BlÄvinge
Utanför bilrutan brÄkar havet stort och blÄgrÄtt. Det spottar och frÀser, vitt högt skum spolar upp över strandkanterna för att sedan dra sig tillbaka. SÄ lÄngt jag ser gÄr vita gÀss över vattnet. NÄgra fÄglar glider högt upp i luftströmmarna bland de tunna molnslöjorna. Om jag öppnade fönstret nu skulle den friska havsdoften fylla bilen, trÀnga ut sommarvÀrmen och den sunkiga lukten av gamla bananskal och otvÀttad bil.
Men istÀllet lutar jag pannan mot bilfönstret som Àr fullt med fettflÀckar och fingeravtryck, vill inte tÀnka pÄ vart vi Àr pÄ vÀg eller varför. PÄ golvet vid mina fötter samsas grus och gammalt godispapper. Det fanns en tid nÀr pappa ofta stÀdade bilen, dÄ han tog med oss till biltvÀtten pÄ helgen och tvÀttade av alla ytor inuti med vÄtservetter.
âEn bil tappar snabbt i vĂ€rde om man inte tar hand om denâ förelĂ€ste han för mig och Simon. Vi tjafsade om vem som skulle fĂ„ spola med högtryckstvĂ€tten, fĂ„
det dÀr bruna dammet att bilda Äar och vattendrag för att till sist sköljas ner i golvbrunnarna. Men det var lÀnge sedan nu.
Mamma kör, pappa sitter bredvid och fipplar med telefonen. Ingen sÀger nÄgot, sÀrskilt inte Simon. Trots att det Àr pÄ grund av honom som vi Àr hÀr.
SÄ svÀnger bilen av, bort frÄn havets öppna horisont och in pÄ den smala grusvÀgen jag kÀnner sÄ vÀl.
TrÀden tÀtnar och till slut gÄr det inte ens att skymta himlen dÀr ovanför. Vi Àr omringade av ett grönt tak, en dold tunnel av skog. Det grönskimrande ljuset kastar skuggor över vÀgen, en kÀnsla av skymning trots att det Àr dag.
Efter nÄgon kilometer kommer vi fram till de gamla gravkullarna, hÀr brukade vi alltid stanna till. Simon och jag kastade oss ut, tÀvlade om vem som först hann upp pÄ höjden. Han var snabbare Àn mig, men ibland lÀt han mig vinna.
DÀr uppifrÄn ser man ut över hela dalgÄngen, den mörka cirkeln som Àr sjön, de röda husen i en halvmÄne runtom och bakom ligger skogen och de blÄ bergen. Vi brukade stÄ dÀr och dra in lukten av mossa och grÀs, först dÄ kÀndes det som sommarlov.
Bilen saktar ner, kanske bromsar mamma av gammal vana eller sÄ Àr det bara en tillfÀllighet. Jag sneglar pÄ Simon, den svarta luvan omringar huvudet som han
lutat bakÄt mot ryggstödet, lÀgger ansiktet i skugga. Han tittar inte ens ut.
âNu Ă€r det inte lĂ„ngt kvar.â
Mammas röst, den dÀr spÀnda tonen som lÄtsas att allt Àr precis som det ska. Men oron skÀr igenom, som gaffelskrap mot en porslinstallrik.
âMmâ, svarar jag.
âKan du sĂ€tta pĂ„ mer AC, det Ă€r sjukt varmt hĂ€rinneâ, pustar hon, pappa böjer sig fram och vrider upp flĂ€kten.
Simon Àr fortfarande tyst. Det Àr hans roll nu för tiden, att vara den som vi tassar runt. Den alla hela tiden tÀnker pÄ men som sjÀlv inte deltar, i alla fall inte frivilligt.
âMorfar har lovat laga middag ikvĂ€llâ, fortsĂ€tter mamma.
âDĂ„ Ă€r vi varnade, kanske blir det soppa av alltihopâ, ler pappa och tittar i backspegeln efter en reaktion frĂ„n oss. Jag försöker skratta men det lĂ„ter mest som ett hest vĂ€sande.
I ögonvrÄn ser jag nÄgot vitt som blÀnker till i trÀden, jag lutar mig fram mot rutan för att se bÀttre. Ljusa smala föremÄl fladdrar mellan grenarna, de hÀnger ihop som i ett mönster. Det ser ut som benbitar. Under trÀdet skymtar jag nÄgot, Àr det en hund? Men den Àr mindre och vit runt nosen, det Àr en rÀv. Den stÄr stilla och det ser ut som om den ser rakt pÄ mig, nÀstan som
om den vill mig nÄgot. Jag vÀnder mig mot brorsan.
âSimon, kolla!â
Han reagerar inte ens. NÀr jag tittar tillbaka mot skogen Àr rÀven försvunnen och allt ser ut som vanligt igen, mörkgröna vajande grenar.
âVad sa du, Milo?â Pappas röst frĂ„n framsĂ€tet.
âInget.â
Jag mÄste ha inbillat mig.
Den gröna sommarskogen öppnar upp sig och dÀr ligger Djupvattnet, den stora kratern som numera Àr en sjö. Det sÀgs att det var en meteorit som sprÀngde sig ner i berget och skapade ett enormt djup fullt av sprickor och hÄlrum, dÀr vattnet sedan rann in och tog över. Ingen har lyckats mÀta hur djupt det Àr. Morfar brukar berÀtta om vad Djupvattnet gömmer, trasiga kylskÄp och sopor. Allt roddes ut och slÀngdes överbord. Det var innan man hade koll pÄ sopsortering och miljö.
Trots att havet egentligen inte ligger sÄ lÄngt bort hejdas de friska havsvindarna av bergen och nÄr inte hit. Luften kÀnns ofta tryckande, syrefattig. Byn heter samma sak som sjön, Djupvattnet. PÄ hÄll pÄminner husen om hotellen i Monopol, röda rektanglar utkastade i naturen, och Sirkkas vita hus. Morfars tegeltak blÀnker till dÀr framme bakom sista kröken.
I samma stund som jag öppnar bildörren slÄr tystnaden emot mig, inget buller eller motorljud. Bara det svaga suset frÄn höga trÀd och fÄgelsÄng. Jag ryser till trots att det Àr varmt, drar ner kepsen och gÄr fort mot huset. Mamma ropar bakom mig att jag ska hjÀlpa till att ta mina grejer men jag lÄtsas inte höra, tar den slitna trÀtrappan i tvÄ steg, och precis nÀr jag ska knacka sÄ öppnas dörren. De dÀr bruna snÀlla ögonen med vildvuxna ögonbryn, till och med ur nÀsan vÀxer det lÄnga vita hÄrstrÄn. Mamma sÀger att han mÄste anvÀnda nÀstrimmern hon gav honom i julklapp men Àn verkar det inte ha hÀnt.
âMilo!â Morfar drar in mig i sin famn dĂ€r i hallen. Lukten av inrökt tröja och Dubbeldusch, jag blundar och för en sekund kĂ€nns det som om allt Ă€r som det ska, att det Ă€r ett vanligt sommarlov och att vi ska Ă„ka hem till lĂ€genheten igen om nĂ„gra veckor.
Mamma öppnar dörren och slÀpper trött ner vÀskorna pÄ golvet.
âMilo, kom igen! Du fĂ„r ocksĂ„ hjĂ€lpa till att bĂ€ra in grejer. Hej pappa.â Hon drar med tröjĂ€rmen över pannan för att fĂ„ bort svetten innan hon kramar om morfar.
âGud, vad det luktar rök hĂ€rinne!â
âHej pĂ„ dig ocksĂ„, gummanâ, sĂ€ger morfar och mamma suckar innan hon gĂ„r ut till bilen igen.
PÄ hallgolvet stÄr morfars storstövlar och trÀskor
pÄ rad, samma jacka som han alltid haft hÀnger pÄ kroken, den slitna gula fiskejackan. Jag ser upp mot övervÄningen.
âVilket rum kan jag ta?â frĂ„gar jag.
âTa vilket du vill duâ, svarar morfar.
Vi brukar egentligen alltid lotta sÄ det ska bli rÀttvist. Jag ser ut genom dörren mot Simons tunna gestalt som lÄngsamt rör sig över uppfarten mot oss.
âDĂ„ tar jag det gröna!â
Innan han hinner sÀga nÄgot mer skyndar jag uppför trappan med min stora bag.
Det gröna rummet Àr större och har fönster mot skogen, det Àr dessutom alltid svalare pÄ sommaren Àn det blÄ. Morfar har lovat att inte röka inne nÀr vi Àr hÀr, men lukten sitter i vÀggarna. Det gör mig inget, jag tycker om det. Snabbt drar jag upp lakanen ur vÀskan och slÀnger dem pÄ sÀngen för att paxa rummet. Mamma har packat X-Men-lakanen. Egentligen
Àr jag för gammal för dem men hÀr spelar det inte nÄgon roll, ingen kommer att se dem ÀndÄ.
Simon stannar utanför den öppna dörren och ser pÄ mig. Hans trötta ledsna ögon, de lÄnga tröjÀrmarna hÀnger ner över hÀnderna. Plötsligt skÀms jag.
âDu kan ta det hĂ€r rummetâ, sĂ€ger jag. âJag menar, du Ă€r Ă€ndĂ„ Ă€ldst och sĂ„.â
âJag bryr mig inteâ, svarar han med entonig röst.
âNehej, dĂ„ kan du dela sĂ€ng med morfar dĂ„â, sĂ€ger
jag och skakar hĂ„rdhĂ€nt ut resten av klĂ€derna frĂ„n vĂ€skan över sĂ€ngen. âOm du inte bryr dig.â
âDĂ„ skulle jag dö av nikotinförgiftning eller av hans snarkningarâ, svarar Simon innan han gĂ„r in i det blĂ„ rummet och smĂ€ller igen dörren.
Det Àr konstigt att man kan sakna nÄgon som Àr sÄ nÀra.
Jag lÀgger laptoppen pÄ skrivbordet, musen, musmattan och mikrofonen. Fast jag vet att jag typ inte kommer att kunna anvÀnda det, hÀr finns inget bra nÀt.
SÄ mycket snack om att alla ska ha fungerande bredband, men hÀr funkar knappt mobilnÀtet. Det brukar mamma ta upp, speciellt nÀr hon druckit vin, dÄ babblar hon om den bortglömda glesbygden. SÀger att politikerna inte fattar hur folk hÀrute har det. Pappa sÀger att det Àr för att mamma Àr orolig för att morfar ska skada sig och inte ens kunna ringa efter en ambulans.
Det stÄr en vit trÀstol framför skrivbordet, jag saknar redan min mjuka svarta gamingstol.
Jag ser ut genom fönstret, skymtar stigen som leder upp mot skogen, byggnaderna lÀngre ner. HÀr Àr alla hus gigantiska, i nÄgra bor det barnfamiljer men i vissa bor det bara en person, som i morfars och Sirkkas. Vi fyra trÀngs i en liten lÀgenhet i stan, fram tills nu dÄ. Sommaren som ligger framför mig kÀnns oÀndlig och inte pÄ ett positivt sÀtt.
Mamma stÄr och fixar i hallen, hon ser upp pÄ mig nÀr jag Äker nerför ledstÄngen och landar precis framför henne. Hon stryker över mitt vita Àrr i pannan.
âMinns du nĂ€r du fick det? Ditt Harry Potter-mĂ€rke.â
âMmâ, sĂ€ger jag och drar mig undan. NĂ€r jag var liten trodde jag att det dĂ€r Ă€rret kanske betydde att jag var the chosen one, men nu vet jag att det inte var sĂ„. Eller chosen till att messa upp allt i sĂ„ fall.
âSpelade ingen roll hur mĂ„nga gĂ„nger jag sa till dig och Simon att ni inte skulle Ă„ka pĂ„ ledstĂ„ngen. Ni kunde Ă€ndĂ„ inte lĂ„ta bli.â Hon ler sorgset och skakar pĂ„ huvudet. âTur att morfar hade tejp sĂ„ vi kunde fĂ„ ihop sĂ„ret.â
Pappa packar upp i det stora sovrummet, hans breda rygg som lyfter ut plagg efter plagg och noggrant lÀgger dem pÄ sÀngen.
I köket stÄr morfar och ser ut genom fönstret, solen slÄr ner genom molnen och skapar ett kraftigt ljus över vattnet. Han vÀnder sig mot mig nÀr jag kommer.
âSer du? Din mormor sa alltid att nĂ€r ljuset skiner sĂ„ dĂ€r Ă€r det Gud som sĂ€ger att nĂ„got bra ska hĂ€nda, goda krafter Ă€r i rörelse.â
Mormor var religiös, nÀr vi föddes fick vi Àrva varsitt silverkors efter henne, de Àr snirkliga och vackra. Jag har aldrig haft det pÄ mig, men det ligger i en liten smyckesask dÀrhemma.
âLĂ„t bli att pracka pĂ„ Milo det dĂ€r med Gud nu, pappaâ, sĂ€ger mamma och stĂ€ller ner matkassarna pĂ„ golvet med en smĂ€ll.
âHan kan nog bestĂ€mma sjĂ€lv vad han tror pĂ„â, sĂ€ger morfar och blinkar till mig.
Mamma höjer ögonbrynen och tittar pÄ morfar.
âJajaâ, sĂ€ger morfar.
Mamma vÀnder pÄ klacken och gÄr ut till bilen igen med hÄrda steg.
âDe Ă€r lika varandra pĂ„ det dĂ€r sĂ€ttet.â Morfar tar en klunk ur kaffekoppen. âDin mamma och mormor, blir snabbt irriterade men lugnar sig lika fort.â
âSom gejsrarâ, sĂ€ger pappa som kommit ut ur sovrummet. âEna sekunden spottar de ur sig hetvatten för att i nĂ€sta vara helt stilla. BĂ€st jag gĂ„r och hjĂ€lper till i alla fall.â
âVill du ha lite kaffe du ocksĂ„?â frĂ„gar morfar.
âKan ta liteâ, svarar jag.
âI lillkoppen?â Han tittar finurligt mot mig.
âMm.â
Jag och Simon har varsin liten kopp hos morfar som vi brukar dricka kaffe ur, med vÀldigt mycket socker och grÀdde. Det började redan nÀr vi var smÄ och var hÀr sjÀlva pÄ somrarna. En hemlighet vi tre hade ihop. Morfars gamla hÀnder darrar lite och koppen hoppar pÄ fatet, jag böjer mig fram för att ta emot den sÄ att den inte ska falla i golvet.
âDet hĂ€r Ă€r Simons kopp, han kanske vill ha sin. Min Ă€r den med guldkant.â
Morfar tittar osÀkert pÄ mig, jag fattar att det inte Àr lÀtt att komma ihÄg vems som Àr vems.
âJaha, dĂ„ tar jag vĂ€l fram din kopp dĂ„. Den Ă€r ocksĂ„ hĂ€r nĂ„gonstans.â
Det knarrar frÄn kökssoffan nÀr jag sÀtter mig, som vanligt stÄr den lilla nÀverasken med sockerbitar pÄ bordet. NÀr jag fyllt pÄ med grÀdde Àr koppen sÄ full att den inte gÄr att lyfta, jag fÄr sörpla direkt frÄn den dÀr den stÄr pÄ bordet.
âJasĂ„, inte visste jag att jag fĂ„tt hem en kattungeâ, ler morfar.
Ute Ă€r det varmt trots att det Ă€r kvĂ€ll, luften dallrar över grusgĂ„ngen. Humlorna surrar, det doftar starkt av blommor och grĂ€s. Morfar gĂ„r runt och visar oss trĂ€dgĂ„rden, mamma och pappa nickar och sĂ€ger âĂ„h vad fintâ, âaha du flyttade pionen ditâ och sĂ„ vidare. De gör alltid den hĂ€r rundvandringen nĂ€r vi kommit fram, sĂ„ jag Ă€r van. Framför mig flyger en fjĂ€ril, den Ă€r liten och fladdrar snabbt med sina tunna ljusblĂ„ vingar.
âĂr blĂ„vingen den första fjĂ€rilen du ser?â frĂ„gar morfar samtidigt som han tĂ€nder en cigarett. âDĂ„ kommer det bli en fin sommar.â
Bara för att vi bor i stan tror morfar att det inte
finns nĂ„gra djur dĂ€r överhuvudtaget, som om det vore ett hav av asfalt och betong. Han har alltid sagt att den första fjĂ€rilen man ser bestĂ€mmer hur sommaren kommer att bli. Ăr det en blĂ„vinge eller citronfjĂ€ril kommer det att bli en bra sommar, Ă€r det en nĂ€sselfjĂ€ril blir den dĂ„lig. Jag sĂ„g sĂ„klart en nĂ€sselfjĂ€ril först, stor och tung precis vid mina fötter pĂ„ skolgĂ„rden nĂ„gra dagar före skolavslutningen. Inte för att det förvĂ„nade mig, jag visste redan att det skulle bli en pissommar.
NÀr vi ska lÀgga oss gÄr jag in i Simons rum. Han har inte ens packat upp, den svarta AdidasvÀskan ligger slÀngd mitt pÄ golvet som ett övergivet husdjur. SjÀlv ligger han pÄ rygg i sÀngen och glor pÄ telefonen.
âĂr det okej med det hĂ€r rummet dĂ„?â frĂ„gar jag.
âVĂ„gar du inte sova ensam, eller?â Han lĂ„ter inte ens retsam, bara trött.
âJo, det Ă€r klart. Undrade bara eftersom du inte ens packat upp.â
Simon ser pÄ mig. Trots att sommaren hittills har varit sjukt solig Àr han fortfarande blek.
âNĂ€r du var liten smög du alltid in till mig pĂ„ nattenâ, sĂ€ger han.
âInte alltid.â
âMen ofta. Kommer du ihĂ„g nĂ€r jag lurade dig att det fanns en gammal död tant pĂ„ lilla toaletten? Du kissade pĂ„ dig i flera veckor efter det.â
âJa, och pĂ„ den tiden var du normal!â Min röst Ă€r gĂ€ll.
Simon vÀnder ryggen mot mig och sÀtter igÄng ett klipp pÄ hög volym. Varför kan jag inte bara hÄlla kÀft?
Förr var vi jÀmt i varandras rum, snackade och spelade. NÀr vi var smÄ delade vi till och med rum hemma. NÀr jag vaknade pÄ natten kunde jag höra hans lugna andetag pÄ överslafen i vÄningssÀngen, det knakade i den lilla trÀstegen nÀr jag klÀttrade upp. PÄ morgnarna brukade jag smyga tillbaka ner till min sÀng och vÀcka honom genom att sticka upp tÄrna mellan plankorna.
PÄ den tiden var golvet i vÄrt rum fullt av legobyggen, mamma klagade pÄ att dammet tog över men vi vÀgrade stÀda. Allt behövde vara just sÄ som det var, vÄra stÀder, gubbar och vapensamlingar. NÀr vi kom hem frÄn skolan fortsatte vi bara leka.
Vi brÄkade sÄklart, Simon slog mig med en sko i huvudet en gÄng och jag bet honom i ryggen sÄ att det gick hÄl. Han fick Äka till akuten och ta en stelkrampsspruta och mamma var sjukt arg pÄ mig. Men vi hade ÀndÄ varandra hela tiden.
Nu kÀnns det konstigt att tÀnka pÄ att jag brukade klÀttra upp i hans sÀng. De fÄ gÄnger jag kommer in i hans rum nu för tiden luktar det instÀngt, svett och gammal yoghurt. Minns inte nÀr jag rörde honom senast. Det Àr som om hans kropp Àr en isstod ingen
av oss i familjen lÀngre vÄgar ta i, som om vi Àr rÀdda att han ska börja smÀlta och försvinna dÄ.
Klockan Àr elva nÀr jag kryper ner under tÀcket. Golvlampan vid garderoben Àr tÀnd Àven om det egentligen inte behövs dÄ nÀtterna Àr ljusa. Mamma knackar pÄ, madrassen sviktar under hennes tyngd nÀr hon sjunker ner pÄ sÀngkanten.
âHjĂ€rtat, hur kĂ€nns det att vara hĂ€r dĂ„?â
âOkej.â
âJag tror det blir bra Ă€ndĂ„.â
Hon drar upp tÀcket och stoppar om mig som nÀr jag var liten, jag lÄter henne göra det.
Hon har blivit smal, mörk under ögonen, rynkorna vid munnen Àr djupare, hela hon ser Àldre ut, sliten.
Det lÄnga röda hÄret har blivit tunt och stripigt, jag tror att hon har slutat gÄ till frisören.
âImorgon kan vi gĂ„ en tur i skogen, blĂ„bĂ€ren har kommit sa morfarâ, ler hon och lĂ€gger huvudet pĂ„ sned, som hon alltid gör nĂ€r hon försöker fĂ„ med mig pĂ„ nĂ„got.
âOch frivilligt bli myggmat menar du?â
âLite mygg har ingen dött av.â
âJo, mammaâ, svarar jag. âLite mygg har miljarder dött av.â
âBra försök, men hĂ€r finns ingen malaria.â Hon och nyper mig mjukt i kinden. âGod natt nu, gubben.â
Jag gillar verkligen inte insekter som sprider sjukdomar, som mygg och fÀstingar.
âGod nattâ, mumlar jag tillbaka.
Hon skjuter till dörren, men stÀnger den inte helt.
Mörkret frÄn korridoren trycker sig in genom öppningen och lÀgger sig i en svart rektangel över trasmattan. Kudden Àr ojÀmn, jag försöker trycka ihop de dÀr lösa bollarna men ger upp till slut.
Om jag var hemma skulle jag inte ens ha gÄtt och lagt mig nu, jag skulle suttit i min gamingstol med lurarna pÄ och spelat.
Mamma tjatar alltid om hur dumt det Ă€r att vĂ€nda pĂ„ dygnet. Men just den hĂ€r tiden nĂ€r alla andra sover och jag sitter framför datorn med ett megaglas Oâboy, den Ă€r magisk. Att vara helt fri frĂ„n allt en liten stund, frĂ„n familjen, skolan och vad alla andra tycker. Bara fĂ„ kolla klipp i lugn och ro.
Ibland sitter jag bara och slökollar samtidigt som jag snackar med Zeke. Han har tvÄ smÄsyskon som slÄss och tjafsar konstant sÄ hans enda lugna tid Àr pÄ nÀtterna nÀr de sover. Hemma hos Zeke ligger det klÀder, leksaker och flingpaket överallt. Jag tycker om att vara dÀr, det Àr lÀtt att smÀlta in dÀr i röran, glida in bland alla aktiviteter och falukorvsluncher.
Jag berÀttar nÀstan allt för honom, allt som det gÄr att berÀtta om i alla fall. Vissa saker blir familjehemligheter Àven om man inte vill det.
Zeke har dessutom den sjukaste humorn vilket gör att vi helt kan spÄra ur nÀr vi sÀtter igÄng. Han skulle kunna köra standup för han Àr sÄ bra pÄ att hÀrma andra, Àn sÄ lÀnge Àr det mest jag som Àr publiken. Nu kommer jag sÀkert inte att kunna spela med honom pÄ flera veckor. Mamma har sagt att jag kan köra pÄ hennes telefonnÀt om morfars internet krÄnglar men det gÄr inte att spela med det. Nu ska jag ligga hÀr med vÀrldens knöligaste kudde istÀllet, just my luck.
ĂlvtĂ„rar
Det Àr torrt i munnen nÀr jag vaknar, lukten av nyklippt grÀs. En grÀsklippare drar omkring utanför fönstret, sÀkert pappa. Han Àlskar att klippa grÀs. Morfar stÄr troligtvis och tittar pÄ sÄ att pappa inte rÄkar klippa nÄgra blommor. Han envisas med att vilja ha smÄ blomöar kvar mitt i allt.
NÀr solen skiner pÄ den blÄ rullgardinen lÀgger det sig ett mörkblÄtt dis över rummet. Svagt minns jag en dröm, en lÄng vit korridor. Det Àr nÄgot djupt obehagligt med den dÀr korridoren, med de stora breda dörrarna pÄ sidorna. Snabbt tar jag upp mobilen frÄn nattduksbordet, mÄste tÀnka pÄ nÄgot annat. Inget mess frÄn Zeke Àn, han sover sÀkert fortfarande. GrÀsklipparen hackar till och tystnar, steg över gruset.
Toaletten pÄ övervÄningen har snedtak, nu för tiden mÄste jag böja mig för att inte slÄ i huvudet. VÀggarna Àr ljusgröna och den lilla tavlan med Àlgen som har en prinsessa pÄ ryggen hÀnger vid fönstret. Som vanligt ligger den vita hÄrda tvÄlen och badar i mojs i sin
