Kort, rolig & cool
Det här behövs för en riktigt lyckad fest:
* en dj som mixar musiken så att det inte blir awkward tystnad mellan låtarna.
* godis och snacks som räcker hela kvällen.
* f yrverkerier på tolvslaget.
Hej, jag kanske ska presentera mig förresten. Jag heter Malva Persson Pettersson och är någonstans mellan tio och femton år gammal. Ingen vet säkert eftersom jag lämnades bort som bebis och växte upp i en flock vilda bävrar som uppfostrade mig som en av deras egna ungar. Jag lärde mig bygga dammar och gnaga av tjocka träd på mitten, men inte människospråk eller att äta med bestick. När jag väl hittades i en dunge bakom ICA så växte det brun päls på min kropp och jag försökte bita tanter som pantade burkar.
Nej, jag skojar bara! Anledningen till att det är svårt att gissa min ålder är att jag är ganska kort. När man ser mig tror man kanske att jag är tio år, men när man hör mig prata så gissar man nog på femton. Jag är nämligen smartare än de flesta. Och roligare. Och coolare. Om du verkligen vill veta hur gammal jag är så kan du läsa i mitt pass. Där står det att jag är tolv år.
Vissa tycker nog att mitt självförtroende är lite väl stort. Det kan kanske stämma men hellre det än tvärtom, tänker jag. För jag har nämligen testat att tappa självförtroendet. Det hände när jag gick sista året i förskola och inte blev bjuden på ett kalas som alla andra i klassen blev bjudna på. Jag trodde dessutom att hon som hade kalaset var min bästa kompis. Men som tur är lyckades jag hitta tillbaka till den glada och självsäkra versionen av mig själv och nu tänker jag njuta av att inte bry mig om vad andra tycker eller säger. Det går oftast bra men är såklart svårt ibland. ”Jag är ju inte mer än människa”, för att använda min mamma Hannas favorituttryck. Hon säger det när hon låser sig ute för tjugotredje gången samma vecka och när hon slarvar bort viktiga papper. En gång ropade hon det åt vår granne. Det var när hon hade glömt att lägga i handbromsen på bilen och den rullade in i hans staket.
Idag är sista dagen på sommarlovet innan sexan. Precis som alla andra dagar så hänger jag med mina bästa kom-
pisar Mini och Navid. Vi har varit vänner sedan vi började samma klass på lågstadiet. Även om vi är rätt olika alla tre, så sitter vi typ ihop. Alla ställer upp för varandra och kan hålla hemligheter. Och så har vi roligt tillsammans och det är väl det viktigaste av allt? Att ha lite roligt i livet.
”Nu vet jag hur vi ska tjäna pengar”, säger jag och lägger ner min telefon. ”Vi ska starta en piercingstudio i skolan och få betalt för att ta hål i öronen på folk. Man kan köpa alla saker som behövs superbilligt på nätet.”
Vi är hemma hos mig, i mitt rum. Mini sitter i en sittsäck och bläddrar i en skolkatalog. Navid ligger i min säng och tittar skeptiskt på mig.
”Varför skulle någon vilja att vi gör hål i deras öron?”
Detta trodde jag var uppenbart.
”Fattar du inte hur många på lågstadiet som vill ha en cool piercing men inte får för sina föräldrar? De är säkert beredda att ge oss hela sin månadspeng.”
”Jag tycker att det låter grymt bra”, säger Mini och lägger ifrån sig katalogen. ”En del i mellanstadiet vill säkert ha hål i naveln eller på andra ställen också. Tänk vad många vi skulle kunna hjälpa.”
Navid sätter sig upp och skakar på huvudet.
”Vi hjälper knappast barn genom att ge dem en ring i bröstvårtan.”
Jag skrattar till.
”Ingen har pratat bröstvårtor. Där går till och med min gräns.”
Navid ser generad ut. Han har nog aldrig sagt ordet bröstvårta förut.
”Jag kan tänka mig att pierca en nipple”, säger Mini som inte har några problem att prata kropp. Navid ser däremot så obekväm ut som bara han kan göra. Jag förstår varför han byter ämne.
”Det här är en ännu sämre idé än din senaste”, säger han och tittar på mig. ”Att starta hund- och kattdagis i samma lokal. Om det kommer fram att det är vi som har gett någon tjej i trean en näspiercing så blir vi utkastade från skolan. Dessutom tål jag inte att se blod. Jag svimmar direkt.”
”Det kommer knappt blöda”, försäkrar jag. ”Vi gör det inte med hammare och spik om du trodde det, utan med en särskild apparat i plast som man köper från Kina.”
Min storebror Manfred vänder sig om i sin gamingstol och drar av ett par enorma hörlurar. Han går på högstadiet och tyvärr delar vi rum. Jag trodde han var upptagen med sitt datorspel men tydligen har han tjuvlyssnat.
”Tänk om hålen blir infekterade då”, säger han. ”Det är rätt vanligt. Vad gör ni när öronen börjar trilla av på era kunder?”
”Lägg dig inte i”, säger jag så surt jag kan. ”Du ska få två piercingar gratis, en i överläppen och en i underläppen, sen sätter jag ett hänglås mellan dem.”
Mini skrattar så att hon tappar luften.
Att Mini gillar mina skämt är en av många härliga saker med henne. Hon är döpt till Desirée Lundin men hatar det namnet så nu har hon bestämt att man bara får kalla henne Mini. Med det smeknamnet så tror du kanske att hon är ännu kortare än jag. Att hon kan gå raklång under matbord och inte når upp till dörrhandtag. Men inget kunde vara mer fel. Tvärtom är hon superlång, längre än de flesta vuxna.
Mini är cool och lugn som en ridskolehäst. Om någon försöker mobba henne så gäspar hon bara. Det enda som
kan göra henne arg är om hon förlorar en tävling. Hon har en riktig vinnarskalle.
Det verkar som om Mini inte har hunnit vänja sig vid att hennes armar och ben är flera meter långa för jag vet ingen som är klantigare. Hon slår i huvudet åtta gånger om dagen och när hon ska dricka så hamnar mer på tröjan än i munnen. Det enda som är positivt med hennes klantkropp är att hon är stark som en sjöman.
Om jag är hjärnan i gänget så är Mini musklerna. Vad Navid är vet jag inte. Knävecken, kanske? Men han är ändå en superbra kompis. Smart som en delfin, lojal som en hund och ljuger aldrig (som en bäver). Han är duktig i skolan och spelar fiol. Och så oroar han sig. För allt möjligt. Och omöjligt. En gång såg han en Youtubevideo om slukhål och efter det vågade han inte gå på trottoarer. När han tvingades vara utomhus så smög han längs med byggnader eller sprang mitt i gatan. Slukhål dyker nog inte sällan upp just mitt i gatan, men det sa jag inte till honom för då hade han aldrig lämnat hemmet.
Navid har varit kär i samma tjej hela livet, Alice i 6B. De gick på samma förskola och låg säkert bredvid varandra på BB också. Navid har aldrig vågat berätta för henne om sina känslor. Tvärtom går han omvägar när han ser henne. En gång frågade hon honom vad klockan var. Det blev för mycket för Navids lilla
hjärna, den stängde ner av stress. Istället för att svara började han dregla och ramlade omkull. Sedan dess undviker han Alice som om hon hade covid. Nu är väl inte det den farligaste sjukdomen i världen längre, men ni fattar.
Mini har däremot inga problem att prata med dem hon är kär i. Hon går rakt fram till killen och säger:
”Tja snygging. Cool keps. Ska vi bli ihop?”
Mini är verkligen tokig i killar och för det mesta fattar jag ingenting. Till och med de som är tråkigare än en liter filmjölk och knappt når upp till hennes knäskålar kan hon bli förälskad i. Problemet är att hon blir kär i en ny kille typ varje dag. Därför måste hon ofta börja dagen med att göra slut med den hon blev ihop med igår. Inte sällan använder hon sig av en vit lögn.
”Jag måste tyvärr göra slut med dig eftersom du har katt och jag har plötsligt blivit allergisk. Tack och hej.”
Allt dejtande har gjort Mini till en expert på kärlek. Själv har jag aldrig varit kär, varken i en kille eller tjej.
Men det gör mig inget, då har jag mer tid över till annat.
Mer om mig: Jag är bäst av alla i Sverige i min ålder. Inte på något särskilt utan i allmänhet. Liksom proffsigast. Antagligen är jag bäst i hela världen men det säger jag inte till någon, för jag vill inte verka kaxig. Det kan i och för sig hända att det har råkat slinka ur mig då och då. De som kommer närmast min nivå är Navid och Mini.
Antingen har min bästhet smittat av sig på dem eller så
har vi haft enorm tur. Att vi, de tre proffsigaste i hela Sverige, hamnade i samma klass och dessutom lyckades bli kompisar. Vi har också några av de oproffsigaste i Sverige i vår klass (jag vill inte nämna några namn men båda börjar med bokstaven C och det ena slutar med -arl och det andra med -hloé). Så i genomsnitt blir 6A på Dagabergaskolan en helt normal klass (när det gäller proffsighet).
”Mini och Navid, vill ni äta middag här?”
Min mamma Hanna öppnar dörren utan att knacka. Jag tänker precis skälla på henne när Manfred avbryter.
”Malva tänker ta betalt för att ge barnen på skolan näspiercingar, får hon verkligen det?”
Hanna tittar på mig med en blick som är en blandning av trötthet och besvikelse. Jag har sett den förr och jag har en känsla av att jag kommer se den igen.
Tro det eller ej, men jag bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. Jag har såklart letat efter en egen lägenhet men jag har inte råd med hyran än. Lite ovanligt är att jag har två mammor (och ingen pappa), lite vanligare är att jag har en bror. Trots att Manfred är släkt med mig är han konstigt nog helt värdelös. Jag ärvde alla genigener, medan han ärvde generna för att lukta illa och inte plocka undan disk från vårt (tyvärr) gemensamma rum. Våra mammor heter Hanna och Violetta. Hanna är konstnär och är för det mesta hemma. Violetta jobbar på kontor, har på
sig blus och dräkt när hon går till jobbet och sitter ofta i videomöten och pratar tyska. När hennes möten blir för långa brukar jag skoja med henne genom att gå förbi i bakgrunden och skrika på tyska. Det är inte uppskattat.
Jag har förlorat min månadspeng många gånger på det här sättet. Turligt nog är jag bra på att tjäna egna pengar.
Jag brukar ta något hemifrån och sälja det till gubbarna som sitter på torget utanför konsthallen. En gång fick jag femtio kronor för en gammal brödrost.
Mitt fullständiga namn är Malva Elisabeth Oboy Persson Pettersson. Det där med att jag heter Oboy brukar jag få en del frågor på. Min mamma Hanna, som var den som var gravid med mig, var helt besatt av Oboy när jag låg i magen. Inför förlossningen drömde hon att det var ett Oboypaket som hon födde ut och på den vägen är det.
I staden Dagaberga där vi bor finns två mellanstadieskolor och en högstadieskola. Vår skola heter fantasilöst nog Dagabergaskolan. Den andra heter Fåntratta (Vårbacka).
När man börjar sjuan på Bergaskolan slås klasserna från mellanstadieskolorna ihop, så vi kommer behöva gå med en massa fåntrattselever. För att alla ska lära känna varandra innan de börjar högstadiet tillsammans så har sexorna en gemensam fest varje år. Sexasexan. Skolorna turas om att ordna festen och den här gången är det vår tur. Eftersom jag är en fantastisk festfixare så tänker jag
styra upp festen. Inte för att jag har planerat en riktigt stor fest förut, bara mina egna födelsedagskalas. Men det tänker jag såklart inte berätta för någon. För att få inspiration till skolfesten har jag tittat på klipp från coola nattklubbar på Youtube. Det viktigaste är strobb-lampor som blinkar så att lärarna får ont i huvudet och att musiken är så hög att kinderna fladdrar. Imorgon tänker jag bli ordförande i festgruppen så att jag kan bestämma allt. Alla lär bli sjukt glada att få mig som ledare. Jag kommer att fixa sexasexornas sexasexa och förmodligen skrivas in i historieböckerna för det.
Första skoldagen efter sommarlovet
Första dagen i sexan och hittills är allt som vanligt. Ingen har bränt ner skolan (tyvärr) och jag och Navid står och väntar på Mini som försovit sig. Precis som alla andra morgnar sedan vi började förskoleklass.
”God morgon!” ropar vår mentor Petter. Även han ser ut som vanligt där han kommer gående över skolgården med en hög böcker i famnen. Petter är mellan trettio och åttio år gammal, älskar kaffe (vilket märks på hans andedräkt) och har ett rött skägg som det kommer mjäll ifrån. Jag brukar rita tomtar i matteboken och sedan ropa att jag behöver hjälp. När Petter lutar sig över min bänk och kliar sig i skägget ser det ut som att det snöar på tomtarna.
”God morgon, Herr Bengtsson”, säger Navid.
”Kalla mig gärna Petter, som alla andra”, säger han och stannar framför oss.
”Absolut. Det ska jag komma ihåg, Herr Bengtsson.”
Petter suckar och skakar på huvudet.
”Lektionen börjar strax.”
”Vi vet”, svarar jag. ”Men vi väntar på Mini.”
”Okej. Kom inte för sent bara.”
”Nä, vi lovar.”
Femton minuter efter att lektionen börjat, kommer Mini springande över skolgården. Med mascara, läppglans och plattat hår. Konstigt, hon sminkade sig aldrig när vi gick i femman. Själv har jag inte ens duschat på morgonen och som vanligt hittade jag inte två likadana strumpor. Jag rockar sockorna varje dag.
”Förlåt!” skriker Mini. ”Tåget var försenat!”
Navid, som redan har svettats enorma mängder på grund av att vi är sena till höstterminens första lektion, ser skeptisk ut.
”Men du åker väl inte tåg? Du går ju till skolan.”
”Sluta hänga upp dig på detaljer. Det viktigaste är väl att jag inte dog när tåget spårade ur.”
Vi öppnar dörren till klassrummet och smyger in och sätter oss i våra bänkar. På tavlan har Petter skrivit Mitt sommarlov och framför klassen står fjäskisen Carl och pratar.
”Under sommaren besökte jag och mina föräldrar en vingård i Frankrike … ”
Carl vill vara märkvärdig och alltid veta bäst. Hans pappa äger en antikaffär och Carl klär sig som man gjorde på den tiden då sakerna i butiken var nya. Som en liten gubbe med finbyxor, kavaj och en fluga runt halsen.
”Vi fick se när de skördade druvorna … ”
Jag skrattar åt att Carl försöker låta som en vinkännare och får genast onda ögat av Chloé. Hon är Carls bästa kompis. Chloé verkar tro att hon går på en engelsk privatskola som kräver skoluniform. Hon brukar nämligen k lä sig i mörkblå veckad kjol och vit blus med matchande kavaj över. Håret är klippt i en perfekt page. Dessutom älskar hon kungahuset och har ett glittrigt diadem som ser ut som en tiara. När hon var liten sa hennes mamma att om man pussar en groda så kan den förvandlas till en prins. Chloé trodde på henne och letade efter grodor i ett dike vid skolan varenda rast. När hon äntligen hittade en slemmig padda så hånglade hon upp den och smittades av paddvårtor runt hela munnen. Hon fick ligga på sjukhus en halv termin. Det är så jag kommer ihåg det i alla fall.
Det är kul att se alla klasskompisar igen. Många har förändrats under sommarlovet. Kanske för att vi har börjat sexan och vissa närmar sig puberteten. Inte jag, däremot. Förutom min korta längd så är jag nog minst fysiskt utvecklad i det här klassrummet. Minis tuttresa började för längesen, medan jag inte ens har börjat få bröst. I den
här takten kommer de inte förrän jag blir pensionär, så jag kommer behöva köpa bh samtidigt som jag köper rollator.
Ibrahim verkar ha hamnat i målbrottet, för när han harklar sig så låter han som en kastrerad tupp. Han har klippt sig och köpt nya träningskläder. Shorts och en fotbollströja med nummer nio på ryggen. Han är bäst av alla på idrott och nu ser han ut som att en tränare när som helst kan störta in i klassrummet och skrika att han behövs ute på planen för att lägga en straff.
Filippa har gjort en sjukt stor makeover. I femman kom hon till skolan i mjukisbyxor som satt bak och fram. Där framme buktade byxorna ut som en stor rumpa och när hon stack ner händerna i fickorna så gick de bakåt. En sommar senare sitter hon nu framför mig i klänning och massor av smink. Som en tjugoåring som ska på dejt.
De flesta tjejerna har på sig jeansshorts och t-shirt. Så var det i och för sig när vi gick i femman också. Men nu i sexan har de bytt ut ryggsäcken mot handväska. Inte superpraktiskt när man har fem kilo skolböcker att släpa på.
Jag får syn på en ny kille i klassen. Kul! En som är nästan lika lång som Mini. Och som påminner om vår klasskompis Frasse i ansiktet. Ja, de är verkligen lika. För att jämföra ser jag mig omkring efter Frasse, men hittar ho-
nom inte. Har han bytt skola? Vilken tillfällighet att han slutar i klassen och vi får en ny elev som ser exakt likadan ut, fast är två meter längre.
”Vad lång Frans har blivit”, viskar Mini.
”Va?” viskar jag tillbaka. ”Det kan inte vara han.”
”Schh!”, säger Petter och tittar strängt på oss. ”Malva och Desirée, när man går i sexan viskar man inte på lektionerna.”
”Förlåt, det ska inte hända igen”, säger jag.
Mini påminner om att hon inte heter Desirée längre.
Petter ber om ursäkt och säger att han ska försöka komma ihåg detta. Carl berättar att olika sorters vindruvor blir olika sorters vin. Snark.
”Ser du inte att det är Frans?” viskar Mini igen och pekar på den långa nya killen. ”Kolla i ansiktet.” Hon studerar honom noggrant och ler. ”Vad söt han är. Jag har aldrig märkt det förut.”
Men jag vägrar tro att det är Frasse.
”Det är mer troligt att killen är en mördare som har skurit av Frasses ansikte och nu använder det utanpå sitt eget.”
”Malva!” skriker Petter plötsligt. ”Det räcker! Nu måste du vara tyst!”
Alla i klassen stirrar på mig.
”Jag skriker i alla fall inte …”, vill jag säga, men det känns onödigt att bli utkastad från första lektionen på terminen. Istället river jag sönder ett papper och skriver en lapp som jag skickar till Mini.
Shit vad vissa har förändrats under sommarlovet.
Carl fortsätter berätta om allt tråkigt han har gjort på semestern. Mini skriver något på baksidan av lappen och skickar genast tillbaka den.
Jag vet! Alla har säkert fått hår på snoppen och snippan!
Jag fnissar och skickar vidare lappen till Navid som skrattar till så det kommer spott på bänken.
”Navid!” skriker Petter. ”Man får inte skicka lappar!”
”Förlåt, Herr Bengtsson”, stammar Navid.
”Petter heter jag!”
Petter slår näven i katedern.
”Som straff måste du läsa upp lappen högt för klassen.”
”Eeeh …”, låter Navid och ser skräckslagen ut. ”Det är ingen bra idé.”
Men Petter är bestämd.
”Nu gör du som jag säger.”
Navid blir röd i ansiktet och ser på mig och Mini med panik i blicken. Sedan läser han.
”Alla har säkert … fått hår på snoppen och snippan.”
Hela klassen brister ut i gapskratt och nu är det Petters tur att bli generad.
”Eh, det var dumt av mig att tvinga dig läsa upp lappen”, mumlar han. ”Det här behöver ni inte berätta för era föräldrar.”
Han harklar sig och rättar till papperna på katedern. Sedan pekar han på mig.
”Malva, vill du komma fram och berätta om ditt sommarlov?”
”Mycket gärna”, svarar jag.
Jag står längst fram i klassrummet, redo att underhålla. Efter Carls långtråkiga historier har halva klassen somnat, nu ska jag få dem att vakna.
”Det har hänt mycket sen vi sågs sist … ”
Jag knäcker mina fingrar och hoppar upp och sätter mig på Petters bord.
”Inte sitta på katedern …”, muttrar han men jag låtsas att jag inte hör honom.
”Sommaren började med att jag var på semester utan min familj på en lyxyacht. En butler i fluga serverade mig paraplydrinkar med alkohol hela dagarna. Sen köpte min storebror ett nytt datorspel och jag klarade alla banorna på första försöket. Ett e-sportlag frågade om jag ville joina dem och bli proffs. Och sen fick jag en medalj av presidenten i USA för att jag är bäst i hela världen.”
Chloé himlar med ögonen och suckar högt, som för att få mig att bli tyst. Det kan hon glömma.
”Och allt det här var bara första veckan på sommarlovet.”
Alla i klassen fnissar, förutom Carl och Chloé som blänger surt.
”Men viktigast av allt”, fortsätter jag, ”är att det gjordes en omröstning online där alla sexor här i kommunen röstade att de vill att jag ska vara ordförande i festgruppen som ordnar årets sexasexa.”
Om jag hade haft en mikrofon så hade jag släppt den på golvet. Men det har jag inte, så istället tar jag en av Petters whiteboardpennor och släpper den. Petter tittar förvånat på mig när jag går tillbaka till min bänk och sätter mig.
”De där sakerna hände nog mest i Malvas fantasi”, säger han och tar upp pennan. ”Men det är bra att du nämner sexasexan. Mycket riktigt är det vi som ska arrangera sexornas fest i år och jag behöver frivilliga till festkommittén.”
Jag räcker genast upp handen och hoppas att jag ska vara den enda i klassen. Så att jag slipper kompromissa. Men de flesta viftar glatt med sina händer. Det är mer populärt än jag trodde att vara skolans festfixare. Typiskt.
”Det är mycket ansvar”, säger Petter.
En del tar ner sina händer efter den informationen.
”Och så behöver ni förhålla er till en budget.”
Ytterligare händer sänks och nu är det bara fem armar kvar i luften.
”Det kommer bli många möten som tar mycket tid”, fortsätter Petter och nu är det banne mig bara jag och två till som fortfarande räcker upp.
Nu kanske du tror att de två personerna är Navid och Mini, men så är det inte.
Tyvärr är det Carl och Chloé som ivrigt viftar med sina armar. Satan!
Petter skriver Festgruppen på tavlan och antecknar våra namn. Jag harklar mig.
”Som sagt har jag paxat att vara ordförande och den som bestämmer.”
Petter ler.
”Sånt kan man inte paxa”, säger han. ”Ni får rösta om det i gruppen. Det blir en fin övning i demokrati.”
Nej, inte demokrati! Jag vet att det är rättvist om alla får vara med och bestämma, men jag har alltid bäst idéer så det vore ännu bättre om jag fick all makt själv.
Diktatorn Malva.
Carl räcker upp handen och får ordet av Petter.
”Min och Chloés idé är att vi ska ha en bal och dansa vals på ett slott.”
Klassen fnissar till och tittar på varandra. De är vana vid att CC har märkliga idéer men den här var konstigare än vanligt.
”På ett slott?” skrattar Ibrahim. ”Om ni fixar ett riktigt slott så lovar jag att komma.”
”Bra!” utbrister Chloé. Hon klappar händerna och studsar upp och ner på stolen av upphetsning. ”Då kan vi ha klänning och kostym.”
”Nej!” skriker jag rakt ut och får onda ögat av Petter. ”Det låter trevligt med bal”, säger han. ”Men ni får som sagt rösta om det i festgruppen.”
