
Eller nÀstan.
Det allra, allra vÀrsta Àr nog inte att min oskuld Àr lika pÄhittad som pÄskharen.
Inte heller att jag Àr gravid ⊠utan att jag inte vet vem pappan Àr.
KĂ€ra Gud.
Jag har tÀnkt mycket, obviously, pÄ vem som Àr skyldig till min uteblivna menssmÀrta, mitt regelbundna Maraboukonsumerande samt mitt var-fjÀrde-vecka-filmmaraton med Bridget Jones Dagbok ett, tvÄ och tre.
Det Àr inte sÄ att jag inte har nÄgon som helst aning, det Àr bara det att det finns kandidater. Tre för att vara exakt.
I den sista Bridget Jones-filmen, som för övrigt Àr vÀrdelös Àven om doktor McDreamy figurerar i rollistan, har Renée Zellwegers karaktÀr typ samma problem som jag. Hon vet nÀmligen inte heller vem som Àr pappa till hennes ofödda barn. Hennes kandidater Àr antingen superheta Colin Firth eller Ànnu hetare Patrick Dempsey.
Jag Ă€r uppenbarligen lite slampigare Ă€n fröken Jones med mina tre kandidater, men inte sĂ„ slampig som man skulle kunna tro. Jag var Ă€ndĂ„ tillsammans med Benjamin i tvĂ„ Ă„r. Det Ă€r ett lĂ„ngt förhĂ„llande för en artonĂ„ring. Procentuellt sett var vi âHildaminâ i nĂ€stan elva procent av mitt liv. Jag Ă€lskade det smeknamnet, Ă€ven om det bara anvĂ€ndes i bibelstudiegruppen, för det kĂ€ndes mĂ€ktigt och evigt. Som om det skulle vara vi för alltid. Och han var faktiskt en riktigt bra första pojkvĂ€n.
Han strök mig över ryggen nÀr vi skulle sova, glömde aldrig en namnsdag och köpte de bÀsta presenterna. Inga dyra saker,
men totally life-changing. Som hÄrborsten som reder ut tovor utan att det gör sÄ dÀr satans förbannat ont som det kan göra.
Det Àr fortfarande den bÀsta presenten nÄgonsin.
Han var dessutom jÀtteförsiktig och omtÀnksam och gullig nÀr han tog min oskuld. Jag önskar att jag kunde sÀga att det var magiskt ⊠men det var mest obekvÀmt. Jag hade nacken i en konstig vinkel och sÀngen knakade och gnisslade som i en dÄlig romantisk komedi. Jag blödde dessutom lite pÄ kondomen och han tyckte att blodet var lÀskigt, men det var fint ÀndÄ.
Han var verkligen mitt allt. Min pojkvÀn. Min bÀsta vÀn.
Min framtida make. Jag brukade förestÀlla mig vÄrt bröllop.
Planera lite bara för att. Jag sneglade i skyltfönster pÄ brudklÀnningar och förlovningsringar, och googlade bilder pÄ superavancerade bröllopstÄrtor i flera vÄningar med chokladganache och Àtbart guld.
Men sÄ kom den dÀr fredagen.
Vi hade eftermiddagssex i hans sÀng under den inramade Frölunda Indians-postern. Han var inte som vanligt. NÄgonting var fel.
Jag frÄgade vad det var.
âIngentingâ, sa han.
Han ljög. SÄ mycket visste jag, men jag trodde inte att det var nÄgonting allvarligt. Kanske att han hade ont i huvudet eller knÀt eller armbÄgen. Han hade alltid ont nÄgonstans efter trÀningen.
âKom igen, Benny-Boy. Vad Ă€r det?â
Jag lade huvudet pĂ„ sned och lekte att ögonfransarna var vindrutetorkare i ösregn. Det brukade fĂ„ honom att sĂ€ga âVad knĂ€pp du Ă€râ, skratta och pussa mig pĂ„ nĂ€stippen. Men inte den hĂ€r gĂ„ngen.
âIngentingâ, upprepade han och jag fortsatte frĂ„ga.
Och fortsatte. Och fortsatte. Tills han blev irriterad.
Riktigt irriterad.
Och sedan brast det.
âDet kĂ€nns inte braâ, sa han med blicken fĂ€st pĂ„ trĂ€ningsvĂ€skan pĂ„ golvet.
âVadĂ„?â
âDet hĂ€r.â
âSexet?â
Jag förstod ingenting.
SÄ himla blÄögd.
âDet hĂ€râ, upprepade han och pekade pĂ„ mig för att sedan rikta fingret mot sig sjĂ€lv.
âVa?â
âJag vill inte prata om det hĂ€r just nu.â
âMen sĂ„ klart vi mĂ„ste prata om det.â
âNej, inte nu. Jag har cupen imorgon. Vi kan ta det pĂ„ söndag.â
Jag stirrade oförstÄende pÄ honom. Vi hade precis haft sex, och hÀr gjorde han slut med mig. Han behövde inte sÀga det.
Jag sÄg det. Han ville bara köra sin match först, som om han vore nÄgon jÀvla Henrik Lundqvist.
âHilda. Glöm det. Vi pratar. PĂ„ söndag.â
âVadĂ„? Du menar alltsĂ„ att du vill att jag ska vĂ€nta till pĂ„ söndag innan du gör slut med mig?â
Jag stirrade pÄ honom. Ville att han skulle protestera, men det gjorde han inte.
âVi pratar. PĂ„ söndagâ, upprepade han som en störig papegoja, och det var det sista han hann sĂ€ga innan jag reste mig upp, drog linnet över behĂ„n och gick.
Ut ur hans rum och hans liv. TvÄ Är. Borta. Och jag frÄgade inte ens varför. Det spelade liksom ingen roll nÀr resultatet ÀndÄ var detsamma. Han hade dumpat mig. Punkt.
SĂ„, jag gick hem.
Huset var tomt. Mamma och pappa jobbade. Oliver var nĂ„gon annanstans. Antagligen pĂ„ en Tinderdejt, men det skulle han aldrig erkĂ€nna för mamma, sĂ„ pĂ„ familjekalendern i köket stod det âSpelkvĂ€ll med Hugoâ.
Jag tÀnde den gamla jordgloben pÄ skÀnken i vardagsrummet och vÀnde blicken mot barskÄpet. Det stod dÀr alldeles ensamt och övergivet.
Jag hade nallat sprit tidigare, men bara ett glas vin ibland.
Nu gick jag pÄ pappas whisky. Den smakade fruktansvÀrt illa, men det kÀndes bra att kasta en nÀstan brinnande vÀtska ner i halsen medan jag lyssnade pÄ Veronica Maggio pÄ vinylspelaren.
Det var lÄgmÀlt och sorgset och det kÀndes som om hon förstod mig. Som om hon var jag.
Jag har ingenstans att va Bara tomma flaskor kvar
Men solen har gÄtt ner Och jag hör dig gÄ
Jag hasade ner mot vÀggen och grÀt högt och förfÀrligt. Som ett plÄgat djur. Du vet, ett sÄdant dÀr lÀte som gör ont i sjÀlen. NÀr nÄgon dör. Eller nÀr nÄgon lÀgger ens hjÀrta pÄ motorvÀgen och kör över det.
Och backar tillbaka.
JĂ€vla Benjamin.
Hade jag haft en BFF, sĂ„ hade hen kommit springande med Ben & Jerryâs och sagt att Benjamin var en idiot och att jag Ă€ndĂ„ förtjĂ€nade bĂ€ttre. Men jag har ingen BFF. Inte lĂ€ngre. För trehundra Ă„r sedan, eller tvĂ„ för att vara mer exakt, sĂ„ hade jag Rebecka. Men det var innan Benjamin kom in i bilden och tog över den rollen.
Nu fanns det ingen att skriva till.
JÀvla, jÀvla Benjamin.
Klockan blev sen. Mamma och pappa borde ha kommit hem vid det laget om det var en vanlig fredag, men de jobbade i Malmö. NĂ„gon utbildning om hur man ger tröst i kristider. Mamma ville inte Ă„ka, men pappa tyckte att det vore âdĂ„raktigt att tacka nej till tre gratis hotellnĂ€tterâ och att âbara frukostbuffĂ©n Ă€r vĂ€rd bilresanâ.
Mamma höll inte med. Men jag tror att hon kÀnde sig tvingad. De gör liksom ingenting roligt lÀngre. Bara jobbar och hÄller i en himla massa coronabegravningar. Innan brukade de gÄ ut och dansa, men det har viruset satt stopp för. Det och allt annat roligt.
Jag önskade att jag kunde ringa dem och sĂ€ga âKom hemâ, och att de skulle avbryta allt för min skull, men det skulle aldrig hĂ€nda.
Vi Àr ingen sÄdan familj.
Det plingade i telefonen.
Jag hoppades att det skulle vara Benjamin. Att han skulle skriva förlÄt. Att han inte menade det. Att han hade fÄtt en stroke och blivit personlighetsförÀndrad och nu kommit till sina sinnens fulla bruk.
Men det var inte han.
Zalando
Fri frakt hela helgen. Missa inte vinterns snyggaste klackar.
Jag dunkade bakhuvudet mot vÀggen och tog Ànnu en brÀnnande klunk. Kanske borde jag köpa nya skor. Och nya klÀder. En helt ny Benjamin-fri garderob. En som bara bestod utav klÀder jag gillade, alltsÄ inga lÄga jeans som klÀmmer fettet och inga push-up-behÄar som skaver i armhÄlan.
Nu var jag singel. Och jag skulle göra det mesta av det. Det fanns inga grÀnser. Inga hinder. Jag kunde stöta pÄ vem jag ville. Ligga med vem jag ville.
Jag började kÀnna mig hoppfull.
Argt hoppfull.
VÀrlden var min sexgunga. Hur högt kunde jag svinga utan att slÄ i taket?
I whiskydimman kÀndes det som en bra idé att öppna Messenger och skrolla igenom alla potentiella sexkontakter.
De flesta gick bort direkt.
Mitt sociala online-liv bestÄr nÀmligen mest av slÀktingar och diverse ströfolk frÄn Jesus Christ-sommarkollo i GrÀnna, men snart hittade jag alternativ.
CHRISTOFFER
Granne. Sexton Är. Finnig. Försöker odla mustasch, med betoning pÄ försöker. En skabbrÀv har fÀrre kala flÀckar.
Nej tack.
SIXTEN
Klasskompis. Teaternörd. Reciterar Shakespeare som om det vore normalt.
Nej tack.
EDWARD
Bokstavstroende. LÀr inte vilja ha sex före Àktenskapet. Och Àven dÄ kan jag tÀnka mig att det endast sker i missionÀren och med lampan slÀckt.
Nej tack.
ANDREAS
FavoritlĂ€raren alla dagar i veckan. Undervisar i samhĂ€llskunskap. PĂ„minner om Eric Dane i Greyâs Anatomy. 40-nĂ„gonting. Göteborgare. Het. Singel.
Han fick ett meddelande.
JAG
Lagom fredagsfilosofisk frÄga.
Vad Àr egentligen meningen med livet?
TRISTAN
Klasskamrat. AllmÀnt bitter. Verkar mest se fram emot att döden ska befria honom frÄn dÄlig schemalÀggning och fortsÀttningskursen i avancerad matematik.
Nej tack.
UGGLAN
GÄr i Benjamins klass. Kan inte hans riktiga namn, men misstÀnker att det börjar pÄ U. Urban? Oavsett röker han.
Nej tack.
ALGOT
Barndomskompis frÄn kyrkans barntimmar. Anser att sex utom Àktenskapet Àr en dödssynd och att det Àr okej att drÀnka
kattungar eftersom det bara Àr mÀnniskor som vÀlsignats med sjÀl. Djur kÀnner inte heller nÄgon smÀrta.
Nej tack.
JONAS
Klasskamrat. KĂ€nd för att skriva och klistra fast lappar med ordet âOllatâ pĂ„ folks bĂ€nkar, klĂ€der och vĂ€skor.
Nej tack.
GABRIEL
Före detta granne. Bibelstudie-groupie. Har de vackraste gröna ögonen som nÄgonsin existerat pÄ denna planet, men det spelar ingen roll eftersom han Àr Rebeckas rör-du-sÄ-dördu-tvillingbrorsa.
Nej ⊠tyvÀrr.
HUGO
Brorsans bĂ€stis. Har precis fyllt 21. Bor fortfarande hemma med sin mamma och jobbar pĂ„ Willys medan han âupptĂ€cker sig sjĂ€lvâ. RĂ€tt snygg. Antagligen erfaren. Förhoppningsvis vet han att G-punkten inte Ă€r en not eller ett alternativt skiljetecken.
Rent logiskt borde han vara off limit, precis som Gabriel, men jag började fÄ slut pÄ alternativ, sÄ han fick ett meddelande ÀndÄ.
JAG
Hej.
Vad gör du?
Svaret studsade tillbaka pÄ nÄgra sekunder.
HUGO
Ingenting sÀrskilt.
Du dÄ?
JAG
Det har tagit slut med Benjamin.
Jag Àr ensam hemma.
Kan du komma över?
Nu dröjde svaret.
Jag sÄg hur han började skriva.
Tre pluppar duttade fram och tillbaka för att sedan försvinna.
HUGO . HUGO .
Och igen âŠ
HUGO .
Och igen âŠ
SÄ sjukt patetiskt. Stöta pÄ sin brorsas bÀstis. Jag kastade telefonen i soffan och reste mig för att fylla pÄ glaset som helt ovÀntat och plötsligt blivit tomt.
Pling. HUGO Kommer.